Högskolan

Motion 1988/89:Ub712 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:Ub712

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Högskolan

1. Inledning

En målmedveten, kraftfull och uthållig satsning på högre utbildning och
forskning är nödvändig om Sverige skall behålla sin ställning som avancerad
industrination och välfärdsstat.

Satsningen måste innebära både ytterligare resurser och sådana förändringar
i regelsystemen att verksamheten underlättas och de i högskolan
verksamma känner stöd och stimulans. Folkpartiet har under många år
arbetat för ett sådant positivt klimat för högskoleutbildning och forskning i
Sverige.

Regeringen brister på högskoleområdet ifråga om både insikter och
handlag. De goda ansatserna finns där, men de hindras effektivt av två
spärrar: oförmågan hos departementsledningen att övertyga finansministern
om tillräckliga anslag och oförmågan att helt släppa en del ideologiska
bindningar från ”U-68-tiden”, t.ex. övertron på centrala beslut och linjesystemet.
Detta leder till att de stora problem som högskolan brottas med inte
löses utan snarare blir värre år efter år. De kan delas in i två huvudgrupper.
Bristande kvalitet i grundutbildningen

- För låg lärartäthet

- För lite forskningsanknytning

- Pedagogiska brister

- Orimlig lokal- och utrustningssituation

- För låg examinationsfrekvens

- Bristande internationalisering
För mycket byråkrati

- Besluten fattas för högt upp i systemet

- Linjesystemet har överlevt sig självt

- Onödig och felaktig uppdelning av anslag och beslutsorgan för grundutbildning
respektive forskning.

Högskolepolitiken rymmer också en ”kostnadsbomb” som regeringen
måste hantera i arbetet med en ny forskningsproposition, nämligen hur
staten ska avlösa de 600 milj kr från bankerna som räddade regeringen från
tvånget att göra en rejäl utrustningssatsning i förra forskningspropositionen.

I denna motion skisseras huvuddragen i en liberal högskolepolitik. Den
innebär:

- Ökade resurser för att säkra högre kvalitet i grundutbildningen och
avhjälpa de värsta bristerna på utrustningsområdet.

- Reformering av styr- och anslagssystemet för att minska byråkratin och
öka högskolornas autonomi som går avsevärt längre än den regeringen
nyligen föreslagit.

- En kraftigare satsning på högskolans internationalisering.

- Särskilda åtgärder för att främja de små och medelstora högskolornas
utveckling, inte minst med avseende på forskningsanknytning.

- Vissa förändringar av tillträdesreglerna för att säkra bättre förkunskaper.

- En ytterligare förbättring av studiemedelssystemet.

I det följande utvecklas dessa frågor mer utförligt.

2. Den högre utbildningens och forskningens betydelse

Betydelsen av högre utbildning och forskning blir allt tydligare. Ett lands
tillgång på utbildad arbetskraft har blivit en konkurrensfaktor viktigare än de
traditionella, råvaror och kapital. I land efter land satsas också allt större
resurser på utbildning och kunskapsuppbyggande.

Mot denna bakgrund är det en anmärkningsvärt svag och initiativfattig
utbildningsbudget som regeringen har presenterat. Regeringen står handlingsförlamad
när det gäller frågan hur Sverige skall kunna öka sitt
deltagande i det alltmer ökade internationella utbildnings- och forskningssamarbetet.
I budgeten tas anslaget till lokaler och utrustning i högskolan
upp till ett lägre belopp än innevarande år, förstärkningar av grundutbildningen
inom vissa sektorer finansieras genom besparingar på andra, förskollärarlinjen
byggs inte ut tillräckligt för att riksdagens beslut om full
behovstäckning inom barnomsorgen skall kunna genomföras, den marinbiologiska
forskningen får obetydliga resursökningar trots alla tecken på
havsdöd, för att nämna några exempel.

Folkpartiet anser att regeringens passivitet är svårförsvarlig. Från högskolan
ställs det inom många områden berättigade krav på ökade resurser. Att
sådana resurser tillförs är utomordentligt viktigt. Det handlar om resurser för
att Sverige skall få möjlighet att kunna deltaga i arbetet på att lösa svåra
problem, miljöförstöring, bekämpandet av sjukdomar, finna ny energiteknik
och för att vi skall kunna utveckla vår internationella konkurrenskraft. Det
handlar kort sagt om förutsättningar för ett fortsatt välståndsbygge.

I denna motion yrkar folkpartiet på anslagsökningar på 98 milj kr. till
högre utbildning och forskning. Hur dessa medel bör fördelas framgår av
avsnitt 5.

Det är i detta sammanhang emellertid angeläget att framhålla att jämsides
med de anslagshöjningar som vi anser måste komma den högre utbildningen
till del krävs det att högskolan utnyttjar varje tillfälle till effektivisering av sin
verksamhet för att därigenom tillskapa ökade resurser. Genom att ge
enheterna en betydligt större självbestämmanderätt ökar förutsättningarna
för att sådana effektiviseringar skall kunna genomföras. Vi återkommer till
detta.

Mot. 1988/89

Ub712

7

1 * * Riksdagen 1988189.3 sami. Nr Ub709— 717

3. Internationalisering av högskolan

För ett litet land som Sverige är det internationella samarbetet av stor
betydelse. Vår litenhet gör att vi är särskilt beroende av att kunna medverka i
internationellt forsknings- och utbildningssamarbete. Hittills har vi också
varit relativt framgångsrika i detta. Det förhållandet att svensk forskning och
utbildning har hållit en hög och jämn kvalitet gör att vi har erbjudits att
deltaga i olika sammanhang där andra länder av motsvarande storlek inte är
med.

