Utgiftsområde 5 Internationell samverkan

Anf. 124 Hans Rothenberg (M)

Internationell samverkan

Fru talman! Inledningsvis vill jag anföra att Moderaterna inte deltar i beslutet om detta utgiftsområde eftersom Moderaternas budgetalternativ är ett sammanhållet paket som inte kan brytas ut i någon eller några delar eller behandlas isolerat. Därför har vi ett särskilt yttrande, och i vår reservation, vilken jag yrkar bifall till, beskriver vi en annan politisk inriktning.

Det går inte att föra en debatt om Sveriges internationella engagemang utan att vi först ser oss själva i spegeln. Spegeln är inte alltid vad vi önskar när vi tittar i den, till exempel när brottsligheten och arbetslösheten präglar Sverige i större utsträckning än vad som borde och kunde vara fallet. Sverige har förutom coronapandemin att hantera en hög arbetslöshet och en grov kriminalitet, vilka präglar Sverige i högre utsträckning än vad de präglar vår närmaste omvärld. Brottsligheten och arbetslösheten är den extra börda som Sverige bär med sig när vi ska möta samhällsproblem på såväl hemmaplan som bortaplan. Det här är uppgifter som regeringen hittills har gått bet på.

Fru talman! Sveriges utrikespolitik ska utgå från svenska intressen och svenska värden. Det borde vara självklart, men så är det tyvärr inte. Sveriges förmåga att värna våra intressen och värderingar i en föränderlig värld är en avgörande kraft för vårt lands välstånd och säkerhet, och det gäller också för att EU-samarbetet, vår tids viktigaste plattform, ska fungera.

EU-samarbetet utgör grundförutsättningen för att svensk utrikes-, säkerhets-, handels-, försvars- och biståndspolitik ska hålla ihop. Samtidigt kan Sverige vara en stärkande kraft i det EU som med sin öppenhet på gott också möter isolationistiska strömningar på ont. Där kan de bästa av svenska värderingar och handlingskraft spela en större roll än vad våra 10 miljoner invånare till numerären kan matcha.

En svensk utrikespolitik ska vara tydligt förankrad i den idétradition som utgör grunden för vårt öppna samhälle, vår demokrati, våra rättsstatsprinciper liksom de mänskliga fri- och rättigheternas universella ställning och tillämplighet. Det är från denna grund som Sveriges globala engagemang och vårt lands säkerhet kan formas i samarbete med andra. Det ska vara solidaritet, inte neutralitet, som gäller.

Fru talman! Sverige ska utgöra en stark kraft för multilateralism och ska internationellt agera såväl förutsägbart som balanserat och transparent. Att verka tillsammans med likasinnade är den ledstjärna som ska vara styrande för vårt internationella engagemang. Därmed blir det självklart att Sverige aktivt bör driva en politik som syftar till att etablera täta samarbeten med likasinnade länder i världen vilka delar våra demokratiska värderingar. För Sverige och världen står inför betydande utmaningar.

De grundfundament för utveckling i form av demokrati och frihandel som vi sedan generationer tagit för givna utmanas starkt på många håll i vår omvärld. I Sveriges närmiljö ser vi ett Ryssland som blir alltmer muskelstint och allt mindre strävar efter att vara en internationell lagspelare. Landets krigföring i Ukraina och betydande negativa inflytande över utvecklingen i Belarus visar på betydelsen av internationell samverkan, inte minst genom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Att Sverige nästa år tar över ordförandeskapet i OSSE är ett tillfälle som inte får försummas.

Dessa demokratiinsatser som vi kan göra genom internationella organ får inte försummas, även i länder inom EU-kretsen. Ska EU vara den kraft vi alla önskar måste unionens grundvalar respekteras och efterlevas. För en bättre värld spelar de internationella institutionerna en viktig och ibland avgörande roll. När FN och dess underorgan i flera fall fallerar är EU, Europarådet, OSSE och OECD värderingsburna institutioner värda att värna om.

Fru talman! Flera av hörnstenarna i vår utrikespolitik och i våra samarbeten förändras och utmanas. Det gäller EU-samarbetet, det gäller den transatlantiska länken och det gäller den regelbaserade världsordning som rått under efterkrigstiden. Hörnstenarna i vår utrikespolitik och i våra samarbeten förändras och utmanas. Det gäller EU-samarbetet, det gäller den transatlantiska länken och det gäller den regelbaserade världsordningen. Den obehagliga insikten är att varken den demokratiska utvecklingen eller demokratin kan tas för given.

Kinas växande ekonomi har ökat dess aptit på politisk makt långt utanför landets gränser. 2020 var året då Sverige och världen på allvar fick upp ögonen för ett Kina med långsiktigt globala och säkerhetspolitiska ambitioner. President Xi Jinpings mål är att landet 2049 ska vara en dominerande stormakt ekonomiskt, politiskt, kulturellt och militärt. Detta mål kläs alltför ofta i den arrogans som präglar den övermodige. Det är ett övermod som övergår i övergrepp, till exempel mot den kidnappade och fängslade förläggaren Gui Minhai eller mot de uigurer som skickas till kinesiska arbetsläger.

Men övermod går inte över av sig självt genom egen insikt. Övermodet måste mötas med det som är den fria och demokratiska världens styrka. Genom fortsatt respekt för regelbaserad global frihandel, liksom respekt för rättsstatens principer, som varit grundfundament för vår framgång, kan vi också tro på att dessa värden och internationellt samarbete är de bästa krafter som vi kan använda för att utmana det som vi tar så för givet.

Så möter vi det Kina som förvägrar sitt eget folk den åsiktsfrihet som vi är vana vid i Sverige och som mot alla överenskommelser gjort Hongkongs relativa självständighet till ett avslutat kapitel. Dagens domar mot de tre demokratiaktivisterna bekräftar med tydlighet den verklighetsbilden.

Fru talman! Det auktoritära ledarskapet sätter sin prägel på många länder. Nordkorea, Kina, Ryssland, Venezuela, Turkiet, Belarus och Ungern är alla länder som i varierad grad styrs av ledare som utöver respektive politiska agenda också har en personlig framtoning som mer minner om svunna tiders icke folkvalda regenter. Till dessa kan läggas regimer vilka bygger på religiös fundamentalism där Iran utgör det mest framträdande exemplet. Dessa länder och deras regimer är påminnelser om att demokratin aldrig får tas för given. Den utmanas från höger och vänster med en välfylld verktygslåda utrustad för att nedmontera, inte bygga upp, de institutioner som är rättsstatens grundfundament.

Sverige som en mogen demokrati och etablerad rättsstat har en uppgift i världen att hjälpa till att bygga institutioner i andra länder som saknar dessa. Till det behövs internationellt samarbete. Till det behövs EU, OSSE, Europarådet och kunskapsorganisationen OECD. Till det behövs gemensamma ansträngningar för att främja de värden vi håller högt. Förvärvad kunskap är en gåva som aldrig går att bli av med; den kan bara spridas vidare.

EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform. Men den osäkra utveckling som pågår i Sveriges närområde tydliggör också behovet av ett svenskt Natomedlemskap. Det krävs att Sverige bedriver en aktiv utrikespolitik för att påverka EU:s ställningstaganden och därefter att EU bedriver en politik för att påverka vår omvärld. Genom att fördjupa EU:s utrikes, försvars- och säkerhetspolitik kan vi möta en orolig omvärld på ett starkare sätt.

Fru talman! Från öst till väst och från Afrika till Arktis står världen inför ständigt nya utmaningar. Sverige är i det sammanhanget inte i världens utkant. Sverige påverkas i högsta grad av vad som sker i vår närhet. Men vi kan också påverka utvecklingen i positiv riktning. Det gör vi på bästa sätt med demokratiska frihetliga värderingar som grund för Sveriges och världens bästa.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 125 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! När man hörde inledningen från kollegan lät det nästan som att vi var på väg in i en allmän utrikespolitisk debatt. Men vi debatterar utgiftsområde 5, som handlar om internationell samverkan. Det är den lilla delen, får man väl säga - det är 2 miljarder som detta handlar om. I den stora budgeten är det här en liten budgetdel.

