Kulturarvsfrågor

Anf. 1 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Låt mig redan nu be om ursäkt för att jag kan ha underskattat mitt behov av talartid något.

Det har blivit dags att debattera svensk kulturarvspolitik. Mycket av det vi i dag ska debattera handlar om vår gemensamma historia, men just därför tänkte jag ta min utgångspunkt i nutiden.

Vi lever i en ny tid - en spännande och fantastisk tid, men också en orolig tid. Själv tillhör jag en gränsgeneration. När jag gick i skolan hade ännu inte internet fått sitt genomslag. Vi fick lära oss att det fanns någonting kommande som hette World Wide Web, men att det troligen inte skulle bli så mycket av det. På min datalogikurs på gymnasiet - det hette så på den tiden - fick vi lära oss: Snabbare datorer än så här finns det ingen mening med, för då skulle de tänka snabbare än ljusets hastighet, och det vore en omöjlighet.

Föga anade man vad som skulle ske. I dag är världen såväl vårt arbetsfält som vår upplevelsearena. Om man förr trodde att världen började i nästa socken vet vi i dag att nästa världsdel bara är ett stenkast bort. Kriget i Syrien sker på vår granngård. Människor flyr över Medelhavet och genom Europa. Sverige fortsätter att förnyas och förändras. De konflikter som förr fanns i ett obestämbart "där" har vi nu också här. Fram till i april sa vi att terrordåd var något som inträffade "där borta", inte hemma hos oss. Nu vet vi annorlunda.

Men det är inte bara elände. Vi har aldrig konsumerat så mycket information som vi gör i dag. Den flödar emot oss antingen vi vill det eller inte. När nätet kom sa man: Nu är det slut på den mellanmänskliga kontakten - vi kommer att sitta där, glåmiga och hålögda, och stirra in i våra skärmar och glömma bort vad det är att vara människa. Men sanningen är att vi aldrig har varit mer sociala eller talat mer med varandra.

Det är dock en annan form av samtal. Min högst personliga reflektion är att när bredden ökar minskar djupet. När vi alltid är tillgängliga tappar vi behovet av att stanna upp. Eftertanken får ge vika för alla nya intryck och tankar. Informationssamhället är fantastiskt. Men har vi egentligen plats för reflektionssamhället?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

För mig är det här som kulturen och kulturarvet kommer in. Genom historien har kulturen alltid varit bäraren av berättelser. De kan komma till oss genom ord och text, genom musik, genom en tavla eller genom en helt unik upplevelse. Det är också genom berättelser vi lär oss. Det är så vi överför kunskap mellan människor och mellan generationer.

I grund och botten handlar detta om utbyte av erfarenheter och förvaltande av minnen. För mig är detta vad kulturarvspolitiken handlar om. Det är för detta vi står här i dag. Kulturarvet är vår gemensamma minnesbank. Där ryms alla de erfarenheter och all den kunskap som ger oss styrka att förstå vår samtid och hantera vår framtid. För detta förtjänar alla de som dagligen arbetar med att förvalta och utveckla vårt kulturarv ett stort erkännande.

Många har försökt definiera kulturarvet. Begreppet kan användas på olika sätt. Regeringen gör ett vällovligt försök när man säger att det är "spår och uttryck från det förflutna som tillskrivs värde och används i samtiden". Fast frågan är om jag inte tycker att Qaisar Mahmood på Riksantikvarieämbetet lyckades bättre när han lät trycka upp T-shirtar med verbet "att kulturarva", som där definieras som "att använda spår eller avtryck av mänskligt liv genom tiderna för att skapa förståelse för tillvaron och det sammanhang vi befinner oss i".

Herr talman! Just detta med definitioner och begrepp är viktigt, för det som kan uppfattas som såväl grundläggande som inkluderande för en kan användas för att exkludera andra. Jag är djupt bekymrad över att vi befinner oss i en tid när historierevisionismen breder ut sig och nationella symboler på olika sätt kidnappas och förvanskas av populistiska och främlingsfientliga krafter. När detta sker är alltid kunskap det bästa skyddet.

Den romantiserade vykortsbilden av ängar, hagar, röda stugor och lekande barn är inte en exkluderande bild av något genuint svenskt som står i kontrast till alla andra kulturella uttryck. Det är inte heller bilden av det strävsamma bondesamhället, den svenska fanan som vajar i vinden eller berättelser om konungars stordåd eller irrfärder.

Det svenska kulturarvet är förvisso allt det där, men det är också firandet den 13 december av ett katolskt helgon från Syrakusa. Svenskt kulturarv är även pizzerian i Åstorp. Det är QX Gaygala i februari. Det är vårt musikarv som fortsätter att utvecklas av människor födda på - eller med ursprung i - hela vår planet. Det är alla de intryck och uttryck vi har fått från olika delar av världen sedan vikingarnas plundringståg. Kulturen är till sitt väsen inkluderande, dynamisk, föränderlig, urban, öppen och tillmötesgående. Det är också vårt kulturarv.

De enda gränser som kulturen sätter är mot dem som vill stänga ute och definiera det ena eller andra uttrycket som mer rent, genuint och exklusivt, något tillhörande en utvald liten grupp. Självklart ska vi fira våra klassiska högtider som jul, påsk och midsommar. Vi ska göra det som aldrig förr. Och inte blir de mindre värda för att andra svenskar firar id al-fitr.

Detta är inte en fråga om den ena religionen eller den andra eller om att något står under hot. Jag blev oerhört glad när jag kunde läsa hur Björn Ulvaeus, själv aktiv humanist, i en tidning försvarar skolavslutningar i kyrkan med orden: Oavsett trosuppfattning är en människa utan sina kulturella och andliga riter en vilsen människa.

Kulturarvet är i det sammanhanget en grund som skapar trygghet i en värld som just nu är allt annat än trygg. Det har vi alla ett ansvar att stå upp för.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Regeringen har tidigare sagt att mycket i kulturarvspropositionen bygger vidare på den tidigare alliansregeringens arbete och att man vill se en kontinuitet i det arbetet. Det välkomnar jag. I den förra alliansregeringens proposition Tid för kultur, den första i sitt slag på 40 år, slås det fast att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.

Låt mig vara tydlig. Moderaterna och Alliansen vill fortsätta arbetet med att främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas, främja internationellt och kulturellt utbyte och samverkan samt särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.

Vi välkomnar därför också många av de förslag som nu läggs fram. Under den förra regeringen fick vi en bibliotekslag på plats. Nu kommer även en museilag enligt en liknande formel. Jag tror att det är både bra och viktigt, och jag tror att det stärker museisektorn som helhet. Likaså är det bra att Riksantikvarieämbetet får en tydlig uppgift. Denna modell med en institution, ett verk eller en myndighet som får en särskild samordnande uppgift finns även på andra håll i Myndighetssverige. Även här kan bibliotekssektorn med Kungliga biblioteket agera som förebild.

Ett begrepp jag hade velat se mer av i propositionen är "inkludering". Då talar jag inte om inkludering av människor utan om inkludering av museer. Våra museer finns över hela Sverige och lockar varje år 26 ½ miljon besökare. De är betydelsefulla för samhället ur både ett demokratiskt och ett ekonomiskt perspektiv. Beroende på hur man räknar finns det ungefär 1 700 museer. Man sysselsätter ca 6 000 årsarbetskrafter och genererar 5 ½ miljard i intäkter. Museerna drivs i väldigt olika organisationsformer: av det offentliga, av stiftelser, av företag, av föreningar eller av enskilda personer.

Det finns en enorm kraft i att samarbeta och att se helheten. Kulturarvspropositionen fokuserar helt och hållet på det man kallar museer som drivs av det allmänna. Det tycker jag är en väldigt snäv definition. Mångfalden inom museisektorn är både en styrka och en tillgång. Vi behöver se mer av samarbeten mellan våra museer. Det kan gälla kunskapsutbyte, men också exempelvis utlåning av föremål. Detta har också Alliansen lagt förslag om.

Herr talman! Alliansen har åtta gemensamma yrkanden. Fem av dessa har vunnit majoritet i utskottet. Till detta ska läggas ytterligare ett yrkande från den allmänna motionstiden som även det har vunnit utskottets gillande. Det sistnämnda rör det tusenåriga fysiska kulturarv som utgörs av Sveriges kyrkobyggnader och som behöver värnas för framtida generationer. Detta står inför en stor ekonomisk prövning, och här menar utskottet att regeringen bör göra en fördjupad kartläggning av skyddsvärda byggnader tillsammans med en analys av framtida kostnader.

Jag har i dag talat om vikten av att se hela Museisverige. Här ligger det ett förbättringsförslag från regeringen om att de statliga museerna ska kunna överlåta föremål ur sina samlingar till andra museer inom det allmänna museiväsendet. Det är en god ambition, men givet museisektorns struktur bör inte staten begränsa detta till endast det allmänna museiväsendet. Vi har i dag såväl förenings och stiftelsedrivna som privata museer. Ta bara den skatt som alla våra arbetslivsmuseer utgör!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Varför skulle inte våra statliga museer själva ha kompetensen att bedöma var föremål kan komma bäst till sin rätt? Varför skulle till exempel inte Historiska museet kunna få överlåta i Judiska Museets ägo den fantastiska bima eller pulpet för läsning av Toran som redan i dag står på det senare museet? Judiska Museet är ett fantastiskt museum, som är på väg in i nya lokaler. Det här skulle vara en utmärkt grundstart för det. Med riksdagens beslut blir det möjligt.

Ett tredje tillkännagivande rör samarbete mellan museer och skola. Vi behöver en kulturarvspolitik som förtydligar kopplingen mellan historieundervisningen i skolan och museernas arbete. Jag har noterat att kulturministern tycker att regeringen redan har tagit höjd för detta, men då har hon inte riktigt förstått innebörden i det som riksdagen nu föreslår. Det handlar inte bara om att kunna besöka museer och göra nedslag i deras verksamhet utan om att varje elev ges möjlighet att på ett relevant sätt erhålla kunskap om vår historia och vårt dynamiska kulturarv med dess månghundraåriga influenser från världens alla hörn. Vi vill att man på ett mer systematiskt sätt ska kunna knyta undervisningen till museernas arbete. Goda förebilder finns såväl i Kanada som i USA.

En riksdagsmajoritet har också ställt sig bakom att vi behöver bättre lagstiftning till skydd för det transporthistoriska kulturarvet såväl till lands och till sjöss som i luften. Likaså att stärka det som står i propositionen om digitalisering av kulturarvet men då med särskild inriktning på forskning och bildning.

Herr talman! Jag vill avsluta med att nämna något om det tillkännagivande som rör värnandet av samlingars och museers särart - något som man kanske inte trodde att vi skulle behöva tillkännagivanden om men som kulturministern och regeringen själva fört upp betydelsen av, inte minst mot bakgrund av agerandet kring Statens museer för världskultur.

Den senaste tiden har debatten handlat om framtiden för dessa museer med fokus framför allt på de tre museerna i Stockholm: Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Etnografiska museet. Regeringens agerande har lett till fler frågor än svar. Utredningar har beställts, men när resultatet har kommit har man vägrat att hantera det. Många har känt berättigad oro för framtiden. Det gäller dem som arbetar på de aktuella museerna men även besökare, övriga intressenter och Museisverige i stort. Hur ser regeringen egentligen på våra samlingar och våra museer?

Alliansen har lyssnat och tagit oron på allvar. I vår gemensamma tillläggsmotion till regeringens proposition konstaterar vi att regeringen förvisso i allmänna ordalag talar om museernas särart eller museerna i stort men undviker att ge svar på viktiga frågor om museernas självständighet.

För oss har det varit viktigt att värna varje museums särart och stolta samlingar. Därför är det glädjande att det nu finns en tydlig riksdagsmajoritet som valt att gå emot regeringen och i stället följa Alliansens linje vad avser såväl självständighet som särart. I det beslut vi nu fattar står det tydligt att varje museums särart ska bevaras och definitionen av ett museum utifrån dess samlingar lyftas fram. Utskottet pekar även på de risker en samlokalisering och/eller en sammanslagning kan innebära.

Vi vill att världskulturmuseerna ges långsiktigt goda förutsättningar att leva kvar utifrån sina respektive förutsättningar och fortsätta sitt arbete med att modernisera och tillgängliggöra denna del av vårt kulturarv. Det är viktigt för både bildning och forskning. Nu är det upp till regeringen att fullfölja det som riksdagen beslutar. De tre svenska världskulturmuseerna i Stockholm behöver en politik som skyddar det unika och inte sviker institutionerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Liksom när vi behandlade regeringens förslag till en ny filmpolitik räknar jag med att kulturministern snart kommer att presentera även denna reform som den största, bästa och viktigaste under hela mandatperioden. Jag kan då konstatera att riksdagen under behandlingen av dessa två propositioner har gått emot regeringen på inte mindre än 13 punkter. Det torde vara någon form av rekord.

I dag har det gått så långt att regeringspartierna, inklusive kulturministerns eget parti, har dubbelt så många reservationer som Alliansen. Detta är dock ett delikat problem mer för regeringspartierna än för mig.

Jag står givetvis bakom Alliansens samtliga tre reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 6.

(Applåder)

Anf. 2 Ida Karkiainen (S)

Herr talman! Vi socialdemokrater står bakom samtliga av våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 3.

I dag är en historisk dag, och det är inte bara för att vi ska debattera kulturutskottets betänkande om kulturarvsfrågor. Det är en historisk dag för ett kulturarv värt att minnas. Det har präglat mig och många i min bygd men också svensk politik.

Just denna dag, den 30 maj, för exakt 100 år sedan anländer 50 man från Västernorrlands regemente till Seskarö. "Klockan tolv börjar förhören. Erikssons bageri är omringat av militär med påskruvade bajonetter.

En folkmassa på tusen personer, män, kvinnor och barn, samlas utanför bageriet. En och en går de misstänkta in till förhör. En grammofon spelar Arbetets söner om och om igen. Kapten Falk befaller att grammofonen ska stängas av. Folkmassan svarar med att sjunga Arbetets söner unisont i stället.

De förhörda släpps inte som kronofogden lovat. Två av de misstänkta förklaras häktade. Utanför växer talkören i styrka: 'Vi vill ha ut våra kamrater!' - - - En sten kastas mot kronofogden och träffar ett fönster.

Nu läser kronofogden högt upprorslagen och uppmanar tre gånger folkmassan att skingras. Alla lagens kriterier för att skjuta på folkmassan är således uppfyllda. Soldaterna går fram mot massan med fällda bajonetter."

Texten är tagen från Carsten Palmærs kulturartikel i Aftonbladet den 25 maj och handlar om Seskaröupproret, hungerkravallerna på Seskarö när sågverksarbetare tvångsköpte bröd då ransoneringskorten tagit slut och många människor svalt och var desperata. Brödupproret gjorde att myndigheterna insåg hur allvarligt läget var, och det dröjde inte länge förrän hjälpsändningar med livsmedel kom till ön.

Herr talman! Jag vill med denna illustration visa på hur viktigt det är med en kulturarvspolitik. Att känna till historien ger perspektiv på och förklaringar till den tid vi nu befinner oss i. Hungerkravallerna påverkade svensk politik, och Hjalmar Branting framhöll vikten av demokratiska lösningar och samarbete över partigränser - ett tema lika aktuellt i dag som för hundra år sedan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! För socialdemokratin är kulturarv en demokratisk rättighet. Kulturarvet ger oss verktyg att utvecklas som människor. Det handlar om rätten att få veta vem man är och få perspektiv på sitt liv och sitt samhälle. Var kommer jag ifrån? Var är jag nu, och vart är jag är på väg?

