Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Fru talman! Senast konstitutionsutskottet debatterade justitieombudsmännens ämbetsberättelse var faktiskt för ett och ett halvt år sedan. Den utredning som har gjorts av ämbetet har slutförts, och en av förändringarna är just att rapporten nu kommer på våren i stället för på hösten.

Fru talman! JO har ett fortsatt stort antal ärenden som inkommer till myndigheten. Ökningen handlade förra året främst om anmälningar som gällde Försäkringskassan, Kriminalvården, polisen och utlänningsärenden. Även sjukvården står för att stort antal anmälningar, och då främst anmälningar som handlar om felbehandlingar. Kriminalvården står för ett stort antal anmälningar, men anmälningar när det gäller polisen har minskat.

Det jag fastnade för var Kriminalvården. Av ämbetsberättelsen kan utläsas att häktade personer blir kvar i arresten med restriktioner för länge och att det finns platsbrist på fängelser. Antalet anmälningar gällande Kriminalvården uppgår till 2 100 under 2023, och stabsläget på landets fängelser kan få som konsekvens att anmälningarna ökar ytterligare under 2024.

Problemet med dessa myndigheter är att det inte finns och inte har funnits någon ordinarie tillsyn. Detta gör att medborgarna skickar sina anmälningar direkt till Justitieombudsmannen, och på det sättet blir tillsynen extraordinär. Samtidigt har åtminstone jag sett anmälningar som kanske inte ens borde komma till Justitieombudsmannen, och då talar jag om anmälningar gällande hälso- och sjukvården och felbehandlingar. De anmälningarna kanske borde gå någon annanstans. Jag har ställt mig väldigt frågande till just de anmälningarna. Men det är givetvis så att JO behöver utreda saken om det kommer in en anmälan, även om svaret är att klagomålet inte är JO:s område.

Fru talman! Givetvis har JO försökt att lösa detta, bland annat genom att delegera en del ärenden till byråcheferna. Nu går man vidare med att även rättssakkunniga ska kunna få delegerade ärenden.

Konstitutionsutskottet tar i sitt ställningstagande upp att "en grundläggande förutsättning för att JO ska kunna fullgöra sitt extraordinära tillsynsuppdrag på ett ändamålsenligt sätt är att det finns en välfungerande ordinär offentlig tillsyn och ett adekvat klagomålssystem". Precis detta uttalade sig utskottet om även förra året.

Regeringen har därför gett Statskontoret i uppdrag att göra en översyn av asylprocessen, och det ingår i uppdraget att utreda behovet av en extern tillsynsfunktion eller inspektion på migrationsområdet. Det bereds också ett förslag om att tillsätta en utredning som ska utreda frågor om den offentliga tillsynen av bland annat polisens och Kriminalvårdens områden. Vi socialdemokrater tycker att det är bra att regeringen går vidare med detta.

Fru talman! Nu läggs årets ämbetsberättelse till handlingarna, och vi socialdemokrater yrkar bifall till det förslag som utskottet har lämnat.

Fru talman! För drygt två månader sedan träffade vi våra justitieombudsmän i Andrakammarsalen då de överlämnade sin ämbetsberättelse. Det är alltid lika intressant att lyssna till våra kloka justitieombudsmän och deras betraktelser över året som gått.

Att JO har blivit mer synligt även för allmänheten är inte en slump utan ett medvetet strategiskt beslut. Man har arbetat mer och mer med pressmeddelanden gällande olika ärenden, och under 2023 ökade medieexponeringen med 22 procent jämfört med 2022.

Ämbetsberättelsen är alltid lika aktuell. I den senaste redogör JO bland annat för ett ärende där Statskontoret fått kritik för en rekrytering. Annonsen för den lediga tjänsten sattes upp på myndighetens fysiska anslagstavla och satt endast uppe under fem dagar. Dessförinnan hade generaldirektören kontaktat den person som sedermera anställdes.

