med anledning av prop. 1990/91:85 Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

Motion 1990/91:Ub126 av Carl Bildt m.fl. (m)

Innehåll sid.

1.

Sammanfattande inledning6 2.

Regeringens
förslag6 2.1

Nettotid7 2.2

Finansiering8 3.

Våra
förslag9 3.1

Den
studieförberedande utbildningen10 3.2

Den
yrkesinriktade utbildningen10 3.3

Erfarenheterna
av försöksverksamheten med treårig
yrkesinriktad utbildning11 3.4

En
modern lärlingsutbildning12 3.5

Annan
yrkesutbildning13 3.6

Valfrihet
och mångfald för ökad kompetens13 3.7

Betyg
och principer för urval14 3.8

Vuxenutbildningen14 4.

Landstingskommunal
utbildning m.m.15 5.

Statens
skolor för vuxna15

Hemställan16

1. Sammanfattande inledning

Utbildningen har en nyckelroll i återupprättandet av
Sveriges ekonomiska styrka. Kraven på våra unga måste
vara tydliga. Den svenska skolan måste åter inta en
tätposition i världen.

Nästan alla ungdomar väljer i dag att fortsätta sin
utbildning i gymnasieskolan. Att satsa på utbildning är en
investering för såväl den enskilde som samhället. En
utbildning med hög kvalitet bidrar till utveckling för den
enskilda människan och för vårt land.

Mot den bakgrunden kunde man ha förväntat sig att
regeringens förslag till ny gymnasieutbildning skulle
innebära förstärkningar. Så är emellertid inte fallet.
Regeringens förslag är den största planmässiga nedrustning
av skolan som någonsin presenterats i Sverige.

Tiden för ämnen som svenska, engelska,
samhällskunskap och historia föreslås t.ex. minska med 40--
60 procent på samtliga grenar inom den studieförberedande
gymnasieutbildningen. Trots detta skulle de offentliga
utgifterna öka kraftigt, främst till följd av förslaget om att
all yrkesutbildning skall bli treårig, oavsett om detta svarar
mot yrkesområdets krav eller ej, samt ge allmän behörighet
för högre studier.

Socialdemokraternas försök att nedrusta och likrikta
skolan måste stoppas. Svensk kompetens och utbildning
måste kunna mäta sig med andra länders. För detta krävs
en ny skolpolitik och en ny regering. Regeringens förslag
avvisas i dess helhet.

Gymnasieskolan får, enligt vår mening, inte bli en
förlängd grundskola. De olika utbildningsvägarna skall
redan från början ha en tydlig inriktning. Undervisningen
skall ske inom ramen för tydligt definierade ämnen.

Yrkesutbildningen skall ha en omfattande anknytning
till arbetslivet. Detta skall ske genom två olika former av
yrkesutbildning: en ny och modern lärlingsutbildning samt
en skolförlagd utbildning med betydande inslag på
arbetsplatser.

Våra grundläggande krav på gymnasieskolan är:

Den studieförberedande utbildningen skall ha
innehåll, kvalitet och omfattning som ger de nödvändiga
förkunskaperna för att fortsätta i högre utbildning.

Den yrkesinriktade utbildningen skall halängd
och innehåll som anpassas till yrkets krav,en omfattande
anknytning till arbetslivet.

Genom kompletterande studier skall studerande som
saknar behörighet för högskolestudier kunna skaffa sig
sådan.

Ett nytt förslag till förändring av gymnasieskolan måste,
enligt vår mening, ta sin utgångspunkt i dessa krav. Mer
detaljerade förslag om bl.a. språkundervisning,
idrottsämnets ställning m.m. redovisas också i motionen.

2. Regeringens förslag

Förslaget innebär att all gymnasieutbildning skall bli
treårig. Alla elever, oavsett studieinriktning, skall få en
gemensam kärna bestående av ca 600 timmars
undervisning. Därtill kommer undervisning i s.k.
karaktärsämnen. Med förslaget ges alla formell behörighet
till högre studier.

Moderata samlingspartiet avvisar förslaget.
Utbildningstidens längd och studieinriktning skall
självfallet avpassas efter de skiftande krav som fortsatta
studier eller yrkesarbete ställer. Den av regeringen
föreslagna likriktningen av all gymnasieutbildning står i
strid med detta mål.

