Jakt och viltvård

Fru talman! Kvällens debatt ska handla om jakt och viltvård. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Sverige är ett fantastiskt jaktland. Det tror jag att vi kan vara helt överens om här inne. Sverige erbjuder inte bara väldigt många olika viltslag till jakt. Sverige har också en historia av att bedriva fantastiskt bra viltvård. Det som har lett fram till dagens möjligheter är att vi har många arter och stora bestånd att jaga och att vi kan och gör det så bra.

Fru talman! Den svenska jaktetiken övertrumfar i mångt och mycket andra EU-länders, inte minst när det kommer till hundanvändningen. Hundanvändning inom jakt är vi i Sverige fantastiskt duktiga på, och den är även ett fantastiskt hjälpmedel när vi bedriver jakt. Men det är inte givet längre att vi kan fortsätta med den. Det finns krafter inom EU som vill förbjuda hundanvändning vid jakt.

Det finns även krafter inom EU som vill förbjuda möjligheten att bedriva jaktturism, alltså att resa runt och jaga och att få ta med sig sin trofé hem. Flera länder har haft det på förslag i sina parlament, och flera har också genomdrivit dessa förslag. Det skadar jakten i stort, men i Sverige har vi en stark opinion för den jakt vi bedriver. När man frågar svensken i dag är 80-90 procent positiva till att det bedrivs jakt i Sverige. Det är oerhört viktigt.

Den svenska jägarkåren gör stor nytta i samhället. Det såg vi senast, och kanske allra tydligast, vid utbrottet av afrikansk svinpest. Den svenska jägarkåren ställde upp och har i princip löst problemet. Vi tar i trä, fru talman! Jägarkåren gjorde en fantastisk insats - många gånger dessutom ideellt.

Den svenska jägarkåren ställer också upp och bedriver trafikeftersök under dygnets alla timmar, året runt. Vi kan inte nog uppskatta det arbete som sker - återigen med användning av jakthundar. De behöver tränas och hållas igång året runt för att klara uppdraget som jägarna utför åt staten.

Fru talman! Hundarna som jag pratar så gott om - jag är själv hundägare - utsätts också för faror. De utsätts för ett lite för högt rovdjurstryck, främst från vargen. Vargens förekomst kan bli en begränsning för jakten och för hur vi ska kunna hålla nere viltbestånden. Någon säger nämligen att om man släpper upp vargstammen kan den hantera viltbestånden, men det kommer inte att bli på det viset. Vi behöver våra jakthundar, och vi ska kunna känna oss trygga när vi jagar med dem och att vi kan använda § 28 för att skydda vår jakthund.

Det ska vara enkelt att få till skyddsjakt när det finns en varg som orsakar problem i ett område. Nu har det kommit nya riktlinjer för skyddsjakt. De är klart bättre än de var förut. Det behövs färre angrepp, och det går fortare att få till skyddsjakt nu. Flera länsstyrelser har redan provat. Först ut var den i Skåne, och där har man också genom snabba beslut fått till en effektiv skyddsjakt på en skadegörande individ och kunnat åtgärda problemet. Det är precis så det ska vara om vi ska få acceptans från de människor som ska leva och verka i vargland. Det måste gå enkelt och snabbt att få till en skyddsjakt. Vi behöver också få till en ökad licensjakt. Vi ska sänka den svenska vargstammen.

Mycket av detta kommer att ske lättare när vi på EU-nivå, förhoppningsvis inom en snar framtid, får igenom frågan om att flytta vargen från akut hotad till förvaltningsbar. Det är EU:s miljöministrar som ska rösta om det här, och om vi har tur sker det i juni. Då kommer vi att få större möjligheter att styra mot en minskad vargstam i Sverige.

Fru talman! Älgen är vår svenska nationalsymbol. Jag vet att det finns någon ledamot här i kammaren som brinner särskilt för älgen. Älgens existens som jaktbart vilt är såklart hotad - i vissa områden. I andra områden hyser vi fortfarande en god älgstam.

Vi måste dock kunna hitta vägar framåt för ett jord- och skogsbruk i samklang med jaktbara viltstammar. Jord- och skogsbruket levererar livsmedel och skog, som är ett klimatsmart alternativ. Vi har substitutionseffekter och så vidare. Då kan vi inte ha alltför höga viltstammar. Men ingen ska få mig att tro att den väg som går framåt är att i princip radera ut älgen i vissa områden. Vi måste hitta vägar framåt.

Landsbygdsminister Peter Kullgren gav förra året markägarsidan, jägarsidan och Sveaskog i uppdrag att prata ihop sig om den framtida älgförvaltningen. Jag har inte sett något resultat av det ännu, men jag förutsätter att det är på gång. Vi måste nämligen också komma ihåg att vi i riksdagen nog ska försöka peta så lite som möjligt i lagstiftningen om jakt.

Jakt bygger på något historiskt väldigt fint som markägare, jägare och brukare tillsammans har förvaltat. Så vill vi ha det även i framtiden. En samklang mellan dessa tre kan leverera stora viltstammar men också ett jord- och skogsbruk i framkant.

I dagens betänkande finns ett förslag om ett tillkännagivande om en samlad klövviltsförvaltning. Det må vara bra, men vi vill inte ha en samlad klövviltsförvaltning som förvaltas av det offentliga. I så fall skulle vi ju ge bort bestämmandet över jakten som vi på markägar, jägar- och brukarnivå en gång fått. Den dag då vi låter en myndighet ta över förvaltningen och lyfter in alla klövviltsarter, som vi i dag egentligen har gjort beträffande älgen, tappar vi bestämmanderätten.

Jag hoppas i stället att förslaget i dagens betänkande ska leda till att vi kan utreda och kanske hitta verktyg för hur den framtida förvaltningen ska se ut. Med det menar jag inte en framtida förvaltning som styrs av det offentliga utan av markägare, jägare och brukare. Det är först då det kommer att fungera, och det är detta som har fungerat under lång tid i Sverige.

Fru talman! Det pågår några viktiga utredningar, och jag tycker att de bör lyftas fram. Det gäller dels en utredning om en ny viltmyndighet. Vi vet inte vad den kommer att landa i, men det skulle kunna leda till något väldigt bra där vi samlar jakt, vilt- och vapenfrågor under ett paraply. Det gäller dels en utredning om en ny jaktlagstiftning. Även den kan bli väldigt viktig. Den förra är omodern och behöver anpassas till ett nytt samhälle, nya viltarter, nya storlekar på viltarter och nya intressefrågor.

Det här är viktiga utredningar som är på gång, och vi får se vad de kommer att landa i.

Jag vill ta upp en sista fråga, som också berör en utredning. Det är en utredning som jag för tillfället sitter i, nämligen Renmarkskommittén. Vi hanterar jakt och fiske i den norra delen av Sverige. Det är otroligt viktigt att den kommer fram till ett slutresultat som påbjuder att alla svenskar har rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Widegren för talet. Mycket i det ställer jag mig bakom; det innehöll mycket klokskap. Jag har dock en fråga som jag vill få lite extra belyst.

Vi ser nu att flera stora skogsbolag, eller rättare sagt koncerner, inte följer de av länsstyrelsen fattade avskjutningsbesluten. När det gäller avskjutning av älg - det är väl jag som är den där älgälskaren i rummet som ofta debatterar älgen - har man haft en avskjutning efter egen bedömning och har fattat egna beslut.

