med anledning av prop. 1994/95:218 En effektivare arbetsmarknadspolitik m.m.

Motion 1994/95:A52 av Carl Bildt m.fl. (m)

Innehåll

1 Sammanfattning2 2
Villkoren för nya arbeten3 3
Den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken -- en
nation i AMS5 4
Arbetslöshetsersättningen9 5
En politik för riktiga arbeten10 5.1
Den ekonomiska politiken och skatterna10 5.2
Sjupunktsprogrammet13 6
Hemställan19

1 Sammanfattning

Regeringen presenterar i proposition 1994/95:218 ''En
effektivare arbetsmarknadspolitik m.m.'' förslag som man
hävdar främjar sysselsättningen. Huvuddelen av förslagen
avser förändringar av arbetsmarknadspolitiken.

Även om vissa av regeringens förslag är försvarbara -- i
vissa fall t.o.m. bra -- är det uppenbart att de inte skapar
några nya riktiga arbeten. Sådana kan bara tillkomma genom
att företag bildas och växer. Förslag med denna inriktning
finns inte i regeringens förslag. De förslag med
företagsstimulerande syfte som återfinns i proposition
1994/95:150 (kompletteringspropositionen) är klart
otillräckliga.

Av regeringens egna bedömningar framgår att man räknar
med en sammanlagd långsiktig arbetslöshet på nästan tio
procent även med de mest optimistiska antaganden om
framgång för den egna politiken.

Vi finner för vår del en arbetslöshet av denna storlek såväl
mänskligt som ekonomiskt oförsvarlig.

I denna motion presenterar vi riktlinjerna för en politik för
riktiga jobb. Vårt program kan sammanfattas i sju punkter:

1. Företagen måste kunna växa och fler företag
etableras. En tillfredsställande riskkapitalförsörjning måste
tryggas.

2. Skattesystemet måste ge goda förutsättningar för
arbete och företagande, genom att skatterna sänks. Det gäller
särskilt skatt på arbete. Dubbelbeskattningen avskaffas.
Löneskatterna sänks. Skatten på tjänster utformas så att
skattekilarna reduceras.

3. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny
arbetskraft, men också karriär och arbetsbyten.
Arbetsmarknadens parter bär ett huvudansvar för att
åstadkomma en bättre fungerande arbetsmarknad.

4. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad.
Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och
generella möjligheter öppnas för enskilda anställningsavtal
mellan företag och medarbetare. Beslut bör omedelbart
fattas om en liberalisering av arbetslagstiftningen.

5. Socialförsäkringarna måste ändras så att de
befrämjar arbete, men också för att medge nödvändigt skydd
när rörligheten på arbetsmarknaden tilltar.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän. Möjligheten till
evig rundgång mellan a-kassa och arbetsmarknadsåtgärder
bryts.

6. Utbildningen måste vara av hög kvalitet. Den bör
kunna fortgå under hela yrkeslivet för att främja
kompetenstillväxt och rörlighet. Ett system med personliga
utbildningskonton introduceras liksom en ny yrkesteknisk
utbildning.

7. Arbetsmarknadspolitikens effektivitet måste höjas,
bl.a. genom sådana ersättningsregler att ett aktivt
arbetssökande främjas. Arbetsmarknadsutbildningen
reformeras. Arbetsmarknadsverkets dominerande ställning
inom arbetsmarknadpolitiken ses över.

Kring dessa sju områden måste en politik för förnyelse
byggas. En sådan politik ger fler riktiga jobb. Att avstå från
att genomföra de föreslagna förändringarna är detsamma
som att låsa arbetslösheten vid en oacceptabelt hög nivå, att
inte dra nytta av all möjlig mänsklig förmåga och att
acceptera ett lägre välstånd än vad som annars skulle vara
möjligt att uppnå.

2 Villkoren för nya arbeten

Arbetslösheten i Sverige uppgår i dag till mer än 13
procent av arbetskraften. Det är högre än vad regeringen
tidigare hoppats på. Arbetsmarknadsbedömningar under
våren 1995 har varit mera nedslående än vad
Arbetsmarknadsverket räknat med i tidigare prognoser.

De 13 procent direkt arbetslösa är dessutom bara en del av
de i verkligheten arbetslösa. Till de redovisat arbetslösa skall
dessutom läggas en god del av de ca 400.000
förtidspensionerade liksom ca 100.000 invandrare och
flyktingar. Totalt är mer än en miljon människor i Sverige
utan ett riktigt arbete. Det placerar vårt land bland de länder
i Europa som har den högsta arbetslösheten.

Att arbetslöshet för en tid kan drabba varje land är
uppenbart och ofrånkomligt. Dagens höga arbetslöshet är
resultatet av grundläggande problem i det svenska samhället
som har byggts upp under lång tid. Illavarslande är
emellertid att regeringen accepterar att den höga
arbetslösheten skall bestå in i nästa lågkonjunktur. Den
nästan tioprocentiga arbetslöshet regeringen själv räknar
med på toppen av högkonjunkturen riskerar att göra
arbetslöshetssituationen dramatisk när konjunkturen sjunker.

Skälen till att jobben i dag är för få är flera. En huvudorsak
är att företagen har otillräckliga möjligheter att expandera
och att för få nya företag etableras. Det kunde tidigare
kompenseras av en växande offentlig sektor som mellan
1970 och 1991 (exklusive affärsverk och statliga företag)
ökade från 819.000 till 1.381.000 anställda.

Nu är situationen annorlunda. Mellan 1991 och 1993
minskade antalet anställda i offentlig verksamhet med
80.000. Fram till år 2000 räknar Kommun- och
Landstingsförbunden med ett minskat personalbehov med
närmare 100.000 medarbetare.

Några nya jobb kommer alltså inte att uppstå på det sätt
som varit det vanliga de senaste 20 åren. Detta är i grunden
inte att beklaga. Det var i själva verket tron på den
ohämmade offentliga expansionens möjligheter som
bäddade för den ekonomiska strukturkris Sverige i dag
brottas med.

Men då måste jobben komma till någon annanstans. Det
är viktigt inte minst för kvinnorna, gentemot vilka den
nödvändiga kommunala återhållsamheten slår allra hårdast.

Nya riktiga arbeten kan bara skapas av privata företag. Det
är därmed dessas tillväxtmöjligheter som är avgörande för
huruvida ambitionerna att kunna erbjuda fler riktiga arbeten
kommer att kunna krönas med framgång.

Denna enkla, men viktiga, utgångspunkt för en politik för
fler arbeten förefaller regeringen möjligen börja inse, men
utan att acceptera, än mindre efterleva. Företag och
företagande görs av socialdemokraterna till en verksamhet
vilken som helst. När arbetslösheten ökar satsar partiet på
arbetsmarknadsinsatser i stället för att stärka företagen, som
om det kvittade på vilket sätt människor ''sysselsätts''. När
socialdemokraterna i detta sammanhang talar om företagen
är det som bidragsmottagare. Att företag bara växer om det
allmänna ekonomiska klimatet är gynnsamt förefaller
socialdemokraterna fjärran.

Symptomatiskt är att regeringen bara räknar de öppet
arbetslösa som arbetslösa på riktigt. AMS-åtgärder jämförs
med arbete i företag som någon är beredd att betala lön för.
Det är att dölja de verkliga problemen och att svika alla dem
som inte anser att långvarig sysselsättning i allehanda
arbetsmarknadsåtgärder är från mänsklig synpunkt rimligt.

