Utbildningsfrågor inom hälso- och sjukvården

Motion 1990/91:Ub816 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m)

1. En ny tid ställer ökade krav

Moderata samlingspartiet har under en följd av år
påtalat att utbildningsfrågorna är av utomordentligt stor
betydelse för vår framtida hälso- och sjukvård. En tekniskt
alltmer komplicerad vård och en ökad satsning på vård och
omvårdnad i hemmet ställer stora krav på alla yrkesutövare
inom vårdområdet. Utbildningarna inom vårdområdet
måste innehållsmässigt och organisatoriskt anpassas till
utvecklingen, inte minst med den omställning för den
berörda personalen som det ändrade huvudmannaskapet
för äldreomsorgen kan leda till.

Den fria nordiska arbetsmarknaden, anpassningen till
EG samt en generellt ökad internationalisering ställer krav
på en god utbildning som är i överensstämmelse med
internationella krav.

2. Vårdyrkenas attraktionskraft måste öka

Behovet av väl utbildad vårdpersonal är stort och
kommer med tanke på det ökande antalet åldringar i början
av 2000-talet att öka ytterligare. Antalet 80-åringar kommer
då att öka med ca 40 procent, och erfarenheterna visar att
de allra äldsta har stora vårdbehov.

Det är svårt att rekrytera personal till vårdyrken, särskilt
inom vissa utbildningar. Enligt uppgifter från den senaste
antagningen tycks framför allt intresset för
sjuksköterskeyrket ha avtagit efter några år av ökande
intresse. Detta är allvarligt om det rör sig om ett trendbrott.

Det är därför nödvändigt att tillvarata den resurs som de
då stora årskullarna i medelåldern utgör genom
vuxenutbildning och omskolning. Inte minst viktigt är det
att tillvarata tidigare utbildning och yrkesverksamhet inom
vårdområdet hos våra invandrare, vilket också påtalas i
motion 1990/91:Sf609 av Carl Bildt m.fl. (m).

En viktig faktor för rekryteringen av vårdpersonal --
förutom allmänna löneförhållanden, liksom differentierade
löner för personal med vidareutbildning -- är klart
preciserade krav såväl på de sökande som på utbildningens
kvalitet.

3. Gymnasieskolans vårdutbildning

Vi har länge krävt att den gymnasiala vårdutbildningen
skall förlängas till tre år. De fullskaleförsök med
omvårdnadslinje som gjorts i Värmlands län har visat att vår
bedömning har varit riktig. Vi har tidigare föreslagit att den
sociala servicelinjen ersätts av en omvårdnadslinje, som ger
dubbel kompetens.

Genom en bredare inriktning på basutbildningen med
successiv differentiering uppnås i omvårdnadslinjen en
helhetssyn på människan och vården. Samma person kan
därigenom ge såväl vård som social service. Den pågående
integreringen inom äldreomsorgen accentuerar behovet av
en bred utbildning och kompetens. Även vissa
tandvårdsmoment bör ingå som en del i omvårdnadslinjen.

Den förlängning av gymnasieskolans vårdutbildning som
omvårdnadslinjen innebär, bör användas till allmänna
ämnen som svenska, matematik, engelska samt ytterligare
ett språk, biologi och psykologi samt till arbetsplatsförlagd
utbildning.

Matematik skall vara ett obligatoriskt ämne -- vilket
också styrks av erfarenheterna av försöksutbildningen.
Inom vårdområdet är det särskilt viktigt att behärska
procenträkning, enhetsomvandlingar och
överslagsberäkning. Det förekommer alltför ofta att
kunskaperna i läkemedelsräkning brister, vilket kan leda till
feldoseringar.

Till följd av den ökade invandringen bör utbildningen ge
god kännedom om andra kulturer. Internationalisering
ingår som allmänt mål i gymnasieskolan och högskolan,
men detta mål måste ha sin särskilda innebörd för personal
som i sitt arbete möter många olika nationaliteter.

4. De medellånga vårdutbildningarna

De svenska sjuksköterskorna har tidigare bedömts vara
bland de mest kompetenta i världen. Deras kompetens har
dock på senare tid ifrågasatts av de övriga nordiska
länderna -- bl.a. beroende på avkortad utbildning till 80-
poängsnivå. Frågan har diskuterats i Nordiska rådet och av
de nordiska socialministrarna.

Moderata samlingspartiet har länge efterlyst en
harmonisering av vårdutbildningarna inom de nordiska
länderna liksom en ökad anpassning till EG-ländernas
utbildningar. Detta innebär krav på en utbildning om 120
poäng eller mer för de medellånga vårdutbildningarna.

Utbildningsutskottet ansåg i betänkande
1989/90:UbU21 att det fanns anledning att göra en samlad,
bred översyn av de medellånga vårdutbildningarnas längd i
förhållande till arbetsmarknadens krav liksom de krav som
en anpassning till internationella förhållanden ställer. En
sådan utredning pågår inom regeringskansliet. UHÄ har
enligt uppgift också fått i uppdrag att se över flera av dessa
utbildningar.

