med anledning av skr. 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996

Motion 1995/96:U19 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

Folkpartiet liberalernas krav på den
svenska regeringen inför EU:s
regeringskonferens 1996

* Det absolut viktigaste målet för Europasamarbetet de
närmaste åren är att EU utvidgas med de länder i Baltikum,
Central- och Östeuropa som vill komma med. Det främjar
frihet, fred, demokrati och välstånd i hela Europa. Den
svenska regeringen bör därför vara pådrivande för de
förändringar av EU:s fördrag som möjliggör och underlättar
en integration av de forna kommuniststaterna i den krets av
demokratiska och stabila rättsstater som EU utgör. Att
utvidga EU kommer inte att bli lätt. Koncentration och
målfokusering är därför avgörande. Sverige har ett speciellt
ansvar för att Estland, Lettland och Litauen inte glöms bort i
denna process.

* EU måste göras mera handlingskraftigt när det gäller att
värna miljön. Vi vill att regeringen driver frågan om ett
borttagande av den nuvarande vetorätten mot ekonomiska
styrmedel i miljöpolitiken. I första hand bör en europeisk
miniminivå för koldioxidskatt införas, men även andra
försurande och och gödande utsläpp bör komma i fråga.
Sverige bör verka för att en skatteväxling för miljön och
jobben kan genomföras, dvs att EU-reglerna ändras så att kan
tjänstemomsen kan sänkas.

* Kampen mot den internationella brottsligheten, i synnerhet
narkotikahandeln, måste bedrivas med större kraft genom
gemensamma insatser. Därför vill vi att regeringen driver på
att för att göra detta samarbete till föremål för gemensam
politik, med majoritetsbeslut. Vi bejakar Europol-samarbetet
och vill att brottslingar skall löpa samma risk att gripas
oavsett i vilket europeiskt land de befinner sig.

* EU skall inte syssla med allt. Europapolitiken bör handla
om att tillsammans lösa genuint gemensamma,
gränsöverskridande problem. Subsidiaritetsprincipen måste
tillämpas strikt. Därför bör en rad uppgifter som EU ålagts
föras från unionsnivån och inga nya områden föras dit som
inte behöver lösas gemensamt. Vi vill att regeringen avstår
från att driva t ex ungdomsfrågor, konsumentpolitik och
handikappfrågor på Europa-nivå. Den bör också verka för att
"gummiparagrafen", artikel 235 i Romfördraget, som
möjliggör för unionen att lagstifta inom mycket vida fält,
omarbetas.

* EU:s yttersta syfte är att garantera freden i Europa. Därför
måste den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
utvecklas i mera överstatlig riktning. Den utrikespolitiska
samordningen måste förbättras avsevärt. En huvudregel om
majoritetsbeslut bör införas för alla de fall där vitala
nationella utrikes- och säkerhetsintressen inte berörs. Den
måste kompletteras med en bestämmelse om reservationsrätt
som innebär att ett enskilt land kan ställa sig utanför
gemensamma aktioner som landet inte vill delta i.

Europa i möjligheternas tid

Vi, 1990-talets européer, lever i möjligheternas tid. Genom
kommunismens sammanbrott öppnades en väg, som de flesta
betraktade som stängd för generationer. Europa har fått
chans till en framtid, inte präglad av rustning och splittring
utan av frihet, fred, välstånd och gemenskap. Om vi förmår
säkra denna demokratins seger, kan det innebära ett bättre liv
för miljarder människor i och utanför Europa. Om vi låter
den chansen gå oss förbi, ökar på nytt riskerna för
internationella motsättningar och i värsta fall krig,
flyktingkatastrofer och förödelse av miljön.

Den viktigaste uppgiften är EU:s utvidgning österut. Det är genom att de
forna kommuniststaterna inlemmas i ett tätt nätverk av handel, kultur och
politisk samverkan som demokratin bäst kan säkras. Målet för det europeiska
samarbetet får inte sättas lägre än att hela Europa skall präglas av frihet,
fred,
demokrati, ekonomiska framsteg och social rättvisa. Ett sådant Europa skulle
också kunna betyda mycket för en positiv utveckling i resten av världen.

När EU:s regeringar nu skall genomföra en översynskonferens bör frågan
om hur vi européer skall utnyttja denna historiska möjlighet och utvidga
unionen genomsyra författningsändringar och annan utveckling av unionen.

Europas historia är fylld av paradoxer. I den finns liberalismens,
demokratins och humanismens Europa, likaväl som diktaturens,
inkvisitionens och koncentrationslägrens Europa. Vi har fredens Europa och
krigens Europa. Vi har den materiella rikedomens och vetenskapens Europa,
likaväl som fattigdomens och miljöförstöringens Europa. Europa har givit
världen både något av det bästa och något av det sämsta människor
frambringat.

Ur denna historia skall nu något nytt födas: ett möjligheternas,
mångfaldens och medborgarnas Europa. Den splittring och den stelhet, som
alltför länge kännetecknat vår kontinent, måste ersättas av ett enat och
demokratiskt Europa, präglat av frihetslidelse, entreprenöranda, socialt
ansvarstagande, öppenhet mot omvärlden och ett fungerande samspel med
miljön.

Vi som står bakom denna motion är svenskar, européer och
världsmedborgare. Vi älskar vårt land, men har aldrig satt fosterlandskärlek i
motsatts till internationell solidaritet. I likhet med våra liberala vänner i
andra
europeiska länder är vi svenska liberaler pådrivande när det gäller att ge EU
sådana befogenheter att unionen kan bli ett effektivt instrument för att lösa de
problem, som bara kan lösas på europeisk nivå. Vår starka europeiska
identitet har aldrig minskat vårt engagemang i de globala överlevnads- och
rättvisefrågorna eller vår solidaritet med människorna i tredje världen.

Europa är för oss möjligheternas kontinent. Här finns en skapande
mångfald av kulturer, här finns stora materiella resurser, här finns ett
humanistiskt kapital i form av bildning, vetenskap och sociala experiment
som på få andra platser i världen, här finns en livgivande och inspirerande
natur som ännu kan räddas. Därför talar vi mer om möjligheter än problem.
Vi européer kan klara de utmaningar vi står inför: att sammanfoga det av
kommunismen splittrade Europa, att knäcka massarbetslösheten och att säkra
en god livsmiljö.

För oss är det uppenbart att mer av europeiskt samarbete är ett viktigt
verktyg när Europas folk skall ta itu med dessa uppgifter. Sveriges inträde i
den europeiska unionen, EU, var därför ett nödvändigt steg. I denna motion
anger vi hur vi vill se den europeiska unionen utvecklas.

Vår prioritering av östutvidgningen innebär att andra frågor måste
underordnas denna huvuduppgift. Det är exempelvis i praktiken ogörligt att
inlemma nya stater i unionen utan att beslut fattas om att EU:s gemensamma
jordbrukspolitik skall reformeras. En sådan reform är, enligt vår mening,
ofrånkomlig. En kraftig utökning av medlemsantalet ställer också krav på
institutionella reformer.

Samtidigt som demokratin vunnit framgångar i öst, ifrågasätts den alltmer i
väst. Politikerföraktet tilltar och det talas ofta om en känsla av utanförskap.
Det är nödvändigt att hitta lösningar som förändrar detta. Europas
medborgare måste med rätta kunna känna att de förfogar över demokratiska
och politiska medel att påverka sin vardag och sin framtid. En strategi för att
åstadkomma detta bör bygga på tre insikter:

* EU måste visa resultat. EU måste bli en väl fungerande,
effektiv union som blir ett mera slagkraftigt verktyg för att
lösa gemensamma problem. Endast så kan tilltron till de
demokratiska institutionernas förmåga att nå konkreta
resultat stärkas.

