Sjukvården

Motion 1988/89:Sf277 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :Sf277

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Sjukvården

Inledning

Det drastiska beslutet att neka äldre människor strålbehandling vid Radiumhemmet
i Stockholm skakade om Sverige under några veckor våren
1988. Denna, och andra händelser, ledde till att 1988 blev det år då oron för
svensk sjukvårds framtid fick en bred spridning.

Hälso- och sjukvårdens främsta syfte är att förebygga sjukdom och lidande,
och när människor ändå blir sjuka att bota, lindra, stödja och
trösta.

Sjukvården skall ges en sådan utformning att den är tillgänglig för alla
oavsett inkomst och samhällsställning samtidigt som den enskilde har
stora möjligheter att välja vårdgivare. En väl fungerande sjukvård är en av
hörnpelarna i välfärdsstaten.

I Sverige har vi en sjukvård av hög klass. Men det finns också uppenbara
brister. Några exempel på dessa är att patienter möter olika personer vid
varje besök, att personalpolitiken är otillräcklig och leder till svårigheter att
rekrytera och behålla personal, att köerna är långa, att möjligheterna för
människor att välja är små, att otillräcklig hänsyn tas till den personliga
integriteten och att resurserna brister.

Sjukvårdens problem uppstod inte förra året. Folkpartiet har länge pekat
på bristerna och föreslagit åtgärder. Vi framför i denna motion en rad förslag
för att förbättra svensk sjukvård. Några av de mest angelägna sammanfattas
här.

Kapa köerna

Köerna innebär ett enormt mänskligt lidande och måste kapas. Det kräver
en effektivare användning av befintliga resurser och att även privata vårdgivare
får möjlighet att medverka. Men det kräver också ytterligare resurser.
Folkpartiet vill avsätta ytterligare 200 miljoner kronor till insatser mot köerna
till gråstarr-, höftleds- och kranskärlsoperationer samt behandling av
cancerpatienter. Vi föreslår också att försöksverksamhet skall bedrivas med
överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen till sjukvården i syfte
att ge snabbare behandling och förkorta sjukskrivningstiderna.

Uppmärksamma personalen

Personalen är sjukvårdens viktigaste resurs. De måste få bättre löner, ökade
befogenheter och förbättrade möjligheter till vidareutbildning. I ett system

där det finns flera arbetsgivare än landstingen blir det också lättare för Mot. 1988/89
personalen att söka sig till den arbetsplats där de trivs bäst. Sf277

Förbättra kontinuiteten och tryggheten

Alla människor skall ha rätt till en husläkare. Det innebär att man vid
sjukdom i regel får träffa samma läkare och att man själv kan välja vilken
läkare detta skall vara. Denna läkare kan vara anställd av landstinget eller
ha en egen mottagning.

öppna för privata alternativ

Fördelningen mellan offentlig och privat sjukvård skall inte bestämmas av
politiska organ utan av de vårdbehövande människorna. Den etableringskontroll
som infördes med det s.k. Dagmar-beslutet måste upphävas.

Eget rum till dem som önskar

Av hänsyn till äldres och handikappades rätt till integritet, måste de som av
olika skäl måste eller föredrar att bo på institution få rätt att välja om man
vill bo i eget rum eller tillsammans med någon annan. Vi har i en annan
motion föreslagit ett statligt stimulansbidrag för att påskynda utbyggnaden
av egna rum.

Sjukvården måste få kosta

Det är oacceptabelt att människor skall behöva lida på grund av resursbrist
inom sjukvården. Sjukvården bör tillföras resurser i takt med tillväxten.

Detta är nödvändigt för att klara såväl nya behov och nya sjukdomar som
för att förbättra möjligheterna att behålla och rekrytera ny personal.

Förebyggande hälsovård

Stora förbättringar i befolkningens medellivslängd och hälsa har skett under
efterkrigstiden. Inte minst gäller det utvecklingen hittills under 1980talet.
Medellivslängden är nu 80 år för kvinnor och 74 år för män. Spädbarnsdödligheten
har minskat kraftigt och är nu 67 promille. Nästan allt
talar för att det är friska år som lagts till livet. Orsakerna till förbättringarna
är många och finns både ute i samhället och inom hälso- och sjukvården.

För människors hälsa är levnadsvanorna av största vikt. Det ökade välståndet
och utbyggnaden av välfärdsstaten har generellt sett inneburit förbättrade
levnadsförhållanden. Bättre kostvanor, bättre bostadsstandard,
bättre hygieniska förhållanden och bättre arbetsmiljöer är viktiga orsaker
till den stigande medellivslängden. Förebyggande åtgärder, såsom vaccinering
mot sjukdomar och förbättrade behandlingsmöjligheter, är också betydelsefulla.
Även om levnadsförhållandena förbättrats är dålig livsföring
alltjämt en alltför vanlig orsak till ohälsa. Det handlar bl.a. om dåliga kost- 5

vanor, bruk och missbruk av tobak, alkohol och narkotika och kvarvarande
dåliga arbetsmiljöer.

