Regionalpolitiken
Motion 1988/89:A454 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Tilldelat
- Arbetsmarknadsutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1989-01-25
- Bordläggning
- 1989-02-01
- Hänvisning
- 1989-02-02
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Motion till riksdagen
1988/89:A454
av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Regionalpolitiken
1. Regionalpolitikens problem: brist på arbete och brist på
arbetskraft
Regionalpolitiken skall öka den enskildes möjligheter att fritt kunna välja
arbete och bostadsort och åstadkomma en mer likvärdig ekonomisk, social
och kulturell standard för landets olika delar. Regionalpolitik har bedrivits
med särskilda statliga stödmedel sedan 1960-talet. Det var då det statliga
lokaliseringsstödet introducerades. Efter hand har både omfattningen av det
statliga stödet och antalet stödformer vuxit. Idag är det en mycket omfattande
medelsarsenal som står till regionalpolitikens förfogande.
1988 uppvisar en positiv sysselsättningsutveckling. De fallande arbetslöshetssiffrorna
inskränker sig inte bara till de traditionella expansionsområdena.
Även andra delar av landet kan uppvisa minskade arbetslöshetstal. Den
högkonjunktur Sverige upplever idag är så stark att den får märkbart
genomslag även i sysselsättningstalen för problemregionerna.
1.1 Att skapa arbeten...
Vår bedöming är dock att de långsiktiga problemen vad gäller den regionala
balansen kvarstår, trots statistiken vad gäller befolknings- och sysselsättningsutveckling
under det gångna året. Det scenario den regionalpolitiska
utredningen (SOU 1984:74) och ett flertal expertrapporter (bland annat
FA-rådets bok 1 framtidens kölvatten) målat upp har inte förlorat sin
aktualitet.
Återkommande i debatten är beskrivningar där expansionen i hög grad är
koncentrerad till ett fåtal orter och regioner. Bland de expansionsområden
man nämner är: Göteborgsområdet, Malmö-Lund, Linköping, UppsalaStockholm
och Umeå-Luleå. I andra delar av landet skulle förhållandena
utvecklas i mindre gynnsam riktning. FA-rådets forskare menar att inslaget
av sociala åtgärder och skilda former av självhushåll kommer att bli mer
markant i dessa delar av landet. Forskarna varnar, i likhet med den
regionalpolitiska utredningen, för att tilltagande regionala motsättningar
kan bli en följd av utvecklingen.
Förvisso kan dessa beskrivningar avfärdas som alltför förenklade och
tillspetsade. Men i sina allmänna grunddrag är de inte helt osannolika. Den
optimism rörande möjligheterna att åstadkomma och vidmakthålla regional
balans, som förekom under sjuttiotalet, har nu förbytts i mörkare hotbilder.
En icke oväsentlig orsak synes vara själva karaktären hos de delar av Mot. 1988/89
näringslivet, som idag är stadda i snabb utveckling. Om tidigare regionalpoli- A454
tik i hög grad handlade om att möta problemen i samband med lantbrukets
rationalisering och tillverkningsindustrins expansion står vi idag inför en
situation, där strukturrationaliseringen inom traditionella näringar kombineras
med introduktionen av ny teknik inom informationsbehandling,
biokemi och andra kunskapsintensiva eller högteknologiska områden. Även
tjänstesektorn är betydelsefull i detta sammanhang. Den privata tjänstesektorn
är idag stadd i expansion, och inom denna finns en rejäl tendens till
koncentration till storstadsområden.
Ibland brukar den nya tekniken för informationsbehandling och informationsöverföring
beskrivas som en teknik för decentralisering. Datateknik
överbryggar avstånden. Men samtidigt har man pekat på att denna teknik
medför behov av koncentration eller närhet. Behovet av direkta personkontakter
ökar i informationssamhället, liksom behovet av närhet till kunskapscentra,
goda kommunikationer och ett mångsidigt kulturutbud.
Regionalpolitik handlar därför inte endast om problem längs den traditionella
nord-syd-axeln, om Norrlands-problem. Det handlar idag om hur
riket som helhet skall kunna undgå en kraftig koncentration av människor,
verksamheter och resurser till ett mycket litet antal befolkningstäta regioner.
1.2 ...och att fylla dem
Samtidigt är de regionalpolitiska problemen som utsatta regioner upplever
idag mer komplicerade än tidigare. Dessa drabbas av en dubbel obalans.
Problemen präglas av att man har svårt att såväl skapa och vidmakthålla
arbetstillfällen som att attrahera arbetskraft till vissa av de arbetsuppgifter
som finns.
Brist på arbetstillfällen är idag ett problem på många orter, i synnerhet
industriorter. Industrin har samtidigt stora svårigheter att besätta lediga
platser, inte minst sådana som kräver teknisk utbildning eller annan
kvalificerad kompetens. Offentlig sektor har rekryteringsproblem inom bl.a.
vården. Detta är särskilt allvarligt mot bakgrund av den ålderssammansättning
vi kan finna hos befolkningen i glesbygder.
Även inom andra områden finns bristsituationer. Inte minst gäller det
personer, vilka i kraft av sin utbildning eller sina allmänna kvalifikationer har
en strategisk roll.
För arbetsmarknadssektorn i stort kommer det att råda en betydande brist
på arbetskraft under de kommande åren. Till denna förväntade utveckling
bidrar den utjämning av den s.k. ålderspuckeln som kommer att ske under
90-talet. Antalet ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden minskar
samtidigt som vi får en kraftig ökning av individer i de högsta åldrarna. Det
finns alltså tecken på att arbetskraftsbristen är av permanent natur. I vår
motion om arbetskraftsutbudet vidareutvecklas folkpartiets allmänna syn
och program rörande dessa frågor.