Detta scenario vid en rekrytering blev ju nyligen väldigt aktuellt då landshövdingen i Stockholm, Anna Kinberg Batra, annonserat ut en ledig tjänst genom en annons i receptionen - en tjänst som sedan tillsattes med en nära vän till landshövdingen. Denna rekrytering, och ytterligare två på Länsstyrelsen i Stockholms län, granskas just nu av JO.

Det verkar som att det finns flera myndigheter som behöver påminnas om vad en annons är. Jag citerar från Svenska Akademiens ordlista, där det står att en annons, vilket är ett substantiv, är ett "erbjudande el. meddelande på betald plats i tidning e.d.". Med andra ord: En annons på en anslagstavla någonstans på en myndighet är inte en annons, utan en lapp.

Fru talman! Vid genomläsningen av årets ämbetsberättelse var det ytterligare något som fångade min uppmärksamhet och som sammanföll med utfrågningen förra året. Vid förra årets utfrågning av JO ställde jag en fråga om ett ärende där en polis omhändertagit en förhörspersons mobiltelefon då personen ville göra egen inspelning av förhöret. Polisen fick kritik då det inte fanns lagstöd för åtgärden, men JO Per Lennerbrant påpekade att detta kan vara en typ av ärende där JO kan komma att återkomma framöver.

Mycket riktigt var just detta förfarande aktuellt i årets ämbetsberättelse, även om det nu gällde en journalist som under en rättegång ville göra en egen ljudupptagning men fick avslag av domaren. JO hade efter genomgången av detta ärende inga synpunkter på tingsrätten, som ej kritiserades av JO för sitt beslut.

Det finns bestämmelser om att all elektronisk utrustning som åhörare har med sig i rättssalen och som kan vara ordningsstörande ska vara avstängd eller undanstoppad, men förarbetsuttalandena till bestämmelsen är inte helt tydliga. Dagens teknik har ju gjort det möjligt för oss alla att vara publicister, och det skapar problem som vår lagstiftning inte har hunnit i kapp.

Fru talman! I över 200 år har JO-ämbetet funnits i Sverige. Det har tjänat som modell för många andra länder, som har valt att ta efter just denna typ av granskning av det offentliga - den sista utposten för den enskilde men också ett viktigt verktyg för att vi i den här kammaren ska kunna se vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Under lika lång tid har konstitutionsutskottet funnits i Sverige, och paret JO och KU är på ett sätt helt omöjligt att separera. Vi är båda en del av granskningsmakten, och båda är vi grundbultar i vår svenska demokrati - någonting vi ska vara stolta över och alltid måste värna.

JO-ämbetet har år efter år överlämnat en rapport, och varje gång har rapporten varit intressant läsning för den som har ansvar för Sverige. Att ta ansvar för Sverige är ingen enkel uppgift för någon, fru talman, men denna kammare har just den uppgiften. JO:s mycket kloka insikter i hur saker och ting fungerar alternativt inte fungerar är någonting som vi behöver bli bättre på att använda som verktyg för att utveckla arbetet i riksdagen och även i Regeringskansliet. Det är någonting som jag tror att man kan ta fasta på såväl i majoritet som i opposition.

Det är också någonting som är viktigt för väljare när de fattar sina beslut. Vem ska sitta i den här kammaren? Vem klarar av att lösa samhällsproblemen? Är det så att våra svenska myndigheter möter de behov som finns och följer de regler som har satts upp? Är reglerna adekvata? Behöver de utvecklas eller stärkas i sin nuvarande form?

Fru talman! JO-ämbetet är också den yttersta garanten för att den enskilde om möjligt får en form av upprättelse även om personen inte får ett ändrat beslut. Med detta sagt utreds inte alla anmälningar fullt ut, eftersom det inte är möjligt för JO att agera på det viset. Det är heller inte så att alla anmälningar ska hanteras av JO, som tidigare talare har nämnt. Men JO är en viktig utpost för rättssäkerheten och för att se till att rätt ska bli rätt.

