Energipolitikens långsiktiga inriktning

Fru talman! Människans förmåga att tillgängliggöra och använda energi är möjligen hennes främsta bedrift - detta för att energi är arbete, välstånd och tillväxt. Innan människan upptäckte att det var möjligt att omvandla värmeenergin från brinnande kol till mekanisk kraft och elektricitet behövde vi alla slita dagarna i ända ute på fält eller i skog enbart för att kunna försörja oss själva och familjen.

Först använde vi värmekraften från fossilbränslen, sedan tämjde vi fallhöjden i älvarna och därefter har vi lärt oss att nyttja energi som släpps lös när miljarder atomer klyvs. Genom att omvandla detta till elektricitet har vi skapat en arbetskraft och ett välstånd som våra förfäder inte ens kunde drömma om.

Den elektricitet vi producerar i Sverige varje år motsvarar över 1,1 miljarder heltidsarbetande människor. Varje människa i Sverige har varje dag över 100 osynliga medhjälpare som hugger ved, förädlar malm, bygger lastbilar, tvättar kläder och ger oss nyheter och underhållning från hela världen - samtidigt.

Alltför få förstår vilken otrolig kraft som finns bakom de två hålen i väggen, hur viktigt det är att kraftsystemet som finns där bakom alltid fungerar och att det alltid behöver vara redo att expanderas.

Fru talman! I dag har vi äran att debattera den långsiktiga inriktningen för energipolitiken och framtiden för kraftsystemet - det moderna samhällets osynliga arbetshäst och dess hörnsten.

Tyvärr gör vi det med utgångspunkt i en kris. Tidigare rödgröna regeringar har visat sällsynt lite förståelse för denna fråga. Dessa regeringar valde populism och politisk radikalism framför Sveriges bästa. Kärnkraftverk tvingades stänga, nya projekt stoppades, kraftvärmen straffbeskattades och den småskaliga vattenkraften skulle rivas ut - inte på grund av säkerhet eller ekonomi utan enbart för att man ansåg att det var fel kraftslag. Man gillade helt enkelt inte kraftslaget.

Moderaterna och Tidöpartierna ger inte upp bara för att vi har givits en dålig hand. Vi har målet tydligt inställt på att återskapa det robusta och långsiktigt hållbara, rena kraftsystem som varje svensk förtjänar och förväntar sig.

För att göra detta tar vi oss tillbaka till grunden. Vi sätter ett långsiktigt mål med kontrollstationer för att få en tydlig inriktning. Vi siktar på årlig energiproduktion på 300 terawattimmar till 2045. Det är ett viktigt mål, fru talman, men det är faktiskt inte det avgörande målet.

Den viktigare delen är att vi nu ställer tydliga krav. Dessa krav finns i det som heter leveranssäkerhetsmålet. Vi säger vad vi från politikens sida förväntar oss att kraftsystemet ska klara av och pekar tydligt ut att det är expertmyndigheten, Svenska kraftnät, som är ansvarig för att säkerställa att kraftsystemets skick upprätthålls samt att uppmärksamma regeringen på när så inte är fallet. Vi väljer däremot inte att bestämma detaljerna. Vi är politiker; vi pekar ut riktningen men lämnar till experterna att ta fram de detaljerade krav som krävs - och experterna i detta fall är naturligtvis ingenjörerna, inte proffstyckare på allehanda platser i samhällsdebatten.

Vi har noterat att det finns vissa oppositionspolitiker som inte instämmer i denna ordning utan anser sig själva vara fullt kapabla att specificera parametrarna för till exempel dödnätsstart. Vi väljer att inta en något mer ödmjuk inställning - som alltid.

Genom leveranssäkerhetsmålet säkerställer vi att kraftsystemet på ett hållbart sätt kan byggas ut, att stabiliteten behålls och att det finns kapacitet för att etablera ny industri utan att elpriser rusar.

Fru talman! Socialdemokraterna och Centern avfärdar inte bara detta leveranssäkerhetsmål utan även det helt avgörande effektmålet. Med det avfärdar man också rena tekniska faktum och naturlagar, för i ett leveranssäkert elsystem behöver både energin och effekten räcka till.

Vi är i denna proposition tydliga med att det inte räcker med att bara ha ett energiöverskott på årsbasis. Elproduktion på årsbasis är ett såväl missvisande som irrelevant mått. Överproduktion av exempelvis vindkraftsel under sommaren kan inte användas under vinterhalvåret, när el behövs som mest. Alla elkonsumenter, från privatpersoner till industrier, är beroende av att det finns el året runt, dygnets alla timmar.

Att stänga av och slå på industriproduktion och kommunal välfärdsverksamhet beroende på när vinden blåser eller solen skiner är varken önskvärt eller möjligt. Ingen verksamhet, särskilt inte den industriverksamhet som Sveriges välstånd bygger på, kan fungera och vara konkurrenskraftig under de förutsättningarna.

Fru talman! För att försöka samla en bred majoritet för denna viktiga fråga pågick det blocköverskridande samtal i ett halvår. Efter dessa kan vi konstatera att oppositionen är splittrad.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tydligt deklarerat att de vill fortsätta på den radikala väg som gav oss de senaste årens energikris och har fört industriländer som Tyskland till ruinens brant. Men Miljöpartiet och Vänsterpartiet har i alla fall en energipolitik, och både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit konstruktiva i detta även om vi står långt ifrån varandra lösningsmässigt - till skillnad från Socialdemokraterna och Centerpartiet, som inte kunnat presentera några konkreta förslag utan enbart ansett att allt regeringen gör är totalt fel.

Det är beklämmande, fru talman, att Sveriges största parti visar ett totalt ointresse för kraftsystemet och den osynliga arbetskraft som gör att vi inte längre lever i fattigdom.

I dag ställer vi oss bakom en energiproposition som för första gången sedan 80-talet är helt teknikneutral. Inget av grundkraven hindrar något fossilfritt kraftslag. Alla partier inom Tidösamarbetet förstår vikten av frågan och är beredda att ta ansvar. Vi föreslår varken radikala lösningar eller att frågan ignoreras. Tiden då politiken hanterade kraftsystemet som en leksak är över.

Vi bryr oss om att det fungerar och väljer därför en inriktning som är beprövad sedan decennier och som när den genomförs med hundraprocentig sannolikhet kommer att fungera. Vi säkerställer att den osynliga arbetskraft som motsvarar 1 miljard människor finns kvar och kan bli större och att det moderna samhället kan finnas kvar och utvecklas.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till propositionen i sin helhet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anna af Sillén och Ann-Charlotte Hammar Johnsson (båda M).

Fru talman! Först får jag nog tyvärr ifrågasätta Mats Greens läskunnighet, med tanke på att Centerpartiet skickat in mycket tydliga förslag till den energipolitiska inriktningsproposition som regeringen sedan presenterade. Det fanns ett antal målformuleringar, ett antal frågor till regeringen som vi inte fick svar på och flera sidor med välskrivna inspel. Att det inte skulle ha funnits några konkreta synpunkter får nog alltså anses handla om Mats Green och hans läskunnighet. Men det var inte därför jag begärde ordet.

Fru talman! I Västsverige hotas 25 000 arbetstillfällen om elbehoven inte möts till 2030, enligt en rapport från Västra Götalandsregionen som nyligen kom och som också länsstyrelsen har citerat. De har lyckligtvis också flera förslag på hur man ska möta behoven på så kort sikt. Det handlar mycket om landbaserad och havsbaserad vindkraft, i kombination med solceller, effektivisering och lagring samt, till viss del, kraftvärme. Vi ser att precis samma bedömning görs av Skånes effektkommission.

Trots detta fattar regeringen inte beslut i de ärenden om havsvindparker som ligger på bordet, vilket skulle kunna hjälpa till. Länsstyrelsen får inga besked om hur man ska hantera solcellsparker. Utredningar om ersättning till närboende samlar damm på regeringens bord. Och moderata kommunalråd tillhör dem som är mest motsträviga när det gäller ny lokal energiproduktion, trots att Mats Green står i talarstolen och säger att man inte har något emot vissa kraftslag.

Min fråga till Mats Green blir därför: Om man inte vill fatta dessa beslut, hur ska man möta elbehovet till 2030?

Fru talman! Det finns en gammal tv-klassiker som heter Fawlty Towers, på svenska Pang i bygget. I ett avsnitt ska man få tyskar på besök, och man gör då en liten note to self: Don't mention the war! Vad ni än gör, nämn inte kriget! Sedan blir det naturligtvis så att det är det enda de egentligen nämner.

Jag kan inte låta bli att tänka på det avsnittet när jag hör Centerpartiet här. Deras motsvarighet till "Don't mention the war!" är: Nämn inte effekt för allt smör i Småland! Prata bara energi, men vad ni än gör, kom aldrig någonsin in på effekt!

Vi kan prata energi hur mycket som helst. Vi ser att vi kommer att få en ganska kraftig utbyggnad av i stort sett all elproduktion, exempelvis vindkraft. Jag konstaterar att den här regeringen har sagt ja till fler havsbaserade vindkraftsparker än den tidigare regeringen mäktade med under åtta år i regeringsställning. Det är klart att allt detta behövs.

Men vad som framför allt behövs i de industritunga regionerna Västra Götaland och Skåne är planerbar, säker kraft - kärnkraft, exempelvis, kraftvärme och kanske också gasturbiner. Detta är något som Centerpartiet säger nej till i alla delar och fullt ut.

Vi ska vara ärliga: De idealkraftslag som Centerpartiet vill ha, det vill säga bara väderberoende kraftslag, utgör det kraftsystem som Sverige är väldigt nära och som har satt oss i alla de problem vi nu har. Centerpartiet borde alltså egentligen konstatera att detta är vårt idealsamhälle. Men det är det ju inte, utan vad Västra Götaland och Skåne behöver är mer planerbar, stabil kraft - och även mer väderberoende kraft. Jag konstaterar att Centerpartiet även vad gäller Skåne säger nej till all planerbar kraft. De ska aldrig återfå kärnkraft eller egentligen något annat. Vi har alltså motsatt strategi och ingång i detta, fru talman.

(Applåder)

Fru talman! Den här regeringen är urusel när det gäller havsbaserad vindkraft, och det hjälper inte att den förra regeringen var lika dålig. Det påtalade vi även då. Att använda detta som ursäkt för att man inte fattar beslut om ärenden som har legat på bordet i flera år och som skulle göra stor skillnad för elpriset, inte minst i södra Sverige, är dåligt, helt enkelt.

Lyssnar man på Svenska kraftnät, som har ansvar för helheten när det gäller elsystemet, hör man att de säger att det på kort sikt är vind och sol som ska byggas ut. Energimyndigheten säger samma sak, liksom Västra Götalandsregionen och Skånes effektkommission.

Vi ska självklart komplettera. Vi kan komplettera med gasturbiner; det går utmärkt att köra dem på både vätgas och biogas, om det skulle vara så. Det går alldeles utmärkt med kraftvärme. Att Centerpartiet inte skulle vara för detta har Mats Green hittat på. Det är rent oseriöst. Sluta med den typen av argumentation - det stämmer helt enkelt inte.

Mats Green lyfter kärnkraften. Det är mycket möjligt att det kommer att behövas ny kärnkraft i Sverige så småningom. Men den finns ju inte på plats till 2030. Det är helt omöjligt. Även alla som förväntas bygga kärnkraft säger att den inte kommer att finnas på plats.

Vi vet att 25 000 arbetstillfällen hotas i Västsverige till 2030. Ändå fattar regeringen inte de nödvändiga besluten. Det rör sig om en kombination av olika åtgärder. Om Mats Green hade lyssnat hade han hört att det inte bara handlar om vind och sol. Det handlar om kraftvärme och om effektivisering och lagring. Och det går alldeles utmärkt att bygga ett sådant elsystem. Det säger även Svenska kraftnät. Det räcker att titta på den senaste långsiktiga marknadsanalysen. Det går alldeles utmärkt att göra dessa saker.

Den stora frågan är alltså: Varför lyssnar man inte ens på näringslivet? De vill ha detta. Vattenfall säger att om det ska bli ny kärnkraft måste man lösa situationen även på kort sikt, och då är det land- och havsbaserad vindkraft som gäller. Den här regeringen uppvisar en total ignorans när det gäller näringslivets behov. Hur, Mats Green, ska du tillgodose behoven till 2030? Kärnkraft löser nämligen inte problemen. Det kanske löser problemen på längre sikt men inte till 2030. Svara nu på frågan!

Fru talman! Alla de förslag och beslut som Rickard Nordin efterfrågar är på gång i närtid. Men Rickard Nordin håller sig till sin note to self: Nämn aldrig någonsin effekt, under några som helst förutsättningar!

Varför visar då Centerpartiet ett så totalt ointresse för att minska effektbristen i södra Sverige? Leveranssäkerhetsmålet och dess underliggande krav på tillgänglig effekt på regional nivå är som sagt det viktigaste verktyget för att hantera vårt främsta förslag. Detta säger Centerpartiet absolut nej till. Industriverksamhet ska bara få pågå när det blåser och solen skiner, framför allt under sommarhalvåret. Industrisemester och motsvarande kan vi alltså ställa in - då ska man inte vara på semester, utan då ska man arbeta. Under vintern kan man däremot eventuellt ta semester.

Industrierna ska alltså bara gå när det blåser och solen skiner, enligt Centerpartiets förslag. Detta är fakta. Man kan stå och säga att det inte är så, men så är det ju.

Min andra fråga, eller mitt andra påstående, handlar om varför Centerpartiet inte vill säkerställa att företag kan etableras och få den effekt de behöver för att göra en grön omställning. Om man inte tror på planerbar energi eller effekt kan man inte säkerställa detta eller ge det löftet.

Mitt tredje och kanske sista påstående, som också är en invändning mot Centerns energipolitik, gäller varför det inte finns några förslag från Centerpartiet om att hantera det främsta problemet, det vill säga effektbrist, vare sig på kort eller på lång sikt.

Detta är de frågor Rickard Nordin kommer att behöva besvara sedan, när han håller sitt anförande.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Mats Green för inledningen på anförandet, om betydelsen av elektricitet - otroligt viktigt och bra! Sedan gick det ganska raskt utför, från denna höjdpunkt i anförandet. Också jag kan meddela att vi inte bara i riksdagens talarstol, i debattartiklar och på andra sätt har berättat för regeringen vad vi tycker är viktigt när det gäller inriktningen för energipolitiken utan också skickade in skriftliga svar som beskrev hur vi tyckte att denna proposition skulle se ut.

En av de viktigaste saker som vi har lyft fram är just målet för energipolitiken att producera mer el till 2030, men något sådant finns inte i regeringens proposition. Det är inte bara vi socialdemokrater som efterlyser detta, utan det gör också branschen och industrin.

Häromdagen skrev företrädare för just den industri som Mats Green talar om - den tunga industrin - om behoven av ett mål till 2030. De säger att industrins behov till 2030 inte stämmer överens med det politiska fokuset till 2045. Ekvationen går inte ihop.

Vi har som land enorma möjligheter att klara den omställning som vi nu står inför eller egentligen redan har påbörjat. Vi har enorma möjligheter att bli vinnare i Sverige. Runt om i världen springer andra länder allt fortare, men regeringen vill inte göra saker här och nu.

Frågan till Mats Green är: Varför inte ta dessa beslut, sätta upp målet och komma med åtgärder som verkligen ser till att industrin får möjlighet att utvecklas i hela landet?

Fru talman! Det 2030-mål man vill sätta spelar kanske mindre roll i praktiken, för det kommer ändå att uppnås med redan beslutade tillstånd och kommande tillstånd vad gäller både vindkraft och, kan vi förutsätta, en rejäl andel solkraft. Det handlar alltså bara om att skriva i vatten.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt att ett av våra statsbärande partier, som ändå brukar lägga viss vikt vid ansvarstagande, uppträder på det här sättet. Man säljer ut hela kraftsystemet bara för att de radikala samarbetspartierna tycker något annat. Det är ju därför som Sverige sitter ordentligt i skiten när det gäller detta - ursäkta mitt språkbruk, fru talman! Läget är betydligt sämre än det borde ha varit. Vi har gått från världens bästa kraftsystem till en extremt problematisk situation.

Jag har ett antal frågor som jag sedan kommer att ställa till Socialdemokraterna, men jag kan ta dem redan nu. Man vill ju aldrig nämna ordet effekt från vare sig Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Vi har fått in 10 000 megawatt vindkraftsel i kraftsystemet sedan 2014. Vi har mer elproduktion än någonsin. Men trots detta, eller rättare sagt på grund av detta, har vi en situation med skyhöga elpriser, ett instabilt kraftsystem och en situation där det var risk för - och faran är inte över än - att vi skulle behöva stänga ned delar av landet för att vi inte hade tillräcklig effekt, som man nu gör i Sydafrika.

Jag har tre frågor till Socialdemokraterna: Hur vill man lösa effektbristen? Hur ska man upprätthålla en grundläggande och rimlig stabilitet i kraftsystemet? Vill Socialdemokraterna låta de radikala stödpartierna styra de rödgrönas energipolitik? Vi ska inte gå den vägen igen.

Fru talman! Jag vet inte om jag själv eller industrin, som väntar på besked, fick något besked från Mats Green nu. Det ska tydligen lösa sig, så därför vill man absolut inte sätta något mål. Tidigare har det alltid sagts, inte minst från Ebba Busch, att det inte går att göra det vi kräver, trots att industrin säger att det är fullt möjligt och att andra länder är mitt uppe i just den processen. Svenska företag får de största exportordrar de någonsin har fått från andra länder som ska göra omställningen. De beställer, men Mats Green väntar på något annat. Jag tycker att det är oansvarigt.

Jag tycker att Mats Green under den tid han nu sitter i riksdagen och vi kan utvärdera honom också har ett ansvar för att se till att vi får tillräckligt mycket elproduktion de kommande åren, så att de företag som nu vill investera runt om i hela Sverige får chansen att göra det. Då krävs inte bara elproduktion, utan det krävs också utbyggnad av vårt elnät. Det krävs mer batterier. Det krävs kraftelektronik. Vi behöver allt som vi kan uppbåda på kort sikt. Det handlar om att jobba som bara den med alla till buds stående medel för att verkligen bli vinnare i kapplöpningen. Varför vill Moderaterna inte vara med och vinna? Det skapar jobb, välstånd och allt annat som Mats Green började sitt anförande med.

Vi ska ju diskutera mål här i dag. Ett viktigt mål vi hade var att få fram åtminstone 60 terawattimmar mer el till 2030. Menar Mats Green att detta kommer att ske? Ebba Busch har ju sagt att det inte går att göra.

Fru talman! Det är just otåligheten som gör att vi nu har en proposition att fatta beslut om. Vi har gjort mer på två år än den tidigare regeringen lyckades med på åtta år när det handlar om att rusta upp kraftsystemet. Att avveckla det lyckades ni med över förväntan, ska jag säga.

