med anledning av prop. 1988/89:80 om verksamhet

Motion 1988/89:Fö13 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Föl3

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
med anledning av prop. 1988/89:80 om verksamhet
och anslag för det militära försvaret m.m. under
budgetåret 1989/90

I denna motion föreslår folkpartiet att riksdagen för de närmaste två
budgetåren skall anvisa 400 respektive 800 milj.kr. utöver regeringens
förslag för det militära försvaret. Avsikten med vårt förslag är att därmed
kunna förverkliga de väsentligaste förstärkningarna av försvarsmaktens
operativa förmåga enligt 1987 års försvarsbeslut. Förstärkningarna avser
bl.a. helikoptrar för sjuk vårdstransport, kvalificerat luftvärn, ubåtar och
tunga kustrobotar. Folkpartiet anser alltså att innehållet i 1987 års försvarsbeslut
skall förverkligas. I detta syfte är vi till skillnad från regeringen
beredda att anslå de medel som behövs.

Folkpartiet har i sin partimotion i januari i år om totalförsvaret (1988/
89:Fö207) redovisat sin syn på vad som krävs av totalförsvaret för att detta
skall vara ett starkt stöd för stabiliteten i det nordiska området. I partimotionen
angavs folkpartiets uppfattning om den lämpliga utvecklingen av
totalförsvaret både i kvalitativt och kvantitativt avseende. Vi anser att de
säkerhetspolitiska förutsättningarna och de därmed följande kraven på
totalförsvarets olika funktioner är oförändrade jämfört med situationen då
riksdagen fattade 1987 års försvarsbeslut. De förstärkningar som då beslutades
- såväl inom sjukvården som för viktiga delar av det militära försvaret måste
därför i allt väsentligt genomföras som en grund för nästa försvarsbeslut.

Det faktum att myndigheterna i underlaget till försvarsbeslutet underskattat
kostnaderna och att läget inom försvarsindustrin visat sig vara avsevärt
allvarligare än vad riksdagen hade kännedom om 1987 förändrar inte denna
inriktning. Det vore enligt vår mening inte ansvarsfullt att skriva ned kraven
på totalförsvaret och därmed förlora sammanbandet mellan säkerhets- och
försvarspolitiken. Ett sådant agerande är främmande för folkpartiet.

Partimotionen från januari i år och föreliggande motion bör alltså läsas
tillsammans, varvid januarimotionen ger det större sammanhanget och de
principiella motiveringarna. Uppdelningen i två motioner är en följd av att
regeringen i årets budgetproposition behandlade delar av totalförsvaret,
medan verksamheten och anslagen för det militära försvaret behandlas i
särpropositionen 1988/89:80. I flera avseenden innehåller den senare propositionen
förslag som folkpartiet måste välkomna. Dit hör både organisationsförändringar
och vissa ökade resurser. Samtidigt nödgas vi konstatera att
propositionen inte innehåller förslag som skulle göra det möjligt att inom
rimlig tid förstärka försvarsmaktens operativa förmåga enligt 1987 års
försvarsbeslut.

Här nedan redovisas folkpartiets synpunkter och förslag relaterat till
regeringens förslag i proposition 1988/89:80.

Decentralisering och delegering Mot. 1988/89

I propositionen ställer sig regeringen bakom det mesta av ÖB:s förslag till ^013

förändringar av principerna för ledning inom hela försvarsmakten. Grundtanken
är att decentralisera och delegera ansvar för att ge ökat utrymme för
kreativitet och initiativ. Vi vill starkt tillstyrka förändringar i denna riktning.

Det ligger väl i linje med den ”inre reformation” som folkpartiet verkar för
vad gäller den offentliga sektorn. Kan inte offentliga verksamheter ge ökat
utrymme för initiativ från personalens sida kommer svårigheterna att
rekrytera och behålla kvalificerad personal att bli allt större. De anställda
måste känna att ansvarstagande, nytänkande och ökad professionalism
uppskattas.

Den utpräglade centralstyrningen inom försvarsmakten är sannolikt en av
anledningarna till att brister i mobiliseringsförråd och förbandens krigsduglighet
till stor del har dolts. En organisation där kunskap och ansvar är
separerade genom att också detaljbeslut centraliseras kan knappast fungera
ens i teorin. I praktiken har försvaret fungerat illa, vilket uppdagade brister i
kostnadskontroll och funktionsförmåga givit många exempel på under
senare år.