Alkoholmissbruket är vårt största sociala problem. Det leder till såväl
sociala missförhållanden som sjukdom, handikapp och för tidig död. En
närmare kartläggning behövs av sambandet mellan alkoholmissbruk och
skadeverkningarna därav för vuxna, men framförallt för barn och ungdom.
Vi vet dock att omkring vart femte vårdtillfälle inom akutsjukvården har
samband med alkoholmissbruk. En minskning av alkoholmissbruket skulle
vara ett viktigt bidrag till en ytterligare förbättring av hälsotillståndet i
Sverige och skapa utrymme för angelägna förbättringar inom sjukvården.
Missbruk behandlas vidare i särskild motion.

Vid sidan av alkohol är tobaksmissbruk, dåliga kostvanor (t.ex. för stor
fettkonsumtion) och sjukdomar som överförs vid sexuella kontakter (t.ex.
clamydia) vanliga ohälsofaktorer. Det är viktigt att på olika sätt söka förebygga
också dessa. Inte minst är det angeläget att minska tobaksbruket
ytterligare. Det finns starka samband mellan å ena sidan tobaksbruk och å
andra sidan hjärt-, kärl- och tumörsjukdomar. Målet bör vara att halvera
tobakskonsumtionen till sekelskiftet. Även tobaksbruket behandlas i en särskild
motion.

Ohälsa orsakas förutom av dåliga levnadsvanor av bl.a. olyckor. Var
femte olycka sker exempelvis i hemmet. Trafikolyckor får också ofta allvarliga
konsekvenser. Trafiksäkerhetsarbetet har visserligen sett över en längre
period lett till en minskning av olyckorna, men olycksfrekvensen i trafiken
måste ytterligare nedbringas. En stor andel av trafikolyckorna sker i samband
med alkoholkonsumtion. Den tillåtna promillegränsen vid bilkörning
bör sänkas. Övervakningen av att trafikreglerna följs måste skärpas.

Olyckor är en vanlig orsak till skador och ohälsa hos barn. Det finns
undersökningar som visar att en stor del av barnolycksfallen hade kunnat
undvikas genom enkla förebyggande åtgärder. Det finns mot den bakgrunden
anledning att vidta åtgärder för att ytterligare minska olycksriskerna
för barn i t.ex. lekmiljön och skolan.

Den vanligaste orsaken till ohälsa i arbetsmiljön är olika former av skador
på rörelseorganen, p.g.a. olämpliga belastningar eller brister i arbetsinnehåll
och arbetsorganisation. En viktig uppgift för företagshälsovården är
det förebyggande arbetet, t.ex. just när det gäller att förhindra sjukdomar i
rörelseorganen.

Även faktorerna bakom psykisk ohälsa måste uppmärksammas. Vår livsmiljö
innebär psykiska påfrestningar som i vissa fall kan utvecklas till sjukdomar.
Samtidigt bör det understrykas att psykiska sjukdomar och problem
i dag kan behandlas och ofta botas.

För att få en kraftsamling kring det förebyggande arbetet bör ett institut
för folkhälsan återinrättas. I en särskild motion har vi närmare utvecklat
vår syn på detta.

Genom att förebygga ohälsa hos befolkningen kan man inte bara begränsa
sjukdomarna utan också öka välbefinnandet. Det stat, landsting och
kommuner kan bidra med för att förbättra hälsan är framför allt information
om samband med livsföring, levnadsvanor och hälsa. Ansvaret för
varje enskild människas sätt att leva måste hon givetvis ta själv i medvetan

de om att relationen till omgivningen alltid ställer krav på hänsyn och Mot. 1988/89
solidaritet. Sf277

Behovet av sjukvård

Förebyggande insatser kan begränsa förekomsten av ohälsa men behov av
god och förbättrad sjukvård kommer alltid att föreligga. Vi måste t.ex. acceptera
att med kroppens åldrande ökar behovet av hjälp och av sjukvård.

Personer över 75 år använder i dag i genomsnitt åtta gånger så mycket
sjukvårdsresurser som personer i yrkesaktiv ålder.

Antalet äldre och i synnerhet antalet mycket gamla personer ökar i Sverige.
Det finns olika teorier om hur detta kommer att påverka sjukvårdsbehovet.
Vid en sammanvägning av olika faktorer är det emellertid vår bedömning
att sjukvårdsbehovet för de äldre i befolkningen kommer att öka framöver.

Efterfrågan på sjukvård påverkas också av den tekniska och medicinska
utvecklingen. Sjukdomar som man tidigare inte kunde göra mycket åt kan i
dag botas. Bara under 1980-talet har efterfrågan på starroperationer och
hjärtkirurgiska ingrepp ökat mycket starkt genom att ny teknik gjort det
möjligt att bota sjukdomar som vi tidigare stod mer eller mindre hjälplösa
inför.

Behovet av sjukvård påverkas vidare av nya sjukdomar. Dessa kan vara
genuint nya, som AIDS, eller nya i meningen att vi först nu lärt oss att ställa
riktiga diagnoser. Bland t.ex. allergisjukdomarna torde finnas både sådana
som är orsakade av nya ämnen i vår miljö och sådana som vi först nu har
lärt oss att diagnostisera.