Vad säger då industrin? Industrin säger framför allt att man vill ha stabil, säker och planerbar el. Kärnkraft är en del av detta. Där har industrin också krävt besked av socialdemokratin, som i vissa sammanhang har sagt att man absolut inte har något emot kärnkraft, men när det verkligen kommer till kritan röstar man emot precis allting. Man har dessutom sagt nej till all kärnkraft i södra Sverige. Den vill man inte veta av över huvud taget.

Sedan har vi den väderberoende kraften. Vi kommer att fortsätta att få in väldigt mycket väderberoende kraft i systemen, precis som vi har fått det från 2014. Men ni kan trycka in hur mycket energi som helst i systemet - det spelar ingen roll om vi inte får ut någon effekt av den.

Jag noterar också att Fredrik Olovsson vägrar ta ordet effekt i sin mun. Det är ju detta som är poängen. Vi kan inte fortsätta att vara ett framgångsrikt industriland om man bara kan bedriva industriell verksamhet när solen skiner och vinden blåser. Det går inte. Detta förstod Socialdemokraterna på 1950-talet, och därför var de också med på att bygga upp kärnkraften i Sverige. Men vi kan inte fortsätta att vara ett framgångsrikt industriland om man bara ska kunna bedriva industriell verksamhet eller kommunal verksamhet när vinden blåser och solen skiner. Det finns inget exempel på detta i världen, och det kommer inte heller att funka i Sverige.

Fru talman! Tack, Mats Green, för början på denna spännande debatt! Jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Mats Green säger i sitt anförande att man väljer att inte detaljstyra vilken kraft vi ska ha i Sverige, och man litar på dem som kan det bäst - ingenjörerna och de som jobbar med kraft. Jag håller med om att vi ska förhålla oss så som lekmän. Jag måste erkänna att jag vet för lite om molekyler och sådana grejer, så jag kan inte ta gift på vilken kraft man ska lita till.

Men jag har ändå en fråga till Mats Green. Moderaterna är ju partiet som har statsministerposten och leder regeringen. Som alla vet finns nu planer på gigantiska investeringar i norra Sverige. Man talar om LKAB:s planer på järnsvamp för framtiden. Tror Mats Green och Moderaterna på det som expertisen säger och är överens om, att vindkraft kommer att vara energibärare för vätgas, som kommer att vara en del av lösningen för järnsvamp? Tror Moderaterna och Mats Green att expertisen har rätt här?

Fru talman! Tack, Birger Lahti, för frågan!

När det gäller de stora energisatsningarna i norr ska vi komma ihåg att Norrland självt behöver all den el man producerar. Ibland framstår det som att Norrland finns till bara för att transportera el till södra Sverige, men så är det inte.

Jag blir dock lite rädd när jag läser Vänsterpartiets budgetförslag. Den största enskilda budgetposten vad gäller energi handlar om att förbättra överföringskapaciteten från Norrland till södra Sverige. Då säger man i princip att Norrland ska fixa södra Sveriges problem med energi och effekt.

Vi säger att det inte är så. I Norrland behöver man all sin el och effekt själva. Södra Sverige får fixa sina egna problem, och där är svaret kärnkraft, precis som våra geniala förfäder en gång lade fast systemet.

Vänsterpartiet kan alltså ta bort den posten i sin kommande budgetmotion.

Sedan gäller det vätgasen. Det är långt ifrån hela forskningsvärlden som säger att vätgasen är räddningen på allting. Jag har väl en viss skepticism vad gäller detta. Den kommer naturligtvis att vara en del av lösningen, men jag kanske kan vara lite skeptisk till att den ska kunna lösa allting.

Sedan tycker jag inte att politiken ska gå in och avgöra vad som är bäst när det gäller fossilfritt stål. Det kan branschen betydligt bättre än vi. Jag har inget emot vätgas över huvud taget, men jag är kanske inte beredd att säga att det är den som ska lösa allting.

När det handlar om vindkraft i norr säger jag återigen: Hur har det gått med stora vindkraftsparker i norr? Ja, det är där vi har sett stora konkurser. Vi har också sett stora problem med kinesiskt ägande av samhällsviktig infrastruktur i Sverige. Det är också något som vi behöver ta tag i.

Fru talman! Jag tackar för försök till svar från Mats Green. Jag hörde inte svaret. Tror Mats Green, Moderaterna, att vindkraft kommer att vara energibärare för vätgas? Jag hörde tveksamheter om vätgas. Det är en annan sak.

Jag håller med när det gäller politiken. Det är inte vi som ska, så att säga, ge de här stora bolagen detta. De efterlyser det som många har varit inne på. De behöver bara veta att de har tillförlitlig och billig elenergi. För dem spelar det ingen roll att den är volatil, för man bygger redan i dag i Luleå lagring för vätgas.

Men frågan som jag ställde var: Tror Mats Green på det som i alla fall de tunga industrierna själva säger, nämligen att billig vindkraft kan vara energibärare när det gäller att tillverka vätgas för deras produktion av järnsvampen?

Sedan gäller det transmissionsledningar. Det är väl ingen nyhet för någon som har jobbat med dessa frågor att de äldsta ledningarna är 80 år gamla. De behöver förnyas. Oavsett åt vilket håll vi vill transportera el behövs dessa ledningar.

Att inte ha med hela bilden av hur det ser ut i Sverige är nonchalant. Jag håller med om att södra Sverige måste fixa sin egen elproduktion, men då kan man inte, som moderatstyrda kommuner gör, säga nej till varenda vindkraftspark. När det gäller det kommunala vetot säger de nej. Även om det skulle vara till havs, där de knappt syns, säger man nej. Det är inte att ta ansvar, som Rickard Nordin inne på. Vad är då svaret på kort sikt? Det finns inga svar, helt enkelt.

Tack, Mats Green, för replikskiftet!

Fru talman! Vänsterpartiets förslag handlar inte bara om att vidmakthålla överföringskapaciteten från Norrland till södra Sverige, utan det handlar om att öka den, att bygga ut den. Det ser jag inte riktigt poängen med, framför allt inte om man säger att man vill slå vakt om de stora industrisatsningarna i norr.

Sedan gäller det vår inställning till vätgas i kombination med vindkraft. Poängen är att detta är en kraftslagsneutral och teknikneutral energipolitisk inriktningsproposition. Det är det som är det bästa med den. Det är väl upp till tekniken, ingenjörer och marknaden att hantera detta, och det ger man nu förutsättningar för.

Sedan får de lärde diskutera vätgas och vindkraft och huruvida det är möjligt att ha vindkraft i kombination med vätgas i hav som fryser. Det finns inte riktigt något exempel på det i världen. Men det är inte riktigt vår uppgift att döma av det, utan det måste vara upp till tekniken, ingenjörerna och branschen.

Sedan konstaterar jag att jag tycker att det är tråkigt att Vänsterpartiet, som en gång startade som ett parti som var inriktat på produktion, totalt och fullständigt har gett upp det. Jag har jättestor respekt för ledamoten Birger Lahti, för jag vet att han inte håller med om den inriktningen. Men jag kan beklaga att Vänsterpartiet inte står upp för den svenska industrin och de näringar som har gjort Norrland starkt och som fortsätter att göra både Norrland och Sverige starkare.

Vi hade också behövt ha med er på tåget när det handlar om att diskutera effekt. Industrin behöver el dygnet runt, årets alla dagar. Vänsterpartiet har inte kommit med någonting där heller. Jag kan tycka att det är beklagligt. Det som en gång var ett produktionsparti är det nu inte i någon del över huvud taget. Största förlorarna på detta är Sveriges arbetare.

Fru talman! Äntligen är det dags att debattera och besluta om energipolitikens långsiktiga inriktning. Det handlar om den så kallade energipolitiska inriktningspropositionen eller, i folkmun, EPIP. Den är samordnad mellan de fyra Tidöpartierna, och Sverigedemokraterna står bakom den i sin helhet.

I detta betänkande har även vissa yrkanden från allmänna motionstiden behandlats, varför jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 14 under punkt 6 angående vattenkraft. I den bekräftar vi vår syn på vattenkraften: att den spelar en central roll för Sveriges fossilfria elförsörjning, både som produktionskälla och som reglerkraft.

Vi instämmer därför i regeringens bedömning i propositionen att den befintliga vattenkraftens regler- och produktionsförmåga behöver bevaras och utvecklas, inte minst för att de väderberoende och volatila kraftslagen ska ha en chans i ett framtida robust kraftsystem. Något som ökar denna uthållighet i den svenska vattenkraften och därmed i hela kraftsystemet är en ökad magasineringskapacitet, vilket framgår i just den reservation som jag yrkat bifall till.

Nu ska jag gå till innehållet i själva propositionen.

Fru talman! Äntligen stakar politiken ut tydliga ambitioner för energipolitiken. Nästa vecka kommer riksdagen att fastslå ett mål för planering och ett mål för leveranssäkerhet. Det är två viktiga mål, som tillsammans med många andra åtgärder som ska påbörjas eller som redan vidtagits av regeringen, ger rätt signaler för investeringar i produktion och för industrikonsumtion av el.

Planeringsmålet fastslår att planeringen av det svenska elsystemet ska ge förutsättningar för att leverera den el som behövs för en ökad elektrifiering och att möjliggöra den gröna omställningen. Där ser regeringen för närvarande ett behov av att planera för att kunna möta ett elbehov om minst 300 terawattimmar 2045. Till detta adderas att elbehovet för olika geografiska områden i Sverige ska tydliggöras och bedömas från åren 2030, 2035, 2040 och 2045.

Leveranssäkerhetsmålet fastslår däremot att det svenska elsystemet ska ha förmågan att leverera el där efterfrågan finns i rätt tid och i tillräcklig mängd i den utsträckning det är samhällsekonomiskt effektivt. Omotiverade hinder i elsystemet ska undanröjas för att skapa förutsättningar för en effektiv marknad som främjar konkurrenskraftiga priser.

Då kanske någon undrar: Hur kan man år 2024 planera för två decennier framåt? Ja, det är ingen enkel uppgift, fru talman. Det är också därför som det finns kontrollstationer i denna proposition för att man ska kunna följa vilket behov som finns framöver. Dessa kontrollstationer ser inte minst Sverigedemokraterna som positiva.

Vi vet att stora delar av det utökade elbehov som såväl myndigheter som det privata näringslivet bedömer finns är kopplade till ett fåtal stora industriprojekt med varierande osäkerheter och risker.

Till exempel bedömer LKAB att deras elbehov, kopplat till deras omställning som kräver vätgasproduktion, landar på ungefär 70 terawattimmar någon gång mellan 2045 och 2050. Det utgör i runda slängar hälften av den utbyggda elproduktion som planeringsmålet fastslår för 2045. Samtidigt är det, åtminstone enligt mig, svårt att tro att andra industriaktörer skulle efterfråga motsvarande volymer som LKAB:s ifall LKAB inte genomför sin fulla utbyggnad av denna omställning.

Detta är ett exempel på varför det är ansvarsfullt av regeringsunderlaget att ha återkommande kontrollstationer, så att vi inte står fast vid ett planeringsmål som är underdimensionerat eller överdimensionerat.

Fru talman! Nu har jag kortfattat redogjort för de centrala delarna av propositionen. Men vad innebär detta i praktiken? Vilka effekter kommer det att resultera i?

Först och främst tål det att upprepas att det är på tiden att vi från politiken kommer med tydliga målsättningar på det energipolitiska området. Nu vet berörda aktörer i form av allt från myndigheter till privata bolag vilka mål som finns. De som vill konsumera eller producera el vet vad politiken planerar för volymer och vilka krav som ställs på systemet. Det innebär att de förstår att vi från politiken nu ser att vi har ett ansvar för att vidta de åtgärder som krävs både för att möjliggöra stora volymer av denna produktion och för att systemet byggs ut så att - och har de funktioner som krävs för att - leveranssäkerhet ska kunna garanteras.

Det sistnämnda, fru talman, har saknats under en alldeles för lång tid. Tidigare regeringar har förvisso stimulerat produktion, men det har skett på bekostnad av den leveranssäkerhet som är så viktig. Det är därför vi på årsbasis är nettoexportörer av el samtidigt som vi ibland har effektbrist när vi behöver effekten som mest.

För att på riktigt motarbeta denna effektbrist är jag och Sverigedemokraterna stolta över de skrivningar vi fått in i propositionen om inte minst gaskraftens roll, bland annat i den skrivelse som fastslår att regeringen bedömer att gasturbiner i större utsträckning än i dag kommer att fylla en viktig funktion i elsystemet till dess att tillräcklig produktion av fossilfri el från kärnkraft är på plats. Detta är en grundförutsättning för att man ska kunna nå målet om leveranssäkerhet.

Följande bör också påpekas: Om ett mål om leveranssäkerhet hade funnits på plats redan för några decennier sedan hade inte ett enda kärnkraftverk lagts ned. Väderberoende elproduktion hade heller aldrig byggts ut och blivit subventionerad i sådan utsträckning som har skett, på bekostnad av baskraft. Detta har skett på den falska premissen att marknaden har styrt mot dessa investeringar.

Fru talman! Tillåt mig att fråga: Vilken marknad beslutade att vi bara fick ha tio kärnkraftsreaktorer i drift samtidigt? Vilken marknad beslutade att vi bara fick ha kärnkraftsreaktorer på tre platser i Sverige? Vilken marknad beslutade att vi under en begränsad tidsperiod inte ens fick forska på området? Vilken marknad bestämde att det var just 100 miljoner man var tvungen att betala för att ens få ansöka om att ägna sig åt kärnkraftsetablering?

Jag tror inte att det var marknaden, fru talman. Jag tror inte heller att det var marknaden som valde att sätta elcertifikat på andra kraftslag eller att det var marknaden som drev på för att subventionera anslutningskostnaderna för den havsbaserade vindkraften. Jag tror tvärtom att allt detta, som har föranlett den situation vi ser med effektbrist i dag, är en direkt konsekvens av politiska beslut fattade inte minst i denna kammare. Det är inte någonting som marknaden själv valt att reglera. Mig veterligen är det inte så att marknaden kan stifta lag, utan det gör vi faktiskt här.

Nu tar politiken däremot ansvar. Tyvärr vill inte oppositionen vara med och ta detta ansvar, trots att det har skett återkommande dialogmöten på andra sidan vattnet med företrädare för regeringen. Vi har diskuterat dessa förslag. Regeringen har till och med hörsammat de synpunkter som kommit, inte minst sådana som gällt att man vill veta tidigare vad planeringen är. Det är därför vi nu har kontrollstationer. Vi har kunnat ha ett, som vi trodde, konstruktivt samtal för att försöka mötas och ta ett gemensamt ansvar för ett leveranssäkert system.

Vad har då oppositionen lyft upp i stället? Man har velat ha mer konkretion. Man vill ha mål om planering redan till 2030, trots att Tidöpartierna inkluderat kontrollstationer. Med de volymer man önskar tillföra hade detta naturligtvis inte varit möjligt utan fossil kraft. På de möten vi haft har jag personligen tagit upp att Sverigedemokraterna kan skriva under på att ha ett mål för 2030, men då kommer det att behövas gasturbiner som under en överskådlig framtid drivs på naturgas. Detta ville man dock inte ha.

Vi har dessutom fått höra i dessa sammanhang att man önskar se en blocköverskridande politisk energiöverenskommelse, vilket Socialdemokraterna och Centerpartiet skriver i sin gemensamma följdmotion. Då kan man fråga sig, fru talman, vad de åsyftar. Är det så att dessa båda partier har fått ett nyfunnet intresse för kraftsystemet? Har de insett att det vore klokt att ta ansvar för hur det byggs ut och vilka funktioner som inkorporeras i det?

Har Socialdemokraterna, efter åtta år vid makten, insett att det nu är dags att ta gemensamt ansvar och att inkludera samtliga partier i diskussioner om frågor som kommer att ha bäring hundra år framåt i tiden? Det är ju positivt om man nu har denna ansvarskänsla efter att man lämnat Rosenbad, även om jag hade önskat att man hade haft den under åren vid regeringsmakten.

Det kan dock också vara så, fru talman, att detta inte bottnar i en känsla av ansvarstagande. Det kan vara så att detta är ett politiskt spel där man från oppositionen vill använda alla till buds stående medel för att begränsa detta regeringsunderlags möjligheter att genomföra viktiga reformer. Det kan vara så att man vill låsa fast oss i samtal och förhandlingar för att därmed begränsa våra möjligheter att driva igenom de reformer som vi vann valet på att genomföra. Det kan vara så att detta bara är ett cyniskt spel och att väljarnas och industrins bästa är långt ute i periferin.

Inte minst för Socialdemokraterna handlar det om att vinna nästa val och därefter kunna vidta de åtgärder som vi tycker borde påbörjas redan nu. Man är alltså redo, om jag får tolka detta lite cyniskt, att spela Jeopardy med väljarnas och industrins bästa för egna politiska vinster.

Vi tillåter oss dock inte att fastna där. Vi sträckte ut en hand till oppositionen, som man valde att inte ta. Därför kör vi på med EPIP. Vi kör på med allt det som redan har skett. Vi har avskaffat avfallsförbränningsskatten. Vi har målsättningar om kärnkraftens produktionskapacitet 2035-2045. Vi har ett flertal utredningar som rullar på, inte minst om styrningen av elprissättningen. Vi ger tydligare uppdrag till myndigheterna.

Arbetet är påbörjat men inte avslutat. Nu lägger vi från Tidöpartiernas sida grunden för ett framtida robust och leveranssäkert system.

(Applåder)

Fru talman! Om Tobias Andersson tror att vi från Centerpartiet, och för all del också Socialdemokraterna, skulle syssla med någon typ av cyniskt spel säger det nog mer om Sverigedemokraternas syn på politik än om vårt ansvarstagande. Detta är betydligt mycket viktigare än så. Det handlar om konkurrenskraft, om svenska jobb, om näringslivets förutsättningar, om energiomställningen och om klimatomställningen. Jag vet att de sakerna inte är så himla viktiga för Sverigedemokraterna, men det är ju detta som näringslivet efterfrågar. Man vill ha långsiktiga spelregler.

Några förhandlingar har inte ägt rum; det var en glorifierad fika och remissrunda som vi fick delta i. Om regeringen skulle bjuda in till förhandlingar tror jag att vi skulle kunna lösa det här på en kvart. Det är inte svårare än så, men det finns ju ingen vilja att komma överens. Detta är det stora problemet - man är inte ens intresserad av att försöka.

Vi lade fram ett antal konkreta förslag. Vi fick tillbaka kontrollstationer, som inte säger någonting över huvud taget. Vi fick inga underlag som visar vad man vill med leveranssäkerhetsmålet eller vad det egentligen kommer att kosta. Vi fick ingenting av det vi efterfrågade för att kunna vara med och fatta beslut.