I den studieförberedande delen av gymnasieskolan
innebär regeringens förslag dramatiska nedskärningar av
undervisningen. Elevernas undervisning minskas till en nivå
som ligger långt under vad som är acceptabelt.

Moderata samlingspartiet avvisar förslaget.

Regeringen redovisar i propositionen utgångspunkterna
för det förestående arbetet med att förnya läroplaner och
kursplaner. Regeringen vill därmed åter inleda ett
reformarbete utan att alla förutsättningar för detta arbete
föreligger. Mål och innehåll underordnas organisation och
arbetsformer.

Moderata samlingspartiet kan inte acceptera ett sådant
tillvägagångssätt.

Den allmänna behörigheten för högre studier är för
regeringen viktigare än de förkunskaper eleverna har innan
de påbörjar högre studier. Formell behörighet är för
socialdemokraterna viktigare än reella kunskaper.

Moderata samlingspartiet avvisar regeringens förslag att
all gymnasieutbildning, oavsett innehåll, skall ge allmän
behörighet för högre utbildning.

2.1 Nettotid

Vid konstruktionen av timplanerna för det framtida
gymnasiet väljer regeringen att övergå till att precisera
omfattningen av undervisningen i form av en minsta tillåten
tidsram.

I dag anges undervisningsvolymen i form av antalet
lektioner per vecka. Läsåret förutsätts ha en given längd,
men någon garanti för att det föreskrivna antalet lektioner
verkligen genomförs finns inte. I dag inställs undervisning
av en lång rad skäl -- icke minst har riksdagen medverkat till
detta genom att förorda att olika aktiviteter skall ske inom
ramen för skolarbetstiden. Vi har länge varnat för att fylla
skolan med sådant som tar tid från den ordinarie
undervisningen. Det är, enligt vår mening, möjligt att
organisera skolarbetet så att bortfallet av lektioner
minimeras.

När, som regeringen nu föreslår, tiden i timplanerna
skall ange en garanterad undervisningstid borde detta
innebära att antalet lektioner ökar och återförs till den nivå
som ryms inom ett läsår på 40 veckor. I stället väljer
regeringen att utgå från att läsåret endast innehåller tid som
motsvarar de lektioner som ryms under 30 effektiva
arbetsveckor.

Vi kan för vår del inte acceptera ett bortfall som
motsvarar en fjärdedel av arbetstiden. I enskilda ämnen får
regeringens förslag rent förödande konsekvenser. Inom
samtliga grenar i den studieförberedande
gymnasieutbildningen minskar tiden med 40--60 procent för
ämnen som svenska, engelska, samhällskunskap och
historia om man jämför propositionens förslag med vad som
gäller i dag vid en effektiv studietid som omfattar 40 veckor.

Vi har värderat regeringens förslag genom att göra olika
antaganden om hur många effektiva studieveckor läsåret
rymmer. I samtliga fall blir resultaten att regeringens förslag
ger eleverna färre lektioner, såvida inte en effektiv studietid
som understiger 30 veckor accepteras. Detta exemplifieras
i nedanstående tabell.

Tabell
Humanistisk gren

Prop
Förändring procent

Ämne
Tim
40 v
35 v
30 v

Svenska
140
--45
--37
--26
Engelska
140
--42
--33
--22
Språk
310
--39
--30
--18
Historia
140
--45
--37
--26
Samhällskunskap
80
--74
--70
--65
Religionskunskap
30
--62
--57
--50
Matematik
140
+ 5
+21
+40

Summa (alla ämnen)
1.815
--31
--21
-- 8

Utrymmet för individuella val ökar. Emellertid är det
inte möjligt att genom tillval kompensera bortfallet,
eftersom undervisningstiden, med regeringens förslag,
totalt minskar jämfört med vad som gäller i dag.

2.2 Finansiering

Reformen beräknas öka de offentliga utgifterna med
1.800 miljoner kronor. Finansieringen föreslås ske på
följande sätt:

1. Kommunerna åläggs ett årligt rationaliseringskrav på
0,5 procent under en fyraårsperiod beräknat på det nya
sektorsbidraget för utbildning. Detta ger 617 miljoner
kronor. Kommunerna får behålla pengarna som
''reformmedel''.