Kritik från JO väger alltjämt tungt i den svenska statsförvaltningen, och det är en förutsättning att den gör det. När man försöker beskriva vad KU eller JO gör ifrågasätts att de inte har skarpare vapen än att kunna rikta kritik. Men i en välfungerande statsförvaltning, där man lyssnar på varandra och där man bryr sig om vad dessa institutioner tycker och säger, behövs det inte mer. Först om det behövs mer behöver vi överväga om vi kan fortsätta att ha den modell vi har. Hittills väger dock de ord som JO och KU väljer att yttra mycket tungt, och så länge de gör det räcker detta.

Det finns såklart andra verktyg runt omkring som kan leda till att man agerar än skarpare i andra sammanhang. Det absolut viktigaste är dock offentliggörandet för allmänheten, så att människor kan fatta sina beslut och fälla sina domar. Det handlar om en informerad politisk debatt, där JO har förutsättningar att gå på djupet i den statliga förvaltningen och KU har förmågan att gå på djupet när det gäller regeringens arbete och lyfta upp det som journalister och enskilda kanske aldrig hade kunnat finna till ytan. Denna funktion delar våra två institutioner, och denna funktion gör oss helt nödvändiga för den fria åsiktsbildningen.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det kan hända att man som enskild medborgare känner sig liten och nästan maktlös inför det många gånger väloljade maskineri som utgör Myndighetssverige. Så kan det upplevas eftersom myndigheterna i många fall besitter stora maktbefogenheter gentemot enskilda. Dessa maktbefogenheter har sin grund i det vi beslutar i den här kammaren, för i slutänden är det ju vi politiker som ger tjänstepersoner mandat att agera gentemot enskilda utifrån de lagar vi stiftar och de förutsättningar vi i övrigt ger för deras myndighetsutövning.

Hur står det då till med lagenligheten hos Sveriges myndigheter? Följer tjänstepersonerna där de lagar som vi klubbat igenom? När du som enskild individ kommer i kontakt med myndigheter, får du då en lagenlig och i övrigt korrekt behandling? För att se till att så sker utövas tillsyn över våra myndigheter, och det är här Riksdagens ombudsmän och JO kommer in i bilden.

Sveriges historia med en ombudsman som ska utöva tillsyn över myndigheternas efterlevnad av lagarna går långt tillbaka, närmare bestämt till år 1809, då Sverige var först i världen med att inrätta en justitieombudsman. Den traditionen kan vi med rätta vara stolta över, och den är något vi alla bör se till att värna. Att värna JO som institution är nämligen att värna den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. Detta är något som JO har i uppgift att vaka över.

Fru talman! Vi har JO att luta oss mot, men JO ska faktiskt inte göra allt jobb när det gäller att tillsyna våra myndigheter. På flera viktiga områden med omfattande offentlig verksamhet, till exempel vården, omsorgen och skolan, finns andra tillsynsmyndigheter som har en nog så viktig roll att fylla, som Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, och Skolinspektionen. Det här är två exempel på myndigheter som sköter en ordinär tillsyn av verksamheter inom sina respektive områden. För att JO ska kunna fullgöra sitt uppdrag på ett ändamålsenligt sätt krävs nämligen en väl fungerande ordinär tillsyn och ett adekvat klagomålssystem. JO:s tillsyn är av extraordinär karaktär. JO kan inte, och ska inte, ta hand om alla klagomål från enskilda som känner sig felbehandlade av det offentliga.

På ett par områden tycks JO ändå hamna där eftersom det inte finns någon annan att vända sig till. Då hamnar klagomålen i JO:s inkorg. Detta blir tydligt när vi lyssnar på JO Katarina Påhlsson, som ansvarar för bland annat kriminalvården. Från intagna på anstalt kommer en strid ström av klagomål som JO inte är dimensionerad för att ta hand om och som man inte heller bör ta hand om, som det extraordinära tillsynsorgan JO faktiskt är. Men om man sitter på anstalt och behandlas i strid med gällande regleringar finns det i dag inget annat klagomålsinstitut att vända sig till. Detsamma gäller för den som har klagomål på polisens verksamhet. Detta är två stora myndigheter som har stora maktbefogenheter gentemot den enskilde. I sådana fall är det självklart angeläget att det finns en ordinär tillsyn och ett klagomålsförfarande vad gäller myndighetsutövning i verksamheten.