Vi ställer oss därmed bakom förslaget att riksdagen redan nu tar ställning
till ÖB:s förslag om decentralisering. Behovet av förbättringar är så stort att
det inte vore rimligt att fördröja beslut genom att först invänta förslag från
försvarskommittén.

Ansvarsfördelningen mellan de centrala staberna bör däremot ytterligare
prövas sedan försvarskommittén senast den 15 juni i år redovisat orsakerna
till att myndigheternas underlag till 1987 var behäftat med så uppseendeväckande
stora fel. Vi motsätter oss inte att de centrala staberna var för sig får den
principiella uppbyggnad som beskrivs i propositionen. Vi kan också godta att
riksdagen inte skall behöva fastställa varje stabs myndighetsorganisation.

Men vi vill framhålla att i den mån försvarskommittén finner behov att t.ex.
stärka ÖB:s inflytande över materielplaneringen och kontrollen av försvarsgrenarnas
driftsutgifter - vilket i sin tur ökar statsmakternas möjligheter att
också utkräva ansvar av ÖB - bör sådana förslag snarast möjligt få genomslag
också i stabsorganisationen. Vad vi här anfört om ledningsorganisationen
och försvarskommitténs uppdrag att granska den hittillsvarande försvarsplaneringen
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Civil- och militärområden

I fråga om totalförsvarets ledning på högre regional nivå, alltså indelningen i
geografiskt sammanfallande militär- och civilområden, föreslår regeringen
att Bergslagens milo/civo utgår.

Folkpartiet har lätt att ställa sig bakom den förändringen. Samma förslag
fördes nämligen fram av mittenregeringen inför 1982 års försvarsbeslut.

Förslaget fälldes i riksdagen genom att socialdemokraterna- trots att de ställt
sig bakom det i försvarsutredningen - plötsligt gjorde helt om och stödde en
moderat partimotion. Den rationalisering som på detta sätt förhindrades
skulle ha möjliggjort att resurser använts för att förnya krigsorganisationen.

Uppgörelsen i utskottet bidrog därmed till att öka obalansen inom försvaret.

Det vore möjligt att göra ytterligare en rationalisering genom att lägga Mot. 1988/89

samman också milo/civo Syd och milo/civo Väst. ÖB har föreslagit en sådan Föl3

åtgärd, som både skulle spara pengar och möjliggöra en bättre ledning. Till
följd av invändningar från överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) avstår
regeringen från att lägga fram ett sådant förslag. En övergång till fyra
milo/civo kan mycket väl ha vissa negativa effekter på den civila sidan, och
vissa förstärkningar inom den civila ledningsorganisationen vore därför
sannolikt motiverade. Vårt intryck är dock att de invändningar som framförts
från ÖCB inte vägts samman med de ekonomiska besparingar som åtgärden
skulle ge på militär sida. Är fördelarna för civilt totalförsvar av att behålla
fem civilområden så stor att den skulle motivera denna organisation även om
merkostnaden för den hade belastat den civila planeringsramen? Vi anser att
viss hänsyn till dessa förhållanden bör tas när den civila planeringsramen
fastläggs i 1991 års försvarsbeslut.

Infanteribrigaderna IB 66

I propositionen föreslår regeringen att dagens åtta omoderna infanteribrigader
IB 66 utgår. Förslaget finns i ÖB:s försvarsmaktsutredning. Försvarsministern
säger att det kan synas som om förslaget från regeringen föregriper
1988 års försvarskommittés arbete och att frågan om dessa brigaders
bibehållande borde prövas av kommittén. Han förordar ändå att beslut fattas
redan nu. Det är nämligen inte möjligt att ens med mycket stora ekonomiska
tillskott kunna avdela medel för att bibehålla dessa förband, skriver
försvarsministern. Genom att nu besluta om indragning av förbanden kan
grund- och repetitionsutbildning för dessa förband upphöra från nästa
budgetår. Materiel och personal från dem kan då överföras till andra
förband, som därigenom får ökad krigsduglighet och uthållighet.

Folkpartiet hälsar detta förslag med tillfredsställelse. I partimotionen i
januari påminde vi om att vi under lång tid pläderat för en minskning av
numerären ifråga om soldater och markstridsförband därför att det är
orimligt att ha kvar förband med otillräcklig utrustning och utbildning.