Efterfrågan på omvårdnad och omsorg påverkas dessutom av förändringar
i det sociala mönstret. Tidigare fanns rent praktiskt ett större utrymme
för vård i familjens regi. Även om anhörigvård i många fall kan vara ett
bra alternativ för vårdbehövande har de praktiska möjligheterna till sådan
minskat med bl.a. ökningen av kvinnornas förvärvsarbete och hushållssplittringen.

Den framtida utvecklingen av sjukvårdsbehovet är svår att förutse. De
faktorer vi här redovisat pekar mot en ökning. Men det finns andra som
talar i motsatt riktning, t.ex. tillkomsten av effektivare behandlingsmetoder.

De resultat som kan nås genom förebyggande hälsovård spelar också stor
roll. Någon bestämd slutsats om det totala sjukvårdsbehovet i ett längre
perspektiv är därför omöjlig att dra. Det är emellertid vår bedömning att det
under de närmaste åren kommer att finnas ett behov av ökade resurser inom
sjukvården. Samtidigt är det nödvändigt att resurserna är flexibla och
snabbt kan överföras från ett område till ett annat.

Patienterna och sjukvården

Svensk sjukvård av i dag är internationellt sett väl utbyggd och av hög
standard. Patienterna förklarar sig ofta vara nöjda med den medicinska
behandlingen men mindre belåtna med själva omvårdnaden. Det senare
gäller särskilt inom långvården. 7

Ändå finns det från patienternas synpunkter många problem inom sjuk- Mot. 1988/89

vården. Till de problem vi som patienter i olika sammanhang kan stöta på Sf277

hör t.ex.:

Läkare eller sjuksköterskor saknas

Små möjligheter att själv få välja läkare eller sjukgymnast

Möten med olika läkare och sjuksköterskor vid återkommande besök

Problem att få kontakt med läkare per telefon

Svårigheter att få hembesök av läkare

Otillräcklig hemsjukvård och dålig samordning med den kommunala
hemtjänsten

Bristande vård p.g.a. oklara ansvarsförhållanden

Långa väntetider för behandlingen även av sjukdomar som kan botas

Sjukvård under helt otillfredsställande förhållanden, t.ex. i sjukhuskorridorer

Otillräcklig hänsyn till den personliga integriteten, t.ex. när många
inom långvården mot sin vilja tvingas dela rum med andra, när man
ibland på vårdcentraler och apotek tvingas diskutera sina problem inför
andra människor eller när datoriserad information kommer ut till icke
behöriga.

Listan är inte uttömmande men visar på några av de viktigaste problemen
i svensk sjukvård, sett från patienternas synpunkter.

Personalen och sjukvården

Även från personalens synpunkter finns det problem inom svensk sjukvård.

Till de synpunkter som ofta framförs hör bl.a.:

Anställningsvillkoren, t.ex. lön, arbetstider och möjligheterna till fortbildning,
är för dåliga jämfört med andra yrken

Det är svårt att påverka de egna arbetsförhållandena

Politiker och administratörer visar otillräcklig respekt för vårdpersonalens
yrkeskunskaper och erfarenheter

Utdelningen av extra ansträngningar är otillräcklig eller obefintlig
Bristfällig kontinuitet i vården försämrar kontakten med patienterna och
försvårar behandling, undervisning och handledning

Det finns ofta i praktiken bara en arbetsgivare, nämligen landstinget

Det är svårt för den som så vill att starta eget.

Bättre resursanvändning

Den politiska uppgiften är att så långt som möjligt tillmötesgå såväl patienternas
som personalens berättigade önskemål. Målet måste vara att alla som
behöver skall få en bra och väl lämpad sjukvård.

Det är ett självklart mål att resurserna inom sjukvården, liksom inom
andra områden, skall användas så effektivt som möjligt. Om resurser förslösas
går det i praktiken ut över människor som tvingas vänta alltför länge
på behandling eller som får en i andra avseenden otillfredsställande vård.

Det är därför viktigt att ansvaret för och finansieringen av sjukvården organiseras
så att effektivitet främjas.

8

Undersökningar utförda på uppdrag av expertgruppen för studier i of- Mot. 1988/89

fentlig ekonomi (ESO) antyder att produktivitetsutvecklingen inom sjuk- Sf277

vården i dess helhet har varit negativ under 1960- och 70-talen. Även om
dessa resultat kan vara svårtolkade det är t.ex. svårt att från kvalitetssynpunkt
jämföra sjukvård 1960 med sjukvård 1980 visar emellertid undersökningarna
också på betydande skillnader mellan resursåtgången vid olika
kliniker och sjukhus för samma prestationer utförda samma år. Det
innebär att om alla enheter fungerade lika bra som de bästa skulle vi få ut
mer av de resurser som används inom sjukvården.

Även sett över en längre period varierar produktivitetsutvecklingen mellan
olika kliniker och sjukhus med samma verksamhetsinriktning. Resultaten
är inte överraskande. I en så omfattande verksamhet som sjukvården
som använder cirka 100 miljarder kr. på ett år är det självklart att det
finns både väl fungerande enheter och enheter som fungerar mindre bra.