Orsakerna till att mindre expansiva regioner eller redan problemtyngda
orter kan få extra svårigheter är flera. Miljöfaktorerna spelar en viktig roll,
som bristande närhet till utbildning, dåliga kommunikationer och ensidighet Mot. 1988/89
i näringsstrukturen. Den sistnämnda medför ofta svårigheter att finna A454
sysselsättning för medflyttande make.
I folkpartiets partimotion om sjukvård föreslås åtgärder för att stimulera
rekrytering av läkare och annan sjukvårdspersonal i bristområden. Bland
annat framhålls att studieskulden bör kunna nedskrivas vid tjänstgöring i
läkarglesa län. Den regionalpolitiska kommittén bör pröva om inte motsvarande
stimulanser att etablera sig i bristområden bör kunna gälla även för
andra kategorier av arbetskraft med högre utbildning.
2. Kreativa miljöer för regional balans
Det faktum att de regionalpolitiska problemen nu är mer sammansatta - att
de innefattar både brist på arbetstillfällen och brist på arbetskraft - understryker
ytterligare behovet av att politiken ändras till att mer handla om
mobiliseringspoiitik än lokaliseringspolitik. Målet för regionalpolitiken
måste vara att skapa miljöer som kan stimulera kreativitet, enskilda initiativ
och lokal mobilisering av resurser. Den tid, då regionalpolitikens huvudinriktning
var att från nationell nivå dirigera lokaliseringsbara enheter till
problemdrabbade områden, måste vara över.
Vissa forskare hävdar att det finns en kritisk massa, en viss storlek, som
krävs för att en miljö skall vara kreativ. Detta antagande är en av
utgångspunkterna när man knyter kreativiteten till den stora staden. Emellertid
finns exempel på nyskapande och kreativa miljöer även utanför de
större städerna. Kreativiteten i dessa fall kan antas bygga bl.a. på de normer,
som återfinns på den mindre orten. En viss anda som stimulerar egna
initiativ och eget företagande är förhärskande. En sådan anda kan inte
kommenderas fram från central nivå; den måste växa fram underifrån.
Men staten och andra organ kan underlätta dess framväxt genom att skapa
gynnsamma förutsättningar för den. I detta sammanhang blir bl.a. utbildningsväsendet
och annan infrastruktur av central betydelse. Viktiga grundelement
i en kreativ miljö är nämligen tillgång till kunskaper och goda
kommunikationer. Områden som traditionellt inte setts som specifikt
regionalpolitiska blir mot denna bakgrund mer centrala för den regionala
utvecklingen, medan de kostnadsdämpande styrmedlen inte kommer att ha
samma dominerande roll inom regionalpolitiken som tidigare.
En annan följd av detta omtänkande är att regionalpolitiken i högre grad
än tidigare måste rikta sig mot mindre företag. Det är i mindre företag oavsett
om de är nyetablerade eller avknoppade från större enheter - som
en stor del av de för regionalpolitiken viktiga initiativen kommer att tas.
Många av de åtgärder som är nödvändiga för att stimulera tillkomsten av
kreativa miljöer är också viktiga för att möta arbetskraftsbristen. Närhet till
kunskapscentra är nödvändig för att företagsamheten skall kunna rekrytera
personal, vidareutbilda den och följa den tekniska utvecklingen. Samma
närhet medför att färre ungdomar tvingas flytta från hemlänet för att få
utbildning. Ett gott kulturutbud både stimulerar skaparandan på orten och
gör denna mer attraktiv att bo i. Ett mångsidigt näringsliv medför både
minskad känslighet för konjunktursvängningar och större möjligheter att
lösa medföljandeproblematiken när det gäller rekryteringen av arbets- Mot. 1988/89
kraft. A454
Det finns all anledning att anta att såväl den ekonomiska som den tekniska
utvecklingen framöver kommer att ske i allt snabbare takt och internationaliseras.
I detta läge är det en styrka, även för ett litet land som Sverige, att
upprätthålla mångfald och flexibilitet vad gäller miljöer för nytänkande.
Alltför kraftig koncentration riskerar leda till sårbarhet. Med ökade
möjligheter att mobilisera lokala resurser och ta tillvara lokal initiativkraft
nås en riskspridning, som kan vara till gagn för riket som helhet.
Regionalpolitiken måste också innebära att vi slår vakt om den typ av
utvecklingscentra, som våra större städer utgör. Utan tvekan finns verksamheter,
som är beroende av de stora utbildningsinstitutioner och de
speciella kontaktytor som hör städerna till.
Samtidigt bör understrykas att en överhettning i storstäderna inte är bra.
Överhettning leder till trängsel och miljöproblem. En politik som ökar
möjligheterna att finna sysselsättning och bedriva verksamhet utanför storstäderna
är därför till fördel också för storstadsområdena. Det finns alltså
ingen anledning att generellt utmåla en kraftig motsättning mellan de större
städerna och andra delar av landet.
3. De regionalpolitiska medlen
Traditionellt har regionalpolitiken handlat om att genom kostnadsdämpande
insatser överbrygga de speciella nackdelar som avstånd och klimat skapar i
vissa regioner, då främst i norra Sverige. Denna lokaliseringspolitik är i
hög grad inriktad mot traditionell tillverkningsindustri, för vilken kostnadsrelationer
kan antas vara av betydelse vid val av etableringsort.
Men regionalpolitik handlar inte bara om att minska kostnadsskillnader.
