Riksdagens arbetsformer m.m.

Fru talman! För att tilliten till och respekten för demokratin ska vara förankrade i vardagen är de former som riksdagen arbetar under angelägna att värna, vårda och kontinuerligt se över.

På värdigt sätt firades 100 år av allmän och lika rösträtt 2021. Nu står för dörren, vad jag förstår, ceremonier och uppmärksamhet för 500-årsjubileet av Gustav Vasas på många sätt omvälvande arbete för formandet av den svenska nationen.

Alldeles oavsett hur dessa historiska märkeshändelser uppmärksammas bygger vårt samhälle på att formerna för arbetet i parlamentariska församlingar är väl förankrade och uppdaterade. Så kan stolta och angelägna paroller om statsskick och regeringsformer bli goda arbetsredskap att luta sig mot.

Ömsesidig respekt och förståelse mellan folkvalda, ämbetsmän och annan personal är av stor vikt. En del saker kan och bör absolut sättas på pränt och klubbas formellt. Annat handlar om praxis och hur vi som människor är mot varandra.

I konstitutionsutskottets betänkande KU18 Riksdagens arbetsformer m.m. behandlas motioner från allmänna motionstiden inom detta område samt, vilket tål att poängteras, ett förslag till lag om ändring i riksdagsordningen. Det ena initiativet avser en lagändring för att rätta till en felaktig hänvisning i en bestämmelse i riksdagsordningen som uppstått på grund av ett förbiseende i ett tidigare lagstiftningsärende. Det andra initiativet avser ett tillkännagivande till riksdagsstyrelsen om att utreda frågan om regeringens samråd med EU-nämnden när det gäller så kallade A-punkter vid möten med Europeiska unionens råd.

Utskottet lägger på eget initiativ fram dels förslaget till lagändring, dels förslaget till tillkännagivande. Något särskilt yttrande från Lagrådet har inte begärts då detta skulle sakna betydelse utifrån frågans beskaffenhet. Det finns inga reservationer inlämnade när det gäller dessa förslag.

Jag vill härmed yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna som behandlas.

Fru talman! När det gäller A-punkterna handlar det, utifrån en kortfattad beskrivning, om att dagordningen vid Europeiska unionens rådssammanträden delas in i två delar. En av delarna avser lagstiftningsöverläggningar, och en del innehåller icke lagstiftande verksamhet. Varje del delas i sin tur in i A- respektive B-punkter. De senare, B-punkterna, kräver mer eller mindre omfattande överläggningar medan A-punkterna är sådana att rådet fattar beslut utan överläggning.

Kriteriet för en A-punkt är att man har konstaterat att ett tillräckligt antal medlemsstater står bakom beslutet och att inget ytterligare behöver tilläggas i frågan. Det har helt enkelt nåtts en överenskommelse genom tidigare förhandlingar och förberedelser.

Som bakgrund kan också nämnas att riksdagen genom en parlamentarisk kommitté i betänkandet EU-arbetet i riksdagen anförde att samrådet om just A-punkterna uppfattades som problematiskt. Kontakterna mellan riksdagen och regeringen i EU-frågor bör enligt kommittén fokuseras på EU-processernas tidiga skeden, medan A-punkterna karakteriseras av att förhandlingarna som sådana i praktiken avslutats. Samrådet om dessa frågor innebär därmed att riksdagen lägger stort fokus på en fas i processen där möjligheten till påverkan och inflytande är liten och på detaljfrågor som avsikten aldrig varit att riksdagen ska behöva ta ställning till.

Kommittén redovisade några alternativa modeller den övervägt för att begränsa hanteringen men insåg att inget av dessa alternativ skulle tillgodose behovet av förenkling och effektivisering. Man stannade därför vid att inte föreslå någon förändring av ordningen för samrådsskyldigheten när det gäller A-punkterna. Kommittén poängterade dock att det borde finnas utrymme för regeringen och EU-nämnden att utveckla formerna för samrådet om dessa A-punkter. Konstitutionsutskottet uttryckte samma uppfattning.

Fru talman! Utifrån detta resonemang vill jag framhålla att konstitutionsutskottet i det ställningstagande vi ska fatta beslut om i dag noterar att regeringens samråd med EU-nämnden om A-punkter övervägdes av riksdagens parlamentariska EU-kommitté. Kommittén övervägde olika modeller för hanteringen men stannade vid att informations- och samrådsskyldigheten i fråga om rådets beslut i A-punkter borde bestå.