Detta har medfört, fru talman, att avskjutningen av älg har ökat med alltifrån 25 procent till över 55 procent. Det är inte en liten avvikelse, utan den är ganska omfattande. Det har inneburit att hundratals älgar har nedlagts i onödan, som jag ser det, i en situation där stammen håller på att bli rödlistad.

För mig som socialdemokrat och älgälskare är det självklart att det måste finns ordning och reda i de regler som vi gemensamt har satt upp, oavsett om det gäller avskjutning av älg, allmänna jakttider eller andra etiska regler. Jag tycker att det är viktigt som tusan att vi efterlever dem, oavsett om vi är stora skogsbolag eller små markägare.

Min fråga till John är: Kommer du att agera för att en utredning av dessa enligt mig tydliga jaktbrott kommer till skott och att någon form av påföljd införs för det som har skett?

Fru talman! Jag tackar för frågan. Vi är flera som älskar älgen och värnar om älgens fortlevnad, som ska ske på ett sätt som är bra för Sverige men också för markägare, brukare, jägare och så vidare.

Det här är en svår fråga. Jakten är i grunden en markägarfråga. Det är markägare som ska bestämma vilken storlek på skador från viltet man kan tolerera. Det som lyfts upp blir väldigt tydligt belyst i exemplet. När vi står här i kammaren ska vi ju inte gå in på exempel, men vi kan se på de stora penseldragen. Det handlar om hur mycket som ska tolereras i fråga om skador och så vidare. Samtidigt har vi en gemensam överenskommelse mellan markägare och jägare som innebär att vi har släppt älgjakten till det offentliga, som bestämmer väldigt mycket över det hela.

Sedan vi införde systemet har vi dessutom inrättat oss i det. Därför tycker jag att det blir lite olyckligt när man tar saken i egna händer. Då frångår man den överenskommelse som finns.

Tänker jag ta strid för att en utredning eller liknande ska tillsättas för just detta? Det är kanske inte något som jag som riksdagsledamot kommer att göra. Men jag följer just nu med intresse det som landsbygdsministern initierade förra året för att hitta en ny modell för älgförvaltningen. Det är alldeles uppenbart att det system som vi har följt när vi jagat i drygt tio år inte riktigt har fungerat på bästa sätt. Om det finns krafter, bolag eller liknande, som tycker att det här är så dåligt att de tar ett steg för långt har vi ju misslyckats med att få fram en offentlig förvaltning.

Fru talman! Jag får tacka för resonemanget - det var ju inte något tydligt svar. Men det kanske ledamoten kommer till.

Jag ser en lite olycklig och otäck utveckling. Om det blir så att man bara för att man har stora skogar och stora områden själv gör bedömningen av vad som ska fällas och vilka olika arter som ska finnas på ens mark beroende på skogsskador och annat kommer det att underminera det förtroende som finns för dagens samordnande förvaltning, som både du och jag strävar efter.

Efter många år kan vi konstatera att den samordnande förvaltningen, som sker mellan jägare, markägare och länsstyrelsen, har fungerat väl på ganska många områden. Det här är en typisk avart som faktiskt kan få det hela att snabbt fallera.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi tar tag i den här delen och ser till att det blir en påföljd. Vi måste dessutom jobba för ett system där jägarintresset och markägarintresset är jämbördiga. Jag vill ha en opartisk ordförande som ser till helheten.

Jag är väldigt tacksam över att det finns ett förslag om ett tillkännagivande i dag. Jag kommer att nämna lite om det i mitt anförande senare. Det här vore ett steg i rätt riktning. Jag skulle vilja att ledamoten Widegren slåss för frågan om åtgärder.

Fru talman! Ledamoten och jag är inte oceaner ifrån varandra i den här frågan, men vi kanske inte vill ta i den på riktigt samma sätt. Jag har svårt att se att någon i det här läget skulle bestraffas, för jag ser inte riktigt lagbrottet i det hela. Man har brutit mot ett handslag, tycker jag framför allt. Skulle det fortsätta på det här viset kommer handslaget inte att vara värt någonting i framtiden. De stora markägare som lyfts fram som exempel är också beroende av att det finns jägare som vill bedriva meningsfull jakt, och jaktarrendet är en intäkt för de här markägarna. Man måste kunna hitta vägar framåt.

När det kommer till det biologiska blir det väldigt konstigt. Jag är inte så säker på att det är rätt väg att gå att utrota älgen, men det är lite det som håller på att ske i vissa områden just nu. Man låter älgen bära hundhuvudet för alla skogsskador som uppkommer, även om man kanske har andra klövviltsarter. Men jag tror heller inte på att låta det offentliga gå in och lagstifta och krångla till det med förvaltningen genom att till exempel våra länsstyrelser - eller ännu värre, tänkte jag säga: Naturvårdsverket - ska komma med planer där man bestämmer över viltförvaltningen. Det är inte rätt väg att gå.

Däremot måste vi hitta incitament framåt för de här markägarna tillsammans med jägare och brukare, om det nu finns brukare som inte äger marken i området. Man måste hitta vägarna framåt, för det har fungerat väl. Det är ett handslag som har fungerat, både när vi byggde upp älgstammen till de alldeles för höga nivåer som vi hade på 80-talet och när den här typen av organisationer lyckades sänka älgstammen med någonstans mellan 25 och 40 procent beroende på plats. Det är den modellen jag tror på inför framtiden, och det är det jag kommer att fortsätta prata med landsbygdsministern om.

Fru talman! Vi hörde precis ett anförande om hur jakten är en del av den svenska folksjälen, skulle man kunna säga. Det är väldigt många som själva jagar, och om man inte jagar själv känner man någon som jagar. Det är ganska unikt för Sverige att ha den situationen. För några veckor sedan var jag nere i Paris på ett möte och diskuterade landsbygdsfrågor. Man frågade vad vi i Sveriges riksdag diskuterar i utskottet. Då sa jag att det är de vanliga sakerna: miljö- och jordbrukspolitik, landsbygdsutveckling - och så förstås jakt. Jakt? Har ni det? De förstod liksom inte. Ja, det är en viktig del, fick jag svara. Vilka som har möjlighet att jaga är alltså faktiskt någonting som särskiljer Sverige.

Varje år är det 280 000-290 000 personer som söker och löser jaktkort i Sverige. Det är också 8 000-12 000 som genomför teoriprovet för jägarexamen. Hur många av dem som sedan går vidare och jagar vet man inte riktigt. Men alla dessa personer har väl sina anledningar till att jaga. Jag tycker inte att man kan dra jägarkåren över en kam. Jag är själv jägare, och jag tror att min anledning till att jaga kan skilja sig från många andras.

Men jakten påverkar så många fler. Alla som vistas i skog och mark, framför allt kanske på hösten, riskerar att stöta på en jägare. Det finns många som nyttjar skog och mark av andra anledningar, alltifrån svampplockare, kanotister, strövare och scouter till fotograferande turister och turistföretag, som tjänar sitt levebröd på att ta ut människor som vill uppleva den svenska naturen. Vi har också renskötare, och vi har företag som tar ut människor för jaktturism.

