med anledning av prop. 1989/90:76 Regionalpolitik för 90-talet

Motion 1989/90:A97 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A97

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet

1. Sammanfattning

Folkpartiet föreslår i denna motion en förstärkning av de regionalpolitiska
insatserna med 200 milj. kr. utöver vad regeringen föreslår. Vidare bör en
viss omfördelning ske av de regionalpolitiska medlen. Länsanslagen bör
ökas med 145 milj. kr. utöver regeringens förslag. De regionala högskolorna
bör få disponera 15 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit. Sänkta socialavgifter
bör medges all icke-offentlig verksamhet och inte begränsas på det
sätt som regeringen föreslår. Dessutom föreslår vi att nuvarande indelning
av stödområden behålls tills vidare.

Folkpartiet anser att en stark decentralisering av besluten till regionalnivå
är den bästa garantin för en effektiv regionalpolitik. Vi vill därför ytterligare
utöka länsstyrelsernas beslutsbefogenheter. Det är också viktigt att regionalpolitiken
i fortsättningen genomförs som en lokal mobilisering med satsningar
på kunskap, kommunikation och kultur.

2. Inledning

Regionalpolitiken skall öka den enskildes möjligheter att fritt kunna välja
arbete och bostadsort och åstadkomma en mer likvärdig ekonomisk, social
och kulturell standard för landets olika delar. När lokaliseringspolitiken tillkom
i början av 60-talet var ett av argumenten för den att understödja ett
rationellare resursutnyttjande. Överhettning och bristsituationer i expansionsområden
skulle avhjälpas genom att man via offentliga insatser understödde
expansion i de delar av landet där outnyttjad kapacitet fanns. Detta
argument för en aktiv regionalpolitik kommer att vara aktuellt även framöver
i en situation med mer permanent brist på arbetskraft.

Arbetslösheten är oftast högre i glesbygdslänen än i storstadslänen. Skulle
arbetslöshetsnivån ligga på samma nivå i skogslänen som i t.ex. Stockholms
län så skulle det innebära ett tillskott på ca 10 000 personer bland de sysselsatta.
Även arbetskraftsdeltagandet, framför allt bland kvinnor, är högre i
storstadslänen. Den del av befolkningen som för närvarande inte ingår i arbetskraften
utgör sålunda en arbetskraftsreserv.

Regionalpolitiska problem finns även idag,men problemen är annorlunda
än på sextiotalet. Lokaliseringspolitiken byggde på att staten genom selek

tiva bidragssystem skulle styra industriföretagens investeringar till de delar Mot. 1989/90
av landet där man upplevde problem. Då bottnade problemen i industrins A97

expansion och rationaliseringar inom jordbruket. Idag är vi i en situation,
där ett fåtal orter befinner sig i utveckling samtidigt som ortskriser och problem
på ett annat sätt än tidigare riskerar att uppstå i hela landet. De snabbt
expanderande delarna av industrin, som data- och tjänstenäringarna, har en
tendens att koncentrera sig till vissa områden. Dessa företag, som etablerar
sig i tillväxtområdena, styrs av andra etableringsfaktorer vid sidan av traditionella
kostnadshänsyn. Det är företag som bygger på behov av ny kunskap
(exempelvis dataindustrin) och kvalificerad personal. Det blir därför
naturligt att de då lokaliserar sig i närheten av kunskapscentra, som universitet
och högskolor.

Detta betyder att infrastruktur av olika slag blivit allt viktigare. Det gäller
att erbjuda företagsamheten en sådan miljö, att kreativitet och nytänkande
kan stimuleras. Den nya regionalpolitiken måste ha en mobiliseringspolitisk
utgångspunkt. Regional balans skall uppnås genom att man understödjer lokal
mobilisering, enskilda initiativ och skaparanda.

Denna ansats innebär att en rad sektorer vilka inte traditionellt definierats
som regionalpolitiska nu får relevans i detta sammanhang. Politiken måste
syfta till att skapa och understödja allmänna miljöer där skapande och enskilda
initiativ kan frodas. Därmed blir frågor om utbildning och forskning,
kommunikationer och även kultur viktiga vid sidan av stödsystemen. Det är
av mycket stor vikt att man även i de delar av landet som upplever problem
kan skapa förutsättningar för god utbildning och goda kontakter med landet
i övrigt jämte ett gott kulturutbud. I våra motioner i anledning av regeringens
näringspolitiska motion utvecklar vi närmare vår syn på samhällets ansvar
för en fungerande infrastruktur och villkoren för småföretag. En rad
förslag presenterade vi redan i januari, bl.a. i vår partimotion om livskraftiga
småföretag.

