med anledning av prop. 1992/93:91 Vissa ekonomiska frågor som gäller inlandsbanan

Motion 1992/93:T9 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)

Regeringen lägger nu ytterligare en proposition som
berör inlandsbanan på riksdagens bord. Propositionen
behandlar vissa ekonomiska villkor för inlandsbanan, vilket
rimligen borde ha ingått i proposition 1992/93:9, där
regeringen lägger förslag om överlåtelse av inlandsbanan till
berörda kommuner.

Även denna proposition är, i likhet med de föregående,
ett hafsverk. Vi socialdemokrater är starkt kritiska till
regeringens metod att försöka lotsa ett dåligt förslag genom
riksdagen genom att dela upp det i tre ofullständiga delar,
istället för att presentera ett samlat förslag som utgör ett
fullvärdigt beslutsunderlag för riksdagen.

I regeringens första proposition om inlandsbanan, prop.
1992/93:9, föreslås att kommunerna beviljas ett femårigt
bidrag på totalt 135 milj. kr. till drift och investeringar. Till
detta kommer en kompensation till SJ för överlåtelse av
rullande materiel. Kostnaderna skall belasta anslaget G2.
Köp av interregional persontrafik på järnväg. I den
propositionen konstaterar också kommunikationsministern
att de medel som anslagits på kontot redan är intecknade
för budgetåret 1992/93 och att han avser återkomma till
regeringen med förslag till ytterligare medelsanvisning för
att täcka kostnaderna för drift- och investeringsbidrag samt
för kompensation till SJ för vissa fordon.

Vi kan nu konstatera att kommunikationsministern inte
har lyckats i förhandlingarna med sina regeringskolleger. I
föreliggande proposition, prop. 1992/93:91, anför
kommunikationsministern att någon ytterligare
medelsanvisning för budgetåret 1992/93 på anslaget G2 inte
är nödvändig för att täcka de kostnader som regeringen vill
ålägga statskassan genom överförandet av inlandsbanan och
vissa vagnar till kommunerna. Drift- och
investeringsbidraget för år 1993 skall i stället belasta
anslaget G2 för budgetåret 1993/94. Från detta anslag tas
också en nytillkommen administrationskostnad på 5 milj.kr.
vid banverket och SJ. I propositionen fastställs
också kompensationsbeloppet till SJ för rullande materiel
till 32 milj.kr.
fördelat på fem år. Även dessa skall belasta
konto G2.

Sammantaget betyder det att 38 milj.kr. av anslagna
medel på konto G2 för budgetåret 1993/94 används för att
upprätthålla turisttrafiken på inlandsbanan. Risken är
därmed stor att annan, ur samhällelig synpunkt viktigare,
norrlandstrafik äventyras, t.ex. sovvagnstrafiken på
Norrland eller trafiken på malmbanan. Även
utvecklingsbar trafik i andra delar av landet kan drabbas,
som t.ex. Bergslagstrafiken eller kust-till-kust-trafiken. I
propositionen antyds också att regeringen i kommande års
budgetarbete kan tänka sig att pröva ytterligare
kompensation till SJ från anslaget G2. Statens kostnader för
inlandsbanans fordon kan alltså öka ytterligare trots att de
i regeringen företrädda partierna tidigare sagt att inga
ytterligare pengar från staten skall behöva ges till
kommunerna för inlandsbanetrafiken.

I den nu lämnade propositionen saknas bl.a. redovisning
av värdet av de fastigheter som ingår i överlåtelsen av
banan. Enligt uppgifter från SJ har dessa fastigheter, med
undantag av de sju orternas fastigheter samt
systemtågsterminalerna som redovisas i prop. 1992/93:9, ett
marknadsvärde av 50 milj.kr.
Genom att inte ge SJ skälig ersättning för dessa
medverkar regeringen till att undergräva SJ:s balansräkning
och framtida konkurrenskraft som företag. När det gäller
kommunernas övertagande av rullande materiel från SJ
anges i propositionen att detta skall ske enligt ett rullande
schema i sådan utsträckning att ett basutbud av trafik kan
klaras. Någon redovisning av det antal fordon som krävs för
att klara detta basutbud görs inte. En klar dokumentation
av detta behov krävs.

Enligt vår uppfattning innebär en överlåtelse av
inlandsbanan till kommunerna att de åläggs ett ekonomiskt
ansvar och därmed också ett risktagande som de inte
kommer att kunna fullfölja. Bl.a. kommer det att krävas
stora kapitalinvesteringar i bl.a. lok och vagnar för att
kunna genomföra den trafik som så optimistiskt planerats.
De 6 milj.kr.
i fem år som anvisats för att kompensera SJ för
rullande materiel räcker endast till köp av två rälsbussar per
år. De planer som redovisades i utredningen visade på ett
behov av minst femton rälsbussar, varför fordonsbristen blir
ett allvarligt hinder för att utföra ens en mycket begränsad
trafik. Att bygga om inlandsbanans fordon till de
miljövänliga färdmedel som förespeglats i debatten kostar
uppemot 1 milj.kr.
per fordon. Därutöver kommer kostnaderna för
att göra tågen attraktiva för den exklusiva turisttrafik som
planeras. Hur stora dessa kostnader kommer att bli för
kommunerna har inte redovisats.

Eftersom kommunerna har deklarerat att de inte är
beredda att täcka kommande driftunderskott är risken
uppenbar att inlandsbanebolaget kommer att drabbas av
stora förluster och att en konkurs blir ofrånkomlig. Detta
innebär att statliga medel som kunde ha använts till en mera
samhällsnyttig trafik har förslösats. Därtill kommer att
konkurslagstiftningen är så utformad att viktiga
godstrafiksträckor som t.ex. Mora--Sveg och andra
systemtågsträckor förloras och därmed upphör som
godsleder vid en konkurs. Detta skulle vara förödande för
näringslivet och sysselsättningen i Norrlands inland.

Vi socialdemokrater har i en särskild motion om
överlåtelse av inlandsbanan (1992/93:T5) redovisat vår
uppfattning att det är de för Norrlands inland viktiga
godstransporterna på delar av inlandsbanan som skall
tryggas. Medel som anslagits till detta skall inte användas
för att upprätthålla en samhällsekonomiskt olönsam
turisttrafik.

I den krisuppgörelse som ingåtts mellan regeringen och
socialdemokraterna har en besparing på 300 milj.kr. ålagts
kommunikationsdepartementet. I regeringens proposition
om krisuppgörelsen redovisas inte hur denna besparing
skall tas ut. Det allmänna budgetläget och besparingskravet
på kommunikationsdepartementet med 300 milj.kr. ställer
ökade krav på en restriktiv budgetpolitik och minskar
ytterligare utrymmet för satsningar på utökad persontrafik
på inlandsbanan. Vi vidhåller vår uppfattning, som
redovisats i den ovan nämnda motionen, att besparingen
inte får drabba vägverkets eller banverkets anslag för
investeringar och underhåll av vägar och järnvägar. Vi
vidhåller också vårt krav på en redovisning från
kommunikationsdepartementet av hur besparingskravet
skall förverkligs innan beslut om inlandsbanan kan fattas
och nya åtaganden görs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1992/93:91.

Stockholm den 5 november 1992

Sven-Gösta Signell (s)

Håkan Strömberg (s)

Sten-Ove Sundström (s)

Bo Nilsson (s)

Anita Jönsson (s)

Jarl Lander (s)

Ines Uusmann (s)

Christer Skoog (s)

Sten Östlund (s)

Lisbet Calner (s)

Ulrica Messing (s)