Behovet ökar av en mer utvecklingsinriktad regionalpolitik, vars syfte är att
skapa sådana fysiska, sociala och kulturella miljöer att kreativitet och
nyskapande stimuleras. En sådan mobiliseringspolitik är främst långsiktigt
verkande, och den ställer stora krav på sektorssamordning i insatserna.
Vid sidan om dessa insatser krävs enligt vår mening även en politik för att
möta snabbt uppdykande och lokala kriser. Den svenska näringsstrukturen
och etableringsmönstren inom näringslivet har lett till att många orter
domineras av ett eller ett fåtal företag. Detta medför en sårbarhet, där orters
hela existens hotas vid snabba förändringar på de marknader det på orten
dominerande företaget är beroende av. I sådana situationer måste staten
vara beredd att ingripa snabbt - bland annat med paket av skilda slag.
Men mycket av den paketpolitik regeringen bedrivit under senare tid
har inte avgränsats till akutåtgärder mot sådana plötsligt uppkomna, lokala
sysselsättningskriser. Det är vår uppfattning att paketpolitiken i stället
kommit att ersätta annan, mer långsiktig, regionalpolitik. I stället för
långsiktiga, kontinuerliga, satsningar har regionalpolitiken i allt högre grad
kommit att bedrivas stötvis, i form av återkommande stora paket.
Relationen mellan paketpolitiken och övrig mer kontinuerlig regionalpolitisk
verksamhet aktualiserades senast i samband med propositionen till
1987/88 års riksmöte om särskilda insatser i Norrbottens län. Paketen Mot. 1988/89
karakteriseras av en blandning av kort- och långsiktigt verkande åtgärder. A454
Det finns idag flera krislän i den meningen, att länet präglas av djupare och
allvarligare problem än många andra delar av landet. Men dessa problem kan
knappast sägas vara plötsligt uppdykande eller överraskande. Den allmänna
problembilden har varit känd sedan länge. Detta ställer frågan om relationen
till övrig regionalpolitik på sin spets - inte minst gäller det mer långsiktigt
verkande insatser för infrastruktur, teknikspridning och FoU.
Med den sektorisering som präglar det regionalpolitiska arbetet finns
fördelar med att bedriva stöd- och utvecklingsverksamheten i form av
återkommande större satsningar med några års mellanrum. I och med att
arbetet bedrivs i projektform underlättas sektorssamordningen.
Samtidigt finns nackdelar med detta arbetssätt. Risken är att mer
långsiktigt och övergripande tänkande kommer i skymundan när paketens
innehåll sätts samman. Enligt vår mening har detta varit ett påfallande drag i
samband med flera av regeringens paket. Ofta redovisas inte i propositionerna
någon egentlig argumentation för de avvägningar som legat till grund
för insatserna. I flera fall har t.o.m. beskrivningen av användningen av de
föreslagna medlen varit bristfällig.
Speciellt i situationer av arbetskraftsbrist kan paketpolitik, där alternativ
till denna finns, vara till direkt nackdel för utvecklingsarbetet. Flera av de
insatser som brukar föreslås - icke minst vad gäller högskolan - inbegriper
rekrytering av kvalificerad personal. Eventuella rekryteringsproblem underlättas
knappast av att utvecklingsinsatserna beslutas stötvis i stället för mer
kontinuerligt.
Enligt vår mening bör regeringen fortsättningsvis söka former för det
regionalpolitiska utvecklingsarbetet vilka medger att en större del av
insatserna kan ske mer kontinuerligt. Därmed skapas bättre möjligheter för
långsiktighet i arbetet samtidigt som hänsyn kan tas till problem vilka kan
följa av t.ex. brist på arbetskraft. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen ovanstående principer för det regionalpolitiska arbetet till
känna.
4. Utbildning
Det etablerings- och expansionsmönster vi idag kan se tendenser till antyder
att närhet till högre utbildning blivit en allt viktigare etableringsfaktor.
Nyskapande inom olika områden förutsätter i ökad utsträckning tillgång till
särskild kompetens, och genomförandet av nya idéer - alltså själva produktionen
- blir i allt större utsträckning beroende av tillgång till välutbildad
arbetskraft. Bägge faktorerna skapar ett tryck på de orter där högre
utbildning, främst med naturvetenskaplig och ekonomisk inriktning, finns att
tillgå.
Dessa tendenser ställer högskolepolitiken inför nya uppgifter. När de
regionala högskolorna byggdes ut handlade det mest om att öka människornas
tillgång till högre utbildning på nära håll. De regionala högskolorna
byggdes upp kring verksamheter, vilka också återfanns på de gamla universitetsorterna.
Idag har de regionala högskolorna i växande utsträckning profilerat sig Mot. 1988/89
genom att inrikta sin verksamhet på regionala behov, antingen som dessa A454
framställs av andra grupper inom regionen eller som de uppfattas av
högskolan själv. Man har sökt dra nytta av närkontakten med de regionala
avnämarna.
Denna utveckling innebär att det idag är relevant att beskriva högskoleorganisationen
som en kedja med flera länkar. Genom ett system med regionalt
förankrad högskoleutbildning ges regionerna kontakt även med de forskningsresultat
som de större högskolorna producerar. De regionala högskolorna
kan därmed spela en viktig roll i den teknik- och kunskapsspridning,
som utgör en central faktor för att företag skall kunna etablera sig utanför
universitetsorterna. Den regionala högskolan fungerar som ett kunskapscentrum,
där företag och myndigheter får tillgång till tillämpad forskning,
utvecklingsarbete, utredningsverksamhet och utbildning.
De små och medelstora högskolornas FoU-verksamhet har till stor del
vuxit fram med hjälp av externa medel. Därmed har tillämpad forskning,
utvecklingsarbete och utredningsverksamhet fått en inriktning mot områden,
där den regionala högskolans lokala kontakter och nätverk utnyttjas.