Förslaget om indragning av IB 66-or fördes fram av folkpartiet inför 1987 års
försvarsbeslut men de militära myndigheterna motsatte sig då mycket
kraftigt detta förslag. Det förtjänar påpekas att riksdagen redan 1972 beslöt
att flertalet av dessa brigader skulle slopas, men myndigheterna motsatte sig
detta riksdagsbeslut och vägrade att genomföra det. Redan 1972 stod det
klart att arméns kvalitet skulle bli orimligt låg om man vidmakthöll fler
brigader än som kunde förses med modern utrustning.

Vi påminde i partimotionen i januari om att folkpartiet inför försvarsbeslutet
uttryckte oro för brister i mobiliseringsförråden, men myndighetsföreträdare
förklarade att denna oro var obefogad. Numera sägs från flera håll att
bristerna ute i mobiliseringsförråden är långt större än som tidigare angivits.

Genom minskning av antalet förband blir det möjligt att fylla många
materielslag i förråden genom att man för över utrustning från utgående
förband. Man kan t.ex. se till att det finns automatkarbiner för alla
fältförband och fler sådana kan också föras vidare till lokalförsvarsförband

6

och hemvärn. I slutändan betyder detta att kvarvarande gevär av modellår
1896 kan utgå ur organisationen.

Genom färre förband blir det totalt sett ett mindre årligt behov av
materielomsättning. Därmed ökar möjligheterna att klara nödvändig successiv
modernisering av materiel genom tillförsel av ny utrustning.

Samtidigt som vi beklagar att åtgärden inte genomförts betydligt tidigare
vill vi alltså tillstyrka regeringens förslag om att de äldre infanteribrigaderna
utgår ur organisationen.

Försök med avkortad utbildning

Nedläggning av de äldre infanteribrigaderna är en viktig förändring för att
möjliggöra en högre kvalitet på de viktigaste förbanden, samtidigt som
handlingsfriheten bibehålls att modernisera omkring 20 anfallsbrigader.
Denna prioritering av de viktigaste förbanden motverkas samtidigt av
propositionens inriktning att vidhålla fem månaders lägsta utbildningstid för
värnpliktiga, oavsett krigsuppgift. Folkpartiet anser - som framgick också i
partimotionen i januari - att de av ÖB begärda försöken med utökad
differentiering av värnpliktsutbildningen ska genomföras. De medelsbehov400-600
miljoner kronor per år-som uppkommer är inte täckta i nuvarande
planering och riskerar därmed att ytterligare urholka arméns materiella
kvalitet.

Folkpartiets grundsyn innebär att ingen värnpliktig skall genomgå en
längre utbildning än vad som behövs för att de uppgifter som är angivna skall
kunna lösas. Det är inte möjligt för folkpartiet att exakt ange vilken lägsta
utbildningstid som erfordras för enheter med bevakningsuppgifter. ÖB och
arméchefen har angivit att man bör specialutbilda enheter där det värnpliktiga
befälet ges 12-15 månaders utbildning och manskapet 2,5 månader. De
hävdar att man med målinriktad utbildning, moderna metoder och effektivt
utnyttjande av tiden bör kunna nå utbildningsmålen för sådana enheter.
Försöksverksamhet borde få bedrivas för att pröva realiserbarheten i de av
myndigheterna föreslagna förbanden.

Den parlamentariska värnpliktsutbildningskommittén (VK 83) föreslog
tio veckors utbildning för just värnpliktiga med bevakningsuppgifter, och
sådan utbildning bedrivs också sedan några år. Det är fråga om värnpliktiga
som vid mönstring inte bedöms lämpliga för reguljär soldatutbildning, alltså
den grupp som tidigare kallades handräckningsvärnpliktiga. Den totala tiden
för deras tjänstgöring är längre, men för krigsuppgiften bevakning skulle de
ges tio veckors utbildning.

Alla värnpliktiga anses bli utbildade för att försvara den egna ”arbetsplatsen”.
Det gäller bemanningen på artilleripjäser, trängförbandens, ingenjörsförbandens,
signalförbandens och luftvärnsbandens personal, men också
t.ex. flygvapnets värnpliktiga som utbildats med teknisk klargöring av
flygplan som huvuduppgift. För samtliga dessa kategorier gäller att utbildningstiden
för bevakning och eget skydd är ungefär densamma som ÖB
föreslagit för bevakningsförbandens manskap. Dagens ”beredskapsplutoner”
ges redan efter tio veckor uppgiften att svara för beredskap mot
oförutsedda händelser, inklusive sådana aktioner som kräver vapeninsats.