Arbetslösheten beror till stor del på socialdemokraternas
oförmåga att bidra till att skapa sådana förutsättningar för en
fungerande arbetsmarknad att tillräckligt många nya
arbetstillfällen i företagen kan tillkomma. Om än i mindre
utsträckning gäller för övrigt detta för Europa i dess helhet.
Medan USA, Kanada och Japan haft förutsättningar för en
ökning av den privata sysselsättningen med mellan 1 och 2 %
årligen det senaste decenniet har motsvarande siffra i EU-
länderna legat på 0,3 % och på 0,2 % i EFTA-länderna. Det
bör samtidigt påpekas att det inte går att påvisa någon
systematisk skillnad mellan länderna när man ser till antalet
förlorade jobb, d.v.s. det är inte utslagningen som ökat i
Europa, utan tillväxten som minskat.

I Europa har en rad länder de senaste decennierna fått
uppleva att arbetslösheten stigit vid varje lågkonjunktur och
i dag permanentats på nivåer kring ca 10 procent. Orsaken
till detta är delvis att antalet nya jobb som tillkommit i den
privata sektorn dramatiskt reducerats och legat långt under
nivån i exempelvis USA och Japan.

Det senare beror på en rad faktorer. Hit hör en stel
arbetsmarknad och en bristande löneflexibilitet, men också
de mycket höga sociala kostnader som är förknippade med
att anställa i Europa. Som bl.a. EU-kommissionens vitbok
om tilllväxt framhåller, är de sociala kostnaderna för
arbetskraften radikalt högre i Europa än i USA och Japan.
Medan de sociala kostnaderna i USA och Japan ligger på
10 -- 15 % av lönesumman ligger genomsnittet i Europa på
ca 25 %. I Sverige motsvarar de samlade löneavgifterna ca
35 % av lönen. Om problemet är viktigt i Europa är det akut
i Sverige.

De höga lönebikostnaderna ger självfallet ett starkt
incitament att ersätta arbetskraft med kapital när detta är
möjligt. Att de höga sociala avgifterna bidragit till att det
skapats få nya jobb när ekonomin vuxit har bl.a. EU-
kommissionen framhållit som ett viktigt faktum i sin vitbok.

Vi vill också understryka det betydelsefulla i att skapa
möjligheter för invandrare att komma in på den reguljära
arbetsmarknaden. Flera av de förslag vi senare skall
presentera är särskilt ägnade att främja detta. Inte minst
gäller det den yrkestekniska vidareutbildning i nära
samarbete med företagen vi föreslår. En sådan utbildning
ger, förutom själva kunskaperna, också en naturlig kontakt
med arbetslivet.

Vi har en annan syn på företag och företagande än
regeringen. För oss är företagsamhet en avgörande del av ett
växande samhälle och en självklar utgångspunkt för en
politik för fler jobb.

I vår motion 1994/95:A215 om villkoren för flera arbeten
presenterade vi ett program för att pressa tillbaka
arbetslösheten. Programmet sammanfattades i motionen på
följande sätt:

1. Företagen måste kunna växa och flera företag etableras,
bl. a. genom att avdragsrätt för riskkapital införs.

2. Skattesystemet måste ge goda förutsättningar för arbete
och företagande, genom att skatterna sänks.

3. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny
arbetskraft, men också karriär och arbetsbyten.

4. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad. Dagens
arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och generella
möjligheter öppnas för enskilda anställningsavtal mellan
företag och medarbetare.

5. Socialförsäkringarna måste ändras så att de befrämjar
arbete, men också för att medge nödvändigt skydd när
rörligheten på arbetsmarknaden tilltar.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän.

6. Utbildningen måste vara av hög kvalitet. Den bör kunna
fortgå under hela yrkeslivet, bl.a. med hjälp av personliga
utbildningskonton.

7. Arbetsmarknadspolitikens effektivitet måste höjas, bl.a.
genom sådana ersättningsregler att ett aktivt arbetssökande
främjas.

Vi skall återkomma till detta program. Först skall vi
emellertid granska de förslag som regeringen presenterar i
propositionerna 1994/95:128 och 1994/95:150.

3 Den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken -- en
nation i AMS

I budgetpropositionen i januari presenterade regeringen sitt
sysselsättningsprogram ''En nation i arbete''. Det innehöll få
exempel på nytänkande, utom i två hänseenden. Regeringen
föreslog ett riktat anställningsstöd (RAS) och en s.k. N/T-
utbildning vid universitet och högskolor med utmanande
goda villkor för några få utvalda. RAS skulle enligt
regeringen ge mer än 100.000 nya arbeten.

Både RAS och N/T-utbildningen i den utformning
regeringen föreslog, underkändes av riksdagen. Det verkliga
utfallet av det RAS som regeringen trots allt lyckades få
miljöpartiets stöd för verkar bekräfta de allvarligaste
farhågor. Några tusental nya arbetsplatser, oklart dock om
ens det, kan ha tillkommit till följd av RAS. Det skall
jämföras med de fantasital arbetstillfällen som regeringen
ursprungligen angav att RAS skulle generera. Detta
arbetsmarknadsministerns nytänkande är på väg att etableras
som ett nästan övertydligt exempel på felaktigt tänkande.

RAS presenterades i budgetpropositionen dessutom utan
någon som helst finansiering. Inte ens vid riksdagsbeslutet
hade någon sådan frambringats. Senare meddelades att en
försäljning av Nordbanken skulle täcka RAS-utgifterna.

Enligt proposition 1994/95:150 är nu inte detta heller
aktuellt. RAS blir härigenom inte bara ett exempel på en
arbetsmarknadspolitisk felsyn utan också på statsfinansiellt
lättsinne.

Sysselsättningsprogrammet i budgetpropositionen
presenterades efter en höst då arbetsgivaravgifterna höjts
med ca 10 miljarder kronor, kvittningsrätten avskaffats och
dubbelbeskattningen återinförts. De sammanlagda
skattehöjningarna på arbete uppgick till hela ca 36 miljarder
kronor och på investeringar till ca 12 miljarder kronor. I
samma budgetproposition i vilken
sysselsättningsprogrammet presenterades föreslog
regeringen dessutom en betydande nedrustning av den för
framtidens arbeten nödvändiga utbildningen och
forskningen.

Proposition 1994/95:218 skulle bli regeringens och
arbetsmarknadsministerns revansch. Som sådan lämnar den
mycket övrigt att önska:

Regeringen föreslår att sammanlagt 4 miljarder kronor
skall satsas på att stimulera byggandet. Förslaget innehåller
dels ett element av direkt subvention till nytt
bostadsbyggande, dels insatser för bl.a. allergisanering. Det
senare utgör en restpost i regeringens RAS-uppgörelse med
miljöpartiet. Regeringen räknar med att insatserna totalt
skall ge 20.000 nya arbeten.

Vi finner för vår del förslaget oklokt.
Sysselsättningseffekterna är dessutom överdrivna.

Sysselsättningseffekten av investeringsbidrag har
studerats av Statistiska Centralbyrån (SCB) på uppdrag av
den borgerliga regeringen. Resultatet, beräknat på uppgifter
från 1990, var att 1 miljard kronor i investeringsbidrag kunde
bedömas ge 2.600 nya årsarbetstillfällen. Sedan 1990
beräknas produktiviteten inom byggsektorn ha ökat med 15
procent. Dagens sysselsättningseffekt skulle således vara
2.200 arbetstillfällen per miljard i investeringsbidrag.

4 miljarder kronor i investeringsbidrag skulle således ge
8.800 nya årsarbeten, inte 20.000 som regeringen anger.

De 2 miljarder kronor som föreslås satsade i allergi- och
miljösaneringsbidrag riktas till vad som kan betraktas som
''mindre arbeten''. Sådana insatser kan i begränsad
utsträckning bedömas ge upphov till nyanställningar.
Snarare torde de medverka till ett bättre utnyttjande av
kapacitetsöverskott.

Bidragen är också tidsbegränsade, vilket förstärker
incitamenten för byggföretagen att undvika nyanställningar.
En politik som subventionerar byggande samtidigt som
fastighetsskatten höjs är knappast ägnad att vinna
nödvändigt förtroende. Byggsektorn är ett tydligt exempel
på den inkonsekventa måndagspolitik regeringen för.