Det är viktigt att organ för samverkan mellan den regionala högskolan och
avnämarna utvecklas vidare. Idag har en rad olika former för sådan kontakt
och samverkan tillkommit, och även framöver bör frihet i fråga om formerna
för t.ex. stiftelsers och teknikcentras utveckling råda. Utvecklingen av
kontaktnät och samverkansformer måste få ske på egna villkor. Mångfald är
av stort värde även inom detta område.
Folkpartiet ser positivt på den samverkan som vuxit fram mellan de
regionala högskolorna och avnämarna i form av bl.a. uppdragsverksamhet.
Även framöver måste en viktig del av de regionala högskolornas verksamhet
ha denna inriktning. Men den utvecklingen rymmer också faror. Högskolan
kan bli för beroende av regionens näringsliv och myndigheter.
I den mån en region drabbas av ekonomiska och andra problem kan detta
medföra att även högskolan försvagas. Den regionala högskolan kan på detta
sätt komma att reflektera regionala problem snarare än verka som en kraft
för förnyelse. Högskolan måsta ha sådan egen kraft och stabilitet, att den kan
medverka till att stimulera nyskapande och förändringar i en region.
Det är viktigt att goda möjligheter finns för forskningsanknytning och
kontakter mellan universiteten och regionala högskolor. Målsättningen bör
vara att de mindre och medelstora högskolornas lärare har ett brett
kontaktnät med verksamheten vid andra högskolor, och att de ges möjlighet
att löpande följa forskningens och utbildningens utveckling vid dessa.
Samtidigt förutsätter en god forskaranknytning av undervisningen vid de
mindre och medelstora högskolorna att lärarna vid dessa forskar själva.
I folkpartiets motion om högskolan beskrivs åtgärder för att stärka
högskolan allmänt, och vilka vägar som kan komma i fråga för att underlätta
högskolelärarnas forskning. Vad gäller systemet för fördelning av medel till
lärares forskning (den s.k. rörliga resursen) föreslås där att vissa regionala
högskolor skall få egna medel avsatta för lärares forskning, samtidigt som
kvalitetskontrollen av forskningsansökningarna skall utföras vid någon
större högskola. I den högskolepolitiska motionen föreslås också åtgärder för 15
att förstärka lärarnas kompetens vid mindre och medelstora högskolor. Det Mot. 1988/89
gäller att öka antalet disputerade lärare vid dessa högskolor, och vi föreslår A454
ökade insatser för att nå detta mål.
Dessa förändringar innebär ökad självständighet för de mindre och
medelstora högskolorna. Samtidigt innebär de förbättrade kontakter mellan
dessa och universiteten och de större högskolorna. Vad gäller lärares
forskning skall kvalitetsbedömningar ske vid den större högskolan, och när
det gäller odisputerade lärares vidareutbildning sker forskarutbildningen vid
någon större högskola. De mindre och medelstora högskolorna ges möjlighet
att själva välja inriktning på forskningen. Samtidigt hålls kontakten med de
större högskolorna i frågor om vilka kvalitetsnormer som skall gälla i olika
hänseenden.
En annan väg att öka kontakterna mellan mindre och större högskolor är
att gå vidare med det system av fakultetsanknutna professorer, som redan
idag finns på flera håll. Denna punkt vidareutvecklas i folkpartiets högskolepolitiska
motion.
Ytterligare en väg att förstärka kontakterna mellan de större och de
mindre högskolorna är att vissa delar av grundutbildningen vid de större
högskolorna läggs vid någon av de regionala. Så sker idag i Västerås, där det
finns möjlighet att läsa de två första åren av civilingenjörsutbildningen. De
studerande läser sedan vidare vid KTH i Stockholm. Detta exempel bör
kunna leda till efterföljd på fler håll.
De regionalpolitiska argumenten för en utveckling av högskoleutbildningen
på regional nivå äger till stora delar även tillämplighet vad gäller
gymnasieskolan. En gymnasieutbildning av god kvalitet är även den en
förutsättning för regional utveckling. Tillgång till gymnasieutbildning är
dessutom en viktig faktor när enskilda väljer bostadsort, och är i många fall
en förutsättning för att bosättningsbeslutet skall kunna gälla även på längre
sikt. Gymnasieskolornas lokaler och utrustning kan dessutom fungera som
en allmän tillgång för regionen.
Riksdagen har fattat beslut om en försöksverksamhet med en förlängning
av gymnasieskolans tvååriga utbildningslinjer. En sådan reform är mycket
angelägen. Ett ökat inslag av praktik i gymnasieutbildningen innebär att
kontakterna mellan gymnasieskolan och de lokala avnämarna stärks.
Därmed kan ett samspel mellan gymnasiet och den lokala arbetsmarknaden
utvecklas. Dessutom ges ungdomar en viktig introduktion till och kontakt
med lokala arbetsgivare.
I samband med riksdagsbeslutet kritiserade folkpartiet regeringen för att
planeringen inför försöksverksamheten var bristfällig och hotade att äventyra
reformens genomförande. Vi kan nu konstatera att parterna på arbetsmarknaden
inte visat sig förmögna att samverka kring genomförandet av
försöksverksamheten. Samtidigt som vi riktar kritik mot parterna för detta
vill vi påminna om att det yttersta ansvaret för försöksverksamhetens
genomförande vilar hos regeringen, och att regeringen måste vara beredd att
vidta åtgärder om försöksverksamheten äventyras.
Folkpartiets allmänna utgångspunkter vad gäller ungdomsutbildningen
bygger på idéer om ökade möjligheter till lokal variation och experiment.