Men detta innebär också att resurserna på många håll skulle kunna utnyttjas
bättre.

Fler olika metoder måste användas för att göra sjukvårdens resursanvändning
effektivare. Några exempel:

Ökat ansvar för personalen genom delegering av beslut och ökade befogenheter

Användande av resultatmått som underlättar jämförelser och möjliggör
mer av målstyrning; om inte resultatet kan mätas är det svårt att delegera
besluten

Ökad satsning på personalutveckling och fortbildning

Bättre kontinuitet i vården så att både behandling och utbildning kan bli
effektivare

Spridning av information om de goda exemplen, dvs. vårdcentraler,
kliniker och sjukhus som i olika avseenden lyckats bättre än andra

Konkurrens mellan olika vårdgivare, både offentliga och privata, genom
ökad användning av anbudsförfarande och större valfrihet för patienterna

Utveckling av nya belöningssystem inom sjukvården, t.ex. så att personalen
på en klinik kan få del i ett överskott (klinikbonus)

Ökad satsning på ledarskap inom sjukvården; chefsrollen måste tillmätas
större betydelse vilket bl.a. bör komma till uttryck i lönesättningen.

Effektivare resursanvändning är viktig inte bara inom sjukvården utan
också i avvägningen mellan olika sektorer. Idag finns t.ex. människor som
är sjukskrivna med sjukpenning i avvaktan på operation. Mycket tyder på
att en överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen till sjukvården
skulle kunna förkorta sjukskrivningstiderna och därigenom spara både
mänskligt lidande och samhällsekonomiska resurser. Bohuslandstinget har
föreslagit en försöksverksamhet med en sådan resursöverföring. Den bör
omedelbart komma till stånd.

För att sjukvårdsinsatserna skall leda till avsett resultat krävs ett förtroendefullt
samarbete mellan läkare och patient. Det är viktigt att läkarna när
det är möjligt utformar vården i samråd med patienterna. Stor hänsyn måste
tas till patienternas egna synpunkter på behandlingens uppläggning.

9

Primärvård och husläkare

Mot. 1988/89
Sf277

Basen i svensk sjukvård utgörs av primärvården. Den bör liksom hittills

huvudsakligen byggas upp utifrån ett områdesansvar. Inom detta geografiska
område bör primärvården ha ansvar för det förebyggande hälsoarbetet
och medicinskt ansvar för alla invånare. Till primärvårdens uppgifter
hör bl.a. förebyggande hälsovård, långtidsbehandling av t.ex. diabetes,
högt blodtryck och hjärtsvikt, behandling av psykosomatiska sjukdomar
som ofta har social bakgrund och kräver långvariga kontakter, delar av
missbrukarvården och naturligtvis behandling av tillfälliga åkommor och
rådgivning till patienter. För att primärvården skall kunna fullgöra sina
uppgifter krävs att samarbetet med socialtjänsten utvecklas ytterligare, t.ex.
inom äldreomsorgen.

Det är angeläget att alla människor har en husläkare, dvs. en läkare med
vilken de kan ha varaktiga kontakter. Inte minst vid behandlingen av kroniska
sjukdomar och psykosomatiska problem är detta av stor betydelse.

Samtidigt bör framhållas att primärvård inte bara är husläkaren. Lika viktiga
är distriktssköterskorna som i praktiken ofta spelar husläkarens roll

liksom barna- och mödravården. För att gynna helhetssynen har barnsjuksköterskor
inom barnhälsovården ersatts med distriktssköterskor. Distriktssköterskorna
tvingas ägna allt mer tid åt hemsjukvård och äldreomsorg.
Det är viktigt att även distriktssköterskor, som har ansvar för barnhälsovård,
får möjlighet att avsätta tillräcklig tid för detta.

Människor måste ha möjlighet att själva välja sin husläkare. Den som av
något skäl inte finner någon lämplig husläkare i det egna områdets primärvård
bör kunna söka sig till en läkare utanför denna vårdcentral. Var och en
skall vara registrerad hos en läkare inom primärvården eller hos en annan
läkare. För den som så önskar måste det finnas möjlighet att välja en specialistläkare
som sin husläkare. Den som så önskar måste också kunna byta
husläkare. Läkare bör vara skyldiga att om inte särskilda skäl föreligger ta
emot de patienter som söker sig till henne eller honom.

Mycket talar för att en minoritet av personer, främst pga sjukdom, psykisk
ohälsa, missbruk, social misär eller liknande, inte självmant kommer
att registrera sig hos någon läkare. Det tillhör primärvårdens uppgifter att
stödja också dessa människor på bästa sätt. De bör anvisas en läkare inom
områdets primärvård och informeras om att de har rätt att söka denna
läkare.