Fru talman! Internationell samverkan handlar till 70 procent om var vi är medlemmar och vilka internationella organisationer vi har gått med i. Vi visar vår multilaterala agenda genom att vara med på de olika plattformar som är synliga i budgeten. En vital del är naturligtvis FN. 62 procent - eller något i den storleksordningen - av anslaget till multilaterala organisationer går just till FN. Det är den tydliga delen. Sedan har vi naturligtvis också Nordiska ministerrådet, Europarådet, OSSE och OECD, som är delar av detta.

EU är en viktig säkerhets- och utrikespolitisk del av vår gemensamma utrikespolitik. Men vi betalar inte någon medlemsavgift till EU under utgiftsområde 5. Det är naturligtvis någonting som är viktigt att synliggöra. Annars skulle man kanske fundera på just detta.

Detta utgiftsområde har en målsättning som handlar om att se till Sveriges internationella intressen i förbindelser med andra länder. I det fallet är naturligtvis utrikesförvaltningen en viktig del av helheten. Utrikesförvaltningen innebär en närvaro i andra länder, vilken bygger mycket av vår röst och våra kontakter. Utrikesförvaltningen är dock inte en del av internationell samverkan utan en del av utgiftsområde 1. Därför är inte den uppe för debatt just nu.

Fru talman! Vi har haft en diskussion i utrikesutskottet om hur vi kan följa upp resultat inom våra budgetområden. Under det gångna året fram till den här budgeten har vi försökt få ett fördjupat fokus på några av de områdena, även utgiftsområde 5. Det är freds- och säkerhetsområdet som har lyfts fram. Som man kan läsa i vårt betänkande har internationell krishantering och fredsfrämjande insatser varit föremål för vårt utvärderings- och forskningssekretariats uppföljningsrapport. Det finns en del övrigt att önska och en del övrigt att utveckla på det här området. På detta pekar utskottet gemensamt i betänkandet. Jag tycker att det är viktigt - ska kammaren och utrikesutskottet kunna granska hur resultat nås måste vi verkligen jobba med utveckling av uppföljning.

Vi i Centerpartiet står naturligtvis bakom den budget som ligger och de 2 miljarderna på utgiftsområde 5. Där har vi ingen avvikande mening. Dock har vi en avvikande mening och en reservation, fru talman, under den punkt i betänkandet som handlar om politikens inriktning. Det är fråga om vad som sker på sikt. Vi har inte bara 15 år av demokratisk tillbakagång i världen, utan också 15 år av tillbakagång när det gäller mänskliga fri- och rättigheter. Här finns det en tydlig koppling.

När människors frihet och människors rättigheter begränsas börjar det ofta i det lilla. Sedan växer det mer och mer. I de auktoritära staterna och i diktaturer är det väl synligt. Men, fru talman, det är det i demokratier också. Det är ju faktiskt det vi brottas med i EU i dag, och det är det vi brottas med i många av de semidemokratier som vi ser utvecklas och där den ena eller andra kraften försöker begränsa utrymmet för frihet och människors rätt att välja sin väg i livet, vara den man vill vara, älska den man vill älska och så vidare. Vi har under en tid sett det tydligt även här när det gäller hur kvinnors rättigheter har begränsats och hur kvinnors frihet begränsas. Det är en början. Sedan blir det ofta en fortsättning om vi inte ser upp.

Det är klart att vår närvaro i olika organ är viktig för att vi ska kunna vara en röst som inte lämnar fältet fritt utan utmanar de krafter som söker begränsa frihet och rättigheter för människor. Där det sker vet vi att demokratin kommer att fallera.

Vi väljer naturligtvis att peka på dessa frågor i vår reservation. Frihet från förtryck är en viktig utgångspunkt för oss för att hävda demokratin. I den feministiska utrikespolitiken är det viktigt att lyfta fram kvinnors rättigheter. Men glöm inte bort att det oftast är så här man går till väga: Man tar den ena rättigheten efter den andra, och det ena frihetsrummet efter det andra stängs. Så småningom är de alla stängda.

Därför är det viktigt att se helheten. Vi pekar på rätten till utbildning för flickor och pojkar, rätten till sin kropp och hälsa, inklusive sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, rätten till ägande och självbestämmande och inte minst rätten till inflytande och makt i samhället. När individens rättigheter är utgångspunkten osynliggör vi inte olika minoriteter, såsom hbtqi-personer, pojkar eller personer med en viss ålder, utan då är det verkligen den individuella rättigheten som är i fokus. Det tycker vi är viktigt i vår internationella samverkan för det långsiktiga arbetet för demokrati och en hållbar utveckling och för att i förlängningen nå Agenda 2030-målen.

Med det yrkar jag bifall till reservation 3 under punkt 2.

(forts. § 19)

Anf. 126 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Vi debatterar nu ett av de minsta utgiftsområdena i statens budget men samtidigt det utgiftsområde som, tillsammans med biståndsbudgeten, har mest internationell påverkan. Det är genom detta utgiftsområde som vi ger resurser och definierar Sveriges roll i världen. Och det är en roll som vi i Vänsterpartiet anser borde blir större. Även om vi i sammanhanget talar om små pengar är Vänsterpartiet det parti som lägger mest pengar i budgeten för utgiftsområdet Internationell samverkan.

I år är det 20 år sedan resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet antogs av FN:s säkerhetsråd. Det var första gången som FN gjorde en koppling mellan säkerhetspolitik och kvinnor, om hur kvinnor påverkas och om hur kvinnor kan påverka säkerhetspolitiken. FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet bygger på tre grundläggande principer: deltagande, konfliktförebyggande och skydd. Den är, tillsammans med de efterföljande nio resolutionerna, ett viktigt verktyg för att uppvärdera kvinnors säkerhet.

Trots att det är 20 år sedan resolution 1325 antogs har det dock visat sig svårt att göra verklighet av agendan. Nu tycker jag att det är dags att ta nästa steg. En handlingsplan är inte tillräcklig om man ska kalla sig en feministisk regering. För att få större genomslag för resolutionens målsättningar krävs att en ambassadör för resolution 1325 och de efterföljande resolutionerna tillsätts.

Därför föreslår Vänsterpartiet ett nytt anslag för en svensk ambassadör för FN-resolution 1325 om 3 miljoner kronor, och vi vill att denna summa avsätts årligen. Vi har dock lagt det under fel utgiftsområde - vi har alltså lagt det under det utgiftsområde som vi nu debatterar, men det ska ligga under ett annat utgiftsområde - och vi kommer därför att återkomma med förslaget under rätt utgiftsområde.

Fru talman! När polismannen Derek Chauvin tryckte sitt knä mot George Floyd blev det startskottet på omfattande protester mot rasismen runt om i USA och i världen under parollen Black lives matter. Att mista sitt liv är den yttersta konsekvensen av rasism. Detta drabbade George Floyd i USA, precis som det drabbade till exempel dem som mördades av Peter Mangs eller John Ausonius här i Sverige.

Men mordet på George Floyd är långt ifrån det enda exemplet. Vi har såväl historiskt som i närtid sett rasism och brutalitet som drabbar svarta i USA. Protesterna i Black lives matter har haft en enorm sprängkraft med demonstrationer i över 2 000 amerikanska städer.

Rasdiskrimineringen i USA har sin grund i sekler av förtryck, diskriminering och slaveri. Även om lagar har förändrats är de rasistiska strukturerna fortfarande synliga. Under ledning av president Trump har USA gått i en reaktionär riktning. Det handlar om inskränkningar i kvinnors rätt till abort och den egna kroppen och om tydliggörande av rasmotsättningar.

Nu kommer Trump med all sannolikhet att avgå, och vi får en ny president i Biden som representerar andra värderingar. Men rasismen och kvinnohatet i USA finns kvar, och vi har sett under Donald Trumps tid som president att han har satt tonen för debatten runt om i världen.

Att möjliggöra för amerikanska människorättsorganisationer att ta del av svenskt demokratistöd riktat till MR-organisationer i USA är ett sätt att belysa denna utveckling och stödja kvinnorättsrörelsen och Black lives matter-rörelsen i USA. Vänsterpartiet föreslår därför ett nytt anslag för ett svenskt stöd till USA:s civilsamhälle om 50 miljoner kronor årligen.

Lika länge som jag kommer att prata i dag, till och med lite längre, håller polismannen Derek Chauvin sitt knä hårt tryckt mot George Floyds nacke. "I can't breathe." - jag kan inte andas. George Floyd säger den meningen 16 gånger innan han dör.

