Brottsoffer och brottsbekämpning

Motion 1990/91:Ju804 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Sammanfattning

I denna motion behandlas vår syn på brottslighet, med
betoning på dess konsekvenser. Motionen har en
övergripande karaktär. Mer detaljerade förslag rörande
kriminalpolitik framförs i en särskild partimotion till detta
riksmöte. Vidare behandlas våra synpunkter och förslag
avseeende ungdomskriminalitet respektive våld mot
kvinnor och barn i särskilda motioner till detta riksmöte.

I motionen föreslår vi flera åtgärder för stärkande av
brottsoffrens ställning. Vi föreslår vidare vissa insatser mot
missbruk av alkohol och narkotika. Genom att bekämpa
missbruket bekämpar vi brottsligheten. Vi föreslår att
straffen skall skärpas vid återfallsbrottslighet samt att
psykiatrin inom kriminalvården förstärks.

Brottsutvecklingen

Den nuvarande brottsnivån är enligt folkpartiet
liberalerna oacceptabelt hög. Men det är inte bara själva
brottsligheten som är ett stort samhälleligt problem. De
senaste årens skildringar i massmedia av grova våldsbrott
har knappast lämnat någon opåverkad. Människors oro för
att bli utsatta för brott är därför mycket stor. Även om
denna rädsla ofta överstiger den faktiska risken är rädslan
och otryggheten nästan lika farlig som våldet självt.

Våldsbrottsligheten har blivit brutalare till sin karaktär,
men det är mycket svårt att hitta något belägg för att den
skulle ha ökat. Våldskommissionen påpekar i sitt betänkade
''Våld och brottsoffer'' (SOU 1990:92) att den ökning av
antalet anmälda fall av misshandel och våldtäkt som
brottsstatistiken visar inte kan sägas bero på en ökad faktisk
brottslighet, eftersom vetenskapliga belägg för ett sådant
samband saknas. Delvis tror kommissionen att ökningen
beror på en ökad benägenhet att anmäla brott. Statistiska
centralbyråns s.k. offerundersökningar -- dvs. att man
frågar människor om de blivit utsatta för våld -- visar inte på
någon ökning av våldsbrottsligheten.

Antalet anmälda inbrottsstölder ökade visserligen något
under 1989, men ökningen ger inte anledning till oro för en
dramatiskt negativ utveckling. Med undantag för 1981
ligger antalet anmälda tillgreppsbrott under de två senaste
åren lägre än samtliga uppmätta värden sedan 1976.
Däremot har under åttiotalet antalet biltillgrepp och
bilinbrott ökat mycket kraftigt. I en annan motion till detta
riksmöte kommer vi att framföra förslag, rörande polisens
organisation och arbetsformer, som syftar till att bryta
denna utveckling.

Oavsett om brottsligheten ökar eller inte, innebär varje
inträffat brott ett misslyckande -- för brottsoffret, för det
öppna samhället och för gärningsmannen själv. Varje
individ som blir kriminell kommer att göra stor skada för sig
själv och för sin omgivning. Kampen mot brottslighet är en
kamp för de mest grundläggande av värden: trygghet och
säkerhet till liv och hälsa, sammanhållning och tilltro
människor emellan samt en positiv samhällsutveckling.

Brottsoffren

Under senare år har brottsoffrens situation
uppmärksammats, men uppmärksamheten har ännu inte
lett till någon påtaglig förbättring av deras situation.
Riksdagen har under de senaste åren visserligen skärpt
reglerna i besöksförbudslagen och utökat rätten till
målsägandebiträde, men vi menar att man hade kunnat gå
längre. Riksdagen har vidare uttalat sig välvilligt -- dock i
alltför allmänna ordalag -- om förbättringar av brottsoffrens
ställning.

Det saknas, enligt vår uppfattning, en tydlig linje i
riksdagens och regeringens agerande rörande hur det
allmänna skall kunna bistå brottsoffer. Folkpartiet
liberalernas förslag när det gäller stöd till brottsoffer är
följande.