De konsekvensanalyser som finns i detta betänkande är ju ett skämt. Riksrevisionen har tidigare kritiserat riksdagen för bristande konsekvensanalyser, men de konsekvensanalyser som finns nu är långt mycket fattigare än de tidigare, som jag vet att Tobias Andersson har kritiserat.

Min stora fråga är precis samma fråga som jag ställde till Mats Green. Vi vet att 25 000 arbetstillfällen i Västsverige hotas till 2030. När Tobias Andersson säger att det är ett fåtal stora projekt stämmer det över huvud taget inte i Västsverige. Vi har väldigt många projekt som kräver tämligen mycket el i förhållande till den kapacitet som finns i dag.

Min stora fråga till Tobias Andersson är: Hur ska ni lösa det här? Det verkar ju inte vara intressant att bygga vindkraft eller solkraft. Gasturbiner kan lösa lite, men det är en väldigt dyr lösning för en toppeffekt snarare än någonting som ska leverera i bulk. Hur ska Sverigedemokraterna tillgodose dessa behov för att jobb inte ska gå förlorade?

Fru talman! Jag tackar Rickard Nordin för frågorna.

Jag börjar med den första frågan. Tror Sverigedemokraterna att Centerpartiet ägnar sig åt ett cyniskt spel? Det korta svaret är: Ja, det tror jag absolut. Jag tror att ett parti som sannolikt inte kommer att klara sig in i Europaparlamentet tycker att det är viktigt att ägna sig åt symbolpolitik, maximera det egna utrymmet i debatten och försöka skälla som en större hund än den man faktiskt är i sammanhanget.

Om Centerpartiet hade velat ha en konstruktiv ingång hade man redan på det första mötet på departementet lagt fram sina synpunkter. De kom ju långt senare, när hanteringen av propositionen var så pass långt framskriden att vissa av de inspel som kom från Centerpartiet var helt omöjliga att inkorporera i propositionen utan att ytterligare fördröja hanteringen här i kammaren och sedan vid implementeringen.

Det är viktiga frågor som ledamoten är inne på som vi behöver agera på här och nu. Det är synd att det skedde så lite under de åtta år som Centerpartiet hade varierat inflytande över regeringen. Men nu befinner vi oss här, och jag tror absolut att vi kommer att bygga mer väderberoende kraft. Det finns inte heller några begränsningar på detta.

Om Västsverige landar i att man behöver denna vindkraft är det bara att sätta spaden i marken. Sedan måste man såklart få stöd från kommunen. Jag tror inte att Rickard Nordin vill avskaffa det kommunala vetot. Han får gärna berätta vilken kommun i Västsverige som ska hosta upp kanske 30 terawattimmar till 2030. Det är en siffra jag har fått från Västsvenska Handelskammaren. Det finns ingen begränsning från den här regeringen. Vi har inte infört ett förbud. Tvärtom har vi sagt ja till att bygga havsbaserad vindkraft, vilket den förra regeringen inte lyckades med. Vissa av parkerna ligger utmed västkusten.

Vad exakt är det som inte finns? Det finns inga begränsningar. Vi har inte implementerat någon begränsning för byggnation av vare sig vindkraft eller solkraft. Det får man ägna sig åt om man önskar det. Vilken kommun ska husera dessa vindkraftverk?

Fru talman! Först och främst stämmer inte det Tobias Andersson säger. Vi var konkreta även på första mötet, och vi sa att vi exempelvis ville ha ett mål till 2030. Det är bara hittepå.

Om regeringen hade önskat riktiga förhandlingar hade man bjudit in till det. Det var det ju inte. När det efterfrågades konkreta saker på papper levererade vi konkreta saker på papper, och sedan sket man i dem. Det är inte vårt ansvar när regeringen struntar i våra inspel. Det kan inte Centerpartiet lastas för.

Det är inte fråga om ett cyniskt spel. Om det är något vi har jobbat med länge och påpekat gång efter gång är det långsiktighet och blocköverskridande överenskommelser. Så var det redan förra mandatperioden.

Att Tobias Andersson tror att vi har haft inflytande i åtta år säger också rätt mycket om Tobias Anderssons syn på politik. Det var trots allt S och MP som styrde, framför allt 2014-2018. Sedan stämmer det att vi var med i januariavtalet under tre år, men tre är betydligt mindre än åtta. Jag tror därför att Tobias Andersson även får öva sig på att räkna.

Det här är så otroligt viktigare än cyniskt spel. Det är inte Centerpartiet som driver cyniska trollfabriker och annat, utan det är Sverigedemokraterna som gör det. Det är problemet, nämligen att Tobias Anderssons egen syn på politik skiner igenom i energidebatten. Det här är otroligt mycket viktigare än så, och det är än viktigare utanför kammaren. Om det hade funnits lokala incitament, i stället för en utredning som ligger och samlar damm på regeringens bord, hade fler sagt ja. Om Tobias Andersson hade pratat med sina egna kommunpolitiker hade kanske fler sagt ja.

Centerpartiet är det parti som är bäst på att säga ja till lokal vindkraft. Sverigedemokraterna är sämst. Det finns förslag om havsbaserade vindkraftsparker på Västkusten på regeringens bord som är redo för beslut. Ändå kommer inga beslut.

Det behövs tydligare regelverk för solparker eftersom länsstyrelserna efterfrågar dem från regeringen. Ändå kommer inga beslut. Detta är problemet; man vägrar att fatta beslut där de behövs och där folk vill investera på marknadsmässiga villkor. Jag hoppas att Tobias Anderssons tal om marknaden i talarstolen också gäller när det kommer till alla kraftslag, det vill säga att man inte är beredd att subventionera något sådant.

Fru talman! Jag tackar på nytt för synpunkterna och frågorna från Rickard Nordin. Jag ska ta med mig till departementet att nästa gång man bjuder in får det komma med ett lite finare kuvert och en mer formell inbjudan så att också oppositionen kan uppfatta att andemeningen är seriös. Nu tror jag att inbjudan kom mejlledes, och det var kanske det som gjorde att Rickard Nordin inte upplevde att inbjudan hade den tyngd som han hade önskat. Vi får ta med oss detta till inte minst minister Busch.

Sedan var det sidospåret om trollfabriker. Det är ändå lite intressant att pausa vid detta. Det var faktiskt Rickard Nordins partikollega från Göteborg, som för övrigt hade valts in på Rickard Nordins eget mandat om det inte hade varit så att han uteslöts 2018, som sedan bildade det parti som tillsammans med internationella krafter med islamister har bedrivit en kampanj mot LVU och svenska socialtjänsten. Det har sannolikt varit den största påverkanskampanjen mot svensk offentlighet någonsin i svensk historia. Det var din partikollega från ditt partidistrikt som hade slagit dig på personröster om det inte hade varit så att ni uteslöt honom. Då hade han suttit i riksdagen 2018-2022 på ett centerpartimandat. Man ska vara försiktig med att peka finger åt andra partier när det kommer till desinformation när man har den typen av historia.

Med detta sagt låt oss prata om de behov som finns i Västsverige. Det handlar om i runda slängar 30 terawatt, och det är ungefär vad all vindkraft i Sverige producerade under 2023. Jag tror att det var 34 terawattimmar. Det var ungefär 5 500 vindkraftverk som producerade den effekten. Var i Västsverige skulle du någonsin få lokal acceptans för att bygga ut lika många vindsnurror som i dag finns i hela Sverige och som har byggts under decennier? Det finns inte en kommun hemma i Skaraborg, där jag kommer från, kan jag lova dig, som är villig att ens ta några hundra av de 5 500 som behövs.

Det korta svaret på den fråga som Rickard har ställt är väl att jag tror att gas kommer att spela en viktig roll för att klara det effektbehov som finns.

Fru talman! Det här är en bra dag att vara riksdagsledamot på och att få yrka bifall till en av mandatperiodens viktigaste propositioner, vilket jag nu gör från talarstolen.

Kan någonting vara både enkelt och svårt på en och samma gång? Ja, det kan det, och energiområdet är väl ett bra exempel på detta. När jag för snart sex år sedan blev energipolitisk talesperson för Kristdemokraterna fick jag faktiskt sätta mig och plugga begrepp som jag tidigare inte hade brukat. Det var megawatt, terawattimmar, energi och effekt, svängmassa, frekvensreglering, rotationsenergi - för att ta några exempel.

Ni är nog många här inne som, precis som jag, använder de begreppen i er politiska gärning. Men ärligt talat; de flesta människor är inte ingenjörer och äter inte de här begreppen till frukost. Det behövs inte heller. Det räcker med att ingenjörerna gör det, men då måste de också få göra det. Vi som är här inne får fokusera på att skapa rätt förutsättningar.

Vi i denna kammare ska ta hand om den enkla delen av energiområdet. Eller det är kanske bättre att prata om det "okomplicerade" eftersom politiker ofta har en förmåga att inte alltid göra det så enkelt, utan vi krånglar ibland till saker.

Vi ska skapa ramarna och inriktningen för ett stabilt och pålitligt elsystem. Till vår hjälp har vi fysikens lagar, och vi ska låta dem stå som en trygg bottenplatta. Jag tror att vi objektivt kan sägas ha haft världens bästa elsystem, men efter flera års bristande förståelse för hur systemet hänger ihop hamnade vi för några år sedan i en situation som skulle kunna liknas vid Mormors lilla kråka. Ni vet den här lilla krabaten som var ute och åkte men inte hade någon som körde, utan än slank han hit, än slank han dit, än slank han ned i diket. Vi har haft volatila priser på el som ena dagen har varit på flera kronor, andra dagar har det varit negativa priser.

Eller om vi tänker på Öresundsverket. Det var ett välfungerande kraftverk i Malmö som fick nådastöten av Socialdemokraternas fiskala skattesmocka. Det blev sålt till nya utländska ägare, men efter att effekterna av de nedlagda reaktorerna började märkas och den storskaliga ryska invasionen i Ukraina var ett faktum lyckades man vrida tillbaka processen innan nedmonteringen var ett faktum.

Fru talman! Säg mig: Hur ska man kunna attrahera företag att vilja investera miljarder kronor i något när förutsättningarna ändras hipp som happ och man inte vet hur länge ett läge ska råda innan den stackars kråkan åker ned i nästa dike?

Vad är det då som är så bra med propositionen Energipolitikens långsiktiga inriktning? Jo, den etablerar ett par väldigt okomplicerade men grundläggande mål som ska fungera som en fast punkt för bygget av elsystemet: Vi ska ha ett planeringsmål och ett leveranssäkerhetsmål. Detta är inte krångligt, men det är viktigt på riktigt. Planeringsmålet behövs för att vi som samhälle ska kunna börja agera proaktivt för utbyggnaden av elsystemet. Leveranssäkerhetsmålet behövs för att utbyggnaden ska kunna ske så att vi kommer dit vi vill, det vill säga klara den gröna omställningen. Det funkar inte att bara tillföra produktion eller nät utan att veta vart vi ska någonstans.

Fru talman! Vi har alldeles för länge haft en politik i vårt land som har förväxlat medel och mål.

Några här inne har säkert läst artikeln i Tidningen Näringslivet med rubriken "Ministerns hemliga filer: Så lurade De gröna befolkningen om kärnkraft". Artikeln bygger i sin tur på det den granskande journalisten Daniel Graeber avslöjat i tidskriften Cicero om hur spelet bakom den tyska kärnkraftsavvecklingen gick till. Med ingredienser som förfalskade dokument, sidsteppade experter och rena lögner till allmänheten lyckades De gröna i Tyskland att nå sitt mål att avveckla kärnkraften. Det är skrämmande läsning. Att detta var till skada för både klimat och ekonomi var helt underordnat den ideologiska övertygelsen om att kärnkraften skulle bort till vilket pris som helst. För att nå detta mål verkade man inte sky några medel.

För oss kristdemokrater är kärnkraften inget mål, men den är ett medel för att nå målet om ett robust, leveranssäkert och prisvärt elsystem som i sin tur kan vara motor för Sveriges hållbara utveckling där klimat, jobb och välfärd kan gå hand i hand.

Det vi kan se i vårt land, som tack och lov inte hade hunnit gå lika långt som Tyskland innan tillnyktringen skedde, är att den kraftigt ökade produktionen av väderberoende elproduktion i form av utbyggd vindkraft inte har gett oss mer effekt. Installerad produktionskapacitet i kärnkraft har minskat kraftigt de senaste tio åren, vattenkraften är i stort sett oförändrad och vindkraften har blivit ungefär fyrdubblad. Men vindkraften ger inte effekt ut nog för att industrin ska kunna ansluta sig. Detta beror på att vindkraften inte har tillräckligt hög kapacitetsfaktor. Den landbaserade har bara 11 procent medan den ute till havs ger lite mer, 18 procent i genomsnitt. Men det räcker inte.

Kostnaden för att driva ett elsystem med alltför hög andel väderberoende produktion stiger, och balanseringskostnaderna ökar. År 2021 var kostnaden 1 miljard kronor. Förra året var den 6 miljarder kronor, och årets nota beräknas bli 8 miljarder kronor. Detta är kostnader som fördelas på hela kundkollektivet och utgör en del av elhandelskostnaden. Det är som en röta som sprider sig i elsystemet, och som enskild konsument kan man inte göra någonting annat än att hålla munnen stängd och plånboken öppen. Vi kan inte låta det fortsätta så här.

Vi måste ha ett elsystem där vi lägger ideologin åt sidan, sorterar mål och medel i rätt korgar och inser att elsystemets grundläggande arkitektur har en funktion i vårt samhälle som är minst lika viktig som pensionssystemet och bolånemarknaden - troligen viktigare. Vi borde kunna släppa partipolitiska låsningar och enas om grundläggande byggstenar som produktionsmål och leveranssäkerhetsmål.

Jag är genuint besviken på i första hand Socialdemokraterna men även Centerpartiet för att de inte begriper att de med sitt avslagskrav på propositionen är beredda att trycka tillbaka Sverige till ett limbo där elmarknadens aktörer ska fortsätta att sväva i osäkerhet om vad vi vill. Vad behöver byggas? Var ska det byggas? Hur ska de ekonomiska incitamenten se ut?

Dagens proposition är inte ensamt en tillräcklig lösning på alla utmaningar i elproduktionen, men den är nödvändig. Låter vi bli att lägga denna grundsten kan vi inte bygga vidare, och tappad tid är förlorad tid. Vi har inte den tiden. Näringslivet, klimatet och svenska folket har inte heller tid att vänta på beslut.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Camilla Brodin för anförandet.

Innan jag ställer mina frågor ska jag reda ut ett och annat. Historiebeskrivningen är totalt felaktig och bygger inte på fakta. Om vi tittar på statistiken för import och export ser vi att när Alliansen styrde och Kristdemokraterna satt i regering var Sverige importberoende av bland annat tysk och polsk kolkraft. Då hade vi en nettoimport på årsbasis. Men efter sju år med grön politik hade Sverige Europas största elöverskott och den största exporten någonsin. Kraftbalansen är fortfarande god. Enligt Svenska kraftnät har Sverige det mest leveranssäkra elsystemet i världen, och vi hamnar också etta i World Energy Councils rankning av världens elsystem. Det Camilla Brodin anför är alltså en falsk beskrivning.

Den väderberoende variabla kraften kommer att byggas ut mer eftersom den är billigast och mest effektiv och går snabbast att bygga. Här ser jag dock inget konkret förslag på hur man ska klara detta. Leveranssäkerhetsmålet är bara fluff, och det finns ingen konsekvensanalys av vad som händer när man ska implementera detta. Den kärnkraft ni vill bygga ligger sannolikt 15 år framåt i tiden. De problem Camilla Brodin tar upp är reella, men det enda hon ägnar sig åt är en felaktig historiebeskrivning.

Hur ska ni lösa effektproblematiken?

Fru talman! Det är mycket som sägs från talastolen, och jag tror att våra medborgare får välja vem de ska tro på.

Jag är helt säker på att vi går i rätt riktning. Jag säger inte att Sverige har världens sämsta elsystem. Vi ska vara stolta över det vi tidigare har gjort, men vi måste titta på rapporterna om kraftbalansen, som bara krymper trots att Sverige har ett större elsystem i dag med många fler terawattimmar. Politiken har fokuserat för mycket på terawattimmar, och nu måste vi prata effekt. Den effekt som har plockats bort från södra Sverige gör att elprisområde 4 är det mest utsatta i hela Europa. Detta har vi politiker ansvaret för, och väderberoende kraft är inte lösningen.

Vindkraftsbranschen har lagt miljarder på sin produktion, och man är stolt över det. Det senaste jag hörde var att man investerar 80 miljarder kronor. Men vad blir output? Hur mycket industri kommer att kunna plugga in sig? Varför låter man industrin leva i en bubbla?

Jag vill ha svar från Miljöpartiet på hur man ska lösa effektproblematiken om man bara fokuserar på terawattimmar.

(Applåder)

Fru talman! Tusen tack för frågan, Camilla Brodin! Jag hörde inget svar på min fråga, men jag diskuterar gärna effekt. Vi har lagt fram ett förslag om ett mål för just effekt, som ni har yrkat avslag på, och jag kommer att berätta mer om vårt förslag i mitt huvudanförande.

Enligt tunga institutioner som Energimyndigheten, Vattenfall och Svenska kraftnät kan tio gigawatt reglerbar grön baskraft balansera väldigt mycket väderberoende kraft. Vi har presenterat en lösning, men ni har ingen lösning för hur vi ska få tillräckligt med energi eller hur vi ska balansera effekten.

Sverige har en energiminister som är stolt över att kunna skilja på en kilowatt och en kilowattimme, men hon kan uppenbarligen inte skilja på effekt och kapacitet i elnätet. Det som hindrar de flesta industrietableringar är nämligen inte effektproblematiken utan kapaciteten i elnätet. Detta ska vi debattera mer längre fram, så vi ska inte snöa in på det nu. Men det är ändå viktigt att förstå skillnaden om vi ska försöka reda ut olika tekniska termer.

Jag besökte kemiindustrin i Stenungsund i förra veckan, och dess problem är kapaciteten i elnätet, inte att det inte finns tillräckligt med energi och effekt i Sverige som helhet. Lokalt handlar det dock naturligtvis om effekt, och där har vi presenterat lösningar.

Jag vill också ställa frågan varför det inte finns ett tydligt mål till 2030. Tunga remissinstanser som Svenskt Näringsliv, myndigheter, industrin och även Naturskyddsföreningen - en bred uppsjö av intressenter - har efterfrågat ett tydligt planeringsmål till 2030.

Vi spelade in det redan vid första mötet. Jag spelade även in ett mål för effekt, för övrigt, som inte togs om hand över huvud taget. Vad är problemet med ett sådant mål? Jag förstår inte det. Det får ledamoten gärna svara på.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan, återigen!