Sedan Carl Bildts tid som utrikesminister ger Sverige ekonomiskt stöd till den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. Tankesmedjan arbetar med globala säkerhetspolitiska frågor och transatlantiskt samarbete. Bland övriga bidragsgivare finns Nato, en lång rad Natoländer, flera stora oljebolag och oljeproducerande länder samt svenska vapentillverkaren Saab. Atlantic Council har kort och gott nära band till Nato och oljeindustrin.

Vänsterpartiet ser inte Nato eller Natoanknutna tankesmedjor som en del av Sveriges freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Därför föreslår vi att 10 miljoner kronor tas från Atlantic Council och andra liknande organisationer och att de i stället används till att minska de säkerhetspolitiska hoten på ett annat sätt.

Ryssland är i dag ett säkerhetspolitiskt hot, först och främst mot alla i Ryssland som motsätter sig styret i Kreml och som inte passar in i det samhälle som Putin vill bygga. För ryska hbtq-personer, feminister, urfolksföreträdare, miljörörelser och vänsteraktivister är den egna regimen ett dagligt säkerhetshot.

Rysslands imperialistiska politik utgör för det andra ett direkt hot mot befolkningen i flera grannländer som Ukraina, Georgien, Belarus, Moldavien och länderna i Centralasien.

För det tredje utgör Putins regim ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot mot Sverige. Det är ett hot som vi måste ta på allvar.

Om Ryssland utvecklas i en mer demokratisk riktning kommer landet dock att utgöra ett mindre säkerhetspolitiskt hot mot oss och grannländerna. Det är därför som den ryska oppositionen - inte några partier utan den riktiga, modiga oppositionen, som består av de här hbtq-aktivisterna, feministerna, människorättsförsvararna och miljökämparna - behöver omvärldens stöd. Att stödja dem är att stödja en demokratisk utveckling i Ryssland och förbättra säkerheten för omvärlden.

Därför vill Vänsterpartiet trappa upp det svenska stödet till det ryska civilsamhället genom en årlig stegvis ökning med 10 miljoner kronor för det anslag som kallas Samarbete inom Östersjöregionen. Totalt blir ökningen 60 miljoner.

Eftersom budgeten är en helhet som vi inte vill bryta upp hänvisar jag till Vänsterpartiets särskilda yttrande. Vi deltar inte i beslutet.

Anf. 127 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Det är alltid lika spännande att höra vad Håkan Svenneling plockar upp ur den ideologiska hatten. Blir det en kanin, eller blir det en anka?

Det är val i Venezuela nu på söndag. Med sannolikhet kommer det valet att vara riggat, och oppositionens kontroll över den sista demokratiskt valda institutionen kommer att vara till ända. Det finns väljare som uppger att de är rädda för att rösta på något annat än Maduros parti, Venezuelas förenade socialistparti. De misstänker att valhemligheten inte kommer att respekteras.

I september anklagade FN i en rapport Maduro för brott mot mänskliga rättigheter, bland annat utomrättsliga avrättningar. Ungefär 5 000 människor uppges ha dödats av säkerhetsstyrkor.

Jag noterar att Håkan Svenneling och Vänsterpartiet vill sätta av 50 miljoner kronor årligen i stöd till USA:s civilsamhälle för att stärka demokratin. Jag kan tycka att det är lovvärt på ett sätt, men 50 miljoner kronor i USA, som är världens rikaste land, kommer att göra endast småsmulor i skillnad. Jag tycker också att det är ett lovvärt initiativ att Vänsterpartiet engagerar sig i bristen på rysk demokrati, för det är ett land som inte har någon demokrati annat än på regeringens papper.

I konsekvens med detta tycker jag dock att dessa totalt 110 miljoner kronor hade gjort så otroligt mycket större nytta i Venezuela. När ni nu ändå är igång och spenderar pengar till demokratins förmån, vilket är bra - varför missar ni då Venezuela? De skulle tacka och ta emot med stor glädje.

Anf. 128 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag tackar för det moderata berömmet från Rothenberg gällande Vänsterpartiets demokratiengagemang.

Jag har själv varit i både USA och Ryssland och mött demokratiaktivister där. Man får väl säga att Rothenberg har rätt i sin analys: I sammanhanget är det små pengar vi pratar om. Jag tror att det många gånger är viktigare att se signalvärdet och också se att de små resurserna kan göra väldigt stor nytta för dem som är marginaliserade i de här politiska debatterna. Det gäller framför allt i Ryssland men till viss del även i USA, där pengarna styr mycket av politiken. Det har vi sett tydliga exempel på i valrörelsen.

Vänsterpartiet har på inget sätt missat utvecklingen i Latinamerika och då specifikt Venezuela, som Rothenberg lyfter. Vi har interpellerat utrikesministern och ställt skriftliga frågor om de här sakerna och vid flera tillfällen lyft behovet av Sveriges engagemang. Sverige ingår som en del i den internationella kontaktgrupp till Venezuela som jobbar med att återställa demokratin. Hans Rothenberg har helt rätt i att det i dag inte finns en demokrati där.

En del av oppositionen kommer att delta i valet på söndag. Jag tycker att det är lite tråkigt om svensk borgerlighet redan nu ropar ut att valet är orättvist. Jag skulle snarare vilja vänta in vad de valobservatörer som ändå kommer att vara på plats säger om valet på söndag innan jag bestämmer min åsikt om det valet. Det kan låta väldigt tråkigt och formellt, men det är min utgångspunkt. Jag tycker att det är viktigt att de som är på plats kan komma med sin rapport om hur läget är.

Maduro har fått allvarlig MR-kritik från FN. Jag tycker att det är bra att det uppmärksammas. De ansvariga för våldet och mördandet behöver ställas till svars. Samtidigt behöver omvärlden ta ett nytt omtag och faktiskt stödja en mer demokratisk utveckling i Venezuela i högre grad än vad man gör nu.

Anf. 129 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! En av de kanske största politiska förändringarna som har skett i svensk politik det senaste halvseklet är Vänsterpartiets rörelse från att tidigare ha varit diktaturkramare åt det socialistiska hållet till att nu stå i Sveriges riksdag och förorda demokrati.

Jag har respekt för det, men det landar lite tokigt med prioriteringarna och proportionerna. Jag hade haft större respekt om Vänsterpartiet satte av ännu mer pengar till Venezuela och till andra länder som skulle behöva demokratibistånd betydligt mer än vad till exempel en demokrati som USA gör.

Förklara gärna varför ni har gjort den prioriteringen: 60 miljoner till Ryssland, 50 miljoner till USA och noll miljoner till Venezuela i demokratistöd.

Anf. 130 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Vi kanske får ha en liten lektion med Hans Rothenberg om hur bistånd och biståndsbudget funkar.

Det är ju så att Vänsterpartiet inte vill göra avräkningar i den utsträckning som regeringen vill göra. Det gör att vi har mer pengar i biståndsbudgeten än något annat parti.

Moderaterna å sin sida vill faktiskt skära i biståndsbudgeten och dra ned den till 75 procent av vad den är i dag. Då har man mindre pengar att satsa till Latinamerika, som ingår i de länder som kan få bistånd.

USA kan tyvärr inte få bistånd, för det är ett så pass rikt land. Därför har vi kallat det här för demokratistöd. Jag hade gärna lagt det i biståndsbudgeten, men nu ligger det här i stället eftersom det inte är ett generellt bistånd. Detta gör att förslaget finns här.

Samma sak är det med Ryssland, som inte heller är ett biståndsland utan som vi har olika typer av Östersjösamarbeten med. Därför finns även det i den här budgeten.

Ska man satsa på Latinamerika ska man inte göra det i utgiftsområde 5, utan det ska man göra i biståndsbudgeten, alltså utgiftsområde 7. Det gör Vänsterpartiet genom att inte göra som Moderaterna och skära i svenskt bistånd.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 131 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Inte heller jag kunde låta bli att ta replik på Håkan Svenneling när det gäller Vänsterpartiets signalpolitiska deklaration. Signalen verkar vara: Vi kritiserar Ryssland. Men vi kritiserar USA också. Och vi kritiserar USA lite mer, eftersom vi också passar på att ta en fajt med den transatlantiska länken med Atlantic Council, som vi inte vill ha någon närhet till.

Det är lite grann det budskap som finns här. Självklart står vi upp mot rasism och tycker att det är viktigt att USA tar på allvar att det ska ske förändringar, vilket den nye presidenten tydligt verkar signalera.