Av grundläggande betydelse är att räntenivån motverkar
byggandet av nya bostäder. Trots investeringsbidraget blir
finansieringskostnaderna höga och därmed de framtida
hyrorna. Mot bakgrund av prognostiserade minskade
realinkomster i synnerhet och den ekonomiska utvecklingen
i allmänhet verkar räntenivån särskilt hämmande.

Dessa två invändningar gör att en realistisk bedömning av
tillkomsten av nya jobb inom byggsektorn till följd av
regeringsförslagen snarare ligger mellan 5.000 och 9.000
tillfälliga årsarbeten istället för på regeringens prognos om
20.000 nya årsarbeten.

Förmodade områden där byggandet i någon utsträckning
kan tänkas öka är tillväxtområden och universitetsstäder som
Umeå, Linköping, Stockholm, Lund och Uppsala. I
Göteborg och Malmö finns det emellertid fortfarande ett
visst bostadsöverskott, varför byggandet sannolikt inte
kommer att påverkas nämnvärt i dessa städer. I övriga landet
kommer bostadsbyggandet att förbli lågt eller obefintligt.

Även om förslaget att stimulera byggandet hade kunnat
förutses ge de angivna effekterna finner vi det likväl oklokt.
Det finns i dag ingen brist på bostäder i stort och allra minst
i de områden där arbetslösheten är som mest besvärande.
Byggstimulansen riskerar därmed bl.a. att leda till att en
nödvändig omstrukturering av byggbranschen motverkas.

Riksdagen bör avvisa såväl förslaget om att anslå 2
miljarder kronor till en stimulans av bostadsbyggande som
förslaget att anslå likaledes 2 miljarder kronor till s.k.
allergisanering.

Regeringen föreslår vidare att 400 miljoner kronor framför
allt med regionalpolitisk inriktning skall anslås till ett
opreciserat stöd till småföretag. Det sker, som vi tidigare
påpekat, efter det att regeringen drastiskt höjt skatten på
företagande.

Vi anser att selektiva statliga företagsstöd är
utomordentligt tveksamma. Samma slutsats finns också i
rapporten ''Företagsstödet -- vad kostar det egentligen?''
(Ds1995:14). Rapporten har utarbetats inom ramen för ESO-
gruppen i regeringens eget Finansdepartement.

Riksdagen bör avvisa förslaget om ett särskilt
företagsstöd. I stället bör skatten på företagande sänkas. Vi
återkommer till den senare frågan.

Däremot bör riksdagen acceptera regeringsförslaget om en
ökad möjlighet för Arbetsmarknadsverket att självständigt
avgöra den detaljerade resursfördelningen.

En sådan ordning bör vara ägnad att öka effektiviteten i
arbetsmarknadspolitiken. Viktigt är emellertid att
självständigheten förenas med en fristående granskning av
de resultat som faktiskt uppnås.

Vi vill inte motsätta oss att regeringen får rätt att omfördela
anslag till förmån för fler arbetsförmedlare. Vi vill emellertid
understryka att vi är tveksamma till om en sådan
omfördelning faktiskt höjer effektiviteten. Även mycket
betydande ökningar av antalet arbetsförmedlare leder trots
allt inte till en mer än marginell ökning av den tid som kan
avsättas för varje arbetssökande. Viktigare är enligt vår
mening att förstärka den enskildes incitament för ett aktivt
och konstruktivt arbetssökande.

Regeringen föreslår att de långtidsarbetslösa skall
prioriteras i fråga om arbetsmarknadsinsatser. Det är viktigt
att ägna den största omsorgen åt de långvarigt arbetslösa. Till
dessa bör också rekryteringsstödet koncentreras. För att den
angivna prioriteringen skall kunna fungera också i praktiken
krävs emellertid att politiken i stort utformas så att inte
andra -- ofta onödigtvis -- behöver komma i åtnjutande av
arbetsmarknadspolitikens stöd.

I detta senare hänseende är regeringens politik uppenbart
otillräcklig, i vissa fall direkt kontraproduktiv. En i och för
sig välkommen prioritering av de långtidsarbetslösa kan,
genom avsaknaden av konstruktiva förslag för att stimulera
till fler riktiga arbeten och tillräckliga incitament för andra
arbetssökande än långtidsarbetslösa att återinträda på
arbetsmarknaden, få besvärande effekter.

Som ett led i bekämpandet av arbetslösheten för äldre
föreslår regeringen införande av lönebidrag för arbetslösa
över 60 år. Förslaget kan inte betraktas som någon långsiktig
lösning på de äldre arbetslösas problem. Det riskerar
dessutom att också som kortsiktsåtgärd få fler negativa än
positiva effekter.

Vi tror att frågan om arbetslöshet bland äldre kommer att
bli ett allt allvarligare problem. Det utgår ytterst från en
föreställning från det gamla arbetslivet om en mer eller
mindre linjär utveckling av arbetsförmåga, attraktionskraft
och lönevillkor genom det arbetsföra livet. En sådan
föreställning stämmer knappast in på det nya arbetslivets
villkor. Det innebär i sin tur att framför allt lönestrukturen
måste anpassas till den enskildes verkliga
produktivitetsutveckling.

Under inga omständigheter kommer det att vara möjligt att
möta den äldre arbetskraftens svårigheter genom en utökning
av möjligheterna till förtidspensionering.

I det kortare perspektivet bör rekryteringsstöd respektive
dagens möjligheter till lönebidrag utnyttjas för att främja
äldres deltagande i arbetslivet. Det senares uppgift är att
kompensera handikappades lägre produktivitet i den
omfattning sådan förligger. Vi ser inget behov av att införa
ytterligare en stödform.

Att regeringen vill samverka mera med kommunerna finns
det anledning att välkomna. Det mest betydelsefulla utfallet
av en sådan ökad samverkan är förslaget att huvudansvaret
för arbetsmarknadsinsatser för ungdomar under 20 år skall
överföras till kommunerna. Dessa skall enligt särskilda avtal
kunna få statlig ersättning för sina insatser.

Vi avvisar inte i princip en sådan utveckling men har svårt
att på regeringens beskrivning avgöra förslagets verkliga
innebörd. Förslaget bör därför nu avslås. Regeringen bör
enligt vår mening återkomma till riksdagen med ett mer
preciserat förslag. Inte minst bör de ekonomiska
konsekvenserna såväl för staten som för kommunerna
redovisas.

Förslaget att öka antalet ALU-platser till 30.000 är ett
senkommet erkännande av att budgetpropositionens
drastiska neddragningsförslag av ALU var en allvarlig
felbedömning.

Vi kan däremot inte acceptera den av regeringen
föreslagna begränsningen av ALU till företrädesvis
långtidsarbetslösa och invandrare. Skall den ökade frihet för
Arbetsmarknadsverket som vi just kommenterat ha någon
mening bör det ankomma på verket att göra sådana mer
detaljerade bedömningar.

Också det system för praktik som regeringen nu föreslår
utgör ett indirekt erkännande av misstaget att avskaffa bl.a.
akademikerpraktiken. Vi biträder regeringens nu
presenterade förslag utom vad avser ungdomsinsatserna, till
vilka vi strax återkommer. Det är vår förhoppning att
riksdagsbeslutet tidigare i vår i motsatt riktning inte skall
behöva ha förorsakat alltför mycket onödiga olägenheter.

Den föreslagna omvärderingen av ungdomsintroduktionen
är däremot alltför halvhjärtad för att kunna accepteras.
Avvecklingen av den tidigare ungdomspraktiken var
uppenbarligen -- liksom avvecklingen av
akademikerpraktiken -- ett misstag. Det anställningstvång
som samtidigt infördes som en del av den nya
ungdomsintroduktionen minskade dramatiskt omfattningen
av den nya ungdomsinsatsen jämfört med den tidigare
ungdomspraktiken. Anställningstvånget har gjort företagen
mer obenägna att ta sig an tillräckligt många arbetslösa
ungdomar.