KU har under en lång rad år påtalat dessa brister och lyft fram dem i tillkännagivanden. I år får vi svaret att frågan om att tillsätta en utredning med uppdrag att utreda frågor om den offentliga tillsynen på bland annat polisens och kriminalvårdens områden nu bereds i Regeringskansliet. Jag förutsätter att denna beredning drivs framåt med kraft och att vi när vi debatterar JO:s ämbetsberättelse här i kammaren nästa år kan konstatera att det finns en utredning med just detta uppdrag som redan har sparkat igång sitt arbete.

Fru talman! Den ämbetsberättelse som vi debatterar i dag rör föregående verksamhetsår och innehåller ett urval av de beslut som JO har fattat under det år som gått. Jag väljer att lyfta fram något som oroar i alla fall mig en hel del, särskilt i ljuset av den grova brottslighet som allt fler alltför ofta tyvärr får uppleva på nära håll, med skjutningar på våra gator och sprängningar i våra bostadskvarter.

Min oro ät stor på den här punkten, särskilt mot bakgrund av min yrkeserfarenhet som åklagare. Jag har arbetat med att bekämpa ekonomisk brottslighet, bedrägerier och andra förmögenhetsbrott, och i det arbetet har jag på nära håll fått se hur våldsbrottsligheten är ett av uttrycken för den organiserade brottsligheten. Drivkraften i den organiserade brottsligheten stavas dock pengar, och en stor del av den grova brottsligheten är inte fullt lika synlig som våldet men ack så viktig att bekämpa.

Vi måste kraftsamla i arbetet mot den brottslighet som finansierar skjutningarna och sprängningarna. Det står klart att bedrägerier och annan ekonomisk brottslighet utgör en huvudinkomstkälla, och därför är det väldigt bekymmersamt att det i JO:s granskning framträder en bild av att vissa typer av förmögenhetsbrott i praktiken inte längre utreds.

I ett tillsynsbeslut som JO har med i denna ämbetsberättelse konstaterar JO Per Lennerbrant att åklagare har skickat påminnelse efter påminnelse i ett visst ärende men att det gått fyra år utan att någon utredningsåtgärd vidtagits. Detta har jag själv erfarit när jag haft rotelgenomgång som åklagare. Man sitter på en bedrägerienhet och ska gå igenom det femtiotal ärenden man har. Ett trettiotal av dem handlar om att skicka påminnelser till polisen, eftersom ingenting har hänt. Det är inte den mest motiverande av arbetsuppgifter, men tyvärr såg jag denna verklighet för bara några år sedan. Det kommer en, två, tre och fyra påminnelser, men polisen tillsätter inga resurser för att utreda. Detta måste vi göra någonting åt.

I det ärende jag nämnde har JO skickat en kopia av sitt beslut till justitieutskottet för kännedom, just med tanke på hur allvarligt detta är - något som är en ovanlig åtgärd från JO:s sida.

Jag vill tacka Riksdagens ombudsmän för det arbete som utförts under det gångna året och yrkar i enlighet med KU:s förslag bifall till att JO:s ämbetsberättelse läggs till handlingarna.

Fru talman! Så var det åter dags för den allvarstyngda ämbetsberättelsen från justitieombudsmännen. De tar där upp några av de ärenden de har utrett under ett och ett halvt år - det var ju tidigare ett brutet redovisningsår.