I takt med att andra länder nu höjer kvaliteten på sina utbildnings- och
forskningsansträngningar skärps kraven på Sverige ytterligare för att vi skall
ha förutsättningar att kunna deltaga. Vad gäller vårt deltagande i det
europeiska samarbetet kompliceras därtill situationen av det mycket omfattande
utbildnings- och forskningssamarbete som bedrivs inom EG.

Sverige medverkar i ett antal av EG:s forskningsprogram. Däremot är vi
utestängda från de många projekt vad gäller utbildningssamarbete som också
förekommer mellan EG-länderna. Något tillspetsat är förklaringen till detta
att Sverige inom många områden har en forskning av hög kvalitet som är av
intresse för andra länder, medan vi när det gäller grundutbildningen inte är
tillräckligt unika för att det skall räcka att bryta genom EG-muren.

Det faktum att Sverige inte är med i utbildningssamarbetet inom EG inger
enligt vår mening betydande oro. Särskilt gäller detta det förhållandet att vi
inte är med i ERASMUS, ett program där de viktigaste inslagen är ett utbyte
av studerande och lärare mellan medlemsländerna. Inom ramen för ERASMUS-samarbetet
ingår för närvarande ca 13 000 studenter i ett utbytesprogram
mellan universitet och högskolor inom EG-länderna. 1992 beräknas
motsvarande siffra vara ca 110 000 studenter. ERASMUS möjliggör alltså för
många ungdomar i Europa att genom studier i ett annat land bredda sina
kunskaper och skaffa sig värdefulla erfarenheter av främmande miljöer.
Självfallet är detta utomordentligt viktigt för de studenter som får denna
chans. I motsvarande mån går svenska studenter miste om dessa erfarenheter.

Ett annat projekt med hög prioritet inom EG är COMETT som är ett
program för tekniköverföring genom utbildning från universiteten till
näringslivet, särskilt industrin.

Ytterligare ett centralt EG-projekt är ansträngningarna att få medlemsstaterna
att ömsesidigt erkänna examina och utbildningsbevis, ett arbete som
har hunnit mycket långt.

Det faktum att Sverige inte bereds möjlighet att medverka i EG:s
utbildningssamarbete kan, om vi även på sikt skulle hållas utanför, bli
ödesdigert för våra förutsättningar att kunna bibehålla en högkvalitativ
utbildning och forskning. Sverige måste därför fortsätta sina ansträngningar
att få komma med i utbildningssamarbetet. Den bedömning man kan göra
idag tyder på att det finns förutsättningar för oss att komma med i COMETT
inom det närmaste året men att chanserna för Sverige att bli deltagare i
ERASMUS-projektet verkar mycket begränsade före 1992. Vårt intryck är
att regeringen bär ett visst ansvar för denna utveckling genom att inledningsvis
ha varit alltför passiv i kontakterna med EG.

Mot. 1988/89

Ub712

8

I avvaktan på att Sverige får möjlighet att deltaga i EG.s utbildningssamarbete
finns det en rad åtgärder som vi bör vidtaga för att utifrån våra egna
förutsättningar internationalisera vår utbildning. Nyckelbegreppen i detta
arbete bör vara anpassning av utbildningen till de förhållanden som gäller i
övriga Europa samt målmedvetna ansträngningar att höja kvaliteten på vår
utbildning och forskning så att vi är intressanta för andra länder.

En viktig åtgärd för att anpassa vårt utbildningssystem till vad som gäller i
övriga Europa är att vi sänker vår skolpliktsålder så att även svenska barn
börjar skolan vid sex år.

En annan åtgärd för att underlätta för svenska ungdomar att kunna studera
vid utländska universitet och högskolor är att förbättra skolans språkutbildning
i språken franska, tyska och spanska. Man bör överväga att öppna
möjlighet för elever som så önskar att något minska antalet timmar i engelska
för att istället kunna läsa fler veckotimmar av de andra språken.

Även inom högskolan måste inslagen av främmande språk bli större. Detta
krav framfördes av internationaliseringsutredningen redan på mitten av
sjuttiotalet men fortfarande är det relativt sällsynt med undervisning och
kurslitteratur på främmande språk.

En väg att uppnå ett större inslag av främmande språk i undervisningen är
att inbjuda lärare och forskare från andra länders högskolor och universitet
att föreläsa och forska i Sverige. Detta bör ske inom ramen för en
utbytesverksamhet för att på motsvarande sätt möjliggöra för svenska lärare
och forskare att tillbringa en tid utomlands, även det ett viktigt inslag i
ansträngningarna att internationalisera utbildningen. Som vi nämnde ovan är
EG:s intresse, i vart fall så länge vi står utanför organisationen, av
utbildningssamverkan med Sverige i inte ringa mån avhängigt av om Sverige
kvalitetsmässigt anses ha något att erbjuda. En förutsättning för att vi skall
kunna delta i det internationella utbildnings- och forskningssamarbetet är
därför att vi satsar på att ständigt höja vår kvalitet inom dessa områden.