2. 330 miljoner kronor erhålls genom en generell
besparing på samtliga program, varefter dessa medel
återförs till den yrkesinriktade utbildningen.

3. 753 miljoner kronor erhålls genom att ianspråkta 0,12
procentenheter av arbetsmarknadsavgiften. Dessa medel
skall täcka kostnaderna för den arbetsplatsförlagda delen av
utbildningen.

4. 100 miljoner kronor erhålls genom en minskning av
den statliga skoladministrationen.

Sammanfattningsvis finansierar regeringen sitt förslag
till gymnasiereform genom omfördelning samt genom att
ålägga kommunerna en rationalisering som återförs till
kommunerna som ''reformmedel''. De enda ''nya'' medel
som ställs till förfogande är de 100 miljoner kronor som
sparas in på den statliga skoladministrationen.

Till detta kommer att kommunerna har merkostnader i
form av lokaler, utrustning, skolmåltider etc. utöver de
redovisade 1,8 miljarder kronorna. En försiktig beräkning
ger vid handen att dessa kostnader kan uppgå till minst
samma belopp.

I samband med beslutet om kommunalisering av
lärartjänster m.m. (1989/90:UbU9) angavs ''att någon
kostnadsövervältring från staten på kommunerna ej
kommer att ske''. Vidare anfördes: ''Vid konstruktionen av
det nya statsbidraget måste man därför utgå från minst
samma bidragsnivå som vid tidpunkten för det fulla
kommunala huvudmannaskapets ikraftträdande.''

Genom kravet på rationalisering med 0,5 procent per år
på sektorsbidraget frångår regeringen i praktiken nu
riksdagsbeslutet. Sektorsbidraget blir en väg att spara precis
som många befarat. Regeringen sviker ett löfte och ett
beslut redan innan det trätt i kraft.

Beträffande arbetsmarknadsavgiften föreslår regeringen
att en del av de medel som kommer in på detta sätt skall
användas för ett nytt ändamål. Avsikten med avgiften är att
finansiera statens bidrag till arbetslöshetskassor, kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS), samt vissa utbildningsbidrag
och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Mot bakgrund av den vikande konjunkturen och den
ökande arbetslösheten är det inte rimligt att använda
pengarna för andra ändamål. Om fonderna töms till följd av
stora utbetalningar blir konsekvensen att
arbetsmarknadsavgiften måste höjas ytterligare.

Moderata samlingspartiet anser för sin del att enbart den
av regeringen föreslagna finansieringen av förslaget i sig
motiverar att riksdagen avvisar hela propositionen.

3. Våra förslag

I kommittémotionen En gymnasieutbildning för
framtiden (1990/91:Ub203) redovisas utgångspunkter för
hur en bra gymnasieutbildning bör organiseras. Vi återger
nedan huvuddragen i dessa förslag.

Den frivilliga gymnasieutbildningen skall antingen
förbereda eleverna för högre studier eller ge en
grundläggande yrkesutbildning som är i takt med
utvecklingen i arbetslivet.

Tydligt inriktade utbildningvägar gör att eleverna blir
motiverade av att se ett direkt samband mellan utbildningen
och det mål den syftar till. Att lära sig något område riktigt
grundligt är en bättre bas för kommande fort- och
vidareutbildning än ytliga kunskaper från flera områden.
Det är därför varken möjligt eller önskvärt att i en och
samma utbildning nå alla mål.

Svenska och minst ett främmande språk bör förekomma
på samtliga utbildningsvägar. Behovet att kunna
kommunicera korrekt i tal och skrift gäller alla. Samtliga
elever i gymnasieskolan bör också få ett stöd för att utveckla
goda vanor vad gäller motion, ergonomi etc. Ämnet idrott
bör även i fortsättningen vara obligatoriskt i gymnasiet.

För en korrekt behandling som grundas på fakta måste
undervisningen utgå från en kompetens som finns inom de
mot ämnena motsvarande vetenskapliga disciplinerna.
Utan ett sådant samband kan inte heller kvalificerade lärare
utbildas eller rekryteras. Enligt vår mening bör indelningen
i ämnesblock slopas.