Vårdcentralerna skall kunna drivas i privat eller offentlig regi. I bägge
fallen bör de få en fast årlig ersättning för varje patient som registrerats vid
vårdcentralen. Ersättningen från det allmänna skall vara på samma nivå i
båda fallen. Den bör dock differentieras, i första hand efter patienternas
ålder. Samma ersättningssystem bör tillämpas för privata husläkare. Genom
ett sådant ersättningssystem minskar risken för överetablering t.ex. i
storstadsområdena. Ersättningssystemet gör att såväl vårdcentraler som enskilda
husläkare får ett både ekonomiskt och medicinskt intresse att förebygga
sjukdomar och ge patienterna bästa möjliga vård.

På sikt kan ett system införas där primärvården får hela det ekonomiska
ansvaret för patientens hälso- och sjukvård och vid behov köper specialist- 10

tjänster från sjukhusklinikerna eller från privata specialistmottagningar. I Mot. 1988/89

syfte att få underlag för att bedöma hur ett sådant system skulle kunna Sf277

utformas är det angeläget att de försök som nu planeras i vissa landsting
kommer till stånd och att ytterligare försöksverksamhet med olika modeller
uppmuntras.

Inom primärvården råder alltjämt brist på allmänläkare. Det finns undersökningar
som visar att ett stort antal läkare lämnar denna bana bl.a.
beroende på att möjligheterna att påverka den egna arbetssituationen är
otillfredsställande. Med den uppläggning av primärvården och husläkarsystemet
som vi har föreslagit bör risken för avhopp av detta skäl minska.

Dessutom bör särskilda utbildningsinsatser komma till stånd för att öka
tillgången. Sjukhusspecialister med några års utbildning bör t.ex. genom
dispens kunna erbjudas allmänläkartjänster med en planerad utbildning i
allmänmedicin under viss tid.

Primärvården måste även ha ansvar för sjukbesök i hemmen. Möjligheterna
att få hembesök måste utökas. De är särskilt värdefulla för äldre patienter
och barnfamiljer.

Även hemsjukvården måste ytterligare byggas ut, dels för att göra kvarboende
till ett realistiskt alternativ för många äldre och handikappade, dels
för att avlasta den slutna vården. Alltför många sjukhussängar på medicinska
och kirurgiska kliniker upptas i dag av patienter som är färdigbehandlade
på akutsjukhusen. Det är viktigt att patienter som vårdas i hemmen
liksom framför allt äldre personer som efter behandling skrivits ut från
sjukhuset vet att de snabbt kan få en plats igen om de behöver. Annars vågar
de i många fall inte lämna sjukhuset.

Neddragningen av den slutna mentalvården bör fullföljas. I många fall
fungerar normaliserings- och integrationsprocessen bra och patienterna får
ett långt bättre alternativ än det gamla institutionsboendet, men det finns
exempel som visar att alla inte klarar ett eget boende. För dessa, liksom för
många åldersdementa, behövs behandlingshem och gruppboende som alternativ.
Dessutom måste dagverksamheten byggas ut. Vi har i en särskild
motion behandlat de dementas situation.

Sjukhusvård

Den medicinska behandlingen på de svenska sjukhusen fungerar i regel bra.

De problem som dock finns är dels bristande kapacitet, vilket leder till
orimligt långa väntetider, dels en ofta slentrianmässig omvårdnad.

Också inom sjukhusvården är det angeläget att förbättra kontinuiteten.

Det är nödvändigt för att bygga upp en förtroendefull relation mellan läkaren
och patienten. En patient skall inte behöva beskriva sin sjukdomshistoria
gång på gång. Kontinuitet är viktig också för att ge en effektiv behandling.

Långa köer till operationer och annan behandling innebär ett enormt
mänskligt lidande. Det är en uppgift av högsta prioritet att kapa operationsköerna,
t.ex. till gråstarr- och ledoperationer, inom hjärtkirurgin och till
strålbehandling av cancerpatienter. Det krävs både effektivisering i resursutnyttjandet
och ökade resurser. Inte minst är det viktigt att kapaciteten 11

inom hjärtkirurgin byggs ut. Folkpartiet föreslår att 200 milj.kr. anslås för Mot. 1988/89

budgetåret 1989/90 för insatser mot köerna till gråstarr-, höftleds- och Sf277

kranskärlsoperationer samt strålbehandling av cancerpatienter.

När det gäller omvårdnaden inte minst av svårt sjuka patienter i livets
slutskede är det inte möjligt att på samma sätt effektivisera verksamheten.
Det kommer i framtiden att ta lika lång tid som i dag att hjälpa till med
personlig hygien och att stödja och lugna döende patienter och deras anhöriga.
För många som vet att de är döende är det väsentligt att få stanna i
hemmet så länge som möjligt. I sådana fall måste det finnas hemsjukvårdare
som kan bistå och ibland avlösa de anhöriga. Allt detta talar för att det
inom dessa områden kommer att krävas personalförstärkningar men också
en förbättrad utbildning av vårdpersonalen. Det är dessutom angeläget att
möjligheterna till smärtlindring, t.ex. för cancerpatienter, byggs ut, inte
minst inom hemsjukvården. Forskningsinsatserna måste förstärkas inom
omvårdnadsområdet.

För att öka effektiviteten måste sjukhusklinikerna i ökad omfattning få
eget budget- och personalansvar. Klinikcheferna bör ha huvudansvaret för
personalsammansättningen på kliniken.