Polisen och socialtjänsten

Enligt vår uppfattning bör en myndighet ha det
övergripande informationsansvaret till brottsoffren. En
tänkbar myndighet med detta samordningsansvar är
polisen. Med sin placering i brottsbekämpningens frontlinje
kommer polisen i direkt kontakt med brottsoffren. Polisen
bör därför ges ett ökat ansvar att se till att så gott som alla
brottsoffer får en personlig kontakt med en polisman.
Polismannen bör vid dessa kontakter, förutom att ta upp
anmälan, ge brottsoffret möjlighet att tala om brottet,
lämna en utförlig information om vad som kommer att
hända med anmälan samt ge brottsoffret information om
vilka möjligheter till stöd och hjälp som finns att få. Särskild
information om rätten till målsägandebiträde bör lämnas.

Det ytterligare stöd av social och kurativ karaktär som
samhället kan ge brottsoffer bör tillhandahållas av
socialtjänsten, som genom tydligare direktiv i
socialtjänstlagen skulle kunna ges ett större ansvar för
brottsoffer.

Ett särskilt telefonnummer bör inrättas, lika i hela
landet, till vilket brottsoffer skall kunna ringa för att få reda
på var och i vilken form stöd kan ges.

Åklagarmyndigheter och domstolar

Även om polisen ges det övergripande ansvaret bör den
åklagare som leder förundersökningen se till att brottsoffret
ges information om det juridiska stöd han eller hon kan få
under förundersökning och eventuell rättegång -- särskilt
vid brott som kan medföra rätt till målsägandebiträde.
Beviljas gärningsmannen åtalsunderlåtelse måste detta
meddelas brottsoffret. Går saken till domstol skall
domstolen meddela brottsoffret om avgörandet.

Reglerna om målsägandebiträde har nyligen ändrats.
Riksdagen avslog emellertid ett förslag om en
''säkerhetsventil'' innebärande att målsägandebiträde skall
kunna förordnas i fler fall än i dag, om det finns särskilt
starka skäl. Våldskommissionen har i sitt slutbetänkande
pekat på en rad brottstyper och rättegångstyper där rätt till
målsägandebiträde skulle hjälpa brottsoffer. Det är vår
uppfattning att en sådan ventil på ett enkelt sätt skulle
kunna ge den effekt våldskommissionen efterlyser. Flera
tunga remissinstanser har, vid en hearing rörande den
departementspromemoria som låg bakom den senaste
lagändringen, förordat en sådan ventil. Regeringen bör
snarast lägga fram förslag i denna riktning.

Sjukvården

När det gäller våldsbrott är sjukvårdspersonal många
gånger offrets första kontakt efter brottet. Det borde också
inom sjukvårdens ram ges möjlighet att ägna mer tid åt
brottsoffret. Sjukhusen bör inrätta jourhavande kuratorer,
som ett komplement till socialtjänstens ovan nämnda
verksamhet.

Om de psykiska skadorna som orsakats av brottet är
allvarliga kan det vara nödvändigt att offret får kontakt med
den psykiatriska vården. Särskilt torde detta gälla dem som
utsatts för sexuella övergrepp och kvinnor som misshandlats
av sina män. Dessa brottsoffer bör få förtur till den
psykiatriska vården.

Kvinnohus och brottsofferjourer

Under senare tid har det på frivillig väg växt fram s.k.
kvinnohus och kvinnojourer, vilka inrättats för att hjälpa
och stödja kvinnor som utsätts för våld eller sexuella
övergrepp. De drivs som ideella föreningar med mycket
skiftande kommunalt ekonomiskt stöd.

I en av BRÅ genomförd undersökning framgår att
kvinnojourernas verksamhet begränsas av brister i
ekonomin. Eftersom kvinnojourernas verksamhet visat sig
kunna erbjuda kvinnor och barn ett brett utbud av stöd och
''service'' måste staten ha beredskap för att -- om så krävs --
ta det övergripande ekonomiska ansvaret för detta.