Jag hoppas att man kan tydligt höra inriktningen ett planeringsmål, ett leveranssäkerhetsmål, för att peka ut inriktningen vartåt Sverige ska. Vi måste titta på att motionera hela elsystemet. Vi måste ta ansvar för att lägga bort de ideologiska skygglapparna som gör att det politiska spelet utsätter Sverige för stora utmaningar, speciellt i södra Sverige.

Det gläder mig att ledamoten också har besökt kemiindustrin. Det har också jag gjort. Jag har även samtalat med alltifrån näringslivsorganisationer till företag som inte alls säger att vi måste ha ett produktionsmål till 2030.

Vi lyssnade in, och vi hade samtal. Jag uppskattade det. Jag uppskattar också att Miljöpartiet och Vänsterpartiet var konkreta i sina inskick till de samtal vi förde.

Här ser vi att vi har lite olika ingångar. Vi ser nog Sverige med olika ögon men är någonstans ändå överens om att vi vill elsystemet väl. Vi har bara lite olika sätt att gå dit.

Vi är helt övertygade om att vi ska ha en kontrollstation, men tycker inte att man ska behöva gå till riksdagen varje gång för att ompröva målen. Vi måste ha långsiktiga mål: Vart är vi på väg?

Min fråga som jag skulle kunna ställa till Miljöpartiet är: Kommer man att aktivt motarbeta den här propositionen? Vi vet att den troligtvis kommer att beslutas i riksdagen eftersom en majoritet pekar ut just den riktningen. Detta har inte Linus Lakso möjlighet att svara på just nu, men det kanske kan tas upp i anförandet i så fall.

Fru talman! Energisystemet lägger grunden för det moderna samhället som vi känner det. Det är helt centralt för jobb, välfärd och välstånd, vilket också har sagts här tidigare i debatten.

Nu har Sverige påbörjat ett skifte, ett nytt steg i elektrifieringen, där transporter, industriella processer och andra verksamheter byter bort det fossila direkt eller indirekt till el. I Sverige har elsystemet i praktiken varit helt fossilfritt i decennier, men vi har stora utsläpp kvar i andra delar av samhället. En framgångsrik elektrifiering är alltså avgörande både för att nå svenska klimatmål och för att ge det svenska näringslivet en rejäl förstärkning av konkurrenskraft och möjlighet till nya jobb.

I Sverige handlar det inte heller om att bara ställa om det vi redan har; det handlar också om nyindustrialisering. Vårt elsystem och de goda förutsättningar som finns här med ett innovativt klimat och många duktiga medarbetare drar till sig nya investeringar. Men ska vi kunna genomföra omställningen och nyindustrialiseringen fullt ut behövs mycket mer el, ett starkare elnät och många andra delar, inte minst kompetens för att göra alla de här jobben. Och det behövs snabbt.

Fru talman! Energiområdet är inte bara viktigt - det är också speciellt, eftersom investeringarna är väldigt stora och tidsperspektiven ganska långa. Näringslivet och energibranschen upprepar därför gång på gång hur viktigt det är med långsiktigt stabila villkor. Det borde därför ha varit en självklar utgångspunkt för regeringen att försäkra sig om ett brett stöd för den inriktning man lägger fram till riksdagen. Så är dock inte fallet.

Det är ett misslyckande som i grunden belyser en ganska stor svaghet, nämligen tron på att man med några mandats övervikt i riksdagen under en mandatperiod ska kunna bygga något väldigt solitt och långsiktigt. Det är inte korrekt, och det är farligt för Sverige att tro det. Bristen på långsiktighet och stabila villkor riskerar tvärtom att försena de investeringar som regeringen vill se och dessutom driva iväg dem till andra länder.

Den energipolitiska inriktningspropositionen är en besvikelse också till innehåll. Det saknas, som vi har sagt här redan, tydliga åtaganden för de kommande fem till tio åren. Utan att få till rejält med mer elproduktion under denna och nästa mandatperiod kommer Sverige att missa möjligheterna att behålla ledartröjan i omställningen, missa investeringar och förlora jobb.

Det saknas också en tydlig beskrivning i propositionen av vad målet för leveranssäkerhet egentligen betyder. Leveranssäkerhet är viktigt, men det kan uppnås på mer än ett sätt. Utan att veta något mer om synen på indikatorer eller kostnader är det helt enkelt inte möjligt för oss i dag att ställa oss bakom förslagen.

Regeringen väljer dessutom nu att låta den viktiga frågan om energieffektivisering hänga i luften. Vi har haft många prognoser som pekat på väldigt stor elanvändning i Sverige, men tack vare effektivisering ligger vi kvar på ungefär samma ställe hela tiden. Det kan mycket väl vara så att man behöver ändra målet för energieffektivisering, men att inte fatta beslut om det samtidigt i ett helt målpaket tycker vi är oklokt.

Energimyndigheten pekar på att var sjunde kilowattimme kan effektiviseras bort på ett ekonomiskt lönsamt sätt. Det är ett snabbt sätt att sänka kostnader, men det är också ett snabbt sätt att skapa utrymme för ny användning - för nya industrier helt enkelt.

Här saknar dock regeringen ambitioner, eller så tycker man att osäkerheten är så stor efter att Ebba Busch har förhandlat fram ett nytt EU-direktiv att man inte vet hur man ska hantera frågan.

Dessa tre frågor - produktion, leveranssäkerhet och effektivisering - hänger förstås nära samman. När det saknas ett mål om mer produktion till 2030, när leveranssäkerhetsmålet inte närmare beskrivs och när energieffektiviseringsmålet hänger helt i luften finns det heller ingen sammanhållen målstruktur. Regeringen borde därför återkomma med just det till riksdagen och eftersträva en bred enighet också om hur man ska nå dit.

Fru talman! Vår uppmaning blir tydlig: Sätt höga mål om mer produktion till 2030. Om ni inte gillar våra förslag, kom med egna. Konkretisera indikatorerna för leveranssäkerhet, beräkna de samhällsekonomiska effekterna av målet liksom varianter av utformningar. Det är ganska naturligt när man ska välja väg i politiken.

Ett energieffektiviseringsmål behöver såklart hänga ihop med produktionsmålet. Kan användning effektiviseras blir produktionsbehovet mindre, och omvänt: Lyckas vi inte effektivisera eller blir mer slösaktiga behövs mer produktion. Återkom alltså med ett samlat målpaket som hänger ihop - det är vårt budskap.

De två mål som regeringen vill att riksdagen ska ta ställning till i dag avvisar vi med de argument jag har anfört. Vi vill uppmana regeringen att återkomma till riksdagen med den inriktning som vi har beskrivit.

I propositionen finns dock också en hel del beskrivningar av kraftslag. Jag vill därför skicka med några viktiga uppmaningar till regeringen.

Kärnkraften är en viktig del i den svenska energimixen. Att livstidsförlänga och effekthöja dagens reaktorer är viktiga åtgärder som borde prioriteras. Ny kärnkraft - som vi på inget sätt utesluter om den kan vara kostnadseffektiv - behöver ses i ett hundraårsperspektiv och har därmed också ett jättestort behov av en djup och bred förankring.

Sätt fart på vindkraften. Den inriktning som Tidöpartierna drev i opposition och tog med sig in i regeringsställning har påverkat tillståndsgivningen rejält och negativt. Det gör att Sverige tappar fart.

Förslagen till incitament som redan har utretts och remitterats och en reformerad process för det kommunala beslutsfattandet så att det kommer tidigare och faktiskt gäller skulle göra stor skillnad.

På regeringens eget bord ligger också, som vi redan har hört, flera havsvindparker i södra och västra Sverige som man kan fatta beslut om och ge tillstånd till. Detsamma gäller för väldigt mycket solkraft, som finns hos våra länsstyrelser.

Vi måste också ta vara på potentialen hos effektivisering. Gör det självklara först! Ge rejält med stöd till flerbostadshus som kan energirenovera, och rikta in hela rotavdraget på just energieffektivisering.

Vi tycker även att nya styrmedel, exempelvis vita certifikat, borde utredas klart. Utredningen var nästan färdig med ett marknadsbaserat system när regeringen lade ned den.

Och sätt fart på vätgasen, även om Mats Green är skeptisk. En fossilfri industri behöver el och vätgas. Detta säger de själva. Regeringen drar uppenbart benen efter sig jämfört med andra länder. Land efter land skaffar sig strategier, tar initiativ och jobbar på.

Apropå gas får man ändå undra om det inte vore på sin plats nu att se till att svensk biogas beskattas rimligare, det vill säga inte som den fossilfria gasen. Det går för långsamt här.

Regeringen och Sverigedemokraterna har återkommande valt att skjuta viktiga åtgärder på framtiden. I klimatpolitiken missar man egentligen allt, och i energipolitiken riskerar man nu hushållens köpkraft, industrins konkurrenskraft och en fantastisk möjlighet till nyindustrialisering.

Vad som ska hända i en avlägsen framtid görs till en huvudsak, medan man försöker hålla tillbaka det som kan göras här och nu. Det är möjligt att det går att hindra en positiv utveckling i Sverige med det underlag som regeringen vilar på, men om man verkligen vill bygga framåt tycker jag att man ska lyssna på oss och för övrigt också på näringslivet, för att hitta de breda lösningar och överenskommelser som behövs för att få de investeringar som Sverige verkligen behöver. Men då krävs mer och lite annat än det som regeringen hittills har presenterat.

Jag står självfallet bakom Socialdemokraternas samtliga reservationer, som är ganska många i detta ärende, men jag väljer att yrka bifall endast till reservation nummer 5 och nummer 8.

(Applåder)

Fru talman! Jag blir lite förvånad över att de som under sina åtta år i regering gick fram som några slags galna slaktare vad gäller det svenska kraftsystemet nu har massor med synpunkter på att vi inte är snabba nog. Samtidigt säger man att vi är alltför snabba och forcerar fram saker. Det säger kanske en del om de energipolitiska samtalen och hur företrädarna för Socialdemokraterna och Centern uppträdde då. De var varandras motsatser.

Att sitta och diskutera med Socialdemokraterna var som att resonera med ett blankt blad. De gav inga svar över huvud taget, för allt gick ut på att inte ge något besked som innebar att de skulle behöva stå upp för något i förhållande till sina samarbetskollegor om de någon gång i framtiden skulle återta makten, medan Centerpartisterna var mer högljudda och utåtagerande. När man frågade vad de egentligen ville och vad de hade för förslag blev det bara hänvisningar till att titta på deras hemsida.

Mina frågor är kanske egentligen lite för fundamentala för att ställas, fru talman, men eftersom vi inte får svar på ganska fundamentala frågor behöver jag ställa dem.

Om Socialdemokraterna och andra hade varit seriösa om ett 2030-mål hade man satt upp ett effektmål och visat på vad de övergripande kraven och storleken för olika kraftslag skulle vara för att uppnå detta. Men, återigen, man vill inte diskutera effekt för allt smör i Småland.

Socialdemokraterna framhäver energilagring. De brukar påstå att det inte är någon idé att satsa på kärnkraft därför att den inte är färdig i morgon. Nej, det stämmer, men Socialdemokraternas hela tanke om energilagring bygger ju på en teknik och en kapacitet som inte existerar. Jag skulle vilja höra Fredrik Olovsson nämna några ord om detta.

Socialdemokraterna framhäver också flexibilitet, det vill säga att industrin bara ska producera när vinden blåser och solen skiner. Hur kan man bygga ett framgångsrikt industriland på det sättet?

Dessa frågor skulle jag vilja ha svar på.

Fru talman! Galna slaktare som hänvisar till sin hemsida - inget av det där är ju sant. Det är så vulgärt och dåligt att man blir alldeles matt - i en så viktig fråga som energipolitiken! Hela samhället här utanför vill att vi ska komma överens, och så tycker Mats Green att vi ska ha en sådan ton i debatten.

Om det är på detta man ska investera i Sverige är det kanske inte så konstigt att man landar i att industrin är basically gone, som Reinfeldt sa innan vi fick möjlighet att påbörja den resa som innebär mer energiproduktion, fler investeringar och nyindustrialisering i Sverige. Det är jättebra om Mats Green har ändrat uppfattning och tycker att detta är viktigt. Då är det jättebra.

Det är onekligen svårt att veta var man ska börja. Jag nämnde inte så mycket om energilagring i mitt anförande, men det är klart att det kan gälla vätgas. Vätgas behövs i de industriella processer som många företag behöver, om det nu kommer att krävas så mycket el som vi resonerar om. Det innebär att en stor del av de tillkommande behov som finns kommer att vara flexibla redan från början.

Vattenfall och de andra aktörerna i Hybrit har redan testat och visat att de med framgång kan se till att kostnaderna blir lägre. Man har skickat ett pressmeddelande om just detta där Mats Green kan läsa mer.

Det är trots allt flera år kvar på denna mandatperiod, så frågan är egentligen inte till mig utan till Mats Gren: Vad tänker ni göra för att alla investeringarna ska bli av i Sverige? Ni tänker uppenbarligen inte lyssna på oss. Ni har inte läst våra inspel, och ni har inte hört våra förslag. Vad tänker Mats Green göra? Vad är beskedet till världen utanför, som ska välja land att investera i?

(Applåder)

Fru talman! Problemet är att man inte har några egna förslag över huvud taget. Det är precis tomt, och man håller alltid med den man sist pratade med. Det är inte seriöst.

Man säger till vissa att man absolut inte har något emot kärnkraften, men sedan ska man fortfarande hålla dörren öppen för miljöpartisterna att komma och stänga ned allting om man skulle få ett regimskifte. Det är inte seriöst.

Det är därför vi har rivstartat med allt detta. Ni vill inte vara med på vagnen, Fredrik Olovsson, och ni kommer inte med ett enda eget förslag mer än floskelbingo - inte ett enda, utom energieffektivisering, vilket i Socialdemokraternas Sverige egentligen handlar om att från politiskt håll tvinga företag att spara. Det är ju planekonomi. Lycka till med att bedriva industriverksamhet på det sättet!

När väderberoende energislag producerar massor under sommarhalvåret ska man inte ha semester, utan då ska man arbeta. Det socialdemokratiska svaret på Sveriges energiutmaning är energieffektivisering och bara väderberoende kraftslag. Man kan inte fortsätta att vara ett framstående energiland med den utgångspunkten, fru talman.

Återigen: Man vägrar att nämna ordet effekt över huvud taget. Det spelar ingen roll om vi har ett enormt elöverskott på årsbasis om vi inte får el dygnet runt årets alla dagar, men man vägrar ju att diskutera effekt. Om man på något sätt hade varit seriös om ett 2030-mål hade man diskuterat ett effektmål till 2030, men om man hade satt upp ett effektmål till 2030 hade den egna energipolitiken kollapsat fullständigt.

Om man vill diskutera ett effektmål till 2030 tar vi gärna en sådan diskussion - en riktig diskussion - men inte om man kommer och diskuterar utan att ha en enda tanke på vad man själv vill därför att man ska hålla alla dörrar öppna för att låta Miljöpartiet gå loss i det svenska kraftsystemet, om man någon gång skulle vinna regeringsmakten igen. Detta är inte seriöst, fru talman.

Fru talman! Det är möjligt att Ebba Busch inte visade våra inspel för Mats Green; man kan nästan tro det. Å andra sidan verkar Mats Green inte läsa vad vi skriver eller lyssna på vad vi säger heller, så jag vet inte om det hade gjort så stor skillnad.

Vi vill ha ett mål till 2030. Det är helt korrekt. Om detta är vi överens. Industrin står i begrepp att investera i Sverige och vill se till att vi får fler företag här som kan rädda jobb som annars kan försvinna men framför allt skapa nya arbetstillfällen runt om i hela landet. Nu är det Mats Greens parti som är i regeringsställning, och hans svar till dem är råskäll på alla som säger att det här är vägen framåt.

Vi är beredda att göra mer för att få fram mer vind- och solkraft. Det är detta som kommer att behöva göras under de kommande åren. Något alternativ finns inte riktigt.

För att göra detta möjligt i ett elsystem kommer vi naturligtvis att behöva göra även andra insatser. Det handlar om elnätet, som är trångt på många håll, och det kommer att behöva göras mer med turbiner som kan gå på både biogas och vätgas. De produceras för övrigt i Sverige. Vi kan också göra mycket mer när det gäller effektivisering - några av de företag som är bäst i världen på att se till att man kan energieffektivisera processer, inte minst i industrin, är svenska.

Vi är alltså väl rustade att bli de stora vinnarna i detta, men det vill väl Mats Green inte se. Han hoppas säkert att han ska ha fel och att de här investeringarna så småningom kan landa i Sverige, trots att han egentligen tror att det är omöjligt och inte tänker göra något för att det ska bli möjligt.

(Applåder)

Fru talman! Mycket klokt sades av Mats Green i det förra replikskiftet, men jag tänkte citera en del av den följdmotion som Socialdemokraterna med Fredrik Olovsson i spetsen och tillsammans med Centerpartiet väckte med anledning av den proposition som ligger till grund för det betänkande vi i dag debatterar. Där skrev man nämligen följande, fru talman: "Vi har återkommande lyft behovet av ett mål för mer fossilfri kraft redan till 2030."

Det är just ordet fossilfri som får mig att reagera. Hur har Socialdemokraterna och Centerpartiet enligt deras verklighetsbeskrivning återkommande lyft ett behov av just fossilfri kraft?

Jag minns mina fyra första år i riksdagen, alltså 2018-2022, då vi inför varje förhandling i rådet hade en debatt i EU-nämnden om huruvida den svenska ståndpunkten skulle inkludera även kärnkraften. Frågan var alltså om den dåvarande regeringens ståndpunkt om förnybar kraft skulle vidgas till att även innefatta kärnkraft och att man därmed skulle prata om fossilfri kraft i stället för förnybar.

Sedan dess har Socialdemokraterna och Centerpartiet påbörjat en vandring mot att acceptera kärnkraft. Man kunde tänka sig fler än tio reaktorer i drift, men däremot inte på fler än tre platser. Jag tycker att det hade varit betydligt mer ärligt, fru talman, om man skrev att man återkommande lyft behovet av förnybar kraft. Det hade såklart aldrig funkat, vilket Mats Green precis redogjorde för, men det är inte med sanningen överensstämmande att Socialdemokraterna - eller för den delen Centerpartiet, som delar denna följdmotion - under en längre tidsperiod har drivit på för fossilfri kraft.

I så fall hade man nämligen stått bakom den här propositionen. Då hade man stått bakom oss när vi ändrade målsättningen till att handla om fossilfri kraft. Då hade man stått bakom och uttryckt stöd för många av de utredningar om kärnkraftsinvesteringar som den här regeringen har tillsatt. Alltså: Varför detta ordval?

Fru talman! Det har varit väldigt viktigt för Sverigedemokraterna, Moderaterna och andra partier att prata mer om fossilfritt än om förnybart.