Det är framför allt i våra möten med varandra som kulturarv skapas. Det är allas våra berättelser som formar vårt kulturarv och historien om Sverige.

Vår syn är att kulturarvet inte bara ska vara tillgängligt för alla utan också präglas av delaktighet.

Det är en historisk dag i dag, inte bara på grund av hungerkravallerna utan för att vi debatterar en historisk proposition om en samlad kulturarvspolitik. Det är med glädje som vi kan konstatera att en någorlunda bred samsyn råder, med undantag för Sverigedemokraterna.

Det viktigaste med propositionen är tre saker.

en museilag och starkare oberoende från politiken

tydligare fokus på kunskapsuppdraget

ett kulturarv som når ut till fler och i hela landet.

Museilagen är särskilt viktig och fastslår: "Ett museum ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning." Kunskapsuppdraget och forskningen är centrala.

När det gäller kulturarv som når ut till fler är vi extra glada över att fri entré på statliga museer har fått så stort genomslag och så god respons. Det är en frihets och demokratireform. Vi vet att det finns mer att göra för att tillgängliggöra kulturarvet, men fri entré är ett första steg på vägen.

Herr talman! Vi har tillit till professionen. Därför ser vi socialdemokrater det som centralt att politiken ska hålla sig inom de gränser som tillhör politikens sfär. Den dagen politiker börjar vilja styra vad som ska visas på museer eller vilka berättelser som får berättas eller vilken konst som får visas - den dagen är vi illa ute. Men vi måste också låta professionen utveckla museerna och samarbeta med varandra. Därför reserverar vi oss mot tillkännagivandet om att bevara varje museums särart.

Kulturarvet och skolan är ytterligare ett viktigt område. Regeringen har identifierat frågor som behöver genomlysas för att förstärka samarbetet mellan skolan och museerna. I läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet tydliggörs att en medvetenhet om kulturarvet ger oss en trygg identitet som är viktig att utveckla, tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar.

Regeringen bedömer i propositionen att Riksantikvarieämbetet bör få i uppdrag att kartlägga kulturarvets betydelse för skolväsendet men också att öka samverkan mellan kulturarvsinstitutionerna och skolväsendet i alla delar av landet. Det ligger i dag ett tillkännagivande som rör samma område, men vi ser inga skäl att föregripa det arbete som redan pågår.

Herr talman! Kulturarvet står inför stora utmaningar när det gäller digitalisering. Det är en avgörande fråga för framtiden att kunna bevara kulturarvet. Det handlar inte bara om att digitalisera fysiskt material, utan också om att bevara Twitter, statusuppdateringar, korta Instagraminlägg och allt som rör våra sociala medier i dag. Vi har i dagens samhälle, där yttringar på sociala medier förekommer, ett viktigt arbete att utföra när det gäller digitalisering. Detta är en viktig men svår fråga för framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Det rörliga kulturarvet vill jag också särskilt belysa. Jag hade förmånen att få besöka Beckholmen här i Stockholm och träffa några av eldsjälarna som bevarar gamla fartyg och bygger segelfartyg. Att se de oändliga timmar som läggs ned på att från grunden bygga en båt eller renovera ett nästan förruttnat fartyg är imponerande. Samma sak gäller den enormt stora folkrörelse som engagerar sig i gamla bilar, tåg, båtar eller flygplan.

Vi välkomnar därför regeringens initiativ att forma en ny verksamhetsstruktur för det rörliga kulturarvet. Vi kommer att nogsamt följa de förändringar som även omfattar ett stärkt skydd för det rörliga kulturarvet. Vi tror på en stärkt bevaranderätt, men vi tror inte som sägs i tillkännagivandet att en skyndsam lagstiftning är rätt väg.

En sak att glädjas särskilt åt är propositionens förslag om en bred arkivutredning. Arkiven fyller en oerhört central roll i vårt kulturarv, där allt från historiska politiska protokoll till arkitektritningar bevaras för framtiden. Det är inte minst ur forskningssynpunkt viktigt att arkiven finns.

Herr talman! Kulturarv är också för mig Staffan Svanberg - en eldsjäl, historieberättare och sann folkbildare som tyvärr inte längre finns bland oss. Staffan var en mångsysslare som brann för bland annat nationalparken på Sandskär i Haparanda skärgård, där han ofta guidade besökare och berättade historier som utspelat sig på ön, skapade av människor och natur i hundratals år. Genom Staffans berättelser har hundratals, ja tusentals, människor fått kunskap om ett fantastiskt kulturarv.

I sammanhanget vill jag lyfta vikten av att vi har institutioner som tar hand om berättelser som Staffans: det immateriella kulturarvet, som inte är fysiska föremål, platser eller lämningar. Viktiga institutioner för det immateriella kulturarvet är givetvis våra museer och arkiv, men Institutet för språk och folkminnen har också särskild betydelse.

Herr talman! Det är i språket som kulturarvet lever. Det är vaggvisan, sagan, böckerna, talesätten, dialekterna och berättelserna som skvallrar om vår historia, omedvetet och ibland medvetet. Här spelar minoritetspolitiken och urfolkspolitiken en avgörande roll.

Trots att jag är tornedaling och har vuxit upp med meänkieli har jag aldrig erövrat språket. Jag har upptäckt att det har skapat en rotlöshet hos mig som jag inte trodde att jag hade. Men det är precis på grund av att kulturarvet lever i språket som denna rotlöshet känns. Detsamma gäller för samiskan. Att språken överlever är därför också en viktig fråga för hela kulturarvets överlevnad.

Herr talman! Detta riksmötesår har jag fått uppleva perspektiv på kulturarvet som blir en del av mitt liv för alltid: utskottsresan till Sydafrika, där kulturarvet har en så central betydelse för att läka såren som apartheid skapat, eller riksmötets öppnande med tema norra Norrland, där Hans majestät konungen talade om att vårt kulturarv är rikt och mångfasetterat, skapat av människor från olika länder i århundraden. Jag kan också nämna besöket på Världskulturmuseet i Göteborg, som har en fantastisk utställning som heter Korsvägar - Där världar möts och handlar om hur människor förenas kring upplevelserna av migration.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Jag kan lägga fler upplevelser till protokollet, men jag vill med detta verkligen uppmana alla att upptäcka vår fantastiska kulturarvsskatt i Sverige: våra fantastiska museer, föreningar, folkrörelser och institutioner - alla som arbetar med kulturarvsfrågor. Det blir en livsresa, kan jag garantera.

Herr talman! På Seskarö hembygdsförenings hemsida står det: "Den anda som rådde, den kraft som fanns i enigheten och strävandet för ett bättre samhälle, präglar ännu något Seskarö och dess befolkning." För mig är detta symboliken i vad kulturarvet betyder.

(Applåder)

Anf. 3 Olof Lavesson (M)

Herr talman! För det första undrar jag lite grann på vilket sätt begreppet samlingars särart står i konflikt med oberoende. Det är ju någonstans så att politiker kommer och går, men samlingar består. Så har det åtminstone varit tills vi fick en rödgrön regering.

Men jag tänkte i stället inrikta mig på det som Ida Karkiainen tar upp: mer kultur till fler, med fokus på fri-entré-reformen. Detta var det stora kortet inför denna mandatperiod - den största, viktigaste och bästa reformen, eller en av de många. Nu skulle portarna öppnas. Vi hörde socialdemokratiska politiker berätta om hur barnen från förorten skulle kunna åka hem och ta med sina föräldrar tillbaka för att besöka museerna; nu skulle fler få ta del.

Nu har det kommit en analys från Myndigheten för kulturanalys, och den visar kortfattat att besöksantalet ökar om det blir gratis; det är inte så förvånande. Men det var inte fler som kom - det är precis det den visar. Till dessa museer, som huvudsakligen ligger i Stockholms innerstad, ökar antalet besök, men det är samma personer som kommer igen och igen. Det är människor från närområdet och utländska turister.

Det är inte fel att man kan gå fler gånger på museum; det är jättebra. Jag har inget emot mer, men det har ingenting att göra med fler. Tvärtom visar sig reformen vara ett totalt misslyckande när det gäller att hitta nya grupper som kommer till museerna.

Jag undrar lite grann, Ida Karkiainen, om Socialdemokraterna står fast vid att detta är den största, bästa och viktigaste kulturreformen under mandatperioden. Och när det nu inte gick så bra, vilka åtgärder är Socialdemokraterna beredda att vidta för att få reformen att fungera?

(Applåder)

Anf. 4 Ida Karkiainen (S)

Herr talman! När det gäller samlingarnas särart och det tillkännagivande som ligger anser vi att det är ett steg i fel riktning att påpeka att museerna måste bevara sin särart. Vi tror på professionen, och vi tror att de klarar av detta själva.

När det gäller mer kultur till fler tycker vi att fri-entré-reformen har bidragit oerhört mycket till att fler ska kunna ta del av vårt kulturarv. Det finns visserligen fortfarande utmaningar att ta hand om. En ständig utmaning är att museerna behöver titta över sin verksamhet för att se hur den kan dra till sig fler och nya målgrupper - absolut. Det finns mycket att jobba på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Men första steget är att göra fri entré möjlig för alla. Det är en stor tröskel; det ska man komma ihåg. Det är inte alla som har råd att gå på museum och vill lägga pengarna på detta. Att det kostar är därför en stor tröskel, och vi tycker att det är en otroligt viktig reform att ta bort den.

Anf. 5 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Detta tycker jag är en lite märklig syn på våra samlingar. Samlingar är något som har byggts upp under lång tid. Vi har dem till låns där vi befinner oss just nu. De utgör grund för forskning och bildning. Att då säga att det inte finns något politiskt ansvar för att värna våra samlingar tycker jag är ett märkligt ställningstagande från ett parti som ändå har varit kulturpolitiskt bärande under så lång tid. Det är i så fall en rejäl omsvängning.

Det är tvärtom genom att utveckla våra samlingar, kunna fylla på dem och låta dem leva vidare som vi har en bra grund för bildning och forskning i framtiden. Det är också så vi skapar tillgänglighet till kulturarvet. Jag tycker att samlingarna är betydligt viktigare än både Ida Karkiainen och jag själv. Det är någonstans de som ska finnas där för nästkommande generation och generationen därefter.

Man talar om att sänka trösklar. Om jag minns rätt - kanske citerar jag fel - säger Ida Karkiainen i sitt huvudanförande att hon vill se tillgång för fler och tillgång över hela landet. Då genomdriver man en reform som riktar sig till Stockholms innerstad och inte lockar nya besöksgrupper utan bara ser till att de som redan går, som redan har tillgång och har tagit sig över tröskeln, gör det fler gånger. Det var ju det denna reform bidrog med.

Vore det inte bättre, Ida Karkiainen, att i det läget ta bort tvångströjan för museerna och inte bara rikta sig till en massa Stockholmsmuseer? I stället skulle vi kunna rikta ett tydligt uppdrag till Sveriges museer att nå nya besöksgrupper. Låt oss använda pengarna till något sådant i stället. Då siktar man ju precis på det som man vill uppnå, i stället för att ställa sig i biljettkassan och reglera inträdeskraven. Är det inte bättre, Ida, att någonstans se över hur vi skulle kunna uppnå detta på ett bättre sätt? Jag vill vädja till Socialdemokraterna med deras långa tradition från kulturpolitiken att tänka om och tänka rätt.

Anf. 6 Ida Karkiainen (S)

Herr talman! Tack, Olof Lavesson, för frågan! När det gäller museernas särart är det viktigt att läsa Moderaternas motion i ämnet. Där skriver man att en sammanslagning av olika museer eller att flytta ihop dagens verksamheter under samma tak riskerar varje museums särart. Här tycker jag faktiskt att politiken går lite över gränsen för vad som handlar om tillit till professionen. Detta är en signal där man visar att man inte tror på professionen och dess bedömningar när det gäller lokaliseringar och lokaler. Här går en viktig skiljelinje. Vi ser att detta är en bedömning som myndigheten själv måste få göra och stå för.

Jag skulle inte vilja kalla fri-entré-reformen för en tvångströja för museerna. De flesta museer tycker nog att det har varit ett uppsving för dem med fler besök. Jag tror att varje museum gläds åt de siffror som har genererats genom reformen med fri entré. Vi ser också att vi behöver utveckla den vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

(Applåder)

Anf. 7 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Blott Sverige svenska krusbär har. Så lyder några bevingade ord i en litterär klassiker hos ett folk utan kultur med en regering utan minne, om man får tolka regeringen Löfven - ja, åtminstone utan förståelse för betydelsen av att vårda och förvalta det kollektiva minnet i vårt land. Detta är en övergripande slutsats man kan dra när man läser den 240 sidor långa kulturarvspropositionen från Kulturdepartementet.

Propositionen lär oss en sak: Du ska inte tro det finns unika kulturarv, ifall inte oppositionen sätter fart - sätter fart med att reagera mot den bildningsbefriade proposition som regeringen nu har lagt på riksdagens bord. Om denna ska vi tala i kammaren i dag, och då ämnet är av sådan vikt och betydelse för det svenska och internationella kulturarvet och i förlängningen för det svenska folkets rätt till sitt lands historia och sammanhållning kommer jag huvudsakligen att hålla mig till regeringens lagförslag och vår följdmotion samt tillkännagivanden i ärendet och inte gå in på alla våra motioner i betänkandet, men jag uppmuntrar till läsning av dessa. Med en bakgrund i den historiska disciplinen och som talesperson för ett parti som bryr sig om kulturarvet vågar jag påstå att detta är en av de viktigaste, om inte den viktigaste, debatten så här långt under denna mandatperiod i kulturutskottets frågor. Låt oss så, herr talman, bena ut denna ivrigt väntade kulturarvsproposition!

Den kom som ett yrväder en februariafton med ett diffust omslag och raster av normkritik, integrationshysteri och med ett uttryck av samtida intellektuella nycker. Den är fri från gemenskap och bildningsideal - en främmande fågel i det historiska museiväsendet men allt vanligare i den svenska kultursfären.

Kulturen är en byggsten och en bärande balk när det gäller hur stabilt vi lyckas upprätthålla tillit och välfärd, mellan människor och till myndigheter och institutioner. Kultur är kittet som binder samman det svenska majoritetssamhället och väver in invandrare i vår kollektiva gemenskap och det kollektiva minnet. Kultur är trygghet och tradition, levande odling och ambition. Det är sociala koder som förenar och särskiljer. Det är seder och bruk som tecknar en bild av vilka vi är.

Sverigedemokraterna välkomnar i grunden en kulturarvsproposition som sätter kulturarvets värde på agendan, vilket vi länge framfört i den politiska debatten. Men det är uppenbart att regeringen i kulturarvspropositionen förordar en ny ordning, präglad av ett ideologiskt raster av kulturrelativism och nationell självförnekelse.