Internationellt utbildnings- och forskningssamarbete kräver ett väl utbyggt
system för utbyte av skilda former av publikationer. Högskolor och
universitet i Sverige behöver därför vara med i de stora internationella
databaserna för faktasökning. Det behövs vidare resurser för att översätta
svenska forskningsrapporter till främmande språk och självfallet för att
löpande kunna köpa litteratur och tidskrifter från andra länder. I alla dessa
avseenden är resurserna i Sverige idag alltför begränsade. Ett särskilt
problem är att tjänsteportot avskaffas för de vetenskapliga biblioteken utan
att full ersättning anslagsvägen garanteras.

Vi kommer nedan att yrka att ökade anslag skall tillföras de vetenskapliga
biblioteken. Därav bör medel också användas förde syften vi här har nämnt.

Regeringen är i budgetpropositionen anmärkningsvärt passiv när det
gäller behandlingen av internationell samverkan inom högre utbildning. Av
budgetbilagans drygt 500 sidor ägnas knappt en sida åt detta. En nyckelmening
visar utbildningsministerns bristande engagemang: ”Jag förutsätter
även att universitet och högskolor inom sina medelsramar beaktar behovet
av internationalisering”.

Folkpartiet anser att omedelbara och resoluta åtgärder måste vidtagas för
att öka Sveriges medverkan i den internationella utbildningssamverkan. Så

Mot. 1988/89

Ub712

9

länge Sverige står utanför utbildningssamarbetet inom EG bör ansträngningarna
koncentreras till att gälla samarbete mellan universitet och högskolor i
Sverige och motsvarande i andra länder, såväl inom EG som övriga Väst- och
Östeuropa samt övriga OECD-länder. Särskilt bör därvid ett utbyte av
studenter mellan svenska högskolor och utländska prioritetas.

Till skillnad från regeringen tror vi inte att det finns möjlighet att skapa ett
mer omfattande sådant samarbete om det skall ske inom de ordinarie
medelsramarna. För att möjliggöra och uppmuntra svenska högskolor att ta
initiativ till att inleda ett mer omfattande studentutbyte bör riksdagen avsätta
särskilda medel.

Vi föreslår därför att 15 milj kr tillförs UHÄ för budgetåret 1989/90 för att
efter ansökan kunna fördelas till högskolor och universitet i syfte att
finansiera utbyte av studenter och lärare mellan Sverige och andra länder.

Sammanfattningsvis anser vi att ansträngningarna för att internationalisera
svensk utbildning och forskning bör utgå från följande:

- en anpassning av den svenska skolstarten till vad som gäller i övriga
Europa,

- förbättrad språkutbildning i franska, tyska och spanska,

- större inslag av främmande språk inom högskolans undervisning,

- 15 milj kr till utbytesverksamhet för lärare och studenter mellan svenska
högskolor och universitet och motsvarande i Europa och övriga OECDländer.

- ökade resurer för informationsutbyte.

4. Utbildning som regional resurs

Det etablerings- och expansionmönster inom näringslivet vi idag kan se
tendenser till antyder att närhet till högre utbildning blivit en allt viktigare
etableringsfaktor. Nyskapande inom olika områden förutsätter i ökad
utsträckning tillgång till särskild kompetens, och genomförandet av nya idéer
blir i allt större utsträckning beroende av tillgång till välutbildad arbetskraft.
Bägge faktorerna skapar ett tryck på de orter där högre utbildning, främst
med naturvetenskaplig och ekonomisk inriktning, finns att tillgå.

Dessa tendenser ställer högskolepolitiken inför nya uppgifter. När de
regionala högskolorna byggdes ut handlade det mest om att öka människornas
tillgång till högre utbildning på nära håll. De regionala högskolorna
byggdes upp kring verksamheter, vilka också återfanns på de gamla
universitetsorterna.

Idag har de regionala högskolorna i växande utsträckning profilerat sig
genom att inrikta sin verksamhet på regionala behov, antingen som dessa
framställs av andra grupper inom regionen eller som de uppfattas av
högskolan själv. Man har sökt dra nytta av närkontakten med de regionala
avnämarna.

Denna utveckling innebär att det idag är relevant att beskriva högskoleorganisationen
som en kedja med flera länkar. Genom ett system med regionalt
förankrad högskoleutbildning ges regionerna kontakt även med de forskningsresultat
som de större högskolorna producerar. De regionala högskolorna
kan därmed spela en viktig roll i den teknik- och kunskapsspridning,

Mot. 1988/89

Ub712

10

som utgör en central faktor för att företag skall kunna etablera sig utanför
universitetsorterna. Den regionala högskolan fungerar som ett kunskapscentrum,
där företag och myndigheter får tillgång till tillämpad forskning,
utvecklingsarbete, utredningsverksamhet och utbildning.

De små och medelstora högskolornas FoU-verksamhet har till stor del
vuxit med hjälp av externa medel. Därmed har tillämpad forskning,
utvecklingsarbete och utredningsverksamhet fått en inriktning mot områden,
där den regionala högskolans lokala kontakter och nätverk utnyttjas.
Det är viktigt att organ för samverkan mellan den regionala högskolan och
avnämarna utvecklas vidare. Idag har en rad olika former för sådan kontakt
och samverkan tillkommit, och även framöver bör frihet i fråga om formerna
för t.ex. stiftelsers och teknikcentras utveckling råda. Utvecklingen av
kontaktnät och samverkansformer måste få ske på egna villkor. Mångfald är
av stort värde även inom detta område.