Alla är faktiskt inte lika positiva till jakten, trots att de flesta i Sverige ändå har en positiv grundsyn på jakt. Det är viktigt att vi har en acceptans för jakten och fortsätter med det. Därför måste lagstiftningen vara bred och innebära möjlighet till inflytande för många.

Alltför stora viltstammar kan uppröra och försvåra för till exempel lantbrukare och skogsägare. Det är få som gillar att få sina grödor nedtrampade av vildsvin eller gäss som kommer i stora flockar eller att få skogsskador på antingen plant eller uppväxande bestånd när hjortar fejar hornen.

Därför är det viktigt att jakten och förvaltningen sker på ett sådant sätt att det skapas acceptans, fru talman, och att det finns en förankring i samhället. I dag ser vi att det inte alltid är så. Miljöpartiet anser därför att det är viktigt att vi moderniserar jaktlagstiftningen och harmoniserar jakten med det övriga samhället. Det ska inte bara vara jägare som bestämmer om viltet, för allt tillhör oss alla fram tills det är skjutet.

Den moderna jaktlagstiftningen såg sin början på 30-talet. Under 80-talet skedde ganska stora förändringar. Allteftersom har vi fått ett lappande och lagande i lagstiftningen. Vi har haft EU-inträdet. Vi har fått ett förändrat skogsbruk med trakthyggesbruk som förändrat situationen i skogen. Vi har nya fritidsintressen, som gör att fler och kanske andra personer kommer ut i skogen. Sedan har vi också klimatförändringarna, fru talman, som tillsammans med en ökad rörlighet ger ganska stora förändringar. Vi ser nya utbredningsområden för många viltstammar. Vi får en snabbare spridning av främmande och ibland invasiva arter. Det kommer också flera sjukdomar och parasiter.

Men samtidigt med den här utvecklingen har vi också fått bättre forskning och bättre miljöövervakning. Vi vet vad som händer, och vi har bättre koll på våra vilda djur och vad som händer där ute. Det ger förstås också nya kort på handen. Flera av våra viltstammar har ökat. Vi har haft en gynnsam förvaltning av många stammar. Vi har till exempel nu en vargstam på cirka 450 individer; tidigare var de en handfull om ens det. Flera fågelarter ökar i landskapet, samtidigt som andra missgynnas. Nygamla arter som vildsvin har kommit in, och dem behöver vi kanske förvalta på annat sätt. En del har hänt där också.

Vi i Miljöpartiet tror att det behövs nya förvaltningsmetoder. Vi anser att det behövs ekosystembaserad viltförvaltning där man också har flerårsförvaltning. Det finns ett tillkännagivande om detta i utskottet, men jag tycker inte att det når hela vägen. Därför yrkar jag bifall till vår reservation nummer 1. När man har ekosystembaserad viltförvaltning behöver man se till hela ekosystemet. Det har att göra med markens bärighet, rovdjurstrycket, vilka andra aktiviteter som sker, tillgången till foder och hur landskapet ser ut.

Fru talman! Vi hörde tidigare talare berätta om några av de utredningar som görs. Jag skrev ut lite av det som står i betänkandet om vad som är på gång. Det är otroligt många olika utredningar. Jag har gulmarkerat en del i mina papper. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att titta på en ny förvaltningsplan för kronhjort och älg. Detta har sedan pausats, då verket fått ett annat regeringsuppdrag. Naturvårdsverket har också fått i uppdrag att främja viltvård, man har fått ett nytt uppdrag om Viltvårdsfonden, Skogsstyrelsen har fått ett uppdrag tillsammans med Naturvårdsverket och så vidare.

Det är otroligt mycket som pågår samtidigt, men allt är inte riktigt koherent tror jag. Man vill nog uppnå samma sak, men ska vi kunna ha en jakt och en viltvård som får acceptans måste man nog se till att komma dithän. Vi måste ha en ekosystembaserad viltförvaltning som tar hänsyn till flera av samhällets olika delar, och vi måste se hur de interagerar med varandra. På så sätt får vi en fortsatt acceptans för jakten. Vi får också bra viltstammar och kan samverka med andra verksamheter.

Egentligen är detta ingenting nytt. Jag tror att de flesta jägare ser att man måste hushålla med de resurser man har och att man också måste skapa resurser för framtiden. Med dagens kunskap och den forskning vi har tror jag att vi kan nå en ekosystembaserad viltförvaltning som ger vilt att jaga men också samklang med andra verksamheter och andra djurslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Jakten i Sverige var tidigare helt livsnödvändig. Det är den inte längre, även om den är ett väldigt bra sätt att skaffa mat till frysboxen. Den har snarare blivit ett av våra största kulturarv, och den är till stora delar en folkrörelse.

Det syns inte minst när älgjakten börjar hur våra bygder lever upp när det kommer folk tillbaka hem igen. Det är årets bästa vecka för lanthandeln. Det lyser i stugorna, till exempel. Du ser i norr när ripjakten börjar hur otroligt många som åker norrut för att få den härliga veckan på fjället.

Vi hörde tidigare om när vi hade utbrott av afrikansk svinpest. Då var det flera hundra jägare som direkt ställde upp för att vara med och mota. Det visar tydligt att det verkligen är en folkrörelse som nu är vårt största kulturarv. Det är kanske därför som det är så många uppdrag, som Emma Nohrén tidigare nämnde. Det är en så viktig fråga för många.

Acceptansen nämndes. Det är 80-90 procent av de tillfrågade i undersökningar som har stor acceptans för jakt. Det är tack vare att vi i Sverige verkligen bedriver jakt på ett sådant sätt att man ser att vi inte åsamkar viltet onödigt lidande, som det står i lagtexten. Det är jätteviktigt ur flera aspekter.

Jag har tänkt att gå in på några av de reservationer som vi har i det betänkande vi behandlar i dag. Först har vi ett tillkännagivande, som nämndes tidigare, om samlad vilt- och klövviltsförvaltning.

Fru talman! Det är ingen tvekan om att vi ser hur allt fler viltarter sprider sig över större delar av vårt land så att det blir många viltskador. Samtidigt måste vi komma ihåg att det inte är överallt. På vissa områden är trycket jättestort. På andra områden finns det knappt något tryck alls.

Det talas väldigt mycket om stora viltskador. I de områden där du har väldigt många klövviltarter blir det större viltskador än vad det blir till exempel hemma i min del av Värmland. För första gången sedan 1959 sköt vi inte älg på älgjakten hemma i fjol höst. Det är en jättetråkig utveckling som till största delen tyvärr beror på vargen.

Samtidigt noterar vi hur älgen får väldigt mycket stryk just för att det är så mycket viltskador. I höstas hade vi ett besök här från SLU som visade på den senaste forskningen. Älgstammen viker tydligt och går ned, men viltskadorna ligger kvar på samma nivå. Är det verkligen älgen som ligger bakom, eller är det bara väldigt enkelt att skylla på älgen? Det kan man fundera på.

Fru talman! Jag ska säga något kort om vargen. Vi hade en debatt i förra veckan om naturvård där vargen ingår. Sedan är det vissa delar som ingår även här. Vi kanske borde ha slagit ihop de två betänkandena.

Regeringen har gett flera nya uppdrag. Vi har börjat att få svar, och vi väntar fortfarande på svar från några av dem. Men det är ingen tvekan om att vi har en livskraftig vargstam.

