om fria massmedia

Motion 1987/88:K418 av Carl Bildt m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:K418

av Carl Bildt m. fl. (m)
om fria massmedia

Mediapolitik en fråga om yttrande- och
informationsfrihet

Grunden för den framtida mediapolitiken måste vara att värna och förstärka
yttrandefriheten. Vi kan inte acceptera att något annat mål eller någon
annan princip ställs före principen om vars och ens rätt att utnyttja tillgängliga
media för att framföra sitt budskap.

Yttrandefriheten utgör grunden för den fria etableringsrätten för tidningar
och tidskrifter. Tryckfriheten och pressfriheten är en direkt följd av yttrandefrihetens
princip. Yttrandefriheten är också en förutsättning för informationsfriheten,
dvs. varje medborgares frihet att inhämta och ta emot
upplysningar samt i övrigt ta del av andras yttrande. Varje inskränkning i
yttrande- eller informationsfriheten är ett potentiellt hot mot vårt öppna,
demokratiska samhälle.

Enligt regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad
bl. a. yttrandefrihet och informationsfrihet. Även Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna garanterar dessa friheter.

De i grundlagen tillförsäkrade rättigheterna får begränsas bl. a. med hänsyn
till rikets säkerhet, allmänna ordningen m. m. Det ligger dock i sakens
natur att sådana begränsningar endast skall kunna ske då mycket starka
skäl talar för dem.

Yttrandefriheten är självklar inom de flesta områden i Sverige. Det enda
reella undantaget är i dag eter- och kabelsändningar. Mot bakgrund av vad
som händer på mediaområdet satelliter, kabel-TV, videotex och en ökad
tillgänglighet i databaser finns det särskild anledning att slå fast att
yttrandefriheten skall vara grundläggande för utvecklingen inom alla media.

En enig yttrandefrihetsutredning (SOU 1983:70) beskrev yttrandefriheten
på följande sätt:

Yttrandefriheten framstår inte som något medgivande från en mer eller
mindre entusiastisk överhet, som med- eller motvilligt har upplåtit ett noga
avgränsat område för dess utövande och förväntas justera gränserna beroende
på hur medborgarna handskas med gåvan. Snarare upplevs den som
en rättighet som medborgare tillerkänner varandra elle erkänner hos varandra,
att utövas ute på det öppna fältet i ett möte mellan åsikts- och smak

riktningar. Det som kräver motiveringar blir då inte yttrandefriheten utan Mot. 1987/88

ingrepp i den... Ingen åskådning kan göra anspråk på fridlysning. Man har j^4 j g

aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.

Det är denna syn som ligger till grund för den fria etableringsrätten för
tidningar och tidskrifter. Tryckfriheten och pressfriheten ifrågasätts av få.

De är en direkt konsekvens av att yttrandefrihetens principer präglat lagstiftningen
kring det tryckta ordet. I en tid då alltmer av samhällets information
och kulturliv söker sig vägen över andra media blir det ännu viktigare
att de principer som ligger till grund för pressfriheten också tillåts prägla
dessa. Annars kommer yttrandefriheten och betydelsen av pressfriheten att
i praktiken krympa.

En ny grundlag

Yttrandefrihetsutredningens uppdrag var att utarbeta med tryckfrihetsförordningen
(TF) jämförbara regler till skydd för andra yttranden än det
skrivna ordet. Utredningens arbete var inriktat på att detta skulle kunna ske
inom ramen för en sammanhållen grundlag som skulle sättas i TF:s ställe.

Utredningens förslag kom till slut att avvika från denna lösning. Skälet
härtill var de risker som utredningen till slut fann förknippade med en
sammanhållen grundlag. En sådan grundlag skulle menade utredningen
kunna urholka skyddet för det tryckta ordet. Ett jämfört med TF med
nödvändighet mindre långtgående skydd för andra medier skulle på sikt
kunna tänkas smitta också TF:s regler i negativ riktning.