* EU:s arbete måste koncentreras. EU skall inte ägna sig
åt allt. Det är de viktiga gränsöverskridande frågorna som
skall hanteras på unionsnivå. Då ökar möjligheterna att
resultat verkligen nås, samtidigt som det stora flertalet
politiska frågor hanteras genom beslutsfattande närmare
människorna - av dem själva eller där det inte går på lokal,
regional eller nationell nivå.

* EU:s beslutsformer måste reformeras. Förutsättningarna
för bred debatt och folkligt deltagande måste bli större, bl a
genom ökad öppenhet. Sättet att fatta beslut måste förenklas
så att de blir mera begripliga för medborgarna.

Västeuropas mest akuta ekonomiska och sociala problem är
kombinationen av bristen på jobb och överflödet av
arbetsuppgifter. Bristen beror inte på att alla behov av varor
och tjänster är fyllda. Tvärtom är behoven stora. Bristen på
jobb beror på att många europeiska länder misslyckats med
att skapa så bra villkor för företagande att nya jobb
tillkommer i den takt som behövs för att utslagna jobb skall
ersättas och arbetslösheten sjunka. Här kan EU genom
marknadsekonomiska reformer öka den europeiska
ekonomins växtkraft. Europa skall bli en dynamisk
Företagandets kontinent med god konkurrenskraft, så att
massarbetslösheten pressas tillbaka och välfärden säkras. EU
bör fullfölja arbetet med den inre marknaden och driva
vidare arbetet med en valutaunion.

EU bör liksom hittills visa stor respekt för medlemsländernas varierande
förutsättningar och hitta lösningar med bl a övergångsregler som gör det
möjligt för alla att vara med. Det finns anledning att varna för en utveckling
där unionens medlemsstater permanent indelas i olika klasser. I de fall där
några länder väljer att gå fortare fram på ett område måste samarbetet hela
tiden stå öppet för de länder som vill ansluta sig.

Unionsfördragets inledning formulerar en vision om en allt fastare
sammanslutning mellan Europas folk.

Detta fördrag markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare
sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så
nära medborgarna som möjligt - - - Unionen skall ha till uppgift att på ett
konsekvent och solidariskt sätt organisera förbindelserna mellan
medlemsstaterna och mellan deras folk. (Ur artikel A i Maastrichtfördragets
avdelning I)

Syftet med samverkan i den europeiska unionen är att föra
Europas människor allt närmare varandra, att tvinna allt
starkare band mellan länder, folk och individer. Det är en
viktig process men den får inte drivas snabbare än att en bred
folklig uppslutning för unionsidén kan upprätthållas. Bakslag
av den typ som kom efter Maastrichtfördraget - som t ex
ledde till att danska folket först sa nej - måste undvikas efter
den nu förestående regeringskonferensen.

Ett medborgarnas Europa kan bara byggas med medborgarnas medverkan
och stöd. Men projektet kräver också politiker med vilja och förmåga att
förklara varför Europas enande är av omistligt värde.

Ett helt Europa - mål och medel

Regeringskonferensen är en författningskonferens där
förändringar av unionsfördraget och EU:s institutioner skall
diskuteras. Det är med andra ord det konstitutionella
ramverket som skall avhandlas, inte Europapolitiken som
sådan. Det kan vara på sin plats att påminna om detta
eftersom regeringens EU-politik emellanåt framstått som en
blandning av handfallenhet, önsketänkande och försök att
göra Europapolitik av inrikespolitiska frågor. Som nya EU-
medlemmar har vi mycket att lära på alla nivåer om hur man
bäst når framgång med förslag och krav i den europeiska
unionen. Men ett absolut minimikrav för att lyckas är att ha
målen klara för sig och inte släppa dessa ur sikte. Och det allt
övergripande målet just nu måste vara EU:s östutvidgning.
Om detta skriver även regeringen, men gör i sak inget
synbart för östutvidgningen.

Det är av regeringsskrivelsen att döma ytterst problematiskt för regeringen
att konsekvent ha riktigt viktiga mål för ögonen vid utformningen av
Europapolitiken. För att skapa ett helt Europa där frihet, demokrati och
välstånd präglar hela kontinenten krävs att EU utvidgas med de länder som
knackar på unionens dörr. Det i sin tur kräver en rad konstitutionella
förändringar, reformering av jordbruks- och strukturpolitik, omtänkande i
säkerhetspolitiken m m; förändringar som redan var och en för sig kan te sig
mycket svåra. För att lyckas måste därför en del andra ambitioner och
sidospår skalas bort. Det gäller inte endast Sveriges agerande vid
regeringskonferensen, utan generellt för att EU skall lyckas med de viktigaste
utmaningarna. Endast genom koncentration och fokusering kan detta svåra
uppdrag lyckas.

Vi tror t ex inte att Europas långsiktiga utveckling beror av hur
konsumentpolitiken (avsnitt 7.4 i regeringens skrivelse) eller ungdoms-
frågorna (7.7) hanteras vid regeringskonferensen 1996. Och inte minst undrar
vi vad föreningslivet (avsnitt 4) har med regeringskonferensen att göra! Det
måtte väl ändå vara ett område av mänsklig aktivitet som politiker skall
lämna därhän. Att regeringen i sin skrivelse ger dessa frågor lika mycket
utrymme som t ex frågan om ministerrådets eller EG-domstolens reformering
tyder på en både visionslös och opraktisk ansats. Tendensen att föra upp
politikområden på Europanivå utan att de egentligen hör hemma där,
illustrerar tyvärr hur ogenomtänkt och oprioriterad som politikområde
regeringens EU-politik är. Alla viktiga frågor är inte EU-frågor.

Hur angelägna vi liberaler än anser handikappfrågor vara, vill vi inte föra
upp denna del av social rättighetspolitik på unionsnivå. Vi tror att vi sköter
den bäst här hemma, (s)-regeringens attacker mot handikappreformen till
trots. Europapolitik handlar med andra ord inte om att göra allt som på
nationell nivå är viktigt och angeläget, på ytterligare en nivå. Europapolitiken
handlar om att tillsammans lösa genuint gemensamma, gränsöverskridande
problem.

Detta förhållningssätt är inte ett uttryck för en inåtvänd självgodhet. Det
handlar om att skilja på opinionsbildning och beslutskompetens. Inte heller
står det i konflikt med mellanstatligt samarbete på angelägna områden.
Ingenting hindrar att vi driver på för att EU skall bli bättre på jämställdhet,
för att regeringar i andra länder i sin lagstiftning skall ta större hänsyn till
de
handikappades behov och rättigheter, eller för att erfarenheter från svensk
barnomsorg sprids och kommer andra européer till del. Men vi menar att det
krävs en klar åtskillnad mellan opinionspåverkan och vad som är faktiska
EU-uppgifter i bemärkelsen att den europeiska unionen skall ha
beslutanderätt i frågorna.

För att vinna medborgarnas entusiasm och respekt måste den europeiska
unionen bli en öppen, effektiv, handlingskraftig och väl avgränsad
organisation som koncentrerar sig på de frågor som endast kan lösas genom
samarbete. Med EU:s blandning av stora och små frågor, bristande
tillämpning av närhetsprincipen, en för de flesta människor oklar
maktfördelning mellan institutionerna och ett svårgenomträngligt fördrag, är
det svårt att uppamma det folkliga stöd som krävs. Tyvärr är det inte mycket i
uppläggningen av regeringens politik inför översynskonferensen som är ägnat
att lösa dessa problem.

Medborgarnas grundläggande rättigheter och ett förbud mot all sorts
diskriminering bör skrivas in i unionsfördragets inledning. Vi anser att
Sverige, liksom den danska regeringen, vid regeringskonferensen bör föra
fram detta tillägg. Det rör sig främst om mänskliga och demokratiska
rättigheter. Ett sådant tillägg skulle understryka EU-samarbetets
demokratiska fundament.