En central aktör i regionalpolitiken är länet. På länsnivån kombineras lokal
kännedom och möjligheter till samordning. Mot denna bakgrund har
Folkpartiet drivit på och deltagit i beslut om kraftigt höjda länsanslag. När
det gäller de centralt givna stöden vill vi ge dem en mer generell inriktning.

Det är därför tillfredsställande att regeringen i propositionen presenterar
en politik som i flera delar går Folkpartiet till mötes. Regeringen inser bl.a.
att det är viktigt att satsa på infrastrukturen. Länsstyrelserna får större frihet
att besluta i regionala frågor samtidigt som stödformerna förenklas och schabloniseras.
Vi tvingas ändå konstatera att propositionen är otillräcklig mot
bakgrund av de behov som föreligger.

3. Regionalpolitikens organisation

Det är viktigt med en god samordning mellan olika politikområden inom regionalpolitiken.
Regeringen har inte lyckats särskilt väl med det. I propositionen
föreslår nu regeringen att den centrala organisationen skall förstärkas.
Vi har en annan uppfattning än regeringen. Det som fordras är en ökad
självständighet på länsnivå. Det är här kunskaperna om de konkreta problemen
finns och det är här de kan lösas.

Således vill vi tilldela länsstyrelserna en än viktigare roll i regionalpoliti- Mot. 1989/90

ken. Genom att länsanslagen förstärks blir beslut på länsplanet mer centrala A97

för regionens utveckling. Genom att styra länsanslagens storlek mellan olika
stödområden och regioner kan rikspolitiska värderingar med utgångspunkt
i nationella bedömningar om problemens omfattning få genomslag i praktisk
politik.

Vi kan idag se hur kommunerna i vissa fall ger direkta eller indirekta subventioner
till enskilda företag och industriella projekt. Folkpartiet anser
denna utveckling vara olycklig. Den kan lätt ge upphov till en kamp mellan
olika kommuner för att med allt större subventioner locka till sig företag och
sysselsättningstillfällen. Vi anser att kommunernas insatser inom näringspolitiken
bör begränsas till att skapa goda förutsättningar för företagsamheten
genom god service när det gäller social omsorg, transporter, arbetsplatsområden,
bostäder, kulturaktiviteter m.m. Någon förändring av den allmänna
kompetensregeln att kommunerna själva får vårda sina angelägenheter bör
självfallet inte ske.

Länens roll inom regionalpolitiken kommer att ställa stora krav på länsorganens
förmåga till överblick, planering och sektorssamordning. Det är inte
svårt att i dag finna exempel på brister i detta avseende. Det förekommer
exempelvis att decentralisering av viss statlig verksamhet inom länen neutraliseras
genom att annan verksamhet samtidigt flyttas in till huvudorten. Vår
förhoppning är att det genom riksdagens beslut nyligen om en ny regional
förvaltning skapas bättre förutsättningar för att i länen väga olika sektorsintressen
mot varandra. Naturligtvis ställer den ökade friheten för länen också
krav på kontroll och utvärdering av deras verksamhet. Vi anser mot den bakgrunden
att det är rimligt att riksrevisionsverket i sin granskningsverksamhet
i ökad utsträckning prioriterar den regionalpolitiska sektorn.

Vi avvisar förslaget att ombilda glesbygdsdelegationen till en ny myndighet,
som lokaliseras till Östersund. Vi menar att glesbygdsproblemen och
övriga regionalpolitiska problem måste ses i ett sammanhang. Det är samspelet
mellan glesbygden och landsbygden som är väsentlig. Vi är oroliga för
att regeringens förslag splittrar helheten. Risken är uppenbar att glesbygden
blir förlorare om dess intressen enbart skall bevakas av en myndighet istället
för av varje länsstyrelse. Vi förordar i stället att glesbygdsdelegationen bibehålls
i sin nuvarande form. Av de 15 milj. kr. som regeringen vill avsätta till
den nya myndigheten vill vi istället tillföra länsstyrelserna 10 milj. kr. för regionalpolitiska
insatser. Resterande 5 milj. kr. tilldelas glesbygdsdelegationen
så att den kan driva verksamheten vidare i nuvarande form.