Brottsofferjourer med verksamhet som går ut på att
erbjuda brottsoffer av alla kategorier hjälp, dels genom
samtal, dels genom praktiska hjälpåtaganden, finns idag på
flera olika platser i Sverige. Verksamheten är ännu
begränsad men har stor betydelse där den finns.
Brottsofferjourerna drivs av frivilligorganisationer vilket
förutsätter ett nära samarbete med polisen. Härför krävs
särskilt utbildad personal inom polisen, vilket regeringen
bör beakta.

Vi menar att kvinno- och brottsofferjourernas
framgångar i stor utsträckning beror på det ideella
engagemang som finns inom verksamheten. Detta
engagemang kan inte ''beställas'' genom statliga eller
kommunala beslut om att bilda nya jourer -- men staten och
kommunerna kan självklart spela en roll genom att skapa
de praktiska förutsättningar som krävs för att de som har
engagemanget skall kunna kanalisera det. Samhällets stöd
bör därför gå till befintliga kvinno- och brottsofferjourer
och till initiativtagare som vill bilda nya kvinno- och
brottsofferjourer. Ett samspel mellan ideella jourer och
socialtjänsten är dock nödvändigt, om socialtjänsten skall
ges ett sådant ansvar som vi ovan förordat.

Våra övriga synpunkter i dessa frågor utvecklas särskilt i
vår kommittémotion om våld mot kvinnor och barn.

Engångsbidrag har givits till Brottsofferjourernas
riksorganisation. Detta bör följas upp med ökade
möjligheter till stöd riktat mot de lokala brottsofferjourer
som finns.

Barn som brottsoffer

Barn som utsatts för vålds- eller sexualbrott befinner sig
i en mycket känslig situation. Våld eller sexuella övergrepp
begås ofta av någon av föräldrarna eller av någon annan
som bor ihop med barnet. Känslor av skuld eller lojalitet
med gärningsmannen kan komma att påverka barnets
inställning till brottet och dess benägenhet att berätta om
det inträffade för någon utomstående. Ett stort problem är
att barnet, till skillnad från andra brottsoffer, sällan har
förmåga att själv anmäla ett brott. Det är därför
utomordentligt viktigt att förbättra möjligheterna för att
dessa slags brott skall komma till polisens kännedom. Här
har lärare, skolsköterskor, läkare och släktingar ett stort
ansvar. Vad som ovan anförts om målsägandebiträde är
särskilt viktigt när det gäller barn som är målsägande.

Ytterligare överväganden och förslag rörande barn som
brottsoffer framförs i en annan motion till detta riksmöte.

Säkerhetsåtgärder

En ytterligare åtgärd som myndigheterna bör kunna
vidtaga är att medge att trakasserade personer får rätt till en
ny identitet, dvs. byte av namn och personnummer. Trots
att det under senare år har skett en rad åtgärder i syfte att
skapa en bättre sekretess för skyddade personer kan det
ifrågasättas om dessa åtgärder har varit tillräckliga för att
undvika att personer kan identifieras med hjälp av sitt
personnummer. Enligt vår uppfattning bör därför en större
generositet än i dag tillämpas när det gäller att medge att
personer som utsätts för våld eller hot om våld eller andra
former av kränkande trakasserier får rätt att byta
personnummer.

Såväl våldskommissionen som folkbokföringskommittén
har nyligen lagt fram förslag rörande möjligheterna för
brottsoffer och andra förföljda och trakasserade att byta
identitet eller hålla sin identitet hemlig.

I särskilt allvarliga fall av kvinnoförföljelse bör det
övervägas om det inte är en statlig angelägenhet att bekosta
tekniska skyddsanordningar för den utsatta. Under de
senaste åren har vi genom medierna kunnat ta del av
upprörande fall av kvinnoförföljelse, som till någon del
skulle kunna lindras om den förföljda t.ex. hade ett
överfallslarm. Ytterligare förslag finns även i denna del i vår
motion om våld mot kvinnor och barn. Vi vill också hänvisa
till vår motion om det glömda Sverige.