Vi ser i Europa att utbredningsområdet för vargen har ökat med ungefär 25 procent på tio år. Om vi ser på EU-nivå har vargstammen under de senaste sex åren ökat med ungefär en tredjedel. Ser vi på svensk nivå har vargstammen på 20 år ökat med 700 procent. Kom inte och säg att vi inte har en livskraftig vargstam.

Andra reservationer som behandlas i dag handlar om jakt på skarv och säl. Vi har en stor utmaning där, fru talman. Det är handelsförbudet, som mest gäller sälprodukter. Som jägare vill du ta hand om det du skjuter och inte bara skjuta för att kasta. Utmaningen är när du inte får handla med sälprodukter, och det är en svår jakt. Hur ska du då agera? Vi driver att handelsförbudet ska tas bort så att man kan tillgodogöra sig sälen när den är skjuten.

Fru talman! Sedan måste det göras mer. Vi måste ändra reglerna vad gäller skyddsjakt på säl. Vi måste göra det enklare att kunna jaga säl. Den andra delen handlar om skarv. Det är heller ingen tvekan om, fru talman, att vi har ett jobb att göra på EU-nivå. Där har vi ett art- och habitatdirektiv och ett fågeldirektiv som sätter käppar i hjulen för så mycket.

Det gäller inte bara jaktfrågan. Det är många andra delar där vi ser hur direktiven verkligen ställer till det för oss. Därför måste vi göra ändringar så att vi kan få till en allmän jakt på skarv igen som vi hade i Sverige tidigare. Vi ser hur skarven förstör så enormt mycket. Det gäller inte bara öar ute i skärgården som blir helt döda, utan vi ser hur det förstör för våra fiskare.

Sedan handlar det om subsidiaritetsprincipen. Det är ett krångligt ord med ett väldigt viktigt innehåll. Beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Därför måste vi flytta ned jaktbeslut och beslut om våra viltarter från EU-nivå till nationell nivå, och i vissa delar även från nationell nivå till regional nivå.

Vad gäller översyn av jaktlagen, som det finns en reservation om, pågår det en utredning, precis som vi hörde tidigare. Vi får se vad den kommer fram till, men arbetet pågår.

Det finns även en reservation om åtgärder mot illegal jakt. Det gäller i första hand illegal jakt på rovdjursarter. Man kan fråga sig: Varför pågår det illegal jakt, om det nu gör det? Vad är det som gör att människor väljer att bryta mot lagen?

Fru talman! Vi märker att där finns inte acceptansen. Man måste ta människors upplevelser och oro på allvar. Om man gör det är jag ganska säker på att den delen absolut kommer att minska.

Fru talman! Näst sist på min lista har vi en reservation om blyammunition. Där har vi i Sverige till stor del gjort vår resa redan. Vi har förbud vid jakt i våtmarker. Vi har kommit väldigt mycket längre än vad man tidigare har gjort på EU-nivå.

Här handlar det nu om att se: Vad finns det för alternativ, och till vilka kostnader? Proportionaliteten är jätteviktig. Ska det kosta 100 kronor för en patron då blir jakten verkligen en klassfråga. Då blir det många som inte kommer att ha råd att jaga eller som kanske väljer att jaga med ammunition som man inte ska bruka.

Fru talman! Det är slutligen en ganska infekterad debatt som pågår om jakt och fiske i fjällen. Där gör nu Renmarkskommittén ett arbete. För oss i Kristdemokraterna är det en självklarhet att alla i Sverige ska ha rätt till jakt och fiske på statens marker ovan odlingsgränsen. Därom råder ingen tvekan. Det är vårt ingångsvärde i arbetet, och vi kämpar verkligen för att det är där vi ska hamna.

(Applåder)

Fru talman! Mycket av det föregående talare har diskuterat kommer även jag att diskutera. Det är väl så när vi sitter i ett utskott där det är väldigt mycket fokus på jakt, och många är också väldigt intresserade av just den formen av att vara ute i vår natur.

Jag vill börja med att konstatera att det nu blir ett tillkännagivande om bland annat vårt förslag om en samlad klövviltsförvaltning, vilket jag tycker är mycket bra. Då kan vi få ett betydligt bättre helhetsgrepp över viltet som finns, om den fodertillgång som finns och även betesskador som blir både på skog och på betesmarker. Det är positivt. Jag vill även yrka bifall till vår reservation nummer 2 om älgförvaltning.

Fru talman! Jag vill ta detta tillfälle i akt att diskutera lite kring den oro jag och många med mig känner när det gäller den pågående, på vissa ställen nästan akuta, minskningen av älgstammen.

Allting startade med att skogsbolagen och skogsägarna påvisade ganska stora skador på skogen, framför allt på tallungskogen. Man drog igång ett omfattande arbete med att använda Äbin, Älgbetesinventeringen, för att se hur mycket skador som fanns. Man satte ett mått på att endast 5 procent av tallungskogen vid en viss ålder fick ha betesskador. Detta påbörjades redan 2015.

Fokus har alltsedan dess varit på att minska älgstammen på grund av dessa betesskador på tallen. Vi kan nu, efter tio års ensidig fokusering på älg, konstatera att det har gått alldeles för långt. Samtidigt som vi ser att älgstammen minskar kraftigt, med 35-40 procent över hela landet och inom vissa områden med 50-60 procent, hävdar man fortsatt stora betesskador på tall.

Fru talman! Ingen, förutom de stora skogsbolagen, tror längre på den ensidiga kopplingen mellan betesskador och älgpopulation. Självklart är det flera viltarter som påverkar och betar i vår skog; vi har både rådjur och kronhjort som är aktiva skogsätare. Frågan är vad som egentligen är rimliga betesskador och skogsskador. Är det 5 procent, eller är det betydligt mer?

Det finns andra åtgärder for att minska dessa skador, exempelvis att spara viktiga trädslag för viltet vid röjning. Man kan också fokusera på flera olika åtgärder samtidigt och inte bara ensidigt på avskjutning av älg.

Fru talman! Det är chockerande att ta del av den insamlade statistiken när det gäller årets älgavskjutning. Vi kan, som jag sa tidigare, konstatera att det är flera stora skogsbolag som totalt ignorerar länsstyrelsernas beslut om antalet älgar som ska få fällas. Avvikelserna är inte heller några enstaka eller få, utan här handlar det om riktigt kraftiga överträdelser på 25 till över 55 procent. Det innebär att det är hundratals älgar som har fällts utöver det antal som finns i länsstyrelsernas beslut. Om detta hade varit en enskild ägare på små marker hade det varit en fullständig katastrof.

Vi kan definitivt inte ha en situation där de stora skogsbolagen och skogsägarna gör som de vill och ensidigt beslutar om hur mycket och vilka arter som ska finnas i just deras skogar. Detta är en utveckling som helt avviker från det som var själva poängen med lokala älgskötselområden och som faktiskt legitimerar att alla, stora som små, följer de beslut som vi har fattat.

Fru talman! Vi måste därför enligt min mening seriöst utreda dessa exempel på vad jag betraktar som avarter på älgskötselområden där man både medvetet och utan påföljder så kraftigt har avvikit från och brutit mot den beslutade tilldelningen.

Fru talman! Nog sagt om älgen. Det handlar också om jakten på och kontrollen av de olika invasiva djurarter som kan komma in i landet på olika vägar, till exempel genom att sprida sig själva från grannländer. Det gäller exempelvis mårdhunden, som finns i stora mängder i Ryssland och som kommer till oss genom Finland och skapar mycket stora problem för många andra arter, inte minst för fågellivet.