Regeringen skriver i propositionen att en stor arbetskrafts- och flyktinginvandring till Sverige har bidragit till en upplevelse av ökad kulturell heterogenitet i befolkningen. Att så är fallet är snarare ett faktum än en upplevelse och har starkt bidragit till ett svagare socialt och kulturellt kapital. Regeringen erkänner att en kulturell mångfald har medfört problematiska konsekvenser för den generella kunskapsutvecklingen och vad som lärs ut gällande exempelvis litteratur och historia. Ett sätt att stärka historisk kunskap och kulturell bildning är att införa en kulturkanon i Sveriges skolor, något Sverigedemokraterna länge förespråkat men som regeringen konsekvent avstyrkt. Hur ska man då uppnå likvärdighet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Det är vidare uppenbart att regeringen brister i flera avseenden och presenterar problematiska analyser. Man menar till exempel att kulturarv är ständigt föränderligt och öppet för omtolkningar. Förvisso, kultur och delar av det kulturella arvet är föränderligt då det odlas, brukas och traderas. Men samtidigt är det fundamentalt att slå fast att kulturarvet både består av å ena sidan givna bevarade artefakter och minnen, som förvisso kan omtolkas utifrån nya belagda forskningsrön men som är historiska spår i sig, och å andra sidan av arv som lever och utvecklas. Regeringen för också ett mycket motsägelsefullt och osammanhängande resonemang om vad man definierar som kulturarv. Detta kommer till uttryck då man anför att det nästan samtida kan definieras som kulturarv bara det betraktas som sådant av människor. Samtidigt uttrycker man att även om näst intill vad som helst har potential att bli kulturarv, så är inte allt kulturarv, utan någon form av avgränsning måste göras. Jag delar den bedömningen.

Det finns möjligheter till definitioner och avgränsningar, och utan dessa försvåras förvaltning, regelverk, praktiska prioriteringar och fördelningen av ekonomiska medel och stimulanser. Det vilar också ett stort värde i att förmedla vad som till exempel är unikt kulturarv för Sverige, vilket stärker såväl det sociala kapitalet som den kulturella gemenskapen. Otydlighet skapar vilsenhet, medan förståelse för rötter och sammanhang skapar trygga individer.

Under månader har det rasat en debatt om synen på våra klassiska bildningsinstitutioner, såsom museiväsendet. I propositionen framför regeringen en djupt ideologisk syn på museiverksamhet. Man skriver att museerna ska bidra till en önskvärd samhällsutveckling och att museerna ska granska och utmana den som har makten för dagen. Museerna ska engagera sig i samhällsdebatten, och den nya museilagen påstås vara positiv för jämställdheten mellan kvinnor och män och för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Ja, ni hörde rätt. Den generella uppfattning man får är att debattmuseer och integrationspolitiska mål är viktigare än museernas kärnverksamhet, nämligen att förvärva, vårda och förvalta artefakter och historiska spår och minnen. Regeringen väljer att fortsätta på den kultur- och bildningsförnekande väg man tidigare slagit in på, nämligen att urholka inte bara vårt lands kulturarv, som lämnats åt oss att förvalta, utan också andra unika historiska arv, till exempel de som finns vid Statens museer för världskultur, och då primärt Östasiatiska museet, som varit på agendan de senaste månaderna.

Regeringen ger uttryck för det faktum att den ökade invandringen till Sverige bidragit till segregation samtidigt som man lägger fram förslag som går i direkt motsatt riktning mot strävandena för den kulturella gemenskap vi så väl behöver i vårt kluvna land. Det är djupt problematiskt.

Ett mycket stort problem är att man, i sin frustration över att inte kunna angripa en vetenskaplig och i någon mån konservativ sektor med trovärdiga argument, i stället nyttjar kulturarvsinstitutioner som slagträ i politiska och ideologiska syften, genom att till exempel ge museer i uppdrag att motverka segregation och främlingsfientlighet - vad det nu har med samlingsvård att göra. Världskulturmuseet i Göteborg etablerades i och för sig i ett politiskt och vänsterliberalt syfte då Marita Ulvskog drev igenom förslaget om en administrativ sammanslagning av Etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet, inrättandet av en ny myndighet och byggandet av Världskulturmuseet i Göteborg på bekostnad av det gamla världsberömda Etnografiska museet. På agendan fanns krav på att museerna skulle spela en viktig roll i diskussionen om det mångkulturella samhällets möjligheter och frågor. De måste påverka vår framtid genom att delta i samhällsdebatten snarare än genom vetenskaplig kunskapsförmedling. Devisen lever kvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Kulturministern påstår att politiker inte ska lägga sig i definitioner av kulturarv. Samtidigt använder man det som ett slagträ i sin egen politiska övertygelse, då man med rödpennan i högsta hugg stryker alla formuleringar i kulturmiljölagen som fastslår att Sverige har ett nationellt kulturarv och att det är vårt - väl värt att vårda, värna och visa. Samtidigt tillåter och uppmuntrar man att beprövade strukturer och samlingar bryts upp och omdanas utifrån tillfälliga intellektuella trender, såsom fallet vid Statens museer för världskultur.

Det som pågår just nu är en byråkratisk kulturrevolution i syfte att få nya generationer av Sveriges folk att inte känna stolthet och engagemang för ett vi, utan vi är alla ett och samma världen över, och vad som är kulturarv och vems det är ligger i betraktarens ögon. Det är naturligtvis falskt och fel, då det utan tvekan finns unika och varma kulturella gemenskaper och arv även i vårt land. Genom att förringa givna arv och miljöer visar man heller ingen uppskattning för alla svenskar som på något vis uttrycker intresse för eller brinner för den kultur vi ärvt av våra förfäder och som ideellt gör insatser för att vårda detta - tvärtom.

Det gäller att komma ihåg att historia är vårt förlängda minne. Med förståelse för och kunskap om historia kan vi se oss själva i ett större sammanhang, ordna våra tankar till något sammanhängande helt och känna samhörighet med släktled bakåt och framåt. Förringandet, eller i värsta fall förnekandet, av historiska gemenskaper riskerar i förlängningen att medföra en kollektiv minnesförlust, och rehabiliteringen för det kan för ett samhälle bli lång och smärtsam. Det ska vi inte utsätta Sverige för. Regeringen verkar rädd för nationell gemenskap och nationalanda, men märk väl: Det är inte historia som skapar förutsättningar för krig och diktaturer - det är bristen på historia.

I regeringens förslag ser kulturarvssektorns viktigaste uppgift ut att vara att verka för integration, jämställdhet och inkludering. Men frågan är: Hur har man tänkt sig att kunna uppnå en inkluderande gemenskap om man inte kan definiera och erkänna vad det är vi ska känna gemenskap kring?

Att värna om banden till det förflutna är att värna om rätten att tänka fritt. Forskare och kulturarbetare från höger till vänster har deltagit i den museidebatt som i månader rasat i Svenska Dagbladet. Kungliga Vetenskapsakademien anför - apropå situationen på Statens museer för världskultur, där museer hotas slås samman, artefakter riskerar att förrådsställas och forskning riskerar att bli lidande - att: Det som nu har hänt är att dessa institutioner är på väg att, med stöd av statsmakterna, förlora eller redan nästan helt har förlorat sin vetenskapliga kompetens. Möjligheterna att hålla samlingar tillgängliga utan hänsyn till politiska konjunkturer minskar.

Ingen grupp och inget samhälle, särskilt ingen demokrati, kan fungera utan någon form av tankegemenskap, en gemensam föreställningsvärld med rötter i gruppens förflutna. I Sovjet efter 1917 och i Kina efter 1949 försökte man skapa ett samhälle utan band bakåt, men snart tvingades man inse att det samhälle man försökte skapa var oupplösligt sammanflätat med det förflutna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Regeringen verkar vara beredd att ta upp samma kamp mot det folk man är satt att företräda, då man i sin iver att slå samman Historiska museet, Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet till en ny myndighet gör det med intentionen att det ska bli en avgörande kraft när berättelsen om nationen laddas om och fylls med nytt innehåll.

För att orka hantera alla nya intryck behöver vi något som inte förändras, något som vi inte ständigt måste ta ställning till. Sveriges historia ska inte skrivas om med politiska pekpinnar.

Herr talman! Jag gläds åt att en riksdagsmajoritet enats om sex stycken tillkännagivanden i vilka vi uppmanar regeringen att gå tillbaka till ritbordet.

Jag vill innan jag avrundar mitt anförande omnämna regeringens konsekvensanalys. I sin konsekvensanalys nämner inte regeringen Statens fastighetsverk. Vi menar att det är sannolikt att regeringens halvering av anslaget till Statens fastighetsverk får omfattande konsekvenser för myndigheten och bevarandet av kulturarvsfastigheter. Det är det särskilt eftersom SFV larmat om att halveringen av deras anslag i kombination med ett utökat uppdrag och ett övertag av fastigheter från Riksantikvarieämbetet inte resulterat i en hållbar situation för dem; det omöjliggör för dem att fullfölja sina åtaganden. En konsekvensanalys som inte berör en konsekvens av denna magnitud är ofullständig. Det undergräver trovärdigheten i regeringens konsekvensanalys, sammantaget, och gör det omöjligt för oss som beslutsfattare att känna oss trygga med regeringens bedömning. Sverigedemokraterna anser därför att en fullständig konsekvensanalys ska genomföras och läggas fram.

Herr talman! Det mesta tyder på att en av Kulturdepartementet orkestrerad kulturomdaning, med toner av politisering av museiväsendet och nationell kulturell självironi, kommer att passera riksdagen med ett antal tillkännagivanden. Det finns dock ett yrkande om att lyssna till stora delar av kulturarvssfären och avslå propositionen - den ska då skickas tillbaka till ritbordet, och så får man komma tillbaka med en politik för svenskt kulturarv och inte mot detsamma. Lyssnar man till den borgerliga debatten i stort finns det, som det verkar, också ett stöd för att göra så. Möjligheten ligger hos Alliansen - och bedömningen - om man är beredd att agera ansvarsfull opposition och stödja Sverigedemokraternas yrkande. Eller nöjer man sig med att låta en rödgrön kulturarvspolitik gå igenom med ett antal uppmaningar som vi vet regeringen kan komma att negligera? Jag yrkar på att man ska värna, vårda och visa kulturarvet och på rätten till politiskt fri bildning och vetenskap. Jag yrkar avslag på propositionen och därmed bifall till reservationerna 1, 9 och 20. Vi står samtidigt bakom samtliga våra reservationer i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 8 Ida Karkiainen (S)

Herr talman! Det är ett parti som bryr sig, säger ledamot Aron Emilsson. Jag undrar: Vilka bryr man sig om? Eller jag undrar snarare: Vilka bryr ni er inte om?

Ni skriver att kultur är kittet som binder samman det svenska majoritetssamhället. Vilka ingår i det, och vilka ingår inte? Det hade varit bra med ett svar på den frågan.

Anf. 9 Aron Emilsson (SD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Jag kan börja med att säga att jag gläds åt att Socialdemokraterna engagerar sig i kulturarvsfrågorna. Under många decennier har man snarare ägnat sig åt att riva och förvanska kulturmiljöer - det handlar om vårt lands fysiska gestaltning och goda bebyggda miljö. Men det är glädjande att man börjar bry sig om det svenska kulturarvet, om det nu är så.

Vi är tydliga i vår följdmotion, som är omfattande, och i andra kulturarvsrelaterade förslag i betänkandet. Vi har förslag om omfattande insatser för att stärka och utveckla till exempel det samiska urfolkets och den samiska minoritetens kulturarv genom språkinsatser, som är betydligt mer ambitiösa än vad regeringen presenterat, men också utbildningsinsatser vid Umeå universitet. Det handlar också om att samverka med våra nordiska grannländer genom samiska filminstitutet i Kautokeino, genom insatser för språkbevarande inom sydsamiskans utbredningsområde och genom insatser för att utse ett svenskt huvuduniversitet för samiska frågor, till exempel. Om detta kan man läsa i våra förslag. Det är man välkommen att göra.

Anf. 10 Ida Karkiainen (S)

Herr talman! Det är intressant, Aron Emilsson, att du nämner det samiska samhället, för det var inte så länge sedan det kom ett uttalande från Sverigedemokraterna om att samerna inte tillhör Sveriges gemenskap eller det svenska samhället. Det är intressant att man väljer att gå i den riktningen.

Men ledamoten svarar inte på min fråga: Vilka bryr man sig inte om? Om ni önskar en gemenskap undrar jag hur det går ihop med den exkluderande politiken om att till exempel stänga ute vissa grupper från biblioteken. Hur går det ihop med er likriktning av kulturarvet, exempelvis genom inrättandet av en kulturkanon? Varför vill ni lägga ned Världskulturmuseet i Göteborg? Hur går det ihop med att skapa en gemenskap i samhället?

Anf. 11 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Tack för bra frågor! Ja, i många avseenden stärker vi den kulturella gemenskapen. Vi har föreslagit en historisk kulturpolitisk reform i form av kulturlotsar i alla Sveriges kommuner, till exempel, som ska lotsa inte minst nyanlända och invandrare in i det svenska majoritetssamhället och det rika kultur- och kulturarvsliv som vi har runt om i våra kommuner och landskap.

Där har regeringen inte följt med, och jag undrar varför regeringen inte gör det. Bryr sig regeringen om att på riktigt stärka sammanhållning och gemenskap? Jag har inte heller föreslagit några insatser för att stänga ute någon individ från bibliotek. Däremot har Sverigedemokraterna lagt fram en utredning om hur man kan knyta vissa administrativa tjänster till medborgarskapet, vilket ligger i linje med att välfärden och de verksamheter som är skattefinansierade måste ha en tydlig anknytning till medborgarskapet för att fungera långsiktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Anledningen till att vi föreslår en nedläggning av Världskulturmuseet i Göteborg är den jag nämnde tidigare i talarstolen. På grund av att det finns ett museum som snarare styrs av politiska och ideologiska doktriner än av att vara en vetenskapsinstitution och en bildningsinstitution - nära ett universitet, vilket innebär en potential - måste vi stärka de museer som faktiskt bygger på att värna, vårda och visa sina samlingar inom myndigheten. Det är fråga om Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet. Anledningen till att många göteborgare inte besöker Världskulturmuseet i Göteborg är att museet känns politiskt och ideologiskt, inte som ett bildningsorienterat museum.

Anf. 12 Niclas Malmberg (MP)

Herr talman! Sverige äldsta bevarade skriftliga material som belyser ett längre skeende är Erikskrönikan. Den skrevs på 1320- eller möjligtvis 1330-talet. Det är ett viktigt historiskt dokument, och det är också ett exempel på historieförfalskning. Den skrevs när Magnus Eriksson var kung i landet. Det tydliga syftet var att framställa hans far, hertig Erik Magnusson, som en hjälte. Att trona på minnen från fornstora dar, det vill säga få glans och ära av sin samtid utifrån ett ärorikt förflutet, är således inget nytt fenomen.

När Sverige blev en stormakt i Europa på 1600-talet växte en önskan fram om att inte bara lyfta fram enstaka personer eller släkter utan att ge hela nationen ett stolt förflutet. År 1630 inrättade Gustav II Adolf ett ämbete som riksantikvarie, vilket kan ses som startskottet för den svenska kulturarvspolitiken.

Under stormaktstiden växte också göticismen fram. Det var mytbildningar om en fantastisk svensk forntid. Men att vetenskapliga perspektiv inte ens fick genomslag i universitetsvärlden är Olof Rudbecks göticistiska skrift Atlantica ett tydligt exempel på.

År 1786 fick vi vårt första offentliga museum när riktlinjer togs fram för Naturhistoriska riksmuseet. Men under 1800-talet och början av 1900talet fanns två vitt skilda synsätt på vad som var museernas roll. Den ena sidan menade att museerna skulle agera i nationens intresse och lyfta fram det som var gynnsamt för det egna landet. Den andra sidan menade att museerna tvärtom skulle lyfta fram sanningen utifrån rådande vetenskapliga rön.