Utskottet anser att det nu finns skäl att följa upp denna utveckling och se över frågan på nytt. Med stöd av vår initiativrätt föreslår utskottet mot denna bakgrund att riksdagen ställer sig bakom det som utskottet anför och tillkännager det för riksdagsstyrelsen.

Det tål att betonas att Sveriges riksdags behandling av EU-frågorna, som jag ser det och vad jag förstår också enligt många bedömare, är en viktig grund för att det finns ett starkt stöd för Europeiska unionen och ett engagemang i EU-frågorna såväl nationellt som regionalt och lokalt.

Fru talman! I betänkandet har motioner om även sådant som formerna för riksdagens öppnande, placeringen i plenisalen, motionsrätten, Villa Bonnier som talmansbostad, ledamöternas ekonomiska villkor, teckenspråkstolkning och Riksdagsförvaltningens verksamhet behandlats. En del av dessa ska jag kommentera.

Vad gäller frågan om en översyn av riksdagsarbetet i fråga om större flexibilitet utifrån digitaliseringens möjligheter till distansarbete, som också har tagits upp, kan det framhållas att liknande motioner behandlats tidigare. Särskilt intresse ägnades dessa frågor av riksdagens coronakommitté. I sammanhanget kan betonas att utskottet konstaterar att riksdagen enligt regeringsformen sammanträder i Stockholm. Jag vill också understryka det som utskottet tidigare uttalat: att distansdeltagande endast kan vara aktuellt vid extraordinära krissituationer.

Det kan också framhållas att en kommitté om beredskap enligt regeringsformen är tillsatt och arbetar. Där finns bland annat dessa frågor som uppgifter. Arbetet pågår fram till november 2023.

Utskottets ställningstagande bygger på att förtroendevalda ska ges goda förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Samtidigt intar riksdagen som folkets främsta företrädare en särställning i styrelseskicket. Förtroendeuppdraget går inte att likställa med andra anställningar eller för den delen andra samhällsuppdrag. Mot denna bakgrund vill jag hänvisa till utskottets ställningstagande att det inte finns skäl för initiativ till en sådan översyn som motionären efterfrågar. Vi avstyrker motionen.

(Applåder)

Fru talman! En person i min närhet sa nyligen att det inte längre är roligt att besöka mataffären. Jag tror inte att hon är ensam om att känna så. I går gick jag runt i en mataffär. Det kändes nästan som att jag och alla andra i butiken bara gick runt i cirklar, lyfte på varor och granskade prislappar. Men det var inte särskilt mycket som hamnade i varukorgen.

I dessa tider med hög inflation, höga priser och höjda räntor är vi nog många som oroas över samhällets utveckling och som behöver fundera en extra gång på vad som ska inhandlas och vad som kan vänta. Nyligen presenterades en rapport från flera stora aktörer inom civilsamhället som slog fast att barnfattigdomen i Sverige är ett akut problem. Särskilt svårt har ensamstående föräldrar att tillgodose sina barns behov. Och i går presenterade SOM-institutet en undersökning som visade att nästan sju av tio anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Det rör sig om en rekordpessimism - vem vet, det blir kanske nästa års nyord.

Synen på den personliga ekonomin är också dyster. Ökningen av andelen som anser att privatekonomin har försämrats har aldrig tidigare varit så stor från ett år till ett annat.

Varför pratar jag då om detta när det gäller ett betänkande som handlar om riksdagens arbetsformer, som främst är inåtblickande och där riksdagsledamöter brukar ha motionerat om en massa olika spännande förslag? Man brukar kunna skönja aspirerande talmanskandidaters önskan att få bo i Villa Bonnier eller en önskan om att få lämna in motioner året om.

Jag pratar om det därför att det i betänkandet även ingår förslag om de ekonomiska villkoren för oss riksdagsledamöter. De är minst sagt goda. Nyligen förbättrades de också ännu mer. Eftersom Riksdagens arvodesnämnd höjde arvodet för oss ledamöter med 1 500 kronor är vårt arvode numera 73 000 kronor per månad. Arvodesnämnden gjorde sin höjning med hänvisning till de löneökningar som ägt rum under 2022 och det osäkra ekonomiska läget.