Att Sverige i detta läge skulle sälja in sig som en finansiär till Black lives matter-rörelsen i någon form i USA verkar som en väldigt bakvänd väg, om vi vill bygga relationer med USA och den nya administrationen och ta fajten tillsammans för demokrati i Venezuela, Kuba, Kina, Ryssland och i alltför många andra länder där det verkligen har gått bakåt.

Ambitionen är nu att komma med en stor demokratioffensiv från amerikansk sida från den nya administrationen. Det är någonting som vi skulle bejaka och söka samverkan om.

Detta är verkligen en politik som skulle kräva mycket större resurser till Svenska institutet för att bättra på den svenska bilden i andra länder, om vi skulle gå denna väg.

Fru talman! Jag tycker att detta verkligen är att gå bakåt och inte framåt.

Anf. 132 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att vi lade fram förslaget om att man ska stötta Black lives matter-rörelsen från Sverige när det var som mest protester i juni, och vi återupprepade det i samband med budgetarbetet. Sedan skedde det amerikanska valet. Och vi fick efter ganska lång tid klart för oss att Trump inte skulle fortsätta att vara president utan att det i stället skulle bli Joe Biden. Det är positivt, även om jag kan se att Joe Biden ligger ganska långt till höger i det demokratiska partiet. Han kommer att föra en utrikespolitik som kanske passar Kerstin Lundgren men som jag ändå tror utgår från den imperialistiska syn som har funnits i amerikansk utrikespolitik under lång tid.

Vi kan till exempel se att Joe Biden röstade för Irakkriget och så vidare. Det gör att jag blir ganska orolig när jag hör Bidens rådgivare säga att USA ska pressa olika länder dit man själv vill. I detta gör man en omsvängning jämfört med Trump, alltså att man tänker ha med Europa på banan. Man kommer inte att se Angela Merkel och EU som motståndare, utan man vill snarare ha med bland annat Sverige i detta tryck.

Jag är lite orolig för att Sverige i denna tankegång om den transatlantiska länken går bort sig och helt enkelt anpassar sig för mycket till amerikansk utrikespolitik, som i grunden fortfarande är imperialistisk. Man ser Latinamerika och den delen av världen som sin egen bakgård och hemisfär, där man fortsätter med blockaden mot Kuba som man har hållit på med i 60 år utan några större resultat. Här skulle jag vilja se en annan typ av demokratioffensiv, både från svensk sida och från USA:s sida.

Sedan tycker jag att det är viktigt att kritisera USA för det valsystem med olika typer av valkretsar som vi nu kan mer om än om det svenska valsystemet. Det är väldigt uppenbart att det amerikanska valsystemet brister i fråga om grundläggande rättigheter när det gäller rätten att rösta, att valdagen inte är fri dag så att man kan gå och rösta och så vidare. Detta gör att det finns mycket berättigad kritik mot USA. Denna kritik lyfter Vänsterpartiet fram.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 133 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det svenska stödet på 50 miljoner kronor är verkligen en intressant signal i ett sådant samtal. Jag tycker att vi verkligen måste se vart vi riktar våra resurser.

Apropå Venezuela, som togs upp i det förra replikskiftet, hade jag en debatt så sent som för en vecka sedan med utrikesministern. Och Sverige och EU är tydliga: Det finns inte förutsättningar för ett fritt och rättvist val i Venezuela.

Spela inte bort det. Spela inte med i Maduros regims och den typen av regimers lek med demokratin. Så drar man nämligen demokratin i smutsen. Folk uppfattar att demokratin inte spelar roll. Det är ett spel som vi inte ska vara med i. Vet vi att detta val inte kommer att vara fritt och rättvist eftersom förutsättningarna saknas, då ska vi inte spela med. Då ska vi vara tydliga och markera detta i tid, vilket också utrikesministern med glädje gjorde.

Anf. 134 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Problemet är att just Kerstin Lundgren kanske är den som spelar med. Hon har redan från dag ett deklarerat att det är Juan Guaidó som är Venezuelas president, oavsett om han sitter vid den reella makten eller inte. Jag kan berätta att det tyvärr är Nicolás Maduro. Han har begått en massa brott, enligt FN:s rapport. Han har inte hållit fria och rättvisa val. Och nu på söndag är det dags för val igen. Vi får se om de blir fria och rättvisa. Det finns en del förutsättningar som visar att det kan bli precis som Kerstin Lundgren säger. Men det finns ändå inför dessa val hopp om dialog.

Problemet har varit att just Juan Guaidó har vägrat att vara med. Han hoppas hela tiden på en militärkupp eller på att han helt plötsligt bara ska komma till makten. Det gynnar inte den demokratiska utvecklingen. Venezuela har i praktiken blivit en frusen intern konflikt där det venezuelanska folket inte bara lider under covid-19 utan också under stora humanitära problem med sjukvård, matbrist och liknande.

Det som vi kan göra från omvärldens sida är att försöka stödja en demokratisk utveckling i Venezuela. Då måste man också acceptera att Maduro finns med.

Lars Adaktusson (KD)

Anf. 135 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till Kristdemokraternas reservation 1. I anslagsbeslutet avstår Kristdemokraterna från ställningstagande.

Runt om i världen står kristdemokratin för en värderingsbaserad utrikespolitik. Det är en politik som syftar till att stärka fred och demokratisk utveckling och som bidrar till förståelse, försoning och mänskliga rättigheter.

Kristdemokratisk utrikespolitik är ett uttryck för att vi alla har ett ansvar för vår nästa. Människovärdet är universellt och kan aldrig relativiseras utifrån etnicitet eller geografiska gränser.

I spåren av pandemin och den instabila situation som råder runt om i världen är det centralt att vi från svenskt håll tar vår del av ansvaret för säkerhet och fred.

Sverige ska fortsätta att stödja och bidra till gemensamma insatser inom fredsfrämjande, säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande verksamhet. Det gör vi främst genom att bidra till gemensamma insatser inom det multilaterala samarbetet i EU, FN, Nato och OSSE.

Fru talman! Utöver detta ska utrikespolitiken främja frihandel. Frihandel och marknadsekonomi är vägen framåt för ökat välstånd, och det är verktyget för att lyfta människor och samhällen ur fattigdom.

Samtidigt bör internationella handelsavtal i större utsträckning än i dag användas som påtryckningsmedel mot de auktoritära regimer som kränker mänskliga rättigheter. Förhoppningsvis kan det leda till att fler människor får en chans att leva sina liv i trygghet och säkerhet.

Med dessa principer som grund ska svensk utrikespolitik främja svenska intressen i omvärlden.

Sverige ska vara en aktiv aktör inom de internationella samverkansorgan där vi verkar, från de nordiska till de europeiska och globala. Och vi ska bidra till att dessa samarbeten bedrivs så effektivt som möjligt.

För att använda skattebetalarnas pengar på det mest ansvarsfulla sättet inom det utgiftsområde som vi diskuterar nu anser Kristdemokraterna att anslaget till Svenska institutet och information om Sverige i utlandet bör minska.

Inom främjandeverksamheten finns det i dag en rad aktörer, inte minst svenska ambassader och konsulat runt om i världen. Kristdemokraterna anser därför att medel bör omfördelas från Svenska institutet och Utrikespolitiska institutet till anslaget för freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet, som vi i motsats till regeringen vill höja.

Fru talman! Den centrala arenan för svensk utrikespolitik är Europeiska unionen. EU:s styrka ligger i den gemensamma värdegrunden och i den historiska förmågan att samarbeta och överbrygga motsättningar. Att EU:s medlemsländer talar med en röst i utrikespolitiken är grundläggande - utan enighet blir Europas länder aktörer i marginalen. Utan ett närmare utrikespolitiskt samarbete minskar Sveriges möjligheter att bidra och göra skillnad. Agerar inte EU agerar någon annan.

I avsaknad av en gemensam europeisk politik har vi sett hur länder som Ryssland, Kina och Turkiet flyttar fram sina positioner. Därmed försvagas dessvärre arbetet för demokratiska reformer och mänskliga rättigheter. Detta ser vi i dag i länder som Syrien, Iran, Venezuela - som har tagits upp här - och även Kuba, för att nämna några exempel.