Folkpartiet liberalerna vill också att Sveriges företrädare i EU på ett
mycket mera pregnant sätt än hittills agerar pådrivande för att
offentlighetsprincipen blir gällande. I avsnitt 4 skriver regeringen: "När EU:s
ministerråd sammanträder som lagstiftare bör debatterna i större utsträckning
än för närvarande vara offentliga." (Vår kursivering - orden bör utgå.) Vi
anser att det alltid bör vara så. Dessutom bör ministrarna motivera sina beslut
och varför man röstade som man gjorde.

Rätt sak på rätt plats - använd alltid
närhetsprincipen

Redan i Maastrichtfördragets inledning nämns
subsidiaritetsprincipen (närhetsprincipen), som sedan
stadfästes som princip i Romfördragets artikel 3b, och ingick
i Edinburgh-mötets slutsatser. Fördragstextens utgångspunkt
är att gemenskapsåtgärder är möjliga om omständigheterna
så kräver för att unionens målsättningar skall kunna
förverkligas. Det skall föreligga ett s k nödvändighetsrekvisit
för att den centrala gemenskapsapparaten skall ha rätt att
binda medlemsstaterna genom att föra upp beslut på
gemenskapsnivå.

På de områden där gemenskapen inte är ensam behörig skall den i
överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen vidta en åtgärd endast om och
i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den
planerade åtgärdens omfattningar eller verkningar, bättre kan uppnås på
gemenskapsnivå. (Ur artikel 3b)

Denna formulering lämnar öppet för tolkningar av vad EU bör lagstifta om.
Det vore önskvärt med en större tydlighet redan här, men framförallt är det en
annan artikel (art. 235) som gör att i princip allt från jordgubbar till
ungdomsfrågor kan regleras i EG-rätten (artikeln om subsidiaritetsprincipen
är endast tillämplig inom den första pelaren, EG-rätten).

För att uppnå en mera stringent och tydlig kompetensfördelning mellan
unionen och medlemsländerna bör den gummiparagraf som möjliggör att EU
med hänvisning till den gemensamma marknaden tar till sig nya områden
omarbetas eller kanske till och med avskaffas helt. Vi saknar i
regeringsskrivelsen därför förslag om hur artikel 235 i Romfördraget skall
omarbetas eller avskaffas. Dess nuvarande lydelse är:

Om en åtgärd från gemenskapens sida skulle visa sig nödvändig för att inom
den gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål
och om detta fördrag inte innehåller de nödvändiga befogenheterna, skall
rådet genom enhälligt beslut på förslag från kommissionen och efter att ha
hört Europaparlamentet, vidta de åtgärder som behövs.

Ett annat sätt att tydliggöra och renodla vilka kompetenser
EU bör ha vore att införa en s k kompetenskatalog som
tydligt definierade vad unionen skall och inte skall göra. I
förberedelsearbetet inför regeringskonferensen kan
konstateras att Europaparlamentet, reflektionsgruppen och
kommissionen har gått emot den idén. De nationella debatter
som förs tyder inte heller på någon stor uppslutning kring
idén, vilket leder oss till slutsatsen att regeringskonferensen
knappast kommer att leda till inrättandet av
kompetenskatalog eller normhierarki. Folkpartiet liberalerna
har tidigare framfört att införandet av en författning vore en
bra lösning på avgränsningsproblemen, men vi tvingas
konstatera att tiden inte ännu är mogen för en sådan
genomgripande omvandling av EU:s regelverk.

Våga vilja!

Regeringen intar en märkligt passiv syn på den roll Sverige
skulle kunna spela i omvandlingen av EU. Av språkbruket att
döma har vi fortfarande en åskådarplats i Europa. Den
mentala hållningen verkar vara att det är de andras
konferens, de sitter och diskuterar och därefter tar vi
ställning till de förslag som eventuellt framkommer. Det
bådar inte gott för förhandlingsresultatet att Sverige funderar
på hur ställning skall tas till andras propåer, snarare än på
vilka egna ståndpunkter som skall drivas.

Några exempel.

* Angående den inre marknaden: "Sverige bör vid
regeringskonferensen stödja förslag som har till syfte att
säkerställa en effektiv tillämpning av den inre marknaden" -
javisst, men Sverige kan också presentera egna sådana
förslag!
* Angående beslutsreglerna i GUSP: "Eftersom vi önskar
bana väg för en utvidgning av EU och samtidigt vill föra en
aktiv och handlingskraftig utrikes- och säkerhetspolitik, bör
vi vara beredda att konstruktivt delta i denna diskussion" -
ja, det är klart att vi skall delta i diskussionen, men varför
inte lägga egna förslag och driva dem i diskussionen?

* Angående EG-domstolen: "Sverige bör acceptera att
domstolen tilldelas en roll som både tvistlösare och uttolkare
av konventioner som medlemsstaterna intar på det rättsliga
och polisiära samarbetsområdet" - javisst, vi bör till och med
eftersträva det!

Detta förhållningssätt är synnerligen anmärkningsvärt mot
bakgrund av regeringens egen argumentation i
folkomröstningskampanjen hösten 1994 att medlemskapet är
viktigt för att ge Sverige inflytande och rösträtt i Europa. Nu
har vi denna rösträtt men inflytande kräver aktivitet och
viljekraft.

Den allra viktigaste uppgiften de närmaste åren är att vidga EU till att
omfatta länder i Central- och Östeuropa. Inom en tioårsperiod bör Estland,
Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovakien, Slovenien, Rumänien
och Bulgarien vara EU-medlemmar. Cypern och Malta böra också ingå i
nästa utvidgningsomgång. På längre sikt bör även övriga länder kunna bli
medlemmar, men man måste vara medveten om att skillnaderna i ekonomisk
utvecklingsnivå gör att fullt medlemskap i alla dimensioner - åtminstone utan
omfattande övergångstider - kan dröja åtskilliga år.

Folkpartiet liberalerna har hela tiden verkat pådrivande för att
östutvidgningen skall sättas högst på dagordningen, och det är glädjande att
regeringen i sin skrivelse också ägnar dess betydelse ett stort utrymme. På
några punkter är slutsatserna av vad detta medför i konstitutionella
förändringar dock väl lama och tidsplanen i vårt tycke inte tillräckligt
ambitiös. Vi håller med regeringen om att förhandlingsprocessen bör inledas
vid samma tidpunkt för samtliga kandidatländer, dvs senast sex månader efter
regeringskonferensens avslutning (avsnitt 6). Dessutom är det med tanke på
hur ratificeringsprocessen sker i varje medlemsland nödvändigt att försöka
hålla ihop förhandlingarna tidsmässigt även i fortsättningen. Annars riskerar
tidtabellen att raseras.

I samma stycke skriver regeringen att utvidgningen kan komma att omfatta
12 nya medlemsländer. Vi hoppas och tror att det på sikt blir fler än så.

EU-inträdet innebär också unika möjligheter att stärka och stabilisera de
mänskliga fri- och rättigheterna i de länder som vill bli medlemmar.
Europaparlamentet har slagit fast att nya medlemmar skall ha avskaffat
dödsstraffet. Detta uttalande, som antogs på initiativ av Sveriges liberala
ledamot, har stor tyngd eftersom parlamentet har vetorätt när det gäller nya
medlemmar. Det är viktigt att regeringen driver frågan vid
regeringskonferensen.

Ett tätare samarbete med Central- och Östeuropa kommer att medföra krav
på förändringar för oss i Västeuropa. Det finns en fruktan att
låglönekonkurrensen kan slå ut jobb. Men all erfarenhet visar att vidgade
marknader framför allt ger fördelar. Det innebär att nya affärsmöjligheter
öppnas.