Regeringen föreslår att miljökunskap skall vara ett
centralt kunskapsområde. Det är, enligt vår mening,
värdefullt att miljöfrågor behandlas i undervisningen, men
utan fast teori- och kunskapsbas riskerar verksamheten att
övergå i ett löst tyckande.

Som exempel kan anföras elevernas kunskaper i
geografi, som sedan geografi avskaffades som eget ämne
betydligt försvagats. Mot bakgrund av den ökade
internationaliseringen är kunskaper i geografi helt
nödvändiga för den som skall kunna följa med i nyhetsflöde
och debatt. Det är nu angeläget att med hjälp av
kvarvarande lärare i ämnet rädda och återskapa den
kompetens som annars riskerar att gå förlorad för skolan.

Det är, enligt vår mening, inte rimligt att i en frivillig
skolform försöka att skapa för alla elever gemensamma
ämnen så som sker i grundskolan. Kraven på grundskolan
måste vara att den skall ge den för alla gemensamma
kunskapsbasen. Utan en principfast hållning härvidlag
kommer gymnasieskolan att få karaktären av en förlängd
grundskola som fylls av allehanda verksamheter, som var
för sig är angelägna, men som raderar ut
gymnasieutbildningens profil.

3.1 Den studieförberedande utbildningen

Gymnasieskolan bör utformas så att eleverna ges största
möjliga valfrihet. En sådan skola ansluter till de
förutsättningar som det framtida arbetslivet kommer att ge.
I ett sådant kursutformat gymnasium bör eleven erbjudas
att själv välja kurser utöver en liten kärna av obligatoriska
ämnen. Basen för reformeringen skall vara dagens
organisation, som i huvudsak fungerar tillfredsställande.

Vissa kombinationer bör vara givna för att ge en
profilering mot humanistisk respektive
naturvetenskaplig/teknisk inriktning av studierna. Det bör
dock vara möjligt för en naturvetare att som tillval förkovra
sig i humanistiska ämnen och vice versa.

Utbildningen i språk måste förstärkas. Så gott som alla
kommer att behöva kunna tolka instruktioner på
främmande språk. Den ökande internationaliseringen och
rörligheten kräver att alla väl behärskar minst ett av
världsspråken. I praktiken blir detta i flertalet fall engelska.
Många kommer emellertid att möta utländsk facklitteratur
som ställer krav på goda kunskaper även i andra språk. I
den studieförberedande utbildningen bör därför, under alla
tre åren, ingå minst ytterligare ett främmande språk för
samtliga elever.

De utbytesprogram som svenska studerande skall vara
delaktiga i förutsätter att vi i Sverige tar emot elever från
andra länder. Gymnasieutbildning bör därför i vissa fall
kunna genomföras med väsentliga inslag på något
främmande språk.

3.2 Den yrkesinriktade utbildningen

All yrkesutbildning skall ha en effektiv och omfattande
anknytning till arbetslivet. Eleverna måste få erfarenheter
av aktuell teknik, samtidigt som de får en realistisk bild av
de krav som ställs i yrkeslivet. Detta sker bäst genom att den
som genomgår utbildning bereds tillfälle att aktivt delta i
produktionen.

Även om yrkesutbildningen har det allmänna som
huvudman måste arbetslivet ta ett omfattande ansvar för att
utbildningen får en bra utformning. Om så ej sker drabbas
arbetsgivare av de kostnader som krävs för att i efterhand
komplettera den gymnasiala yrkesutbildningen.

Företag som erbjuder utbildningsplatser måste ha
möjlighet att väl klara sina åtaganden. En
handledarutbildning skall erbjudas de personer inom
företagen som engageras i dessa uppgifter.

Undervisningen skall bestå av för yrket specifika ämnen,
allmänna ämnen, fackteori och arbetsteknik. Stor hänsyn
skall tas till de speciella krav och behov som gäller för
respektive yrke och bransch vid utformningen av kurs- och
timplaner.