Därmed ökar också skolans möjligheter att ta del av och delta i arbetet för 16
lokal mobilisering och utveckling inom regionen. I vår motion om skolan Mot. 1988/89
framförs ett program rörande bland annat kontakterna mellan gymnasiesko- A454
lan och näringslivet, ökade möjligheter till återkommande och kompletterande
utbildning samt ökad flexibilitet i undervisningen.
5. Stödsystemet
Folkpartiet anser att följande tre principer bör gälla som grund för
stödsystemet:
A. De centralt givna stödformerna bör i högre grad vara generella. De
skall vara lätta att administrera och det skall vara lätt för den enskilde att få
veta vilka förutsättningar som gäller. Stödformer som innebär långtgående
förhandlingar mellan företag och staten eller som innehåller betydande
inslag av godtycke måste undvikas.
Det var mot denna bakgrund den icke-socialistiska regeringen våren 1982
medverkade till sänkta arbetsgivaravgifter inom stödområde A. Avsikten var
att generellt förbättra förutsättningarna för verksamhet i speciellt utsatta
delar av Norrlands inland. Den nytillträdda socialdemokratiska regeringen
ändrade reglerna. Nedsättningen gäller numera i hela Norrbotten och endast
industriell verksamhet.
Under våren 1988 presenterades en utvärdering av de sänkta arbetsgivaravgifternas
effektivitet. Slutsatsen av denna var att de nedsatta avgifterna
inte synes ha haft någon mer påtaglig effekt för Norrbottens del. Dessa
resultat tycks ha medfört att vissa, bl.a. finansministern, ifrågasatt systemet
med sänkta arbetsgivaravgifter.
Enligt vår mening är sådana slutsatser förhastade. Dels har utvärderingen
utsatts för kritik - bland annat därför att den studerade perioden varit för
kort för att effekterna skall bli synliga, dels visar undersökningar att
alternativet - de selektiva styrmedlen - i många fall gått till företag som inte
lyckats överleva.
Från folkpartiets sida har vi under en rad år ställt krav på ändringar i
systemet med sänkta arbetsgivaravgifter. Ändringar, som aktualiseras
ytterligare av debatten i samband med utvärderingarna av de regionalpolitiska
stödformerna.
Enligt vår mening har det faktum att inte hela stödområde A omfattats av
nedsatta arbetsgivaravgifter fått åtminstone tre negativa effekter. För det
första blev resultatet en relativ försämring av konkurrensläget för de
kommuner som redan tidigare hade nedsatta avgifter. För det andra innebar
begränsningen till vissa branscher att stödet blev mindre effektivt; t.ex.
undantogs jord- och skogsbruk. För det tredje blev systemet mer krångligt
och ibland godtyckligt.
Enligt vår mening bör ett system med sänkta arbetsgivaravgifter utformas
så att områdena med de största regionala problemen kommer i åtnjutande av
det. Den typ av permanent och generell subvention som sänkta arbetsgivaravgifter
innebär har sannolikt störst relevans för regioner som har permanenta
problem beroende på sådant som klimat- och avståndsfaktorer. Detta talar
för att hela stödområde A bör komma i åtnjutande av sänkta arbetsgivaravgifter.
Systemet med sänkta arbetsgivaravgifter bör också vidgas så att det 17
omfattar all icke-offentlig verksamhet. Mot. 1988/89
Den regionalpolitiska kommittén bör ges i uppdrag att föreslå förändring- A454
ar i systemet med sänkta arbetsgivaravgifter enligt ovanstående modell.
AMS har kommenterat utvärderingen av systemet med sänkta arbetsgivaravgifter
genom att påpeka att dagens förhållanden innebär en sänkning av de
totala kostnaderna för företaget med ca 3%. Detta skulle innebära att
företaget kan sänka priset med 1%. Enligt AMS kan sänkningar i denna
storleksordning knappast leda till någon sysselsättningsökning. Mot denna
bakgrund bör den regionalpolitiska kommittén överväga behovet av ändrade
nivåer i arbetsgivaravgiftsnedsättningen.
Vi föreslår vidare att den mest utpräglat selektiva stödformen som
administreras centralt, offertstödet, avskaffas. Detta stöd bestäms från fall
till fall och utgår efter förhandlingar mellan enskilda företag och staten.
Statens förhandlingsläge är därvid sällan att flera anbud för en regionalpolitiskt
motiverad åtgärd finns, utan man är ofta hänvisad till diskussioner med
ett enda företag.
B. Beslut om selektiva stöd bör decentraliseras. Selektiva stöd förutsätter
goda möjligheter att bedöma enskilda projekt och god kännedom om lokala
och regionala förhållanden. Därför bör denna typ av stöd i stor utsträckning
fördelas på den regionala nivån, där förutsättningarna för lokalkännedom,
smidigt beslutsfattande och närhet till problemen är större än på central
nivå.
I budgetpropositionen föreslås ett oförändrat anslag - 690 mkr - i
länsanslag. Vi bedömer det som osannolikt att detta belopp kommer att visa
sig tillräckligt för att möta behoven under kommande budgetår. Vi kan
konstatera att så ej varit fallet under innevarande år, och att riksdagen så sent
som i december 1988 tagit ställning rörande tillskott till anslaget. Vi föreslår
därför att anslaget för regionala utvecklingsinsatser m.m. ökas med 170 mkr
till 860 mkr.