Idag kan man konstatera att den ekonomiska utvecklingen i Öst- och
Centraleuropa och Baltikum har vänt på ett närmast spektakulärt sätt under de
senaste två-tre åren. Genomgående ligger nu BNP-tillväxten på 3-6 procent.
Inflationen har drivits ner från flera hundra procent per år och nu
stabiliserats
på en för dessa länder hanterbar nivå. Privatiseringen har visat sig vara mera
komplicerad att genomföra än man trodde, men rullar stadigt på - om än i en
långsam takt. Tjänstesektorn växer snabbt och den strukturomvandling som
prisreformerna drivit fram - t ex en lägre energiförbrukning på grund av
högre kol-, el- och oljepriser - leder till ett bättre resursutnyttjande och
bättre
miljö. Valutorna har blivit alltmera konvertibla och stabila, eller i alla fall
med en förutsebar förändring. Utrikeshandeln präglas av frihandel utom
beträffande jordbruket. Arbetslösheten ligger i allmänhet på västeuropeisk
nivå eller lägre.

Ländernas medlemskap i olika internationella organisationer innebär
restriktioner på de politiker och byråkrater som vill vrida klockan tillbaka.
Medlemskap i IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken kräver
sunda statsfinanser och uppfyllda villkor för nya lån. Medlemskap i WTO,
Världshandelsorganisationen, innebär ett åtagande om en fri och
osubventionerad utrikeshandel. Att vara ett ansökarland till EU ställer
bestämda krav på anpassning och införande av civilrätt och
näringslagstiftning av EU-typ.

Medlemskap i Europarådet innebär respekt för mänskliga fri- och
rättigheter och förbud av diskriminering av oppositionen m m.

Av Östersjöländerna är Ryssland viktigast för Sverige både
säkerhetspolitiskt och ekonomiskt. Baltikum är små ekonomier jämfört med
Polen. Beräkningar som nyligen publicerats indikerar att Sverige är det land
som relativt sett har mest att vinna på en god ekonomisk utveckling i f.d.
Sovjetunionen; de närmaste 15 åren skulle vår export dit kunna 20- till 30-
faldigas. Även med Polen och Tjeckien kommer vår handel att kunna
mångfaldigas vid fullt realistiska tillväxttal i dessa länder.

Länderna i öst har till skillnad mot t ex länderna i Stillahavsasien en
någorlunda hög utbildningsnivå, även om stora luckor finns, särskilt på
landsbygden. Det gör att dessa länder dels kan komma att producera och
exportera relativt sofistikerade varor inom en överskådlig framtid (5-10 år,
säg), dels har en god förmåga att snabbt komma ikapp länderna i Västeuropa
och övriga OECD.

Under en övergångstid kan dessa länder komma att bli ganska formidabla
som exportörer av låglöneprodukter med tanke på att deras lönenivå är mellan
10 och 20 procent av Sveriges, de har nära till marknaden i Västeuropa och
de har genom Europaavtalen fritt marknadstillträde till EU för export av
nästan alla industrivaror nu eller inom några få år.

Detta innebär ökade exportmöjlighter, potentiella jobb och välfärd i
Sverige. Men även krav på omställning för att ta emot deras export till oss!

Inflytande och makt i en utvidgad union

EU:s karaktär är, som tidigare nämnts, en unik kombination
av överstatlighet och mellanstatlighet. Det gör det rimligt att
beslutsreglerna i viss utsträckning får vara en kompromiss
mellan två principer: den självklara demokratiska tanken att
alla EU-medborgare, oavsett i vilket land de bor, skall väga
lika tungt i beslutsprocessen och det starka önskemålet att
även små stater skall ha goda möjligheter att påverka.
Sverige har självfallet anledning att bevaka att de svenska
möjligheterna till inflytande förblir goda. Men det
småstatsperspektiv som hittills präglat argumentationen
behöver modifieras.

För det första är inte Sverige så litet i EU-kretsen. I ministerrådets
röstfördelning intar Sverige liksom Österrike en mellanställning. Den
relativa positionen i termer av folkmängd kommer att förskjutas ytterligare
eftersom de länder som nu står på kö vid EU:s tröskel alla är små, med
undantag av Polen. Begreppet "småstat" bör kanske snarast reserveras för de
baltiska länderna, Slovenien, Slovakien, Malta, Cypern m fl.

För det andra leder detta ofta upprepade påstående om Sverige som småstat
tanken fel när det gäller inflytande och påverkar vår självbild i diminutiv
riktning. I allt väsentligt är graden av inflytande och framgång i det dagliga
samarbetet inom EU inte främst en funktion av antalet röster i ministerrådet,
eller ens andra kvantitativa resurser, utan av förmågan att bilda allianser,
förankra sina förslag, vara väl förberedd, ha de bästa argumenten och god
framförhållning.

Hur Sverige bör sluta att tänka på sig självt som "litet" och istället försöka
bli "smart" utvecklas i en av EU 96-kommitténs expertrapporter. Vi kan
rekommendera "Förhållandet småstat - stormakt: svenskt identitetsbyte" av
statsvetaren Bengt Sundelius till läsning för regeringen! "Om man i
diskussionen inför det nya europeiska engagemanget släpper den klassiska
svenska småstatsmyten och i stället tar fasta på de uppenbara
internationalpolitiska framgångarna blir den logiska slutsatsen att landet
numera främst bör profileras som en smart stat snarare än som en småstat

- - - Den formella maktbalansen mellan stora och små stater inom EU vore i
ett sådant synsätt mindre väsentlig. Balansen mellan på kortsiktiga
egenintressen byggda ståndpunkter och den gemensamma förmågan att lyfta
fram det allmänna bästa ur sådana myopiska [närsynta] ställningstaganden
vore mer central", skriver han till exempel (SOU 1995:132 s. 75).

För det tredje kan konstateras att någon omedelbar och självklar
grundläggande värdegemenskap mellan just småstaterna (efter utvidgningen)
inte är uppenbar. Sundelius menar att dessa småstater och Sverige skulle
komma varandra närmast i själva procedurfrågorna; i hävdandet utav den
nationella suveräniteten, i rätten att bli hörd i kommittéarbetet och få använda
det egna språket och att ges en tjänstemannakvot i EU-organen. När det
däremot gäller förutsättningarna för en sakpolitiskt grundad samverkan
mellan "småstaterna" föreligger stora meningsskiljaktigheter. Det gäller flera
av de profilfrågor som Sverige vill prioritera, t ex miljökraven, öppenheten,
jämställdheten, sysselsättningen och det rättsliga området (SOU 1995:132,
s. 74).

Om EU:s medlemstal, som vi önskar, inom några år växer till 25 eller mera
är det ofrånkomligt att ändra beslutsreglerna. Strävan skall självfallet, även i
framtiden, vara att försöka tillgodose alla medlemsländers intressen, men det
blir i praktiken mycket svårt att nå resultat om inte möjligheterna att fatta
majoritetsbeslut ökar.

Ett intressant förslag, som skulle kunna vara ett alternativ till dagens regler
om kvalificerad majoritet, är att beslut i ministerrådet framöver skall kräva en
majoritet av röster i ministerrådet som därtill företräder en majoritet av EU:s
medborgare, s k dubbel majoritet. Den danska regeringen har till skillnad från
den svenska satt ned foten och fastnat för att denna modell av dubbla
majoriteter bör drivas vid regeringskonferensen. Det ligger i de mindre
medlemsländernas egenintresse att de stora även i fortsättningen anser EU-
samarbetet så värdefullt att de inte gör upp med varandra vid sidan av EU,
vilket skulle kunna bli följden om maktbalansen förskjuts alltför kraftigt till
de storas nackdel efter utvidgningen.