Regeringen avvisade denna oro som obefogad. I stället introducerades
utan någon kontakt med oppositionen en lagteknisk lösning med ett
annex till TF. 1 annexet återfanns regler för andra medier än tryckta skrifter.
Denna mellankonstruktion hade över huvud taget inte övervägts av
utredningen. Snarare underströk annexkonstruktionen de risker för en uttunning
också av TF som yttrandefrihetsutredningen uppmärksammade.

Som en följd av den offentliga debatt som följde avstod regeringen från
att lägga förslag i enlighet med en presenterad lagrådsremiss. Propositionen
inskränkte sig till de förslag från lagrådsremissen som utgjorde förändringar
i själva TF. Den stora frågan om skyddet av andra yttranden hänsköts till
en beredningsgrupp med parlamentarisk förankring. Sedermera har gruppen
upplösts med anledning av att någon enighet inte kunde uppnås.

Den mellan partierna gemensamma beredning som dåvarande justitieministern
initierade borde enligt vår mening ha genomförts innan
lagrådsremiss och proposition utarbetades. En sådan process hade anslutit
till de traditioner på grundlagsområdet som utbildats genom åren. Det har
på goda grunder ansetts ligga ett värde i att alla partier är ense om villkoren
för demokratin och för den politiska debatten. Denna tradition bröts av den
förutvarande justitieministern vid beredningen av detta ärende.

Det sätt på vilket regeringen handlade den ifrågavarande förändringen
av skyddet för yttrande- och tryckfriheten inger starka betänkligheter. Resultatet
av ett mödosamt utredningsarbete där utredningen vinnlagt sig
om att nå den samstämmighet som den tidigare respekterade traditionen
bjuder lade regeringen åt sidan.

Vi merar att detta är en olycklig situation. Det finns ett oomtvistligt behov Mot. 1987/88

av en reglering av de aktuella yttrandefrihetsrättsliga frågorna. De är av K.418

sådan betydelse att denna reglering bör ske i grundlag. Mot bakgrund av att
stor samsyn rådde i utredningen om hur regleringen borde utformas menar
vi att utredningens förslag i princip bör läggas till grund för en proposition i
frågan.

Fri etableringsrätt

En fri etableringsrätt är nödvändig för att yttrandefriheten skall vara reell.

Enligt vår mening bör etableringsfriheten tillåtas inom massmediaområdet
fullt ut. Etableringsfriheten skall få inskränkas enbart p. g. a. teknikens begränsningar.

Det är de många enskilda människornas efterfrågan och idéer om hur
man bäst skall ta till vara den nya tekniken som skall styra massmedia.

Detta kan endast ske genom konkurrens. Det är det bästa sättet att skapa
bra program, effektivitet och valfrihet.

Den offentliga makten skall inte snedvrida denna konkurrens. Olika
massmediaföretag skall under likvärdiga villkor anstränga sig för att leva
upp till publikens krav. Radio och TV skall, liksom tidningar, ansvara inför
publiken, inte inför politikerna.

Tillåt reklam

En reell etableringsfrihet förutsätter att radio/TV skall kunna finansieras
också på andra sätt än genom licensavgifter. Genom reklam-TV får publiken
ett direkt eller indirekt inflytande över finansieringen.

Reklam i radio och TV innebär att programskaparna måste tävla om
publiken och vara lyhörda för dess önskemål. Om programmen skall vara
till för publiken kan detta endast upplevas som något positivt.

Erfarenheter från andra länder styrker inte att programutbudet genom
reklam blir utslätat och enahanda. Snarare ger ett system med olika program
i verklig konkurrens med varandra en stimulans åt programmakarna
att söka nå olika publikgrupper.

Det är väl dokumenterat att svenska folket är positivt till reklam i TV.

Denna inställning torde inte komma att förändras när allt fler reklamfinansierade
och sponsrade satellitprogram blir allmänt tillgängliga. Många har
redan vant sig vid de reklaminslag som visas. För svensk del är det viktigt att
reglerna för reklam i TV utformas så att reklaminslagen tidsmässigt är i
förväg utannonserade och inte avbryter program.

Riksdagen bör därför begära förslag till ny lagstiftning som ger utrymme
för etableringsfrihet och som ger nya bolag möjligheter att finansiera sin
verksamhet med reklamintäkter.