Vi vill betona angelägenheten av att en samlad översyn
rörande de medellånga vårdutbildningarna snarast
föreläggs riksdagen för bedömning.

Förlängningen av grundutbildningarna måste ge
möjlighet till fördjupade kunskaper. Möjligheter till
fördjupning eller påbyggnadsutbildning måste skapas.
Kompetensutveckling måste kunna ske systematiskt i ett
enhetligt system med möjlighet att avlägga internationellt
etablerade examina.

De studerande i vårdutbildning på högskolenivå måste
också ha en väg som för till forskarutbildning. Det är
önskvärt att alla grundutbildningar inom de medellånga
vårdutbildningarna har en sådan längd att de i princip är
behörighetsgivande till forskarutbildning.

5. Vårdhögskolan

Den försöksverksamhet som sedan 1986 prövats på flera
håll i landet med treårig sjuksköterskeutbildning inom
högskolans ram direkt efter gymnasiets treåriga teoretiska
linjer med ettårig kompletteringsutbildning har slagit
mycket väl ut. Rekryteringsbasen till vårdhögskolan har
härigenom breddats och utbildningen har lockat många
sökande.

Enligt vår mening visar den treåriga försöksutbildningen
att principerna för en god sjuksköterskeutbildning på
högskolenivå bör vara följande:

1. Basen skall vara treårig gymnasieutbildning, helst på
allmän teoretisk linje med en bred utbildning i allmänna
ämnen.

2. Vårdpraktik.

3. En bred utbildning i hälso- och sjukvård, som ger
kompetens som legitimerad sjuksköterska.

4. Därpå skall följa möjlighet till fortbildning för den
specifika kliniken genom arbetsgivarens försorg.

Vi anser att den framtida utbildningen av sjuksköterskor
skall vara en högskoleutbildning om 120 poäng.

6. Förlängd utbildning och påbyggnadsutbildning

Det finns behov av förlängda utbildningar och
komplettering med påbyggnadslinjer för vissa
vårdinriktningar. Utbildningarna bör stå i samklang med
liknande utbildningar inom EG-området.

Exempel på sådana utbildningar är
laboratorieassistentlinjen, rehabiliteringslinjens inriktning
mot arbetsterapi och sjukgymnastik samt hälso- och
sjukvårdens inriktning mot radiologi och onkologi.

När det gäller operationssjukvård och psykiatri bör
dessa helt organiseras som påbyggnadsutbildningar.

Förändringsarbetet inom äldreomsorgen accentuerar
behovet av en kvalificerad utbildning med bred kompetens.
Det föreligger t.ex. ökade behov av påbyggnadsutbildning
för sjuksköterskor vid sjukhem liksom för
distriktssköterskor. Socialstyrelsen har påtalat dessa
gruppers behov av vidareutbildning.

I översynen av vårdutbildningarna bör också övervägas
om inte en social omsorgslinje bör bli en påbyggnad på en
allmän hälso-, sjukvårds- och socialtjänstlinje.

Omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda och
handikappade kräver också någon form av
påbyggnadsutbildning.

Vi förutsätter att den utredning rörande de medellånga
vårdutbildningarna som pågår i regeringskansliet och UHÄ
tar upp samtliga dessa frågeställningar och att förslag till
omstruktureringar av vissa utbildningar ges.

Vi har tidigare påtalat behovet av en förlängd utbildning
för laboratorieassistenter. Vi föreslår en förlängning av
utbildningen till 120 poäng.

Laboratorieassistentlinjens inriktning mot klinisk
fysiologi och hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot
diagnostisk radiologi har mycket gemensamt. Ingen av
inriktningarna passar särskilt bra i de linjer de idag tillhör.
Det vore av intresse att pröva en ny linje med en inriktning
för klinisk fysiologi och en för diagnostisk radiologi.

Vi föreslår vidare en förlängning av
påbyggnadsutbildningen i klinisk cytologi samt i
blodgruppsserologi så att de anpassas till internationella
krav.

7. Yrkeslivserfarenhet och lämplighetsbedömning

Inom vårdutbildningarna är mognad samt lämplighet för
yrkesområdet viktiga faktorer. Därför bör klarläggas om
yrkeslivserfarenhet från vårdområdet skall värderas vid
urval till såväl gymnasieskolan som vårdhögskolan.

Vi anser att någon form av lämplighetsbedömning och
eventuellt försök med återinförande av en tid som s.k.
provelev bör kunna prövas. Sådan provtjänstgöring
förekommer i andra länder. Genomgångna specialkurser på
gymnasiet bör tillgodoräknas vid ansökan liksom
yrkeserfarenhet.