Det är oklart om det är denna insikt som resulterat i formuleringar som "de
mindre medlemsländernas ställning i samarbetet måste värnas" och "förslag
som underminerar balansen mellan större och mindre medlemsländer bör
avvisas" (avsnitt 3). Det hade varit intressantare om regeringen presenterat en
analys av inflytandevägar och strategi, liksom varför den inte tagit till sig t
ex förslaget om dubbla majoriteter.

I särskilt viktiga frågor bör, som nu, krav ställas på kvalificerad majoritet.
Krav på enhällighet skulle i detta system i framtiden kunna begränsas till ett
fåtal ärenden som ändringar i EU:s konstitution och upptagande av nya
medlemmar.

Övriga synpunkter på institutionella
förändringar

Mycket av det regeringen skriver i avsnitt 10 om
institutionella frågor anser vi är väl avvägt.

* Rådet

Röstviktningen kommenteras mera utförligt i
utvidgningsavsnittet ovan.

En viss utveckling i riktning mot ökad öppenhet och insyn har skett på
senare tid. T ex har rådet informellt beslutat begränsa möjligheterna att
hemlighålla protokollsanteckningar. Vi anser att regeringen i än större
utsträckning bör driva frågan om insyn och avskaffa hemlighetsmakeri i
rådsarbetet.

Regeringen skriver i avsnitt 4 om Demokrati, öppenhet och insyn att
"rådets arbetsformer bör reformeras i syfte att förbättra möjligheterna till
välgrundade ställningstaganden i huvudstäderna efter samråd med
parlamentariska organ". Denna ståndpunkt delar vi.

Vi anser att när rådet lagstiftar genom majoritetsbeslut bör parlamentet på
sikt ges lika beslutsrätt.

* Parlamentet

EU-parlamentet tillkom för att öka insynen och den folkliga
förankringen. Men genom att parlamentet länge saknade
reellt inflytande har det varit svårt att väcka ett brett intresse
- deltagandet i Europavalen har genomgående varit lägre än i
de nationella valen. Det är ett skäl till att EU-parlamentet bör
få en starkare ställning.

Vi stöder att EU-parlamentet, på det sätt som nu successivt sker, ges ett
ökat inflytande. I denna process är det centralt att undvika metoder som
medför ökad byråkrati utan att den demokratiska förankringen därmed blir
bättre. Ett viktigt skäl till att slå vakt om EU-parlamentet är att det är den
av
EU:s institutioner som också ger plats åt politiska partier som i
medlemsstaterna befinner sig i opposition. Det ökar förankringen bland
medborgarna.

Vi ansluter oss till de europeiska liberalernas vision om att parlamentet på
sikt skall bli helt likställt med ministerrådet i lagstiftningsfrågor och att de
båda organen skall betraktas som de två delarna i ett tvåkammarparlament.

Regeringsskrivelsens formulering (avsnitt 10.4) om att parlamentet "bör ha
tillgång till förslag till beslut som är bindande för medlemsstaterna" för att
kunna "inkomma med synpunkter" ter sig i detta perspektiv närmast löjlig.
Det är inte ytterligare en remissinstans Europa behöver, utan en verklig
demokratiskt vald lagstiftande församling.

* Kommissionen

I allt väsentligt instämmer vi i regeringens skrivningar om
EU-kommissionen. Vi vill dock ge kommissionen en större
roll i det utrikespolitiska förberedelse-, genomförande- och
uppföljningsarbete som beskrivs i avsnitt 8.2. Om EU skall
inrätta "ett gemensamt ansikte" för att företräda unionen mot
omvärlden i dessa frågor finner vi det mera naturligt att detta,
liksom den gemensamma förstärkta analysfunktionen, i så
fall läggs på kommissionen.

* Domstolen

EG-rätten går före nationell rätt. EG-domstolen har således
vittgående befogenheter och avgränsningen mot nationell rätt
är inte alltid glasklar. Det är EG-domstolen som på grundval
av fördragen avgör var gränsen mellan dess egen och
medlemsstaternas kompetens går. Rätten är stadd i ständig
förändring. EG-domstolens tolkning av regelverket har
inneburit att EG utvecklat sina befogenheter, och i många
fall har domstolen varit pådrivande i integrationsarbetet. EG-
domstolen kan på så sätt utvidga EG:s kompetens på
bekostnad av nationell lagstiftning.

Tvärtemot vad som framskymtar i regeringsskrivelsen har domstolen alltså
större befogenheter än direkt konventionstolkning. EG-rättens absoluta
företräde har på senare tid dock börjat ifrågasättas, bl a av författnings-
domstolen i Tyskland.

Samtliga Europarådets medlemsstater är bundna av Europakonventionen
för mänskliga rättigheter. Om en nationell lagstiftning bedöms strida mot
denna konvention kan staten ställas till svars inför Europadomstolen. Även
enskilda medborgare kan instämma stater till Europadomstolen. Enligt
Maastrichtfördraget är Europakonventionen tillämplig inom EG-rätten.
Däremot har EU som institution ännu inte tillåtits att skriva under
Europakonventionen. Det medför att enskilda inte kan föra talan inför
Europadomstolen då EG-rätt strider mot Europakonventionen. Vi anser att
detta förhållande är olyckligt. EG-rättens grundlagar bör förbättras genom att
EU får skriva under Europakonventionen. Regeringen bör verka för detta vid
regeringskonferensen.

Den gemensamma utrikes och
säkerhetspolitiken

EU bildades för att bryta en tusenårig europeisk tradition av
krig. Fred i Europa förblir det allra djupaste syftet.
Samarbetet i unionen måste vara så tätt att krig mot en annan
unionsmedlem framstår som praktiskt och politiskt
ogenomförbart. Ju fler länder som kommer med i unionen,
desto större blir det område där interna krig inte kan
förekomma.

Men EU:s roll som främjare av fred måste få konsekvenser också utanför
unionens territorium. Det är t ex djupt olyckligt om europeiska länder genom
historiska eller andra bindningar hamnar på olika sidor i konflikter i andra
delar av världen. Helt oacceptabelt är att olika EU-länder exporterar vapen till
olika sidor i pågående krig.

Utvecklingen i ex-Jugoslavien visar hur otillräcklig EU:s utrikespolitiska
samordning hittills har varit. Det är tragiskt att Europa än en gång har
misslyckats att hantera en konflikt av ett slag som rimligen borde ha kunnat
lösas på europeisk nivå. Det är en allmänt accepterad analys att denna
oförmåga bottnar i gamla bindningar och allianser från en svunnen tid - de
västeuropeiska länderna har inte förmått utforma en utrikespolitik för en ny
tid och genomföra den med kraft när det verkligen gällt. Vi bejakar det
historiska faktum att det finns starka säkerhetspolitiska band över Atlanten
och har en i grunden positiv inställning till att demokratierna samordnar sina
säkerhetsarrangemang, men förstår den synpunkt som framförts i bl a USA,
att Balkan-konflikten borde ha kunnat lösas utan amerikansk inblandning.

Det säkerhetspolitiska avsnittet i regeringens skrivelse är ännu ett exempel
på att regeringen, sannolikt på grund av interna motsättningar, håller en låg
profil. Ett centralt stycke (8.1 Beslutsordningen) avslutas inte med någon
viljeyttring utan med en truism: vi bör "vara beredda att konstruktivt delta i
denna diskussion". Det torde vara svårt att finna någon däremot. Vi menar
att Sverige borde lägga större tonvikt vid EU:s betydelse för framtidens fred,
bl a genom att tydligt ta ställning för en längre gående utrikespolitisk
samordning. Detta förutsätter i sin tur att långt fler beslut kan fattas med
kvalificerad majoritet inom ministerrådet.