Folkpartiet ser positivt på den samverkan som vuxit fram mellan de
regionala högskolorna och avnämarna i form av bl a uppdragsverksamhet.
Även framöver måste en viktig del av de regionala högskolornas verksamhet
ha denna inriktning. Men utvecklingen rymmer också faror. Högskolan kan
bli för beroende av regionens näringsliv och myndigheter.

I den mån en region drabbas av ekonomiska och andra problem kan detta
medföra att även högskolan försvagas. Den regionala högskolan kan på detta
sätt komma att reflektera regionala problem snarare än verka som en kraft
för förnyelse. Högskolan måsta ha sådan egen kraft och stabilitet, att den kan
medverka till att stimulera nyskapande och förändringar i en region.

Det är viktigt att goda möjligheter finns för forskningsanknytning och
kontakter med universiteten och små och medelstora högskolor. Målsättningen
bör vara att de små och medelstora högskolornas lärare har ett brett
kontaktnät med verksamheten vid andra högskolor, och att de ges möjlighet
att löpande följa forskningens och utbildningens utveckling vid dessa.
Samtidigt förutsätter en god forskningsanknytning av undervisningen vid de
små och medelstora högskolorna att lärarna vid dessa forskar själva.

LÄTU-reformen innebar att samtliga högskolelärare skall ha möjlighet att
bedriva forskning. Från högskolelärarnas sida har förslag presenterats som
innebär att uppdelningen mellan forskar- och lärartjänster på högskolan
slutgiltigt skall försvinna och att forskning skall ingå i tjänstgöringen för
samtliga lärare. Detta skulle innebära att svenska högskolelärares situation
blev densamma som i flertalet andra länder. Från folkpartiets sida ser vi
positivt på de målsättningar som högskolelärarnas organisation framfört om
lärares forskning.

Frågan är dock hur resurser för lärares forskning (den s.k. ”rörliga
resursen”) skall fördelas på kortare sikt. Dagens system bygger på att lärare
vid små och medelstora högskolor skall ansöka om forskningsmedel från
fakulteterna vid universiteten. Det ligger en fara i detta system: den
prioritering av forskningen mellan olika områden, som görs vid den större
högskolan, kan avvika från den prioritering och profilering som den mindre
högskolan valt. Samtidigt är det viktigt att forskningsmedlen delas ut i ett
sammanhang, där man kan tala om reell konkurrens mellan de sökande.

I tre fall - de ursprungliga universitetsfilialerna Karlstad, Växjö och

Mot. 1988/89

Ub712

11

Örebro - anser vi att man bör få egna medel för lärares forskning.
Kvalitetskontroll av ansökningarna om forskningsmedel bör dock även i
fortsättningen ske vid något av de större universiteten eller högskolorna.

Vid många av de små och medelstora högskolorna är antalet disputerade
lärare alltför litet. Dessa högskolor bör erbjudas stärkta forskningsresurser
så att insatserna för att stimulera deras lärare att genomgå forskarutbildning
och disputera ökar. En väg som bör prövas är att ge de små och medelstora
högskolorna möjlighet att finansiera forskarutbildning för odisputerade
lärare, t ex genom möjlighet till tjänstenedsättning med bibehållen lön.
Detta stöd bör kunna ges till lärare som antagits till eller genomgått delar av
forskarutbildning vid högskola med sådan utbildning.

Detta system innebär ökad självständighet för de små och medelstora
högskolorna. Samtidigt innebär det förbättrade kontakter mellan dessa och
universiteten och de större högskolorna. Vad gäller lärares forskning skall
kvalitetsbedömningar ske vid den större högskolan, och när det gäller
odisputerade lärares vidareutbildning sker forskarutbildningen vid någon
större högskola. De små och medelstora högskolorna ges möjlighet att själva
välja inriktning på forskningen. Samtidigt hålls kontakten med de större
högskolorna i frågor om vilka kvalitetsnormer som skall gälla i olika
hänseenden.

I detta sammanhang vill vi understryka att forskarutbildning ställer
särskilda krav på forskningsmiljön. Det gäller inte bara behov av stora
institutionsmiljöer, utan även att högskolan kan uppvisa sådan mångfald i
verksamheten att den forskarstuderande kan erbjudas perspektiv på det egna
ämnet. En sådan miljö är nödvändig för att tillräckligt brett metod- och
teorimedvetande skall kunna växa fram hos den forskarstuderande. Idag är
det endast universiteten och de större högskolorna som erbjuder sådana
miljöer.

En annan väg att öka kontakterna mellan mindre och större högskolor är
att gå vidare med det system av fakultetsanknutna professorer, som redan
idag finns på flera håll.

Ytterligare en väg att förstärka kontakterna mellan de större och de
mindre högskolorna är att vissa delar av grundutbildningen läggs vid någon
av de små och medelstora. Så sker idag i Västerås, där det finns möjlighet att
läsa de två första åren av civilingenjörsutbildningen.De studerande läser
sedan vidare vid KTH i Stockholm. Detta exempel bör kunna leda till
efterföljd på fler håll.

5. Anslagsfrågor för grundutbildningen

I det följande kommer vi att föreslå att grundutbildningen tillförs ytterligare
resurser utöver vad regeringen har föreslagit:

- 20 milj kr till teknikerutbildningarna,

- 10 milj kr till vårdutbildningarna,

- 12 milj kr till lärarutbildningarna,

- 5 milj kr till de administrativa och sociala utbildningarna,

- 30 milj kr till utrustning,

- 5 milj kr till de vetenskapliga biblioteken.