Fru talman! Med grundläggande värderingar om människovärde, frihet och demokrati får svensk utrikespolitik aldrig kompromissa. När de värderingarna nu utmanas av auktoritära regimer och våldsbejakande islamism är det mer angeläget än tidigare att gemensamt med andra bygga säkerhet och fred. Det gör vi inom ramen för EU, och det gör vi genom att stärka samhörigheten och samarbetet med våra nordiska och baltiska grannar. Det gör vi genom att fördjupa den transatlantiska länken och relationerna till de västliga demokratiernas försvarsallians.

Fru talman! Natosamarbetet är inte utan problem. Utvecklingen i medlemslandet Turkiet är djupt oroande. Samtidigt är Nato sedan länge centralt för både vår egen och Europas säkerhet. Kristdemokraterna står fast vid att Sverige så snart som möjligt bör ansöka om medlemskap. Som Natos generalsekreterare har klargjort är det nämligen skillnad mellan att vara medlem och att vara en del av ett partnerskapssamarbete. Det är hög tid, fru talman, att ta detta på allvar och inleda processen för ett fullvärdigt svenskt Natomedlemskap.

Fredrik Malm (L)

Anf. 136 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 4.

Vi nåddes i dag av beskedet att Joshua Wong, Agnes Chow och Ivan Lam har blivit dömda till fängelse i Hongkong. Det blev 13 månader för Joshua, 10 månader för Agnes och 7 månader för Ivan Lam. Detta är tre av de ledande företrädarna för demokratirörelsen i Hongkong. De har dömts för att ha ordnat fredliga protester och för att ha krävt frihet och upprättelse.

Detta är ett sätt för Kina att försöka avlegitimera frihetskampen i Hongkong. Det är ett sätt för Kina att ytterligare koppla greppet om Hongkong, stärka kontrollen och signalera till andra aktivister i Hongkong vad som kommer att hända med dem om de tar upp stafettpinnen efter de tre personer som nu fängslas. Det visar tydligt på Kinas alltmer destruktiva, aggressiva och expansionistiska politik - givetvis framför allt Kinas kommunistiska partis agerande och syn på detta.

Dessa domar måste fördömas, fru talman. De visar också att Hongkongs rättssäkerhet just nu är ett skämt och att Kinas kommunistiska parti fortsätter att neka Hongkongborna de fri- och rättigheter som invånarna ska vara garanterade enligt Hongkong Basic Law och enligt det memorandum som finns mellan Storbritannien och Kina. Sverige och andra fria stater måste agera för att hålla den kinesiska regeringen ansvarig för dessa övergrepp.

Det handlar givetvis inte bara om de här övergreppen, men att jag tar upp just dessa tre domar beror dels på att de kom i dag, dels på att de så tydligt visar på karaktären hos den kinesiska regimen. När vi förstorar upp detta till det som sker mot uigurerna i Xinjiang, till exempel, eller till attackerna på Taiwan - som än så länge endast är verbala, tack och lov - samt Kinas agerande mot tibetanerna och Tibet och så vidare ser vi vilket hot Kina i dag utgör. Samtidigt måste vi givetvis hylla alla de människor i Hongkong som går ut på gatorna och protesterar och kräver sina rättigheter.

Fru talman! Jag ville inleda mitt anförande med detta av det enkla skälet att det som kommer att avgöra mycket att världsutvecklingen de kommande årtiondena är just vad som händer i Kina - och inte minst hur demokratiska länder i världen klarar av att möta det hot som Kina i allt högre grad utgör. Vår utrikespolitik från svensk sida har annars under väldigt många år varit fokuserad på framför allt vår östra granne Ryssland, som också har agerat mycket destruktivt. Ryssland har ockuperat våra grannländer, uttalat hot mot Sverige och på senare år övat militärt på ett sätt som innebär ett hot mot oss. Vi ser Rysslands agerande i Georgien, på Krim, i östra Ukraina och så vidare.

Ryssland och Kina tillsammans är det mest avgörande problemkomplex som den fria världen har att förhålla sig till och bemöta, och vi måste ena oss för att klara av att hantera detta framöver - förhoppningsvis på ett fredligt sätt, givetvis.

Sedan har vi en rad andra utmaningar som är viktiga för Sverige i vår utrikes- och säkerhetspolitik, liksom givetvis för vår biståndspolitik. Klimatförändringarna är en sådan. Sönderfallet i en rad stater nära Europa är en annan. Det gäller i Mellanösternregionen, i Syrien och Jemen. Det gäller i Nordafrika, i Libyen, Sahelområdet, Sudan, Sydsudan och, under de senaste veckorna, Tigrayprovinsen i norra Etiopien. Det finns en rad konflikter och utmaningar som i sin tur riskerar att öka migrationsflöden och orsaka stora flyktingströmmar, terrorism, outhärdliga förhållanden i flyktingläger och så vidare - som epidemier och mycket annat. På detta har vi givetvis den pandemi vi nu ser.

Det här sammantaget, och inte minst det faktum att en rad stora länder i världen i dag leds av mycket auktoritära och destruktiva ledare, innebär att många av de framsteg vi har sett i världen de senaste 30-40 åren hotas. Världen tar nu steg tillbaka när det gäller fri- och rättigheter, yttrandefrihet och så vidare.

Bara för att blicka bakåt en aning: Under 1980-talet demokratiserades i praktiken hela Latinamerika, undantaget Kuba. Vi såg hur Indien växte fram och demokratiserades, och vi såg länder i östra Asien som klarade av svåra finansiella kriser och annat men som ändå byggde demokrati. Vi såg fria val i flera afrikanska länder där ledare avgick frivilligt när de förlorade, och apartheidsystemet försvann. Pinochet försvann, och framför allt försvann kommunismen i Östeuropa. Det var ju enorma framsteg som ledde fram till den optimism vi såg på 90-talet, när jag började engagera mig politiskt, och i dag ser vi alltmer hur länder och diverse processer som samverkar på olika sätt slungar världen tillbaka i tiden. Med pandemin gäller det även på ett ekonomiskt plan.

Det utgiftsområde i statsbudgeten som vi nu debatterar är ju rent finansiellt och monetärt sett ett litet utgiftsområde; det omfattar bara 2 miljarder. Men häri finns mycket av forskning och av stöd till olika organisationer och internationella organisationer som Sverige är verksamt inom och som på olika sätt har att hantera dessa väldigt stora frågor.

Det gör att Sverige, som en fri stat och som en stat som är engagerad för frihandel, internationellt samarbete och demokrati, måste flytta fram sina positioner. Nästa år finns möjlighet att göra det inom OSSE, där Sverige blir ordförandeland. Men Sverige bör också göra det inom Europeiska unionen samt kräva mer reformer i FN, ställa hårdare krav på mottagare av bistånd och mycket annat.

Den liberala utrikespolitiken utgår från en väldigt viktig iakttagelse, nämligen att det är omöjligt att bygga demokrati om det inte finns demokrater. Det finns länder som har försökt att bygga demokrati fastän det inte varit demokrater som har drivit fram dessa processer; det slutar inte bra. Tjeckoslovakien blev två demokratier - Tjeckien och Slovakien - efter kalla kriget, men Belarus blev inte en demokrati. Skillnaden var att det fanns en starkare demokratirörelse i Tjeckien och Slovakien. Därför måste demokratimålet och stödet för att bygga demokrati och för att investera i enskilda individer för detta vara vägledande i den svenska utrikespolitiken.

Anf. 137 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Att säkerställa Sveriges intresse i förbindelser med andra länder är målet för utgiftsområde 5, som vi debatterar just nu.

Vad är då egentligen Sveriges internationella intresse? Ja, rimligen är det demokrati, rättsstatens principer och respekten för folkrätten som är kärnan i detta. Att säkerställa de svenska intressena handlar om att Sverige, som är ett litet land befolkningsmässigt men ett ganska stort land geografiskt, är beroende av ett världssamfund som fungerar och internationella institutioner och organisationer som fungerar.

Det ligger i Sveriges intresse att gränser inte ska flyttas genom angrepp eller krig. Ska de flyttas ska det ske genom politiska beslut och diplomatiska förhandlingar. Därför är det viktigt att satsa på nedrustning och diplomati, och därför är det viktigt att satsa på fredsbyggande och säkerhetsfrämjande åtgärder. I det arbetet är det EU som är Sveriges viktigaste politiska arena för den svenska utrikespolitiken.