Framtidens säkerhetspolitik måste i högre grad än gårdagens även bygga på
icke-militära metoder. Vi ser t ex EU:s vidgning österut som den viktigaste
förbättringen av Sveriges långsiktiga säkerhet som kan tänkas.

Genom att fördjupa det utrikespolitiska samarbetet och ge det överstatliga
inslag kan EU spela en betydligt större roll som fredsfrämjare i världen. Även
om vi anser att huvuddelen av EU-ländernas biståndspolitik även i framtiden
bör förbli en nationell angelägenhet, kan EU:s biståndspolitik bli ett viktigt
instrument i den gemensamma utrikespolitiken. Vi anser att EU:s
gemensamma u-landsbistånd i högre grad än nu inriktas på att främja
demokrati och mänskliga rättigheter, miljövård, en förbättrad ställning för
kvinnorna och en balanserad befolkningsutveckling. En hög beredskap för
hjälp vid naturkatastrofer i u-länder måste finnas.

Nya förutsättningar för svensk säkerhet

Förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik har förändrats
kraftigt under 1990-talet. Riskerna för ett storkrig mellan öst
och väst har minskat medan sannolikheten för att det i vår
närhet uppstår konflikter ur etniska motsättningar,
gränstvister och dispyter om rätten till naturresurser snarast
har ökat. Också miljökatastrofer, t ex olyckor med
kärnkraftverk i öst, och massflyktsituationer påverkar vår
säkerhet.

Sverige bör spela en mycket aktiv roll när Europas nya säkerhetsarkitektur
utformas. Enligt vår uppfattning är följande inslag centrala för att förbättra
Sveriges säkerhetspolitiska situation:

o EU utvidgas österut vilket bidrar till ekonomisk utveckling
och demokratisk stabilitet.

o Genom att EU reformeras och görs mera handlingskraftig i
utrikespolitiska frågor ökar dess möjligheter att agera i
krissituationer.

o Den transatlantiska länk som Nato utgör mellan Europa
och USA är bra och bör bestå.

o Ryssland bör i största möjliga utsträckning inlemmas i det
säkerhetspolitiska samarbetet i Europa.

o EU bör inom ramen för det utrikespolitiska samarbetet ha
resurser som kan användas för bl a FN-operationer.

Beslutsformerna inom GUSP

Vår uppfattning är att fler beslut inom den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken skall kunna fattas med
majoritetsbeslut. Vi vill gå längre än regeringen är beredd att
göra.

Ett aktuellt och intressant exempel är bojkottåtgärderna mot Nigeria i
samband med de svåra kränkningar av de mänskliga rättigheterna som
inträffade för en tid sedan. Det var givetvis viktigt att Europa reagerade
snabbt och tydligt mot de avskyvärda dödsdomarna mot oliktänkande. Men
istället för en sådan reaktion följde flera dagar av diskussion mellan olika
EU-länder om vilka proteståtgärder som var lämpliga. Sverige kom på ett
olyckligt sätt i fokus genom att vi som enda land inte kallade hem vår
ambassadör. Helhetsbilden blev att EU spelade bort en möjlighet att i ett
kritiskt skede spela en viktig utrikespolitisk roll.

Vi delar uppfattningen att majoritetsbeslut inte får tillämpas i frågor av
vitalt nationellt säkerhetspolitiskt intresse. Men detta undantag måste
definieras relativt snävt. En huvudregel om majoritetsbeslut måste också
kompletteras med en bestämmelse om reservationsrätt, som innebär att ett
enskilt land kan ställa sig utanför aktioner som det landet inte vill delta i.

Gemensam europeisk insatsstyrka för nya
kristyper

Nato skapades för att genom ömsesidiga säkerhetsgarantier
skydda medlemmarna mot anfall utifrån. Den uppgiften
består. Folkpartiet liberalerna anser, liksom regeringen, att
det för närvarande inte finns anledning för Sverige att överge
den alliansfria utrikespolitiken. Sverige bör i det läge som nu
råder i Europa varken ta emot eller utfärda några militära
säkerhetsgarantier.

Det kan emellertid uppkomma andra krissituationer där militär personal
behövs, men där Europa bör kunna göra gemensamma insatser utan USA:s
medverkan. Enligt vår mening bör Europa samverka kring en insatsstyrka
som kan användas vid 1) av FN eller OSSE (f d ESK) beslutade insatser för
fredsbevarande och fredsskapande, 2) humanitära insatser vid svältkata-
strofer, översvämningar och jordbävningar, 3) miljökatastrofer och 4) vid
bekämpning av terrorism och andra extrema former av organiserad
brottslighet som använder militära metoder inom EU:s territorium.

Tredje pelaren - samarbete om
rättsliga och "inrikes" frågor

Brottsligheten blir alltmer internationell till sin karaktär. Det
bör leda till att Europas länder vidgar sitt polissamarbete.
Narkotika- och vapensmugglare, utpressare, ekonomiska
brottslingar och andra lagöverträdare skall veta att de löper
samma risk att gripas oberoende av i vilket europeiskt land
de än befinner sig. Vi bejakar Europol-samarbetet och ser
gärna att det utvecklas till ett överstatligt samarbete så att t
ex ett lands polis kan fullfölja en polisjakt över en
nationsgräns, gemensamma brottsregister kan upprättas och
gemensamma insatsstyrkor mot vissa brottstyper kan
upprättas.

Det har i den svenska debatten på senare tid förekommit påståenden om att
"Bryssel" skulle tvinga svenska poliser att bl a åsiktsregistrera misstänkta,
liksom att i förspaningsregister införa en del andra uppgifter som framstår
som klart stötande från liberala utgångspunkter. Som så ofta är fallet när
tvärsäkra påståenden om vad EU har för planer är i sving är detta påstående
fel på flera sätt. För det första har den svenska polisen länge framfört
önskemål om att få utveckla sina spaningsregister i denna riktning, långt
innan vi gick med i EU. Liknande tankar finns på andra håll i Europa.

Folkpartiet liberalernas uppfattning är att man skall vara mycket restriktiv
med vilka uppgifter som skall få finnas i denna typ av register.

För det andra är grunden för Europols register ingenting annat än de olika
nationella polisregistren, där uppgifterna förs in i överensstämmelse med
respektive lands nationella polisregister. Den existerande svenska
polisregisterlagen följer Europarådets dataskyddsrekommendationer som
säger att polisen inte får samla in uppgifter som enbart grundar sig på ras,
politisk uppfattning, sexuell läggning eller religiös uppfattning. Förbud mot
registrering på grund av politisk uppfattning är dessutom grundlagsskyddat.
Redan idag får uppgifterna lämnas ut till andra länders poliser och Interpol.

Den på svenska något missvisande beteckningen "Inrikes" och rättsligt
samarbete regleras i den s k tredje pelaren som är mellanstatlig och inte
överstatlig till sin karaktär. Samarbetet tenderar därför att utvecklas för
långsamt, med många beslutsnivåer och krav på enhällighet.

För att förverkliga unionens mål, särskilt den fria rörligheten för personer
- - - skall medlemsstaterna betrakta följande områden som frågor av
gemensamt intresse:

1. Asylpolitiken.

2. Reglerna för personers överskridande av medlemsstaternas yttre gränser
och för kontrollförfaranden i samband med detta.

3. Invandringspolitiken och politiken mot medborgare i tredje land när det
gäller

a) villkoren för inresa till och rörlighet inom medlemsstaternas territorium
för medborgare i tredje land,

b) villkoren för bosättning inom medlemsstaternas territorium för
medborgare i tredje land, inklusive villkoren för familjers återförening och
tillträdet till arbetsmarknaden,

c) kampen mot olaglig invandring, bosättning och arbete inom
medlemsstaternas territorium när det gäller medborgare i tredje land.