- 1 milj kr till fora för kvinnliga forskare.

Mot. 1988/89

Ub712

12

Folkpartiet har under en följd av år föreslagit förstärkningar av grundut- Mot. 1

bildningen inom högskolan. En allmän uppfattning bland högskolans Ub712

företrädare har under flera år varit att det har uppstått ett balansproblem
mellan grundutbildning och forskning eftersom forskningen resursmässigt
har lyckats hävda sig bättre än grundutbildningen. Under året har det
kommit nya larmrapporter om kvalitetsproblemen, bl a från Sveriges
Förenade Studentkårer och Ingenjörsvetenskapsakademin. Även i UHÄ:s
anslagsframställning beskrivs kvalitetsproblemen på ett utförligt sätt.

Mot denna bakgrund är det synnerligen anmärkningsvärt att regeringen
låter de nödvändiga förstärkningarna till utbildningarna för administrativa,
ekonomiska och sociala yrken bekostas av besparingar på bl a utbildning för
tekniska yrken och vårdyrken.

Riksdagen har vid ett antal tillfällen anslagit medel utöver vad regeringen
har föreslagit till teknikerutbildningarna. Enligt vår uppfattning är situationen
för dessa utbildningar alltjämt ytterst besvärlig. Fortfarande vittnar
företrädare för de tekniska utbildningarna om brister i grundutbildningen.

Alltjämt råder det stor lärarbrist inom vissa områden. Studerande på de
första årskurserna undervisas fortfarande av kamrater på de senare årskurserna.
Utrustningen är så begränsad att laborationer ofta måste utföras på
nattetid etc.

Mot denna bakgrund är det obegripligt att regeringen föreslår en besparing
på två procent av anslaget för tekniska yrken. Besparingen skall enligt
regeringen ske genom att utbildningarna ”effektiviseras”. För alla de lärare
och studenter som är verksamma på de tekniska högskolorna och som
upplever ett sådant påstående som svårförståligt hade det varit önskvärt att
regeringen hade exemplifierat vad den menar med effektiviseringsåtgärder.

Den nedskärning som nu föreslås av teknikerutbildningarna ter sig
inkonsekvent också mot bakgrund av vad finansministern skriver i finansplanen:
”Det behövs fler högt utbildade ingenjörer och forskare”.

Folkpartiet motsätter sig besparingen och föreslår att ett belopp motsvarande
20 milj kr utöver vad regeringen har föreslagit anslås till utbildning för
tekniska yrken. Sverige har inte råd med en dålig civilingenjörsutbildning.

Brister i detta avseende kan få ödesdigra konsekvenser för svensk industri.

En annan av de sektorer som råkar ut för regeringens opreciserade
”effektiviseringskrav” är sektorn för vårdutbildningar. Detta sker samtidigt
som kvalitetsproblemen inom flera av sektorns linjer är påtagliga och
behovet har ökat av påbyggnadsutbildningar på ett antal av de kortare
utbildningarna inom sektorn.

Svensk sjukvård kommer att ställas inför ökade uppgifter och problem i
framtiden. Till skillnad mot vad regeringen uppenbarligen anser menar vi att
detta ställer ökade krav på vårdutbildningarna redan i dag. Vi ser därför inga
möjligheter till nedskärningar av anslagen utan anser tvärtom att kvalitetsförstärkningar
måste göras med bättre anpassning av utbildningens innehåll
till vårdens framtida arbetsuppgifter. Vi förslår därför att 10 milj.kr. utöver
vad regeringen har föreslagit skall tillföras sektorn.

Vinnaren i utbildningsdepartementets omfördelning är sektorn för administrativa,
ekonomiska och sociala utbildningar. Detta är i hög grad
motiverat.

Påslagen är emellertid inte tillräckliga för att möjliggöra nödvändiga
förbättringar av undervisnings- och examinationsformer och en höjning av
antalet undervisningstimmar. Vi yrkar därför att anslaget skall höjas med 5
milj.kr. utöver vad regeringen har föreslagit. En proportionellt större andel
av detta belopp bör avdelas till Stockholms universitet där genomsnittskostnaden
för utbildningarna inom sektorn ligger betydligt lägre än för övriga
landet vilket har lett till allvarliga kvalitetsproblem.

Riksdagen har beslutat att full behovstäckning inom barnomsorgen skall
vara uppnådd senast 1991. Detta innebär att det krävs ett ökat antal
utbildade förskollärare. Antalet nybörjarplatser på förskollärarlinjen är idag
3 216. Socialstyrelen har, mot bakgrund av riksdagsbeslutet, beräknat att
antalet platser på linjen kan öka till 4 000 utan risk för att man därmed
utbildar för många. UHÄ:s tolkning av detta är att 3 600 nybörjarplatser
borde inrättas för att det framtida behovet av förskollärare skall täckas. Mot
denna bakgrund är det anmärkningsvärt att regeringen bara föreslår ett
nytillskott med 60 platser vilket dessutom motsvarar redan tidigare fattade
riksdagsbeslut.