Mot.

FÖ13

Folkpartiet kan inte sätta sig i fackmännens ställe och avgöra vilken Mot. 1988/89
utbildningstid som krävs för en bevakningsuppgift. Men det som är sant FÖ13
måste vara sant för alla med uppgift att kunna försvara sig själva och ett
punktmål. Det är tankegångar av detta slag som ligger bakom förslaget i
folkpartiets partimotion att ÖB ska få genomföra de försök han föreslagit.

Propositionen säger nu nej till detta. De ekonomiska konsekvenserna av
detta nej är långtgående.

Regeringsförslag om ekonomiskt påslag

I propositionen föreslår regeringen att ökade resurser tillförs det militära
försvaret för att förstärka repetitionsutbildningen och bibehålla den försvarsindustriella
handlingsfriheten fram till 1991. Folkpartiet kan principiellt
godta dessa förslag men förutsätter att riksdagen före beslut får en närmare
redovisning av de försvarsindustriella satsningarna.

De tillskott regeringen föreslår är 580 miljoner budgetåret 1989/90 och 625
miljoner budgetåret 1990/91. Vi konstaterar att regeringen därmed erkänner
att förstärkningar är nödvändiga sedan det visat sig att myndigheternas
underlag inför 1987 var grovt vilseledande.

Regeringens ställningstagande är en förändring gentemot attityden förra
året, då försvarsministern vägrade medge den parlamentariska utredningen
om främst arméns organisation rätten att i något avseende föreslå ökade
medel. Det var denna inställning från regeringens sida som gjorde att
folkpartiet fann det meningslöst att fortsätta det arbetet.

I sak kan sägas att förslagen att ge ökade medel till utvecklingsuppdrag hos
svensk industri är nödvändiga om inte viktiga kompetenser snabbt ska
försvinna. De i försvarsmaktsutredningen föreslagna omstruktureringarna
inom fredsorganisationen bör leda till att materielandelen av anslagen ökar
påtagligt under andra halvan av 90-talet. Men om industrin inte bedrivit
utvecklingsarbete de närmaste åren skulle sannolikt så många kompetenser
försvinna att vi sedan vore hänvisade till en betydligt större andel importerat
försvarsmateriel.

Vi kan alltså ställa oss bakom de förstärkningar regeringen föreslår. Likväl
måste vi konstatera att dessa medel inte är tillräckliga för att förverkliga
viktiga förstärkningar som låg i 1987 års försvarsbeslut. Folkpartiet föreslår
därför ytterligare satsningar, vilket redovisas nedan.

Folkpartiets förslag till förstärkningar

I partimotionen framhölls att ”vi står fast vid innehållet i 1987 års
försvarsbeslut. Nu är det nödvändigt att tillskjuta de ekonomiska medel som
krävs för att förverkliga detta innehåll.”

De påslag regeringen föreslår, 580 miljoner för nästa budgetår och 625
miljoner för budgetåret 1990/91, är enligt vår mening inte tillräckliga för att
förverkliga 1987 års försvarsbeslut.

En viss omplanering i meningen förskjutning i tiden av olika objekt måste
man alltid vara beredd på i en planering som inrymmer osäkerheter. Men
därifrån till att angivna viktiga objekt mycket kraftigt reduceras eller kraftigt
försenas är steget långt.

Vi vill särskilt framhålla fyra materielanskaffningar som gavs framträdande
roll i 1987 års försvarsbeslut.

Helikoptrar för sjuktransport

Transporthelikoptrar behövs för i första hand sjuktransporter i övre Norrland.
Ända sedan början av 70-talet har planeringen förutsatt att helikopterkapaciteten
ska utökas så att det blir möjligt att i tänkta stridsförlopp kunna
föra skadade soldater till operationsbordet inom två tre timmar. Dröjer det
längre än så ökar dödstal och invaliditet närmast dramatiskt. Utan rimlig
kapacitet för sjuktransporter kan trovärdigheten i hela försvaret av övre
Norrland ifrågasättas. ÖB har angivit att analyser av sjukvårdsbelastningen
vid alternativa angreppsfall visar att tusentals skadade skulle komma att dö,
eftersom de inte skulle komma till sjukhus i tid. ÖB framhåller att vetskapen
om organisationens bristande förmåga att ta hand om skadade skulle komma
att negativt påverka både stridsvilja och uthållighet.