4. Kampen mot narkotikamissbruk, i den mån detta område inte omfattas av
7-9.

5. Kampen mot bedrägerier i internationell skala, i den mån detta område
inte omfattas av 7-9.

6. Civilrättsligt samarbete.

(Ur artikel K1 Maastrichtfördraget)

Det är därför angeläget att de första sex artiklarna i
unionsfördragets avdelning K1, liksom tullsamarbetet, förs
över till första pelaren. Artikel K1 handlar om att förverkliga
unionens mål särskilt den fria rörligheten för personer. Detta
skulle innebära att alla frågor som berör asylpolitik,
migration, narkotikabekämpning, bedrägerier i internationell
skala och civilrättsligt samarbete, plus tullsamarbetet,
gjordes till föremål för överstatligt beslutsfattande. Det
skulle också ha fördelen att de lagar som skall styra
verksamheten skulle underställas också Europaparlamentets
prövning och att tvister skulle hänskjutas till EG-domstolen
för avgörande.

Vi anser att regeringen har fel när den (avsnitt 9.1) vill "verka för att
samarbetet i huvudsak skall förbli mellanstatligt". Det står i klar konflikt med
de inledande orden om betydelsen av att uppnå fri rörlighet. Den tulipanaros
som regeringen önskar skapa genom att "överväga om inte institutionernas
roll kan förstärkas - - - och därmed få till stånd ett mer effektiv och
resultatorienterat arbetssätt" finns inte i sinnevärlden.

Från att i avsnitt 9.1 slå fast att det kan övervägas att överföra lämpliga
delar av asyl- och invandringsfrågor till gemenskapslagstiftning, skriver
regeringen i avsnitt 9.3 att Sverige bör överväga förslag om detta. Vi
välkomnar den gradvisa övergången till en klok ståndpunkt i denna fråga.

En human europeisk flyktingpolitik

EU bör utveckla en gemensam asylpolitik så att ansvaret för
flyktingströmmarna fördelas mera jämnt mellan Europas
stater. Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-
länderna. I verkligheten har flyktingpolitiken successivt
stramats åt i hela Europa. En samordning av
medlemsstaternas minimiansvar är därför nödvändig, om
åtminstone några länder i praktiken skall kunna bedriva en
mer generös flyktingpolitik. Folkpartiet liberalerna vill vara
pådrivande för att de minst generösa länderna inte skall få
sätta normen för EU:s gemensamma politik. Det får inte bli
så att de minst generösa länderna sätter normen. Detta måste
prägla tillämpningen också av Schengen-avtalet och den s k
Dublin-konventionen, som rör flyktingpolitiken.

Vi vill alltså värna asylrätten på Genève-konventionens grund inom ramen
för en gemensam europeisk flyktingpolitik. EU:s flyktingpolitik måste
kompletteras med en ny konvention för att också ge skydd t ex i
massflyktsituationer. Sverige bör välkomna att man inom EU kommit
överens om att överväga gemensamma minimiregler vid utredning av
asylärenden. Vi tror att en samordning av flykting- och asylpolitiken - en
gemensam praxis - är en förutsättning för en liberalisering av politiken inom
hela EU.

En union för miljön

Den europeiska unionen kan och bör spela en viktig roll för
att förbättra allas vår gemensamma livsmiljö. Vi delar
regeringens syn att miljöhänsyn bör beaktas i alla tillämpliga
politikområden. Det finns också många konkreta åtgärder för
en bättre miljö som unionen genast skall börja med. Att ta in
de öst- och centraleuropeiska länderna som medlemmar är
också ett led i miljöarbetet.

Regeringen nämner utan precisering i skrivelsen att det är viktigt att
tillämpa majoritetsbeslut på områden där det för närvarande krävs
enhällighet. Folkpartiet anser att det bästa exemplet på en sådan fråga är
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Vi vill att Sverige verkar för att det
till miljöbestämmelserna i artikel 130 S förs en ändring som gör det möjligt
att med kvalificerad majoritet införa avgifter för att motverka
gränsöverskridande miljöproblem. Den danska regeringen har för avsikt att
driva en sådan förändring, vilket Sverige självfallet också bör göra.

Av ändringen bör framgå vilka föroreningar som kan avgiftsbeläggas, att
intäkten tillfaller det enskilda medlemslandet och att avgifterna i fråga är
minimiavgifter. Den allmänna skatte- och finanspolitiken faller självklart
även i fortsättningen under den nationella kompetensen.

Sverige bör således vid regeringskonferensen föreslå att minimiavgifter på
gränsöverskridande miljöföroreningar skall kunna införas efter majoritets-
beslut. Det bör ankomma på regeringen att utreda för vilka föroreningar som
regeln skall vara tillämplig, men koldioxid samt försurande och gödande
utsläpp till luft och vatten bör ingå. Detta bör meddelas regeringen genom ett
tillkännagivande från riksdagen.

Hållbar utveckling av fördraget

Eftersom regeringskonferensen framför allt handlar om
ändringar i grundläggande regler måste förstärkningen av
miljöpolitiken komma till uttryck genom att viktiga principer
skrivs in i fördragstexten och genom att ändringar av
beslutsregler genomförs. När riksdagen behandlade
regeringens skrivelse 1994/95:167 om det svenska
miljöarbetet i EU föreslog folkpartiet att kravet på en hållbar
utveckling skulle skrivas in i fördragstexterna.

Besluten från FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 innebär ett
åtagande att verka för en hållbar utveckling. I skrivelsen om
regeringskonferensen omnämns besluten från Rio de Janeiro och att de bör
påverka EU:s fördrag. Men regeringen blir inte mer konkret om hur det ska
gå till än att ett miljömål för jordbruket bör skrivas in i Romfördragets
artikel
39.

Vid behandlingen av skrivelsen 1994/95:167 anförde jordbruksutskottet
(1993/94:23): "Enligt utskottets mening bör Sverige verka för att principen
om en hållbar utveckling införs i EU:s grundläggande fördragstexter."
Folkpartiet anser att principen måste komma till uttryck i fördragstexten
genom ett tillägg i artikel 2 om hållbar utveckling och medborgarnas rätt till
en god miljö som ett av EU:s mål. Samhällssektorernas ansvar bör dessutom
slås fast i de artiklar som reglerar respektive sektor. Detta bör riksdagen
genom ett tillkännagivande meddela regeringen.

En union för jobb - bekämpa
arbetslösheten!

20 miljoner människor är arbetslösa i Västeuropa.
Arbetslösheten är vår kontinents största sociala, ekonomiska
och mänskliga problem. De nedbrytande effekterna på
individernas självkänsla och framtidstro gör att centrala
liberala värden hotas. Europas medborgare förväntar sig att
EU används som instrument för att få fler i arbete.

Fler och fler tycks se något ödesbestämt i Europas höga arbetslöshet. I
många länder gäller debatten mer hur man skall dela på de jobb som redan
finns än hur antalet jobb skall ökas. Vi socialliberaler har analyserat frågan
och vet att den ödestron är fel. Vi är besjälade av en stark tro på och vetskap
om möjligheten för Europas länder att bryta sig ur långtids- och
massarbetslöshet. Med rätt politik kan vi ändra på utvecklingen. Vår
kontinent behöver inte förlora i konkurrenskraft mot områden med snabb
tillväxt i Stillahavsasien eller Nordamerika. Men det innebär att kraven på
anpassning växer.

Den moderna ekonomin är starkt internationaliserad. Därför ger inte
isolerade insatser från statsmakten, ens i större ekonomier, de effekter som
tidigare kunde förväntas. Genom samarbete mellan länder kan vi skaffa oss
bättre instrument och handlingskraft som behövs för att bättre hantera de
ekonomiska problem vi står inför och utveckla Europas ekonomier mot
tillväxt och ökad sysselsättning.