Likaväl som reklamfinansierade utländska program får förekomma i kabel-TV
bör lokala program kunna finansieras med reklamintäkter. Lokalt
producerade program har ofta stor kulturell betydelse genom att de präglas
av det egna områdets kulturella förhållanden. Också från informationssynpunkt
är de lokala programmen viktiga, eftersom de ofta snabbt och korrekt

kan skildra företeelser av stor aktualitet i den egna kommunen. Egensänd- Mot. 1987/88

ningar bör därför snarast ges tillstånd att finansiera sin verksamhet med K418

reklam och/eller sponsring.

Reklam bör även vara tillåten i närradio. Reklamintäkter skulle förbättra
ekonomin för föreningarna. Därmed skulle förutsättningar för en snabbare
utbyggnad av närradioverksamheten skapas. Många nya föreningar skulle
ges möjlighet att deltaga i verksamheten.

Reklamen skulle leda till ökad programproduktion och högre programkvalitet.
Det kunde också bli ett stöd för ortens näringsliv. Inte minst småföretagare
skulle mot en måttlig kostnad kunna meddela konsumenterna
information om sina produkter.

Lokalradions tappningsrätt

Lokalradiostationer som sänder i egen kanal har en hårt reglerad rätt att
sända ("tappa) övriga radiokanaler under tid man inte själv önskar disponera.
P 3 får t. ex. endast tappas under natten. Detta begränsar givetvis
stationernas möjligheter att skapa en attraktiv kanal med lokal profil. P 4
får inte bli en ny "skvalkanal, men huvuddelen av dagssändningen är ju
lokalradions egen. Att då reglera tappningsrätten utan annat skönjbart
motiv än att P4 inte får bli för lyssnarvänligt är inte rimligt. En fri
ömsesidig tappningsrätt för radiokanalerna bör därför införas.

Satellit-TV

Den tekniska utvecklingen inom etermediaområdet har gått oerhört snabbt.

Det kommer inom några år att finnas ett betydande utbud av satellitsända
TV-program. Redan kan ca 300 000 hushåll se på satellit-TV, vilket motsvarar
omkring 750 000 personer. Prognoserna visar att omkring 120 000 hushåll
per år kommer att anslutas till kabel-TV-nät med satellitprogram under
resten av 1980-talet. Om några år kommer en och en halv miljon svenskar
att ha tillgång till sådana program.

Ännu kan mottagningsutrustningen vara förhållandevis dyr för de enskilda
hushållen. Detta beror på att de aktuella satelliterna är kommunikationssatelliter,
som sänder med låg effekt. För att nedbringa kostnaderna
för distributionen används därför kabel från en gemensam mottagningsantenn
till abonnenterna. Genom denna metod blir kostnaderna per hushåll
små.

Under år 1988 kommer emellertid ett par direktsändande satellitef-att
kunna tas emot i Sverige. Dessa sänder med betydligt större effekt och kan
därför tas emot individuellt av de enskilda hushållen med små och billiga
parabolantenner. Även här gäller emellertid att kostnaderna ytterligare kan
nedbringas genom central mottagning och vidaredistribution per kabel.

Den reklamfinansierade programkanal med inriktning på Norden

Scan-Sat som började sändningar från satellit vid årsskiftet kommer
senare att sändas från en satellit med högre effekt. Vi kommer alltså de
närmaste åren att kunna ta emot med små hjälpmedel ett flertal nya
satellitkanaler. Valfriheten för de svenska TV-tittarna kommer att öka. 6

Nu gällande lagstiftning är i huvudsak resultatet av en kompromiss mel- Mot. 1987/88
lan de fyra stora riksdagspartierna. K418

En viktig del i denna kompromiss var att tillståndsplikten att sända vidare
program från satelliter i svenska kabel-TV-nät bara skulle omfatta signaler
från kommunikationssatelliter. Däremot skulle det vara fritt fram att ta
emot och sända vidare program från direktsändande satelliter.

Program från direktsändande satelliter anses som rundradiosändning,
dvs. som en vanlig radio/TV-sändning. För alla svenskar torde det räknas
som självklart att få ta emot de radio/TV-program som vi kan få in på vår
radio eller TV-apparat. Detta kan dock komma att ändras.