Vi kommer under det kommande året, som flera har tagit upp här, att vara ordförande i OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Det är en organisation med 57 medlemsländer som jobbar just för säkerheten i Europa. Detta är väsentligt och vitalt för Sverige. Det är naturligtvis på ett sätt ett hedersuppdrag, men det är också ett stort arbetsbeting som ligger framför den svenska regeringen och den svenska utrikesministern. Detta arbete kommer att ta mycket av vår uppmärksamhet och är en av de saker som ska bekostas inom detta utgiftsområde.

Vårt arbete i FN är en annan del av detta. Många förknippar FN med internationella insatser. Vi ägnar ofta ganska mycket tid och kraft här i riksdagen åt att diskutera och formulera hur vi ska fatta beslut om de militära insatser som vi deltar i internationellt. Det är ett fåtal insatser som vi deltar i - totalt deltar Sverige i ungefär 50 olika internationella militära eller civila insatser. Jag tycker att man ska känna en stor stolthet över det engagemang som Sverige har och som de personer som deltar i detta arbete har.

Om det internationella arbetet är beroende av stora institutioner som FN och EU är det ändå så att det är här hemma som det börjar genom det nordiska samarbetet, där det gemensamma nordiskt formulerade målet är att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region. Efter de senaste månaderna av covid-19-pandemi kan vi konstatera att vi kanske har en del jobb att göra framför oss, lindrigt sagt, innan vi når dit. Det senaste dryga halvåret kanske inte har varit den bästa stund av nordiskt samarbete som vi har sett, men det är ändå även fortsättningsvis viktigt att arbeta med detta.

När vi ändå talar om det nära - där arbetet börjar - handlar det också om Östersjöregionen. Det är det gemensamma havet, med många länder runt, som miljömässigt mår väldigt dåligt och som säkerhetsmässigt är en väldigt spänd plats på jorden. Östersjösamarbetet är viktigt för Sverige, för miljön och för säkerheten. Det är också en del av det internationella samarbetet som bekostas i det här utgiftsområdet.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Anf. 138 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! I år fyller resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet, 20 år. Detta är en resolution som jag vet att bland annat talmannen brinner mycket för - hon tar ofta upp den i olika sammanhang.

Det har under året kommit ett antal rapporter - framför allt från civilsamhället, som Kvinna till Kvinna och Operation 1325, men även regeringen har faktiskt genomfört en egen utvärdering som kommer att presenteras inom kort. Rapporterna skickar ett ganska tydligt budskap: Resolution 1325 har varit avgörande för att lyfta upp kvinnor, fred och säkerhet på dagordningen. Det var något som vi i Sverige drog nytta av under vår tid i säkerhetsrådet.

Samtidigt är det tydligt att implementeringen av 1325:s målsättningar inte är tillräcklig. Den som ser på var fokus har legat i implementeringen ser att det har varit ganska skevt. Man har ofta landat i att räkna huvuden och hur många militärer och poliser som är kvinnor i olika internationella insatser snarare än att ha kvalitativa mål för hur det går med att implementera resolutionen.

Sverige har ju en feministisk regering. Det är något som jag är stolt över, även om jag är i opposition. Men detta epitet förpliktar, och jag undrar därför vad Kenneth G Forslund, som utrikesutskottets ordförande och en av de ledande socialdemokraterna, anser behöver göras för att implementeringen av 1325 ska bli bättre.

Jag tänkte vara så fräck, fru talman, att jag kommer med ett eget förslag. Vi i Vänsterpartiet har i vår budgetmotion föreslagit att en svensk ambassadör ska inrättas för just resolution 1325. Jag tror att detta skulle öka trycket och förstärka implementeringen.

Regeringen utnämner ju titt som tätt den här typen av ambassadörer; senast under detta år har vi sett hur man har utsett en ambassadör mot - inte för - organiserad brottslighet. Nu behöver nästa feministiska kliv tas, och det behöver inrättas en feministisk ambassadör för resolution 1325. Vad tänker Kenneth G Forslund om det här?

Anf. 139 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Ambassadör för arbetet mot organiserad brottslighet - om man använder den lite långa beteckningen får man ordning på prepositionerna så att man inte halkar galet. Jag har själv halkat galet i de där ordstäven.

Det är absolut en intressant tanke att utse en särskild ambassadör för 1325-arbetet. Samtidigt är det viktigt att inte säga att detta är någonting som en enda person kan lösa. Det här är ett stort och brett arbete, som måste ske både politiskt och diplomatiskt.

Jag upplever att vi har ett brett stöd för det här i Sveriges riksdag. Vi har jobbat bra genom många år i utrikesutskottet och i de sammansatta utrikes- och försvarsutskotten när det gäller internationella militära insatser för att det ska vara utbildning för vår egen personal och för att personalen också ska bära med sig detta ut i verksamheten tillsammans med andra länders soldater på plats och för att det verkligen ska nå längst ut i verksamheten till kvinnor i de områden där insatserna verkar.

Det är regeringens uppgift att utse ambassadörer, som Håkan Svenneling mycket väl vet. Det är inte någonting som riksdagen ska besluta åt regeringen. Idén är absolut intressant, och det är inte alls otänkbart att det över tid kan inträffa att det även utses en ambassadör med just detta ansvar. Men även om det sker är det viktigt att komma ihåg att det inte får bli en ursäkt för andra att tycka att nu är det här löst, att nu har vi en ambassadör och låter den sköta detta. Det kollektiva ansvaret för att jobba brett, strategiskt och långsiktigt med detta kommer att kvarstå, även om en sådan ambassadör skulle utses av regeringen.

Anf. 140 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag håller med om mycket av Kenneth G Forslunds resonemang.

Jag tror att det är viktigt att skicka med den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen att det inte räcker att bara revidera sin handlingsplan nu, utan man måste också studera vad man kan göra mer. Att utse en ambassadör är en sådan sak som man skulle kunna göra. Det är viktigt att regeringen tänker till här.

Det är också viktigt att tydligt koppla ihop agendan med kvinnors ekonomi och den ojämlikhet som vi ser över världen, där ett antal få rika miljardärer äger mer än hela Afrikas kvinnliga befolkning.

Vi behöver också allihop ta ansvar, precis som Kenneth G Forslund är inne på. Och här har jag och Kenneth G Forslund ett stort ansvar för att förändra mansnormen i samhället och i världen i stort. Det är viktigt att lyfta mäns roll i genomförandet av agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Här menar jag att vi alla behöver steppa upp och ta ett större ansvar.

Anf. 141 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Det är svårt att ha någon annan uppfattning än Håkan Svenneling i just det han framför nu. Arbetet måste fortsätta. Det är ett kollektivt arbete för både kvinnor och män, för oss politiskt valda, för våra tjänstemän inom UD, för vår personal som är utsänd i civila eller militära insatser och i vårt arbete i FN. I vårt arbete, varhelst vi befinner oss, är det viktigt att hela tiden dels ställa frågan var kvinnorna är, dels hävda kvinnors rättigheter att alltid delta, respekteras och få verka på lika villkor.

Lars Adaktusson (KD)

Anf. 142 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Både i förra årets debatt om utgiftsområde 5 och i den här debatten har en del konsulära ärenden nämnts. Det är ju oftast inom ramen för internationell samverkan som den här typen av fall kan lösas genom samarbete.

Vi har ett fall som är aktuellt just nu, en svensk medborgare, Ahmadreza Djalali, som sitter fängslad i Iran. Enligt de rapporter som har kommit från Amnesty och andra organisationer riskerar han att bli avrättad vilken dag som helst, för att inte säga vilken timme som helst.

Det här fallet har varit aktuellt under ett antal år. Djalali och hans familj har fått starkt stöd, inte minst från internationella organisationer som Amnesty International, Scholars at Risk, Karolinska institutet, Europaparlamentet och ett stort antal Nobelpristagare som har engagerat sig i hans fall. Alla de olika organisationerna har tydligt och klart uttalat krav på att Ahmadreza Djalali ska friges. Dock sticker den svenska regeringen eller Utrikesdepartementet ut i den här samlingen genom att inte kräva den svenske medborgaren Djalalis frigivning.

Jag vill fråga Kenneth G Forslund vad det beror på att det socialdemokratiskt ledda Utrikesdepartementet inte kräver Djalalis frigivning och vilka signaler det skickar till den brutala diktaturregimen i Teheran, som mot alla humanitära principer håller Djalali fången och hotar att avrätta honom.