Folkpartiet anser att ett ökat antal platser på förskollärareutbildningen är
en förutsättning för att barnomsorg skall kunna erbjudas åt alla som så
önskar. Antalet platser bör därför öka med 300 platser mer än vad regeringen
har föreslagit. Det bör ankomma på UHÄ att fördela dessa platser på
högskolor. Denna fördelning bör självfallet göras så att regioner där antalet
sökande är stort i första hand tillgodoses med nya platser. Dock anser vi att
den föreslagna neddragningen med 30 platser i Stockholm inte bör verkställas
med hänsyn till den akuta brist på barnomsorgspersonal som råder i
Stockholmsregionen. Vidare anser vi att en del av den ökning vi föreslår
möjliggör att förskollärarutbildning på nytt lokaliseras till Borås.

Riksdagen beslöt vid föregående riksmöte att grundskolelärarlinjen skulle
lokaliseras även till Uppsala, Gävle/Sandviken och Kalmar. Regeringen
aviserar nu att den inte ämnar verkställa detta beslut. Vi ifrågasätter inte att
det hittills har varit svårt att besätta platserna på grundskollärarlinjen. Detta
faktum får dock inte innebära en minskning av antalet utbildningsplatser i
förhållande till riksdagsbeslutet. I stället bör särskilda rekryteringsbefrämjande
åtgärder till grundskollärarlinjen vidtas. Detta innebär att riksdagens
beslut vad gäller linjens lokalisering till Uppsala, Gävle/Sandviken och
Kalmar effektiveras.

Som en konsekvens av våra förslag beträffande lärarutbildningen föreslår
vi att anslaget till denna ökar med 18 milj kr.

Vi har vid flera tillfällen tagit upp de vetenskapliga bibliotekens situation.
De spelar en central roll i grundutbildning och forskning. Kostnadsökningarna
vad gäller inköp av litteratur och tidskrifter har under en följd av år dock
inneburit att anslagen har blivit urgröpta. Detta är ett oacceptabelt förhållande.
Resurserna till de vetenskapliga biblioteken måste därför öka. Vi föreslår
att anslaget höjs med 5 milj kr utöver vad regerinen har föreslagit.

Lokaler och utrustning

En av de mest anmärkningsvärda bristerna i regeringens högskolebudget är
att anslaget till Inredning och utrustning av lokaler får vidkännas en

Mot. 1988/89

Ub712

14

nedskärning. Även med hänsyn taget till att reservationerna under anslaget Mot. 1

är stora tyder regeringsförslaget på en dålig insikt om den ofta mycket Ub712

bekymmersamma situationen vad gäller utrustningen inom högskolan.
Resurserna under senare år för att ersätta inredning och utrustning har varit
otillräckliga i förhållande till de snabbt växande behoven. Detta har lett till
att högskolorna har tvingats att täcka de nödvändiga behoven ur sina sektorsoch
fakultetsanslag vilket i sin tur har gått ut över möjligheterna att bedriva
god undervisning och forskning.

Principen att utrustning och inredning i huvudsak skall täckas inom
ordinarie ramar och att universitet och högskolor själva skall göra en sådan
prioritering tycker vi är riktig som ett led i ansträngningarna att öka
högskolans autonomi. En sådan ansvarsöverföring kräver dock att sektorsoch
fakultetsanslagen tillförs resurser så att dessa också täcker utrustning och
inredning. Att regeringen skulle ha gjort sådana förstärkningar av sektorsoch
fakultetsanslagen framgår inte av budgeten.

Vi föreslår att anslaget till inredning och utrustning skall öka med 24
milj.kr. utöver vad regeringen har föreslagit.

6. Reformering av anslags- och styrsystemet

Redan några år efter högskolereformen i slutet av 1970-talet tog folkpartiet
ställning för att det är nödvändigt att vidta åtgärder för att minska byråkratin
och detaljstyrningen inom högskolan. Genom att öka universitetens och
högskolornas rätt att själva fatta beslut vad gäller planering och genomförande
av undervisning och forskning skapar man förutsättningar för ett bättre
resursutnyttjande och möjlighet att minska byråkratin.

Ett viktigt steg i denna riktning togs när regionstyrelserna avskaffades
fr.o.m halvårsskiftet 1988. Ett ytterligare steg tas när regeringen nu äntligen
har presenterat en proposition (1988/89:65) med förslag till ett framtida
anslagssystem i högskolan. Även om inriktningen i denna proposition
överensstämmer med folkpartiets krav att öka högskolornas autonomi, anser
vi inte att den konkreta utformningen är acceptabel. Vi vill redan i detta
sammanhang klargöra våra huvudsynpunkter på proposition 65. De är:

- En decentraliseringsreform och övergång till treåriga budgetperioder kan
ske redan från budgetåret 1990/91.

- Reformen bör innebära att statsmakterna anger det totala statsbidraget
till en högskola under de närmaste tre åren och - om högskolan har
utbildning inom mer än en sektor - hur medlen skall fördelas mellan
sektorerna. Vi avser med detta att anslagen för utbildning och forskning
inom respektive sektor slås samman. Med medelsanvisningen följer också
prestationskrav, t ex i form av förväntat antal utexaminerade inom en viss
sektor eller från en viss utbildning (läkare, civilingenjörer etc), vilka
forskningsfält som skall prioriteras etc.

- Inom de angivna ramarna har högskolan och beslutsorganen på respektive
sektor (institutionsstyrelser, linjenämnder, fakultetsnämnder och
vissa andra organ bör i stor utsträckning kunna slås samman) stor frihet
att göra prioriteringar: vilken exakt dimensionering som skall gälla, hur
resurser skall överföras mellan utbildningar inom sektorn, hur antag

ningssystemet skall utformas, vilka tjänster, inkl. professurer, som skall
inrättas, hur lokalförsörjningen skall ordnas, hur medelsfördelningen
mellan forskning och utbildning bör göras etc.