När regeringen nu föreslår att också kommunerna skall
inkluderas i ungdomsintroduktionen -- men utan
anställningstvång -- instämmer man de facto i bedömningen
att tvånget motverkat ungdomsintroduktionens syfte.

I vår motion 1994/95:A215 om förutsättningar för nya
arbeten har vi utvecklat ett flexibelt system för hur arbetslösa
unga skall kunna introduceras på arbetsmarknaden.
Förslaget bygger på de goda erfarenheterna med
ungdomspraktiken och inkluderar ett utnyttjande av de
kommunala datorteken. Det system vi förordar i den nämnda
motionen bör nu genomföras. Det får senare övervägas hur
detta skall förhålla sig till ett eventuellt kommunalt
övertagande av ansvaret för arbetslösa ungdomar under 20
år.

Av besparingsskäl föreslår regeringen en minskning av
statsbidragen till beredskapsarbeten och en motsvarande
minskning av rekryteringsstödet. Likaså föreslås en sänkt
nivå när det gäller lönebidragen till arbetshandikappade.
Starthjälpen föreslås minskad. Vi accepterar dessa förslag,
liksom indragningen av 300 miljoner kronor från Samhall.
Däremot finner vi det inte motiverat att satsa 177 miljoner
kronor på ett pendlingsbidrag. Incitamenten till ett aktivt
arbetssökande också utanför den egna hemorten blir starka
nog med de övriga förslag vi framför.

I fråga om utbildningsvikariat i småföretag hänvisar vi till
vårt framförda krav att hela systemet med
utbildningsvikariat bör avvecklas.

Regeringen föreslår -- till slut -- att utbildningsinsatser
skall kunna avbrytas till förmån för erbjudet arbete. Ytligt
sätt förefaller en sådan ordning välmotiverad, men
blottlägger vid närmare betraktande en syn på
kompetenshöjning som vi finner oacceptabel.
Kompetenshöjning får aldrig ses som en åtgärd för att hålla
arbetslösa aktiva i största allmänhet utan skall vara
välplanerad och målinriktad och insatt med den enskildes
mer långsiktiga intressen som utgångspunkt.

Om behov finns att på det sätt regeringen föreslår bryta
utbildningsinsatser aktualiserar det snarast frågan hur
arbetsmarknadsutbildningen bedrivs. Vi skall senare
återkomma till detta.

4 Arbetslöshetsersättningen

I kompletteringspropositionen återfinns vissa förslag med
anknytning till arbetsmarknaden. Det gäller en sänkning av
ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen till 75 procent,
förändringar av villkoren för deltidsarbetslösa, aviserade
skärpningar av det s.k. arbetsvillkoret liksom hårdare regler
vid avstängning, återinförandet av kvittningsrätten samt en
vag avisering av förslag om en lindring av
dubbelbeskattningen.

Förslaget om att sänka ersättningen från a-kassan, liksom
de konsekvensändringar i fråga om bl.a. KAS och
utbildningsbidragen som också föreslås, välkomnar vi. Vi
avstår i detta sammanhang från att åberopa tidigare
socialdemokratiska ställningstaganden, liksom från att
diskutera den moraliska halten i det socialdemokratiska
agerandet i denna fråga under de senaste åren.

I sak kommer sänkningen av ersättningsnivån att sända
riktiga signaler till de arbetssökande. De medför dessutom
en angelägen besparing på statsbudgeten. En ytterligare
besparing kan åstadkommas genom att den lägsta
ersättningen i KAS sänks från den av regeringen föreslagna
nivån 230 kronor till 210 kronor per dag och genom en
nedjustering av ersättningstaket i arbetslöshetsförsäkringen
som en följd av sänkningen av ersättningsprocenten från 80
till 75. Den lägsta nivån i arbetslöshetsförsäkringen bör på
motsvarande sätt sänkas till 210 kronor per dag. Vi förordar
att så sker.

Vi skall senare återkomma till den större frågan om den i
princip eviga arbetslöshetsförsäkringen, som regeringen
dessvärre väljer att behålla.

Vi välkomnar också regeringsförslaget om ändrade regler
för ersättning vid deltidsarbetslöshet. Förslaget
återuppväcker en regeländring som socialdemokraterna i
slutet av förra året inte orkade genomföra. För
samhällsekonomin hade det varit bättre om dröjsmålet hade
kunnat undvikas.

Vi noterar också att den snabbutformade -- och samtidigt
otillräckliga -- ersättningen för det av riksdagens
socialdemokrater avvisade regeringsförslaget om indragen
a-kassa för unga under 20 år nu uppenbarligen inkluderats
i det nya regeringsförslaget. Den månadspolitik regeringen
alltmer kommit att hemfalla åt inger inte förtroende.

Vi accepterar också de aviserade förändringarna av
arbetsvillkoret och av reglerna vid avstängning.

Förslaget att återinföra kvittningsrätten är ett öppet
erkännande av orimligheten av tidigare socialdemokratiska
ställningstaganden. Vi noterar detta med tillfredsställelse,
men vill samtidigt understryka företagens behov av goda --
och fasta -- spelregler. Den som skall starta och utveckla
företag är beroende av att villkoren för företagande kan
förväntas bli sådana att riskfyllda satsningar kan
genomföras. Regeringen är uppenbart oförmögen att
säkerställa detta.

5 En politik för riktiga arbeten

Regeringens sysselsättningspolitik utgör i realiteten en
kapitulation inför arbetslösheten. Utan en markerad
kursändring riskerar Sverige att fastna i massarbetslöshet.

Vi har tidigare i korthet redovisat det program i sju punkter
som måste genomföras om arbetslösheten på allvar skall
kunna pressas tillbaka.

Avgörande för tillkomsten av nya arbeten är att den
ekonomiska politiken sköts på ett långsiktigt
förtroendeskapande sätt. Den politik som redovisas i
kompletteringspropositionen uppfyller enligt vår mening
inte detta krav. Därmed kommer räntan att ligga kvar på en
nivå som motverkar en angelägen vitalisering av ekonomin
i stort och av företagen.

Det sjupunktsprogram vi vill genomföra för att främja
tillkomsten av fler arbeten täcker breda områden. Det
understryker att den höga arbetslösheten har djupgående
strukturella orsaker. Av särskild betydelse är emellertid de
skattevillkor som gäller för arbete. Vi behandlar därför i detta
sammanhang den ekonomiska politiken och skattefrågorna
särskilt.

5.1 Den ekonomiska politiken och skatterna

De viktigaste målen för den ekonomiska politiken är att
sanera de offentliga finanserna och att skapa tillräckliga
förutsättningar för de hundratusentals arbetstillfällen som
måste växa fram i den privata sektorn.

Dessa bägge mål är varandras förutsättningar. Utan en
tillräckligt omfattande och trovärdig budgetsanering uppnås
inte de väsentligt lägre räntor som är ett av de nödvändiga
villkoren för tillräckligt stora investeringar i nya arbeten.
Och utan en politik som i övrigt medför ett bra klimat för de
företag och de företagare som fattar beslut om de nya jobben
försämras möjligheterna att uppnå målet om sanerade
offentliga finanser dramatiskt.

Ränteutvecklingen är av avgörande betydelse för
möjligheterna att få till stånd en tillräcklig expansion i det
svenska näringslivet. Avkastningen på en investering jämförs
i samband med att investeringsbeslut fattas med
avkastningen på riskfria placeringar i exempelvis
statsobligationer. Om avkastningen i det senare fallet
bedöms långsiktigt högre än den möjliga avkastningen av en
tänkbar investering är sannolikheten stor för att beslutet om
expansion blir negativt. Det är att märka att eftersom
avkastningen på eget kapital i aktiebolagen nu åter
dubbelbeskattas jämfört med enkelbeskattningen av räntor
på obligationer blir avkastningskravet på produktiva
investeringar än högre.