I modern sjukvård används en stor mängd teknisk utrustning. Det ställer
krav på noggrann testning och provning innan utrustningen tas i bruk.

Erfarenheten visar att här finns stora brister. Det är angeläget att stränga
rutiner utformas för testning och kontroll av den tekniska utrustningen vid
våra sjukhus. Personalen måste ges erforderlig utbildning innan ny teknisk
apparatur tas i bruk. För patienternas säkerhet är det av stor vikt att matematik
och teknik inte försummas i sjukvårdsutbildningen.

Även för personer med handikapp av olika slag måste det finnas möjlighet
att få bo i en egen bostad. Men det måste också finnas alternativ för dem
som har andra önskemål, t.ex. servicelägenheter, upprustade ålderdomshem,
gruppbostäder i villor eller lägenheter eller plats på sjukhem. För dem
som vistas på institutioner under lång tid måste det vara en självklar rätt att,
om de så önskar, få ett eget rum. Staten bör under de närmaste åren genom
ett särskilt statsbidrag stimulera ombyggnaden av gamla sjukhem så att
rätten till eget rum kan förverkligas i hela landet före mitten av 1990-talet.

Rätten till eget rum utvecklas i folkpartiets motion om äldre.

För många personer med långvariga eller livslånga psykiska sjukdomar
är eget boende eller gruppboende det bästa alternativet. För andra kan vård
på en psykiatrisk klinik innebära hopp om framtida tillfrisknande, ofta
efter en mycket tidskrävande behandling. Alternativet till den långvariga
behandlingen är ofta ett liv med totalt beroende av psykofarmaka. När
möjligheter till behandling och tillfrisknande finns måste de tas till vara.

Det är angeläget att det finns utrymme för olika behandlingsideologier,
inte minst inom missbrukarvården.

Privat sjukvård

Privatsjukvården har hållits tillbaka i Sverige, genom etableringskontroll,
snål ersättning från sjukförsäkringen och en från socialdemokraternas sida

ideologiskt betingad ovilja att låta läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster 12

och andra få verka utanför det offentliga systemet. Det är angeläget att Mot. 1988/89

bryta med denna misstro mot enskild vård. Den privata sjukvården bör få Sf277

medverka i svensk sjukvård på i huvudsak samma villkor som den offentliga.
Av patienterna bör t.ex. samma avgifter tas ut vid besök hos privata
vårdgivare anslutna till sjukförsäkringen som vid besök hos offentliga.

Inom primärvården bör privata vårdcentraler, sjukhem, gruppbostäder
och liknande som drivs på entreprenad åt landstingen bli ett vanligare inslag.
Sjukvårdshuvudmännen kan också pröva om lediga lokaler i vårdcentraler
kan hyras ut till privata vårdgivare.

Få av dagens privatläkare är allmänläkare. Det hänger bl.a. samman med
ersättningsreglerna från sjukförsäkringen. Dessa måste ändras i syfte att
underlätta för privata allmänläkare att på samma sätt som vårdcentralernas
läkare kunna fungera som husläkare. De privata specialistläkarna utgör ett
värdefullt komplement till landstingens sjukvård.

Den etableringskontroll för privatläkare som infördes med det s.k. Dagmar-beslutet
måste upphävas. Etableringsfrihet skall gälla med rätt att ansluta
sig till försäkringen. För de patienter som är permanent anslutna till en
mottagning alltså de för vilka läkaren fungerar som husläkare skall,
som tidigare nämnts, ersättning utgå med ett fast belopp per år. För övriga
patienter bör ersättning utgå per prestation under förutsättning att de remitteras
till specialistläkaren från husläkaren.

Många privatpraktiserande sjukgymnaster har i dag stora ekonomiska
problem. Detta beror i många fall på att behandlingstaxorna länge har varit
för låga. De räcker inte till för att täcka sjukgymnasternas omkostnader.

Regeringen bör därför se över även behandlingstaxorna för de privatpraktiserande
sjukgymnasterna.

De privata vårdhemmen är viktiga komplement till den vård som bedrivs
av landstingen. De är ofta små och hemtrevliga. Personalomsättningen är
låg och småskaligheten ger möjlighet till personlig omvårdnad. Som ett led i
den nu pågående avinstitutionaliseringen läggs enskilda sjuk- och vårdhem
ned.

Eftersom det finns ett stort behov av vård och omsorg är det fel att små,
väl fungerande enskilda sjuk- och vårdhem tvingas upphöra. Regeringen
bör ta erforderliga initiativ för att ta till vara den personella, organisatoriska
och fysiska resurs som dessa hem representerar. Detta kan ske i samarbete
med de enskilda vårdhemmens intresseorganisationer samt landstingsoch
kommunförbunden.

Personalfrågor

Bristen på sjukvårdspersonal och i synnerhet läkare är akut i delar av landet.
Flera olika åtgärder krävs för att stimulera läkare att ta anställning eller
öppna egen praktik i läkarglesa län.

Studieskulden bör kunna nedskrivas vid tjänstgöring i läkarglesa län.