- Högskolorna åläggs en samrådsskyldighet vid viktigare förändringar, så
att man undviker t.ex. att samma utbildning läggs ner (eller inrättas) ett
visst år vid flera högskolor etc.

- Inom ramen för riksdagens nationella ansvar skall riksdagen kunna
ålägga en enhet att bedriva utbildning i visst ämne. Detta är en möjlighet
som kan komma att behöva utnyttjas för att garantera att vissa s.k. smala
ämnen över huvud taget skall förekomma i Sverige.

- De administrativa resurser som frigörs på den centrala nivån torde kunna
överföras till utbildnings- och forskningsanslaget.

Det skisserade systemet innebär en avsevärd decentralisering jämfört med
dagens läge. Riksdag och regering kommer inte i framtiden att kunna avgöra
exakt hur många väg- och vattenbyggnadsingenjörer eller barnmorskor som
utbildas. Å andra sidan ökar möjligheterna för de centrala beslutsinstanserna
att förskjuta sitt intresse från detaljer till det som är viktigare, nämligen
resultatuppföljning och mer långsiktiga frågor.

Starka skäl talar för att luckra upp linjesystemet. Det skulle innebära att
studenterna i framtiden läser olika ämnen som de själva konstruerar ihop till
kompletta utbildningar. Åtminstone har detta kunnat genomföras på det f.d.
filosofiska fakultetsområdet. Man kan mycket väl arbeta med ett system med
rekommenderade studiegångar. Regeringen bör låta utreda en reformering
av linjesystemet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

7. Förändringar av tillträdesreglerna

Under förra riksmötet fattade riksdagen beslut om nya regler för tillträde till
högre utbildning. I vissa avseenden varvi kritiska till detta beslut. Riksdagen
bör nu med utgångspunkt från våra förslag besluta om vissa förändringar i
tillträdesreglerna.

I ett antal viktiga avseenden är reglerna för antagning till högskolan
betingade av vilket betygssystem som tillämpas inom skolan. I vår skolmotion
som vi väcker till detta riksmöte föreslår vi att en utredning skall tillsättas
för att göra en genomgripande studie av det nuvarande betygssystemet och
lämna förslag till förbättringar.

I avvaktan på de principiella förändringar som kan ske efter en sådan
genomgång anser vi att de nuvarande betygen från gymnasieskolan inte skall
anses definitiva utan kunna förbättras genom kompletteringsstudier. Komplettering
av betyg skall vara vara tillåten i så måtto att en gång erhållet betyg
skall kunna förbättras och därefter tillgodoräknas. Vidare bör en försöksverksamhet
inledas med viktning av betyg från gymnasieskolan i samband
med ansökan till de längre tekniska utbildningarna i högskolan. Slutligen
bör, i avvaktan på ett nytt målrelaterat betygssytem som medger att man
ställer upp relevanta krav på särskild behörighet, den allmänna behörigheten
skärpas till att förutsätta genomgången treårig gymnasielinje.

De demografiska förändringarna kommer inom en nära framtid att
innebära att antalet ungdomar som lämnar gymnasiet minskar och att färre

Mot. 1988/89

Ub712

16

ungdomar söker till högskoleutbildning. Detta kräver enligt vår uppfattning
att åtgärder vidtas för att på skilda sätt stimulera yngre att söka till högre
utbildning. En åtgärd i detta avseeende bör vara att öka möjligheten för de
yngre att få tillträde. Vårt ofta framförda krav att sökande direkt från
gymnasiet skall ges högre prioritet vid urvalet har därför fått förnyad
aktualitet. Minst hälften av platserna på högskolan bör därför garanteras
dem som söker med högst tre år gamla gymnasiebetyg.

8. Förändring i det nya studiemedelssystemet

Nyligen har ett nytt studiemedelssystem trätt i kraft. Det är vår övertygelse
att detta på ett betydligt bättre sätt än det dittillsvarande skall möjliggöra för
de studerande att bedriva heltidsstudier och finansiera dessa utan att behöva
arbeta bredvid.

I ett avseende anser vi emellertid att det nya systemet fortfarande innebär
en orättvisa, beräkningen av fribeloppet för ferieinkomster. Den rimliga
modellen vore enligt vår mening att de inkomster som de studerande
upppbär under den tid de inte är berättigade till studiemedel, dvs. sommarmånaderna,
heller inte skall inräknas i fribeloppet. Regeringen bör ge CSN i
uppdrag att ta fram ett förslag till och kostnadsberäkning av hur en sådan
regeländring skulle kunna utformas.

9. Vissa forskningsfrågor

Riksdagen fattar en gång per valperiod beslut om treåriga forskningsprogram.
Nästa forskningsproposition kommer att presenteras 1990. Det blir då
också tillfälle för folkpartiet att närmare ange våra mer principiella synpunkter
på den framtida forskningen. Vårt främsta intresse att bevaka därvid är
självfallet att forskningen får tillräckliga resurser. Sverige bör ligga i den
absoluta världstoppen räknat per capita när det gäller att avsätta medel för
forskning och utveckling.