Jag gick tillbaka och läste vad som har sagts här i detta ämne tidigare år och hittade då ett anförande som min företrädare Tuve Skånberg höll för några år sedan. Han beskrev att justitieombudsmännens ämbetsberättelse påminde honom om persongallerierna och den spännvidd av mänsklig olycka som skildras i böcker som Oliver Twist. Skillnaden är dock att ämbetsberättelsen inte är en uppdiktad roman utan handlar om riktiga människor av kött och blod i Sverige under 2023. Det handlar om människor som på olika sätt drabbats av brister i myndigheternas rättstillämpning, organisation och kompetens inom vård och omsorg, socialtjänst, kriminalvård eller någon annan myndighet inom kommunal, regional eller statlig förvaltning.

Justitieombudsmännens uppdrag är oerhört viktigt för att granska att medborgarens lagliga rätt upprätthålls. Ombudsmännens uttalanden och iakttagelser är viktiga signaler om att olika delar av lagstiftning och tillämpning behöver förbättras för att medborgare ska kunna åtnjuta sina grundlagsskyddade mänskliga fri- och rättigheter.

Inte minst borde ombudsmännens iakttagelser fungera som rättesnöre för en granskad myndighet i sitt förbättringsarbete. Därför blir jag både bedrövad och upprörd när jag läser att det förekommer att myndigheter som har varit föremål för uttalande från en justitieombudsman fortfarande ett halvår senare inte har sett över sitt arbetssätt och sina rutiner för att säkerställa en korrekt tillämpning. Det är en försumlighet som går ut över medborgarna, myndighetens yttersta uppdragsgivare. Det visar hur viktigt det är att justitieombudsmännen finns för att den enskilda människan ska ha någonstans att vända sig för att få ut sin rätt.

För övrigt vill jag å det varmaste rekommendera ämbetsberättelsen för läsning.

Fru talman! Jag tackar alla kollegor som redan har lagt ett stort antal pusselbitar när det gäller den ämbetsberättelse vi tittar på i dag. Jag ska se om jag kan tillfoga något till detta som inte redan har sagts. Vi är ju skäligen överens.

Jag har inte för vana att läsa sista kapitlet i en bok först, men här fick jag göra ett undantag för att komma till statistikdelen, som egentligen är en bilaga. För 2023 noteras för fjärde året i rad ett ärendeantal som överstiger 10 000. Det är fem sex nya ärenden i timmen om man slår ut det på en något så när normal arbetstid. Det är en ökning från knappt 7 500 ärenden under 2014, alltså för bara tio år sedan.

Man kan och ska nog fråga sig vad den ändå ganska uppseendeväckande ökningen beror på. Har svenska folket blivit mer missnöjt med hur offentliga verksamheter sköter sina uppdrag? Eller har det bara blivit mycket enklare att skicka in ett klagomål i och med en webbaserad lösning och smarta telefoner? Eller har medvetenheten om vad som borde ha varit bättre blivit större och att tidigare händelser som borde ha resulterat i en anmälan till JO inte har gjort det? Detta vet vi inte så mycket om, och det är inte heller så lätt att ta reda på utan riskerar mest att bli spekulationer.

Vad vi däremot kan glädjas åt är att antalet avslutade ärenden under fjolåret återigen översteg antalet nytillkomna ärenden. Det betyder att antalet ärenden med långa handläggningstider kontinuerligt har minskat.

Av tabellen med antal ärenden fördelat på olika områden kan vi se att 50 procent berör tre områden: polis, kriminalvård och socialtjänst, inklusive LSS. Som tidigare har sagts hör polis och kriminalvård kanske egentligen inte dit, men nu är de där och utgör tillsammans med socialtjänsten 5 000 ärenden.

Fru talman! Vi har som bekant en tämligen intensiv diskussion i samhället i dag om polisens insatser och vilka verktyg och tvångsmedel polisen ska kunna använda. På liknande sätt finns en diskussion om kriminalvården där de som döms till fängelse framöver kan räkna med både längre strafftider och mindre eget utrymme. Många ser det som en nödvändig och kanske även i vissa fall positiv utveckling. Jag ska inte här gå in i den debatten men tänker ändå att det i rättsstatens principer och i kriminalvårdens utgångspunkter handlar om att se ett fängelsestraff som en möjlighet till en bättre framtid för den som dömts, vilket ställer krav på någon form av anständigt bemötande även av brottslingar.