Läkare som öppnar privat mottagning i sådana län bör få förhöjd ersättning
från sjukförsäkringen.

Möjligheter bör kunna erbjudas till regelbunden tjänstgöring vid universitetsinstitutioner
eller större sjukhus. 3

Att förlägga en större andel av läkarutbildningsplatserna till Umeå är en
annan åtgärd som folkpartiet föreslagit. 1 årets budgetproposition går regeringen
oss nu till mötes.

På många håll i landet råder brist även på andra personalkategorier än
läkare, särskilt sjuksköterskor. Detta är fallet trots en mycket kraftig personalökning
under det senaste årtiondet och en betydande satsning på utbildning
av vårdpersonal. En orsak synes vara att många är missnöjda med
sjukvården som arbetsplats. Detta problem måste mötas genom en rad åtgärder
där det kanske viktigaste är att göra enheterna inom sjukvården mer
självstyrande. Men det handlar givetvis också om löner, marginalskatter,
arbetstider, ersättning för arbete på obekväm arbetstid och belöning av
goda prestationer. Sjuksköterskornas krav på bättre villkor är välgrundade,
även efter de förbättringar som nu skett.

Särskilda arbetsmiljöproblem möter inom hemsjukvården liksom inom
den sociala hemtjänsten. Dessa problem måste ägnas ökad uppmärksamhet.

Det finns skäl att särskilt understryka betydelsen av att satsa mer på
personalutveckling, t.ex. på vidareutbildning. Den är i dag helt otillräcklig.
Delvis betingas intresset hos läkare att bedriva fritidspraktik av en önskan
att därigenom få ekonomiska möjligheter att delta i kurser och konferenser
för vidareutbildning. Detta behov bör i långt större utsträckning kunna
tillgodoses av den ordinarie arbetsgivaren.

Genom den snabba tekniska utvecklingen ställs vi idag inför en rad nya
frågor där ingen traditionell medicinsk etik finns. Man måste stå på en
stabil kunskapsgrund för att kunna analysera de nya etiska frågorna, bedöma
konsekvenserna av pågående forskning, formulera etiska värderingar
och ta ställning till medicinsk teknologi från etisk synpunkt. En förstärkning
av ämnet medicinsk etik behövs därför i utbildningen av vårdpersonal
på alla nivåer. Sådan utbildning behöver också komma politiker och administrativ
personal inom sjukvården till del.

Grå sjukdomar

AIDS och cancer, transplantationer och kranskärlsoperationer figurerar
ofta i massmedias rubriker. Direkt dödliga sjukdomar och dramatiska ingrepp
låter naturligt nog tala om sig. Men det finns också en annan sorts
sjukdomar som vi mera sällan hör något om. De brukar sammanfattas under
beteckningen medicinska handikapp de grå sjukdomarna.

De grå sjukdomarna är främst diabetes, reumatism, allergier och astmatiska
sjukdomar, psoriasis och epilepsi. Hit hör också handikapp som är
en följd av t.ex. stomioperationer.

Vad som är gemensamt för alla dessa grupper är främst behovet av kontinuerlig
kontakt med sjukvården, ofta under resten av livet. Trots att de ofta
är betjänta av specialistkontakt, både då det gäller läkare och övrig vårdpersonal,
tvingas de i alltför många fall att ta kontakt med en sjukvård som
saknar närmare kunskap om deras handikapp. Därför måste de ha tillgång
till en sjukhusklinik där man kan deras sjukdom och där man också har alla
deras data.

Vikten av kontinuitet måste kraftigt betonas. Folkpartiets förslag att alla Mot. 1988/89

skall ha rätt att välja sin egen husläkare ger en god möjlighet att förverkliga Sf277

önskemålet om god kontinuitet. En husläkare kan vara specialist på något
annat än allmänmedicin.

Forskning är viktigt för huvuddelen av de "grå sjukdomarna. Fortfarande
är sjukdomsorsakerna och även sjukdomarnas förlopp i många fall helt
eller delvis okända. Det är därför viktigt att öka forskningen kring dessa
sjukdomar.

Läkemedel

Mångå människor, inte minst de som lider av s.k. grå sjukdomar, är beroende
av läkemedel för att klara sin livsföring. För att begränsa kostnaderna för
dem som ofta behöver sjukvård och medicin finns ett högkostnadsskydd.

Vid vissa sjukdomar kan man få läkemedel gratis.

Folkpartiet har tidigare framfört krav på att dessa förmåner bör förbättras,
bl.a. att kostnaderna för sjukresor bör räknas in i högkostnadsskyddet
och att högkostnadsskyddet bör inträda efter ett färre antal klipp.

Regeringen aviserar i budgetpropositionen en proposition om en ändring
av de nuvarande reglerna för läkemedelsrabatter. Förändringarna
skulle bl.a. innebära en reformering av högkostnadsskyddet och ett slopande
av kostnadsfria läkemedel. Detta skulle t.ex. drabba diabetiker.

Vi vill redan nu framföra några principiella synpunkter på dessa förslag.

På 1950-talet fastlades principen att staten skulle stå för hela behandlingskostnaden
vid tillförsel av substanser som kroppen normalt producerar.