Redan nu finns det emellertid anledning att fatta beslut i ett antal centrala
forskningsfrågor. En sådan är det angelägna i att påskynda omvandlingen av
utbildningsbidrag till doktorandtjänster. Denna omvandling går enligt vår
uppfattning idag alltför långsamt.

Riksdagen bör därför redan nu besluta att samtliga utbildningsbidrag skall
vara omvandlade till doktorandtjänster senast i och med utgången av läsåret
1992/93. Detta bör ske också om det innebär att det blir färre doktorandtjänster
än motsvarande utbildningsbidrag. Det är bättre med ett något färre antal
doktorander som har ett fullgott studiestöd och som kan genomföra
forskarutbildningen på ett effektivt sätt än ett system med utbildningsbidrag
där doktoranderna av ekonomiska och andra skäl har svårt att helt och fullt
ägna sig åt sin forskarutbildning.

Folkpartiet har under en följd av år yrkat att riksdagen skulle ställa sig
bakom en ändrad fördelning av resurserna till den forskning som utförs inom
högskolan respektive den som utförs inom sektorsforskningen. Riksdagen
har också fattat beslut att genomföra en översyn av det balansproblem som
den nuvarande ordningen innebär. Det är vår förhoppning att denna översyn

Mot. 1988/89

Ub712

17

skall leda fram till ett förslag som innebär att en ökad andel av sektorsforskningsmedlen
går direkt till högskolans forskning.

I det sammanhanget är det också av intresse att studera de principer som
skall gälla kostnadstäckningen i samband med uppdragsforskningen vid
universiteten. Sådan forskning är ett utomordentligt värdefullt inslag i
högskolans verksamhet, men det är självfallet nödvändigt att den bär sina
egna kostnader så att den inte blir föremål för subvention av fakultetsanslagen.
Även denna fråga är nu föremål för en översyn.

Redan innan regeringen nästa år presenterar sin forskningsproposition
anser folkpartiet att riksdagen måste ta ställning till den framtida marinbiologiska
forskningen. De larmrapporter som har kommit under det senste året
om havsdöd innebär att ingen tid får förloras i ansträngningarna att finna
orsaker och botemedel till de förändringar som pågår i haven. Vi har därför i
vår motion om miljön föreslagit att 14 milj kr utöver vad regeringen har
föreslagit skall avsättas till marinbiologisk forskning i Stockholm, Göteborg,
Umeå och Lund.

Vi förutsätter att regeringen i den kommande forskningspropositionen
kommer att föreslå åtgärder för att förbättra kvinnornas andel bland
forskarna och universitetslärarna. En väg att underlätta för kvinnliga
forskare att ta sig fram i forskarsamhället är att stödja de fora för kvinnliga
forskare som finns vid universiteten. Vi yrkar att en miljon utöver vad
regeringen har föreslagit skall anslås till dessa fora.

9. Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen under anslaget D6, Vissa särskilda utgifter inom
högskolan m.m. anslår 15 milj kr utöver vad regeringen har föreslagit
för att användas i finansieringen av ett utökat internationellt utbyte av
lärare och studerande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning vid högskolorna i Växjö, Örebro och
Karlstad,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning vid de små och medelstora högskolorna,

4. att riksdagen under anslaget D7, Utbildning för tekniska yrken
anslår 20 milj kr utöver vad regeringen har föreslagit,

5. att riksdagen under anslaget D9, Utbildning för vårdyrken, anslår
10 milj kr utöver vad regeringen har föreslagit,

6. att riksdagen under anslaget D8, Utbildning för administrativa,
ekonomiska och social yrken anslår 5 milj kr utöver vad regeringen har
föreslagit att fördelas i enlighet med vad vi föreslagit i motionen,

7. att riksdagen beslutar att öka antalet nybörjarplatser på förskollärarlinjen
med 300 platser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett bibehållande av dimensioneringen av förskollärarlinjen
i Stockholm samt ett återetablerande av linjen i Borås,

Mot. 1988/89

Ub712

18

9. att riksdagen under anslaget DIO, Utbildning för undervisningsyrken,
anslår 18 milj kr utöver vad regeringen har föreslagit,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om grundskollärarlinjens lokalisering till Kalmar,
Gävle/Sandviken och Uppsala,

11. att riksdagen under anslaget D28, Vissa särskilda forskningsändamål
anslår 5 milj kr utöver vad regeringen har föreslagit som
förstärkning av de vetenskapliga biblioteken och för ökade resurser
för utbyte av internationella publikationer,

12. att riksdagen under anslaget 12, Inredning och utrustning av
lokaler vid högskoleenheterna m.m. anslår 24 milj kr utöver vad
regeringen har föreslagit,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förändring av tillträdesreglerna till högskolan,

[att riksdagen hos regeringen begär att CSN får i uppdrag att ta
fram och kostnadsberäkna ett förslag som innebär att ferieinkomst
inte skall inräknas i fribeloppet vid ansökan om studiemedel, ']

14. att riksdagen beslutar att samtliga utbildningsbidrag för doktorander
skall vara omvandlade till doktorandtjänster senast i och med
utgången av läsåret 1992/93,

15. att riksdagen till Forum för kvinnoforskning för budgetåret
1989/90 anslår 1 milj kr utöver vad regeringen har föreslagit,

16. att riksdagen som sin mening ger rgeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning om reformering av högskolans
linjesystem.

Stockholm den 24 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1988/89

Ub712

19