Hot mot parter och vittnen i rättegång

Krav på en stärkt ställning för brottsoffer får aldrig leda
till sänkta beviskrav i brottmål, för att lättare få misstänkta
gärningsmän dömda. Lika självklart är emellertid att
brottsoffers rädsla inte skall tillåtas inverka på bevisningen
i brottmål, så att gärningsmän går fria p g a bevissvårigheter.
Det får aldrig ''löna sig'' att skrämma upp brottsoffer och
vittnen. Våldskommissionen ägnar ett särskilt kapitel i sitt
slutbetänkande åt denna problematik. Bland annat föreslås
att straffet för brottet övergrepp i rättssak skärps.

De överväganden våldskommissionen gjort stämmer
utmärkt väl med liberal kriminalpolitik och bör snarast bli
föremål för lagstiftning. Anknytningen till
brottsofferproblematiken är stark, varför de förslag
våldskommissionen lägger i denna del bör ses som en del
av det samlade program rörande brottsoffer som folkpartiet
liberalerna länge krävt, och som vi strax nedan skall
återkomma till.

Ekonomisk erättning

En påtaglig brist i samhällets brottsofferstöd är reglerna
för ekonomisk ersättning direkt till brottsoffret. Även om
en gärningsman grips och döms till skadestånd är detta
ingen garanti för att brottsoffret får ekonomisk ersättning
för sin skada. Många gånger saknar gärningsmannen
betalningsförmåga, i andra fall saknar han betalningsvilja.

I vissa fall kan brottsoffren få ersättning från staten
enligt brottsskadelagen. Denna rätt gäller främst vid
personskada. Vi menar att det bör övervägas om inte
motsvarande regler också bör införas vid sakskada och ren
förmögenhetsskada. En utvidgning av statens
skadeståndsansvar måste emellertid utredas närmare, t.ex.
avseende frågan om huruvida staten skall förskottera
ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada som
orsakats av personer som villkorligt frigivits från
kriminalvårdsanstalt.

Samlat program för stöd till brottsoffer

Ovan angivna åtgärder till stöd för brottsoffer är långt
ifrån tillräckliga. Behovet av kunskap om brottsoffrens
situation är fortfarande mycket stort. Vi vill därför upprepa
vårt tidigare framförda krav om behovet av en utredning till
grund för ett samlat program till stöd för brottsoffer.
Socialdemokraterna har tidigare ansett att riksdagen bör
avvakta en utvärdering av BRÅ:s rapport om brottsoffer
innan några åtgärder vidtas. Vi kan inte se varför en sådan
utvärdering måste föreligga innan ställning tas till vårt
utredningskrav. Sedan nu även våldskommissionen betonat
brottsoffrens utsatta läge torde behovet av en omedelbar
och skyndsam utredning stå klart. Regeringens inställning
fördröjer behövliga insatser för brottsoffren.

Våldskommissionens förslag rörande brottsoffer --
inklusive förslagen om parter och vittnen i övrigt -- samt
folkbokföringskommitténs resonemang rörande
personnummerbyte m.m. bör brytas ut till en särskild,
omedelbar remissbehandling. Syftet skall vara att bereda
frågorna för att de skall kunna ingå i det samlade
programmet rörande brottsoffer.

Allas ansvar

Vår uppfattning är också att det är vars och ens
skyldighet att reagera och ingripa för att förhindra våld och
andra typer av brott.

På senare år har massmedia emellertid bidragit med de
mest fruktansvärda skildringar av vad som händer då
privatpersoner har försökt ingripa i ett slagsmål, förhindra
rattfylleri etc. Det är viktigt att dessa relativt få händelser
inte får uppfattas som att allmänheten inte skall ingripa när
exempelvis ungdomar slåss, en kvinna misshandlas eller
något annat brott äger rum. Även om den enskilde inte
alltid bör ingripa personligen måste det vara allas plikt att
larma polis eller på annat någorlunda riskfritt sätt ingripa.
Idag går många bara förbi ett slagsmål eller hör hur
grannhustrun plågas och menar att ''detta berör inte mig''.
Ett sådant beteende är inte bara klandervärt, det är också
direkt inhumant mot brottsoffret.