Anf. 143 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Tack, Lars Adaktusson, för frågan!

Jag blev faktiskt uppringd för bara några timmar sedan av en iransk bekant som hade uppgifter om att det som sas i går om att Djalali skulle flyttas till det fängelse där man förväntar sig att dödsdomen ska verkställas inte hade genomförts. Det är ett litet, litet ljus av hopp i denna eländiga historia.

Det som Sverige hela tiden jobbar för, och som jag själv också har tagit upp i mina kontakter med olika iranska företrädare under relativt lång tid, är att detta dödsstraff inte ska verkställas. Det är det som Sveriges regering har koncentrerat arbetet på vad gäller kontakterna med Iran. Det är också det som jag själv har tagit upp i olika kontakter.

Vi är alltid emot dödsstraff, oavsett vem det är som utsätts för dem. Och vi jobbar alltid från svensk sida särskilt med det konsulära stödet när det handlar om människor med svenskt medborgarskap som riskerar dödsstraff. Det kommer vi att fortsätta göra. Det gör vi i det här fallet och i alla andra eventuella aktuella fall.

Lars Adaktusson (KD)

Anf. 144 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Jag har ställt samma fråga till utrikesministern: Varför kräver inte regeringen och UD Djalalis frigivning? Jag fick inget svar då, och jag fick inte svar nu av Kenneth G Forslund. I stället blev det en utläggning om varför vi är emot dödsstraffet. Och det är självklart viktigt, men det är inte svar på frågan.

Det finns andra frågetecken som är allvarliga i hanteringen av det här fallet, till exempel att Sverige inte har kontaktat de länder som har erbjudit sig att hjälpa till via sina diplomatiska kanaler i Teheran. Ett av de länderna är USA, andra länder är Schweiz och Belgien. Inget av dessa länder har kontaktats av svenska Utrikesdepartementet.

I en situation där en svensk medborgare riskerar att avrättas i en av världens värsta diktaturer tycker jag att man måste ta alla chanser som finns för att rädda hans liv.

Anf. 145 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Uppgifterna om vilka länder som Sverige har eller inte har varit i kontakt med vad gäller att få hjälp i det här fallet har jag inte kunskap om. Jag förutsätter att man arbetar brett med att samla stöd. Vi har ju sett uttalanden från olika håll till stöd för att han inte ska avrättas. Sedan exakt vilka länder som har kontaktats eller inte har jag inte några uppgifter om.

Anf. 146 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Kenneth G Forslund sa i sitt anförande att gränser inte ska flyttas genom angrepp, utan de ska flyttas genom överenskommelser och på fredliga sätt. Ja, det håller väl alla med om.

Samtidigt säger Forslund att vi ska fokusera mer på nedrustning och på demokrati. Jag gör faktiskt en liten koppling till en man som när han för över 80 år kom från Tyskland sa: Fred i vår tid. Jag måste ärligt säga att det där låter lite naivt. Jag ser fram emot att min misstanke klargörs när Kenneth G Forslund besvarar min replik.

Vi ser att hotet ökar från öst och att det finns rörelser från Rysslands sida som påverkar Sverige och svenskt territorium och vår omvärld på ett sätt som inte har avtagit sedan motsvarande debatt förra året.

Vi bestämmer inte åt andra länder att de inte ska träda över gränsen eller kränka Sverige, men vi måste vara förberedda när andra länder har bestämt sig för att göra det. Östersjöregionen är säkerhetsmässigt orolig, och det sa Kenneth G Forslund också.

Jag skulle vilja fråga: Finns det någonting som har hänt på senare tid som har skärpt synen på hotet från öst?

Anf. 147 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Jag tackar Hans Rothenberg för frågorna.

Det jag sa var att gränsflyttning inte ska ske genom angrepp eller krig, och om gränser ska flyttas ska det ske genom politiska beslut och diplomatiska förhandlingar.

Hans Rothenberg kontrasterar detta mot satsningarna som görs på nedrustning. Denna månad kommer vi att fatta beslut i Sveriges riksdag om en historisk upprustning av det svenska försvaret. Vi får gå tillbaka till 50talet eller ännu längre för att hitta en liknande stor militär upprustning i svensk försvarshistoria.

Det handlar alltså inte om ett pacifistiskt budskap om svensk total nedrustning när jag talar om Sveriges nedrustningsansträngningar. Dessa nedrustningsansträngningar är fokuserade på att fortsätta att nedrusta kärnvapen i världen. Det är ett mycket viktigt arbete som tyvärr har stannat av och där just nu olika nedrustningsavtal tenderar att falla snarare än förnyas och förbättras. I detta perspektiv är det oerhört viktigt att jobba med nedrustning. Det handlar i första hand om kärnvapen, men att det inte ska skapas nya typer av massförstörelsevapen är också ett viktigt arbete i detta.

Hans Rothenberg frågar också om riskläget runt oss har skärpts. Ja, det har det gjort. Vi ser hur Ryssland angriper grannländer på ett sätt som är fullkomligt oacceptabelt, och det har vi givetvis tagit intryck av.

Anf. 148 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Jag tackar Kenneth G Forslund för klargörandet.

Hela försvarspropositionen bygger på antagandet att vi ska få hjälp av Natoländer innan eller vid ett väpnat angrepp. Det är dimensionerandet för försvarets utformning, inte den militära alliansfriheten.

Vi måste vara förberedda på att Sveriges gränser kan kränkas på mer eller mindre allvarligt sätt. Då är vi också beroende av samarbete.

Regeringen säger att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl och avfärdar varje tanke på att över huvud taget diskutera och överväga frågan om medlemskap i Nato. Det är ett medlemskap som skulle innebära att vi i detta skärpta läge får försvarsgarantier från länder som vi vill och behöver samarbeta med.

Hur hänger det ihop att konsekvent säga nej till att vara en del av Nato och samtidigt förvänta sig att de ska ställa upp för Sverige?

Anf. 149 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Sverige har tillsammans med Finland ett mycket nära samarbete med Nato. Det fungerar väl och är uppskattat av alla tre parter. Sverige har dessutom numera genom försvarsminister Peter Hultqvists idoga arbete en palett av olika bilaterala och trilaterala samarbetsavtal med både Natoländer och icke-Natoländer.

Vi har en säkerhetspolitisk linje där vi säger att om något land i vårt närområde angrips kommer vi att vara solidariska med det, och vi förväntar oss motsvarande solidaritet tillbaka om vi skulle angripas.

Det är inte detsamma som Natos artikel 5 och den automatiska garanti som finns där. Det finns skillnader.

Ett svenskt Natomedlemskap skulle öka osäkerheten för Sverige och öka osäkerheten i Östersjöregionen och i vår del av Europa. Det vore dåligt.

Janine Alm Ericson (MP)

Anf. 150 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! I dag talar vi i kammaren om internationell samverkan och målet att säkerställa Sveriges intressen i förbindelser med andra länder. I det vägleds vi av ett antal fina principer: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatens principer, dialog och medling, fred och säkerhet samt jämställdhet genom en feministisk utrikespolitik. Dessutom har vi Agenda 2030, hela världens gemensamma måldokument om hur vi ska klara klimatkrisen och den biologiska mångfalden samtidigt som människor världen över får möjligheter till ett bättre liv med utbildning och större social rättvisa.

Fru talman! Året vi snart lägger bakom oss blev inte som vi tänkt. Sedan upptäckten av en ny virussjukdom för snart ett år sedan är mycket förändrat. Inte heller kunde någon se framför sig vad det här året skulle bära med sig, inte bara en global pandemi som sätter människors liv och hälsa på spel utan också ett antal kriser i coronans spår.

Vi är många som har sagt det gång på gång, men det är värt att säga igen: En kris slår aldrig jämlikt. Det är de redan mest utsatta som drabbas värst, och det är i sårbara samhällen som pandemins framfart blir tydligast. Det handlar om ekonomisk nedgång, utebliven utbildning och en fattigdomsbekämpning som kastats minst tio år tillbaka i tiden.

Då är inte läge att backa. Då måste vi kliva fram och åter konstatera att stora, globala utmaningar hanterar vi bäst tillsammans.

Fru talman! Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam. Fred och säkerhet bygger vi tillsammans med andra på flera olika sätt och arenor. Vi gör det inom ramen för FN, EU, Europarådet, OECD med flera - och nu också i OSSE som kommande ordförande.