Vi har även ett annat aktuellt exempel. Det är stenmården, som kan komma in i landet på flera olika sätt, troligtvis oftast genom olika godstransporter som den lätt kan gömma sig i och därigenom ta sig in i landet. Denna för vårt land nya art är ökänd för att orsaka enorma skador på samhället - dels genom att påverka den biologiska mångfalden, dels genom skadegörelse som ytterst drabbar människor. För arter som häckar i våtmarksliknande områden, som sydlig kärrsnäppa och rödspov, är det inte välkommet med ännu fler markbundna rovdäggdjur.

Livsmålet för stenmården verkar vara att ta sig in i bilar och fastigheter och gnaga sönder allt som går att gnaga sönder, oftast elkablar. I övriga Europa, där den förekommer mer frekvent, är detta någonting som kostar miljardbelopp.

Fru talman! Naturvårdsverket satsade 2023 cirka 2,4 miljoner på att utrota stenmården. Det räckte för att ge i uppdrag till Svenska Jägareförbundet att anställa två jägare på heltid för att försöka få grepp om spridningen och utrota arten innan det är för sent. Nu är tyvärr dessa pengar slut, och regeringen har ålagt Naturvårdsverket stora besparingar. Det innebär i princip fritt fram för en snabb spridning av denna troligtvis invasiva art, som kan komma att kosta samhället enorma summor i skadegörelse och negativ påverkan på andra viktiga arter.

Fru talman! I Sverige har vi Svenska Jägareförbundet, som får i uppdrag av Naturvårdsverket att sköta och bevaka samt åtgärda förekomsten av alla invasiva arter på land. Detta uppdrag har genomförts och varit mycket framgångsrikt tack vara Jägareförbundets stora kontaktnät med jägare och jaktlag runt om i hela vårt land.

Därför har bekämpningen kunnat ske till en mycket låg och rimlig kostnad jämfört med i andra, både nordiska och europeiska, länder. Ändå väljer regeringen att skära i dessa så viktiga anslag för att kortsiktigt spara några miljoner på något som kan komma att innebära miljardkostnader i framtiden.

Fru talman! När det gäller jakt och skyddsjakt på våra rovdjur är det även framgent en viktig balansgång mellan de olika arternas bevarandestatus och människors rättighet att försvara sin tamboskap och kunna bedriva lantbruk med djurhållning och betande klövdjur, vilket är viktigt inte minst för den biologiska mångfalden.

Det är glädjande att regeringen har fortsatt arbetet med att försöka få till en förflyttning av skyddsstatusen för varg från bilaga 4 till bilaga 5 i EU:s art- och habitatdirektiv. Det innebär att vi själva i större utsträckning kan förvalta detta vilt. Det borde även underlätta en mer generös skyddsjakt, inte minst för att freda tamdjuren.

Avslutningsvis, fru talman, skulle jag bara vilja nämna den frustration som finns bland våra jägare och fiskare när det gäller tillståndsgivning vid önskan om skyddsjakt på både skarv och säl. Detta kan lokalt vara ett gigantiskt problem, inte minst för det småskaliga yrkesfisket som både får sin fångst uppäten och sina redskap förstörda. Detta måste vi omedelbart se över och åtgärda.

I detta anförande instämde Joakim Järrebring och Sofia Skönnbrink (båda S).

Fru talman! Jag är engagerad i föreningslivet, och när det är föreningsstämmor brukar man kunna begära ordet för att få komma med en sakupplysning som bryter talarlistan. Jag vet att vi inte har de reglerna i den här kammaren, men det här är snarare en sakupplysning än en ren replik.

Jag är enig med Tomas Kronståhl om det mesta han tog upp i sitt anförande. Han sa till mig när vi möttes här i kammaren att jag hade tagit hans anförande, så vi är nog i stort sett eniga.

Dock vill jag säga något om stenmården, som egentligen inte hör hemma i det här betänkandet utan var föremål för debatt i förra veckan. Vi är helt eniga vad gäller stenmården. Dessutom har regeringen tillfört 50 miljoner i budgeten per år för att bekämpa invasiva främmande arter.

Utmaningen, fru talman, är att Naturvårdsverket har fått i uppdrag att ta fram en nationell lista på invasiva främmande arter. Men på den nationella lista som verket har lämnat till regeringen är inte stenmården med. Trots det som Tomas Kronståhl nämnde i sitt anförande om att stenmården är fantastiskt duktig på att komma in i både bilar och byggnader och annat och ställa till stor skada räknar inte Naturvårdsverket med stenmården som en invasiv främmande art på sin lista.

Detta blir därför föremål för politisk bedömning. Jag vet inte om politiken kan gå in och ändra i Naturvårdsverkets förslag till listor. Men jag hoppas sannerligen det, för jag tror som sagt att vi är helt eniga, Tomas Kronståhl och jag, om att vi ska bekämpa stenmården även om den inte ingår i detta betänkande.

Fru talman! Tack, Kjell-Arne, för konstaterandet! Jag är väl medveten om att det är precis så det ligger till. På Naturvårdsverket lista finns den ännu inte upptagen som en invasiv art. Trots detta faktum har vi faktiskt bekämpat den under 2023. Vi har även tidigare haft uppsikt över denna så kallade icke-invasiva art men som ändå kan göra stor skada. Vi har all möjlighet att se till att den inte blir en art som utvecklas i Sverige, eftersom den ännu inte är accepterad som en art i Sveriges habitat.

Vi och regeringen har fortfarande möjlighet att påverka Naturvårdsverket i fråga om denna bedömning och att försöka säkerställa att vi kan använda de duktiga och framgångsrika jägare som faktiskt har fått upp över 200 åtelkameror, tror jag, för att ha koll på utvecklingen av stenmården.

Fru talman! Det vi ser i övriga delar av världen där den finns, inte minst i Europa, är att den gör väldigt stor skada. Den gynnar inte på något sätt den biologiska mångfalden och de arter som vi redan har i Sverige. Jag tycker att den kan kallas för en nästan invasiv art.

Fru talman! Som jag sa: Det var mer en sakupplysning än en replik. Vi är helt eniga. Det är precis som Tomas Kronståhl är inne på. Nu är det politiken som får försöka när inte ansvarigt verk gör det som vi önskar. Då får vi från politikens sida göra det vi kan.

Jag har själv kontakt med de jägare som har jobbat med stenmården och vet vilket fantastiskt jobb de har gjort. Jag vet också att de gärna används i andra länder, runt om i Europa, just för att de är så skickliga. Jag hoppas sannerligen att vi kan få till en förändring när det gäller detta på politisk nivå och att jobbet med att få bort stenmården från Sveriges landyta fortsätter.

Jag tror att Tomas Kronståhl och jag är helt eniga om att detta är en invasiv främmande art, som tyvärr ställer till det inte bara för den biologiska mångfalden utan också för mycket annat.

Fru talman! Tack, Kjell-Arne, för att vi är helt eniga i frågan! Det är bara att vi använder majoriteten i regeringen till att säkerställa detta. Vi kan konstatera att vi även har sett olika sverigedemokrater som har varit uppe och diskuterat frågan om invasiva arter och vikten av att fortsätta med detta. Därför tänker jag att det borde gå att få en majoritet i regeringen för att även denna art ska bekämpas på alla möjliga sätt, så att vi får bort den från vår biologi och från våra arter, så att den inte gör stor skada.