I arbetet med att stärka allmänhetens vaksamhet mot
brott och mod att ingripa vid brott spelar enskilda
organisationer, av typen ''Våga värna varandra'', en
ovärderlig roll.

Ett särskilt intressant avsnitt i våldskommissionens ovan
nämnda betänkande är det som behandlar föräldrars ansvar
för barns brottslighet. Kommissionen konstaterar med stor
klarsyn att fostran av våra barn under efterkrigstiden
''professionaliserats'', dvs. ansvaret har ansetts ligga mer
hos samhälleliga institutioner än hos familjen. Det är en
farlig utveckling, i den mån den ger föräldrar känslan av att
inte kunna eller inte behöva ta eget ansvar.

Föräldrars ansvar för konsekvenserna av deras barns
brottslighet måste betonas starkare. Detta kan konkret ske
genom skadeståndsansvar gentemot brottsoffer, genom
konfrontation med brottsoffer vid rättegång eller på annat
sätt. Dessa frågor utvecklas närmare i vår kommittémotion
om unga lagöverträdare. På ett mera principiellt plan
förordar våldskommissionen en regel i föräldrabalken om
föräldrars ansvar för barn i ''riskzonen''. Detta förslag bör,
efter sedvanlig remissbehandling, bli föremål för
överväganden.

Brottsorsaker

Missbruk som orsak till kriminalitet

Många brott kan direkt härledas till missbruket. I ca 80 %
av alla fall av våldsbrott har gärningsmannen varit
påverkad av alkohol, i ca 40 %
av fallen har brottsoffret varit alkoholpåverkat. En
betydande andel av stölderna och bedrägerierna kan
härledas till narkomaners behov av pengar för att finansiera
missbruket. Trafiknykterhetsbrotten har givetvis, per
definition, ett direkt samband med alkoholmissbruk.

Bekämpa brott genom att bekämpa missbruket

Sambandet mellan missbruk och kriminalitet är så tydligt
att det är svårt att finna någon isolerad brottsbekämpande
åtgärd som skulle ha större genomslagskraft än en
framgångsrik kamp mot missbruk. Hotet om fängelse har
små utsikter att få den redan etablerade missbrukaren att
avhålla sig från stölder och snatterier. För den som har ett
utvecklat alkoholmissbruk utgör en månads fängelse för
rattfylleri inte samma avskräckning som för
normalkonsumenten. Suget efter narkotika eller alkohol är
så starkt att såväl hänsynstagande som straffhot och
upptäcktsrisk kommer i bakgrunden. Lyckas däremot
narkomanen eller alkoholisten bli fri från sitt missbruk ökar
förutsättningarna kraftigt för att de skall avstå från att begå
brott.

Det är av dessa skäl folkpartiet liberalerna gör en så
tydlig koppling mellan samhällets kamp mot droger och
förutsättningarna att minska brottsligheten. Det är också
därför vi anser det angeläget att införa kontraktsvård inom
ramen för villkorligt fängelsestraff. Kontraktsvården skall
syfta till att få kriminella missbrukare att avstå från att begå
brott genom att bota dem från deras drogberoende. Frågor
om kontraktsvård utvecklas i en kommittémotion om liberal
kriminalvårdspolitik som vi avger till detta riksmöte.

Tullens insatser för narkotikabekämpningen är också av
oerhört central betydelse. Genom att hindra narkotikan att
komma in i landet begränsar vi utbudet och därmed
möjligheterna till konsumtion.

I vår motion om missbruk utvecklar vi våra förslag om
hur narkotikamissbruk och alkoholmissbruk i allmänhet
kan begränsas. Här nedan beskriver vi några särskilda
problem rörande missbruk inom kriminalvården.