4. Kultur

På sitt sätt är det märkligt att kulturfrågorna inte fått större plats i debatten,
när regionalpolitiken kommit att inriktas på eget skapande, lokala initiativ
och kreativa miljöer.

För det första är kulturutövning i sig en kreativ verksamhet, och skapande
inom ett område föder lätt skapande även på andra. Kulturutövning kan ge
viktiga stimulanser för skapande och nytänkande även inom andra områden.

För det andra är kultur en väg att upptäcka sig själv och sin omgivning, att

vinna distans och möjliggöra förnyelse. Ibland brukar det hävdas att ett av
de stora hindren för regional förnyelse i brukssamhällen är de lokala normer
som finns där. Kanske kan intresse för lokalhistoria ses som en del i processen
av nyskapande. Det som tidigare uppfattats som självklart ses med nya
ögon med kulturens hjälp. Samtidigt sker det i former, där nya former av
gemenskap etableras.

För det tredje brukar det hävdas att kreativa personer också ställer krav
på en kreativ och inspirerande fritid. I en tid där brist på kvalificerad personal
är ett av de stora hindren för utveckling kan ett rikt och mångfasetterat
kulturutbud fungera som en viktig attraktionsfaktor. Vissa flyttningsstudier
visar också att kulturutbudet inte är en oväsentlig faktor när man skall förklara
varför många personer frivilligt lämnar hembygden för att bosätta sig
i storstäderna.

Enligt vår mening är det sålunda av vikt att regionalpolitiska medel även
kan användas för kulturella insatser. Dessa möjligheter kan inrymmas inom
länsanslagets post för projektverksamhet, och vi noterar att regeringen - i
enlighet med tidigare krav från folkpartiet - föreslagit att begränsningen av
hur stor del av anslaget som får användas för regional projektverksamhet
slopas.

5. Stödområden

I dag finns det tre regionalpolitisk prioriterade stödområden, A, B och C.
Geografiskt innefattar stödområdena de största delarna av Norrland, stora
delar av Kopparbergs och Värmlands län, hela Gotlands län samt delar av
Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län. Regeringen har också möjlighet
att placera in kommuner som genomgår omfattande strukturomvandlingar i
tillfälligt stödområde.

Regeringen föreslår en förändring av stödområdesindelningen. Förändringen
motiveras främst med att behovet av kostnadssänkande styrmedel är
störst i en mer begränsad del av landet än vad dagens omfattning av stödområden
motiverar. I allt högre utsträckning är det idag insatser av infrastrukturell
art som kommer i fråga.

Ett viktigt inslag i en mobiliserande regionalpolitik måste vara insatser för
att förbättra infrastrukturen i utsatta delar av landet, t.ex. genom förbättrade
kommunikationer och ökad tillgång till utbildning och FoU.

I detta sammanhang vill vi särskilt understryka att förändringar i ovanstående
inriktning inte får innebära minskade ambitioner vad gäller tilldelning
av länsanslag till regioner som inte ingår i stödområdet.

Emellertid kan vi inte finna att regeringen presenterat någon fullgod argumentation
för den nya stödområdesindelningen. Varje sådan förändring innebär
gränsdragningsproblem, och det är nödvändigt att klart redovisa vilka
överväganden som legat bakom förslagen. Så har ej skett i propositionen.

Mot denna bakgrund föreslår vi att den hittillsvarande stödområdesindelningen
bibehålls tills vidare. Så bör ske i väntan på att regeringen presenterar
ett såpass gott beslutsunderlag att vi kan ta ställning till hur en lämplig avvägning
kan ske.

*

Mot. 1989/90

A97

14

Vad gäller användningen av tillfälliga stödområden i princip vill vi under- Mot. 1989/90

stryka att detta bör ske vid plötsligt uppkommande lokala kriser, där hela A97

bygder hotas som följd av nedläggningar.

6. Stöd och stödformer

Som vi redan tidigare har påpekat tycker vi att det är bra att floran av regionalpolitiska
stöd förenklas och schabloniseras. Investeringsbidrag, regionalt
utvecklingskapital, offertstöd och lokaliseringslån försvinner nu ur stödfloran.
Folkpartiet har länge arbetat för en förenkling av de olika stöden och
för att uttalat selektiva stödformer som offertstödet avvecklas.

6.1 Lokaliseringsbidrag

Lokaliseringsbidragen till investeringar i byggnader och maskiner kommer
enligt regeringen att kunna uppgå till maximalt 35 % i stödområde 1 och till
maximalt 20 % i stödområde 2. Förslaget innebär en sänkning av bidragsnivån
jämfört med dagens regler och samtidigt en anpassning till de stödnivåer
som finns inom EG.