I Justitieombudsmannens ämbetsberättelse finns i år liksom tidigare år ett antal exempel på interner som har skickat in klagomål på hur det hela sköts. Här finns bland annat ärenden om brister i möblering, där säng har ersatts med madrass på golvet, och om en anstalt som på grund av brist på personal helt enkelt har utökat inlåsningstiden för intagna. Andra exempel handlar om möjligheten att rösta i valet 2022 och om besökstider som gör det svårt eller omöjligt för barn att följa med för att träffa en förälder.

Vi ser förstås gärna att tiden för ett fängelsestraff i någon mening också används och ses som en del i arbetet med att motverka återfall i kriminalitet. Om det som anmälningarna till JO beskriver är korrekt försvåras detta arbete, vilket knappast hjälper vare sig intagna eller brottsoffer.

Fru talman! Inom området socialtjänst ges också ett antal exempel på anmälningar och vilka åtgärder Justitieombudsmannen vidtagit med anledning av dessa. Det är många gånger svåra situationer för människor som redan kan vara drabbade av psykisk ohälsa, utanförskap eller andra problem och där konsekvenserna av ett samhällsstöd som fallerar kan vara allvarliga eller till och med livshotande. I ett par av de exempel JO refererar till handlar det om LVM-hem med brister i verksamheten eller om socialnämnder som har beslutat om åtgärder de inte haft behörighet att besluta om.

Det finns förstås också områden där antalet anmälningar är mycket lågt. Endast ett fåtal anmälningar rör frågor om bostäder och kultur samt, glädjande nog, Riksdagsförvaltningen och Regeringskansliet.

Med detta sagt, fru talman, vill jag framföra min stolthet och glädje över att vi har en sådan institution som Justitieombudsmannen, och jag vill tacka för möjligheten att få ta del av redovisningen och de tillfällen vi har haft att få ställa frågor och höra ombudsmännens egna berättelser om året som varit.

Jag yrkar bifall till att ämbetsberättelsen för 2023 enligt utskottets förslag läggs till handlingarna.

Fru talman! JO är en viktig garant för att fri- och rättigheter respekteras inom den offentliga förvaltningen i Sverige. Genom att noggrant granska myndigheters agerande och beslut ser JO till att individens rättigheter skyddas. Yttrandefriheten är en av grundstenarna i ett demokratiskt samhälle, och JO arbetar för att säkerställa att den inte kringskärs av offentliga organ. Likaså spelar JO en avgörande roll för att skydda individers integritet. JO:s oberoende och opartiska granskningar bidrar till att stärka förtroendet för det svenska rättssystemet och i förlängningen också för demokratin.

Varje år samlar justitieombudsmännen sina iakttagelser i en ämbetsberättelse, och den är väl värd att läsa. I årets ämbetsberättelse görs det några iakttagelser som jag särskilt vill lyfta fram eftersom de också är exempel på större frågor som är på tapeten i den allmänna samhällsdebatten.

Fru talman! En myndighet som har fått kritik av JO under 2023 är Skatteverket. Ärendet gäller en ansökningsavgift som inte var möjlig att betala med kontanter. Detta ärende är intressant utifrån den problematik som finns med att många i dag står utanför det digitala samhället. En stor andel av svenska folket har inte tillgång till exempelvis mobilt bank-id eller digitala betalningslösningar. Det kan bero på att de har en funktionsnedsättning, att de är nya i Sverige och saknar personnummer eller att de är årsrika och inte har det så lätt med den digitala tekniken. Var gränsen går för det kontantlösa samhället och vilka vi exkluderar om det kontantlösa samhället går för långt kan man fråga sig. JO har här gett ett tydligt utslag när det gäller myndigheter.

