med anledning av prop. 1991/92:160 Övergång från hyresrätt till bostadsrätt, m.m.

Motion 1991/92:Bo7 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)

Ett av våra viktigaste mål för den sociala
bostadspolitiken är att erbjuda alla en bra bostad i en god
miljö och i en social gemenskap.

En viktig förutsättning för gemenskap är att de boende
ges rätt att påverka och ta ansvar för förvaltning av bostäder
och gemensamma lokaler och anläggningar. Detta måste
kunna genomföras oavsett upplåtelseform.

Om den sociala bostadspolitiken skall kunna
upprätthållas krävs bostäder i såväl hyres- som bostadsrätt
och äganderätt. Sverige är idag ett av de länder, som har den
största andelen äganderätt i Europa. Ungefär 60 % av våra
bostäder är i äganderätt. I hyresrätten har de allmännyttiga
företagen drygt 20 % och de privata fastighetsägarna resten.

Omvandling till bostadsrätt kan aldrig få bli ett
självändamål om man menar allvar med att valfrihet i
boendet skall kunna bli verklighet för alla
bostadskonsumenter. Det kommer alltid att finnas hushåll
som varken vill eller kan ta på sig det ansvar för förvaltning
och ekonomi som bostadsrätt eller äganderätt för med sig.
Att slå vakt om och utveckla hyresrätten motverkar ett
segregerat boende.

Rätten att bestämma över det egna boendet är en av den
sociala bostadspolitikens hörnstenar. Det viktigaste nu bör
vara att utveckla inflytandet och möjligheterna till
ansvarstagande i den mindre tillgodosedda
upplåtelseformen, nämligen hyresrätten.
Socialdemokraterna hade välkomnat förslag som hade
stimulerat det omfattande arbete som sedan länge pågår
inom hyresrätten med att bygga ut bestämmanderätten över
den egna bostaden och inflytandet över bostadsområde och
bostadsföretag.

Inledningsvis vill vi instämma i vad Bostadsdomstolen
tycker om förslagen i promemorian som ligger till grund för
regeringens proposition 1991/92:160:

Skälen för förslagen i promemorian har genomgående
karaktär av politiska ställningstaganden och förslagen
innebär i flertalet fall en återgång till den ordning som
tidigare gällde. Avsaknaden i promemorian av utredning,
analys och mera ingående överväganden får delvis ses mot
den bakgrunden. De ursprungliga lagmotiven får i dessa fall
förutsättas på nytt bli vägledande. Beträffande förslagen
om ändrade majoritetsregler framstår emellertid bristen på
en närmare analys som besvärande.

Bostaden måste vara en grundläggande social rättighet.
Därför måste bostadspolitiken utgå från en social
målsättning. Samhället och de boende måste ha ett
avgörande inflytande över bostadsförsörjningen. Detta
kommer att vara vägledande för socialdemokratisk
bostadspolitik också framöver.

Den väg den borgerliga regeringen slagit in på leder bort
från de bostadssociala målen. Regeringens strävan att låta
marknadskrafterna helt styra utvecklingen på det
bostadspolitiska området inger oro. Erfarenheterna från
andra länder visar att resultatet blir ett kraftigt segregerat
boende, bostadsslum och bostadsnöd.

Socialdemokraterna föreslår att propositionen avslås
därför att förslagen endast ger fåtalet människor rätt och
möjligheter att öka inflytandet över sitt eget boende.

Vi avstyrker regeringens förslag om att
ombildningslagen skall vara tillämplig även när
allmännyttiga bostadsföretag, kommuner m.fl. är säljare.
Det skulle t.ex. kunna innebära att om en kommun vill
överföra direktägda fastigheter till ett eget allmännyttigt
bostadsföretag skulle de boende ha rätt att träda i köparens
ställe. På samma sätt skulle en omstrukturering av ett
allmännyttigt bostadsföretag till flera bolag, vilket
diskuteras på en del håll, omöjliggöras eftersom det kan
leda till att företaget tvingas avhända sig fastigheter till de
boende.

Kommunernas möjligheter att ta sitt ansvar för
bostadsförsörjningen förutsätter att de också har ett
lagskyddat inflytande över de egna fastigheterna. Det
kommer inte att hindra boende och kommuner att, där så
är lämpligt, göra frivilliga överenskommelser för att de
boende skall bilda bostadsrättsföreningar.

Propositionen anför inte ett enda motiv för förslaget om
enkel majoritet i stället för kvalificerad majoritet för beslut
om förvärv av en hyresfastighet.