Eftersom vi föreslår att dagens stödområden skall behållas tills vidare så
måste lokaliseringsbidragen utgå till alla tre stödområdena. Vi menar dessutom
att procentsatsen för stödområde B bör höjas med 5 % till 25 %. Detta
innebär att stöd fortsättningsvis utgår med maximalt 35 % till stödområde A,
med 25 % till stödområde B och med 15 % till stödområde C.

Regeringen föreslår att länsstyrelserna i fortsättningen skall få besluta om
lokaliseringsbidrag i samband med investeringar med ett totalt kapitalbehov
av högst 15 milj. kr. Vi anser att länsstyrelsernas beslutsbefogenheter bör
omfatta investeringar upp till 20 milj. kr.

Med anledning av detta förslag måste delar av anslaget för lokaliseringsbidrag
som regeringen föreslår skall anvisas statens industriverk och regeringen
att överföras till länsstyrelserna. Vi uppskattar detta till 100 milj.kr.

Vidare bör länsstyrelserna få förfoga över 10 milj.kr. som regeringen föreslår
skall anvisas glesbygdsdelegationen. Vi anser att anslaget till regionalpolitiska
utvecklingsinsatser - länsanslagen - ytterligare bör ökas med 35 milj.kr.

Totalt innebär detta en förstärkning med 145 milj.kr. utöver regeringens förslag.

6.2 IKS-stödet och stödet till samhällelig service

Regeringen föreslår att IKS-stödet och stödet till samhällelig service inom
ramen för glesbygdsstödet skall avvecklas. Folkpartiet anser att det är länsstyrelserna
som själva skall avgöra vilken form av stöd som skall lämnas
inom ramen för glesbygdsstödet. Därför bör länsstyrelserna få besluta om
IKS-stöd och om stödet till samhällelig service även fortsättningsvis.

6.3 Nedsättning av sociala avgifter

Folkparti-Centerregeringen såg våren 1982 till att arbetsgivaravgifterna
sänktes inom stödområde A. Avsikten var att generellt förbättra förutsättningarna
för verksamhet i speciellt utsatta delar av Norrlands inland. Den 15

socialdemokratiska regeringen har sedan den tillträdde ändrat på reglerna. Mot. 1989/90

Nedsättningen gäller i hela Norrbotten och omfattar främst industriell verk- A97

samhet.

Regeringen föreslår nu att nedsättningen skall förbehållas de svårast drabbade
områdena, dvs. stödområde 1. Resterande delar av Norrbotten får viss
nedsättning under fem år. Vad gäller den geografiska koncentrationen av
sänkta sociala avgifter har man sålunda gått Folkpartiet till mötes. Emellertid
kvarstår inskränkningar i användningsområdet, och i vissa fall - basindustrin
- föreslås ytterligare inskränkningar. De gränsdragningsproblem som
vi tidigare påpekat när det gäller vem som skall få sänkta sociala avgifter
kommer sålunda att kvarstå och kanske förvärras.

Vi har länge krävt att nedsättningen av sociala avgifter skall gälla all ickeoffentlig
verksamhet. Nedsättningen bör omfatta stödområde A och de delar
av Norbottens län som inte ingår i stödområdet. Härigenom skulle nedsättningen
i mycket större utsträckning än idag komma kvinnliga företagare tillgodo
och gränsdragningsproblemen försvinna.

Det är svårt att bedöma vilket skattebortfall detta innebär. Vi uppskattar
det till ungefär 150 milj. kr.

I dag ser vi tilltagande problem där tjänstenäringarna koncentreras till ett
fåtal orter, medan tillverkningsindustrin är mer spridd. Enligt vår mening
bör det därför vara ett viktigt mål för regionalpolitiken att även underlätta
för tjänste- och servicenäringarna i problemdrabbade regioner.

Kvinnor som företagare arbetar ofta på en marknad med hårdare konkurrens
och därmed pressad lönsamhet. Genomsnittligt drabbas de därför värre
än manliga företagare av statliga åtgärder som prisstopp och höjda arbetsgivaravgifter.

Trots detta är det fler kvinnor än män som etablerar sig som företagare.

Under den senaste tioårsperioden har många fler kvinnor än män startat enskilda
bolag. Påfallande många kvinnor är i åldern 50-60 år när de startar
eget. I glesbygd där utbudet av arbetstillfällen är otillräckligt etablerar de sig
ofta för att skapa egna försörjningsmöjligheter.