Under förra mandatperioden genomfördes omfattande
åtgärder i syfte att reformera den svenska ekonomins
funktionssätt. Ett omfattande budgetsaneringsprogram
genomfördes. Åtgärderna fick till följd att
obligationsräntorna föll till en nivå under sju procent i början
av 1994. Som ett resultat av den internationella utvecklingen
och osäkerheten inför det årets riksdagsval och
folkomröstning om EU-medlemskapet steg sedan räntorna
åter.

Efter valet har, trots det positiva utfallet i EU-
omröstningen, obligationsräntorna legat kvar på orimligt
höga nivåer. Den femåriga statsobligationen har pendlat
mellan 10 och 11 procent under lång tid, vilket innebär en
realränta på 7--8 procent. Orsaken är att det inte finns
tillräcklig tilltro till regeringens förmåga att genomföra en
uthållig budgetsanering som leder till en stabilisering och
sedan en minskning av den svenska statsskulden.

Den första förutsättningen för en tillräcklig tillväxt i
antalet arbetstillfällen är således att förstärka
budgetsaneringsprogrammet så att det leder till varaktigt
rimliga räntor. Som visades genom utvecklingen fram till
början av 1994 är detta fullt möjligt.

Svagheten i regeringens politik är att även om statsskulden
skulle komma att stabiliseras som andel av den svenska
ekonomin 1996 skulle det ske på en farligt hög nivå.
Dessutom förutsätter denna utveckling att de i vissa fall
optimistiska prognoser regeringen lagt fram i sin
kompletteringsproposition slår in. Redan där finns således en
svaghet. Allvarligare är emellertid att en normal svacka i
tillväxten till följd av en sannolikt ofrånkomlig
konjunkturnedgång skulle kunna leda till att den bräckliga
balans som eventuellt kan åstadkommas välts över ända
genom en stigande arbetslöshet och därmed en återigen
växande statsskuld. En negativ spiral skulle få ny fart.

Lika viktigt som att omfattningen är tillräcklig är att
inriktningen av åtgärderna i syfte att sanera budgeten är den
riktiga. Redan storleken på den offentliga sektorn, drygt 70
procent av Sveriges ekonomi, och på skatteuttaget, drygt 50
procent, borde leda till slutsatsen att underskotten är en följd
av för stora utgifter -- inte för låga skatter. Här brister
regeringen i insikt. Man anser uppenbarligen att det är
likvärdigt ur ett ekonomiskt perspektiv om
budgetförstärkningar åstadkoms genom höjda skatter eller
minskade utgifter.

Detta är naturligtvis fel. Skattehöjningar i sig innebär en
återgång till den politik som en gång skapade de problem
som bland annat lett till att vi i dag inte har fler arbeten i det
privata näringslivet än för 40 år sedan. De skattehöjningar
som har genomförts och aviserats är dessutom sådana att de
i sig skadar tillväxten och förutsättningarna för nya jobb.

Skattepolitikens inriktning är av avgörande betydelse för
möjligheterna att åstadkomma det goda näringsklimat som
gör att de som driver dagens företag och överväger att starta
morgondagens bestämmer sig för att expandera och starta
nytt. Då måste det löna sig att satsa på företagande.
Kostnaderna för att anställa måste vara rimliga och
investeringar får inte straffbeskattas.

I ett direktbrev till vissa väljare under valrörelsen 1994
skrev Ingvar Carlsson:

''Vad skulle vi ha för intresse av att chockhöja skatterna?
Det ger varken fler jobb eller bättre ekonomi för Sverige
totalt sett''.

Trots denna, åtminstone verbala, insikt har skattehöjningar
på över 50 miljarder kronor genomförts. Höjda skatter på
arbete leder till färre nya jobb än annars. Totalt sett har
skatten på arbete höjts med drygt 36 miljarder kronor sedan
regeringsskiftet. Det motsvarar kostnaden för upp emot
150.000 heltidsjobb.

Genom återinförd och skärpt dubbelbeskattning -- utan ens
tidigare lindring för nyemitterat kapital -- har
riskkapitalförsörjningen försvårats. Särskilt hårt drabbas
mindre och medelstora företag. Avkastningskraven stiger
och investeringarna i nya jobb blir färre.

Skattepolitiken under innevarande mandatperiod måste
enligt vår mening inriktas på att skapa förutsättningar för
expansion inom såväl industri och övrig varuproduktion som
tjänstesektorn. Hög skatt på investeringar, på utbildning och
forskning och på arbete motverkar en sådan utveckling.

De stora skattehöjningar på arbete, riskkapital och
investeringar som drivits igenom sedan hösten 1994 måste
undanröjas. Dessutom måste bättre förutsättningar för nya
arbeten i den privata sektorn skapas. När de förbättringar
som genomfördes under föregående mandatperiod
återställts, måste den totala beskattningen av arbete sänkas
ytterligare.

Den stora skattekilen på arbete innebär särskilt stora
problem för den privata tjänstesektorn. Med utgångspunkt i
dagens statsfinansiella läge är det inte realistiskt att överväga
så stora generella sänkningar av skatten på arbete som skulle
erfordras för att uppnå tillräckligt goda förutsättningar för
expansion i den privata tjänstesektorn. Istället måste
selektiva åtgärder, i vart fall inledningsvis, vidtas. Det som
framför allt kan komma ifråga är avdrag vid
inkomstbeskattningen för vissa tjänster och befrielse från
eller sänkt mervärdesskatt. Det kan också vara fråga om
lättnader inom ramen för de samlade löneskatterna och
egenavgifterna.

Det remissvar som lämnades av Arbetsmarknadsstyrelsen
på den så kallade tjänsteutredningen var med utgångspunkt
i det mycket besvärliga arbetsmarknadsläget positivt. AMS
menade i sitt remissvar att varje möjlighet att förbättra
förutsättningarna för nya jobb borde tas tillvara.

Även i ett system med återinförd enkelbeskattning av
utdelning av kvarhållna vinster i bolagssektorn finns det skäl
att vidta särskilda, tidsbegränsade åtgärder som syftar till att
öka tillgången på riskkapital. Det krävs också insatser som
förbättrar villkoren för mindre och medelstora företag.
Spärregler för just dessa företag, som kan hämma viljan till
expansion, måste reformeras.

Genom att sänka beskattningen av arbete minskar
kostnaden för att anställa. Sänkt skatt på arbete ökar intresset
för utbildning och höjd kompetens. Det är genom sänkta
skatter som fler nya jobb kan skapas.Den genomförda
höjningen av löneskatterna undanröjs genom att den nya så
kallade allmänna löneavgiften slopas.Den av regeringen
aviserade höjningen av egenavgiften till sjukförsäkringen
med tre procentenheter, som i realiteten är en ren
inkomstskatt, avvisas.Den genomförda höjningen av
marginalskatterna undanröjs. Den högsta marginalskatten
återställs till cirka 50 procent. Fullt inflationsskydd införs.
Den förra regeringens initiativ att via ändrade EU-regler
möjliggöra sänkt och slopad tjänstemoms fullföljs.
Momsen på sådana tjänster som har stort arbetsinnehåll och
inte leder till risk för konkurrenssnedvridning vid
gränshandel reduceras successivt.Avdragsrätt vid
inkomstbeskattningen för styrkta barntillsynskostnader
återinförs.Avdrag för ytterligare omsorgs- och
hushållstjänster övervägs för att främja utvecklingen av
tjänster och tjänsteföretagande.Avdrag mot en
schabloniserad beräkning av inkomst för egna bostäder för
reparationer och underhåll bör prövas.Möjligheterna att
sänka eller slopa uttaget av löneskatter för vissa former av
tjänsteinkomster övervägs.