Kravet om kvalificerad majoritet infördes bl.a. för att
undvika alltför optimistiska bedömningar och beslut när
ombildningsfrågan ombesörjes av de boende själva. Utöver
ombildningens ekonomiska aspekter kan konstateras att
bostaden oftast är det viktigaste i människors vardag. Att
upplåtelseformen för denna grundsten skall kunna ändras
på så lösa grunder är inte acceptabelt. Lagstiftningen skall
visserligen ge förutsättningar för att människor gemensamt
skall kunna äga och förvalta sina bostäder. Men
lagstiftningen måste också ge ett starkt skydd för de
människor som av olika skäl inte vill eller har möjlighet att
ingå i ägande- eller förvaltningsgemenskap. Detta utan att
de för den skull behöver byta bostad.

I olika sammanhang har konstaterats att fastigheter med
blandade upplåtelseformer inte är eftersträvansvärt.
Erfarenheterna har dessutom visat att det råder en stor brist
på rättssäkerhet och därmed trygghet för de hyresgäster
som inte vill medverka i en bostadsrättsombildning. En
ombildning till bostadsrätt innebär att kvarvarande
hyresgäster får en ny hyresvärd, som troligen inte alls har
samma kunskaper som tidigare fastighetsägare att praktiskt
och ekonomiskt förvalta fastigheten.

Den lag som 1985 gav de folkrörelsekooperativa
organisationerna möjlighet att i stadgarna för
bostadsrättsföreningarna införa regler om hembud eller
förköpsrätt under tre år från upplåtelsen har effektivt
förhindrat korttidsspekulation, speciellt i
storstadsregionerna. Det förekom att den som tilldelades en
bostadsrättslägenhet i nyproduktion eller vid ombildning av
hyresrätt till bostadsrätt, sålde bostadsrätten utan att ens
flytta in i den. Genom hembudet har nu lägenheten gått till
nästa bosparande medlem i stället för att säljas på
marknaden. Hembud är inte bara ett instrument för att
motverka oskäliga prisstegringar. Hembudsmöjligheten
borde i stället utökas och kunna fylla en funktion för
kooperativt boende, ekologiskt inriktat boende, allergiker
eller handikappanpassat boende eller boende med något
annat slag av utpräglad intressegemenskap som inte kan ta
sig lika enkla uttryck i stadgarnas medlemskrav som t.ex.
ålderskrav.

Vi avvisar också propositionens förslag om att vidga
undantagen från kravet för förvärv av hyreshus till att
generellt gälla riksorganisationer och regionala
organisationer för bostadsrättsföreningar. De skäl som låg
till grund för lagändringen 1983 gäller fortfarande.
Bostadsrättsföreningar anslutna till de
folkrörelsekooperativa riksorganisationerna har inte bara
enhetligt utformade stadgar. Det viktigaste skälet är att
särreglerna ger förutsättningar för att vidareutveckla de
kooperativa idéerna, dvs att verksamheten i
folkrörelsekooperativen vilar på en gemensam
bostadssocial grundsyn.

Det är kommunerna som har skyldighet att planera
bostadsförsörjningen och ta initiativ till bostadsbyggandet.
Kommunens engagemang måste innehålla ett naturligt
samspel mellan en förhållandevis liten nyproduktion och
det stora existerande bostadsbeståndet. Detta samspel
förutsätter att kommunen har förmedlingsmöjlighet till
merparten av tomma lägenheter. Riksdagen har tidigare
uttalat sig för att utvidga möjligheterna att ingripa mot
fastighetsägare som underlåter att hyra ut bostäder och att
det bör införas en skyldighet för en hyresnämnd eller
bostadsdomstol att underrätta den kommunala
bostadsförmedlingen.

Propositionen tillmötesgår inte dessa riksdagens
ställningstaganden. Vi menar att kraven kvarstår, och
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som
förbättrar kommunens möjligheter att förmedla lägenheter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1991/92:160.

Stockholm den 2 april 1992

Oskar Lindkvist (s)

Magnus Persson (s)

Lennart Nilsson (s)

Ulf Lönnqvist (s)

Rune Evensson (s)

Britta Sundin (s)

Marianne Carlström (s)

Lars Stjernkvist (s)

Sören Lekberg (s)

Berit Oscarsson (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)

Nils T Svensson (s)

Mats Lindberg (s)

Sinikka Bohlin (s)