6.4 Riskkapitalbolag

I propositionen hänvisar regeringen till den näringspolitiska propositionen
(1989/90:88) vad gäller riskkapitalbolag. I den motion vi väcker i anslutning
till denna avvisar vi förslaget om statligt ägande genom nya riskkapitalbolag
och föreslår istället andra instrument för att trygga småföretagens riskkapitalförsörjning.

7. Paketpolitiken

Vid sidan av de traditionella insatserna krävs enligt vår mening även en politik
för att möta snabbt uppdykande och lokala kriser. Den svenska näringsstrukturen
och etableringsmönstren inom näringslivet har lett till att många
orter domineras av ett eller ett fåtal företag. Detta medför en sårbarhet, där
orters hela existens hotas vid snabba förändringar på de marknader det på
orten dominerande företaget är beroende av. I sådana situationer måste staten
vara beredd att ingripa snabbt - bl.a. med paket av skilda slag. 16

Men mycket av den paketpolitik regeringen bedrivit under senare tid Mot. 1989/90

har inte avgränsats till akutåtgärder mot sådana plötsligt uppkomna, lokala A97

sysselsättningskriser. Det är vår uppfattning att paketpolitiken i stället
kommit att ersätta annan, mer långsiktig, regionalpolitik. I stället för långsiktiga,
kontinuerliga, satsningar har regionalpolitiken i allt högre grad kommit
att bedrivas stötvis, i form av återkommande stora paket.

Relationen mellan paketpolitiken och övrig mer kontinuerlig regionalpolitisk
verksamhet aktualiseras nu i propositionen genom förslagen om de
särskilda insatserna i Jämtlands län. Detta paket och många av dess föregångare
karakteriseras av en blandning av kort- och långsiktigt verkande åtgärder.
Det finns idag flera krislän i den meningen, att länet präglas av
djupare och allvarligare problem än många andra delar av landet. Men dessa
problem kan knappast sägas vara plötsligt uppdykande eller överraskande.

Den allmänna problembilden har varit känd sedan länge. Detta ställer frågan
om relationen till övrig regionalpolitik på sin spets. Inte minst gäller det
mer långsiktigt verkande insatser för infrastruktur, teknikspridning och
FoU.

Med den sektorisering som präglar det regionalpolitiska arbetet finns fördelar
med att bedriva stöd- och utvecklingsverksamheten i form av återkommande
större satsningar med några års mellanrum. 1 och med att arbetet bedrivs
i projektform underlättas sektorssamordningen.

Samtidigt finns nackdelar med detta arbetssätt. Risken är att mer långsiktigt
och övergripande tänkande kommer i skymundan när "paketens innehåll
sätts samman. Enligt vår mening har detta varit ett påfallande drag i
samband med flera av regeringens paket. Ofta redovisas inte i propositionerna
någon egentlig argumentation för de avvägningar som legat till grund
för insatserna. I flera fall har t.o.m. beskrivningen av användningen av de
föreslagna medlen varit bristfällig.

Speciellt i situationer av arbetskraftsbrist kan paketpolitik, där alternativ
till denna finns, vara till direkt nackdel för utvecklingsarbetet. Flera av
de insatser som brukar föreslås - icke minst vad gäller högskolan - inbegriper
rekrytering av kvalificerad personal. Eventuella rekryteringsproblem underlättas
knappast av att utvecklingsinsatserna beslutas stötvis i stället för mer
kontinuerligt.

Vi motsätter oss inte de nu föreslagna åtgärderna för Jämtland. Men enligt
vår mening bör regeringen fortsättningsvis söka former för det regionalpolitiska
utvecklingsarbetet vilka medger att en större del av insatserna kan ske
mer kontinuerligt. Därmed skapas bättre möjligheter för långsiktighet i arbetet
samtidigt som hänsyn kan tas till problem vilka kan följa av t.ex. brist
på arbetskraft. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen ovanstående
principer för det regionalpolitiska arbetet till känna.

8. Infrastruktur

I regeringens näringspolitiska proposition berörs infrastrukturens utbyggnad.
En särskild fond på 5 miljarder föreslås, men i övrigt lämnas en rad
frågor obesvarade bl.a. vad gäller medlens användning och utformningen av
nya finansieringsformer.