Narkotika inom kriminalvården

Idag finns få kriminalvårdsanstalter som kan sägas vara
narkotikafria. Däremot finns vissa avdelningar där
narkotikan hålls borta genom särskilt omfattande kontroll,
med 3 till 4 gånger större personalresurser än normalt, eller
genom intensiva behandlingsmetoder. Den narkotika som
finns inom kriminalvården förs in på anstalterna när intagna
återkommer från permissioner eller med besökare.

Det är enligt vår uppfattning ett oacceptabelt
förhållande att det finns narkotika på anstalterna. Intagna
som tidigare inte haft kontakt med eller har mycket liten
erfarenhet av narkotika måste få garantier för att de inte
skall behöva utsättas för press från andra intagna att
missbruka under anstaltstiden.

Ungefär hälften av dem som döms till fängelse är redan
narkotikamissbrukare. Många fortsätter att missbruka
under själva anstaltstiden. Detta innebär att
rehabiliteringsförsöken ytterligare försvåras och att de
ambitioner som finns att hjälpa internerna till ett hederligt
liv i frihet inte kan genomföras. Missbruket under
anstaltstiden leder till att de intagna skaffar sig skulder. För
att kunna återbetala dessa måste de ofta begå brott
omedelbart efter frigivningen.

Det är således en ytterst angelägen uppgift att stoppa
narkotikainförseln till anstalterna. Det går att skära av
tillförseln av narkotika om man förbjuder permissioner och
besök. Att generellt vidtaga sådana drastiska åtgärder är
dock inte acceptabelt. Dels skulle det innebära ett alltför
kraftigt avsteg från den humana kriminalvården, dels finns
det en risk att det leder till att atmosfären på anstalterna blir
så spänd att det leder till oroligheter.

Däremot anser vi att man i större utsträckning bör
differentiera de intagna vad gäller anstaltsplaceringen. De
som vid upprepade tillfällen har låtit föra in narkotika på
anstalterna kan då bli föremål för mer rigorösa kontroller
när de själva återvänder från permissioner men också vid
kontroll av deras besökare. De kontroller det då ofta blir
fråga om, kroppsbesiktning och undersökning av kroppens
håligheter, är integritetskränkande för dem som utsätts. I
syfte att hålla anstalterna rena från narkotika anser vi att
man ändå måste acceptera en vidgad användning av sådana
åtgärder. Intagna som så begär skall dessutom ges en
ovillkorlig rätt att bli placerade på narkotikafria
avdelningar.

Som vi utvecklar i en annan motion till detta riksmöte,
anser vi att misskötsamhet -- bl.a. innehav av narkotika --
under anstaltstiden skall kunna innebära att intagna nekas
permissioner och att villkorlig frigivning uppskjuts.

Det finns exempel på att tunga missbrukare kan göras
knarkfria på sluten avdelning. Roxtuna-anstalten har
exempelvis varit framgångsrik i sådant arbete. Erfarenheter
från sådana försök bör tas till vara och utvecklas.

Ungdomsgäng och ''värstingar''

En stor del av de kriminella har börjat tidigt med
brottslighet. Ungdomsgäng i storstäder är därför ett stort
problem som bör ägnas särskild uppmärksamhet inom
kriminalpolitiken. Genom tidiga insatser från socialtjänsten
kan viss ''nyrekrytering'' till sådana gäng -- och därmed till
brottslighet -- förhindras. Man kan dock aldrig förutsäga
vem som blir brottsling, bara att risken under
vissa förutsättningar är större. Att ungdomsgäng som ägnar
sig åt brott bildas går därför förmodligen inte att förhindra
i ett öppet samhälle. I det läget måste samhället också ha
beredskap för att avbryta ett brottsligt beteende innan detta
''cementerats''.