En uppmuntran av tjänsteföretagandet har betydelsefulla
långsiktiga effekter men kan, som vi just nämnt, också bidra
till att motverka arbetslösheten. Skulle t.ex. 1,5 procent av
arbetskraften kunna erbjudas arbete inom tjänstesektorn
skulle inte bara trycket på, utan också kostnaderna för,
arbetsmarknadsåtgärder kunna reduceras. Åtgärder för 1,5
procent av arbetskraften motsvarar kostnader på drygt 5
miljarder kronor. En mindre åtgärdsvolym står dessutom i
bättre överensstämmelse med vad Arbetsmarknadsverket
effektivt kan hantera.

Vi vill också understryka att ett utvecklat
tjänsteföretagande kan komma att öppna särskilda
möjligheter för kvinnor. Regeringens politik däremot stänger
dagens mer dominerade kvinnoarbetsmarknad för
nyanställningar utan att öppna nya arbetsmarknader i stället.

Den dubbla skatten på avkastningen av det egna kapitalet
i ett aktiebolag innebär en kraftig snedvridning till nackdel
för en tillfredsställande riskkapitalförsörjning och en god
soliditet i framför allt de mindre och medelstora företagen.
Tillsammans med vissa andra skatteregler innebär
dubbelbeskattningen också en överbeskattning av de
entreprenörer och företagare som avgör om de nya jobben
skall komma till stånd. Mot den bakgrunden föreslår vi
följande:Den dubbla beskattningen av avkastning på det
egna kapitalet i aktiebolagen slopas genom att beskattning
endast sker i bolaget och inte ytterligare en gång.
Beskattningen av delägare i fåmansbolag och egenföretagare
förenklas och lindras.Kvittning av underskott i nystartade
företag mot inkomst av tjänst återinförs.Ett särskilt
riskkapitalavdrag införs för att stimulera intresset för
riskvilligt enskilt sparande.

5.2 Sjupunktsprogrammet

Lägre skatter är en vital del av en politik för flera riktiga
arbeten. I fråga om sjupunktsprogrammet i övrigt vill vi
precisera våra förslag enligt följande:

1. Regeringen är tvehågsen när det gäller företagandet. I
de båda nu aktuella propositionerna saknas det förvisso inte
uttalanden om betydelsen av att företagen växer. När denna
verbala accept av företagsamhetens betydelse för välstånd
och arbete skall omsättas i praktisk politik faller emellertid
orden samman. Socialdemokraterna vill säkert ha växande
företag, men de är inte beredda att betala det pris tillväxten
kräver.

Skall företagandet kunna expandera är det nödvändigt att
överge konventionella socialdemokratiska
rättviseföreställningar. Att enskilda människor måste
acceptera att staten tvingas spara bl.a. i sociala förmåner kan
inte tas som förevändning för skattehöjningar på
företagande. Resultatet av en sådan ''rättvisepolitik'' blir
bakvänd. Höjs skatterna på arbete uteblir
företagsexpansionen och därmed de nya jobben. Härigenom
drabbas de i dag allra mest utsatta, nämligen de arbetslösa.

Den svenska industristrukturen uppvisar i dag åtminstone
tre allvarliga problem. För få mindre företag växer sig i dag
större. Samtidigt har nyetableringen av industriföretag varit
låg sedan 1960-talet. Kunskapsintensiteten i svenska företag
i allmänhet -- med noterbara undantag -- är dessutom för låg.
Det senare kommer att framstå som ett allt allvarligare
problem i en tid när kunskapskraven exploderar.

Ett tredje problem är det förhållandevis begränsade
tjänsteföretagandet. Allvaret häri understryks av att just
sådant företagande förhållandevis snabbt skulle kunna
erbjuda många nya arbetstillfällen.

En politik för fler riktiga jobb måste inriktas på att lösa
bl.a. dessa tre problem.

För att företag skall våga växa måste lönsamheten vara
god, investeringsmöjligheterna lockande och
riskkapitalförsörjningen tillfredsställande. Vi har tidigare
angivit de förändringar av beskattningen av företag och
arbete som vi menar är oundgängligen nödvändiga. Vi skall
strax återkomma till vilka åtgärder som är nödvändiga för att
främja en kunskapsexpansion i företagen. I annat
sammanhang presenterar vi en politik för en sanering av de
offentliga finanserna som är ägnad att pressa ner den för
investeringsviljan orimligt höga räntan.

För att främja riskkapitalförsörjningen bör, som vi just
nämnt, avdrag för riskkapital introduceras utan dröjsmål.
Regeringens tövan i denna fråga är symptomatisk för oviljan
att göra något konkret åt framför allt de mindre företagens
svårigheter.

Vi föreslår också att en systematisk avveckling av alla
selektiva företagsstöd nu inleds. En sådan utveckling är
ägnad att stärka den långsiktiga utvecklingen av livskraftigt
företagande. Avveckling av stöd stimulerar en företagskultur
präglad av effektivitet men också eget ansvar. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag på hur en
avveckling av stöden bör ske. Därvid bör också redovisas
vilken eventuell betydelse andra företagsstöd kan ha.

För att tjänsteföretagandet skall kunna expandera är det av
vikt att den faktiska monopolsituationen som i dag präglar
stora delar av framför allt vården och omsorgen bryts. På
detta område har den socialdemokratiska politiken verkat
särskilt hämmande.

För en utveckling av företagandet är -- till slut --också
energiförsörjningen avgörande. Så länge hotet om en förtida
avveckling av kärnkraften hänger kvar som en möjlighet,
kommer många angelägna framtidsinvesteringar och därmed
sysselsättningstillfällen att utebli.

Ett land som mitt i en allvarlig ekonomisk kris håller
dörren öppen för att strypa industrins eltillförsel måste räkna
med att jobb och investeringar flyter över till andra, mer
verklighetsförankrade länder. De båda partier som står
bakom de båda nu aktuella propositionerna har ett särskilt
ansvar för att undanröja den engergipolitiska osäkerhet som
i dag råder.

2. Skattepolitiken har vi redan utförligt diskuterat. Låt oss
i detta sammanhang bara understryka att utan väsentliga
skatteförändringar kommer andra i och för sig angelägna
insatser för fler jobb att bli verkningslösa.

3. I fråga om lönebildningen har parterna på
arbetsmarknaden ett avgörande ansvar. Också
skattepolitiken har emellertid bidragit till en lönestruktur
som motverkar tillkomsten av nya arbetstillfällen.

Sverige har idag en lönestruktur som är otjänlig i flera
avseenden. Det gäller bortsett från det omedelbara faktum att
hela lönenivån är låg jämfört med många andra
välutvecklade länder.

En flexibel lönebildning är av den största betydelse för att
arbetsmarknaden skall fungera väl. Genom lönen skall olika
sektorers utvecklingsmöjligheter speglas.
Produktivitetsutvecklingen såväl i olika delar av ekonomin
som hos enskilda medarbetare måste tillåtas komma till
uttryck i lönesättningen.

Arbetsmarknadens parter har ett betydande ansvar för att
främja en flexibel och individuell utveckling av lönerna. Det
främjar en angelägen rörlighet på arbetsmarknaden och
motverkar arbetslöshet. En sådan löneutveckling gagnar
också en upplösning av några av de mer konkreta
strukturproblem arbetsmarknaden i dag brottas med.

Det första strukturproblemet är de alltför höga
ingångslöner som gäller för unga på arbetsmarknaden. Häri
ligger en huvudorsak till den höga ungdomsarbetslösheten,
men också till den relativt outvecklade privata tjänstesektorn.