FN:s roll kan inte överskattas, och Sveriges bidrag är viktigt. Genom aktivt deltagande i förändringsarbetet och ett starkt kärnstöd till många av FN:s organisationer har Sverige också en starkare röst än vad vår storlek annars hade berättigat. Eftersom dialog och medling, säkerhet och fred är vägledande principer för Sverige är FN:s kapacitetsbyggande och fredsfrämjande arbete också ett område där Sverige är med och bidrar.

Sverige har också arbetet med att göra FN bättre rustat för att möta nya säkerhetsutmaningar, såsom kopplingar mellan klimatförändringar, matsäkerhet och instabilitet.

Jag ska också säga några ord om Norden. Vi stöder helhjärtat de nordiska statsministrarnas ambition att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region och att den nordiska samverkan måste stärkas så att vi står bättre rustade vid nästa kris. Vi trodde nog alla att vi stod varandra närmare än vad krisen visade. Låt oss därför göra det till en styrka och jobba ännu hårdare framåt för att göra målet verkligt.

Som flera tidigare konstaterat är EU vår viktigaste utrikespolitiska arena. Här arbetar vi aktivt för klimat, mänskliga rättigheter och demokrati. Striden om de grundläggande principerna och budgeten måste därför vinnas för att vi ska kunna fortsätta som union tillsammans.

Fru talman! I denna kammare sitter vi som i ett fritt och demokratiskt val har vunnit det svenska folkets förtroende att företräda just dem. Denna frihet är inte alla förunnad. I Belarus fortsätter demonstrationerna mot den illegitima ledaren Lukasjenko, och i Polen går människor man ur huse för att den sista lilla gnuttan av den grundläggande mänskliga rättigheten att ha rätt till sin egen kropp inte ska gå förlorad i en barbarisk lagstiftning. Frihet, demokrati och mänskliga rättigheter går hand i hand. De är inte bara värda att kämpa för utan också att försvara.

Det är förfärligt, men faktum är att demokratin i världen är på tillbakagång. Det är en sanning som svider men samtidigt ett tydligt bevis på att vårt arbete behövs. Det Sverige gör i världen är inte bara viktigt här och nu utan för lång tid framöver. Mycket av vårt arbete internationellt går ut på just det, och även om det inte är så enkelt att mäta så vet vi att om inte goda krafter går samman skulle allt se ännu sämre ut. Om ingen finns där för att stötta opposition och civilsamhälle skulle slaget vara förlorat innan det börjar.

Vi ska möta motståndet och de totalitära krafterna med frihet och öppenhet. Men vi får inte blunda för att de som är av annan uppfattning, de som vill inskränka demokrati och mänskliga rättigheter, också spelar på andra arenor. Där måste vi vara mer uppmärksamma. Jag är därför glad att Svenska institutet även arbetar med att bemöta och motverka desinformation. Om bilden av Sverige blir en annan än den egentligen borde vara riskerar vi att förlora inflytande. Därför är desinformation också ett farligt hot. Vi minns ju alla "Last night in Sweden" och den bild som då sattes hos många, även om den också fick mycket motstånd och positiva krafter gick emot.

Fru talman! Genomförandet av Agenda 2030 är centralt för världens utveckling, och starka internationella institutioner är centrala för dess genomförande. I coronakrisens spår står stora delar av världen inför nya och ännu större utmaningar, och precis som demokratiarbetet har fått en backlash i pandemins spår har även fattigdomsbekämpningen drabbats. Här kan ingen regering stå handfallen, utan tiden för att kraftigt agera är nu.

Den feministiska utrikespolitiken är inte något som vi bara säger utan också något som vi gör. Den avspeglar sig i all politik som den här regeringen bedriver, och det är värderingar som vi tar med oss in i alla internationella rum. När utvecklingen går framåt sker det inte av sig självt. Detsamma gäller när kvinnors rättigheter rullas tillbaka. Det sker inte i ett vakuum utan görs av män med makt som gång på gång gör allt de kan för att trycka kvinnor tillbaka.

Mot dessa rörelser och mot dessa män är vår utrikespolitik en tydlig och stark motvikt. Sverige ger feminismen en plats i de internationella finrummen, och det är jag otroligt stolt över. Tillsammans med rörelser för fred och jämställdhet runt om i världen kommer vi att kunna flytta berg och rucka på åldrande strukturer. Det är viktigt att vi går före och skapar utrymme för andra att komma efter.

Jag kommer att fortsätta peka på den feministiska utrikespolitiken i varje sammanhang där Sveriges internationella åtaganden diskuteras - inte bara för att jag själv är feminist, utan också för att jämställdhet är en förutsättning för att vi ska nå de andra målen i Agenda 2030 och för att vi ska nå fred och säkerhet i världen.

Fru talman! Utmaningarna är många. Coronakrisen kommer inte att göra vägen framåt enklare utan tvärtom. Vi har fler konflikter än vi haft sedan slutet på 80-talet, och gamla oroshärdar har blossat upp med mycket mänskligt lidande som följd. Många människor är på flykt och har ingenstans att ta vägen. Klimatförändringarna och demokratins tillbakagång på många ställen förstärker den osäkra situationen. Osäkerheten skapar risk för ännu fler krig och konflikter.

Vi i Miljöpartiet tycker att Sverige ska skriva på kärnvapenkonventionen för att ta ytterligare steg i vårt arbete med nedrustning och ickespridning. Nu träder konventionen i kraft, och Sverige blir observatör. Det är bra, för vi har en historia av fredsbyggande och nedrustning. Det är någonting som vi måste arbeta vidare med.

Mycket måste göras, och Sveriges roll i världen är viktig. Den budget som ligger på bordet gör att vi kraftfullt kan arbeta framåt för att vara en del av lösningarna, både som en aktiv partner och som ett föregångsland.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 151 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Janine Alm Ericson höll ett i många delar väldigt bra anförande. Jag håller med om mycket. På slutet passade hon på att komma in på nedrustning och specifikt kärnvapennedrustning och FN:s kärnvapenkonvention.

Jag välkomnar det besked som Miljöpartiet gett om att de vill ansluta sig till konventionen. Tyvärr sitter de i en regering som har fattat beslut om att man just nu inte ska ansluta sig till konventionen men däremot bli observatör och statspartner. Det är ganska viktigt i det skede som vi nu befinner oss i. Konventionen har fått 50 undertecknare. Den 22 januari kommer den att träda i kraft. Det betyder att man kommer att hålla ett möte inom ett år. Sannolikt kommer en konferens att äga rum någon gång under hösten 2021. Allt pekar på att det kommer att ske i Wien, som är huvudstaden eller högkvarteret för den här typen av frågor.

Sveriges regering har ett väldigt stort ansvar att definiera rollen som statspartner. Det här är ju det första mötet. Det är här man ska ta sin utgångspunkt från de 50 länder som har undertecknat konventionen men också alla de länder som är med som observatörer. Det kommer att vara väldigt stor skillnad mellan om Sverige skickar dit en person som åker dit och lyssnar och om Sverige deltar aktivt med en agenda och försöker göra de förändringar som man redan lyft fram i röstförklaringen 2017.

Därför undrar jag hur Janine Alm Ericson ser på Sveriges roll i nedrustningsarbetet och vad regeringen tänker sig att man ska göra under 2021 för att pusha konventionen och agendan framåt. Vi vet att vi kommer att ha en NTP-konferens i augusti nästa år. Sverige har sin "stepping stones approach", som jag är lite tveksam till utifrån att den inte är så supertydlig i att trycka agendan framåt. Men jag vill höra vad Janine Alm Ericson tycker och tänker.

Janine Alm Ericson (MP)

Anf. 152 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Det är otroligt viktigt att Sverige fortfarande ligger i framkant när det gäller nedrustningsarbetet i världen på alla de arenor som finns och i alla de rum där de här frågorna diskuteras, så att vi också har ett strategiskt arbete för att få nedrustning på plats. Vi ser tyvärr att utvecklingen går åt helt fel håll även här. Det är avtal som bryts och stater som inte verkar ha några som helst ambitioner i den här riktningen längre. Det är otroligt utvecklande.

Jag kan inte i dag ge Håkan Svenneling svar på precis hur vi kommer att göra, men Miljöpartiet kommer att göra allt för att vi ska ha en så tydlig röst som det bara är möjligt i alla de rum där nedrustning diskuteras.