Posten för projektmedel inom länsanslagen är idag maximerad. Detta
innebär att man på länsnivån inte ges full frihet att själv prioritera de
regionalpolitiska medlens användning mellan projektsatsningar, glesbygdsstöd
och stöd till företag. 1984 års utredning framförde förslag om att det inte
skulle sättas någon gräns för hur stor del av det samlade länsanslaget som kan
användas för projektsatsningar. Trots en positiv remissopinion, och trots att
regeringen i den påföljande propositionen (prop 1984/85:115) uttalade sig i
starkt positiva termer om projektverksamheten, föreslog regeringen att
maximeringen av projektmedlen skulle finnas kvar.
Efter kritik från riksdagens revisorer rörande bristande rapportering av
projektverksamheten har ett arbete satts igång för att förbättra redovisningen,
administrationen och uppföljningen av projektmedlens användning.
Från folkpartiets sida anser vi att maximigränsen för projektmedlen bör tas
bort i samband med att förslag genomförs i den riktning bl.a. statskontoret
föreslagit. Detta skulle - i linje med de principer vi i det ovanstående förordat
för stödsystemet - öka friheten på den regionala nivån att göra egna
bedömningar och finna egna linjer för den regionala utvecklingen.
C. Användningsmöjligheterna för regionalpolitiskt stöd bör vidgas. Dagens
regionalpolitiska stödformer är i hög grad riktade mot hårda
investeringar i tillverkningsindustrin. Denna inriktning blir allt mer otidsen- Mot. 1988/89
lig i takt med att verksamheter baserade på kunskaper och tjänster ökar i A454
betydelse. Det faktum att de regionalpolitiska stödformerna huvudsakligen
kan utnyttjas endast till traditionella industriella investeringar riskerar på
sikt leda till att näringsstrukturen i de problemdrabbade delarna av landet
konserveras. Stödformerna måste därför förändras, så att de kan användas
för att understödja etablering och vidareutveckling av de verksamhetsformer,
som idag är stadda i snabb expansion.
Ett exempel på en sådan breddning har redan givits. Folkpartiet vill utöka
nedsättningen av arbetsgivaravgifter till att gälla all icke-offentlig verksamhet.
Härigenom vinns också fördelar i hanteringen av denna stödform. Idag
föreligger problem när det gäller klassificeringen av företagens branschtillhörighet.
När det gäller gränsfall kan detta leda till en olycklig snedvridning av
konkurrenssituationen. De försök att komma till rätta med detta problem
som hittills gjorts är inte tillfredsställande. Snarast har de lett till att risk för
godtycke skapas inom ramen för denna generella stödform.
Aven vad gäller transportstödet vill folkpartiet se en utvidgning av
användningsmöjligheterna. Dagens system innebär att stödet begränsas till
att gälla anställda vid bidragsberättigat företag. Med tanke på att mindre
företag framöver med stor sannolikhet kommer att spela en än viktigare roll
för regional utveckling föreslår folkpartiet att persontransportstödet utvidgas
till att även gälla egenföretagare. Vi föreslår sålunda att varje resa i
tjänsten som faktureras företaget skall vara underlag för persontransportstöd.
Ett öppnande av stödsystemet mot fler verksamhetsformer skulle dessutom
ha viktiga effekter för möjligheten att stödja etablering av turistprojekt
i vårt land. Till inte ringa del omfattar sådana projekt idag satsningar, vilka
inte kan kategoriseras som härda investeringar. Ur regionalpolitisk
synvinkel är det viktigt att investeringsbegreppet mjukas upp: turism är i dag
en av de näringar, vilka ger glesbygden speciella möjligheter att utvecklas.
I SINDs rapport (1986:8) Privata tjänstesektorn - regionala utvecklingsmöjligheter
framförs synpunkter som i långa stycken ligger i linje med de
grundprinciper vi förordar. SIND slår fast att offertstöd inte är någon
tillfredsställande lösning på tjänsteföretagens behov:
För en annan lösning än offertstödet talar behovet att till företagen ge
besked om tydliga och enkla spelregler, som klart markerar statsmakternas
prissättning på företagsutveckling i stödområdet.
I stället föreslår SIND att andra regionalpolitiska stödformer bör öppnas
även för sådant som kontorslokaler och immateriella investeringar. I SIND:s
yttrande till den regionalpolitiska utredningen i december 1988 (SIND PM
1988:10) har liknande förslag i denna riktning framförts. Utan att ta ställning
till SINDs förslag i alla detaljer anser vi att denna typ av förändringar av
stödsystemet ligger väl i linje med de synpunkter vi framfört.
Vid sidan om dessa förändringar i stödsystemet föreslår folkpartiet att
lokaliseringslånen ersätts med ett garantisystem för lån till företag inom
stödområdet. Näringslivets möjligheter till finansiering har förbättrats under
de senaste åren, och det står klart att någon subvention i samband med
långivningen inte längre förekommer. För att de företag som har otillräckliga Mot. 1988/89
säkerheter skall kunna få lån bör i stället statliga garantier införas. A454
6. Län, kommuner och samordning
Vi har i det ovanstående velat tilldela länsstyrelserna en än viktigare roll i
regionalpolitiken. Genom att länsanslagen förstärks blir beslut på länsplanet
mer centrala för regionens utveckling. Genom att styra länsanslagens storlek
mellan olika stödområden och regioner kan rikspolitiska värderingar med
utgångspunkt i nationella bedömningar om problemens omfattning få
genomslag i praktisk politik.
Vi kan idag se hur kommunerna i vissa fall ger direkta eller indirekta
subventioner till enskilda företag och industriella projekt. Folkpartiet anser
denna utveckling vara olycklig. Den kan lätt ge upphov till en kamp mellan
olika kommuner för att med allt större subventioner locka till sig företag och
sysselsättningstillfällen. Vi anser att kommunernas insatser inom näringspolitiken
bör begränsas till att skapa goda förutsättningar för företagsamheten
genom god service när det gäller social omsorg, transporter, arbetsplatsområden,
bostäder, kulturaktiviteter m.m. Någon förändring av den allmänna
kompetensregeln att kommunerna själva får vårda sina angelägenheter bör
självfallet inte ske.