Göticismen stod tillbaka lite under 1700-talet men växte sig stark under 1800-talet och kom under 1930-talet att utnyttjas av den svenska nazistiska rörelsen i syfte att ge legitimitet åt en egen politisk agenda. Än i dag ser vi exempel på hur krafter försöker ta makten över kulturarvet för att stärka en egen ideologi.

Det är därför tre viktiga principer slås fast i kulturarvspropositionen. Den första principen är att museerna är självständiga myndigheter som inte har att följa politiska intressen eller politiska önskemål vad gäller utställningsverksamheterna. Den andra principen är att museerna ska bygga sin verksamhet på kunskap. De ska vara forskningsnära. Om inte egen forskning bedrivs på museet ska samlingarna ändå ordnas på sätt så att de kan utnyttjas för vetenskapliga syften. Den tredje principen är att kulturarvet ska vara tillgängligt för alla i hela vårt land. Man ska inte behöva resa till Stockholm för att ta del av ett svenskt kulturarv. Det förutsätter samverkan mellan museerna, det vill säga att statliga museer kan låna ut föremål till regionala museer och att regionala museer kan donera föremål till varandra så att så mycket som möjligt blir så publikt som möjligt och inte låses in i arkiv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

De som verkligen skapar tillgänglighet för alla till kulturarvet är förstås museiprofessionen. Det är en svår balansgång. Det handlar om att utforma utställningar som å ena sidan är intressanta för den som har djupa kunskaper i ett ämne men som vill lära sig mer och å andra sidan är intressanta för den som inte har några förkunskaper alls och ser något för första gången. Det handlar om att förenkla utan att förvanska. Jag är djupt imponerad över hur väl många av våra museer lyckas med balansgången och verkligen blir angelägna för alla.

Tillgänglighet för alla innebär också att människor med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna ta del av museernas verksamhet. Här ser vi tvärtom att det finns stora brister i dag. Det är brister som måste åtgärdas om vi ska leva upp till målet att göra kulturarvet tillgängligt för alla.

Att vi nu får en museilag på plats och att vi förbättrar kulturmiljölagen innebär inte på något sätt att kulturarvspolitiken har nått vägs ände och att vi nu kan luta oss tillbaka och slå oss till ro. Tvärtom! Ett stort steg tas i rätt riktning som nu kan följas av ytterligare steg i rätt riktning.

Ett sådant steg som måste tas är att förbättra förutsättningarna för det rörliga kulturarvet. Jag har själv väckt en motion i frågan, och en utskottsmajoritet föreslår att den delvis ska bifallas. Det här är inte på något sätt en kritik mot innehållet i regeringens proposition utan just ett utpekande av ett av de steg som nu måste tas. Däremot förbryllar det att utskottsmajoriteten menar att detta kan ske skyndsamt. Jag menar att frågan är mer komplex än så. Men vi kanske lägger in olika värderingar i begreppet skyndsamt.

Än mer förbryllande är att de borgerliga partierna i slutändan inte riktigt står för perspektivet att hålla armlängds avstånd mellan kulturarvspolitik och utställningsverksamhet. Tvärtom går man fram med ett tillkännagivande som kan innebära att man är där med fingrarna i syltburken och begränsar museernas möjlighet att utveckla utställningsverksamheterna.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Låt mig avslutningsvis bli personlig. Alla vi som deltar i debatten har naturligtvis ett brett engagemang för kulturarvsfrågor, och många av oss brinner lite extra för vissa områden - som vi också har hört tidigare i debatten. Ett sådant område där jag själv går igång lite extra är den tidiga musiken.

Men det immateriella kulturarvet är inte så enkelt att fånga. Därför är det utomordentligt bra att lagstiftningen likställer det materiella kulturarvet med det immateriella kulturarvet och ger dem samma legitimitet.

Ett bevarat instrument från 1600-talet innebär inte automatiskt att vi vet hur musiken klingade framfört av till exempel Anders Düben, som kom från Amsterdam till Stockholm 1620 och bidrog till att utveckla den svenska konstmusiken.

Jag håller mig fortfarande till 1600-talet. Jag riktade inledningsvis kritik mot göticismens bristande vetenskapliga perspektiv. Låt mig i stället hylla drottning Kristina, som verkligen inte var rädd för kulturutbyten eller ville låsa in svensk kulturtradition. Tvärtom bjöd hon in vetenskapsmän och konstnärer från olika delar av Europa att komma till Sverige. Det var personer som verkade i Sverige och naturligtvis satte sin prägel på kulturen. I dag är de självklara delar av det svenska kulturarvet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Så är det fortfarande i dag. Det vi i dag kan se som nya företeelser eller udda företeelser i den svenska kulturen kan i morgon ses som självklara delar av det svenska kulturarvet.

Ett försök att definiera kulturarv är att säga att kulturarv är spår från det förflutna som har en betydelse och ett värde för oss som verkar här i dag. Kulturarvspolitiken bygger på att vi måste säkerställa att spåren inte suddas ut för framtiden utan bevaras för kommande generationer - samtidigt som de är tillgängliga för alla som verkar här och nu.

Min övertygelse är den att ju mer kunskap vi får om kulturarvsfrågor, desto mer stärker vi både människors trygghet och tolerans.

(Applåder)

Anf. 13 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Regeringen har i sin kulturarvsproposition - från det parti och det departement som Niclas Malmberg tillhör genom sitt miljöpartistiska engagemang - presenterat att det ska finnas en kulturmiljöstrategi i landet för landets berörda myndigheter och aktörer. Kulturmiljön ska upp på agendan, och en nationell strategi för hur kulturen ska hanteras i framtiden ska mejslas fram.

Regeringen och övriga partier har låtit anslagsminskningen till Statens fastighetsverk ligga kvar på en halvering från deras tidigare verksamhetsbudget. Samtidigt påstår nu Statens fastighetsverk - som har det nationella ansvaret för våra kulturarvsfastigheter och som har övertagit fastigheter från Riksantikvarieämbetet och fått ett utökat uppdrag - att man knappt kan färdigställa renoveringen av Stockholms slott.

Statens fastighetsverk säger också att man än mindre kommer att kunna upprätthålla sina kulturmiljövårdsinsatser för andra fastigheter om denna budget kvarstår och man inte får ökade anslag och bättre förutsättningar för att kunna vårda och värna svenska kulturmiljöer.

Min fråga är: Hur ska man kunna fullfölja en kulturmiljöstrategi när en nationell myndighet med ansvar för frågorna har fått halverade resurser för att just vårda, värna och visa våra nationella kulturmiljöer?

Och på vilket sätt behåller man armlängds avstånd gentemot kulturarvsvärden när man politiserar museerna till att bli debattmuseer snarare än kunskapsinstitutioner?

Anf. 14 Niclas Malmberg (MP)

Herr talman! Aron Emilsson ställde först en komplex fråga och sedan en enklare. Jag börjar med den svåra, som gäller Statens fastighetsverk.

Det är naturligtvis så att vi måste få fram tillräckliga resurser för att kunna bevara viktiga kulturmiljöer. Samtidigt vet vi att Statens fastighetsverk har haft stora interna problem, vilket bland annat Riksrevisionen har pekat på. Som jag ser det måste dessa problem lösas innan Statens fastighetsverk kan förses med ytterligare resurser. Frågan är dock komplex.

Den andra frågan gäller hur vi ser på att vi ska stärka museernas självständighet och stärka deras roll gällande att agera utifrån kunskap. Sverigedemokraterna går emot detta och vill ha ett avslag på hela propositionen. Sverigedemokraterna går åt rakt motsatt håll och vill inte skapa dessa förutsättningar för museerna, vilket är fullständigt logiskt utifrån hur sverigedemokrater runt om i landet har agerat. Man har velat gå in och stoppa utställningar, eftersom man tycker att museerna har utställningar som inte ligger i linje med den egna ideologin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Sverigedemokraterna har haft problem med att man inte vill låta museerna agera professionellt. När Sverigedemokraterna nu också vill stoppa en proposition som handlar om att ta fasta på museernas professionalitet kan jag inte tolka det på annat sätt än att Sverigedemokraterna är rädda för att museerna ska få denna självständiga roll. Sverigedemokraterna vill komma in och styra museernas verksamhet.

Anf. 15 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Det finns svart på vitt - det är bara att jämföra Sverigedemokraternas följdmotion till kulturarvspropositionen med själva kulturarvspropositionen.

I propositionen står att museer ska vara en aktiv aktör i samhällsdebatten. Man har i andra avseenden gett direkta uppdrag till exempelvis Statens museer för världskultur att främja integrationsinsatser och att motverka segregation och främlingsfientlighet. Man tynger hela den övriga museiverksamheten med detta, utan att kunna vårda, värna och visa samlingar och samlingsverksamhet, vilket är museernas egentliga vetenskapliga syfte.

I vår motion finns däremot inga skrivningar som uttalar ambitionen eller intentionen - inte ens mellan raderna - att vilja styra museer politiskt och ideologiskt, vilket har skett med till exempel Världskulturmuseet i Göteborg.

Man har gett Statens kulturråd och andra kulturinstitutioner i uppdrag att se över hur de kan bryta normer och föreställningar om vilka vi är och vilka vi ska vara, snarare än att fokusera på kärnverksamheten.

Vi har föreslagit faktiska förändringar av skrivningar i regeringens föreslagna museilag, där vi snarare vill föra in i paragrafer och texter att museerna ska vara kunskapsorienterade och vetenskapliga och att de ska bygga på kunskapsmässig grund - inte på politiska eller ideologiska doktriner. Det skulle säkra museerna även mot ett sverigedemokratiskt politiskt inflytande, om det är detta Niclas Malmberg är rädd för.

På de håll i landet där vi har kritiserat utställningar som direkt har grundat sig på förtal mot enskilda partier har det inte handlat om att vi vill gå in och stoppa enskilda utställningar. Snarare har vi velat föra ett resonemang om hur man ska förhålla sig när skattefinansierade institutioner tar partisk ställning gentemot uppdragsgivare.

Anf. 16 Niclas Malmberg (MP)

Herr talman! Hela Aron Emilssons anförande, och hela Sverigedemokraternas reservation, handlar om segregering. Man vill definiera en grupp som svensk, medan andra grupper inte riktigt är lika fina och inte riktigt tillhör samma gemenskap. Problematiken är att Sverigedemokraterna har den utgångspunkten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Sverigedemokraterna och Aron Emilsson visar också upp en förbluffande okunskap om historia. Man vet inte att historia har skrivits utifrån syften och att vetenskapen nu måste se till det objektiva för att hitta sanningen.

Aron Emilsson säger att historia inte har skapat några krig. Tvärtom: Historia har skapat oändligt många krig runt om i världen, därför att man har levt kvar i ett hat mellan olika grupper. Om man inte bygger på tolerans riskerar man att undergräva tryggheten.

Sverigedemokraterna säger att det faktum att sverigedemokrater runt om i landet har velat stoppa utställningar har handlat om att man velat stoppa ärekränkning. Så är det inte. Vi ser många exempel på att det handlar om att man inte vill släppa fram utställningar som talar om mångfald och tolerans. Se själva hur riksdagens andre vice talman Björn Söder agerade i Lund 2007.

(Applåder)

Anf. 17 Per Lodenius (C)

Herr talman! Även om det regnar i Stockholm i dag har det varit några riktigt härliga vårdagar - eller ska vi kanske kalla dem försommardagar - i stora delar av vårt land.

Det märktes också i helgen, då jag mötte några riktigt fina gamla bilar på vägarna, bland annat en MGB från sent 60-tal. Det var några vackra rörliga kulturarv, som förgyllde min och säkert flera andras dag. Stort tack till er okända som luftade era ögonstenar i helgen, så att vi andra fick ta del av dem.

Jag vill också passa på att tipsa er som kanske missade alla gamla fordon som var ute i helgen: Den 6 juni, på vår nationaldag, arrangeras Motorhistoriska dagen, med evenemang över hela landet.

Dessa evenemang är tillägnade det rörliga kulturarvet, som engagerar många i vårt land. Det kan handla om en moped, om en traktor eller kanske om den där bilen man drömde om som barn.

Det kan vara ett ånglok eller ett flygplan av historiskt värde. Det kan vara en segelskuta från förra sekelskiftet, då 1800-talet blev 1900-tal, eller en plastbåt från 1970-talet.

Det gemensamma är att det rör sig om fordon som har brukats och som har transporterat människor och gods runt om i vårt land. Det rör sig om historiebärare från en tid då vårt samhälle blev allt mer mobilt.

Varje helg och nästan varje vardagskväll under den ljusa årstiden finns det evenemang runt om i vårt land där det rörliga kulturarvet uppmärksammas och - inte minst - används.

Det är många som lägger en stor del av sin fritid på att bevara dessa klenoder för eftervärlden. Det är ideella krafter som renoverar bilar, båtar och flygplan och som driver museijärnvägar och museer för dessa klenoder.

Samtidigt skapar detta jobb och företagande på många sätt. Det handlar till exempel om försäljning av reservdelar, om mekaniker, verkstäder och båtvarv med specialistkunskaper och om besöksmål som genererar handel, restaurangbesök och hotellövernattningar.

Allt detta skapas ofta på mindre orter och på landsbygden. Förutom det viktiga bevarandet av det rörliga kulturarvet är det också en del av en levande landsbygd och en möjlighet för hela landet att leva.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Men det här arbetet har inte alltid fått den uppskattning som det är värt. Det finns fall där politiska beslut och myndigheters tolkningar av regelverk har varit hinder och där till och med kulturarvsföremål gått förlorade.

För att det rörliga kulturarvet ska bevaras behöver det också brukas och utvecklas. Det rörliga kulturarvet måste ses och erkännas som den naturliga och självklara del av kulturarvsmiljön och vårt gemensamma kulturarv som det är. Detta är en del av vår historia som skulle försvinna om inte alla ideella krafter fanns.

Därför är det nu otroligt viktigt att regeringen lyssnar till det tillkännagivande som kulturutskottet föreslår att riksdagen riktar om att skyndsamt ta fram en lagstiftning som slår fast myndigheters skyldigheter och ansvar för historiska transportmedel till lands, till sjöss och i luften. Syftet är att de i sin myndighetsutövning ska kunna säkerställa att det rörliga kulturarvet inte - avsiktligt eller oavsiktligt - hindras att brukas och att det inte skadas eller rent av destrueras.

Herr talman! Det är viktigt att bevara kulturarvet, men det är också viktigt att bevara kompetensen kring kulturarvet. Kunskap tar tid att bygga upp och kan lätt riskeras vid exempelvis sammanslagning av museer. Därför är det nu av största vikt att regeringen lyssnar till kulturutskottets tillkännagivande om att regeringen bör bejaka varje museums särart utifrån dess samlingar och museernas uppgift att tillgängliggöra samlingarna.

Det finns drygt 1 700 museer i Sverige. Många av dessa är såklart ideellt eller privat drivna. Museerna i vårt land lockar nästan 27 miljoner besökare varje år, samtidigt som de sysselsätter runt 6 000 årsarbetskrafter och genererar omkring 5 ½ miljard kronor i intäkter. Det visar på att ett museum kan vara viktigt för en kommuns arbetsmarknad, företagande och ekonomi genom att de besökare som kommer från andra delar av Sverige, och ibland också från andra delar av världen, vid sitt besök också både äter, handlar och kanske övernattar på orten. Det gör att museerna är en viktig komponent för den växande besöksindustrin.