Jag vill inte hänga ut arvodesnämnden, men visst hade det varit bra för svenska folket om de också hade haft en arvodesnämnd som beaktade det osäkra läget och därmed höjde deras inkomster på samma sätt som man gör för oss riksdagsledamöter. Detta är dessutom inte enda gången. Även under pandemin och förra året, då det också var ekonomisk kris, höjdes våra arvoden medan många andra i samhället har fått stå tillbaka.

Dessutom har vi ledamöter för detta år också fått sänkt skatt i och med att man höjde brytpunkten för statlig skatt.

Man hade kunnat önska att vi riksdagsledamöter levde lite närmare verkligheten. Medan andra kämpar på och får sämre möjligheter att klara sin vardag är det några få, som vi riksdagsledamöter som visserligen har väldigt viktiga uppdrag, som har goda ekonomiska villkor - jag säger inget annat än att riksdagsledamöter ska ha det. Men det riskerar att skapa en stor förtroendeklyfta mellan oss folkvalda ledamöter och dem vi representerar.

De senaste 20 åren har riksdagsledamöternas arvoden stigit kraftigt. Dessutom innebär de senaste årens skattesänkningar att vi tjänar tusentals kronor extra per månad.

Vänsterpartiet säger inte att arvodet ska vara jättelågt, för det är givetvis ett jätteviktigt och ansvarsfullt uppdrag att vara riksdagsledamot. Om arvodet vore så lågt att det riskerade att skapa stor korruption hade det också varit problematiskt. Men vi tycker att man borde begränsa arvodets storlek. Det skulle till exempel kunna motsvara ett prisbasbelopp per månad. Det är en modell som vi i Vänsterpartiet under flera år har motionerat om. Det skulle motsvara en lön på ungefär 52 500 kronor. Det är fortfarande en hög lön, betydligt högre än den lön som är genomsnittet i samhället, men den skulle inte vara enormt mycket högre eller väsensskild från medellönen.

Vänsterpartiet har dessutom yrkat på, och anser, att de ersättningar som betalas ut för olika uppdrag kopplade till riksdagsarbetet bör avskaffas. Det gäller till exempel presidieuppdrag i utskott. Vi anser att partierna i stället bör fördela sitt arbete inom partigruppen så att ingen behöver få extra arvode för att den har en tyngre arbetsbelastning. Jag vill därför yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Betänkandet som handlar om riksdagens arbetsformer är, som nämnts tidigare, kanske ganska introvert. Många av de saker vi behandlar i riksdagen handlar om omvärlden, men det här är ett av de få betänkanden som handlar om riksdagen. Det kan ju funderas över hur viktigt det är att vi ägnar oss åt det och tar upp kammartid, men i transparensens namn är det viktigt att det finns en inblick från allmänheten i hur vi arbetar i det här huset.

Riksdagen är en fantastisk plats - den svenska demokratins högborg. Det är viktigt att det arbete vi gör här uppnår önskat resultat. I den här kammaren sitter 349 ledamöter som alla har fått väljarnas förtroende att företräda dem. Med våra egna politiska ambitioner och målsättningar, med vallöften och långsiktiga utfästelser klev vi alla in i den här kammaren med ett syfte - inte att sitta här och vänta på att det ska bli val igen om några år, utan att arbeta med att genomföra och utföra saker som vi har lovat väljarna och som är till gagn för hela Sverige.

Riksdagens arbetsformer är i den kontexten en väldigt viktig del av funktionen i vårt demokratiska arbete. Att arbetsformerna fungerar väl är avgörande för att vi sedan ska kunna komma till väljarna och säga att vi har gjort vårt bästa. I den bästa av världar skulle vi inte behöva lägga mycket tid på våra egna arbetsformer; de skulle bara fungera. Men det finns alltid saker att förbättra, även på denna fantastiska plats på jorden som är Sveriges riksdag. En sådan sak är det som nämnts tidigare om arbetet med A-punkter i EU-nämnden, som KU nu tillkännager för riksdagsstyrelsen att man kan behöva titta över hur samrådet ser ut kring i syfte att vi i riksdagen ska kunna ägna verksamheten åt och lägga vår energi på det som är viktigast.