Länens roll inom regionalpolitiken kommer att ställa stora krav på
länsorganens förmåga till överblick, planering och sektorssamordning. Det
är inte svårt att finna exempel på bristande sektorssamordning. Det
förekommer exempelvis att decentralisering av viss statlig verksamhet inom
länen neutraliseras genom att annan verksamhet samtidigt flyttas in till
huvudorten. I detta perspektiv är den s.k. Norrbottensmodellen av intresse,
där man söker samordna länsverksamheten genom att ändra relationerna
mellan de skilda länsnämnderna och länsstyrelsen. Den kommitté som haft i
uppdrag att utvärdera bl.a. Norrbottensmodellen avslutar sitt arbete i
januari 1989. Dess förslag innebär ökade möjligheter till samordning av bl.a.
regionalpolitiska insatser på länsnivån.
Det är uppenbart att projektmedlen inom länsanslaget haft positiva
effekter på sektorssamordningen inom länen. Så t.ex. är det inget ovanligt att
skilda aktörer, som den regionala högskolan och utvecklingsfonden, samverkar
med länsstyrelsen vid planeringen och genomförande av projekt. Som
ovan framgått föreslår vi att maximigränsen för projektmedlens dimensionering
avskaffas.
Även de regionala utvecklingsfonderna spelar en roll i regionalpolitiken.
Genom anslag för företagsutveckling (regionalt utvecklingskapital) får
dessa del av medel som hänförs till regionalpolitiken. Fonderna bedriver i
övrigt såväl kreditverksamhet som serviceverksamhet till näringslivet. Omdömena
om de regionala utvecklingsfondernas verksamhet skiftar. Några
aktuella utvärderingar av fondernas effektivitet finns inte att tillgå.
De förslag vi lagt fram att ersätta lokaliseringslånen med statliga kreditgarantier
skulle-i kombination med SIND:s förslag om överföring av uppgifter
från utvecklingsfonden till länsstyrelsen - innebära att fondens uppgifter
renodlades till service- och konsultrollen.
I samband med en sådan renodling av utvecklingsfondens roll bör modeller Mot. 1988/89
där fonden utsätts för konkurrens prövas. Detta kan ske på olika sätt. Införs A454
det stöd för inköp av konsult- och utvecklingsinsatser som SIND föreslagit
skulle detta kunna medföra att utvecklingsfondens kansli får konkurrera på
lika villkor med andra konsulter om att få sälja sina tjänster till dessa företag.
En annan modell är att länsstyrelsen köper experttjänster efter ett anbudsförfarande,
där utvecklingsfonden kan ingå. Därmed skulle relationen
länsstyrelse-utvecklingsfond påminna om den mellan länsarbetsnämnd och
AMU.
7. Kommunikationer
Den nya tekniken medför en ny situation vad gäller kommunikationer i
åtminstone två avseenden. För det första har möjligheterna till kommunikation
förändrats genom de ökade möjligheterna till informationshantering och
överföring. Budskap kan idag med mycket stor hastighet överföras över stora
avstånd. För det andra har behovet av kommunikation förändrats. Vi har
pekat på vad vissa forskare betecknar som en paradox: att informationssamhället
inte bara ökar möjligheterna till snabb och enkel informationsöverföring
utan också ökar behovet av direkta personkontakter, och därmed
behovet av snabba och effektiva persontransporter.
Mot bland annat denna bakgrund är flygtrafikens utformning av största
vikt. Inrikesflyget har expanderat mycket kraftigt under senare år. Allt fler
väljer flyget framför andra kommunikationsmedel. Och att detta sker är inte
överraskande. När behovet av personkontakter ökar i ett land med stora
avstånd är en sådan utveckling naturlig.
Det finns idag goda möjligheter att flyga till Stockholm från skilda delar av
landet. Men det är fortfarande svårt att flyga på tvären, detta trots att det
finns uppenbart intresse från mindre flygbolag att få starta sådana linjer. När
ansökningar om att få etablera dessa linjer har inkommit till myndigheterna
har de många gånger avslagits.
Dagens system innebär att SAS och Linjeflyg har företrädesrätt till
koncession. Först om SAS och Linjeflyg inte vill driva trafik på en linje finns
det förutsättningar för privata flygbolag att få driva trafiken. I folkpartiets
trafikpolitiska motion föreslås en uppluckring av detta koncessionssystem
när rådande avtal löper ut. Men även innan detta kan ske finns utrymme för
att öka antalet alternativ inom flygtrafiken. Någon företrädesrätt för
koncessioner finns nämligen inte för regionalflyget eller sekundärlinjenätet.
För dessa linjer finns det alltså förutsättningar för myndigheterna att
medverka till att det skapas ett ökat utbud och konkurrens mellan olika
företag. Luftfartsverket bör följaktligen enligt folkpartiets mening mer
positivt tillmötesgå ansökningar om att få starta nya flyglinjer.
Det trafikpolitiska beslutet innebär en ny organisation för järnvägstrafiken.
1979 års trafikpolitiska beslut följs upp. Syftet är att likvärdiga
konkurrensförutsättningar skall skapas mellan olika trafikgrenar för att
åstadkomma samhällsekonomiskt effektiva transportlösningar.