Under år 1987 utfärdade statsrådet Bengt Göransson tilläggsdirektiv till
den sittande radiolagsutredningen. Utredningen uppmanades att framlägga
förslag som ger möjlighet att stoppa sändningar från direktsändande
satelliter genom att kunna belägga sådana sändningar med tillståndsplikt
om de sänds vidare till hushållen via kabelnät. Utredningens som utgörs
av en enmansutredare nyligen framlagda förslag (SOU 1987:63) innebär
att det i framtiden komme att krävas tillstånd för att i kabel sända vidare
program från satelliter, om det inte handlar om program från något av de
nordiska ländernas officiella radio/TV-företag.

Detta innebär i klartext att en person får ta emot sändningar från den nya
reklam-TV-kanalen om han sätter upp en liten parabolantenn på sitt villatak.
Men förmodligen kommer sändningarna att vara omöjliga att ta emot
om han bor i ett hyreshus och är ansluten till en större kabel-TV-anläggning.

Det huvudsakliga skälet till detta är socialdemokraternas motvilja mot att
tillåta svenska folket att titta på reklaminslag.

Vi finner det anmärkningsvärt att ett förslag med så absurda konsekvenser
kan presenteras och det är ägnat att väcka förvåning att regeringen av
allt att döma avser att lägga fram ett lagförslag med motsvarande innehåll. 1
proposition 1987/88:100 förklarar nämligen statsrådet Göransson att hans
avsikt är att en proposition skall läggas fram i sådan tid att ändrade regler
kan träda i kraft till halvårsskiftet 1988.

Vi vill redan i detta sammanhang klargöra att vi inte kommer att biträda
ett lagförslag med det angivna innehållet. Enligt vår uppfattning skulle en
sådan reglering stå i strid med den yttrande- och informationsfrihet vår
grundlag garanterar medborgarna. En sådan lagstiftning skulle vidare medföra
att Sverige skulle avvika från den ordning som gäller i Danmark och
Norge. I Norge har nyligen sändningar från det reklamfinansierade TVbolaget
Scan-Sat blivit tillåtna.

Vidare är, enligt 2 kap. 1 § regeringsformen, varje medborgare gentemot
det allmänna tillförsäkrad bl. a. yttrandefrihet och informationsfrihet. Yttrandefriheten
definieras som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat
sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, medan
informationsfriheten beskrivs som en frihet att inhämta och ta emot
upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Regeringsformen
medger visserligen att bl. a. yttrandefriheten och informationsfriheten får
begränsas genom lag. Såsom framgår av 2 kap. 12 § regeringsformen får en
sådan begränsning dock göras endast för att tillgodose ett ändamål som är
godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver

vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den Mot. 1987/88

och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsikts- K418

bildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Det finns vissa ytterligare
möjligheter till begränsningar. I regeringsformen fastslås dock att vid
bedömandet av om sådana begränsningar är tillåtna skall särskilt beaktas
vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska,
religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Med anledning av det förslag radiolagsutredningen framlägger konstaterar
utredningen: Det går inte att förneka att regeln skulle begränsa i första
hand informationsfriheten, dvs. med RF:s ord friheten gentemot det allmänna
att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av
andras yttranden.

Vi kan för vår del inte godta sådana inskränkningar i yttrande- och informationsfriheten
som radiolagsutredningen presenterat. En sådan reglering
är inte godtagbar i ett demokratiskt samhälle och den utgör ett hot mot den
fria åsiktsbildningen.

Om regeringen lägger fram en proposition med innehåll som överensstämmer
med radiolagsutredningens förslag kommer moderata samlingspartiet
att i riksdagen aktualisera tillämpning av 2 kap. 12 § tredje stycket
regeringsformen. Detta innebär att tio riksdagsledamöter kan få lagförslaget
att vila i minst tolv månader från det att det första utskottsyttrandet över
förslaget anmäls. Väljarna kan då väga in även denna fråga när de röstar i
höstens val.