Det finns flera museer och platser i vårt land som förknippas med och tillägnas såväl nationellt som internationellt kända personer. Alfred Nobel och Nobelpriset är ett av flera tydliga exempel på att en internationellt berömd person kan kopplas historiskt till en specifik plats i vårt land, i det här fallet Björkborn i Karlskoga. Ändå förknippar nog de flesta internationella besökare Nobel med Stockholms stad. Och Stockholm har absolut en viktig roll i Alfred Nobels och inte minst Nobelprisets historia, men staten bör i detta sammanhang ha ett ansvar att också visa på hela historien, där Björkborn och Karlskoga är en mycket viktig del.

Det statliga ansvaret för kulturarvet och vår historia får inte stanna vid Stockholms stadsgräns. Vi är ett land med många internationellt stora namn. Förutom Nobel kan jag exempelvis nämna Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Selma Lagerlöf, bara för att nämna några. De är personer som representerar kulturarv som vi ska vara stolta över och som också kan manifesteras på olika platser i vårt land som är djupt förknippade med personen - platser som ligger utanför vår huvudstad.

Herr talman! Museerna har en viktig roll för bildningen. Det handlar om att om vi inte kan vår historia blir det svårt att förstå vår nutid och tolka vår framtid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

När jag jobbade som lärare i gymnasiesärskolan i Norrtälje var besök på både dåvarande Roslagsmuseet och Konsthallen viktiga delar av min undervisning. I dag kan jag se att det kunde ha varit ett än djupare samarbete mellan skolan, min undervisning och dessa institutioner.

I ett större perspektiv kan jag se behovet av en politik som förstärker och förtydligar kopplingen mellan historieundervisningen i skolan och museernas arbete. Det finns ett tydligt behov av att utreda hur samarbetet mellan museernas verksamheter och undervisningen i skolan kan stärkas.

Herr talman! I dag ligger mycket av den nationella expertisen inom kulturområdet i stort i storstäder och kanske främst i huvudstaden. Vi missar massor av den talang och kreativitet som finns ute i landet och som borde komma fler till del, och det tycker inte vi är hållbart. I stället vill vi i Centerpartiet hitta en modell som gör att vi lyfter fram spetskompetens där den finns på olika platser runt omkring i landet, och det bör ske i samverkan mellan regionerna och staten.

Vi har föreslagit en ny modell för den nationella kulturpolitiken i stort. Det handlar om att bygga vidare på de tankar som gjort samverkansmodellen så framgångsrik och göra en liknande modell för den nationella nivån. Samtidigt behöver de statliga kulturinstitutionerna, som våra statliga museer och deras verksamheter, göras mer tillgängliga över hela landet. Det kan ske genom att digitalt tillgängliggöra samlingarna och genom goda villkor för utlåning av föremål. Men det kan också handla om att institutionerna, museerna, får i uppdrag att sammanställa utställningar som kan turnera runt om i landet. Varför till exempel inte ordna föreläsningar och utställningar anpassade för bygdegårdar, nykterhetsloger och Folkets Hus?

Vi måste hitta sätt som kan ge fler möjlighet att ta del av museernas samlingar och kompetens, samtidigt som det också skulle ge många andra fördelar. Exempelvis skulle man kunna använda sig av skolor liksom andra kommunala institutioner, som då får större möjlighet att ta del av kulturarvet och historien. Därför bör man också se över möjligheten att förlägga statliga museers mer permanenta verksamheter till fler platser i landet. Det skulle vara ett bättre sätt att göra vårt kulturarv tillgängligt för fler än exempelvis fri entré för vuxna på museerna i Stockholm stad.

Med detta, herr talman, vill jag avsluta med att jag står bakom samtliga Alliansens gemensamma reservationer, men jag väljer för tids vinnande att yrka bifall endast till reservation nr 6.

(Applåder)

Anf. 18 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Kultur är en tolkning av oss, av vår tid, vårt förflutna och våra visioner. Kulturarv handlar inte bara om historia och dåtid utan även om nutid och framtid.

Kunskap om både samtidens skeenden och den bakomliggande historien bidrar till vår förståelse av vilka vi är i dag och hur vi kan forma vår framtid. För att våga tro på framtiden är insikten om att vårt samhälle alltid är under förändring avgörande.

Det samhälleliga kulturarvsansvaret måste innefatta hela kulturarvet, såsom kvinnornas kulturarv, lokalsamhällets folkliga kultur, teatrarnas och filmhistoriens skatter, museiföremål, de nationella minoriteternas och de invandrade gruppernas kulturarv och hela klassamhällets historia ur olika perspektiv. Lärdomar från historien och tillgången till ett levande kulturarv - till hela den komplexa rikedom av olika erfarenheter som är vår historia - ger oss den nödvändiga kompassen för att vi ska kunna orientera oss i såväl vår samtid som vår framtid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Museer och arkiv är exempel på folkbildande institutioner och bärare av vårt kulturarv, institutioner för vårt kollektiva minne, arenor för kulturella möten och uttrycksformer. Våra kulturarvsinstitutioner ska användas i sökandet efter vår historia och som arenor för att levandegöra och visa upp den. Museer och arkiv bör, med användande av modern teknik, göras till öppna dynamiska kultur- och forskningscentrum för såväl dagens som morgondagens brukare. De ska uppmuntra professionell forskning om vår historia men också uppmuntra och ge stöd till initiativ från grupper av vanliga ortsbor, föreningar och skolklasser som söker sin och sin bygds, sitt samhälles, historia.

Sverige är inte ett land som enbart är svenskt och har aldrig varit det. Gränser har flyttats och invandring såväl som utvandring har alltid pågått, och ovärderliga bidrag till vår kultur och vårt lands utveckling har lämnats. Den så kallade svenskheten är något relativt modernt. I början av 1800talet, i samband med 1809 års krig och att landet fick en ny regeringsform, skedde en djupgående förändring och en helt ny identitet skapades.

Det nya Sverige som skapades var inte bara något geografiskt och konstitutionellt nytt, utan det var också på ett avgörande sätt fråga om en mental förändring. Poesin, språket och historieskrivningen fick till stor del definiera den nya svenskheten. Nationalistiska strävanden efter att bygga enspråkiga stater i en mångkulturell värld har dock inneburit förtryck av minoriteter - så även i Sverige där både själva språken, som finska, meänkieli och samiska, och de människor som talade dessa språk fick utstå ett stort förtryck i skapandet av det nya Sverige. Det ledde till att många berättelser och röster tystades då men är tysta även i dag. Därför är det grundläggande att olika röster får komma till tals och att olika erfarenheter känns igen i den offentligt stödda kulturen. Det är inte att ideologisera, politisera eller konstruera, utan det är att synliggöra alla oss som formar framtidens kulturarv.

Herr talman! Vänsterpartiet är överlag positivt till de förslag som regeringen presenterar i sin proposition. Men de bedömningar som regeringen i övrigt presenterar och de kommande ändringar som har aviserats i propositionen har vi en mer blandad inställning till. En av dessa gäller arbetslivsmuseerna. Arbetslivsmuseerna berättar om, gestaltar och levandegör på olika sätt hur arbetet, arbetslivet och till viss del även livet vid sidan om arbetet har sett ut genom historien.

I dag finns det omkring 1 500 arbetslivsmuseer i Sverige. De drivs till stor del av ideellt arbetande personal, och deras samlingar är mycket omfattande.

Att bredda anslaget till arbetslivsmuseerna så att det även omfattar det som kallas annat ideellt kulturarvsarbete skulle vara olyckligt och direkt dåligt då det enligt vår bedömning riskerar att medföra att arbetslivsmuseerna får mindre pengar och därmed sämre förutsättningar för att bedriva sin viktiga verksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Vi är också skeptiska till att Riksutställningar ska avvecklas som myndighet och att ett flertal av uppgifterna ska överföras och inordnas i Riksantikvarieämbetet i samband med det. Båda verkar inom samma sektor men har i dag helt olika kompetens och ingång i kulturarvsarbetet.

Det är positivt att regeringen vill främja en ökad samverkan mellan kulturarvsinstitutionerna och skolväsendet, men vi tror att det blir svårt för Riksantikvarieämbetet att åstadkomma någon större förändring på området på egen hand.

Skolans möjligheter att nyttja museerna försvann när skolan började med nettotid i stället för bruttotid. Över en natt minskade antalet skolvisningar avsevärt.

Vänsterpartiet anser därför att det även behöver ges ett tydligt uppdrag till skolan för att exempelvis antalet skolvisningar ska kunna öka och samverkan förbättras.

Vi är glada att majoriteten i utskottet ställt sig bakom att regeringen bör utreda hur ett uppdrag riktat till skolhuvudmännen kan utformas i syfte att stärka samverkan.

Vi välkomnar också förslaget om en ny museilag, som på ett tydligare och mer långsiktigt sätt slår fast museernas fria ställning, roll och funktion.

I lagförslagets andra paragraf anges vad som avses med ett museum. Flera remissinstanser kritiserade utredningens förslag till definition och angav att det skulle vara bättre om den av International Council of Museums, Icom, framtagna och etablerade definitionen användes i stället.

Regeringen tillmötesgår visserligen dessa synpunkter genom att förtydliga beskrivningen och presentera ett lagtextförslag som delvis skiljer sig från utredningens.

Vänsterpartiet anser dock att det inte är tillräckligt utan vill att regeringen återkommer med ett förslag där definitionen av vad ett museum är tydligare motsvarar Icoms definition.

Herr talman! I dag görs och visas film nästan uteslutande digitalt. Den analoga filmtekniken är helt på väg ut. I Filminstitutets arkiv finns 2 600 svenska långfilmer och över 6 000 kortfilmer. Om kommande generationer ska kunna ta del av vårt filmiska kulturarv, från sent 1800-tal till 2000tal, måste det digitaliseras.

Vänsterpartiet anser att det svenska filmiska kulturarvet är av lika stor vikt som andra kulturarv och inte får förfalla. Det filmiska kulturarvet får inte heller vara otillgängligt för allmänheten.

Med en digitalisering kan filmerna visas på alla digitala biografer, på webben, via dvd och tv med mera. Det handlar kort sagt om en historisk möjlighet att göra kulturarvet tillgängligt i stor skala, samtidigt som det finns en historisk risk att större delen av filmarvet går förlorat om inte denna chans tillvaratas.

I den takt som digitaliseringen av filmarvet sker i dag kommer det att dröja åtskilliga decennier innan det är klart. Dessutom är den samlade bedömningen att den utrustning som krävs för storskaliga digitaliseringsprojekt inte kommer att finnas tillgänglig i mer än en ytterst begränsad tidsperiod framöver på grund av brist på reservdelar och möjlighet till service. Inom en relativt snar framtid kan även brist på kompetens bli ett problem.

Vänsterpartiet har under många år lyft upp denna fråga, och vi är angelägna om att kraftfulla åtgärder omgående vidtas. Det känns därför hoppfullt att majoriteten i utskottet också ser betydelsen av att digitaliseringen påskyndas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Inledningsvis lyfte jag upp betydelsen av att låta olika röster komma till tals och att de som har tystats kommer fram. Därför anser vi att det är av stor vikt att regeringen vidtar åtgärder för att säkerställa att både de språk och de berättelser som fanns före 1809 och de som tillkommit senare får samma självklara utrymme när folkminnena ska nedtecknas och dokumenteras.

Med det vill jag yrka bifall till reservation 14.

Anf. 19 Bengt Eliasson (L)

Herr talman! Givetvis står jag bakom samtliga gemensamma alliansreservationer och Liberalernas reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 2 under punkt 1 och reservation 6 under punkt 4.

Herr talman! Vårt kulturarv är ett resultat av internationella och inhemska impulser, gamla traditioner och nya uttryckssätt, en önskan att bevara det gamla och sökandet efter det nya. Ur detta hopkok har det vi i dag kallar svensk kultur vuxit fram.

Genom erfarenheter, kunskaper, kontakter människor emellan och historiska händelser förändras vår kultur över tid och hela tiden. Ordet smältdegel används ibland för att beskriva processerna, och det är i högsta grad en relevant beskrivning. Genom att blanda det olika får vi fram legeringar som beskriver det lika.

Att vårda kulturarvet innebär att bevara kunskap, idéer, föremål och miljöer som speglar äldre tiders livs- och samhällsformer.

Kulturarvet ger perspektiv på vår samtid, nya idéer om hur vi kan forma vår framtid och styrka att kunna möta det nya och främmande.

Herr talman! Vi liberaler har tidigare ifrågasatt uppdraget att Statens historiska museer och Statens museer för världskultur ska arbeta för en kunskapsbaserad och reflekterande historieskrivning, så som regeringen aviserade i budgetpropositionen.

Ett sådant uppdrag, herr talman, torde vara att sparka upp en öppen dörr. Att bidra till en kunskapsbaserad och reflekterande historieskrivning är rimligen redan kärnverksamheten för alla museer i vårt avlånga land.

Men i ljuset av andra förslag, till exempel tanken om att "en museimyndighet för hela den historiska utvecklingen i Sverige" blir "en avgörande kraft när berättelsen om nationen laddas om och fylls med nytt innehåll" blir det mer bekymmersamt.

Precis som de flesta i debatten redan sagt är museernas uppgift att förvärva, bevara och främja sina samlingar till skydd för kulturarvet och inte låta sig styras av tillfälliga intellektuella trender.

I alternativa faktas tidevarv, som vi lever i nu, blir museernas roll viktigare än någonsin. Som folkbildare ska de sprida kunskap, och en av huvuduppgifterna är att informera, inte att uppfostra. Den normkritik som bara ersätter gamla normer med nya är illavarslande och kontraproduktiv.

Goda lösningar på vår tids stora samhällsutmaningar kommer alltid när människor tänker fritt, inte när de tänker rätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Därför välkomnar vi att regeringen i propositionen är så tydlig med att politiken ska ha armlängds avstånd till museerna. Sådana utfästelser kräver dock, herr talman, inte bara ord utan att regeringen också i aktiv handling visar att deras armar inte är alltför korta.

Herr talman! Vi liberaler delar delvis regeringens uppfattning att enskilda museers interna organisation eller val av lokaler inte ska avgöras av kammaren. Men det innebär inte, enligt vår mening, att ägaren ska undandra sig sitt ägaransvar och låta sammanslagningar, förflyttningar eller omorganisationer mellan enskilda verksamheter ske utan inblandning eller styrning.

Armslängds avstånd är ett bra begrepp, men om det är något som man inte ska hålla sig borta ifrån är det just ägarfrågorna. Detta gäller särskilt när enskilda samlingar eller verksamheter hotas eller riskerar att förpassas till låsta magasin. Jag tänker självfallet närmast på debatten kring de olika verksamheterna i framför allt Stockholm, inom Statens museer för världskultur: Etnografiska, Östasiatiska och Medelhavsmuseet. Vi motsätter oss av exakt samma skäl att riksdagsbindningen hävs när gäller myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet. Man ska utföra sitt ägaruppdrag, men man ska inte riskera samlingar.

Herr talman! De problem som synliggjorts av debatten om Statens museer för världskultur tycker vi är ett tydligt exempel på hur regeringens ambitioner att nå stordriftsfördelar genom att slå samman olika museer kan slå väldigt fel. I stället för ett museum med ekonomiska problem och tre som går ganska bra i det hänseendet kan man få en stor museiorganisation på svältkur. Detsamma gäller givetvis också hur väl museerna lyckas med sitt kunskapsuppdrag. Därav, herr talman, kommer Liberalernas bifallsyrkande till reservation 2.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga några ord om Sveriges roll i världen och vårt ansvar för världens gemensamma kulturarv.