Utbildningen skall kunna variera i längd beroende på
inriktning. Vissa utbildningar behöver vara treåriga, men
såväl längre som kortare utbildningstider kommer att vara
rimliga lösningar för att nå den eftersträvade kompetensen
inom olika områden.

Huvuddelen av yrkesutbildningen bör, där så är möjligt,
förläggas till arbetsplatser. För utbildningar med stor volym
och där arbetets art är sådant att det svårligen går att
bedriva utbildning på arbetsplatsen är det mest rationellt att
verksamheten är skolförlagd. Strävan bör dock vara att
förlägga så mycket som möjligt till arbetsplatserna.
Varierande lösningar måste kunna väljas så att företagens
möjligheter att medverka utnyttjas så effektivt som möjligt.

Många arbeten förändras av en fortgående
automatisering och datorisering. Allt fler arbetsprocesser
styrs av några få personer som hanterar stora värden.
Investeringarnas storlek gör att det inte är möjligt att göra
sådana avbrott i produktionen som utbildningen kräver.
Detta talar för att delar av yrkesutbildningen måste ske i
skolan.

Inom många branscher och yrken ställer man nu så stora
krav på allmänna ämnen och kvalificerad fackteori att en
betydande del av utbildningen i vissa fall måste vara
skolförlagd. I sådana fall kan branschens intresse av att
medverka lösas på olika sätt.

3.3 Erfarenheterna av försöksverksamheten med treårig
yrkesinriktad utbildning

Försöken med treårig yrkesinriktad gymnasieutbildning
är nu inne på sitt tredje år. De första eleverna med denna
nya utbildning lämnar skolan våren 1991.

Regeringen forcerar nu fram ett förslag till reformering
av gymnasieskolan trots att några samlade erfarenheter av
fullt genomförd försöksverksamhet ännu inte finns.

Trots att man i flertalet fall skridit till verket med stor
entusiasm har försöksutbildningen i många fall brottats med
stora svårigheter. Till en del kan detta bero på det forcerade
tempot och dåliga förberedelser. Vi erinrar om att eleverna
inför försöken ofta tvingades göra om sina linjeval samt att
kursplanerna för utbildningen inte var klara när
verksamheten inleddes.

Svårigheter har uppstått vid rekrytering av handledare.
Alla handledare har inte heller fått utbildning för uppgiften.

Enligt den valda modellen skall utbildningen i företagen
bygga vidare på den skolförlagda delen av verksamheten.
Skolan ställer således preciserade krav på vilka moment
som företagen skall lära ut. Det har visat sig svårt att få
denna koppling mellan vad som sker i skolan och på
arbetsplatserna.

Inte oväntat har på senare tid framkommit att elever
som nu går sista terminen av sin treåriga utbildning finner
att tempot i många fall varit lågt och att innehållet utan
svårighet hade kunnat inrymmas på kortare tid. Elevernas
uppfattning är att den enda skillnaden bestått i att de nu får
behörighet för högskolestudier.

Sammantaget innebär de av oss redovisade
utgångspunkterna och erfarenheterna av den nu bedrivna
försöksverksamheten inte att denna utan omfattande
förändringar kan ligga till grund för en förändring av
gymnasieskolans yrkesutbildning.

3.4 En modern lärlingsutbildning

Den ''gamla'' lärlingsutbildningen är, enligt vår mening,
en väl fungerande form av utbildning inom vissa
yrkessektorer eller då få elever skall lära ett yrke.

Yrken som rör bygg- och anläggningsverksamhet och
hantverksyrken lämpar sig väl för ett lärlingssystem. Även
inom handel och kontor kan lärlingsutbildning vara en bra
utbildningsform. Av den lärlingsutbildning som hittills
bedrivits finns goda erfarenheter.

Att denna form av utbildning inte i dag får större
genomslag förklaras av att linjetänkandet -- som är det
förhärskande -- är inriktat på att organisera utbildningen för
stora grupper. Detta synsätt är så djupt rotat att möjligheter
till en mer individanpassad utbildning inte ges ens i fall där
lärlingsutbildning borde kunna vara en given lösning.