Sveriges Radio

När Sveriges Radio skapades fick det av tekniska och ekonomiska skäl en
monopolställning. Sedan lång tid tillbaka har förutsättningarna dock förändrats.
Trots att skälen för monopolet har blivit allt svagare har det bibehållits.
Sveriges Radio har alltmer kommit att framstå som ett monument
över en förgången tids etermediapolitik.

Några hållbara tekniska argument för ett bibehållande av radio- och TVmonopolet
finns inte. De som försvarar monopolet synes eftersträva att dels
hindra människor från att sända radio- och TV-program, dels bestämma
vad människor i Sverige skall titta och lyssna på. En sådan inställning
rimmar illa med den yttrandefrihet som i andra sammanhang präglar vårt
samhälle.

Sveriges Television skall nu konkurrera med den mångfald av program
som redan når oss eller inom kort kommer att kunna tas emot i vårt land. De
satellitsända kanalerna kan ofta erbjuda ett attraktivt programutbud och
säkerligen kommer ett stort antal människor att föredra dessa program
framför de som förmedlas av Sveriges Radio. Det finns en klar risk att
många svenskar i framtiden i endast obetydlig utsträckning kommer att titta
på svenska TV-program. Det är i och för sig av stort värde att allmänhetens
valfrihet vad gäller TV-program på detta sätt ökar. Samtidigt vore det självfallet
en olycklig utveckling om svenska program fick en så svag ställning
som kan bli fallet.

8

Reklamfinansierad TV-kanal Mot. 1987/88

K418

Satellitsända kanaler kommer i stor utsträckning att vara reklamfinansierade.
Det är just reklamintäkterna som ger de ekonomiska förutsättningarna
att sända attraktiva program.

I dag föreligger inga problem att täcka Sverige, eller delar av det, med
utländska reklamfinansierade program. Men sådana program är förbjudna
om de sänds på svenska, ägs av svenska intressen och betalas av svenska
annonser. Bl. a. från kulturpolitisk synpunkt är detta synnerligen beklagligt.
De kabel-TV-nät som nu byggs ut används till 99 % för att distribuera
satellitprogram och så kommer det att förbli till dess att reklamförbudet
försvinner. Men svenska satsningar på svensk teater, film, musik etc. hindras
att nå ut till hemmen om det mellan programmen skulle förekomma
korta reklaminslag, såsom sker i nästan alla jordens länder.

Det är väsentligt att Sveriges Television med sina två nationella kanaler
får konkurrens. TV är ett medium med stor genomslagskraft. Det är därför
viktigt att detta medium inte förbehålls ett monopolföretag vad gäller rikstäckande
sändningar via etern.

Moderata samlingspartiet har sedan länge krävt inrättandet av en tredje,
fristående, reklamfinansierad TV-kanal. Den skulle ägas av andra intressen
än dem som nu utgör huvudmännen för Sveriges Radio och dess dotterbolag.
Denna TV-kanal skulle kunna täcka hela Sverige inom en treårsperiod.

En sådan lösning skulle ge Sveriges Television den konkurrens och frihet
som företaget har behov av för att utvecklas på ett sätt som är nödvändigt
för att fylla dess roll i framtiden. Sveriges Television skulle inte tillhöra
förlorarna om en fristående TV-kanal kom till stånd. Den erfarenhet, de
resurser och den goodwill som finns hos vårt nationella TV-bolag bör nämligen
inte underskattas. Dessa tillgångar tillåts emellertid inte att komma till
sin rätt i dag. Det bästa sättet att locka fram dessa dolda resurser är att
Sveriges Television får konkurrens.

Tillkomsten av en fristående TV-kanal får, enligt vår mening, inte längre
förhalas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny grundlag om
yttrandefrihet i enlighet med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring syftande
till etableringsfrihet på mediaområdet,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar syftande
till att reklam och sponsring som finansieringskälla blir tillåten
inom mediaområdet i den omfattning som anges i motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om en fri ömsesidig tappningsrätt för radiokanalerna1,]

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana lagändringar
att en fristående reklamfinansierad TV-kanal kan skapas.

1 1987/88:Kr239

Stockholm den 21 januari 1988

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Nils Carlshamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Mot. 1987/88
K418

Ingegerd Troedsson (m)

Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson fm)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

10