Sedan vi kom överens i energiöverenskommelsen, vilket är snart tio år sedan, har vi inte sett detta som en stor fråga. I det europeiska samarbetet har det varit ett väldigt fokus på det förnybara, och det är det fortfarande. Det kan man läsa i Dagens industri, tror jag att det är, där kommissionären beskriver hur det förnybara är vägen framåt.

För oss i Sverige är dock kärnkraften en viktig del i energimixen. Vi ser att det skulle vara bra om vi kunde fortsätta effekthöja de reaktorer vi har i Sverige och även se till att livstidsförlänga dem. Under den period då de annars riskerar att falla ur har nämligen Sverige sannolikt och förhoppningsvis ett ökat elbehov.

Sedan tror vi att det på kortare tid kommer att vara framför allt det förnybara som är möjligt, det vill säga att vind och sol kommer att stå för den stora delen av den nya el som kan komma att produceras både i Sverige och i andra delar av världen. Det är precis den utveckling vi nu ser.

Frågan till dig, Tobias Andersson, blir väl det omvända. Ni har egentligen använt hela valrörelsen till att förtala vindkraften. Ni har sett till att prata om hur fruktansvärda konsekvenser det får om man bygger vindkraft. Ni har ännu inte sett till att den färdiga utredningen om incitament för kommunerna har kommit på plats. Det är fortfarande stora vindkraftparker som ligger på regeringens bord och som den kan fatta beslut om ifall ni ger er tillåtelse.

Frågan kommer alltså snarare tillbaka: Är ni beredda att göra mer även för det förnybara? Vi är beredda att prata om fossilfritt och kärnkraft, men vad är egentligen Sverigedemokraterna beredda att göra?

Fru talman! Jag ska börja med att besvara frågan från Fredrik Olovsson. Det finns inget stopp eller någon begränsning; regeringen har inte vidtagit några åtgärder som gör det omöjligt att bygga vindkraft i Sverige. Det får man absolut göra. Däremot tyckte vi inte att elnätskollektivet skulle finansiera anslutningen av de havsbaserade vindkraftparkerna.

Det var ett lite konstigt ställningstagande från Socialdemokraterna under tidigvarande regering: Man tyckte att vi å ena sidan ska finansiera anslutningen men å andra sidan inte säga ja till någon av parkerna. Det är svårt att säga att man har gjort mer för havsbaserad vindkraft än vad det här regeringsunderlaget har gjort. Man lovade förvisso subventionering av anslutning, men man godkände ingen park. Det gick alltså inte att få någon subventionering eftersom det aldrig gick att få regeringens godkännande. Nu har ju flera parker fått regeringens godkännande, men de får stå för den egna anslutningen. Det är rimligt eftersom elnätskollektivet inte ska belastas med detta.

Gällande en förtalskampanj mot vindkraften tycker jag att deras balansräkningar klarar av den ganska bra själva; det behövs inga sverigedemokrater för det. Det räcker att läsa forskare som i exempelvis Affärsvärlden redogör för hur det går på detta område och hur utländska intressenter har sugit ut de stödsystem som Socialdemokraterna satte på plats och sedan lämnat döende vindkraftparker i svenska skogar.

Det jag problematiserade var dock det faktum att Socialdemokraterna i sin följdmotion skriver att man återkommande har lyft behovet av ett mål för mer fossilfri kraft. Det är ju helt enkelt inte sant, fru talman. Det har man inte gjort.

Man har som sagt påbörjat en acceptans för kärnkraften, men om det var så att det man skrev stämde - om man återkommande hade lyft behovet av kärnkraft i och med att man pratar om fossilfri kraft - varför vill då Socialdemokraterna inte ha kärnkraft på fler än tre platser i Sverige? Om man återkommande hade drivit på för mer fossilfri kraft hade det ju varit rimligt om man kunde tänka sig att den fick etableras på exempelvis Barsebäck, som Göran Persson enligt sina memoarer stängde.

Varför detta kärnkraftsmotstånd om ni enligt er själva återkommande vurmar för fossilfri kraft, Fredrik Olovsson?

Fru talman! Jag har återkommande lyft just behovet av fossilfri kraft. Jag vet att jag har gjort det, och man kan läsa det i mina anföranden, artiklar och motioner. Jag har gjort det återkommande inför de samtal som vi hade, under de samtal vi hade och i de inspel vi har gjort till de samtal vi hade. Det är alltså ingenting som är märkligt på något vis, och det är förstås den linje som även mitt parti har.

Många av de energipolitiska beslut som har fattats av regeringen inför den här propositionen har varit helt unilaterala. Det har inte förts någon som helst diskussion med oss. Det är naturligtvis en stor brist i egentligen alla de beslut som har fattats - om den havsbaserade vinden, om anslutningsavgifterna där och om kärnkraften. Det här är bara ytterligare ett exempel.

Nu hade man samtal, men någon riktig diskussion och dialog blev det aldrig. Någon förhandling har inte skett, och förhandling behöver ske. Tobias Andersson vet numera hur det går till när man ska komma överens i Regeringskansliet. Det går inte av sig självt, utan man får ge och ta. Här har vi haft många förslag, men vi förväntas alltså ta allt. Vi ska ta allt som Tidöpartierna hittar på. Det gör vi naturligtvis inte eftersom vi har en delvis annan uppfattning.

Sedan är det ändå så här: Trots att jag frågade vad Tobias Andersson kan tänkas göra för att det ska bli med vindkraft under de nästa åren är det bara förtal som kommer ur hans mun. Det finns inget annat. Det krävs ju faktiskt tillstånd. Det är bara att bygga, säger Tobias Andersson. Ja, det är jättemånga som vill bygga, men de får ju inte tillstånd. Därmed blir det inte tillåtet, utan därmed är det förbjudet.

Tobias Andersson måste alltså göra någonting om han vill att det ska bli mer vindkraft, och då är frågan vad det är. Men det får vi väl återkomma till en annan gång.

Fru talman! Jag har hört en massa ord här inne i dag, men jag har ärligt talat inte hört någonting som fångade mitt intresse särskilt mycket.

Nu har Socialdemokraterna fått prata av sig lite frustration och uttrycka lite missnöje. Jag vet faktiskt hur det är att sitta i opposition, och det är inte alltid jättekul. Men jag är här därför att jag tror att Sverige mår bra av kloka och förnuftiga beslut. Propositionen är förnuftig, men jag förstår att det kan ta emot lite att erkänna det om man lägger för mycket fokus på att vara emot det som regeringen lägger fram.

Jag skulle därför vilja fråga ledamoten Olovsson om Socialdemokraterna ändå är beredda att uttrycka ett stöd för att vi behöver ett produktionsmål och ett leveranssäkerhetsmål. Vad är det som är så otydligt med att hålla koll på megawatt på samma sätt som vi håller koll på megawattimmar?

Fru talman! Camilla Brodin har förstås en poäng i att vi gärna diskuterar den långsiktiga inriktningen av energipolitiken och också gärna kommer överens om alla möjliga former av mål som är kopplade till det.

När vi läser den här produkten känner vi dock inte att det är det här som ska vara inriktningen. Vi har även en hel del frågetecken som man kanske inte har i regeringsställning när man har alla underlagen. Ni kanske vet mer än vad vi har sett i konsekvensanalyserna av hur ett leveranssäkerhetsmål tar sig uttryck. Flera av remissinstanserna har också samma farhågor om att det kommer att bli väldigt dyrt. Att få till stånd en låg systemkostnad är naturligtvis otroligt viktigt om svenska hushåll ska få en billig leverans men också för att de investeringar som nu kommer att ske i en global konkurrens verkligen ska bli av i Sverige.

Med dagens ställningstagande säger vi nej till de här målen. Vi är också tydliga med att vi tycker att diskussionen om mål ska återkomma, och då är vi gärna med i den på riktigt. Nu föreställer jag mig att det inte kommer att bli så, och då kommer vi framöver att vara lika noga med att uttrycka vår uppfattning om hur vi tycker att de andra delarna ska tas fram.

Jag hade ett litet medskick i mitt anförande: Se till att ha en bred acceptans för de beslut som tas om kärnkraft! Sätt fart på vindkraften och gör de saker som jag tog upp i mitt anförande - det handlar om vätgasen, att få ordning på beskattning av biogas och så vidare. Det är en massa frågor som ska åtgärdas.

Där får vi antagligen lägga mer krut framöver. Men jag tror att det skulle vara till stor nytta om regeringen bestämde sig för att jo, vi kan revidera det här ganska snabbt tillsammans med Socialdemokraterna och andra partier för att hitta en lösning som också näringslivet blir trygga i. Det är de ju inte i dag.

Fru talman! Jag har kunnat höra ledamotens alla olika förslag, och jag hörde också i ett tidigare replikskifte att man har 60 terawattimmar till 2030. Jag har inte hört att man räknar in baskraften, som ändå är stabil och leveranssäker, i dessa 60 terawattimmar.

Om vi tittar på det som finns i plan och som planeras i installerad effekt framåt ser den installerade effekten ut att kunna öka med ungefär 24 000 megawatt fram till 2030, medan den installerade effektens bidrag till effektbalansen är drygt 1 100 megawatt. Är det välinvesterade pengar för att skapa ett robust elsystem som ska vara leveranssäkert? Nej, på det här sättet tror jag att man låser in hela industrin i något slags konstgjord bubbla.

Jag återkommer till frågan om Socialdemokraterna, givet att man står fast vid sin reservation från utskottet, ändå diskret kommer att kunna ansluta sig till den nya lagstiftningen. Eller kommer man att jobba aktivt för att riva upp lagen och ersätta den med - ja, vad?

Fru talman! Den stora fördelen, eller möjligen nackdelen om man är Camilla Brodin, är att vi har val vart fjärde år i Sverige. Man väljer en ny riksdag, och den riksdagen har förstås alla möjligheter att göra någonting annat än det som regeringen och Sverigedemokraterna har lagt fram och röstat för här i dag. Så funkar det ju. Det är hela idén med varför man vill ha breda, långsiktiga överenskommelser; det är för att man vill ta bort just den politiska risken.

Det är självklart så att om vi får möjlighet att bilda regering efter nästa val kan vi mycket väl ha andra förslag än dem som den här riksdagen röstar om. Jag hoppas ju att det blir så att vi kommer att få göra andra saker. Men jag vet också att vår attityd i den här frågan, precis som den varit under flera decennier, kommer att vara att försöka skapa breda överenskommelser. Det har varit svårt, men ibland har Camilla Brodins parti och mitt lyckats med det. Det kanske vi kan göra också i framtiden.

Fru talman! Tack till ledamoten för anförandet - jag tycker att det är glädjande att Socialdemokraterna nu lägger fram bra förslag inte minst vad gäller kärnkraft. Man kan ställa sig frågan varför inga av dessa lades fram eller implementerades när Socialdemokraterna själva satt i regeringsställning.

Det jag undrar över är just effekten. Ledamoten återkommer vid flera tillfällen till det förnybara som lösningen i det lite kortare tidsperspektivet. Jag har därför en fråga angående elprisområde 4, alltså de södra delarna av landet och kanske specifikt Skåne. Om vi skulle leka med tanken att vi fortsätter att mata in mer sol och vind, hur tänker sig ledamoten att det ska balanseras av effekttillförsel? Var ska den komma ifrån?

Fru talman! Det är naturligtvis av väldigt stor vikt att vi får mer produktion i södra Sverige, inte minst i de havsvindparker som ligger på regeringens bord. Det skulle vara otroligt värdefullt. Det finns ju ett par stycken som har kommit så långt i processen att det bara är regeringens tillstånd kvar.

Det är heller inte så att det bara blåser på sommaren, något som man ibland får höra, till exempel från andra ledamöter här i dag. I praktiken är det precis tvärtom. Det blåser väldigt mycket mer på vintern, och i Sverige har vi dessutom väldigt bra vindlägen, vilket ger en konkurrensfördel jämfört med många andra.

Jag tror också att det inte minst i södra Sverige kommer att behövas mer el i ett bättre utbyggt nät. Detta har det gjorts för lite av i decennier. Det tar jag gärna åt mig av, och även mitt parti får göra det. Jag tror också att vi kommer att behöva mer av sådant som svenska företag är duktiga på. Det handlar om kraftelektronik och om att vi kommer att behöva gasturbiner som kan gå på både biogas och vätgas. Det finns alltså möjligheter att göra saker om man vill.

Nu är det ju så att det är mitt ansvar att lyfta fram vad man borde göra, men det är också Louise Eklunds ansvar att se till att det här blir gjort. Det är ju hon som sitter här med en majoritet och som en del av regeringen, helt enkelt.

Frågan kommer tillbaka: Om vi ska klara av att få fram all den energi och el som vi behöver för de här industrierna och vi har de verktyg vi har, alltså i huvudsak sol och vind i huvudsak, hur tänker sig då regeringen att vi ska lyckas? Vad ser Louise Eklund för lösning på det problemet? Eller ska vi helt enkelt bara låtsas att industrin ska vara "basically gone" framöver?

Fru talman! Tack för svaret! Jag delar bilden att det behövs mer av både sol och vind, speciellt i de södra delarna av landet.

Jag tittar också väldigt mycket på den effektkommission i Skåne som har nämnts tidigare och som jag var med och satte upp tillsammans med Moderaternas Anna Jähnke. När det gäller Skånes effekt, som man främst tittat på, är man väldigt tydlig med behovet av att kunna ha ungefär 50 procent i självförsörjningsgrad vid topplasttimmarna, och man har lagt fram en rad olika förslag. I den halvhalt som 2030 får utgöra handlar det bland annat om gasturbinerna, kraftvärmeverken och så vidare.

Det tror jag är en framkomlig väg. Men jag undrar hur ledamoten och Socialdemokraterna resonerar kring detta. I partiprogrammet är det ju väldigt tydligt att ni vill att alla typer av fossilbaserad energi ska fasas ut och att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsnation. Då tänker jag att om man nu vill börja titta på den förnybara energin och matcha den mot till exempel gasturbiner behöver man också göra avkall på dessa ambitioner.

Min fråga till ledamoten är därför: Hur har man tänkt sig detta? Är det en väg framåt för socialdemokratin?

Fru talman! Ambitionen från vår sida är att bli av med det fossila. Att bli helt fossilfria är hela poängen för att klara det gemensamma åtagande vi har i världen. Därför är det så bra att till exempel svenska företag nu kan leverera gasturbiner - förvisso till andra länder - som kan gå på både biogas och vätgas. Dessa köper andra länder till sina elsystem. Det vore ju väldigt bra om även vi gjorde det i större utsträckning.

Jag tror också att det behövs mycket mer produktion, men på kort sikt är även effektivisering en viktig fråga. Det är därför olyckligt att det inte finns något mål för det i propositionen. Det är också olyckligt att regeringen inte har tillräckligt många insatser på området som skulle kunna ge resultat. Det skulle sänka kostnaderna för både företag och hushåll samtidigt som det skapar väldigt många jobb i de svenska företag som är världsledande inom energieffektivisering. Vi har verkligen en win-win-situation här, om man får använda engelska uttryck i kammaren.

Det finns uppenbarligen flera saker som Louise Eklund och jag är överens om och som vi säkert skulle kunna jobba vidare med framöver. De arbeten som har nämnts här - i Västsverige, i södra Sverige och i norra Sverige - har inneburit mer samverkan och diskussion och att man försöker hitta gemensamma lösningar. Det är precis detta som energipolitiken behöver mer av för att vi ska nå resultat.

Vi har en stor uppgift framför oss, men vi har också goda möjligheter att bli vinnare i omställningen.

(forts. § 5)

Herr talman! En av Europas större producenter av plåt för byggindustrin finns i Skåne. Areco startade i skånska Trelleborg och har i dag sex fabriker, varav två finns i Malmö. Man ska snart inviga en ny fabrik i skånska Örkelljunga.

Detta är naturligtvis mycket glädjande. Nya fabriker ger nya arbetstillfällen, mer tillväxt och bättre möjligheter för välfärd även i kommuner som ligger utanför storstäderna.

Det som däremot är oerhört trist är att fabriken som ska startas i Örkelljunga måste drivas av dieselaggregat de första åren - detta då det fortfarande inte alltid går att få någon nätanslutning när man som sydsvenskt företag vill expandera och exempelvis starta nya fabriker.

Det här är en helt orimlig situation. Det är orimligt för de företag som väljer att gasa och satsa i en tid av geopolitisk instabilitet. Det är orimligt ur ett energipolitiskt svenskt perspektiv, där vår USP under lång tid varit att vi har stabila elleveranser till låga priser. Men det är också orimligt att vi i södra Sverige nu är tvungna att ta till fossila energikällor som dieselaggregat för att kunna driva företag. Det går i rakt motsatt riktning från de klimatpolitiska mål vi tillsammans har satt upp.

Jag säger samma sak som jag sagt många gånger tidigare här i talarstolen: Det är skånska företag och skåningar som i hög grad får betala priset för det misslyckande som i första hand Socialdemokraternas förda energipolitik har inneburit.

Att prisa ut både kärnkraft och, mer i närtid, Öresundsverket var ett misstag. Indelningen i elprisområden - som förvisso inte bara Socialdemokraterna ska lastas för - var också ett misstag. Och det är vi i södra Sverige som får betala för detta.

Dagens debatt om energipolitiken och det förslag som regeringen nu har lagt fram är ett steg i att rätta till de misstag som begåtts historiskt kring Sveriges energiförsörjning.

Vi behöver komma bort från den situation vi tyvärr fortfarande befinner oss i, särskilt i södra Sverige. Att företag behöver ta till dieselaggregat för att kunna bedriva produktion är ett tydligt bevis på vilket misslyckande energipolitiken varit.

Herr talman! Hur kan vi då göra bättre framöver? Det jag vill lyfta fram från regeringens proposition är de två mål som behöver prägla energipolitiken framöver.

Det första är planeringsmålet. Planeringen av det svenska elsystemet ska ge förutsättningar att leverera den el som behövs. Sverige behöver planera för att kunna möta ett elbehov om minst 300 terawattimmar 2045.

Vi behöver också titta på hur det här målet ska delas upp i olika geografiska områden. Det behöver tydliggöras och kontrolleras. Detta kommer också att ske med start 2030.

Att detta är viktigt är för att energiproduktionen hela tiden behöver vara i fas med energikonsumtionen. Där industrier startas och drivs behöver vi också se till att produktionen av el ökar. Med de ambitioner som både politiken och näringslivet har om elektrifieringen och den gröna omställningen blir det än mer viktigt att se till att produktion och konsumtion är i fas i hela landet.

Det andra som jag vill lyfta fram från propositionen är att vi ska ha ett leveranssäkerhetsmål. Jag tycker att det är väldigt tydligt vad detta innebär i den skrivelse som vi nu diskuterar. Det är också helt avgörande om det svenska elsystemet ska ha förmågan att leverera el där efterfrågan finns, i rätt tid och i tillräcklig mängd.