Det är enligt vår mening helt nödvändigt att förstärka transportkapaciteten
med helikoptrar främst i övre Norrland. En sådan förstärkning låg i 1987
års försvarsbeslut.

ÖB bör få i uppdrag att komma in med konkreta förslag på denna punkt.

Luftvärn med medellång räckvidd

En mycket viktig markering i försvarsbeslutet var inriktningen mot ett ökat
antal bataljoner med medellång räckvidd som vi idag har två av. Enligt
folkpartiets mening har denna anskaffning senarelagts alltför mycket i ÖB:s
planering.

Modifiering och nyutveckling av radar och eldledning för de nya bataljonerna
förutsätts ske vid svensk industri. Det är därför angeläget att en del av
de belopp som avsatts för att behålla handlingsfrihet i svensk försvarsindustri
går till detta ändamål.

Marin förnyelse, ubåtar och kustrobotar

Försvarsbeslutet angav en inriktning mot 14 ubåtar, en utökning med två i
förhållande till dagsläget. Genom anskaffning av fem Ubåt 90 och livstidsförlängning
av två av dagens fem Sjöormen-ubåtar skulle denna förstärkning
komma till stånd.

Försvarsbeslutet innehöll också en utökning av antalet tunga kustrobotbatterier
från ett till fyra, vilket bl.a. skulle medge att ett batteri regelmässigt
baserades på Gotland. ÖB har angivit att bara ett batteri nu ryms i planerna.

Vi noterar med tillfredsställelse att försvarsministern vidhåller försvarsbeslutets
prioritering av systemen ubåt och tung kustrobot i så måtto att han
motsätter sig myndigheternas förslag att göra en annan prioritering mellan
systemen.

Men folkpartiet hävdar att medel måste tillföras så att man når målet 14
ubåtar och fyra kustrobotbatterier. Försvarsbeslutet förutsatte fem Ubåt 90
och två livstidsförlängda Sjöormen. Man bör granska också alternativet fyra
Ubåt 90 och tre Sjöormen. 9

Mot. 1988/89

Fö 13

I ÖB:s planering ryms bara tre Ubåt 90. Erfarenheten visar dock med stor Mot. 1988/89

tydlighet att styckekostnaden per båt blir orimligt hög vid en så liten serie. Föl3

Man brukar säga att beställs det i stället fyra ubåtar kostar den fjärde bara
drygt hälften av var och en av de tre första.

Vad gäller tung kustrobot ligger det ett stort värde i att kunna nå fyra
batterier. Man bör dock granska möjligheterna att med bibehållna grundprestanda
reducera förbandskostnaderna. Den väsentligaste uppgiften för
kustrobotförband - liksom för andra sjömålsförband - är kanske att genom
sin existens kräva så stor förbekämpningsinsats att en tänkbar angripare
finner uppgiften att slå ut dem övermäktig. Därmed omöjliggörs också
möjligheten att göra en överskeppning mot Sverige. Det måste vara ett krav
att samtliga sjömålsrobotar kan alternativutnyttjas vid kustrobotbatterier
och ytattackförband.

Den marina förnyelsen har utarmats jämfört med intentionerna i 1987 års
försvarsbeslut. Det fordras därför medelstillskott för att återföra den
materiella förnyelsen av det viktiga sjöminsystemet och för att återställa den
krigsorganisatoriska planeringen för amfibieförband och spärrbataljoner.

2 400 milj. kr. för att förverkliga försvarsbeslutet

För de här angivna objekten transporthelikoptrar, luftvärnsrobotar, ubåtar
och kustrobotar beräknar vi överslagsmässigt att det krävs omkring 1 200
miljoner kronor utöver de medel som ligger i regeringens förslag. Vi föreslår
400 miljoner kronor ytterligare för försvarsmateriel budgetåret 1989/90 och
800 miljoner kronor budgetåret 1990/91.

Marinens utbildningssystem

Försvarsbeslutet 1987 innebär ett positivt ställningstagande till ett nytt
marint utbildningssystem. Regeringen föreslår nu i propositionen att ett nytt
system införs för flottans del medan motsvarande system för kustartilleriet
får anstå. Folkpartiet har emellertid uppfattningen att marinens utbildningssystem
bör ses i ett sammanhang. Detta sammanhänger bl.a. med beredskapskraven
på marinens förband och med den gemensamma yrkesofficersutbildningen.
Genomförandet av principbeslutet om ett nytt marint utbildningssystem
bör därför anstå till dess att ett samlat förslag kan föreläggas
riksdagen.