Inte heller studievägledningen fungerar så att
information om den hittillsvarande lärlingsutbildningen
presenterats så att den blivit känd eller setts som ett reellt
alternativ. Vidare har nu gällande avtal och bestämmelser
om anställning medverkat till en restriktiv hållning från
arbetsgivarnas sida.

Vi vill förbättra yrkesutbildningen i gymnasieskolan
genom att skapa en ny och modern lärlingsutbildning.

Vi avser med lärlingsutbildning en verksamhet där
huvuddelen av utbildningen förläggs till en eller flera
arbetsplatser, där ''eleven'' erhåller ersättning för sitt bidrag
till produktionen och där inslaget av allmänna ämnen har
samma omfattning som i övrig yrkesutbildning. Det
kommer i många fall att vara naturligt att förlägga
undervisningen i dessa ämnen till skolans lokaler.

En sådan utbildning blir i hög grad verklighetsanknuten.
Innehållet kommer att präglas av aktuell teknik.
Motivationen från såväl arbetsgivare som arbetstagare att
ge verksamheten ett bra innehåll kommer att vara stor.

Ersättning skall ges för produktiva insatser och den
kommer således att stiga mot slutet av utbildningen.
Förslaget förutsätter att ersättningsnivåerna fastställs så att
cirkulationen upprätthålls så att nya lärlingar kan antas. Det
är ett för alla parter gemensamt intresse att finna
ersättningsnivåer som inte är högre än att arbetsgivare ser
det som rimligt att engagera sig i utbildningsuppgiften.
Genom en sådan uppläggning kan en väsentlig del av den
gymnasiala yrkesutbildningen ges i form av denna nya och
moderna lärlingsutbildning.

3.5 Annan yrkesutbildning

Även om ambitionen skall vara att så mycket som
möjligt av yrkesutbildningen sker på arbetsplatser måste,
som ovan framhållits, en betydande del av denna utbildning
ske i skolan.

Den mer skolförlagda yrkesutbildningen kan ses som en
beställning av utbildning för arbetslivet. Det innebär att
arbetslivets krav även i denna måste få stort genomslag.

Erfarenheterna av försöksutbildningen talar starkt för
att den modell som nu används måste omprövas. En
utgångspunkt är att utbildningen måste utformas efter
yrkets krav. Det innebär att utbildningen skall ha en längd
som leder till att eleverna får den kompetens som krävs för
att självständigt kunna utöva yrket i fråga.

De allmänna ämnena skall väljas så att de blir ett stöd
för den valda yrkesinriktningen och ger en god grund för
fortsatt framtida utbildning.

Lärarna måste få möjlighet att kontinuerligt delta i en
fortbildning som gör att deras kunskaper är väl i nivå med
den aktuella utvecklingen i arbetslivet.

Frågorna om rekrytering av utbildningsplatser i
arbetslivet och utbildning av handledare måste lösas utan
att det byggs upp en omfattande byråkrati.

Den mer skolförlagda yrkesutbildningen kräver stora
investeringar i såväl lokaler som utrustning. Med de allt
kortare avskrivningstider som gäller för utrustningen
kommer här att krävas mycket stora belopp. Det är således
viktigt att samarbete etableras för att utnyttja resurserna
effektivt.

Undersökningar visar att beläggningen i
undervisningslokaler ofta är låg. Lokal- och
maskinanvändningen kan bli bättre med en mindre
konventionell planering av verksamheten. En annan väg att
nå ökad effektivitet är att sambruka resurser för
gymnasieskola, vuxenutbildning och
arbetsmarknadsutbildning.

Med det bidragssystem som riksdagen nyligen beslutat
om kan utbildning upphandlas på ett nytt sätt. Det ligger,
enligt vår mening, inget egenvärde i att bedriva
yrkesutbildning i egen regi. Utbildningen kan upphandlas
så att den på ett kostnadseffektivt sätt når de avsedda
resultaten.

3.6 Valfrihet och mångfald för ökad kompetens

Vi anser att varje elev tillsammans med sina föräldrar
skall kunna påverka valet av skola. I en frivillig skolform
borde detta vara självklart. Statsbidragssystemet bör vara
så utformat att bidraget följer eleven till den skola som
valts. Denna rätt till statliga bidrag bör omfatta även
fristående skolor som bedriver yrkesutbildning. Den
framtida konkurrensen om arbetskraft kan komma att öka
intresset för företag eller branscher att starta egna skolor.