Fru talman! Jag är inte först här i kväll med att betona vikten av den jakt som bedrivs i Sverige. Jakten är en viktig del av naturvården. Den ger möjlighet till rekreation och naturupplevelser, och den är något som många värdesätter högt. Möjligheten att jaga är en del av många människors frihet.

Förvaltningen av viltstammarna i vårt land är helt beroende av att det finns jägare över hela landet och att tillräckligt många jagar. Precis som flera här har nämnt före mig i dag var jägarkårens insatser under utbrottet av afrikansk svinpest helt avgörande för den snabba hantering som vi såg.

När det gäller jakten och viltförvaltningen ska det bygga på vetenskapligt underlag och fungera på ett sätt så att människor och verksamheter som berörs uppfattar det som legitimt.

Jakten, alltså jägarnas insatser, är avgörande för balansen i ekosystemen. Utmaningarna med att nå den balansen varierar över tid, i takt med att viltstammarna ökar eller minskar. Vi har sett för många vildsvin. Nu ser vi hur stammarna minskar. Det har funnits för få älgar. Vissa menar att de är för många. Det är för stora skarvpopulationer. Vi ser en växande vargstam. Så här kan man hålla på länge.

Fru talman! Låt mig uppehålla mig något vid vargen. Jag bor i ett av Sveriges vargtätaste områden, i Örebro län. De senaste två åren har det bedrivits en ganska omfattande licensjakt i mitt område. När jag pratar om vargen är det viktigt för mig som liberal att betona att den är en del av den svenska faunan. Vi ska ha en livskraftig vargstam, och vi ska förvalta den klokt, hållbart och långsiktigt. När man nämner hållbart måste man se till alla tre hållbarhetsaspekter - ekologiskt, ekonomiskt och socialt. Det innebär att det kan vara befogat med licensjakt, och vi måste ha en skyddsjakt som är effektiv.

Min uppfattning är att vi inte uppnår denna balans genom att ange ett exakt antal vargar. Det är bättre att fokusera på att få till en fungerande skyddsjakt. Här är Naturvårdsverkets nya riktlinjer, som presenterades i mars, en välkommen nyhet. De ger bättre förutsättningar för en effektiv skyddsjakt.

Fru talman! Vi ser nu hur vargen sprider sig söderut i vårt land. Då är skyddsjakten faktiskt helt avgörande. Den är avgörande för att förutsättningarna för att hålla tamboskap fortsatt ska vara goda - i Skåne, till exempel. Ett aktivt förvaltande med en effektiv skyddsjakt är alltså avgörande för en hållbar samexistens. Dessutom behöver man beakta de kostnader som är förenade med att sätta upp rovdjursavvisande stängsel. I södra Sverige, där andelen tamboskap är större än vad den är hemma i mitt län, kommer det att krävas mycket pengar och ansenliga arbetsinsatser, och statens kassakista är inte bottenlös.

För att effekterna av att vargen sprider ut sig ska vara hanterbara måste vi se till att skyddsjakten är effektiv. Det är att ta ansvar för Sverige på flera sätt. Det är också ett sätt att öka acceptansen för varg och se till att vi fortsätter ha den i Sverige. Vi ska ha en livskraftig vargstam i Sverige - det är inte tu tal om det. Men hur många individer det ska vara måste vara en fråga för vetenskapen, och den bedömningen kommer att förändras över tid.

Det finns en intressant fråga i detta sammanhang. Den lyftes i den debatt vi hade för någon vecka sedan, där även vargen togs upp. Det gäller bristen på genetisk variation i stammen, det vill säga den höga graden av inavel. I det sammanhanget lyftes frågan om att flytta hit individer som inte är släkt med de vargar som vi har i Sverige. Det skulle kunna vara ett sätt att ha en mindre stam som faktiskt är mer livskraftig än den vi har i dag. Då skulle vi också kunna minska effekterna på tamboskapen. Det handlar om en lägre grad av inavel, en mer livskraftig vargstam men kanske färre individer. Min uppfattning är att detta inte ska uteslutas.

Nu är detta en fråga som är otroligt polariserad. Debatten spårar ofta ur. Man står i var sin ringhörna och sluggar mot varandra. Men jag tror att vägen framåt är att se vad som ger effekt och hur vi når framåt. När det gäller ökad samexistens och ökad tolerans är detta faktiskt det enda sättet att hantera denna fråga.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 3.

Sverigedemokraterna framhåller den svenska jakten och viltvården som en tradition med anor sedan urminnes tider. Jägar- och fångstmetoderna har genom århundraden skilt sig mellan landsändar beroende på landskapstyp och vilttillgång.

I de vidsträckta skogar och den landsbygd som för bara några släktled sedan var de allra flesta svenskars hembygd har man genom många generationer levt och verkat i samklang med naturen. Man har brukat jorden och levt av vad skogen har gett.

Men, fru talman, jakten har genomgått stora förändringar. Det som förr var en livsnödvändig sysselsättning är numera ett fritidsintresse eller ett arbete. Det innebär dock inte att jakten som företeelse är mindre viktig. Jakten är inte bara ett intresse för många, utan den har blivit en livsstil. Den svenska löshundsjakten, som har anor många sekler bakåt, är till exempel ett unikt kulturarv som måste försvaras. Den utmanas dock nu, framför allt från Bryssel.

Det här är ett arv som även jag själv är en del av. Både min far och min farfar sysslade med detta, och jag är väldigt stolt över att bägge mina sönder för arvet vidare. Jag undrar dock om mina söner får vara med om den jakt med löshund som jag har varit med om - jag betvivlar det med tanke på den utveckling vi ser nu.

Viltförvaltningen behöver fungera tillfredsställande, inte minst för att minimera trafikolyckor och skador för areella näringar men också för att viltstammarna ska vara friska och starka. Detta utgör i själva verket en förutsättning för långsiktigt hållbar jakt som ger värden i form av viltkött, naturkontakt och ett rikt friluftsliv.

Fru talman! Älgen är en naturlig del av den svenska faunan och dessutom en resurs som ska förvaltas långsiktigt. Anledningarna till att antalet älgar minskar varierar mellan olika regioner, men avskjutning, rovdjurstryck och ett skogsbruk i förändring kan lyftas fram. Här är det viktigt att man genom dialog hittar gemensamma vägar som involverar markägare, jägare och andra berörda intressen. Det övergripande målet måste dock vara att älgstammen ska vara i balans och att vi bevarar denna resurs, som på sina håll dessutom anses vara en symbol för Sverige.

Det brådskar - på många håll i Sverige där det tidigare fanns starka älgstammar är jakten på älg snart ett minne blott. Jag har suttit i styrelsen för ett älgskyddsområde i 26 år, och jag har sett hur det har blivit sämre och sämre. Vad det beror på kan man spekulera i. Jag är ganska säker på att klimatet är en anledning till att vi får minskade slaktvikter och färre kalvar.

Detta är, som jag har sagt, en fråga vi måste hålla vid liv. Älgen är viktig för Sverige och den svenska jakten.