Den som förlorar sin historia förlorar också sig själv. Förstörelse av kulturarv är en del av varje totalitär ideologi, och inget folkmord har någonsin fullbordats utan en kulturell rensning.

Vi i den här salen är för unga för att minnas 1945 och de fruktansvärda åren som kom före, men på det judiska museet i Warszawa, som jag besökte för en tid sedan, finns bilder på hundratals vackra synagogor. De var samlingsplatser för hela samhällen, som vi aldrig någonsin får se igen. Nazisterna ville utplåna alla spår av judendomen ur det europeiska samhället. Synagogornas placering i Warszawa, Wien, Berlin och andra städer visade på den dialog mellan kulturer som utmärker sofistikerade civilisationer.

Av exakt samma skäl var erövringen av den syriska ökenstaden Palmyra särskilt viktig för terrororganisationen Daish. Man ville utplåna ett folk och dess historia. När Daish nu börjar tappa fästet i Irak och Syrien expanderar man i stället i bland annat det laglösa Libyen, vilket har fått Internationella museirådet att larma högljutt. Också där finns unika Unescovärldsarv som nu riskerar att ödeläggas, och en del har redan ödelagts.

I höstas dömde ICC, Internationella brottmålsdomstolen, för första gången förstörelse av kulturarv som ett krigsbrott. Enligt 1954 års Haagkonvention, som Sverige har undertecknat, är förstörelse av ett folks kulturarv att anse som ett brott mot hela mänskligheten. Regeringen måste arbeta för att ställa de skyldiga till svars. Sverige måste också öka stödet till de enskilda arkeologer, konstnärer, författare och andra konstutövare och kulturarbetare i regionerna som är berörda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Liberalerna vill att biståndsmedel ska användas i kampen för att rädda vårt gemensamma kulturarv och vår gemensamma historia till vår gemensamma framtid.

(Applåder)

Anf. 20 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Jag ställer mig bakom samtliga reservationer från Alliansen och Kristdemokraterna, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 6 och 20.

Vi debatterar kulturarvsfrågor. Kulturarvsområdet har vuxit fram som ett eget politikområde.

Låt mig börja med ett citat av Tage Danielsson: Om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt måste man se upp. Vi har dels en historia bakåt, dels visioner framåt. Allt hänger samman. Gårdagen är förbi, morgondagen har ingen sett, men i dag är en dag av möjligheter. Historien skrivs av dem som segrar, sa Winston Churchill. Kanske man kan säga att historien skrivs av olika intressen.

För att få lite perspektiv har jag roat mig med att lyssna på förra årets kulturarvsdebatt, där jag inte hade möjlighet att själv delta utan ersattes av Eva Wallin för Kristdemokraterna. Man måste väl vara lite av en nörd för att lyssna sig igenom hela debatten, men den gav mig en del reflektioner. Debatten tror jag andades en del väntan på den kulturarvsproposition som så småningom skulle komma från regeringen.

I debatten gjorde Miljöpartiet en källkritisk granskning och ifrågasatte Johann Sebastian Bach som upphovsman till hans verk, vilket jag tycker var väldigt modigt. Centerpartiet lyfte fram kulturmiljön kopplat till bostäder, Liberalerna tog upp hbtq-frågor och bostäder och Moderaterna lyfte fram regeringens ensidiga Stockholmsfokusering när det gäller fri entré till museer. Vänsterpartiet var inte representerade. Socialdemokraterna lyfte fram en del nutidshistoria och historik kring arbetarrörelsen och kvinnorörelsen i början av 1900-talet. Sverigedemokraterna talade mest om nationell identitet och kyrkobyggnader.

Man kan väl säga att samtliga partiers representanters beskrivning av kulturarvet bekräftar min tes att historien skrivs utifrån olika intressen och att hur vi beskriver vårt kulturarv har att göra med vad vi själva bottnar i för politisk identitet. Detta gäller självfallet även min egen syn på kulturarvet.

Debatten för ett år sedan är nu historia, och vi har i dag kulturarvspropositionen från regeringen att debattera. Det handlar bland annat om en ny museilag, hur staten ska ta ansvar för sina museer och hur pass fristående museerna ska vara i förhållande till statsmakten. Det finns också ett lagförslag om ändring i kulturmiljölagen.

Vi har sex olika tillkännagivanden från allianspartierna. För den oinvigde kan jag förklara att ett tillkännagivande i Sveriges riksdag är ett beslut där riksdagen meddelar regeringen sin åsikt. Regeringen ska i sin tur tillgodose riksdagens beslut.

De aktuella tillkännagivandena från Alliansen handlar bland annat om museernas särart, museerna som en del av näringspolitiken, bland annat kopplat till besöksindustrin, transportmedel från förr, till exempel veteranbilar - det var härligt att höra om de gamla glidande amerikanare som har varit ute nu i helgen, det så kallade rörliga kulturarvet - och digitalisering av bland annat arkiv. Detta är några exempel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Jag har under många år undervisat i historia och vill därför lägga an ett historiskt immateriellt perspektiv, som jag menar bör få lite mer utrymme i propositionen. Allianspartierna har ett tillkännagivande under punkten Kulturarvet och skolan. Vi skriver i alliansmotionen att "kulturarvspropositionen på ett mycket tydligare sätt borde poängtera läroplanens värdegrund".

Vad står det då i läroplanen för skolan? Under rubriken Skolans värdegrund och uppdrag står följande, och det är det första kapitlet i läroplanen: Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.

Herr talman! Vi är helt överens om att skolan ska vara icke-konfessionell. Men när det gäller vårt kulturarv, våra rötter, är jag förvånad över att ingen på allvar tar upp den västerländska humanismens och kristna traditionens betydelse. Man går så att säga i cirklar runt detta. Det talas om viktiga saker som kyrkobyggnader, kulturföremål, kartläggning av skyddsvärda byggnader och så vidare. Men jag menar att det immateriella får för lite utrymme. Och den kristna traditionen nämns som begrepp över huvud taget inte.

Tillsammans med den västerländska humanismen har den kristna etiken och värdegrunden spelat en helt avgörande roll som kulturbärare och formare av vår demokrati. Att det inte nämns i betänkandet har gjort att jag har framställt ett så kallat särskilt yttrande från Kristdemokraterna.

Kyrkans och den kristna trons roll i Sveriges historia gäller inte en specifik sektor av samhället, utan det var den livsåskådning som präglade allt: konst, kultur, utbildning, sjukvård, politik och så vidare. Ingen del av det svenska samhället är alltså opåverkad av kristendomen.

Ett konkret exempel på den kristna traditionens institutionella betydelse i relation till människovärdet är uppbyggnaden av fattigvård och sjukvård - den tidens välfärdsinstitutioner - från 1600-talet och framåt. För Sveriges moderna historia kan man tillägga att det demokratiska genombrottet skedde under inflytande från svensk frikyrklighet, inte minst baptismen och missionsförbundet. De ivrade för yttrandefrihet och religionsfrihet. Församlingarna var dessutom uttryck för demokratitränade gräsrotsorganisationer.

Först från mitten av 1900-talet, när välfärdsstaten skapades, tar staten ett större ansvar för de sociala frågorna. Samtidigt innebär den starka välfärdsstaten att kyrkornas sociala relevans minskar. Men det som händer under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet är att nya sociala utmaningar i kombination med försvagningar av välfärdsstaten sker, och då ökar kyrkans betydelse på nytt för att möta samhällets sociala utmaningar.

Det informationssamhälle som vi i dag lever i, där vår hjärna lär kunna hantera 3 000 budskap varje dag - men jag vet inte hur det går till för min egen del - kan möjligen vara en förklaring till att den kristna etiken glöms bort också i en proposition från regeringen. Det är så mycket som kommer in hela tiden. Men förr, när det var långt mellan byarna och människorna, var den kristna etiken och värdegrunden kittet i samhället - rättskänsla, generositet, medmänsklighet, tolerans och ansvarstagande, så som det uttrycks i skollagen. Jag menar att den kristna traditionen borde ha haft sin givna plats också i den 240 sidor långa kulturarvspropositionen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Digitaliseringen har under många år inneburit att ett redan befintligt kulturarv också kan tillgängliggöras via nätet.

Jag ska avsluta mitt anförande med att säga att vi var några som besökte Arkivveckan på Gotland för ett par veckor sedan. Det var inte helt oväntat att digitaliseringens betydelse för vårt gemensamma kulturarv lyftes fram där. Det handlar inte bara om att arkivera det som hänt tidigare i historien. Här menar vi från allianspartierna att regeringen missar en viktig poäng när det handlar om att prioritera digitalisering av kulturarvet till stöd för framtida forskning och bildning.

Kulturarvet handlar inte bara om att se tillbaka. Det handlar också om att våga se framåt. För demokratin, som måste vinnas i varje ny generation, är vårt gemensamma kulturarv så oerhört viktigt. Vi kan beskriva det på olika sätt utifrån olika utgångspunkter. Men det som förenar är demokratiska värden som vi tillsammans kan bygga framtiden på.

(Applåder)

Anf. 21 Niclas Malmberg (MP)

Herr talman! Jag tackar för att Roland Utbult citerar från mitt anförande i förra årets debatt. Men jag är noga med att citat ska bli korrekta. Och jag ifrågasatte inte på något sätt att Johann Sebastian Bach hade komponerat samtliga sina verk. Däremot visar ny forskning att han faktiskt inte har komponerat alla de verk som tidigare har varit tillskrivna honom. Johann Sebastian Bach är barockens främsta kompositör, enligt min mening. Men han har också tillskrivits verk som inte var hans.

Varför lyfte jag fram det? Jo, det gjorde jag för att exemplifiera att det som vi har trott har varit en sanning i slutändan har visat sig inte vara det. Nya vetenskapliga rön kommer. Vetenskap handlar just om att ompröva tidigare sanningar, ifrågasätta och ibland faktiskt komma fram till nya ståndpunkter. Detta är jag övertygad om att Roland Utbult också förstår. Sverigedemokraterna visar med sitt anförande att man inte förstår det, utan tror att historien en gång för alla är skriven. Men historien skrivs om när nya rön kommer fram.

Jag tackar för att Kristdemokraterna och övriga allianspartier faktiskt står bakom vartenda kommatecken i förslaget till museilag. Men samtidigt tycker jag att det är bekymmersamt när bland andra Kristdemokraterna lyfter fram ett tillkännagivande som handlar om att man på något sätt vill nagla fast museernas särarter. Vi vet att museer också måste kunna utvecklas utifrån att samlingar byggs på. När man utökar sina samlingar märker man att det är nya saker som är intressanta, och man måste då också ha frihet att utveckla dessa delar.

Min fråga till Roland Utbult är: Ser du inte att det kan vara ett problem om man från politiskt håll alltför tydligt går in och vill definiera vad ett museum faktiskt ska definieras som?

Anf. 22 Roland Utbult (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Jag tackar Niclas Malmberg för frågan. Det är fantastiskt trevligt att få gå in i musikens värld och historia, eftersom jag har gjort mina år på Musikhögskolan och även har studerat musikvetenskap. Jag tycker att du, Niclas Malmberg, har helt rätt i att man ska vara källkritisk. Så är det naturligtvis. Du har en poäng där. Jag kanske överdrev lite grann i mitt anförande med att Johann Sebastian Bach inte skulle ha skrivit sina verk. Detta är alltså jättebra.

Källkritik är mycket viktigt, inte minst för elever i dag, så att man lär sig det. Jag håller helt och hållet med om det.

När det gäller våra tillkännagivanden uttrycks det ibland som att det är fråga om små justeringar. Någon nämnde att vi i stort sett är överens. Men det är inte riktigt i överensstämmelse med sanningen. Det är faktiskt lite mer än småjusteringar. Som jag beskrev det ska detta gå till regeringen för att den ska tillgodose detta.

När man tänker på museernas särart kommer jag att tänka på det som Björn Wiechel nämnde förra året, nämligen Lycksele skogsmuseum. När jag hörde debatten från förra året slog det mig att detta var ett typiskt sådant museum som kämpar och sliter för att försöka få uppmärksamhet från bland andra oss ledamöter. Nu har några av oss varit där. Men detta med särart handlar faktiskt om att det finns mycket speciella och viktiga sådana museer som ska kunna lyftas fram på ett nytt sätt så att nya besöksgrupper får möjlighet att ta del av dem.

Anf. 23 Niclas Malmberg (MP)

Herr talman! Roland Utbult och jag är ju kollegor i musikvetenskapsbranschen, så att säga, så diskussionen vad gäller musikvetenskap kan vi kanske fortsätta att föra på annat håll.

Jag går tillbaka till museernas särart. Jag är egentligen inte orolig över vad Roland Utbult vill uppnå med detta tillkännagivande, men genom att flytta fokus från museernas professionalisering till att det är politikerna som ska ha mandat att fatta besluten öppnar man för stora risker. Museer måste kunna utvecklas i takt med att vetenskapen flyttar fram sina positioner.

Jag tar Gamla Uppsala museum som exempel. Museet bygger sina samlingar mycket på de föremål som hittills har hittats, och när det gäller vikingarnas mer våldsamma sida har ju historiebeskrivningen skrivits om väldigt mycket på senare tid då man har fått fram rön som lyfter fram även andra sidor hos vikingarna. När man då förändrar utställningarna blir det nya perspektiv i dem, och det är ett stort problem om någon vill begränsa detta från politiskt håll.

Jag är bekymrad över att man från Alliansens sida inte ser att man öppnar en dörr till en farlig utveckling när man plötsligt samverkar med Sverigedemokraterna kring ett tillkännagivande. Vi vet ju att Sverigedemokraterna har en mycket tydlig vilja att politisera kulturarvet, och därför är det bekymmersamt att allianspartierna samverkar med Sverigedemokraterna i just frågan om kulturarvet.

I övrigt är jag dock glad att Alliansen ställer sig bakom precis vartenda kommatecken i förslaget till museilag.

Anf. 24 Roland Utbult (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Jag ser inte konflikten mellan professionalism och särarten. Det måste gå att få det att fungera ihop, så att säga.

Det vi känner starkt för är just de, som vi upplever det, väldigt många museer som kanske inte riktigt får del av den allmänna museivärlden. Det finns oerhört många museer som gör jättestora insatser; jag var på ett i Bäckefors, en ort i Dalsland, där man naturligtvis också kämpar för att lyfta fram sin särart. Vi tycker att det är väldigt viktigt att också regeringen ser alla de museer som gör stora insatser runt om. Olof Lavesson beskrev vad det betyder, inte bara när det gäller antalet besökare - att det får ett lyft - utan också för det stora antal människor som blir engagerade, involverade och anställda i sammanhanget.

Låt mig avsluta med att säga att museerna har en fantastisk betydelse för besöksnäringen. Då går vi visserligen in på en annan motion, men det är viktigt för varje ort och för varje museum som finns där att veta att de har stor betydelse för en levande besöksnäring.

Anf. 25 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Jag älskar kultur. Jag älskar bildning. Jag älskar vårt gemensamma svenska kulturarv.

Jag har alltid känt en väldig vördnad och fascination inför det svenska kulturarvet. Det är en otrolig källa till kunskap, bildning och kultur. Det är ett sätt att förstå vilka vi är och varför vi har blivit de vi är. Genom att ta del av berättelser om människor som levt under livsbetingelser vi inte kan föreställa oss öppnar sig en förståelse för vår historia - och därmed också för vår samtid.