Ekonomisk politik samt sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik har fått
högre prioritet i EU:s arbete än tidigare. En gemensam strategi för tillväxt,
jobb, ekonomisk stabilitet och låg inflation har formulerats. Samordnade
insatser i fråga om infrastruktur, framförallt informationsteknologi, miljö och
energi är exempel på åtgärder där vi tror att EU-politik har en viktig roll att
spela i ansträngningarna att förbättra sysselsättningsläget i Europa.

Den svenska regeringen har uppenbarligen mer blygsamma ambitioner med
EU:s ekonomiska samarbete. Det viktigaste tycks vara att skapa opinion för
en aktiv arbetsmarknadspolitik enligt svenskt mönster i de andra
medlemsstaterna. Vi tror i och för sig att en aktiv arbetsmarknadspolitik är
viktig och kan ge positiva effekter, men det löser inte huvudproblemet med
Europas långsiktiga växt- och konkurrenskraft.

För de flesta - men inte för alla - socialdemokrater är det uppenbart att en
aktiv arbetsmarknadspolitik inte förslår för att lösa Sveriges ekonomiska
problem. Vi har redan en mycket omfattande sådan och våra ekonomiska
problem är ändå avsevärda. Inte ens regeringen hävdar att en utökning av
arbetsmarknadspolitiken vore bra för Sverige. Det blir därmed mycket tydligt
att regeringens EU-politik och dess förord för en s k sysselsättningsunion inte
väntas ge några positiva bidrag till Sveriges förmåga till tillväxt.

Vår strategi för fler jobb handlar om mer än arbetsmarknadspolitik:

Skatteväxling för fler jobb

Möjligheterna att rationalisera varuproduktion är idag så
stora att inte ens en kraftig produktionsökning inom industrin
kommer att skapa särskilt många nya jobb. Enligt de flesta
försök att bedöma framtiden kommer nettotillskottet av nya
jobb i allt väsentligt att komma inom den privata
tjänstesektorn, där småföretagen är starkt dominerande.

Det vore därför en klok strategi för Europa att stimulera fler arbeten i den
privata tjänstesektorn genom lägre beskattning av arbete. Vi beklagar att
finansminister Göran Persson gång på gång sagt nej till att arbeta för att
möjliggöra en lägre tjänstemoms.

Folkpartiet liberalerna anser därför att Sverige bör verka för att EU snarast
möjligt bör ändra sina regler för mervärdesskatt så att en lägre tjänstemoms
kan införas i de medlemsländer som så önskar.

En positiv särbehandling av tjänstesektorn är också motiverad ur
jämställdhetssynvinkel. Industri- och jordbruksproduktion, liksom bygg- och
anläggningsarbeten är traditionellt mansdominerade verksamheter medan
tjänstesektorn erbjuder många jobb som av tradition alltjämt främst
intresserar kvinnor. Det är viktigt, eftersom huvuddelen av de arbetslösa i
EU-länderna är kvinnor.

Vi föreslår i miljöavsnittet en skatteväxling mellan utsläpp av koldioxid
och skatt på arbete, en grön skatteväxling. De främsta skälen för det är
miljöpolitiska, men en viktig effekt av miljöskatter i allmänhet och
koldioxidskatt i synnerhet är att de skapar utrymme för att sänka vissa andra,
strategiska, skatter. Om EU ålade medlemsländerna att ta ut en högre
koldioxidskatt skulle de länder som så önskar alltså kunna använda
inkomsterna till att finansiera en lägre tjänstebeskattning, vilket sannolikt
skulle vara positivt för sysselsättningen.

Att koldioxidbeskattningen bör avgöras på europeisk nivå beror dels på att
utsläppen berör många länder, dels på att det är omöjligt att få förståelse för
höga miljöskatter i vissa länder om det framstår som om arbetstillfällen skulle
exporteras till länder som konkurrerar med lägre miljöskatter.

Frihandel

Folkpartiet liberalerna är tydligt för frihandel och står i skarp
opposition mot tron att tullar och nyare typer av
protektionism löser några problem ens på kort sikt. Det är
mycket viktigt att Sverige, som hittills, driver
frihandelslinjen inom EU. Unionen bör ta initiativ till nya
ansträngningar att främja frihandel av den typ den s k
Uruguay-rundan utgjorde, med ett globalt slopande av
handelshinder som mål, och införa stabila och liberala regler
för all import från Öst- och Centraleuropa och Baltikum.

Den inre marknaden

Etablerandet av den inre marknaden är en av EU:s viktigaste
framgångar. Den inre marknaden kräver en kontinuerlig
omvårdnad. Det gäller dels att motverka ideliga försök från
företag, branschorganisationer och andra lobbyister, men
också nationella regeringar, att underminera den, dels att
förverkliga principerna på några områden som alltjämt är
undantagna. Här är EG-domstolen viktig och har gjort en
viktig insats för att stärka frihandel, näringsfrihet och
motstånd mot snedvridande subventioner och andra former
av statsstöd.

Att på ett effektivt sätt fullfölja arbetet med den inre marknaden är en av
EU:s viktigaste uppgifter, som - tillsammans med frihandelspolitiken på det
globala planet - är avgörande för att knäcka massarbetslösheten.

Valutasamarbete

Att få ordning på svensk ekonomi är ett viktigt mål i sig och
inte i första hand för att kunna delta i EU:s monetära
samarbete.

Motiven för att skapa en ekonomisk och monetär union är såväl politiska
som ekonomiska. Särskilt den starka tyska ekonomin påverkar påtagligt
utvecklingen i alla länder. I ett tätt samarbete får Sverige och andra mindre
stater större inflytande över Europas ekonomiska utveckling. Valutaunionen
är vidare ett sätt att säkerställa den inre marknadens funktion mot vågor av
nationell protektionism. EMU omöjliggör konkurrensdevalveringar, där
enskilda länder söker lösa sina problem på bekostnad av andra. Samarbetet
kräver en viss finanspolitisk harmonisering.

Om länderna, som Maastrichtfördraget om EMU kräver, har sina
ekonomier i gott skick - med inflation, budgetunderskott och räntenivåer
under kontroll - innebär inte samarbetet att den nationella beslutsrätten i t ex
välfärds-, arbetsmarknads- eller skattefrågor inskränks. Vad som prioriteras i
budgeten bestämmer vi själva.

Sverige har deklarerat att man strävar efter att bli EMU-medlem "i enlighet
med bestämmelserna i fördraget", men att i sista hand ligger avgörandet hos
riksdagen. Det fanns alltså vid inträdet i EU en klar viljeinriktning i EMU-
frågan.

Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen i skrivelsen (7.2) tar tydlig
ställning för ett svenskt deltagande, liksom att regeringen tar avstånd från
alla
tankar på att revidera regelverket för den ekonomiska och monetära unionen.
Vi delar också regeringens syn på den svenska deklarationen vid
medlemsförhandlingarna att det är Sveriges riksdag som skall ta slutlig
ställning till frågan om Sveriges deltagande i den tredje etappen av EMU.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prioritering av EU:s östutvidgning vid
regeringskonferensen 1996,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avskaffa vetorätten vid införande av
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa principen om hållbar tillväxt i EU:s
fördragstexter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skatteväxling för jobben och miljön,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samarbetet inom den s.k. tredje pelaren,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och
omarbetande av Romfördragets artikel 235,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vetorätten vid den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken.

Stockholm den 24 januari 1996

Lars Leijonborg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Margitta Edgren (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Eva Eriksson (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Håkan Holmberg (fp)

Lennart Rohdin (fp)

Bo Könberg (fp)