Även på gymnasial nivå skulle det vara en stimulans om
det fanns ett utbud av fristående skolor med speciell
inriktning. Mångfalden och valfriheten skulle öka.
Samtidigt skulle konkurrens mellan olika skolor kunna
bidra till en positiv förändring av utbildningen.

3.7 Betyg och principer för urval

Sambandet mellan goda kunskaper och betyg är väl
dokumenterad. Vi har konsekvent hävdat och vidhåller att
betyg stimulerar till goda prestationer och att de bättre än
andra metoder ger en begriplig information om resultaten.

Betygen skall, enligt vår mening, ges i tolv steg och
redovisa inhämtade kunskaper och färdigheter. Betyg skall
ges i såväl allmänna ämnen som yrkesämnen.

I ett system med tydligt inriktade utbildningar måste
kraven på förkunskaper vara tydligt angivna för att eleverna
skall ha möjlighet att göra val som utan omvägar gör det
möjligt att bli antagen till en eftersträvad utbildning. Detta
gäller för såväl gymnasieskolan som den högre
utbildningen. Taktiska val, som inte primärt syftar till ökade
kunskaper, skall elimineras. För den som gjort ett felaktigt
val eller som behöver höja sin kompetens skall finnas
möjlighet att bedriva kompletterande studier.

I propositionen anges att alla som gått ut sista årskursen
i grundskolan skall vara behöriga att söka till de nationella
programmen i gymnasiet. Härmed demonstrerar
regeringen ånyo sin kunskapsfientliga inställning och sin
nonchalans för de elever som kan lockas att söka
utbildningsvägar för vilka de saknar nödvändiga kunskaper.

Betygens syfte är inte i första hand att gradera eleverna
i urvalssituationer och kan i vissa fall vara alltför trubbiga
instrument för urval. Det finns skäl att för ett antal
utbildningar både på gymnasial och postgymnasial nivå
införa kompletterande eller alternativa urvalsinstrument.

Av vår ovan redovisade ståndpunkt följer att det inte är
rimligt att för en yrkesinriktad utbildning också ha som mål
att den skall ge generell behörighet för högskolestudier. I
stället skall de allmänna ämnen som ingår i
yrkesutbildningen väljas så att de blir till nytta i det framtida
yrkeslivet.

3.8 Vuxenutbildningen

Inom vuxenutbildningen ges möjligheter till ytterligare
utbildning som komplettering till tidigare studier eller
korrigering för den som valt fel inriktning. Den kan också
avse kompetenshöjning.

Cirka 40 procent av dem som i dag är yrkesverksamma
har en utbildning som är kortare än den som nästan alla
ungdomar får i dag, d.v.s. kortare än grundskola
kompletterad med två års gymnasial utbildning. Även om
andelen som lämnar gymnasieskolan med treårig utbildning
ökar måste efterfrågan på personer med god och aktuell
utbildning tillgodoses genom fort- och vidareutbildning.

Propositionen innebär att kommunerna blir skyldiga att
medverka till att även vuxnas önskemål om utbildning
tillgodoses. Detta måste, enligt vår uppfattning, leda till en
långt gående samordning mellan ungdomsutbildning och
vuxenutbildning i alla deras former. Ett formellt ansvar för
att så sker bör åvila kommunen.

Det nya bidragssystemet innebär att det långt ifrån är
självklart att all utbildning skall bedrivas i det allmännas
regi. Det kan i många fall vara förmånligare att utbildning
tillhandahålls av en fristående arrangör.

Vi har i anslutning till regeringens proposition Ansvaret
för skolan (prop. 1990/91:18) rörande det nya
statsbidragssystemet kritiserat de omfördelningseffekter
som följer av förslaget. Vi hävdade att kommunernas
ambitionsnivå också skall tillmätas betydelse vid
framräkning av bidragen.