Vad är kulturarv? Det är avtryck från vår historia som avspeglas i byggnader, konstverk, föremål och sedvänjor. Det avspeglas ibland i vår syn på världen, i våra idéer och ideal, i vårt språk och levnadsmönster. Kulturarvet finns i konsten vi njuter av. Kulturarvet har formats under lång tid. Genom historien har det formats av människor tillsammans, i samspel med vår omgivning. Det svenska kulturarvet är ingen fixerad materia från en svunnen tid - det är ett levande arv som fortsätter att utvecklas när vi brukar det med den varsamhet och respekt kulturarvet förtjänar.

Vad ingår då i det svenska kulturarvet? Det är en grannlaga uppgift att avgöra. Den som påstår sig veta med tvärsäkerhet visar knappast professionen den respekt den förtjänar. Urval och tolkning av kulturarv är ingen enkel sak, och just därför är det en fråga för experter.

Jag har personligen mina favoriter, till exempel mina älsklingsdikter. Jag har en uppfattning om vilka skulpturer jag tycker är de vackraste som den svenska historien har uppbringat. Men en person som definitivt inte ska slå fast vad som tillhör kulturarvet är Sveriges kulturminister. Jag är statsråd i Sveriges regering men likafullt inte en del av kulturområdets expertis. Vår stora uppgift som politiker är att skapa de bästa förutsättningarna för vårt svenska kulturarv.

Herr talman! Regeringen föreslår därför att kulturarvet kan förstås som spår och uttryck från det förflutna som tillmäts värde och används i samtiden. Därmed lämnar vi åt professionen och expertisen - kulturarvsområdets imponerande yrkeskår, till brädden full av forskare och yrkesmänniskor liksom många frivilliga - att avgöra hur kulturarvet ska förvaltas och visas för allmänheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Min uppgift som statsråd och kulturminister är att skapa bästa möjliga förutsättningar, föreslå organisatoriska ramar, formulera och följa upp mål samt anslå finansiering - men i övrigt hålla mina politiska fingrar i styr. Först då får vi en kulturarvssektor förvaltad av kunskap, profession och beprövad erfarenhet. Först då öppnar vi på allvar bildningens vägar för allmänheten.

Det är med stor glädje jag är här i dag och diskuterar Sveriges första proposition som tar ett helhetsgrepp på kulturarvsområdet som eget politikområde. Propositionen har föregåtts av gediget utredningsarbete - tre statliga utredningar och ett tjugotal myndighetsrapporter ligger till grund för propositionen. Jag är mycket stolt över resultatet.

Propositionen är en diger lunta, fullmatad av politik för att kulturarvsområdet ska få bästa möjliga förutsättningar att utvecklas. Den innehåller alltifrån en strategi för kulturmiljöarbete till ökade ambitioner för digitalisering. För den intresserade finns det en historisk exposé över kulturarvsområdets framväxt.

Herr talman! Under min begränsade tid här i talarstolen vill jag lyfta fram tre prioriteringar för en ny politik för kulturarvet.

För det första föreslår regeringen en ny museilag som lagstadgar museernas oberoende. Runt om i världen ser vi hur kulturinstitutioner omvandlas till maktens tjänare. I vårt land ser vi, särskilt på lokal nivå, exempel på hur politiker utövar påtryckningar gentemot museer, utställningshallar och andra kulturinstitutioner. En ny museilag fastslår att politiker inte ska ha synpunkter på museernas utställningar eller annat konstnärligt eller kunskapsbaserat innehåll. Att principen om armlängds avstånd äntligen fastslås i lag borgar för starka och självständiga museer som står fria från politisk påverkan.

För det andra har vi ett förstärkt fokus på kunskap och bildning. Museerna är kunskapsinstitutioner, och inget annat än professionens kunskap ska vara styrande i museernas verksamheter.

Därför ska det i lagtexten tydliggöras att museernas ändamål ska syfta till kunskap, kulturupplevelse och fri åsiktsbildning. Utställningar och annan publik verksamhet ska vara kunskapsbaserad, och museerna ska bidra till forskning genom att ha hög kompetens inom sina olika ämnesområden.

För det tredje ska kulturarvet tillgängliggöras i hela vårt land. Därför ska museerna samverka så att föremål avgiftsfritt ska kunna ställas till ömsesidigt förfogande utan att begränsas av kommungränser eller annan förvaltningsbyråkrati. Kulturarvet är ett gemensamt arv, en gemensam resurs. Det ska inte gömmas undan i magasin i Stockholm, utan det ska komma alla människor till del.

Så ser mina prioriteringar ut när jag måste välja tre att särskilt lyfta fram. Men propositionen innehåller så otroligt mycket mer, och jag skulle behöva hela eftermiddagen för att berätta allt som jag är stolt över.

Herr talman! Jag skulle kunna utveckla det som skrivs om att låta en ny utredning undersöka arkivsektorns, vårt gemensamma långtidsminnes, möjligheter och utmaningar i det alltmer digitaliserade samhället.

Jag skulle kunna berätta mycket om hur Riksarkivet ska titta på hur dess data avgiftsfritt skulle kunna upplåtas till allmänheten som en fri entré-reform för arkivsektorn. Öppna data är ett viktigt steg för att göra kulturarvet tillgängligt i hela landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Jag skulle kunna berätta mer om hur regeringen startar ett strategiskt arbete för att de nationella kulturmiljömålen ska kunna uppnås och om hur det ideella kulturarvsarbetet runt om i landet får bättre förutsättningar.

Jag skulle även kunna berätta om organisatoriska förändringar av museisektorn, såsom att Riksantikvarieämbetet får ett samlat ansvar för museifrågor så att museerna i stället kan använda sina resurser effektivt till det som är deras kärnuppgift, nämligen samlingsförvaltning, kunskapsuppbyggnad och publik verksamhet. Detta är förändringar som museisektorn har väntat på och som den välkomnar.

I brist på tid får jag i stället hänvisa till läsning av de 240 sidor som propositionen utgör.

Jag är som sagt var glad att vi äntligen är här i dag. Regeringens politik för kulturarvet är ännu ett viktigt steg för att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för kulturlivet i vårt land i allmänhet och för kulturarvet i synnerhet.

I regeringens arbete har ett par principer varit vägledande. Kunskap, den konstnärliga friheten och respekt för professionen har varit utgångspunkter som format arbetet. Beredningen av den nya politiken har varit en mödosam process som tagit sin tid. Det har krävts tålamod. Utredningsväsendet har haft sin gång. Vi har lusläst varje remissvar, och vi har haft en tät dialog med sektorn.

Men det har varit värt att vänta på. Äntligen får kulturarvet förbättrade organisatoriska ramar och ökad finansiering. Vi är dock inte klara. Steg för steg fortsätter vi arbetet för en kulturpolitik baserad på konstnärlig frihet och bildning. Med 767 nya miljoner till kulturen, fri entré till statliga museer och en kulturarvspolitik för starka och oberoende museer bidrar vi till mer kultur till fler och ett friare kulturliv. Och det här är bara början.

(Applåder)

Anf. 26 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Kulturministern talar återkommande om hur hon vill undvika politisk styrning och ha replängds avstånd. Jag kan tycka att det ibland är ett märkligt resonemang från en minister som så tydligt har tagit varje chans att också ha synpunkter på och åsikter om vad kulturen egentligen ska utföra.

Å ena sidan hävdas det tydliga avståndet mellan verksamhet och politiker. Å andra sidan nämns kulturen ständigt i termer av uppgifter - för ökad demokratisering, för ett hållbart samhälle, för normkritiskt tänkande.

Det här är viktiga saker, men har inte kulturen alltid gjort detta genom sin blotta existens och inte genom politiska signaler och fostransuppdrag? Kulturministern har varit operativ så till den milda grad att hon till och med har velat gå in och reglera priserna i biljettkassan, vem som får och vem som inte får. Så långt var det repet.

Jag tror att det i kulturministerns låda nu finns så många rep och snörstumpar att en hel scoutförening skulle kunna öva knopar på dem. Eller så är hon som den där trollkarlen som står med sitt rep, klipper lite i det, knyter ihop det och flyttar knuten men ändå alltid har en kort snörstump kvar.

Hanteringen av Världskulturmuseerna är under all kritik. Här har regeringen gett två olika uppdrag till myndigheten: ett om hur ekonomin ska komma i balans och ett om utvecklingen av världskulturbegreppet. När sedan utredningarna redovisas vägrar man att hantera resultatet. En debatt har rasat, en myndighet har hamnat i en ibland orimlig skottglugg men ministern själv har varit tyst och endast hänvisat till att lokaler inte är en regeringsfråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Är inte samlingars särart och integritet en politisk fråga? Är inte ekonomi och dess konsekvenser en politisk fråga? Jag skulle vilja veta hur kulturministern ser på de olika samlingarna och museernas särart. Jag skulle vilja veta hur hon ser på det tillkännagivande som riksdagen nu gör. Jag skulle vilja veta vad hon tänker göra för att värna världskultursamlingarnas integritet.

(Applåder)

Anf. 27 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Tack, Olof Lavesson, för frågorna! Jag tror att det är viktigt att betona och understryka vad som faktiskt har hänt. Det är viktigt att vi håller oss till sanningen, och när det gäller Statens museer för världskultur finns det inte något konkret förslag på bordet.

Det som har hänt är att museet, inte minst under en borgerlig styrning av det här landet, har dragits med dålig ekonomi under lång tid. Statskontoret uppmanade regeringen att styra upp och ifrågasätta så att detta inte skulle fortgå. Det var en av de första uppmaningarna jag fick.

På den uppmaningen lämnade myndigheten - Statens museer för världskultur - en rapport till regeringen där de redovisar en rad olika alternativ för hur de ska komma till rätta med sina i grunden ekonomiska bekymmer. Denna rapport är alltså en direkt följd av att Statskontoret gjorde en myndighetsanalys.

Att ta ställning till förslag som inte finns är ingenting som jag sysslar med. Det jag däremot sysslar med, framgångsrikt, är att säkerställa att vi får mer pengar till kultur i vårt land. Statens museer för världskultur behöver större finansiering för att kunna bevara sin särart, för att kunna utveckla det uppdrag man har och som ryms i deras instruktion.

Det är också intressant att Lavesson talar om styrning när jag talar om frihet, oberoende och mer resurser, inte minst med tanke på vad Moderaterna skrev i direktivet till Museiutredningen 2014. Där talas det om att det ska vara mångfald i museernas verksamhet, att museerna ska ta hänsyn till globala perspektiv i sin dagliga verksamhet och att man ska prioritera jämställdhet och mångfald.

Det var vad Olof Lavessons parti skrev fram.

(Applåder)

Anf. 28 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Inledningsvis vill jag vara väldigt tydlig med att jag har den absolut största respekt för det arbete som utförs på Statens museer för världskultur. Vi moderater i utskottet har besökt samtliga de tre Stockholmsmuseer som nu berörs. Det är imponerande samlingar, och det finns en fantastisk kompetens och en engagerad personal. Det är tillgångar som vi ska vara stolta över och värna.

Det är dock regeringen som styr riket, och våra myndigheter har att agera på regeringens uppdrag och direktiv. Det är regeringen och kulturministern som har gett myndigheten i uppdrag att utreda både ekonomi och inriktning. Jag kan även upplysa kulturministern om att det är två utredningar som hon har beställt och inte en; jag vet inte om hon glömde läsa den ena.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Båda dessa utredningar utgår från en helt ny syn på världskulturbegreppet och ett gränslöst museum, där man ser på såväl samlingar som utställningsverksamhet ur ett nytt perspektiv. Det är väl ändå detta som kulturministern har ett ansvar att ta ställning till. Det finns ju ett antal förslag. Har kulturministern ingen åsikt, ingen prioritering i frågan?

Jag tycker förvisso inte heller att politiskt förtroendevalda ska peka ut exakt under vilket tak som verksamhet ska bedrivas. Men när det gäller inriktning, ramar och strategier har staten som huvudman baske mig ett ansvar! Kulturministern har gång på gång upprepat att man inte vill ta ställning till vilka lokaler det handlar om. Men uppdraget då? Vad är det man ska ta ställning till?

Det enda man säger i propositionen är att världskulturbegreppet äger fortsatt relevans. Kan man ducka djupare i den fråga som just nu engagerar hela Museisverige? Delar kulturministern Socialdemokraternas syn att våra gemensamma samlingar inte är något som staten har att förhålla sig till? Är det den signalen hon vill sända till Nationalmuseum, Moderna Museet och övriga statliga museer?

Detta är viktiga frågor för framtiden. Det är avgörande frågor. Våra museer förtjänar bättre. De som arbetar vid museerna förtjänar bättre. De som berörs av deras verksamhet förtjänar bättre. När vi andra står och försöker få en diskussion om detta står kulturministern kvar i biljettkassan. Jag kan bara beklaga det.

(Applåder)

Anf. 29 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Jag kan hålla med om en sak i Lavessons inlägg. Det är att det bedrivs imponerande verksamheter vid Statens museer för världskultur. Om man har lyssnat till Statens museer för världskultur och hela vår fantastiska museisektor är det en sak som de frågar efter med kraftig gemensam röst. Det är mer resurser, bättre resurser och större möjligheter att kunna bedriva sitt viktiga uppdrag. Det är vad jag kämpar för. Det är min prioritering.

Lavesson frågar vad som är min prioritering. Jag kommer att säkerställa att jag varje dag så länge jag är kulturminister kämpar för mer medel men också mer frihet och mer oberoende. Det är därför museilagen är så central. Det jag har kämpat för och värnat allra mest om är att vi verkligen klipper bandet till klåfingriga politiker. Samtidigt, och det är det ansvar jag tar, säkerställer jag att våra museer får mer resurser. Mer pengar och mer stabil finansiering bygger oberoende på ett kraftfullt sätt.

Det är väldigt anmärkningsvärt att riksdagsledamoten tycker att jag styr när jag gör en museilag och klipper banden till oss politiker och också säkerställer att det finns en större finansiering. Jag har dessutom en rad andra reformer som redan har genomförts, som till exempel reformen med fri entré.

På tal om samlingarna är samlingarna självklart helt centrala. Det är en av museernas viktigaste uppgifter att samla, eller hur? Men det är inte vi politiker som ska säga vad de ska samla eller hur de ska samla. Det ska de som kan, experterna, professionen och alla de som på olika sätt brinner för och värnar vårt kulturarv göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

(Applåder)

Anf. 30 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Vi kunde höra kulturministern säga: Jag älskar vårt gemensamma svenska kulturarv. Det är glädjande att höra. Det är fantastiskt vackra ord. Det är en formulering som jag tror de allra flesta svenskar kan stämma in i och känna tillhörighet till.

Samtidigt vidhåller jag vad jag lyfte fram i mitt huvudanförande tidigare i dag. Det regeringen gör med denna kulturarvsproposition är att driva fram en byråkratisk kulturrevolution där man börjar förneka, förringa och förvanska synen på att vi har ett gemensamt svenskt kulturarv värt att vårda, värna och visa för framtida generationer. Vi har ett ansvar på våra axlar som beslutsfattare att trygga det för framtiden.

Kulturministern sa att det inte finns någon fixerad materia. Det är på ett sätt sant. Kultur är odling och traderas och utvecklas i takt med att samhället förändras. Men det är både och. Det finns givna historiska spår, lämningar och miljöer, artefakter i samlingar, i kulturmiljöer, i landskap och i bebyggelsemiljöer som är vårt ansvar att vårda, värna och visa.