Fru talman! Äntligen har vi en regering som visar någon form av handlingskraft när det gäller svensk vargpolitik. Besluten går nu sakta men säkert åt rätt håll. Regelverket gällande skyddsjakt förändras i rätt riktning, och förhoppningsvis har vi licensjakt i hela Sverige nästa gång. Landsbygdsministern har faktiskt visat att han tar dessa frågor på allvar. Det är glädjande att se, framför allt då vargstammen i Skåne i dag växer helt okontrollerat i en miljö där den definitivt inte hör hemma. Nästan dagligen möts man av rapporter om att vargar synts i tätbefolkade områden och i villaträdgårdar.

Detta är en utveckling som inte gynnar någon. Vargen försvann från Skåne i början av 1900-talet. Ingen saknade den då, och ingen kommer att sakna den om den försvinner nu. Vargen ska få vara kvar men i sin rätta miljö, och det är definitivt inte i Skåne.

Fru talman! EU-valet stundar, och då brukar jakt- och viltvårdsfrågorna bli väldigt aktuella. Det är få som engagerar sig i EU-valet som den svenska jägarkåren. Partierna bjuder i sedvanlig ordning över varandra för deras röster.

Sverigedemokraterna är tydliga och vänder sig emot att EU dikterar svensk viltförvaltning. Det finns över huvud taget inga mervärden i att EU:s institutioner numera dikterar förutsättningarna. I frågor som berör viltförvaltning menar vi att det nationella parlamentet alltid ska ha sista ordet och att regeringen därmed tydligt ska verka för att Sverige återtar beslutsmakten gällande de frågor som ryms inom art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. Svenska jakt- och viltvårdsfrågor ska inte styras av byråkrater i Bryssel utan alltid beslutas av kommun, region och riksdag.

Jag vill också säga någonting om debatten om stenmården. Jag kommer från Bromölla kommun, som är ett av de stenmårdstätaste ställena i Sverige. Jag har faktiskt lyckats med bedriften att skjuta en stenmård som hade lämnats in till Svenska Jägareförbundet.

Jag håller med om kritiken - jag tycker att det är beklagligt att det inte finns några pengar till att fortsätta detta. Jag hoppas att det löser sig, för de gör ett enormt viktigt arbete. Stenmården är ingen art vi vill ha i detta land.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Magnus Persson för hans tal, som jag i stora delar tyckte var vettigt och klokt. Jag har dock lite frågor, framför allt om det som jag tidigare diskuterade med Kjell-Arne.

Det är ju flera som vittnar om hur kontraproduktivt det är att spara på Naturvårdsverkets anslag för åtgärder för värdefull natur. Där ingår ju bekämpningen av invasiva arter, exempelvis stenmården. Det handlar om väldigt begränsade besparingar som kan leda till miljardkostnader för landet i en ganska snar framtid.

Jag hörde att ledamoten Persson också såg att det är viktigt att bekämpa stenmården och andra invasiva arter. Samtidigt kan jag konstatera att Sverigedemokraterna som största underlag i regeringskoalitionen har varit med och sparat över 931 miljoner på Naturvårdsverkets uppgift att bevara värdefull natur. Min fråga till ledamoten är hur han ställer sig till dessa besparingar.

Fru talman! Om Tomas Kronståhl menar helheten - samtliga besparingar - på över 900 miljoner vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Jag kan dock beklaga att man inte öronmärkte pengar för stenmården. Som vi hörde från ledamoten Kjell-Arne tidigare har Naturvårdsverket också missat att sätta upp den på listan.

Det finns många parametrar, men jag kan beklaga att man inte öronmärkte pengarna för stenmården. Det skulle man ha gjort.

I det stora hela har jag inga fler kommentarer.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för kommentaren.

Jag har följt frågan, och för mig och mitt parti är bekämpningen av invasiva arter väldigt viktig. Vi ser också hur Svenska Jägareförbundet har haft denna uppgift under många år och skött den på ett effektivt och kostnadseffektivt sätt. Bara det, fru talman, gör att jag värnar detta extra mycket.

Sverigedemokraternas ekonomiska talesperson Oscar Sjöstedt nämnde vid ett tillfälle när miljöbudgeten diskuterades, på en direkt fråga, att den skulle halveras och att han ansåg att detta skulle prioriteras även fortsättningsvis. Jag tror att ledamoten Persson har ett jobb att göra inom sitt parti med att förklara vad detta verkligen innebär för den svenska jakten och för den svenska miljön när det gäller vilka djur och däggdjur vi vill ha i framtiden.

Fru talman! Jag kan lova ledamoten Kronståhl att jag kommer att jobba för att vi ska kunna avsätta pengar för att bekämpa stenmården. Det behöver du inte oroa dig för!

Jag ska ta med mig detta i budgetarbetet. Vi ska nog kunna hitta 2 miljoner, och om Naturvårdsverket hade ansträngt sig tror jag att man hade hittat de pengarna nu också.

I all ödmjukhet vill jag påminna om att man i debatten talar om en annan talare till exempel genom att använda talarens för- och efternamn. Direkta tilltal som "du" och "ni" ska således inte förekomma.

Fru talman! Jakt kan fylla flera viktiga samhällsfunktioner, till exempel att bibehålla den biologiska mångfalden. Genom jakten kan man se till att vissa populationer inte växer sig för stora på bekostnad av andra. Jakt kan för dem som jagar också bidra till stora naturupplevelser och gemenskap. Jakten bedrivs inte av en liten överklass, utan det är nästan 300 000 personer som jagar i Sverige.

Men jakten som bedrivs i Sverige är också storskalig på så vis att det är väldigt många djur som dödas varje år. Då är det inte underligt att det kan uppstå intressekonflikter mellan jägare och dem som på andra sätt vill röra sig i skog och mark. Det kan också uppstå intressekonflikter mellan å ena sidan dem som vill ha livskraftiga rovdjursstammar och å andra sidan dem som vill hålla rovdjursstammarna nere. Då är det viktigt att vi har en jakt som bedrivs på rätt sätt.

Mycket har hänt sedan nuvarande jaktlagstiftning infördes. Förändrade förutsättningar och nya kunskaper kräver nya förvaltningsmetoder. Det behövs en ekosystembaserad viltförvaltning för att kunna se till helheten. Det förvaltningssystem för älg som finns på plats behöver utvecklas till viltvårdsområden där man ser till hela ekosystemet. Det behövs en flerartsförvaltning som också innefattar rovdjur. Den lokala förvaltningen måste hänga ihop med resten av landet och med andra populationer. Förvaltningen måste också ta hänsyn till interaktionen mellan arter, markens bärkraft och andra verksamheter som bedrivs där.

Fru talman! Det förebyggande arbetet för att minska riskerna för rovdjursangrepp på tamdjur är av central betydelse. Angrepp från rovdjur orsakar stort lidande för de drabbade och påverkar de ekonomiska förutsättningarna att bedriva tamdjurshållning. Ett stärkt förebyggande arbete mot rovdjursangrepp förbättrar också acceptansen för rovdjur. För närvarande är det möjligt att få ersättning för materialkostnaden för rovdjursavvisande stängsel. Vänsterpartiet vill att statligt stöd införs även för arbetskostnaden. Vi vill också se ökade ekonomiska resurser för ersättning vid förlust av tamdjur på grund av rovdjursangrepp och ersättningar för andra viltskador.