Folkpartiet menar att ambitionsnivån för infrastrukturens utbyggnad Mot. 1989/90

måste vara väsentligt högre än vad regeringen tänkt sig. Sammanlagt bör A97

satsningen med offentliga medel på infrastruktur vara dubbelt så stor som
regeringen föreslagit. I en kommittémotion i januari föreslog Folkpartiet att
den nuvarande investeringsramen för järnvägarna (10 miljarder på 10 år)
skall flerdubblas. Detta skulle möjliggöras genom att Banverket får rätt att
lånefinansiera sin investeringsverksamhet. Det innebär merkostnad för
statsbudgeten endast i den utsträckning investeringarna inte är kommersiellt
bärkraftiga. Våra förslag i detta avseende utvecklas närmare i motionerna
om infrastruktur och näringspolitik.

9. Utbildning

Det etablerings- och expansionsmönster vi idag kan se tendenser till antyder
att närhet till högre utbildning blivit en allt viktigare etableringsfaktor. Nyskapande
inom olika områden förutsätter i ökad utsträckning tillgång till särskild
kompetens, och genomförandet av nya idéer - alltså själva produktionen
- blir i allt större utsträckning beroende av tillgång till välutbildad arbetskraft.
Bägge faktorerna skapar ett tryck på de orter där högre utbildning,
främst med naturvetenskaplig och ekonomisk inriktning, finns att
tillgå.

Dessa tendenser ställer högskolepolitiken inför nya uppgifter. När de regionala
högskolorna byggdes ut handlade det mest om att öka människornas
tillgång till högre utbildning på nära håll. De regionala högskolorna byggdes
upp kring verksamheter, vilka också återfanns på de gamla universitetsorterna.

I dag har de regionala högskolorna i växande utsträckning profilerat sig
genom att inrikta sin verksamhet på regionala behov, antingen som dessa
framställs av andra grupper inom regionen eller som de uppfattas av högskolan
själv. Man har sökt dra nytta av närkontakten med de regionala avnämarna.

Denna utveckling innebär att det idag är relevant att beskriva högskoleorganisationen
som en kedja med flera länkar. Genom ett system med regionalt
förankrad högskoleutbildning ges regionerna kontakt även med de
forskningsresultat som de större högskolorna producerar. De regionala högskolorna
kan därmed spela en viktig roll i den teknik- och kunskapsspridning,
som utgör en central faktor för att företag skall kunna etablera sig utanför
universitetsorterna. Den regionala högskolan fungerar som ett kunskapscentrum,
där företag och myndigheter får tillgång till tillämpad forskning,
utvecklingsarbete, utredningsverksamhet och utbildning.

De små och medelstora högskolornas FoU-verksamhet har till stor del
vuxit fram med hjälp av externa medel. Därmed har tillämpad forskning,
utvecklingsarbete och utredningsverksamhet fått en inriktning mot områden,
där den regionala högskolans lokala kontakter och nätverk utnyttjas.

Det är viktigt att organ för samverkan mellan den regionala högskolan och
avnämarna utvecklas vidare. Idag har en rad olika former för sådan kontakt
och samverkan tillkommit, och även framöver bör frihet i fråga om formerna
för t.ex. stiftelsers och teknikcentras utveckling råda. Utvecklingen av kon

taktnät och samverkansformer måste få ske på egna villkor. Mångfald är av Mot. 1989/90
stort värde även inom detta område. A97

Folkpartiet ser positivt på den samverkan som vuxit fram mellan de regionala
högskolorna och avnämarna i form av bl.a. uppdragsverksamhet. Även
framöver måste en viktig del av de regionala högskolornas verksamhet ha
denna inriktning. Men den utvecklingen rymmer också faror. Högskolan kan
bli för beroende av regionens näringsliv och myndigheter.

I den mån en region drabbas av ekonomiska och andra problem kan detta
medföra att även högskolan försvagas. Den regionala högskolan kan på
detta sätt komma att reflektera regionala problem snarare än verka som en
kraft för förnyelse. Högskolan måste ha sådan egen kraft och stabilitet, att
den kan medverka till att stimulera nyskapande och förändringar i en region.

Det är viktigt att goda möjligheter finns för forskningsanknytning och
kontakter mellan universiteten och regionala högskolor. Målsättningen bör
vara att de mindre och medelstora högskolornas lärare har ett brett kontaktnät
med verksamheten vid andra högskolor, och att de ges möjlighet att löpande
följa forskningens och utbildningens utveckling vid dessa. Samtidigt
förutsätter en god forskaranknytning av undervisningen vid de mindre och
medelstora högskolorna att lärarna vid dessa forskar själva.