Min fråga är följande. Regeringen fullkomligt slaktar anslagen till Statens fastighetsverk, som är nationellt ansvarig myndighet för att just vårda, värna och visa våra gemensamma kulturmiljöer för framtiden. Hur ska man kunna implementera ett strategiskt kulturmiljöarbete? Det är oåterkalleligt när våra kulturmiljöer förstörs, förvanskas och inte kommer att hinna renoveras och underhållas i tid. Varför är denna fråga osynlig på bordet?

Anf. 31 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Att Statens fastighetsverk, som ansvarar för hela statens fastighetsbestånd, gör sina prioriteringar är självklart en fråga som berör väldigt många olika sektorer. Jag ansvarar för och kämpar för kultursektorn och vårt land. Jag kommer att fortsätta att kämpa för att det finns medel för all kultur.

Just i dag diskuterar vi kulturarvet och kulturmiljöerna. Jag kommer självklart också att kämpa för att det tillförs mer medel så att kulturmiljöerna och kulturarvet kan utvecklas och frodas, nå många fler, bli attraktiva, attrahera och bli en angelägenhet för många.

När det gäller hyressättningarna, som är en del av Statens fastighetsverks verksamhet, är det förstås en utmaning att flera av våra institutioner har verksamheter i hus som kostar väldigt mycket i hyra. Det är en pågående dialog jag har bland annat med statsrådet Per Bolund.

Det är intressant att Sverigedemokraterna väljer att fokusera just på detta. Det görs i ett sammanhang där man också anklagar en kulturminister och en regering som vill värna oberoendet och bygga på kunskaper, forskning och frihet.

När man läser Sverigedemokraternas förslag ser man hur de vill styra och förvränga likt de gör i alla andra länder där deras systrar och bröder tar makten. Det är skrämmande läsning. Kanske är det mest skrämmande att Moderaterna har öppnat för ett samarbete med detta parti.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Där har vi någonting att verkligen kämpa mot och för. Det ger kraft till alla debatter och diskussioner, och det ger kraft till en politik som gör skillnad.

(Applåder)

Anf. 32 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Det finns mycket semantik i detta. Är det i någon följdmotion och något engagemang i de texter och skrivningar som ligger bordet inför debatten i dag är det klart och tydligt att det är i Sverigedemokraternas följdmotion som det är ännu tydligare, mycket tydligare, till skillnad från i regeringens förslag, att museer ska hållas fria från politisk styrning och inblandning.

Vi vill till och med stärka skrivningarna om att det här är vetenskapsinstitutioner, det är kunskapsförmedlare och det är historiska institutioner som inte ska ha politiska direktiv och uppdrag så som man just har från regeringens sida om att de ska vara aktiva samhällsdebattörer, att de ska bidra till åsiktsbildning i aktuella och samtida frågor och att det är positivt om de bidrar till en tillfällig intellektuell syn på vad integrationsbegreppet eller normkritik rymmer.

Dessa bildningsinstitutioner har ett historiskt arv att vara vetenskapliga institutioner och ska hållas fria från politiska pekpinnar. Det är intressant att regeringen slår sig för bröstet och talar sig varm för något som den själv egentligen går rätt emot i sina förslag. Är det debattmuseer vi ska ha, eller är det vetenskapliga institutioner? Jag förordar det senare. Vi kan inte understryka det tillräckligt noga.

Jag vill passa på att säga något. Det gäller vad det historiska handlar om i debatten och att ifrågasätta. Varför är det så viktigt för regeringen att stryka skrivningar i kulturmiljölagen som erkänner att vi har ett nationellt och gemensamt arv värt att vårda, värna och visa i Sverige? Det stryks och raderas ut. Varför är det så viktigt?

Anf. 33 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Först vill jag uppmana riksdagsledamoten att läsa kulturarvspropositionen. Där är det tydligt att till exempel den museilag som nu för första gången ligger på bordet klipper bandet mellan politiken och dem som kan, gör och kan utveckla hur det ska ske.

När det gäller skrivningarna om det nationella kulturarvet borde det vara bekant för riksdagsledamoten att det är riksdagen som har till uppgift att stifta svensk lag, eller hur? Därmed torde det vara bekant att skrivningarna om kulturarvet rör just det svenska, alltså det nationella, kulturarvet.

Skälet till förändringarna är att lagtext inte i onödan bör tyngas av icke precisa begrepp. Det är genomgående så. En lagtext ska inte tyngas av icke precisa begrepp. Tack vare dessa förändringar blir reglerna tydligare.

(Applåder)

Anf. 34 Christer Nylander (L)

Herr talman! Aron Emilsson från Sverigedemokraterna kritiserar regeringen för att lägga ett ideologiskt raster över kulturpolitiken. Det är bra att han gör det, tycker jag. Det är bra att han engagerar sig i detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Emilsson sa fortsättningsvis att kulturarvspolitiken ska se till att vi förmedlar vad som är unikt, att vi skapar kulturell gemenskap och tankegemenskap och att vi definierar vad vi ska förenas kring.

Det är intressant att se att det Aron Emilsson gör inte bara är att kritisera regeringen för att ha ett ideologiskt raster, utan han kritiserar den egentligen för att ha fel ideologiskt raster. Han vill själv ha ett eget ideologiskt raster som berättar den berättelse som han vill att kulturarvspolitiken och kulturpolitiken ska berätta. Det är lika illa. Den berättelse som Sverigedemokraterna vill ska vara den sanna berättelsen om Sverige ska för övrigt enligt reservation 18 förmedlas via dataspel som ska finansieras av statliga medel.

Det är bra att Sverigedemokraterna kritiserar regeringen för att ha ideologiska raster. Men det är lika illa att Sverigedemokraterna själva har ideologiska raster. Det är så enkelt, herr talman, att bli blind. Man ser grandet i andras ögon men inte bjälken i sitt eget. Så fungerar vi allihop. Det är klart att vi allesammans ideologiserar kulturarvet. När jag tittar tillbaka försöker jag hitta rötter, tecken och spår som leder fram till att Sverige har blivit en liberal demokrati. Andra försöker hitta andra historier i sin betraktelse över kulturarvet. Det är klart att man gör så. Det är svårt att bortse från att man själv har ideologiska glasögon.

På samma sätt definierar vi begrepp som armlängds avstånd på olika sätt. Det är klart att vi alla kan tycka att det är bra att ha armlängds avstånd. Men när det väl gäller att finansiera renoveringen av Nationalmuseum är vi beredda att göra det från statens sida, och därmed säger vi också att Nationalmuseum ska befinna sig i den ändamålsfastighet som de har funnits i under många år. När vi ska finansiera ombyggnaden av Operan tar vi också där ställning till att Operan ska befinna sig i en viss fastighet. Det är konstigt att Sverigedemokraterna struntar i den typen av armlängds avstånd, men när det sedan gäller att definiera vilka andra museer som ska befinna sig i vissa fastigheter är det stopp. Då är det förbud, och då ska vi plötsligt ha armlängds avstånd.

Vi är likadana allihop. Vi pratar om att andra inte ska ideologisera och att andra ska ha armlängds avstånd, men vi ser inte att vi själva har bjälkar i ögonen.

Jag tror att det är Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd som var en av de första polyfoniska romanerna i Sverige; i alla fall hävdar nog Ebba Witt-Brattström det. Finessen med det är att om man berättar många olika historier får man en bättre bild av verkligheten och hur den egentligen är. Om man bara ser på sin egen historia och bara tittar bakåt i kulturarvet och letar efter de rötter som leder fram till det man har i dag och det man själv vill stå för ser man just den bilden. Men om man har polyfoni, som Dostojevskij, Moa Martinson och andra har i sina romaner, ser man en bredare bild.

Jag tror att det är viktigt att konstatera att kulturarvet bör bidra till just detta. Det är ingen tråd som man letar efter. Det är ingen väv. Det är kanske inte ens ett garnnystan, utan det är textilier där man kan leta efter massor av olika trådar och hitta många olika förklaringar till att vi befinner oss där vi just nu är.

Jag skulle vilja säga att ett huvudproblem som debatten bara cirkulerar runt är varför man från regeringens sida har valt att just när det gäller Etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska ta ett steg bakåt och säga: Här ska vi inte ideologisera. I själva verket var det ju regeringen själv - eller i varje fall Miljöpartiets arbetsgrupp för kultur - som ledde till att debatten verkligen uppstod. Det var dels dålig ekonomi, dels ideologiseringen från Miljöpartiet som ledde till att vi landade där vi gjorde. Därför är det synd att regeringen nu inte tar ansvar för att se till att vi får ordning på detta, som det ställs så många frågor om i kulturarvssektorn i sig.

Anf. 35 Aron Emilsson (SD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Jag tror att jag har sagt detta någon gång tidigare i olika debatter: Liberalerna har historiskt gjort sig kända för att vara ett bildningsparti. Det ska de ha all respekt och erkännande för att de har varit.

Men när Christer Nylander angriper Sverigedemokraternas förslag i betänkandet för ett stärkt och bättre vårdat svenskt kulturarv gör han det med benämningar som att vi kritiserar regeringens ideologiska och kulturrevolutionära raster över svenskt kulturarv. Och det är riktigt; det gör vi. Men var någonstans i Sverigedemokraternas omfattande följdmotion, i betänkandet eller i debatter har vi egentligen anlagt ett eget ideologiskt raster över vad vi definierar som det enda rätta svenska kulturarvet mer än att vi erkänner att det finns och att det existerar och att detta är någonting som människor känner?

Carl Jonas Love Almqvist sa någon gång: Svenskhet är inte alltid något rationellt. Det har sitt rätta hem i känslan. Många definierar det så: Man känner om man är svensk eller om man inte tillhör den svenska gemenskapen. Sedan har vi kulturmarkörer och kulturyttringar inom alla våra olika kulturformer som är unikt svenska, skapade i Sverige.

Jag undrar över en sak när ni förlöjligar idéer som att använda en växande kulturform som till exempel datorspel och etablera ett svenskt spelinstitut för att främja nordiska och svenska kulturmiljöer inom spelsektorn för att locka ut fler till den riktiga miljön. Varför är Liberalerna, som tidigare ville skapa och sprida kunskap och bildning, negativa till en idé som just sprider kunskap och bildning om svenskt och nordiskt kultur- och naturarv?

Anf. 36 Christer Nylander (L)

Herr talman! Det var lysande att lyfta fram just Almqvist, som var en man som berättade hur det är att stå utanför den svenska gemenskapen, att inte tillhöra den eller att den svenska gemenskapen definieras av någon annan. Han fick i stort sett fly från det här landet därför att han skrev en bok som Det går an, där han drev tesen att kvinnor och män ska ha lika möjligheter både när det gäller företagande och när det gäller kärlek.

Han var så radikal på den punkten att folk hatade honom. Han bröt mot den gemenskap, det samhällskitt och den gemensamma tanke som Aron Emilsson själv i sitt anförande sa att kulturarvspolitiken ska bidra till. Han bröt mot detta, och nu är han en del av det svenska kulturarvet just därför att han gjorde det. Han formade svensk politik, och han formade mycket av det som sedan skulle bli naturligt gods i det svenska kulturarvet och det svenska politiska tänkandet.

Jag kan återge vad Emilsson sa här, på tal om ideologisering. Om man säger att kulturarvet ska tjäna till att förmedla det som är unikt är det en sorts ideologisering. Då säger man att man inte ska göra någonting annat. Om man säger att man ska skapa en kulturell gemenskap är det en ideologisering av kulturarvspolitiken. Om man säger att man ska ha en tankegemenskap är det också en form av ideologisering. Aron Emilsson kan tycka att det är en bra ideologisering, men det är en ideologisering av kulturarvspolitiken. Om man säger att kulturarvspolitiken ska definiera vad vi ska förenas kring tycker jag att det är en ideologisering. Aron Emilsson kan tycka att det är en bra ideologisering, men då kan du inte kritisera regeringen för att den ideologiserar. Du måste se bjälken i ditt eget öga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Om man är emot att andra använder kulturpolitik för att genomföra sina egna idéer måste man också vara trogen sin egen tanke. Man måste både kunna kritisera dem som gör det och se att man själv gör samma sak.

(Applåder)

Anf. 37 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Jag kan hålla med Christer Nylander om det. Jag vet inte om han tidigare har studerat detsamma, men i mina tidigare studier studerade man historia, kulturarvspolitik, pedagogik, ideologisering och politik kring hur historiebruk kan användas. Det är självklart så.

Det vi säger är dock att vi i vår följdmotion inte definierar vad som till exempel exakt är det enda svenska kulturarvet. Vi säger inte att det bara är det som av alla kan tolkas som det svenska kulturarvet. Men vi är oerhört oroade när Alliansen hjälper regeringen att lotsa igenom en förändring av kulturmiljölagen som inte är bildnings- och kunskapsorienterad. Man stryker där formuleringar om och erkännanden av att det finns ett nationellt arv i Sverige, precis som i alla övriga länder världen över, att vårda, värna och visa. Det är vad Alliansen gör. Man vågar inte agera opposition, utan man agerar stödpartier för att hjälpa regeringen att lotsa igenom en i många avseenden skadlig kulturarvspolitik. Det är tråkigt. Det är också en i många avseenden bildningsfientlig kulturarvspolitik. Varför ställer Liberalerna upp på regeringens debattmuseer till exempel? I Alliansens följdmotion finns inga skrivningar om att det här är något negativt att implementera. Vi föreslår i stället raka skrivningar om att museer måste hållas under flagg av vetenskap, bildning och kunskapsorientering och inte styras av direktiv som att man ska bidra till att vara en aktiv röst i den aktuella samhällsdebatten eller bidra till integration, jämställdhet eller andra politiska begrepp som ofta laddas med ett politiskt innehåll.

Varför kan de inte hållas fria från detta enligt Liberalerna?

Anf. 38 Christer Nylander (L)

Herr talman! Aron Emilsson och Sverigedemokraterna tycker att kulturarvspolitiken ska bidra till att definiera vad vi ska förenas kring. Det skulle ha gjort att Almqvist i dagens samhälle hade råkat ut för exakt samma förföljelse som han gjorde i Sverige på den tiden då han skrev Det går an. Han bröt mot den norm som det hade definierats att man skulle hålla sig till och förföljdes för det. Jag tycker inte att svensk politik ska syssla med sådant. Jag tycker inte att Sverigedemokraterna ska göra det. När Sverigedemokraterna säger att andra gör det måste de också se bjälken i sitt eget öga.

Svenskt kulturarv finns. Det består av alltifrån det vi ser på museer här i Stockholm till kyrkan i Norra Åsum som den danska biskopen Absalon låg bakom. Men det handlar lika mycket om det som Bengt Eliasson tog upp i sitt förträffliga anförande, nämligen det som nu händer i Mellanöstern där mänsklighetens kulturarv förstörs. När man tittar på var Sverige, svenskarna, vår tankeverksamhet och mänskligheten kommer från ser man att det till stor del är från det gemensamma som IS i dag försöker riva därför att de försöker använda kulturarvspolitiken och kulturpolitiken för att få en rät linje mellan det de själva tycker i dag till det de tycker sig se i historien. Det som inte passar in på den linjen river de bort.

Kulturarvsfrågor

Därför är det viktigt med en mångfald också i museiväsendet och att inte ge det uppdrag som ni vill att man ska ge, nämligen att se till att kulturarvspolitiken definierar hur Sverige ska se ut och vad som tillhör och vad som inte ska tillhöra denna gemenskap.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 31 maj.)