Det andra strukturproblemet gäller lönevillkoren för den
mest kvalificerade arbetskraften. Denna erbjuds i Sverige så
låga löner att risken för kompetensflykt på en alltmer
internationell arbetsmarknad i dag måste betraktas som
överhängande.

Det är arbetsmarknadens parter som har det yttersta
ansvaret för att överenskomma om sådana lönevillkor att en
ökad löneflexibilitet främjas. I den avtalsrörelse som just nu
pågår är det betydelsefullt att göra klart att framför allt de
fackliga organisationerna de facto förhandlar inte bara om
allmänna lönevillkor utan också om framtiden för de som
idag är arbetslösa. På samma sätt som regering och riksdag
har makt att pressa arbetslösheten genom att föra en mer
dynamisk tillväxtpolitik har de fackliga organisationerna en
betydande möjlighet att genom ett konstruktivt handlande
minska arbetslösheten ytterligare.

Det gäller att den möjligheten tas tillvara!

En större lönespridning kommer att stimulera tillkomsten
av företag som med dagens löner och skatter inte kan
etableras. I sysselsättningar med lägre lönemöjligheter skall
enskilda emellertid inte behöva låsas in. Inte minst genom
utbildning skall varje människa livet igenom kunna göra
karriär både i fråga om kompetens och i fråga om lön.

En ökad lönespridning är dessutom det mest
verkningsfulla sättet att uppnå den rörlighet som regeringen
försöker åstadkomma bidragsvägen. Just att kunna avancera
under yrkeslivet är betydelsefullt. Avancemanget frigör
kvaliteter hos enskilda människor som är personligt viktiga
men dessutom välståndshöjande för hela samhället.

4. Arbetsrätten och den övriga arbetslagstiftningen har en
omvittnat stor betydelse för företagens möjligheter till
smidig anpassning till nya krav. Denna betydelse kommer att
förstärkas i takt med att omvandlingshastigheten på
arbetsmarknaden ökar. Inte minst informationsteknologin
kommer att i grunden förändra villkoren på
arbetsmarknaden. Individuella och föränderliga
arbetsmarknadsrelationer blir allt viktigare.

Den lagstiftning som i dag reglerar villkoren på
arbetsmarknaden är i stora delar skapad för förhållanden som
inte längre är för handen. En ny syn på lagarnas roll och
utformning liksom på hur avtal mellan arbetstagare och
arbetsgivare skall vara utformade blir en allt viktigare
förutsättning för en angelägen tillväxt av företagsamheten.
Inför dessa nya krav är socialdemokraterna förbluffande
okänsliga.

I fråga om arbetsrätten märks regeringens rigiditet särskilt
tydligt. Sin valagitation trogen vägrar socialdemokraterna att
inse betydelsen av en snabb och resolut liberalisering på
detta område.

Det kan visserligen hävdas att regeringen -- efter höstens
allvarliga återställare -- givit en särskild kommission i
uppdrag att söka nå överenskommelser om en förnyelse av
arbetsrätten. Problemet är emellertid att kommissionen
uttryckligen skall söka kollektivavtalslösningar inom
arbetsrätten. Det ställer redan från början en stor grupp av
framför allt mindre företag utanför den nödvändiga
förnyelsen. Just dessa företag är dessutom de som allra mest
skulle behöva en reviderad arbetsrätt för att kunna satsa på
nya arbeten.

Vi finner det anmärkningsvärt att de två nu aktuella
propositionerna inte ens diskuterar arbetsrättens betydelse
för expansion av företag för nya jobb.

I motion 1994/95:A707 presenterade vi en dubbel strategi
för att frigöra arbetsmarknaden från hämmande regleringar.
Dels borde den gradvisa reformeringen av den samlade
arbetslagstiftningen drivas vidare, dels borde möjligheter
öppnas för individuella avtal på arbetsmarknaden vid sidan
av arbetslagstiftningen.

Vi anser de arbetsrättsliga frågorna så betydelsefulla för
jobben att det inte är möjligt att avvakta regeringens
arbetsrättskommissions arbete eller eljest acceptera
regeringens påtagliga ointresse för att lösgöra
arbetsmarknaden från sådana regler som uppenbart
motverkar tillkomsten av nya arbeten.

Vi framför mot denna bakgrund tre krav:

För det första bör riksdagen omedelbart besluta om en
förändring av arbetsrätten så att denna -- minst -- bringas i
överensstämmelse med vad som gällde före 1 januari 1995.
Vi vill för vår del dessutom förorda omedelbara förändringar
därutöver i enlighet med de förslag som presenteras i motion
1994/95:A707. Tillsammantaget skulle det innebära en
förändring av arbetsrätten redan från den 1 juli 1995 enligt
följande:Möjligheten till provanställning förlängs från sex
till tolv månader.Möjligheten till visstidsanställning
förlängs från sex till tolv månader.Reglerna om uppsägning
på grund av arbetsbrist liberaliseras också utöver de tidigare
reglerna om rätt att undanta två medarbetare.Den fackliga
vetorätten vid entreprenader avvecklas.Förbud mot
blockad av enmans- och familjeföretag införs.Reglerna vid
övergång av verksamhet anpassas till EU-rätten.

För det andra bör en ny utredning om arbetslagstiftningen
i vidaste mening tillsättas. Uppdraget till denna bör vara att
definiera det minimum av skyddsregler på hela det
arbetsrättsliga området som kan behövas i framtiden. Dessa
skyddsregler skall ersätta dagens arbetslagstiftning.

För det tredje bör villkor för individuella arbetsavtal
utvecklas i särskild ordning. Regeringen bör redan till hösten
1995 återkomma med förslag i denna riktning.

Genom dessa tre åtgärder kan ett värdefullt besked ges inte
minst till de små företagen om framtida, mera dynamiska
arbetsvillkor.

Arbetslöshet finns i alla åldrar. För arbetssökanden är det
väsentligt att konkurrensen om arbetsplatserna sker på lika
villkor. Viktigt för vem ett företag skall anställa är vilken
uppsägningstid som en anställd har rätt till. Enligt 11§ Lagen
om anställningsskydd (LAS) varierar uppsägningstiden efter
6 månaders anställning mellan 1 och 6 månader beroende på
ålder. Längst är uppsägningstiden för medarbetare i åldern
45--65 år, 6 månader. Enligt 33§ LAS är uppsägningstiden
efter fyllda 65 år en månad.

En arbetssökande måste ha möjlighet att erbjuda sina
tjänster utan att automatiskt sätta arbetsgivaren i större
åtaganden när han jämför en äldre arbetssökande med en
yngre. En arbetssökande skall därför ha rätt att träffa
uppgörelse om anställning med samma uppsägningstid som
en person över 65 år, således en månad, eller den längre tid
han kan avtala.

5. Socialförsäkringarna skall skydda enskilda mot bl.a.
sjukdom, men också mot t.ex. arbetslöshet.

Vi har redan understrukit betydelsen av regeringens
förslag att sänka ersättningsnivån i a-kassan till 75 procent.
Än viktigare är det emellertid att begränsa den maximala
period under vilken ersättning från a-kassa kan utgå. Dagens
i praktiken eviga ersättningsrätt gör arbetslösheten onödigt
hög. De mellanliggande åtgärdsperioderna får dessutom för
många karaktären av åtgärder blott och bart för att förtjäna
en ny ersättningsperiod. Det sänker effektiviteten i bl.a.
arbetsmarknadsutbildningen.

Den sammanlagda maximala tid under vilken ersättning
från a-kassa skall kunna utgå bör enligt vår uppfattning sättas
till 450 dagar. Under ersättningstiden bör någon form av
åtgärd regelmässigt sättas in.

Denna syn på arbetslöshetsersättningen sammanfaller
faktiskt med vad arbetsmarknadsministern framhöll då
proposition 1994/95:218 presenterades. Anders Sundström
underströk därvid att försäkringen inte kunde ses som en
livslång försäkring mot lönebortfall. Beklagligtvis avstod
emellertid arbetsmarknadsministern från att av detta dra den
naturliga slutsatsen att ersättningsperioden i försäkringen
därmed inte heller i praktiken kunde vara livslång.