I folkpartiets motion om forskningspolitiken föreslås åtgärder för att
stärka högskolan. Vi pekar på vägar för att underlätta högskolelärarnas
forskning. Vad gäller systemet för fördelning av medel till lärares forskning
föreslås där att vissa regionala högskolor skall få medel avsatta för lärares
forskning, samtidigt som kvalitetskontrollen av forskningsansökningarna
skall utföras av forskningsrådsnämnden.

Dessa förändringar innebär ökad självständighet för de mindre och medelstora
högskolorna. Samtidigt innebär de förbättrade kontakter mellan dessa
och universiteten och de större högskolorna. De mindre och medelstora högskolorna
ges möjlighet att själva välja inriktning på forskningen. Samtidigt
hålls kontakten med de större högskolorna och forskningsrådsnämnden i frågor
om vilka kvalitetsnormer som skall gälla i olika hänseenden.

Regeringen föreslår i propositionen att 35 milj. kr. skall avsättas under
den kommande treårsperioden för tillfälliga medel för forsknings- och utvecklingsverksamhet
vid högskolorna i de regionalpolitisk! prioriterade områdena.
Regeringen vill att tyngdpunkten på satsningarna skall ligga på det
tekniska området. Vi delar regeringens uppfattning att det av regionalpolitiska
skäl fordras särskild satsning på de utpekade högskolorna. Vi menar
dock att en större satsning är motiverad. Därför föreslår vi att ytterligare 15
milj. kr. avsätts för detta ändamål. Det bör ankomma på högskolorna själva
att prioritera de insatser som är mest angelägna. Som vi tidigare påpekat är
det nödvändigt för den framtida kompetensutvecklingen vid de mindre och
medelstora högskolorna att en större andel av lärarna är forskarutbildade.

Ytterligare en väg att förstärka kontakterna mellan de större och de
mindre högskolorna är att vissa delar av grundutbildningen vid de större
högskolorna läggs vid någon av de regionala. Så sker idag i Västerås, där det
finns möjlighet att läsa de två första åren av civilingenjörsutbildningen. De
studerande läser sedan vidare vid KTH i Stockholm. Detta exempel bör
kunna leda till efterföljd på fler håll. 19

De regionalpolitiska argumenten för en utveckling av högskoleutbild- Mot. 1989/90

ningen på regional nivå äger till stora delar även tillämplighet vad gäller gym- A97

nasieskolan. En gymnasieutbildning av god kvalitet är även den en förutsättning
för regional utveckling. Tillgång till gymnasieutbildning är dessutom en
viktig faktor när enskilda väljer bostadsort, och är i många fall en förutsättning
för att bosättningsbeslutet skall kunna gälla även på längre sikt. Gymnasieskolornas
lokaler och utrustning kan dessutom fungera som en allmän
tillgång för regionen.

Det pågår nu en försöksverksamhet med en förlängning av gymnasieskolans
tvååriga utbildningslinjer. Vi har tidigare krävt att försöksverksamheten
skall utökas med ytterligare 4 000 platser. Ett ökat inslag av praktik i gymnasieutbildningen
innebär att kontakterna mellan gymnasieskolan och de lokala
avnämarna stärks. Därmed kan ett samspel mellan gymnasiet och den
lokala arbetsmarknaden utvecklas. Dessutom ges ungdomar en viktig introduktion
till och kontakt med lokala arbetsgivare.

Folkpartiets allmänna utgångspunkter vad gäller ungdomsutbildningen
bygger på idéer om ökade möjligheter till lokal variation och experiment.

Därmed ökar också skolans möjligheter att ta del av och delta i arbetet för
lokal mobilisering och utveckling inom regionen. I motioner i riksdagen har
vi krävt att ett program skall utvecklas rörande bland annat hur kontakterna
mellan gymnasieskolan och näringslivet skall kunna förbättras, ökade möjligheter
till återkommande och kompletterande utbildning samt ökad flexibilitet
i undervisningen. 90-talets minskande ungdomskullar måste innebära
att samarbetet mellan gymnasieskolan, komvux, AMU-utbildningar och
folkhögskolor ökar för att resurserna skall kunna utnyttjas rationellt.

En väl fungerande vuxenutbildning har stor betydelse för att förbättra
möjligheterna för kvinnor att stanna kvar i sin hembygd.