Precis som kollegan från Socialdemokraterna redogjorde för är ju Apunkter i mångt och mycket redan färdigförhandlade, och möjligheten att påverka innehållet i dem är mycket begränsad. Men det finns ändå tillfällen då det finns en demokratisk poäng med att följa upp hur regeringen väljer att hantera dem. Det fanns en ordning innan den nuvarande där man fokuserade på A-punkter av vad jag tror att man kallade "större vikt" eller av mer principiell beskaffenhet, och lade sin energi där. Men i den rådande ordningen tittar man på och samråder om alla A-punkter, trots att många av dem redan är färdigförhandlade och okomplicerade. Det läggs alltså statliga resurser på att i princip klarera och expediera dem. Det kan vara klokt att se över, och det kan finnas många anledningar till detta.

Fru talman! Det är som sagt avgörande att det här huset fungerar på ett så bra sätt som möjligt. Konstitutionsutskottet har flera viktiga uppgifter i detta. Vi är beredande utskott för frågorna och bereder också budgeten för riksdagen och Riksdagsförvaltningen.

Det är av förklarliga skäl så att även om regeringen lägger budgetpropositionen skriver de inte in några politiska ambitioner för Riksdagsförvaltningen. Det skulle ju vara en märklig ordning om regeringen, som är avhängig riksdagens stöd, skulle börja ge pekpinnar till Riksdagsförvaltningen. Om det ska ske och om man på något sätt ska ha en politisk ambition för Riksdagsförvaltningens arbete finns det några olika ställen där man kan göra det - riksdagsstyrelsen är såklart ett, men det är en myndighetsstyrelse som inte har en parlamentariskt adekvat sammansättning. Men KU, där budgeten bereds, är ett annat.

Jag vill väcka en tanke hos konstitutionsutskottets ledamöter, kollegorna och allmänheten. Vi borde kanske skänka mer tid och större omsorg i kommande budgetprocesser åt vilka politiska signaler vi i det parlamentariskt väl sammansatta och mycket väl sammansvetsade konstitutionsutskottet, där vi söker enighet och konsensus, skickar till Riksdagsförvaltningen. Hur kan Riksdagsförvaltningens arbete med att stödja ledamöterna och de politiska processerna utvecklas och bli ännu bättre? Det är en framåtblickande tanke som vi kanske tillsammans behöver ta oss an. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi debatterar nu betänkandet Riksdagens arbetsformer, och jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 3 under punkt 10. Jag vill samtidigt passa på att understryka att denna reservation kommer från en motion som faktiskt inte bara rör arbetet här i riksdagen, utan den rör arbetet i politiska församlingar på alla nivåer.

Vi som arbetar politiskt har en hel del regler att hålla oss till. Men efter ett val, när ett nytt styre utses, när majoritet och opposition bildas och när den politiska vardagen sedan tar vid, utgår en stor del av det politiska arbetet från praxis. Det gäller oavsett politisk nivå, såväl när arbetet sker på kommunal som på regional eller nationell nivå. Det innebär att vi såväl här i riksdagen som i kommuner och regioner runt om i landet delar upp ordförandeposter mellan oss och även fördelar andra former av inflytande mellan oss enligt oskrivna regler. Det sker oftast med respekt för de politiska motståndarna.

Att det mesta i det politiska livet bestäms genom praxis är på många sätt beundransvärt och ger en värdefull flexibilitet till våra demokratiska institutioner, men det finns också risker med att förlita sig för mycket på praxis. Efter valet i höstas har jag nåtts av oroande signaler från flera håll i landet. Det är signaler om att förtroendevalda som hamnat i oppositionsställning på kommunal eller regional nivå inte får möjlighet till den insyn som krävs för att verka aktivt och granskande i sin roll. Det är högst bekymmersamt, och man kan undra om det inte finns skäl att överväga om det regelverk som styr det politiska arbetet räcker till för att garantera sådant som en livskraftig opposition, något som ju i sin tur är en förutsättning för en livskraftig demokrati.

Vi i Centerpartiet tycker att det är hög tid att fundera över detta och se över regelverken. Vi vill att en parlamentarisk kommitté tittar på hur beslut fattas i riksdagen för att se hur praxis kan formaliseras och på så sätt genom lagstiftning skydda bland annat oppositionens roll. På liknande sätt vill vi se en utredning som i nära samråd med regioner och kommuner undersöker om behovet också finns på regional och lokal nivå, och hur det behovet ser ut, så att vi kan hitta lämpliga regelverk som man är tvungen att hålla sig till.