Syn på JAS 39

Folkpartiet stod bakom 1982 års beslut om utveckling och anskaffning av JAS
39. Grundläggande var två förhållanden. Ny teknik angavs möjliggöra
tillräckliga prestanda också för ett lätt flygplan, ungefär med halva Viggens
vikt, och detta mindre flygplan skulle kunna klara tre roller, jakt, attack och
spaning. Ny motor, nya material och modern elektronik angavs som
förutsättningar för att idén med ett lätt enhetsflygplan skulle kunna
förverkligas. Minskad bränsleförbrukning, billigare underhåll men också
jämfört med Viggen lägre tillverkningskostnad angavs som viktiga moment.

Det andra förhållandet som tillmättes stor vikt vid beslutet var att industrin 10

uppträdde samlat. Bakom IG JAS stod fyra ekonomiskt starka koncerner. Mot. 1988/89

Tillsammans kunde de ge stor trovärdighet åt sin förmåga att fullfölja Föl3

kontraktet om fast pris på utveckling och de 30 första flygplanen liksom
takpris för resterande 110 flygplan fram till sekelskiftet.

Dessa bärande tankar bakom JAS-beslutet bör enligt folkpartiets mening
vara utgångspunkten vid förnyade förhandlingar med industrin.

De förseningar som drabbat utveckling och utprovning innebär fördyringar,
som helt bör falla på industrin. Den viktigaste felbedömningen har gällt
den mängd arbete som skulle krävas för att nå fram till utlovade prestanda.

Motsvarande erfarenheter av flygutvecklingar har gjorts också i andra
länder, liksom också i rader av andra utvecklingsobjekt där det ingår
omfattande mjukvaruarbete för datorer.

En bedömning är att ekonomiska osäkerheter inför serietillverkning
kanske främst ligger i beroendet av ett stort antal underleverantörer som vid
förändrade förhållanden i något avseende kan söka vilja kompensera sig
genom högre pris.

Förseningen av JAS-projektet är kännbar främst för industrin genom att
försening är detsamma som kostnadsökning.

Något realistiskt alternativ till JAS synes inte föreligga i meningen att ett
sådant flygplan skulle börja levereras före 1995 och sedan i olika omgångar
tillföras flygvapnet en god bit in på nästa sekel. Dagens utländska flygplan
kommer sannolikt att utgå ur produktion för tidigt för att kunna ersätta mer
än en del av våra Viggen. Framtida alternativ kommer sannolikt för sent för
att kunna fungera som ersättare redan för Attackviggen. Utländsk anskaffning
riskerar därför att behöva utgöras av kanske två typer av flygplan, därtill
kanske i olika versioner för vardera typen. Det betyder i sin tur ökade
kostnader för basutrustning, utbildning och underhåll jämfört med ett
enhetsflygplan.

De säkerhetspolitiska skälen för en svensk flygplansproduktion är starka,
men självfallet får detta inte leda till att staten ska vara i underläge i
förhandlingar med industrin. Både industrin och staten måste visa ansvar i de
förhandlingar som förestår.

Vad gäller möjligheterna att 1991 eller senare sätts upp en fjärde division
J35 Draken som modifierats till följd av riksdagens uttalande med anledning
av en motion från folkpartiet våren 1987 hälsar vi med tillfredsställelse de
förberedelser som myndigheterna vidtagit för att skapa handlingsfrihet.

Totalförsvarets skyddsskolas organisatoriska ställning

För ett år sedan beslöt riksdagen att inrätta en för totalförsvarets civila och
militära delar gemensam skyddsskola. Den ska inledningsvis bedriva sin
verksamhet i Kungsängen men sedan omlokaliseras till Umeå. I en motion
(1987/88:Fö7) från folkpartiet anfördes principiella invändningar mot att den
nya skolan skulle ges ställning som myndighet inom armén. Försvarsutskottet
instämde i motionens principiella betänkligheter mot att låta en
utbildningsanstalt, vid vilken ett antal vapenfria tjänstepliktiga ska få sin
utbildning, vara knuten till försvarsmakten. Ett sådant arrangemang skulle
enligt utskottet kunna ses som ett avsteg från principen att ingen vapenfri

utan eget medgivande ska kunna åläggas att tjänstgöra vid försvarsmakten, Mot. 1988/89
något som skulle kunna skapa onödiga irritationsmoment och därmed hinder Föl3
för en angelägen förbättring av utbildningskvaliteten inom ABC-skyddsområdet.