10. De areella näringarna

Ett väl fungerande jordbruk är en förutsättning för en framgångsrik regionalpolitik.
Jordbruket har idag i glesbygden en nyckelroll som bas för kombinationsverksamhet.
Förmår vi inte att behålla och stärka de kombinationsjordbruk
som finns kvar så faller även annan verksamhet med ytterligare avfolkning
av landsbygden som följd. I detta sammanhang vill vi hänvisa till
vårt krav att förändra jordförvärvslagen så att även de som avser att driva
annan verksamhet vid sidan av jordbruket kan få förvärvstillstånd.

Ett bra sätt att få ett väl fungerande jordbruk i de regionalpolitisk! prioriterade
delarna av landet är att också här förenkla den snårskog av regleringar
som nu finns. Folkpartiet har förespråkat att så skall ske. Vi vill dock
även i fortsättningen behålla Norrlandstödet inom jordbruket. Det är viktigt
att jordbruk kan drivas vidare i Norrland. Vi får då en levande landsbygd
samtidigt som vi bevarar vår natur och det öppna landskapet.

Då regeringen senare i vår kommer att lägga fram en proposition om en
ny livsmedelpolitik, så avser vi att återkomma med ytterligare synpunkter på
jordbruket inom regionalpolitiken.

Skogsnäringen har stor regionalpolitisk betydelse. Den ger både sysselsättning
och möjligheter att försörja sig i bygder som annars brottas med

stora avfolkningsproblem. Som framhålls i Folkpartiets skogspolitiska motion
har både skogsbruk och sågverk en avsevärd betydelse för våra glesbygders
framtid. 1 den motionen föreslås en rad åtgärder för att främja svenskt
skogsbruk, bl.a. en förändring av skogsvårdslagen i syfte att minska regelsystemet
samt en sänkning av skogsvårdsavgiften.

Det är angeläget att slå vakt också om skogens andra värden, inte minst
dess betydelse för naturvården och dess roll som livsmiljö för många växtoch
djurarter. Folkpartiet har lagt fram en rad förslag i detta syfte. I detta
sammanhang bör det understrykas att speciella regionalpolitiska insatser bör
göras i områden där naturskyddsbesluten är särskilt omfattande - inte minst
för att stimulera kombinationsverksamheter. Folkpartiet har tidigare föreslagit
en särskild höjning av länsanslagen på 15 milj. kr. till de fjällkommuner
som påverkas av naturskyddsbeslut i de fjällnära skogarna. Detta avvisades
då av samtliga andra partier. Vi förutsätter att sådana förslag presenteras när
regeringens aviserade proposition senare läggs fram.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principerna för det regionalpolitiska arbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av länsstyrelsernas regionalpolitiska
stödverksamhet,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag att ombilda glesbygdsdelegationen
till ett verk,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag om ny stödområdesindelning
och istället beslutar att nuvarande stödområden skall bibehållas,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av hur en framtida
stödområdesindelning skall ske,

6. att riksdagen beslutar att lokaliseringsbidragen maximalt skall
uppgå till 35 % i stödområde A, till 25 % i stödområde B och till 15 %
i stödområde C, i enlighet med vad i motionen anförts,

7. att riksdagen beslutar att länsstyrelserna skall få besluta om lokaliseringsbidrag
upp till ett investeringsbehov av 20 milj. kr. i enlighet
med vad i motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om IKS-stöd och stöd till samhällelig service,

9. att riksdagen beslutar att nedsatta socialavgifter skall omfatta all
icke-offentlig verksamhet i enlighet med vad i motionen anförts,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade resurser för forskning och utveckling vid de
regionala högskolorna,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om speciella regionalpolitiska insatser i områden där
naturskyddsbesluten är särskilt omfattande,

12. att riksdagen beslutar för budgetåret 1990/91 på anslaget D 1.
Lokaliseringsbidrag m.m. anslå 250 000 000 kr.,

Mot. 1989/90

A97

21

13. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1990/91 på anslaget
D 2 Regionala utvecklingsinsatser anslå 145 000 000 kr. mer än regeringen
föreslagit, dvs. 1 045 000 000 kr.,

14. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1990/91 på anslaget
D 4 Ersättning för nedsättning av socialavgifter anslå 150 000 000 kr.
mer än regeringen föreslagit, dvs. 500 000 000 kr.,

15. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1990/91 på anslaget
D 7 Glesbygdsdelegationen, anslå 5 000 000 kr.

Stockholm den 26 mars 1990

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)

Mot. 1989/90

A97

22