Ett leveranssäkert elsystem är driftssäkert och möjliggör hög överföringsförmåga - precis de egenskaper vi är ute efter. I ett sådant elsystem behöver både energin och effekten räcka till.

Vi har sett i närtid vad konsekvenserna blir för Sverige, för svenska företag och svenska konsumenter, om vi inte lyckas med detta. Det är också därför Svenska kraftnät bör få ett övergripande ansvar för att göra regelbunden uppföljning av leveranssäkerhetsmålet.

Herr talman! Om vi ska kunna leverera på de här två målen behöver vi öka produktionen av planerbar fossilfri el betydligt. Konkret kräver det tillkomst av ny kärnkraft och att den befintliga fortsätter. Det kräver utbyggnad av sol- och vindkraft men också förstärkning och utbyggnad av kraftöverföringssystemet.

Vi behöver fortsätta titta på hur vi kan energieffektivisera. Det började vi med efter Rysslands invasion av Ukraina, och det behöver fortsätta i ungefär den takt som vi har lyckats hålla så här långt.

Vi behöver ett gott investeringsklimat i Sverige som gör att man vågar fatta de investeringsbeslut som behövs för ett bättre elsystem. Vi måste också se till att hushållen kan betala sina elräkningar. Vi ska inte hamna i den situation vi var i för två vintrar sedan, när många hushåll gick på knäna på grund av de höga elräkningarna.

De förslag som ligger på bordet och som vi debatterar här i dag är faktiskt första steget i att få på plats ett bättre elsystem. Jag yrkar därför bifall till näringsutskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M).

Herr talman! Till mina kollegor och om det är någon som lyssnar där ute börjar jag med att säga det här: Jag är övertygad om att om vi skulle ha EU-val på vintern, när det är 30 grader kallt och alla får hem sina elräkningar, skulle vi få ett helt annat utslag i valet.

Nu debatterar vi i alla fall Energipolitikens långsiktiga inriktning, som betänkande NU14 heter.

Betänkandet berör mycket kring elenergiförsörjning, effekter på Sveriges konkurrenskraft i förlängningen och inte minst framtiden för industrin i allmänhet och stål- och gruvindustrin i synnerhet.

I propositionen redovisar regeringen att det övergripande målet för energipolitiken är att skapa villkor för effektiv och hållbar energianvändning och kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt att underlätta omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle. Målet bygger på samma tre grundpelare som energisamarbetet i EU och syftar till att förena försörjningstrygghet, konkurrenskraft och ekologisk hållbarhet.

Jag börjar redan här, herr talman, försöka redogöra för hur galet det blivit med den gemensamma energimarknaden i EU. Inte för att vi ska sluta handla med el, men man prissätter vår egenproducerade billiga och utsläppsfria el till oss själva med den så kallade marginalprissättningen.

I förra veckan var förbundskansler Olaf Scholz i Stockholm för ett möte med statsminister Ulf Kristersson. På dagordningen stod just energifrågor. Nu tänker sig tyskarna att de ska mildra sina problem med en ny ledning, denna gång från Sverige till Tyskland. Svensk fossilfri el ska alltså trygga Tysklands industri och landets gröna omställning - som om vi inte redan drabbats tillräckligt av kontinentens misslyckade energipolitik. Svenska kunder har betalat tyska elpriser bara för att vi har en marginalprissättning som lett till att producenterna tjänat multum, och staten tiger då det givetvis skvalpar över även till Finansdepartementet. Hur länge svenskarna tänker godkänna denna kapitalöverföring är en gåta för mig.

Vänsterpartiet har sedan sommaren 2022 drivit att Sverige bör klargöra för kommissionen att Sverige som den största exportören av el till grannländerna ska få prissätta den inhemska konsumtionen separat då det är helt horribelt att svenskar ska betala i form av dyra elräkningar för andra länders misslyckanden. Här ska tydligt klargöras, herr talman, att Vänsterpartiet inte är ute efter att kapa kablar eller ens begränsa handeln med el. Men man utmanar inte ens EU-förordningen eller påståendet att vi, som de vill hävda, skulle diskriminera dem. Vi diskriminerar inte köparna av vår el. De skulle få betala samma pris som i dag för elen som de köper, men skillnaden skulle bli att vi svenskar skulle köpa vår egen el till rimliga priser.

Bekenteamet, som det heter, har hela tiden försökt komma igenom nationalekonomernas dimridåer och drivit på för samma sak som vi i Vänsterpartiet. Vi kallar det för Sverigepriser, och Bekenteamet kallar det för Bekenmodellen.

Men man måste givetvis tala klarspråk även om hur distributionen av el fungerar. Vi har en monopolmarknad vad gäller elnät, och här försöker man via en myndighet efterlikna någon sorts marknad så att prissättningen ska bli någorlunda korrekt. Jag kan bara konstatera att elnätsbolagen och de elproducerande bolagen återigen kommer att vara vinnare, och vi kunder står med notan. Det är ingen hemlighet att när Energimarknadsinspektionen fattade beslut om intäktsramarna för elnätsföretagen blev dessa helt klart överkompenserade igen - 100 miljarder mer än föregående planperiod.

Herr talman! Jag tänker inte stoltsera med mina högskolepoäng eller annat som skulle ge mig dignitet eller status när det gäller denna debatt. Men exempel från verkligheten kan jag ge även med mina få skolår, för räkna kan jag faktiskt - jag var rätt duktig på det.

Årsavgiften för eldistributionen, abonnemanget, har för mig ökat med 40 procent jämfört med föregående år. Överföringsavgiften har ökat med 11 ½ procent, liksom energiskatten. Håll nu i er! Jag bor där vi producerar större delen av den överskottsel som vi exporterar, och produktionskostnaden har definitivt inte ökat nämnvärt. Men min el har blivit 107 procent dyrare jämfört med föregående år. Kom ihåg att momsen får ungefär samma effekt då den tas ut på hela summan, även energiskatten. Det blev därmed en höjning även av momssumman på mer än 50 procent.

Om inte detta ger reaktioner från allmänheten tappar i alla fall jag tron på medborgarna och på dem som väljer oss här i riksdagen. Jag vet inte vad som i högre grad skulle kunna förena civilsamhället och medborgarna.

Låt mig tala klarspråk, herr talman. Att regeringen inte bryr sig om svenska privatkonsumenter må vara hänt, men att den riskerar Sveriges konkurrenskraft och sätter käppar i hjulet för industrisektorn, som vill göra en omställning, övergår mitt förstånd.

Jag har följt och även försökt att aktivt bilda mig en uppfattning om hur den tunga industrin vill möta framtiden som föregångare, det vill säga komma bort från koldioxidutsläpp och ha produkter som kommer att efterfrågas av morgondagens konsumenter. När svenska tungviktare i gruv- och stålbranschen samt vårt statliga Vattenfall lanserade samarbetsprojektet Hybrit blev jag ärligt talat först förvånad men sedan jättestolt över att vi i lilla Sverige skulle kunna gå först och visa hur stora utsläppare av växthusgaser kan göra en omställning.

Jag var på ett frukostseminarium förra veckan, där en boklansering fick en del utrymme. Seminariet anordnades av Skandinaviska Policyinstitutet, och antologin hette De norrländska stålsatsningarna - frälsare eller gökunge? Nationalekonomer i all ära - de har givetvis sin plats i samhällsdebatten. Magnus Henrekson och David Sundén är författarna och var även föredragshållare. Det blev tydligt att man vill svartmåla satsningarna på vätgas med billig vindkraft som insatsvara. Det sågas som helt orealistiskt. Jag kan, fru talman, inte låta bli att ge lite recensioner från mötet.

David Sundén beskriver hur LKAB borde börsnoteras och hur viktigt det är att ha styrelseledamöter med kompetens. Jag frågade om hans erfarenhet av gruv- och stålbranschen, som var noll, givetvis. Jag menar att det helt klart och tydligt pågår en riktad kampanj där industrins framtid riskeras i syfte att lyfta kärnkraften som något enastående och svartmåla förnybar vindkraft. Det blir tydligt att om omställningen lyckas och börjar ta fart och vindkraft är en del i det systemet försvagas bilden av hur enastående kärnkraften är.

Jag ska citera lite grann från boken så att ni förstår. "Men om man väljer den vägen uppstår ett nytt dilemma: då är risken stor att kärnkraften inte blir lönsam när den väl är på plats." De inser och skriver själva att det är klart att caset blir sämre om detta lyckas.

Deras analys säger: "Billigast skulle kärnkraftsel vara, vilken skulle kunna produceras till en kostnad runt 70 öre per kWh." Varifrån får man dessa siffror, när ingen annan har visat hur mycket det kostar och exemplen från världen visar något helt annat?

Deras budskap går helt klart ut på att svartmåla LKAB:s satsning på järnsvamp och vindkraften som energibärare. Att de hänvisar till att de haft kontakter med stålproducenter som stöder deras analys ger jag inte mycket för. Det är konkurrenter till LKAB som har sagt detta, och de vill hålla fast vid den gamla tekniken. Så länge det går att tjäna pengar på masugnar är det klart att de inte vill se en sådan här utveckling.

Fru talman! Om jag blir sjuk går jag inte till nationalekonomer och frågar vilken behandling jag ska ha för att bli frisk. Jag går givetvis till en läkare som har forskat kring detta och har kunskapen.

Nåväl, fru talman, för att inte helt glömma bort kärnan i denna debatt måste jag nämna något som hade behövts. Den omställning som krävs hade varit betjänt av en bred och därmed över tid stabil politisk förankring. Jag är därför starkt kritisk till att regeringen inte har bjudit in till samtal i syfte att nå en blocköverskridande överenskommelse genom ett genomarbetat helhetsgrepp om hela energisystemetet. Den politiska oppositionen hade behövts för att ge energipolitiken den legitimitet och det innehåll som tyvärr saknas i regeringens proposition.

Vi är alla överens om att Sverige behöver mer el till rimliga priser - i närtid. Annars ökar risken att industrin, både inhemsk och utländsk, drar sig för att investera i den gröna omställningen. Att enbart ha siktet inställt på 2045 gör givetvis att viktiga investeringar och elnätsinsatser som behövs redan nu i stället skjuts på framtiden.

För att industrin ska våga satsa på omställningen behöver företagen veta att det finns tillgång till fossilfri - jag säger gärna förnybar - el redan 2030. Med breda energipolitiska samtal hade de mål som regeringen föreslår varit både bättre grundade politiskt och på ett helt annat sätt kunnat möta de förväntningar som finns bland företrädare för betydande energikonsumenter som exempelvis delar av transportsektorn och industrin. Betydelsen av delmål på kortare tidshorisonter hade med största sannolikhet beaktats på ett bättre sätt.

Jag står givetvis bakom alla reservationer som vi har tillsammans med andra partier, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 4.

Fru talman! Tack, Birger Lahti, för anförandet! Jag hade faktiskt inte tänkt ta replik. Birger Lahti är den bästa vänsterpartist jag känner. Men nu blev det så specifikt i och med den antologi som nu kommit ut, där en uppsättning forskare från olika infallsvinklar har granskat, ifrågasatt och till viss del också utdömt de norrländska stålsatsningarna - De norrländska stålsatsningarna är också huvudtiteln på den bok som Birger Lahti belyser och som jag själv hade förmånen att kommentera när den släpptes hos Policyinstitutet i Malmö.

Jag skulle ändå vilja problematisera detta något även utifrån en vänsterpartistisk ingång. Det vi just nu ser är ju krav på enorma samhällsinvesteringar. Sannolikt är det hundratals miljarder som behöver investeras i vägbyggnationer, djuphavshamnar och inte minst elnätsutbyggnad. Detta täcks ju inte av kommunerna, men när det gäller till exempel Boden, Luleå och Skellefteå kommer varje kommun att behöva skuldsätta sig för tiotals miljarder för att möjliggöra de etableringar som man hoppas på. I vissa fall sker det uteslutande genom offentliga aktörer; i andra fall sker det genom privata aktörer som blåses upp av offentliga medel. Om det i dessa fall - ett exempel är H2 Green Steel - inte skulle gå hela vägen har vi alltså offentliga aktörer, inte minst kommuner, som har spenderat miljardbelopp i förhoppningen att något ska realiseras, men vinsten kommer det privata kapitalet till del.

Man talar om en konstig riskkapitalistisk modell där risken i hög grad tas av det offentliga medan det privata kan ta vinsten om det uppstår någon sådan. Ser inte Birger Lahti också risken, inte minst för sin egen hembygd, med dessa riskfyllda projekt? Om de inte blir verklighet, vem står då med stora skulder till bankerna?

Fru talman! Tack, Tobias Andersson, för frågan!

Vi brukar ibland skoja om en gammal historia. Det var en gammal pensionär som körde på vägen. Han körde på en huvudled. Sedan var det en annan bilist som backade ut, och pensionären råkade köra på honom. Det är klart att det inte var pensionärens fel, för han körde alltså på en huvudled. Han som backade ut började ursäkta sig, men gamlingen sa:

- Det är mitt fel!

- Inte kan det vara ditt fel, sa den andre. Du körde ju på huvudled!

- Jo, om jag hade stannat hemma, hur fan skulle du då ha kunnat krocka med mig?

Om vi inte gör något alls kan det omöjligen bli fel. Men jag tror att Sverige står inför ett läge där vi måste våga satsa för framtiden. Vad är det som kommer att efterfrågas om ett decennium? Jag tror att den gruppen av konsumenter kommer att efterfråga de produkter som vår industri vill framställa. Det är något annat än de amerikanska ståljättarna som litar till masugnar med kol. Vi ser att de ännu tjänar pengar på det, men jag tror att morgondagens konsumenter kommer att ha helt andra förväntningar där ute. Vi måste våga.

Jag kan dela Tobias Anderssons farhågor när det gäller att staten tar en del av risken men att det är privata aktörer som kommer att tjäna pengar. Men jag tror att man i alla fall måste dela på risken, för samhället kommer givetvis att bli en vinnare om detta går i lås. Jag hoppas och tror att det kommer att gå i lås. Men om man bara hittar nackdelar kommer givetvis även investerarna att dra sig för att satsa om inte samhället tror på det.

Låt mig jämföra med Finland. Om hela finska folket säger att skogsbruket är bra brukar det alltid gå bra. Då har de backning av hela samhället. Sådant skulle jag vilja att Sverige kunde efterlikna, att man har en sådan tilltro.

Fru talman! Tack, Birger Lahti, för svaret! Jag försöker på intet sätt att sätta dit ledamoten utan snarare att balansera debatten något. Jag upplever att det finns fog för kritiska frågor om projekten oavsett vilken politisk hemvist man har. Kanske gäller det inte minst den som är vänsterpartist.

Nu har jag inte boken framför mig, men jag vill minnas att man i den belyser att det har kostat Skellefteå kommun över 20 miljarder att möjliggöra etableringen av Northvolt. Liknande summor tittar vi på i Luleå, Boden och andra kommuner i området. Det är en ofantlig summa att ta upp som skuld i en balansräkning och betala räntor på i decennier framöver om man nu inte inbringar de skatteintäkter man hoppas på.

Och även om industrierna etableras kan det bli fly-in-fly-out, alltså att det i slutändan inte blir någon som betalar skatt i kommunen ändå. Då står man med miljardbelopp i lån till förhållandevis höga räntor. Man får inga ökade skatteintäkter. Man har byggt ut förskolor och äldreomsorg. Man har byggt om sin hamn och gjort annat, och man har skuldsatt sig för generationer framöver i kommuner som inte har ett fantastiskt ekonomiskt läge från första början. Det är en enorm risk dessa kommuner tar för att möjliggöra för privat kapital att investera och få avkastning utan att själva behöva ta risken.

Vi kan ta upp LKAB, som Birger Lahti belyste i sitt anförande. De efterfrågar 70 terawattimmar till 2045-2050. Jag har svårt att se att Birger Lahti och Vänsterpartiet skulle få stöd i sina valkretsar i Norrbotten för att installera motsvarande 70 terawattimmar vindkraft. Det innebär alltså att omkring 11 000 vindsnurror skulle behöva komma på plats i Norrbotten med omnejd. Jag har svårt att se att man kan få folkligt stöd för det ens som vänsterpartist.

Min fråga är om Birger Lahti delar dessa farhågor och om han har någon lösning på detta med de delade riskerna och inte minst det som gäller effektförsörjningen.

Fru talman! Tack återigen för frågan, Tobias Andersson!

Så länge vi har ett läge där vi saknar regionalpolitik - det finns nu många exempel på att kommuner har börjat motsätta sig etableringar av till exempel gruvor eller vindkraft, för kommunerna ser bara nackdelar med det - kommer de att säga nej. Men om vi har en fördelning är det en annan sak. Finnarna har en lösning, och jag tycker att vi bör titta på den.

Exakt hur stort antalet vindsnurror skulle bli låter jag bi osagt. Men jag är övertygad om att vi skulle få en stor utbyggnad av vindkraft både på land och till havs. Vi ska ha ett enat system där man ser fördelar med att upplåta natur och närmiljö till vindkraft. Men det finns inte på plats i dag, för den här regeringen väljer att bromsa de delar som skulle ha gett effekt, till exempel i den här utredningen.

Affärsvärlden efterlyste nyligen miljonsponsorer för en på förhand bestämd negativ granskning av den gröna industrin som skulle göras av Skandinaviska Policyinstitutet, som de driver. De söker sponsorer för sin inriktning att svartmåla detta.

Jag tror att vi skulle kunna få acceptans för de terawattimmar som krävs. Jag tror att det är enda chansen för att man ska överleva som bransch. Branschen utmålas ofta som en industri med höga utsläpp som är smutsig. För att de ska kunna överleva måste de kunna leverera det som världen kommer att efterfråga i morgon eller i framtiden. Jag tror att enda chansen är att vi gör dessa satsningar.

Sedan har vi detta med att få människor att komma dit. Jag håller med om att det inte blir någon vinst om man har fly-in-fly-out. Men jag kan ta ett exempel från 1960-talet. Då jobbade jag med en kompis - han är nu pensionär sedan länge - som åkte taxi till sin farbror i Övertorneå flera gånger i veckan. Bostäderna fanns på plats, och två stora företag från Sverige sökte folk. Det var Skega och Philips. Vi hade förberett med bostäder, och företagen kom dit.

Fru talman! Elpriserna har sjunkit tillbaka till lite mer normala priser det senaste året. Priserna varierar, men det är medelpriset som är relevant för den som betalar sin elräkning, och det är nere på dryga 50 öre. Det är välkommet. Det är ingen som vill ha tillbaka de priser som vi hade när Ryssland skruvade åt gaskranen och priserna spillde över från kontinenten, vare sig man betalar dem på elräkningen eller, som regeringen nu planerar, via skattsedeln eller subventioner.

Vi behöver konkurrenskraftiga priser på energi oavsett om det gäller el, drivmedel eller uppvärmning. Och vi behöver se till att den är grön, både för klimatet och för konkurrenskraften.