Avgörande för om en ungdomsförbrytare skall upphöra
med ett kriminellt beteende är samhällets reaktion och
insatser i början av brottskarriären. Det är därför helt
nödvändigt att kriminalpolitiken för unga lagöverträdare är
konsekvent och strikt. Samhällets signaler till unga måste
vara entydiga -- på brott följer straff. I en särskild motion
till detta riksmöte om ungdomsbrottslighet utvecklar vi
närmare våra förslag på detta område.

Psykiskt störda lagöverträdare

Inom straffrätten finns vissa allmänna krav för att någon
skall fällas till ansvar för brott. Ett krav är att den åtalade
faktiskt har begått handlingen, ett annat att handlingen
omfattas av gärningsmannens uppsåt. Handlingen skall ha
begåtts med ''vett och vilja''. Psykiskt sjuka personer brukar
undantas från straffrättsligt ansvar. Särbehandlingen beror
inte på att de inte begått brottet och inte heller på att uppsåt
saknas, utan på en moralisk uppfattning att
gärningsmannen inte kan hållas ansvarig för sitt handlande.
Detta brukar kallas tillräknelighetsläran.

Tillräknelighetsläran har i tidigare svensk rätt tagit sig
uttryck i att rätten kan förordna att den som har begått brott
när han var sinnessjuk eller sinnesslö skulle vara straffri. I
och med införandet av brottsbalken frångicks principiellt
denna inställning. Psykiskt störda som begått brott kan
dock, istället för att dömas till fängelse, överlämnas till
psykiatrisk vård. Förutsättningen för detta är att en
medicinsk utredning visar att han behöver sådan vård.

Det nuvarande påföljdssystemet är behäftat med brister.
Ett relativt lindrigt brott kan leda till tvångsvård under
många år, medan den som har begått ett mycket svårt brott
ibland släpps fri efter kort vårdtid därför att han inte längre
bedöms vara i behov av vidare psykiatrisk vård. Ibland
tycks det vara en tillfällighet om någon överlämnas till
sluten psykiatrisk vård eller döms till fängelse. Denna kritik
har framförallt framförts mot de s.k. jämställdhetsfallen.

Enligt vår uppfattning måste man även fortsättningsvis
vid bedömningen av en åtalads gärning utgå från
tillräknelighetsläran. Sluten psykiatrisk vård bör dock
förbehållas de fall då någon är så allvarligt psykiskt störd,
att han inte kan bedömas ta ansvar för sina gärningar. Med
nuvarande praxis har det enligt vår uppfattning varit alltför
många som undantagits från det normala påföljdssystemet.
En skarpare avgränsning måste därför göras av de
förutsättningar som skall grunda möjligheterna att bli
överlämnad till sluten psykiatrisk vård. Detta innebär
framför allt en väsentlig begränsning av användningen av
den s.k. jämställdhetsregeln.

Även ytterligare begränsningar kan dock övervägas.
Socialberedningen lade i sitt betänkande ''Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten'' (SOU 1984:64) fram ett
förslag rörande s.k. kombinationspåföljd för flertalet
psykiskt störda lagöverträdare. Förslaget har, i den
utformning det då hade, mött kritik och bör enligt vår
uppfattning ytterligare beredas.

Den regeringsproposition i frågan som för närvarande
ligger på riksdagens bord förordar i stället ett system med
s.k. särskild utskrivningsprövning för vissa farliga
återfallsförbrytare. Av skäl som vi närmare utvecklat i en
kommittémotion, i anledning av den propositionen, anser vi
att detta förslag inte bör leda till lagstiftning.

Psykiatrin inom kriminalvården

En allt större andel av de personer som är intagna i
anstalt eller föremål för frivård har olika psykiska problem.
Detta är ibland en följd av missbruksskador och ibland ett
resultat av att den psykiatriska vården numera i allt större
utsträckning är organiserad som öppenvård. I linje med den
s.k. normaliseringsprincipen brukar det anses att eventuell
psykiatrisk vård av intagna bör ske utanför kriminalvårdens
ram. Detta kan ifrågasättas.