En återkommande fråga som konstitutionsutskottet lyft upp handlar om behovet av en tillsynsmyndighet för Kriminalvården och Polismyndigheten. Årets ämbetsberättelse förstärker bilden av detta behov. JO Katarina Påhlsson konstaterar att den ansträngda beläggningssituationen inom kriminalvården fortsätter att prägla myndighetens verksamhet och förhållandena för de intagna. En fördjupad granskning visade att de dömda som är intagna i häkte blir kvar långt efter den absoluta fristen för överförande till anstalt, vilket är synnerligen allvarligt. För den enskilde kan detta innebära att det blir en risk för isolering i häktet och att det återfallsförebyggande arbetet inte kommer igång som det ska.

Genom JO:s Opcatuppdrag, det vill säga deras internationella uppdrag att bland annat studera hur frihetsberövade har det inom vårt lands gränser, görs det oanmälda inspektioner. Vid en sådan, som genomfördes på en av de svenska anstalterna, noterade JO förhållanden som för vissa frihetsberövade personer bitvis måste ha varit oerhört påfrestande. Under vissa omständigheter skulle behandlingen av dem ha framstått som närmast omänsklig.

JO Per Lennerbrant lyfter upp frågeställningen kring polisens användning av hemliga tvångsmedel. Vid inspektioner av fyra lokalpolisområden har han kunnat konstatera att tvångsmedelsanvändningen inte prövas på det sätt som föreskrivits i lagstiftningen och att tillämpningen därmed inte är förenlig med legalitetsprincipen.

Detta är viktiga frågor som varje politiker som sitter i Sveriges riksdag bör ta till sig och läsa inför att vi fattar beslut om ny lagstiftning.

Fru talman! Jag skulle också slutligen vilja lyfta fram JO Thomas Norlings iakttagelse som gäller socialförsäkringsområdet - i det här fallet Försäkringskassans handläggning av assistansersättning. Även här är det återkommande kritik som har riktats flera gånger tidigare. Den rör långa handläggningstider, men den rör också att samtliga handlingar i ett ärende inte har kommit till en enskilds ombud. Av utredningen i ett specifikt fall som finns i ämbetsberättelsen framgår att Försäkringskassan vid flera tillfällen skickat beslut och kommuniceringsbrev direkt till den enskilde, trots att denne faktiskt har anlitat ett ombud. Det har också förekommit att man inte har skickat till alla ombud som har en fullmakt.

Strax efter årsskiftet kom ett beslut från Justitieombudsmannen - som inte finns med i den här ämbetsberättelsen men som vi kan se fram emot att troligtvis få läsa om i nästa - där det riktas skarp kritik mot handläggningen av assistansersättning. Försäkringskassan har dokumenterat olika delar och olika uppgifter på olika ställen och till och med i olika ärenden, vilket har kunnat leda till stora konsekvenser för en individ som kan ha nekats assistansersättning eller fått återkrav baserat på bristfällig information.

Fru talman! Dessa exempel pekar på hur viktig JO:s roll är när det gäller att granska hur myndigheterna hanterar ärenden som påverkar enskildas liv och deras individuella fri- och rättigheter. Det sätter ljuset på de brister som kan finnas inom våra myndigheter.

Det är av yttersta vikt att myndigheterna tar den kritik som framförs av JO på allvar och åtgärdar bristerna. Myndigheter har stora befogenheter att fatta beslut som påverkar och rör enskilda. Denna makt måste hanteras varsamt. Befogenheterna får inte överträdas, för då påverkas tilltron och förtroendet för våra myndigheter, och i förlängningen kan det även påverka förtroendet för vår demokrati.

I drygt 200 år har dock JO varit en blåslampa för att motverka godtycke och stärka rättssäkerheten. Ämbetsberättelsen visar att den rollen kommer att behövas i åtminstone 200 år till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 maj.)