Fru talman! Det är viktigt att det är ordning och reda på jakten och att den illegala jakten bekämpas med kraft. Vi vet att många vargar har skjutits illegalt, och det gäller även andra stora rovdjur. Det här är en brottslighet som måste beivras men som i alltför få fall leder till fällande dom.

Men det är också viktigt med förebyggande arbete, nämligen att det finns fler människor ute i skogarna. Vi måste till exempel ha fler naturbevakare och personer som arbetar med jakttillsyn som finns ute i våra skogar och ser till att det går rätt till. Tyvärr är de alldeles för få i dag.

Det finns också ett par andra avarter som vi behöver komma till rätta med. Jag tänker på en sådan sak som godsjakten. Vad är samhällsnyttan med att föda upp hundratusentals änder, fasaner och andra fåglar bara för att direktörer och andra välbeställda människor ska komma dit och skjuta på dem? Nej, det här är en jaktform som vi borde förbjuda här och nu. Det gäller även grytjakt, som är en stressande jaktform. Pilbågsjakt borde inte tillåtas, inte heller fällfångst av till exempel rävar och grävlingar.

Fru talman! Det har konstaterats att kungsörnar som äter inälvor som lämnats kvar efter jakt blir förgiftade om djuren skjutits med blyhaltig ammunition eller om örnarna äter skadskjutna djur. Splitter från blykulor orsakar förgiftning, vilket försämrar örnarnas flygförmåga. Analyser tyder på att redan låga blyhalter kan öka dödsrisken hos kungsörn. Även skadskjutna djur utgör giftig föda för örnar och andra asätare.

Att bly i jaktammunition är både ett hälso- och ett miljöproblem har redan tidigare konstaterats, och många andra länder har förbud eller delvis förbud mot att använda bly i jaktammunition. Ett förbud mot blyhagel i närheten av våtmarker infördes inom EU 2023. Sverige har sedan tidigare ett sådant förbud, men EU:s förbud är mer omfattande. Vänsterpartiet anser att ett generellt förbud mot bly i jaktammunition bör införas såväl nationellt som inom EU.

Jag yrkar bifall till reservation 7.

Fru talman! Vi debatterar i dag miljö- och jordbruksutskottets betänkande Jakt och viltvård. Utskottet har ett tillkännagivande om en samlad klövviltsförvaltning, och det är välkommet.

Tillkännagivandet stämmer väl överens med det som Centerpartiet - Daniel Bäckström med flera - har yrkat gällande flerartsförvaltning. När man tittar på klövviltsförvaltningen borde man även titta på helheten, det vill säga det som påverkar klövviltets möjligheter. Här kommer frågan om rovdjuren in, som även ledamoten Andrea Andersson Tay var inne på. Man måste titta på helheten även vad gäller rovdjuren; varg och lo.

Det händer mycket med vargpopulationen i dag. Det gäller bland annat EU:s syn på hur vi ska hantera förvaltningen av varg. Vargen är speciellt problematisk just för tamdjurspopulationen. Det som är problematiskt med varg är att den strövar över stora arealer, och det kan bli många mil. När en varg kommer i närheten av ett tamdjur ligger det i generna att tamdjuret blir uppskärrat och skrämt. Den stress som tamdjuren utsätts för borde undvikas så mycket som möjligt.

Detta innebär att man undviker att utveckla livsmedelsproduktion med lamm. Sverige har i dag en självförsörjningsgrad på 30 procent, och vi skulle behöva mer lammproduktion i Sverige. Det är direkt kopplat till att om det finns varg blir det ett nej för många.

Det finns många sätt att hantera varg utöver jakt. Här yrkar jag bifall till reservation 4 under punkt 3. Vi föreslår i vår reservation licensjakt för varg, även om populationen är liten i vissa områden, och att perioden för vargjakt ska sammanfalla med älgjakten.

Licensjakt är viktigt. Skyddsjakt är för defensivt. Vid skyddsjakt har skadan redan skett, och då finns stresspåslaget. Lammproduktionen är tydlig. Vargen biter ofta ihjäl många lamm, och det syns mycket i medierna. Men även skrämseleffekten på annat vilt är så viktigt att dessa frågor måste hanteras.

Det är med glädje jag ser att vår minister Peter Kullgren har följt vad EU har beslutat i fråga om skyddsstatus för vargen. Elin Nilsson lyfte upp att när vargantalet dras ned finns en risk för inavel, och den inaveln måste vi hantera. Vi var med och diskuterade frågan vid rovdjurskonferensen i Järvsö, och vi diskuterade då att antalet kanske inte är viktigast utan att vi här måste se till helheten. Det antal vi i dag diskuterar kommer att innebära att det måste komma in nytt genetiskt material. Här borde vi också diskutera vilken typ av egenskaper som ska finnas för vargen i framtiden. Nu är det lite slumpmässigt. Med få vargar i Sverige har det blivit en ny vargstam, och vad var det för individer som vi egentligen uppförökade?

Det är bara att konstatera att exempelvis Baltikum har betydligt fler vargar än vad Sverige har, och de verkar klara detta på ett bättre sätt. Det är möjligt att en sådan vargstam har egenskaper som skulle vara spännande för den svenska vargstammen - om man nu ska ta in gener. Det blir en fråga längre fram.

Vi har också ett särskilt yttrande från Centerpartiet, då vi har diskuterat det här med att se över jaktlagen.

Det har hänt väldigt mycket. Det här med vargpopulationen är en förändring, fru talman, men det har hänt mycket annat. Vi har gått från ett väldigt högt tryck på vårt klövvilt till ett betydligt lägre tryck.

Det händer väldigt mycket. I dag hör vi exempelvis en diskussion om rovdjursavvisande stängsel som en lösning i många fall. Skulle den delen bli väldigt omfattande ser jag det som en inskränkning i vår miljö och vår strävan att använda allemansrätten som alla nog inte skulle gilla. Det är också en ganska dyr lösning. På småländska höglandet där jag kommer ifrån har vi mycket betesmark i skogsområden, och efter en storm är det alltid skador på stängsel där. Att hantera det och även underhållet skulle innebära betydande merkostnader, och det måste vi ha med oss framåt i den delen.

Det viktigaste med den här förvaltningen tror jag är det som vi varit inne på här i kväll - att den är lokal. Det är stora variationer. Inom bara några mil kan man prata om väldigt lite älg till väldigt mycket älg. Det visar att vi måste slå vakt om den lokala förvaltningen vad det än är och göra det på ett klokt sätt. Samsynen mellan markägare, jägare och övriga är också viktig för att få acceptans framöver.

Även Renmarkskommittén är en fråga som nu är aktuell. Visst ska det bedrivas jakt i norr även i fortsättningen, oavsett om det är staten eller samer som är ägare av marken. Det viktigaste är att vi hittar former för att kunna hantera jakten framöver. Det har vi allaredan sett många goda exempel på, så jag tror att vi kan se en lösning.

Sedan har vi det här med skadorna på skogen, som också har diskuterats i kväll.

Bara för att man har skogsskador när det är små plantor är det inte så enkelt att det blir bestående skador när det ska avverkas.

Den finska modellen tycker jag är intressant, fru talman. Man tittar på produktionen på en yta när beståndet ska skördas och har kanske inte fullt så mycket fokus på vad som händer på plantstadiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 maj.)