Enligt vår uppfattning har kriminalvården idag inte
tillräckliga psykiatriska vårdresurser. Detta kommer att
accentueras i ett läge om jämställdhetsbegreppet avskaffas.
Möjligheterna att redan nu genomföra förbättringar av
psykiatrin inom kriminalvården måste därför prövas.

Återfallsbrotten

Skärpta straff vid återfall

I en av riksdagen under våren 1988 behandlad
proposition om straffmätning och påföljdsval föreslog
justitieministern en viss reglering av vilken inverkan
tidigare brottslighet skall ha vid påföljdsbestämningen.

De tre borgerliga partierna ville i en gemensam
reservation gå längre än regeringen. Man ansåg från
borgerligt håll att alltför snäva avgränsningar hade gjorts
kring de förutsättningar som skall gälla för att tidigare
brottslighet skall beaktas vid påföljdsbestämningen. Enligt
justitieministern borde nämligen en särskild straffskärpning
för återfall endast komma ifråga i sådana fall där
återfallssituationen framstår som särskilt anmärkningsvärd.
Förutom återfall i synnerligen allvarlig brottslighet avses
med detta bl.a. upprepade och vanemässigt grova
tillgreppsbrott såsom exempelvis bostadsinbrott.
Straffvärdet för såväl det gamla som det nya brottet skall
vara minst omkring ett års fängelse.

Folkpartiet liberalerna vidhåller sin uppfattning att det
fattade riksdagsbeslutet innebär att möjligheterna till
straffskärpning vid återfall är alltför begränsade. Hänsyn
borde kunna tas till återfall även när straffvärdet för brotten
är lägre än omkring ett års fängelse.

Också upprepade återfall i tillgreppsbrottslighet som
inte vanligen bedöms som grova bör kunna innebära en
skärpning av straffet, och detsamma bör gälla återfall i
narkotikabrott även om detta inte är grovt. Vidare bör det
vara möjligt att skärpa straffet i större utsträckning än i dag
även om samtidigt villkorligt medgiven frihet förklaras
förverkad. Det är angeläget att betona att det vid
påföljdsbestämningen klart utsägs att det skall vara en
försvårande omständighet att ha återfallit i brott.
Riksdagen bör nu besluta att ändra tillämpliga lagar i
enlighet med vad vi här har anfört.

Våldskommissionen

Våldskommissionen tar i sitt ovan nämnda
slutbetänkande klar ställning för den borgerliga linjen i 1988
års riksdagsdebatt. Följande resonemang skulle kunna vara
direkt hämtat från en folkpartimotion då:

Enligt våldskommissionens mening är det rimligt att
risken för en felbedömning av återfallsrisken får bäras inte
bara av potentiella offer utan även av våldsbrottslingen.
Den stora mängden av vanliga människor skall inte behöva
avstå från trygghet och livskvalitet av hänsyn till en
våldsverkare. Vi tror inte att längre fängelsestraff kan
påverka våldsbrottslingen i stort och vi förordar inte heller
att fängelsetiderna generellt förlängs. Vid
återfallsbrottslighet bör emellertid längre strafftider
övervägas. Skyddsaspekterna kan inte negligeras när det är
fråga om upprepad våldsbrottslighet.

Våldskommissionens uppdrag rörde våldsbrottsligheten.
Ovanstående resonemang kan med lätthet appliceras även
på annan brottslighet, framför allt tillgreppsbrott.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisväsendets ansvar för
samordning av insatser för brottsoffer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ''säkerhetsventil'' i reglerna
om förutsättningar för förordnande av målsägandebiträde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett program för att förbättra
situationen för brottsoffer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten för intagna att bli
placerade på narkotikafria anstalter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bekämpning av narkotika på
anstalterna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagstiftningen rörande psykiskt
störda lagöverträdare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förbättringar av
psykiatrin inom kriminalvården,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta straff för
återfallsbrottslighet.

Stockholm den 14 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Charlotte Branting (fp)

Elver Jonsson (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Anne Wibble (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Lars Sundin (fp)

Britta Bjelle (fp)