Exempel på sådana substanser är tillväxthormon och insulin. Denna princip
bör upprätthållas. Därför är de signaler regeringen nu ger ett steg i fel
riktning.

Den av regeringen aviserade finansieringsmodellen innebär att förbättringar
av högkostnadsskyddet och handikappersättningen skall finansieras
genom neddragningar av andra förmåner som också riktar sig till människor
med höga kostnader p.g.a. sin sjukdom. Detta strider direkt mot den
principiella ståndpunkt som socialdemokraterna hävdade i valrörelsen, att
man i handikappolitiken inte får ställa grupp mot grupp. Vi kommer att
kritiskt granska förslag i denna fråga.

Sjukvårdens finansiering

Under efterkrigstiden har sjukvårdens krav mötts främst med resurstillskott.
Sjukvården har inte bara vuxit i takt med BNP utan betydligt snabbare.
Sjukvårdens kostnader motsvarade omkring 1960 cirka 4 procent av
BNP för att mot slutet av 1970-talet vara uppe i 9,5 procent. Andelen har
sedan dess varit i stort sett oförändrad. Till detta skall läggas olika sjukdomsrelaterade
ersättningar såsom sjukpenning, arbetsskadeersättning och
förtidspension motsvarande cirka 5 procent av BNP.

Sverige har slagit huvudet i skattetaket. Skattetrycket bör inte ytterligare
höjas. Det innebär att utrymme för tillskott till prioriterade ändamål måste 5

skapas genom omprioriteringar och tillväxt. Sjukvården är ett sådant prio- Mot. 1988/89

riterat område. Med den ekonomiska tillväxt som antas t.ex. i den senaste Sf277

långtidsutredningen, dvs. 22,5 procent per år, bör sjukvårdshuvudmännen
tillföras resurser i takt med tillväxten. Detta är nödvändigt för att såväl
klara nya behov och nya sjukdomar som förbättra möjligheterna att behålla
och rekrytera personal. Med en svagare ekonomisk tillväxt måste sjukvårdens
behov tillgodoses genom omprioriteringar från andra områden.

Sjukvården finansieras i dag till helt övervägande delen, ca 70 procent, av
skatter. Sjukförsäkringen svarar för ca 20 procent och patienterna genom
avgifter för resten. Landstingen är helt dominerande huvudman för sjukvården.
Medel från sjukförsäkringen och statens budget tillförs landstingen
i princip med utgångspunkt från befolkningsunderlaget.

Sjukvårdens finansiering utgör ett brokigt och komplicerat lapptäcke. En
rad finansieringskällor används och dessutom förhandlingar mellan olika
huvudmän för överföring av ersättningar. Det är angeläget att sjukvårdens
finansieringssystem förenklas och görs mer enhetligt samtidigt som det utformas
så att ett effektivt resursutnyttjande befrämjas. Frågan bör snarast
bli föremål för en statlig utredning.

Utgångspunkten bör liksom hittills vara att sjukvården huvudsakligen
finansieras enligt ett slags försäkringsprincip, dvs. genom att alla med skatter
eller försäkringsavgifter betalar sjukvården och att sjukvård gratis eller
till en låg kostnad ges till den som behöver vård. Den enskilde vårdtagaren
skall på lika villkor kunna välja offentliga eller privata vårdgivare, som är
anslutna till finansieringssystemet.

Helt privata alternativ, som bygger på privat finansiering (t.ex. från företag
eller enskilda försäkringar) måste givetvis vara tillåtna som komplement
men kommer alltid att vara tillgängliga bara för ett fåtal. I huvudsak
måste sjukvården organiseras så att den är tillgänglig för alla och ger människor
betydande frihet att själva välja vårdgivare.

Hemställan

Med anledning av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen
till sjukvården,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av ett
husläkarsystem enligt de riktlinjer som framförs i motionen,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs angående utbildningsinsatser för att trygga tillgången
på allmänläkare1]

[att riksdagen beslutar att för budgetåret 1989/90 anslå 200
milj.kr. för insatser mot köerna till gråstarr-, höftleds- och kranskärlsoperationer
samt strålbehandling av cancerpatienter,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om att de till Dagmar-systemet knutna etableringsrestriktionerna
snarast bör avvecklas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som 16

i motionen anförs angående ersättningarna till privatpraktiserande Mot. 1988/89
sjukgymnaster, Sf277

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om att hindra nedläggningen av enskilda sjuk- och vårdhem1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till i motionen angivna
åtgärder för att stimulera rekrytering av läkare och annan sjukvårdspersonal
i bristområden,1]

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs angående en ändring av nuvarande regler för läkemedelsrabatter,

5. att riksdagen hos regeringen begär en offentlig utredning av
sjukvårdens framtida finansiering,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs angående sjukvårdens framtida resurser.

Stockholm den 20 januari 1989

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) K ari-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström fp)

Birgit Friggebo fp)
Elver Jonsson fp)
Anne Wibble fp)
Daniel Tarschys fp)

1 1988/89:So458

17

Svenskt Tryck Stockholm 1989