När regeringen har lagt alla ägg i samma energikorg ser Centerpartiet en bred helhet. Vi talar om energisystemet när regeringen pratar om elsystemet. Det är därför jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet, och det är därför vi inte ställer oss bakom det nya elpolitiska mål som regeringen lagt fram. Man pratar nämligen bara om elsystemet.

Man pratar om fossilfritt i elsystemet. Det är ett mål vi i praktiken redan har uppnått. Däremot finns det mycket kvar att jobba med i energisystemet, inte minst i transportsektorn, där regeringen ökar användningen av det fossila.

När vi nu talar om drivmedel går det inte att undvika biogasen, som också behandlas i detta betänkande. Biogasen är fortfarande 5 kronor dyrare vid pumpen jämfört med tidigare. Det beror på en EU-dom som regeringen har valt att inte överklaga och inte agera på. Var är regeringens engagemang när det gäller pumppriser där? Med tanke på att Tidögänget byggde större delen av sin valrörelse på att prata pumppriser är det förvånande att ingen har brytt sig. Men den ryska oljan och gasen kanske är viktigare än den svenska biogasen. Uppenbarligen är det något som inte står rätt till här.

Energidebatten i Sverige handlar ofta om elproduktion, som vi också har hört i denna debatt. Det är ett bolagsfokus. Sällan handlar det om det enskilda hushållets situation eller roll. Men vi i Centerpartiet vill ge fler hushåll mer frihet, frihet att välja själva och möjlighet att vara en del av omställningen, att sänka sina egna kostnader och att öka sin egen elproduktion. Det var därför vi drev igenom förslaget om grönt avdrag så att fler kan sätta upp solceller hemma, ha ett batterilager eller ha en laddstolpe.

Nu är det dags att gå vidare. Vår gröna check, som vi lade fram i vår budget, hjälper människor att investera sig ur höga elräkningar och sänker drivmedelskostnaderna för förnybart. Den kan användas för att sätta upp solceller, energieffektivisera, köpa grönt drivmedel eller installera batterilager som råkar ha fyra gummihjul och kallas elbil - bara för att nämna några saker.

Det ska vara lätt att göra rätt, och det miljösmarta valet ska alltid vara det billigaste. Detta stärker dessutom det svenska energisystemet och hjälper människor som har det tufft med elräkningarna. Samtidigt minskar utsläppen. Detta gör oss också mindre sårbara, för det är långt mycket svårare att slå ut en miljon decentraliserade anläggningar än tio stora. Det är något den sittande regeringen borde fundera över i sin centraliseringsiver, speciellt i det säkerhetspolitiska läge vi har.

Den som inte har ett eget tak kanske kan gå ihop med grannarna. Man kan skapa energi tillsammans, energieffektivisera och installera ett större batterilager, men då måste förutsättningarna finnas.

Energigemenskaper är på undantag i Sverige. Regler sätter käppar i hjulet, exempelvis genom solskatten. Att gå samman och lösa samhällsproblem är vi vana vid i Sverige. Vi har vägföreningar. Vi har fiskevårdsföreningar. Vi har fiberföreningar. Jag är helt övertygad om att energiföreningar är nästa steg, om man skulle få rätt förutsättningar. Låt alla som vill vara med och bidra göra det!

Den som har små marginaler och som inte kan investera sig själv ur problemen vill vi erbjuda gröna statliga kreditgarantier. De som har fastnat värst i fattigdomsfällan är ofta de som har fått höga elräkningar, som har höga drivmedelskostnader och som inte har pengar för att investera sig ur detta. Dem behöver man hjälpa. Det gäller såväl på elsidan som på fordonssidan. Elbilar och biogasbilar var åtminstone fram till regeringens chockhöjning av skatten dyrare i inköp men billigare i drift. Det är därför det behövs en miljöbilspremie för att sänka trösklarna.

Det behövs också större frihet och skydd mot naturliga monopol. När elnätsbolag och fjärrvärmebolag kraftigt kan höja priserna, till och med så mycket att de blir utkastade ur de gemensamma branschorgan som finns för just transparens, är det något allvarligt fel i systemet.

Konsumenternas skydd måste stärkas. Samtidigt behöver vi stärka de möjligheter som finns för just fjärrvärme och kraftvärme att konkurrera på sjysta villkor. Här behövs det en kraftvärmestrategi, som Energimyndigheten har lagt fram förslag om men som vi inte har sett röken av från regeringen.

Vi behöver få ett slut på domstolsprocesser och överklaganden kring elnätet. Vi behöver ordning och reda och en borgfred mellan elnätsbolag och konsumenter. Här behöver de stora bolagen ta ett särskilt ansvar, både för en rimlig prissättning och för en snabb utbyggnad av elnätet.

Här ser vi också att det finns mycket mer att göra än att bara prata om produktion, som det görs alldeles för mycket i denna kammare. Det behövs storskalig lagring. Vi behöver fokusera betydligt mer på det. Oavsett vilket kraftsystem vi förordar behövs det mer lager. Det kan vara i vattenkraftsdammar. Det kan vara via pumpkraft. Det kan vara solenergilager över säsong. Det kan vara vätgasinfrastruktur, batterier och mycket mer. Detta är något som regeringen borde fokusera på i kommande energiforskningsproposition.

Lösningarna handlar många gånger om att ta hand om den fritt flödande energin med låga marginalkostnader. Det behövs också ett mycket mer strategiskt arbete. När Volvo nu lanserar elbilar som kan stötta elsystemet kan det göra enorm skillnad. Men regelverken finns inte på plats. Beskattning gör detta omöjligt. Trots att det kan sänka kostnaderna radikalt för konsumenterna hänger inte politiken med.

Den gröna omställningen är en möjlighet för Sverige. Men regeringen verkar tro att den gröna omställningen handlar om grön fernissa som spelar mindre roll - det är inte så viktigt att gå före. Ingenting kunde vara mer fel.

Det är tydligt att det är Centerpartiet som driver den borgerliga politiken i svensk inrikespolitik just nu, för det är näringslivet som pressar på i den här omställningen. Deras kunder vill ha gröna produkter. Om vi inte stöttar näringslivet är de inte Sverigesentimentala - de flyttar. Detta är inget tomt hot.

Nyligen kom, som jag har sagt tidigare i denna debatt, en rapport från Västra Götalandsregionen som visar att Västsverige riskerar att förlora 25 000 jobb om man inte möter elbehoven till 2030. Ändå har Ebba Busch mage att säga: Nej, havsbaserad vindkraft kan inte hjälpa till. Det är tvärtemot vad Svenska kraftnät, Energimyndigheten, Svenskt Näringsliv, Volvo, SCA, Holmen och Vattenfall - ja, kort sagt alla andra - säger. Hon hänvisar till fysikens lagar. Men de fysikaliska lagarna på departementet verkar vara helt andra än dem i resten av samhället, för regeringen verkar vara de enda som ser att det är omöjligt att få in mer el i systemet på kort tid. Att man har löst detta i länder som Irland, Nederländerna och Spanien verkar gå helt obemärkt förbi.

Vi har fantastiska förutsättningar i Sverige. Med rätt förutsättningar kan vi sälja klimatlösningar till hela världen. Trots det säger Moderaterna att vi ska lägga oss på en europeisk miniminivå. Vad de inte verkar förstå är att klimatexporten då vänds till import och att jobben flyttar.

En stark energi- och klimatpolitik är också en stark näringslivspolitik. Det som efterfrågas mest av allt är att behoven i närtid ska mötas med trygghet, stabilitet och långsiktighet i besluten. Där politiken borde ha lättast att leverera misslyckas regeringen kapitalt. Dagens proposition är tyvärr ett typexempel.

Någon stabilitet i besluten över tid verkar inte intressant. Några seriösa samtal har inte förts. Det bjöds in till en glorifierad fika och en remissrunda utan möjlighet att påverka. Vi levererade konkreta förslag. Vi ombads att komma med sådana. Vi levererade både muntligen och skriftligen. Ändå brydde man sig inte.

Det kanske allra mest intressanta är att både Centerpartiet och Miljöpartiet lade fram förslag om att vi kanske också borde ha ett effektmål till 2030. Trots att moderater flera gånger har sagt att det är effekt som räknas och inte energi sett över året, att det till och med skulle vara helt irrelevant, är det enda som regeringen lägger fram ett mål om energi över året. Detta är bara oseriöst.

Att möta behoven i närtid bryr man sig helt enkelt inte om. Det finns inga mål på kort sikt, trots att industrin skriker efter det. Så sent som för två dagar sedan var det debattartiklar av tunga industriföreträdare som säger att detta är helt nödvändigt, att regeringens fokus på 2045 är för långt bort och att det inte går att investera utifrån detta.

Precis samma resonemang för man kring klimatmålen. Det är inte så konstigt eftersom de behov vi har på kort sikt och framför allt de lösningar som står till buds inte lirar med regeringens politik. Då blundar man. Detta är djupt skadligt för Sverige. Det går långt utanför den här kammaren, och jag är orolig.

Man vill slå fast att vi ska ha ett leveranssäkerhetsmål, men man kan inte specificera vad det betyder i praktiken. Detta vill man ha utan att veta vad det kostar, utan att ha några analyser och utan att veta hur det ska uppnås. Det är inte seriöst. Konsekvensanalysen till propositionen är ett skämt.

Slutligen avskaffar man energieffektiviseringsmålet trots att vi vet att var femte kilowattimme till var sjunde kilowattimme vaskas - helt i onödan. Det skulle vara lönsamt att effektivisera detta. Att ta vara på den potentialen skulle snabbt frigöra både energi, effekt och kapacitet i nätet. Det skulle köpa oss tid för andra åtgärder. Dessutom vore det lönsamt.

Frågan man måste ställa sig är: Vill regeringen fördröja och försena? Hur ska vi annars tolka detta? Investerarna står i kö för att bygga. Låt dem göra det! Det ligger förslag om vindkraftsparker på regeringens bord. Visserligen låg det ett par stycken på den förra regeringens bord också, men den fattade beslut när beredningen var klar. Nu fattar regeringen inga beslut.

I Skåne har vi parker, som Louise från Liberalerna lyfte fram, som man är redo att fatta investeringsbeslut om. Men man får inga besked från regeringen. Detta skulle i ett enda slag göra en enorm skillnad för elsituationen i Skåne, där man dessutom vill investera i stora batterilager för att kunna jämna ut produktionen över tid. Vi vet också att havsbaserad vindkraft levererar el 95 procent av tiden. Det är en form av ny baskraft.

Här måste regeringen skärpa sig. Försvaret måste anpassa sig, som man har gjort i andra länder. Våra allierade i Nato klarar detta alldeles utmärkt. Varför gör inte det svenska försvaret det? När jag besöker Saab säger de: Vi har inga problem med vindkraft och våra radaranläggningar. Det filtrerar vi bort. Det värsta som kan hända är att någon gömmer sig bakom vindkraftverket. Men då kan de inte flytta sig, för vi ser dem så fort de rör sig därifrån!

Förslag om solparker ligger i mängd på länsstyrelsens bord. 12 terawattimmar - det är alltså mer än vad två kärnkraftsreaktorer producerar.

Det är klart att vi behöver hantera människors vilja att ställa om även lokalt, men låt då fastighetsskatten gå tillbaka till kommunerna. Låt närboende få ta del av de värden som skapas! Det ska självklart vara lika attraktivt att ha en vindkraftspark i sin kommun som en batterifabrik.

Fru talman! Vi har länge pushat för kortade tillståndsprocesser. Det brukar pratas mycket om det i den här kammaren. De utredningar som tillsattes under förra regeringen har jag personligen drivit fram. Regeringen säger sig också vilja korta ledtiderna. En bra start hade varit att börja på det egna departementet.

Debaclet om vattenkraftens paus är ett kapitel för sig. Regeringen har inte lyckats kommunicera ett enda förslag på över ett år. Det enda den har lyckats med är att göra vattenkraftsbranschen så orolig att Vattenkraftens miljöfond har stoppats. Miljörörelsen är förbannad för att det inte händer något över huvud taget, och kommissionen kommer snart att inleda ett överträdelseärende mot Sverige. Och nu ska vi vänta ett år till.

Det finns en proposition om minskad byråkrati som regeringen just har lagt fram. Det tog två år innan man lade fram den färdiga utredningen. Både havsvindparker och förslag kring ersättningar ligger och samlar damm. Man undrar ju om regeringen medvetet är beredd att fälla stora industriprojekt för att man inte levererar energi i närtid. Till och med ministern själv har sagt att man räknar med att detta kommer att ske.

Vi behöver strategier. Vi behöver en strategi för vätgas, för bioekonomi, för biogas och för kraftvärme. Alla dessa finns som färdiga myndighetsprodukter, men det händer ingenting. Var är engagemanget från regeringen?

Slutligen, fru talman: När regeringen hastar igenom lagstiftning kring visitationszoner för att det är så bråttom att hantera gängkriminaliteten verkar den tycka att energi, klimat och svensk konkurrenskraft kan vänta - gärna till nästa mandatperiod. Det här är skadligt. Det är skadligt för klimatet, för medborgarnas hälsa, för hushållens kassa och för de svenska företagen.

Jag är beredd, alla dagar i veckan, att sätta mig ned och lösa frågorna tillsammans med er. Jag tror att vi skulle kunna göra det på en kafferast, nästan. Det behöver inte vara några utdragna förhandlingar om man faktiskt vill komma överens. Men det verkar inte finnas något intresse för det.

Vi har en skyldighet att lösa det här tillsammans. Centerpartiet har gjort det förr, och vi kan göra det många gånger till. Vi är beredda att komma till förhandlingsbordet. Frågan är om regeringen är det. Det behövs - för hushållen, för företagen, för klimatet och för Sveriges bästa.

I detta anförande instämde Birger Lahti (V).

Fru talman! Klimatpolitik är energipolitik, brukade vår nuvarande statsminister säga. Med den utgångspunkten är det lätt att utvärdera regeringens energipolitik. Den är totalt misslyckad.

Utsläppen ökar kraftigt från och med i år på grund av den här regeringens politik. När Miljöpartiet satt i regeringen minskade utsläppen varje år. Nu ökar de alltså i stället kraftigt. För första gången på 20 år eller mer har vi en regering som medvetet och aktivt fattar beslut som leder till kraftigt ökade utsläpp av klimatskadliga gaser.

Det ser tyvärr inte bättre ut på energiområdet. Under den förra borgerliga regeringen importerade Sverige el, bland annat kolkraft från Tyskland och Polen. Men tack vare en framgångsrik grön politik med en rekordsnabb utbyggnad av kraftproduktionen hade Sverige i stället Europas största överskott på el med 33 terawattimmar år 2022. Det är ett väldigt bra utgångsläge för den omfattande elektrifiering som industrin och transportsektorn står inför. Som jag tidigare nämnde har detta gjorts samtidigt som Sverige är världens bästa land när det kommer till leveranssäkerhet inom elsystemet.

Nu visar prognoserna i stället att investeringstakten minskar på grund av den förda politiken från den här regeringen, när den i stället skulle behöva öka. Med den här konservativa regeringens bakåtsträvande kulturkrig inom energipolitiken går Sverige mot ett elunderskott igen om ingenting görs, precis som förra gången högern styrde. Ett sådant misslyckande skulle kraftigt försvåra för Sverige att nå våra klimatmål, och det skulle verkligen skada det svenska näringslivet.

Industrin och klimatforskarna är rörande överens: Sverige behöver fokusera på att snabbt, billigt och miljövänligt leverera stora mängder fossilfri el.

Det har varit en hel del diskussion om vad industrin efterfrågar. På tal om energimål kom så sent som i måndags ett väldigt tydligt besked levererat av Hitachi Energy, Ovako, H2 Green Steel, Nordion Energi och SCA. Jag tänkte läsa upp några stycken ur deras mycket läsvärda debattartikel: Ett alltför ensidigt fokus på kärnkraft är problematiskt. Elbehovet de närmaste tio åren och ett politiskt fokus på 2045 är en ekvation som inte går ihop. Regeringens avsikt att möta ett fördubblat elbehov till 2045 behöver kompletteras med ett mål på kortare sikt. I potten ligger Sveriges konkurrenskraft som industrination. Vi efterlyser ett politiskt ledarskap som fokuserar på en utbyggd elproduktion och ett modernt elnät som tillför 10 terawattimmar ren och billig el varje år fram till 2035.

Det som kan ge ett nödvändigt tillskott av el tillräckligt snabbt och till konkurrenskraftiga priser är vindkraft. De vindkraftsprojekt som i dag väntar på tillstånd och investeringsbeslut kan, i en försiktig bedömning, ge ett tillskott på 140 terawattimmar fossilfri elproduktion till 2035.

I den energipolitiska debatten påstås felaktigt att Sverige är på väg att få en större andel väderberoende elproduktion än vad elsystemet kan hantera. Välgrundade studier och praktiska exempel från bland annat Portugal och Irland visar att snabb och storskalig utbyggnad av vind- och solkraft kan ge robusta elsystem och konkurrenskraftiga priser.

Merparten av de nya industrisatsningarna är flexibla i sin elanvändning, bland annat genom produktion och lagring av vätgas, vilket också bidrar till el- och energisystemets robusthet. Investeringarna kommer att ske på de platser i världen där det erbjuds ren och konkurrenskraftigt prissatt el tillräckligt snabbt. Det är ett ganska tydligt besked från synnerligen tunga aktörer.

När denna proposition var ute på remiss löd visan på samma sätt. Tunga remissinstanser, bland andra Energiföretagen, Energimyndigheten, SKR och Svenskt Näringsliv, men även till exempel Naturskyddsföreningen, efterlyser precis det som Miljöpartiet har pekat på: ett planeringsmål även på kortare sikt än till 2045.

För mig är det därför obegripligt varför regeringen inte lyssnar på både näringslivets och myndigheternas bedömning och lägger fram planeringsmål för el till 2030 och 2035. Det har vi spelat in från i princip samtliga oppositionspartier under en glorifierad fika, som Rickard kallade den.

När man lägger ihop industrins och myndigheternas bedömning av hur elanvändningen kan komma att öka till följd av elektrifiering inom industrin och transporter ser vi att det snarare handlar om en fördubbling till 2035 än till 2045. För att industrin ska våga satsa på omställningen behöver företagen veta att det finns tillgång till konkurrenskraftig grön el redan 2030. Annars är risken överhängande att företagen inte vågar investera i Sverige, och då hamnar investeringarna i andra länder. Det håller redan på att hända.

Därför föreslår Miljöpartiet följande planeringsmål för att tillgängliggöra mer el till 2030 och 2035.

Vi vill ha ett mål om 100 terawattimmar till 2030 och ytterligare 50 terawattimmar till 2035. Det gör vi genom både ny elproduktion och energieffektivisering.