Även ur ett regionalpolitisk! perspektiv är det positivt att trafikgrenarna
får konkurrera på samhällsekonomiskt likartade villkor. Då kommer kostna
derna för skilda transportmedel att visa sig klarare; såväl på regional som Mot. 1988/89
nationell nivå skulle beslut om driften och omfattningen av kommunikatio- A454
nema kunna grundas på ett ur samhällsekonomiskt perspektiv bättre
beslutsunderlag.
Det trafikpolitiska beslutet innebar förverkligandet av en organisation för
järnvägstrafiken som på viktiga punkter ansluter till krav folkpartiet tidigare
rest. Icke minst gäller det uppdelningen av SJ i en trafikdel och ett banverk,
och regionalisering av vissa delar av järnvägstrafiken.
Vi vill understryka att denna organisation ökar möjligheterna till avreglering
och konkurrens inom järnvägstrafiken. Vi ser tydliga fördelar om SJ
utformas som ett aktiebolag, med den större självständighet och flexibilitet
som denna form ger. Ett större mått av entreprenadförfarande inom
järnvägstrafiken skulle vidare bidra till ökad konkurrens och effektivitet.
Redan idag finns exempel på sådana förfaranden, och sådana initiativ bör
släppas fram och utnyttjas i betydligt högre utsträckning. För länstrafikbolagens
del skulle detta innebära att uppgiften mer blir att handha upphandlingen
av transporttjänster än att fungera som producenter. Det är vidare viktigt
att länstrafikbolagen samverkar interregionalt.
Televerket har förändrat sin taxestruktur, och därmed bidragit till att göra
Sverige rundare. Det finns anledning att gå vidare på den inslagna vägen
och ytterligare jämna ut taxorna mellan längre och kortare distanser.
På samma sätt som staten framöver kommer att ha ansvar för järnvägens
infrastruktur har den idag ansvar för vägnätet. Det är viktigt att detta nät är i
det skicket, att det inte hindrar att regionala idéer och projekt förverkligas.
Därför måste större satsningar på turism eller liknande projekt samordnas
med kommunikationernas utveckling.
Vägverket har kalkylerat med stora investeringsbehov fram till sekelskiftet.
Det är uppenbart att behovet av vägtransporter, även mot bakgrund av
ökade satsningar inom järnvägstrafiken, kommer att vara stort. Transporteffektivitet
har blivit en viktig konkurrensfaktor inom vissa branscher: system
för materialhantering med sista minuten - leveranser sprids och har blivit en
del av företagens kapitalrationalisering. Det är sannolikt att en ökad
användning av väg- och järnvägstransporter i kombination, s.k. kombitrafik,
blir ett viktigt transportalternativ i framtiden.
Mot bakgrund av bl.a. behovet av tillskott till järnvägstrafiken är det
uppenbart att allmänna medel inte kommer att förslå till väginvesteringar i
den omfattning som vore önskvärt. Nya finansieringsmodeller måste därför
prövas. Från folkpartiets sida anser vi att man bör förutsättningslöst pröva
finansieringsmodeller vilka möjliggör privata insatser för att få till stånd
önskvärda vägprojekt.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om stimulanser för att rekrytera arbetskraft med
högre utbildning till bristområden,
22
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för regionalpolitiken
som framförs i motionens avsnitt 1-3,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om utbildning och regionalpolitik (avsnitt 4),1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om forskning vid mindre och medelstora
högskolor,1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om systemet med differentierade sociala avgifter,
4. att riksdagen beslutar anslå 860 miljoner kronor för regionala
utvecklingsinsatser m.m. (anslaget D4),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om avskaffande av maximigräns för projektmedel,
6. att riksdagen beslutar att offertstöd inte skall beviljas från och
med 1989-07-01,
7. att riksdagen beslutar anslå 292 miljoner kronor i lokaliseringsbidrag
m.m. (anslaget D2),
[att riksdagen beslutar att inte bara resa för anställd person utan
även egenföretagare skall vara berättigad till persontransportstöd,2]
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett system med
statliga kreditgarantier som ersätter lokaliseringslån,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om de regionala utvecklingsfonderna.3]
Stockholm den 25 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Mot. 1988/89
A454
11988/89:Ub821
21988/89:T919
31988/89:N315
23
Yrkanden (16)
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om stimulanser för att rekrytera arbetskraft med högre utbildning till bristområden
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om stimulanser för att rekrytera arbetskraft med högre utbildning till bristområden
- Behandlas i
- 2att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för regionalpolitiken som framförs i motionens avsnitt
- Behandlas i
- 2att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för regionalpolitiken som framförs i motionens avsnitt
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 3att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om systemet med differentierade sociala avgifter
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 3att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om systemet med differentierade sociala avgifter
- Behandlas i
- 4att riksdagen beslutar anslå 860 miljoner kronor för regionala utvecklingsinsatser m.m. (anslaget D4)
- Behandlas i
- 4att riksdagen beslutar anslå 860 miljoner kronor för regionala utvecklingsinsatser m.m. (anslaget D4)
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- delvis bifall
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 5att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om avskaffande av maximigräns för projektmedel
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 5att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om avskaffande av maximigräns för projektmedel
- Behandlas i
- 6att riksdagen beslutar att offertstöd inte skall beviljas från och med 1989-07-01
- Behandlas i
- 6att riksdagen beslutar att offertstöd inte skall beviljas från och med 1989-07-01
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 7att riksdagen beslutar anslå 292 miljoner kronor i lokaliseringsbidrag m.m. (anslaget D2)
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 7att riksdagen beslutar anslå 292 miljoner kronor i lokaliseringsbidrag m.m. (anslaget D2)
- Behandlas i
- 8att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett system med statliga kreditgarantier som ersätter lokaliseringslån.
- Behandlas i
- 8att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett system med statliga kreditgarantier som ersätter lokaliseringslån.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.