Med anledning av försvarsutskottets uttalande har regeringen uppdragit åt
totalförsvarets chefsnämnd att överväga dessa frågor. Chefsnämnden hävdar
att skyddsskolans ställning som myndighet inom armén inte är något hinder
för att låta vapenfria åläggas utbildning där. Som skäl anförs också att det
bara skulle röra sig om högst 50 vapenfria per år, vilket sägs vara ett ringa
antal. Regeringen godtar chefsnämndens argument och föreslår att totalförsvarets
skyddsskola ska ingå i huvudprogrammet Arméförband. Principen
att man inte ska kommendera vapenfria till utbildning vid militära myndigheter
gäller oavsett om det är tio eller hundra vapenfria. Vi har mycket svårt att
godta tanken att en skola dit också vapenfria sänds ska ingå i försvarsmakten.

Under efterkrigstiden har det veterligen inte hänt att man placerat vapenfria
för utbildning vid militära myndigheter. Vi har utomordentligt svårt att förstå
skälen till att staten nu ska bryta detta förhållande. Totalförsvarets chefsnämnd
har enligt vår mening inte beaktat de principiella betänkligheterna,
och man kan väl också ifrågasätta om chefsnämnden är ett särskilt lämpat
organ för att bedöma dessa frågor som ju främst har politisk och etisk
innebörd.

Vi står fast vid vad som angavs i folkpartimotionen förra året: ”Det skulle
vara olyckligt om en möjlighet, att genom utbildning av vapenfria täcka delar
av de stora bristerna på det civila skyddsområdet, stoppades på grund av
skyddsskolans organisatoriska tillhörighet. Skulle vissa vapenfria åläggas
utbildning vid en militär myndighet skulle det kunna påverka trovärdigheten
i hela vapenfrisystemet. Följden skulle nämligen bli att den som söker
vapenfri tjänst inte skulle kunna vara övertygad om att han inte skulle åläggas
utbildning vid en militär myndighet.”

I motionen angav vi två möjligheter. Antingen blir skolan en egen
myndighet direkt under regeringen. Eller också kan man knyta den till FOA,
som ju är en myndighet direkt under regeringen.

Vi föreslår att regeringens förslag avslås och att riksdagen nu beslutar att
låta totalförsvarets skyddsskola få ställning som egen myndighet direkt under
regeringen. Ett sådant beslut hindrar inte en framtida lösning så att skolan
inordnas under FOA, en lösning som har praktiska fördelar då FOA 4 i
Umeå forskar just om skydd mot ABC-stridsmedel.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att innehållet i 1987 års försvarsbeslut måste
förverkligas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sambandet mellan den centrala militära stabsorganisationen
och det uppdrag som givits försvarskommittén att

granska den hittillsvarande försvarsplaneringen, 12

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1988/89

motionen anförts om behovet av helikoptrar för sjuktransport, Föl3

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av luftvärn med medellång räckvidd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett ökat antal ubåtar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ytterligare tunga kustrobotbatterier,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av försök med 2 1/2 månaders
värnpliktsutbildning enligt överbefälhavarens förslag,

8. att riksdagen beslutar att utöver regeringens förslag i proposition
1988/89:80 utöka det militära försvarets utgiftsram för budgetåret
1989/90 med 400 miljoner kronor och planeringsramen för budgetåret
1990/91 med 800 miljoner kronor i syfte att förverkliga innehållet i
1987 års försvarsbeslut, särskilt vad avser helikoptrar för sjuktransport,
luftvärn med medellång räckvidd, ubåtar och tunga kustrobotbatterier,

9. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat förslag för hela
marinen inför beslut om genomförandet av ett nytt marint utbildningssystem,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgångspunkterna vid förnyade förhandlingar
med industrin om JAS 39,

11. att riksdagen beslutar att totalförsvarets skyddsskola skall
utgöra en självständig myndighet direkt under regeringen.

Stockholm den 16 mars 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Anne Wibble (fp)

Hans Lindblad (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

13