8. Tandhygienistutbildningen

Vi instämmer i förslaget om en förlängning av
tandhygienistlinjen till 80 poäng. Vi anser det värdefullt att
tandsköterskemoment skall ingå som en frivillig delkurs för
de studerande som inte har tandsköterskeutbildning. Vi
förutsätter att dessa moment inte inkräktar på det innehåll
som krävs i en tandhygienistutbildning av hög kvalitet.

9. Förändrad utbildning för lärare i vårdhögskolan

Behovet av en förbättrad utbildning för blivande lärare i
vårdhögskolan framstår allt tydligare. Det är nödvändigt att
få en fördjupning i de olika karaktärsämnena inom
vårdområdet. Den fördjupade utbildning som finns i dag
motsvarar inte de krav på kvalitet som måste ställas. Vi
anser inte heller att det förslag till förändrad
vårdlärarutbildning som UHÄ utarbetade 1987 fyller
sådana krav.

Påbyggnadsutbildning/fördjupad utbildning bör
förläggas till vårdhögskolor och forskande institutioner i
samverkan -- ej enbart till vårdlärarinstitutionerna -- och
ingå i en systematisk kompetensuppbyggnad till
doktorsexamen.

Som för övriga lärare i högskolan bör den praktisk-
pedagogiska utbildningen omfatta introduktion, inskolning
och grundkurs samt fortbildning. Grundkurs och
fortbildning bör förläggas till pedagogiska institutioner i
samverkan med vårdlärarinstitutionerna.

10. Huvudmannaskapsfrågor

Huvudmannaskapet för vårdutbildningarna avviker för
närvarande från den utbildningstruktur som råder inom
flertalet andra områden.

10.1 Gymnasieskolans omvårdnadslinje

Erfarenheterna visar att landstingen som huvudmän för
vårdutbildning inte skapar det bästa utvecklingsklimatet för
dessa utbildningar. Utbildningsmässiga och
kvalitetsmässiga hänsyn trängs undan av landstingens
ambitioner att främst ge utbildning för egna behov.

Vi har ovan betonat värdet av en bred utbildning i
allmänna ämnen inom gymnasieskolans ram. Ett
primärkommunalt huvudmannaskap kan bättre tillgodose
elevernas behov bl.a. av god lärarkompetens i allmänna
ämnen. Enligt vår mening bör all offentlig gymnasial
utbildning överföras till primärkommunerna.

10.2 Vårdhögskolan 1981
föreslog den s.k. huvudmannaskapskommittén ett
enhetligt statligt huvudmannaskap för all
högskoleutbildning.

Som skäl härför angavs kraven på:ett effektivt
resursutnyttjande,en starkare anknytning till
forskning,en enhetlig utbildningskvalitet,bättre
överblick och samordning.

Vi instämmer i dessa argument och vill till dem lägga de
möjligheter till högre lärarkompetens som ett statligt
huvudmannaskap för vårdhögskolan skulle erbjuda.

Det förhållandet att grundutbildning och
forskarutbildning inom vårdsektorn har olika huvudmän
gör att grundutbildningen saknar ett naturligt samband med
forskning inom sitt område. Vårdhögskolorna har inte
kunnat bygga upp en adekvat forskningsanknytning och
forskningsorganisation.

Ett samarbete med universitetens
forskningsorganisation är en förutsättning för
vårdhögskolans utveckling. Samtidigt måste uppbyggnaden
av resurser för forskning och forskarutbildning i
vårdutbildningarnas karaktärsämnen intensifieras.

Ett statligt huvudmannaskap för all
vårdhögskoleutbildning skulle skapa effektiva och
kvalitativt bättre lösningar. Omvårdnadsforskningen skulle
få en ökad stadga och utvecklas i positiv riktning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av de medellånga
vårdutbildningarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av en treårig
gymnasial vårdutbildning -- omvårdnadslinjen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om yrkeslivserfarenhet vid
antagning till gymnasieskolans omvårdnadslinje,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av en treårig
sjuksköterskeutbildning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strukturen i den
påbyggnadsutbildning som bedrivs i anslutning till de
medellånga vårdutbildningarna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förlängning av
laboratorieassistentlinjen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om påbyggnadsutbildningen i klinisk
cytologi,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om påbyggnadsutbildningen i
blodgruppsserologi,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny linje med en inriktning för
klinisk fysiologi och en för diagnostisk radiologi,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förbättrad utbildning för
lärare i vårdhögskolan,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för den
gymnasiala vårdutbildningen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett enhetligt statligt
huvudmannaskap för all vårdhögskoleutbildning,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskningsanknytning av
utbildningarna vid vårdhögskolorna.

Stockholm den 25 januari 1991

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Birgitta Rydle (m)

Margit Gennser (m)

Per Stenmarck (m)

Birger Hagård (m)

Hans Dau (m)

Ingrid Hemmingsson (m)