Fru talman! En annan sak jag önskar lyfta upp är det dagliga arbetet här i riksdagen och hur vi i praktiken utför det. Arbetet styrs av att vi riksdagsledamöter regelbundet sammanträder på plats i Stockholm, något som även Per-Arne Håkansson uppehöll sig vid. Men arbetet i den egna valkretsen, som för flera ligger långt härifrån, utgör en stor och viktig del av riksdagsuppdraget. I det arbetet fångar ledamoten upp frågor på hemmaplan för att kunna omvandla dem till frågor och förslag i riksdagen. En riksdagsledamot har en hel del förväntningar på sig hemifrån om att företräda valkretsens väljare och lyfta det lokala och regionala perspektivet.

Dialogen med medborgare i den egna valkretsen är en viktig del av riksdagsuppdraget, och den demokratiska legitimiteten för vårt valsystem bygger på att det finns ledamöter från hela landet och att de inte bara representerar sitt parti utan även sin landsända.

Under pandemin blev riksdagen tvungen att tänka om vad gäller hur arbetet i praktiken skulle utföras. Anpassningen till rådande omständigheter var ju inte unik för riksdagen utan gällde i många sektorer. Det pandemin visade var att det går att ha fler möten och utföra fler uppgifter på distans än vad vi nog tidigare hade föreställt oss.

Om det gavs större möjligheter att få utföra mer av sitt riksdagsuppdrag på distans skulle detta uppmuntra och underlätta för fler att söka sig till uppdraget. Man behöver kunna kombinera det liv man har på hemorten och de förväntningar man har därifrån med det arbete som ska utföras på plats här i Stockholm. Vi i Centerpartiet vill därför att det görs en översyn av riksdagens arbetssätt för att se hur man kan förbättra möjligheterna för det.

Fru talman! Konstitutionsutskottet ansvarar bland annat för frågor som berör Sveriges grundlagar, men just i dag är vi också inne på en av kristdemokratins grundprinciper, nämligen insikten om människans ofullkomlighet. Det hör till människans natur att ibland göra fel, även om man har kunskap om det rätta. Men då har man också rätt till en andra chans så att man kan ställa det till rätta som först blev fel.

Det är just vad som hände när riksdagen i juni förra året beslutade om en ändring i regeringsformen och en redaktionell ändring i riksdagsordningen. I höstas antog sedan riksdagen slutligt de vilande lagförslagen. Det var bara det att delar av bestämmelsen flyttades till en ny paragraf, fastän den beslutade ändringen rätteligen borde ha lagts under en annan paragraf. Nu har lyckligtvis riksdagens utskott initiativrätt, och därför använder vi nu denna rätt för att justera beslutet från i höstas så att texten hamnar på rätt ställe.

Ytterligare ett utskottsinitiativ tas upp i betänkandet. Det handlar om hanteringen av A- respektive B-punkter i samband med regeringens samråd med EU-nämnden, vilket flera talare har varit inne på tidigare. Det låter ganska kryptiskt för oss som inte jobbar i EU-nämnden, men B-punkterna kräver mer eller mindre omfattande överläggningar i rådet. A-punkterna är däremot ärenden där rådet fattar beslut utan överläggning, då man konstaterat att tillräckligt många medlemsstater står bakom beslutet och inget mer behöver sägas. Förhandlingarna har avslutats och man har kommit överens i rådet.

Riksdagens arbets-former m.m.

Riksdagens parlamentariska EU-kommitté framförde i betänkande 2017/18:URF1 att samrådet om A-punkter tar för stort fokus i en fas i beslutsprocessen där möjligheten till påverkan är mycket liten och där det handlar om detaljfrågor som det aldrig varit avsikt att riksdagen skulle behöva ta ställning till. Samrådet om A-punkter är omfattande och genomförs inom väldigt snäva tidsramar, vilket medför extra belastning på både Regeringskansliet och EU-nämndens ledamöter.

Det har därför diskuterats i vad mån regeringen ändå ska ha skyldighet att samråda med riksdagen om A-punkterna. Utskottet anser att det finns skäl att följa upp kommitténs synpunkter från 2017/18 och gör i och med detta därför ett tillkännagivande till riksdagsstyrelsen om att en utredning bör se över frågan om regeringens samråd med EU-nämnden när det gäller A-punkter.

Jag yrkar med detta bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 23.)