Låt mig börja med elproduktionen. Svensk Vindenergi bedömer att cirka 45 terawattimmar ny vindkraft kan tillkomma till 2030 och att ytterligare 100 kan tillkomma mellan 2030 och 2035.

Svensk Solenergi bedömer att det är möjligt med 30 terawattimmar solel redan till 2030. Enligt elnätsbolagen finns ansökningar om anslutning för motsvarande 50 terawattimmar solel redan i dag. Det är inte orimligt.

Den andra delen är energieffektivisering. Det är det enskilt billigaste och snabbaste sättet att få fram mer el eller tillgängliggöra mer el. Med mer effektiv användning räcker elen som vi redan producerar till mer. Energimyndigheten bedömer att det är möjligt att få loss upp till 25 terawattimmar el till 2030 enbart genom satsningar på mer effektiv och flexibel användning. Ändå har regeringen i princip ingen politik för energieffektivisering. Man vill se över målet. Så långt har man kommit hittills.

Ett elsystem med mycket variabel energi behöver såklart balanseras, och det har diskuterats mycket. Därför ser Miljöpartiet behov av ett mål, inte bara för energi utan även för effekt och grön baskraft. Det är ett mål som regeringen helt saknar. Det finns ingenting om effekt i regeringens proposition, trots att den diskussionen har gått varm de senaste åren.

Av ekonomiska och tidsmässiga skäl kommer den absoluta merparten av ny elproduktion i Sverige fram till 2030, kanske all, sannolikt även därefter, att komma från förnybara energikällor som vindkraft och solenergi. Den vanligaste följdfrågan är såklart vad vi gör när det inte blåser och solen inte skiner. Då har vi sagt att vi vill ha ett mål om grön baskraft. Redan i dag är det det förnybara som är stommen i den reglerbara kraften, till exempel lagrad energi i form av vatten. Våra vattenmagasin reglerar i stor utsträckning elsystemet. Det förnybara energisystem som vi vill bygga vilar på den grunden.

Grön baskraft innefattar en kombination av förnybar produktion som inte är väderberoende samt lagring och tekniker för systemflexibilitet. Konkret handlar det om höjd effekt i vattenkraften, mer flexibilitet och effekt från kraftvärmen, energilagring i form av vätgas, punktkraft, värmelagring och även gasturbiner drivna på förnybara bränslen. Det handlar även om efterfrågeflexibilitet genom till exempel smart styrning av elbilsladdning och värmepumpar. Potentialen är stor. Vi vill ha ett mål om 10 gigawatt grön baskraft till 2030, vilket skulle kunna balansera en stor tillkommande mängd förnybar energi.

Låt mig nämna några siffror. Vattenkraften har en potential för effekthöjning på kanske 3 gigawatt, och kraftvärmen 1 ½ gigawatt. Efterfrågeflexibilitet inklusive vätgasen ger 8 gigawatt till 2030, enligt våra myndigheter. Batteriprognoserna säger 6-10 gigawatt till 2030. Man kan även titta i SVK:s senaste långsiktiga marknadsanalys. Om man inkluderar teknikerna är risken för effektbrist 0 med stor mängd förnybar energi.

Regeringen föreslår ett leveranssäkerhetsmål för elsystemet, men man missar helt att elsystemet är bara en del av Sveriges energisystem. För att klara klimatomställningen, industrins konkurrenskraft och en anpassning av energisystemet för ett nytt säkerhetspolitiskt läge behövs ett betydligt bredare grepp. Därför föreslår vi ett mål om energisäkerhet.

I sitt remissvar på regeringens promemoria Förslag om nya energipolitiska mål pekar Försvarsmakten på att det krävs stora satsningar på el och energiberedskap.

I dag är Sverige kraftigt beroende av import av energi. All fossil energi är nämligen importerad, och det utgör en allvarlig sårbarhet för Sverige. Vi har redan sett hur Europas djupa beroende av rysk energiförsörjning allvarligt har försämrat Europas säkerhet. Putins energikrig mot Europa har visat att övergången från det fossila till det förnybara är akut, även utifrån ett renodlat säkerhetsperspektiv.

I det här sammanhanget är det en skam att Sverige fortfarande importerar rysk fossilgas i stora mängder, rakt emot riksdagens uttryckliga beslut. Vi har redan nu fått rapporter från Ukraina. De har fått ta emot många attacker på sitt energisystem, och motsvarigheten till vd:n för Svenska kraftnät i Ukraina har sagt att om de fick göra om sitt energisystem för att bli mindre sårbart skulle de ha många små distribuerade produktionsenheter, precis som vi skulle få med ett förnybart energisystem.

Det finns ett exempel där Ryssland skickade in en missil i en solkraftspark. Missilen kostade sannolikt betydligt mer än den lilla andel man lyckades förstöra, och den var sedan uppe snabbt igen och kunde producera el. Vi har hört rapporter om hur elbilar är det som funkar eftersom allt bränsle skickas till fronten och används i stridsvagnar. I det här sammanhanget skulle energigemenskaper där vi blir mer självförsörjande och kan köra ödrift även i mindre skala inte bara vara bra för energisystemet utan också för vår säkerhet.

Vi behöver också bättre prioritera vad vi ställer om i första hand. All vår matproduktion är i dag beroende av importerad fossil energi. För att få mat på bordet är vi beroende av fossil energi. Här behöver vi prioritera. Det finns en utredning om vägen mot fossiloberoende jordbruk. Vi borde prioritera att ställa om arbetsmaskiner, transporter och sådant som är nödvändigt för att få mat på bordet.

Regeringen skriver också vackra ord om biogasen i propositionen, men man sätter absolut inte upp några konkreta mål. Man har inte ens lyckats ta bort den straffskatt på biogas som finns i dag. Därför föreslår vi ett planeringsmål om 10 terawatt till 2030. Det är också helt i linje med vad industrin efterfrågar. Alla förslagen har spelats in i de samtal vi har haft, men de har inte tagits om hand. Det vill jag understryka.

Sammanfattningsvis, fru talman, har vi en regering som inte levererar vad klimatet eller näringslivet behöver och som fortsätter att importera fossil energi från Ryssland. Jag tycker att Sverige förtjänar bättre.

Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 7 och 27.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! Att diskutera energipolitik med Miljöpartiet och dess påhejare Centerpartiet är lite som att diskutera religion med en ateist.

Låt mig erinra Linus Lakso om att vi tog över ett land och ett kraftsystem i förfall. På grund av åtta år med en miljöpartistisk regering hade Sverige skyhöga elpriser och var nära att få börja stänga ned delar av elområde 4. Dessutom hade Miljöpartiet startat upp det oljeeldade Karlshamnsverket och drev det för fullt. Det var väl den enda industrin med full produktion under den tiden.

Min första fråga till Linus Lakso är var i världen det kraftsystem ni vill ha med enbart väderberoende kraftslag finns. Vilket land har ett sådant kraftsystem? Jag kan säga att inget land har det, framför allt för att det inte fungerar. Om man har ett sådant kraftsystem kan man inte ha någon form av industri, välfärd eller tillväxt. Ge mig ett exempel på ett land som har ett kraftsystem med bara väderberoende kraftslag så som Miljöpartiet efterfrågar!

Jag vill också fråga om Linus Lakso anser att Sverige ska ha lägre elpris än andra länder. Miljöpartiet brukar säga att vi måste vänja oss vid högre elpriser i Sverige. Men vi kommer att behöva hålla i en av våra få ekonomiska konkurrensfördelar, nämligen lägre elpris i Sverige än i andra länder.

Detta med lagring och flexibilitet låter jättebra. Problemet är bara att det Miljöpartiet menar med detta är ransonering. Man ska ransonera elen för våra hushåll och vår industri. Men man bygger inte välfärd och ett modernt industriland på detta sätt.

Fru talman! Jag tycker att det är helt oseriöst av Mats Green att stå här och fara med direkta osanningar. Det han påstår om elsystemet och Miljöpartiets politik är inte sant. Det är tråkigt när man inte kan lyssna på varandra och bemöta argument i sak. Det är en sak att ha olika uppfattningar om saker och ting, och jag har gärna en seriös debatt om Sveriges energisystem. Jag är ändå energiingenjör i grunden och har jobbat med energifrågor i 15 år, så jag vet ganska bra vad jag pratar om. Jag uppskattar om vi kan ha en seriös debatt om hur vi ska leverera den el som behövs för klimatomställningen. Det man slänger sig med måste ändå utgå från någon typ av rimlighet.

Vi vill absolut inte ha ett system med bara väderberoende energi. Jag har precis räknat upp fem tio tekniker som är förnybara och reglerbara. Du måste lyssna på vad dina motdebattörer säger, annars blir det helt meningslöst att ha en debatt.

Det jag presenterar är siffror från rapporter och tunga bedömare, inte minst tunga industriföretag. Några av Sveriges tyngsta företag skriver att det i den energipolitiska debatten felaktigt påstås att Sverige är på väg att få en större andel väderberoende elproduktion än vad elsystemet kan hantera. Men dessa fakta rinner bara av Mats Green. Då blir det väldigt svårt att föra en seriös debatt.

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! Vad Linus Lakso egentligen säger är att han inte vill stå här och bli plågad med någon form av faktakunskaper. Han säger att han inte har några som helst problem med planerbar kraft och att han inte bara vill ha väderberoende kraft. Problemet är bara att hälften av de kraftslag Linus Lakso räknade upp i sitt anförande och som skulle kunna bidra mycket till kraftsystemet har Miljöpartiet gjort sitt bästa för att avveckla. Man har lagt ned kärnkraft, man har skattat bort kraftvärmen och man höll på att riva ut vattenkraften. Det är jättebra om man har kommit till insikt. Men man har med kirurgisk precision gett sig på de planerbara, stabila och rena kraftslagen i Sverige, och därför har vi de problem vi har med vårt kraftsystem.

Återigen: Vilket land i världen har det kraftsystem Miljöpartiet efterfrågar och har fått det att fungera? Det finns inget exempel på detta.

Anser Linus Lakso att Sverige måste ha lägre elpriser än alla andra länder? Jag anser det, för jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett framgångsrikt industri- och välfärdsland.

Lagring och flexibilitet låter jättebra, och ingen av oss är emot det. Problemet är att Miljöpartiet menar ransonering. Den lagringskapacitet ni pratar om existerar inte i dag. Tekniken och kapaciteten finns inte. Svenska kraftnät konstaterar att storskalig långsiktig energilagring är totalt orealistiskt. Vi måste ha beprövad teknik i vårt kraftsystem, inte rena rama fantasier.

Fru talman! Det är de påståenden Mats Green slänger sig med som är rena fantasier. Det går inte att ha ett system med bara väderberoende kraft, och jag har precis berättat om alla tekniker som kan balansera ett system. Nej, de finns inte i dag, men varför tror du att propositionen heter Energipolitikens långsiktiga inriktning? Den kärnkraft du vill ha finns inte heller. I dag har Sverige sex reaktorer. Ni vill ha tio till, och de finns uppenbarligen inte. Det blir helt oseriöst att ha en debatt där vi inte kan prata om samma sak.

Jag nämnde konkreta siffror för fyra fem olika tekniker och energikällor som är förnybara och reglerbara. Låt oss titta på energipriser. Efter åtta år med Miljöpartiet i regering hade Sverige Europas lägsta elpriser, mest export av miljövänlig el, lägst användning av fossil energi och högst användning av förnybar energi. Enligt Svenska kraftnät hade vi också det mest leveranssäkra elsystemet i världen. Men detta håller Moderaterna och Mats Green på att montera ned av rent ideologiska skäl. Det är ni som är svaret skyldig hur ni ska leverera reglerbar kraft och tillräcklig mängd energi för klimatomställningen, för det är ju det detta handlar om.

Du har ingen mer replik men får vid tillfälle gärna berätta om du tror på IPCC:s prognoser eller inte. Fakta verkar vara något du, Mats Green, tar ganska lätt på.

(Applåder)

Låt mig påminna om att vi i debatten tilltalar varandra med för- och efternamn och inte duar varandra.

Fru talman! Jag tänkte försöka förstå hur Miljöpartiet resonerar. Linus Lakso är tydlig med att man till 2030, alltså om fem och ett halvt år, vill ha 100 terawattimmar ny elproduktion i Sverige. Det ska jämföras med de cirka 170 terawattimmar vi har i dag och som har byggts upp under decennier. Detta ter sig ganska osannolikt, särskilt som Miljöpartiet och Centerpartiet pushar för en kraftig vindkraftsutbyggnad.

Fru talman! Låt mig bryta ned det något. År 2023 producerade alla vindsnurror i Sverige, ungefär 5 500 stycken, 34 terawattimmar under ett års tid. Även om 5 000 lite större och effektivare vindsnurror skulle kunna producera 33 terawattimmar rör det sig fortfarande om 15 000 nya snurror om vi ska få 100 nya terawattimmar från vindkraft.

Jag vet att man lyfter annat från Linus Laksos håll, men om vi håller oss till det som man brukar pusha för från vänsterkanten är det just vindkraften. Vi pratar 15 000 vindsnurror som ska byggas på fem och ett halvt år, att ställa i relation till de 5 500 som finns i dag och som byggts under decennier.

Vi kan kolla på hur många som byggdes 2023. Det var 243 stycken. Det skulle alltså innebära att vi skulle behöva bygga i en takt som är 44 gånger snabbare än vad vi byggde 2023 för att tillgodose den elproduktion som Linus Lakso vill lova väljarna till 2030.

Fru talman! Jag bedömer detta som ytterst omöjligt och direkt plojigt att föreslå.

Fru talman! Var ska man börja? Tobias Andersson tycks totalt ha missat teknikutvecklingen - egentligen över huvud taget, men framför allt vad det gäller vindkraften.

Det som händer med vindkraften är framför allt att vindkraftverken blir större. Vi har ju en energiminister som gillar att tala om fysikens lagar, så vi kan ju göra det här. Om man ökar rotorbladet med en meter så ökar svepytan i kvadrat. Om man ökar höjden på tornet så kommer det upp högre och får högre vindhastigheter. För varje meter per sekund som vindhastigheten ökar så ökar energiinnehållet i kubik, alltså upphöjt till tre. Det innebär att man får en extremt stor utväxling energimässigt av att bygga ett stort vindkraftverk jämfört med ett mindre vindkraftverk.

Det är denna utveckling som har gjort att vindkraften nu är det absolut billigaste energislaget att bygga ut, precis som jag nämnde att mycket tunga industriaktörer påpekar. Det innebär att vi med Energimyndighetens prognoser kan producera 100 terawattimmar el från vindenergi med ungefär 6 000 vindkraftverk, om man räknar med att de blir större. Det skulle ta ungefär 1 ½ procent av Sveriges yta i anspråk.

Jag har själv besökt många olika platser där man har byggt vindkraft. Tobias Andersson har varit inne på acceptans för vindkraft. Den kan variera väldigt mycket, men en väldigt viktig förutsättning är att man känner att man har fått någonting tillbaka. Där vindkraftföretagen har gett en rimlig bygdepeng eller har kunnat bygga upp bygdegården, en idrottshall eller något liknande, där tycker man att vindkraften har varit ett fantastiskt tillskott till bygden.

Fru talman! Nu tyckte jag att jag var snäll med matematiken. Jag tror att varken jag eller Linus Lakso tänker oss att varenda vindsnurra som byggs framöver kommer att vara den allra största och den allra vidaste. Jag tror att det är ganska osannolikt att tro att man får lokal acceptans för det, inte minst mot bakgrund av att Miljöpartiet är ett av de partier som på kommunal nivå säger nej till allra flest vindkraftparker, framför allt i mindre kommuner. Miljöpartiet är det parti som är mest negativt till vindkraftsetablering i kommuner med under 50 000 invånare. Oaktat Miljöpartiets kommunala företrädare som inte vill ha vindkraftverk i sina kommuner finns det många andra som tillhör andra partier som definitivt inte vill ha det.

Låt oss ta siffran 6 000 vindkraftverk som Linus Lakso nämner för de 100 terawattimmar som Linus Lakso vill ha till 2030. Jag tror för övrigt absolut inte att det kommer att tillgodose det totala behovet; det skulle behövas betydligt fler. Låt oss ändå ta ledamotens siffra på 6 000. Det ändrar ju inte det faktum att det byggdes 243 stycken förra året. Skulle vi hålla den takten, trots att de blir större och vidare och då sannolikt skulle ta längre tid att bygga, skulle vi ändå bara ha byggt cirka 1 000 till 2030. Då saknas fem sjättedelar av den etablering som Linus Lakso tror sig kunna hosta fram till 2030.

Återigen, fru talman: Detta är inte seriöst. Det är inte seriöst att tro att det ens tekniskt är möjligt att bygga så mycket och att det ens skulle gå. Vi ser långa ledtider för den havsbaserade vindkraften, inte minst. Det är inte sannolikt att vi ens löser insatsvarorna eller att vi löser den lokala acceptansen. Det är heller inte sannolikt att man löser elsystemets funktioner med så mycket vindkraft, men ändå påstår sig Miljöpartiet tro och driva på för 100 terawattimmar ny elproduktion till 2030. Det är och förblir oseriöst, fru talman.

Fru talman! Jag noterar att Tobias Andersson fortsatt har svårt att få siffrorna rätt. Vi har någonstans kring 30 eller 33 terawattimmar, och det jag tydligt nämnde i mitt anförande var att Svensk Vindenergi bedömer att det kan tillkomma 45 terawattimmar ny vind till 2030. Vi har haft en utbyggnad på snarare någonstans runt 5 till 8 terawattimmar per år.

Problemet är att Tobias Andersson utgår från den politik som hindrar vindkraftsutbyggnaden och utgår från den typen av prognoser.

Sverigedemokraterna säger nej i 100 procent av fallen runt om i landet, och det minst dåliga Tidöpartiet i dag, som är Liberalerna, säger nej i 70 procent av fallen. Miljöpartiet är, tvärtemot vad Tobias Andersson felaktigt påstår, det parti som tillsammans med Centerpartiet, beroende på hur man mäter, det senaste året eller de två senaste åren är det parti som säger ja i flest fall till ny vindkraft.

Man ska också komma ihåg att det behövs politik för att möjliggöra detta; det är alldeles självklart. Mycket har jag redan pratat om: Vi behöver ett mål för effekt, och vi behöver incitament för att vilja ha vindkraft. Det är centralt att man får något tillbaka. Det är något vi har drivit på för i tio femton år.

Sedan verkar Tobias Andersson inte själv riktigt förstå vad som föreslås i den här propositionen. Det är ju ett planeringsmål som föreslås, och ett planeringsmål betyder att våra myndigheter och politiken ska möjliggöra en viss nivå av utbyggnad. Det betyder inte att det blir så. Det betyder att om efterfrågan kommer att finnas från industrin, vilket ändå prognoserna pekar på, ska det vara möjligt att bygga så mycket. Jag blir lite förvånad över att Tobias Andersson verkar ha missat det helt och hållet.

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 maj.)