Vi vill också upprepa vårt krav på att
arbetslöshetsförsäkringen skall göras allmän. Det är
oförsvarligt att villkora stödet vid arbetslöshet till bestämda
relationer med fackliga organisationer.

6. En inte oväsentlig del av arbetsmarknadsåtgärderna
utgörs av utbildning. Sådana åtgärder anses av tradition vara
särskilt värdefulla, samtidigt som de mött växande kritik,
inte minst från utländska analytiker, under senare tid.

Vi finner för vår del kritiken mot utbildningsinsatserna
inom arbetsmarknadspolitiken värd att noggrant analysera.
Missriktad utbildning är inte bara ekonomiskt kostsam för
det allmänna utan medför också påfrestningar för den
enskilde när utbildningsansträngningar inte leder till
förväntade eller förespeglade resultat.

Starka skäl talar för att utbildningsinsatser har störst
möjligheter att nå framgång om den enskilde har goda
personliga skäl för att studierna skall lyckas. Så är det inte
alltid i dag. Vi har -- som exempel -- redan pekat på sådana
åtgärder som av den enskilde endast uppfattas som
kvalifikationsåtgärder för en ny a-kasseperiod.

Ett sätt att förstärka de personliga drivkrafterna är att öka
den enskildes delaktighet i åtgärdsbesluten. Det kan t.ex. ske
genom olika former av vouchersystem där den
arbetssökande själv väljer utbildningsanordnare.

En annan fråga gäller karaktären på utbildningsinsatserna.
I förlängningen av denna frågeställning ligger utbildningen
och det reguljära utbildningsväsendet. Starka skäl talar för
att arbetsmarknadsutbildningen ges ett mera preciserat mål
jämfört med i dag.

Vi förordar mot den här angivna bakgrunden att
arbetsmarknadsutbildningens effektivitet och
ändamålsenlighet blir föremål för en särskild utredning.
Härvid bör också prövas om inte en integration av
åtminstone delar av arbetsmarknadsutbildningen i det övriga
utbildningsväsendet vore att föredra.

I detta sammanhang kommer det att finnas skäl att också
analysera hur utbildning och kompetensutveckling genom
hela det yrkesverksamma livet kan främjas. Med en allt
rörligare arbetsmarknad kommer utbildning att behöva bli ett
mer kontinuerligt inslag i varje medarbetares vardag. En
sådan utbildningssyn kommer att påverka det sätt på vilket
också ungdomsskolan har att fullgöra sin del av
utbildningsuppdraget.

I motion 1994/95:A215 har vi för vår del aktualiserat
introduktionen av personliga utbildningskonton för att
främja en kontinuerlig kompetensutveckling hela livet samt
en ny yrkesteknisk utbildning, delvis som ersättning för
arbetsmarknadspolitiskt motiverade utbildningar.

I det senare hänseendet finns nu ett stabilt underlag i form
av ett utredningsförslag ''Yrkeshögskolan -- kvalificerad
eftergymnasial yrkesutbildning''(SOU 1995:38). I detta
anges hur en yrkesteknisk utbildning i samarbete med
företagen skulle kunna utvecklas.

Vi anser det betydelsefullt att regeringen utan dröjsmål
bereder utredningsförslaget för att därefter återkomma till
riksdagen. Vi vill för vår del understryka angelägenheten i
att villkoren för den yrkestekniska utbildningen ges en sådan
utformning att betydande variationer möjliggörs i syfte att
tillgodose skiftande krav från enskilda och företag.
Utbildningen bör ges en volym om åtminstone 20.000
platser.

Vi vill också understryka betydelsen att en utveckling av
den mest avancerade kunskapen ges prioritet också i
ekonomiskt svåra tider. Riksdagen bör hos regeringen begära
en redovisning av hur högre utbildning och forskning skall
kunna förstärkas på ett sätt som tillgodoser de långsiktiga
krav det svenska samhället och företagen kommer att möta.

7. Till slut behöver reformarbetet när det gäller själva
arbetsmarknadspolitiken drivas vidare med större
målmedvetenhet än vad regeringen uppenbarligen förmår
prestera. Incitamenten till ett aktivt arbetssökande och
effektiva åtgärder är av särskilt stor betydelse.

En förändring som vi skulle vilja aktualisera är förstärkta
incitament för dem som svarar för arbetsmarknadsåtgärderna
att göra det med sådan effektivitet att åtgärderna också leder
till arbete. Det gäller inte minst utbildningsinsatserna. Olika
former av bonussystem kan verka i en sådan riktning. Byggs
arbetsförmedlande inslag i större utsträckning in i
arbetsmarknadsåtgärderna kan dessutom trycket på de
offentliga arbetsförmedlingarna mildras.

Det finns enligt vår mening också skäl att granska
Arbetsmarknadsverkets allomfattande roll inom
arbetsmarknadspolitiken. Flera skäl talar för att ett mer
uppdelat ansvar för de ofta artskilda frågeställningar som
arbetsmarknadspolitiken i dag omfattar skulle kunna öka
effektiviteten och därmed främja en snabbare återgång av
arbetslösa till arbetsmarknaden.

Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till särskilda
investeringsbidrag till bostadsbyggande i enlighet med vad
som anförs i motionen,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till stöd till
allergisanering m.m. i enlighet med vad som anförs i
motionen,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag om särskilt
småföretagarstöd i enlighet med vad som anförs i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fler arbetsförmedlare,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av långtidsarbetslösa,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag om ett nytt
system för lönebidrag för äldre i enlighet med vad som
anförs i motionen,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag om
kommunernas ansvar för arbetslösa under 20 år i enlighet
med vad som anförs i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag om
arbetsmarknadsinsatser för ungdomar under 20 år i enlighet
med vad som anförs i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av ALU,

10. att riksdagen beslutar om ett ungdomsprogram i
enlighet med vad som anförs i motionen,

11. att riksdagen avslår regeringens förslag om
pendlingsbidrag i enlighet med vad som anförs i motionen,

12. att riksdagen beslutar avskaffa systemet med
utbildningsvikariat i företag i enlighet med vad som anförs i
motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avbrott i studier,

14. att riksdagen beslutar att den lägsta ersättningen i KAS
och arbetslöshetsförsäkringen sätts till 210 kr per dag i
enlighet med vad som anförs i motionen,

15. att riksdagen beslutar sänka den högsta ersättningen i
arbetslöshetsförsäkringen till 529 kr per dag i enlighet med
vad som anförs i motionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slopandet av den allmänna
löneavgiften,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en höjning av egenavgiften i
sjukförsäkringen,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen vad i
motionen anförts om ändringar i inkomstbeskattningen,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett regeringsinitiativ om ändrade
EU-regler för mervärdesskatt,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om företagandets villkor,

21. att riksdagen beslutar om en förändring av arbetsrätten
i enlighet med vad som anförs i motionen,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning om en lagstiftning om
arbetsvillkor,

23. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
individuella anställningsavtal i enlighet med vad som anförs
i motionen,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppsägningstider,

25. att riksdagen beslutar om en begränsning av rätten till
ersättning från a-kassa till 450 dagar i enlighet med vad som
anförs i motionen,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av
arbetsmarknadsutbildningen,

27. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
personliga utbildningskonton i enlighet med vad som anförs
i motionen,

28. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
yrkesteknisk utbildning i enlighet med vad som anförs i
motionen,

29.att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
villkoren för den mest avancerade kunskapsuppbyggnaden i
enlighet med vad som anförs i motionen,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en effektivisering av
arbetsmarknadspolitiken.

Stockholm den 5 maj 1995

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Anders Björck (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)