Det nu införda systemet kan komma att gynna
kommuner med låg aktivitet inom vuxenutbildningen på
bekostnad av dem som har högre ambitioner. Riksdagens
beslut med anledning härav är att övergångsregler skall
gälla under en fyraårsperiod. Vi anser fortfarande att
kriteriet aktivitetsgrad skall vägas in vid framräkning av den
del av sektorsbidragen som avser vuxenutbildning.

Enligt regeringens förslag skall kommunerna vara
skyldiga att ''erbjuda kommunens innevånare möjligheter
till vuxenutbildning''. Vidare anges att kommunerna bör
sträva efter att erbjuda utbildning i den utsträckning som
motiveras av behov och efterfrågan.

Vi vill framhålla att möjligheter att delta i kommunal
vuxenutbildning bör föreligga även för andra än den egna
kommunens innevånare. På grund av t.ex. arbete i annan
kommun är det för många endast möjligt att delta i studier
som ligger nära arbetsplatsen.

Av lagtexten framgår att kommunerna förutsätts få ett
reellt monopol att bedriva vuxenutbildning med statligt
stöd. Enligt 11 kap. 6 § får kommuner uppdra åt andra att
anordna komvux, men regeringen skall meddela
föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och
vilka villkor som skall vara förenade därmed.

Moderata samlingspartiet anser att kommunerna själva
skall vara fria att avgöra på vilket sätt den kommunala
vuxenutbildningen organiseras.

Studier i komvux ger formell kompetens. I konsekvens
härmed bör betyg motsvarande dem i ungdomsskolan också
ges i vuxenutbildningen.

4. Landstingskommunal utbildning m.m.

De nationella program som avser naturbruk och
omvårdnad skall enligt regeringens förslag ha landstingen
som huvudmän.

Vi har i annat sammanhang föreslagit att landstingens
uppgifter skall renodlas till att gälla frågor rörande vård.

I konsekvens härmed bör gymnasieutbildning inte ske i
landstingens regi utan överföras till primärkommuner eller
andra huvudmän.

Detta framstår som än mer angeläget då vissa former av
utbildning med likartat innehåll och likartade krav på
investeringar annars kan komma att bedrivas av både
primärkommuner och landstingskommuner.

Det gäller bl.a. utbildningar inom
naturbruksprogrammet där ansvaret för
påbyggnadsutbildningar överförs från gymnasieskolans lilla
ram till komvux. Detta leder till att t.ex. utbildning av
förare av skogsbruksmaskiner skulle vara en angelägenhet
för landstingen medan påbyggnadsutbildningen anordnas
av komvux.

5. Statens skolor för vuxna

Regeringen föreslår nedläggning av Statens skola för
vuxna i Norrköping och Härnösand. Detta är en väl
fungerande form för utbildning som är ett bra -- och i vissa
fall det enda -- alternativet för en del studerande. Många
har t.ex. arbetstider som gör att de inte kan delta i
utbildning på regelbundna tider.

Bland motiven för nedläggning hävdar regeringen t.o.m.
att åtgärden kan leda till att den kommunala
vuxenutbildningen förbättras. Argumentet är
utomordentligt cyniskt eftersom regeringen samtidigt
föreslår att en utredning skall studera hur den framtida
distansundervisningen skall utformas. Det hade varit rimligt
att först utreda och därefter lägga fram förslagen.

Vi har tidigare föreslagit att en sådan utredning tillsätts.
Det finns skäl att redan nu framhålla att lokaliseringen inte
av regionalpolitiska skäl bör förläggas till en viss plats. Det
avgörande för distansundervisningens kvalitet är att den
som arrangerar utbildningen har hög kompetens i de ämnen
som skall studeras.

Vi avvisar mot denna bakgrund regeringens förslag om
att statens skolor för vuxna skall läggas ned.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till reformering
av gymnasieskolan,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till
reformering av gymnasieskolans studieförberedande och
yrkesförberedande utbildningar i enlighet med vad som i
motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utgångspunkterna för
gymnasieutbildningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ämnet geografi,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten att delta i kommunal
vuxenutbildning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betyg i den kommunala
vuxenutbildningen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning av
vuxenutbildningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för
programmen rörande naturbruk och omvårdnad,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag att lägga ner
statens skolor för vuxna.

Stockholm den 14 mars 1991

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)