med anledning av prop. 1992/93:9 Inlandsbanan

Motion 1992/93:T5 av Birger Rosqvist m.fl. (s)

Regeringens proposition om inlandsbanan är en
undermålig produkt. Underlaget för de ekonomiska
bedömningarna är ytterst bristfälliga. Den rapport som
hänvisas till har inte varit föremål för sedvanlig
remissbehandling. De som fått möjlighet att yttra sig har
haft mycket starka invändningar.

Kommunikationsministern konstaterar att ett fortsatt
statligt åtagande inte är försvarbart oavsett vilka
bedömningar om den framtida trafikutvecklingen som görs,
men förutsätter att fattiga inlandskommuner skall ta ''det
fulla ekonomiska ansvaret och således även risktagandet för
inlandsbanan''. Några beslut som visar att de är beredda till
detta har oss veterligen inte fattats av de berörda
kommunerna. Konsekvenserna av de ekonomiska
transaktioner som föreslås är inte belysta. Det gäller främst
finansiering av vagnpark, fastigheter och driftbidrag för
inlandsbanan, som till vissa delar tydligen är tänkt ske inom
ramen för befintligt anslag för köp av interregional
persontrafik.

Vi anser bl.a. av dessa skäl att propositionen inte kan
ligga till grund för ett riksdagsbeslut.

I propositionen föreslås att banverket skall överlåta
äganderätten till huvuddelen av inlandsbanan samt tre till
banan anslutna bansträckor till berörda kommuner. För
detta skall inte banverket få någon ersättning.
Kommunerna skall efter överlåtelsen själva bestämma för
vilken trafik banan skall rustas och upplåtas. Rullande
material för både person- och godstrafik, samt fastigheter
som nu ägs av SJ, skall utan kostnad överföras till det nya
bolaget, som skall ägas av kommuner och privata intressen.
De torde omfatta värden av några hundra miljoner kronor
som staten skall ersätta SJ för.

I gengäld skall de nya ägarna enligt propositionen överta
banverkets ansvar för banhållningen. För att klara av det
skall man få disponera banverkets investerings- och
underhållsmedel för inlandsbanan, d.v.s. dels ca
250 milj.kr. fördelat över fem år, dels ca 47 milj.kr. per år
under fem år.

För driften av tågtrafiken skall ett tidsbegränsat bidrag
på totalt 135 milj.kr. tillföras bolaget. Med dessa åtgärder
skapas enligt propositionen förutsättningar för
kommunerna och övriga intressenter att driva trafiken längs
inlandsbanan.

Vi socialdemokrater delar inte denna uppfattning.

Persontrafiken

För oss socialdemokrater är möjligheten att skapa en
fungerade kollektivtrafik för inlandsborna avgörande. Vi
anser att kommunerna längs banan inte har de ekonomiska
förutsättningar som krävs för att genomföra ett sådant
åtagande utan att kraftiga nedskärningar i den normala
kommunala verksamheten måste vidtagas. Sedan juni 1991
finns, genom ett tioårigt avtal mellan staten och
trafikhuvudmännen, på denna sträcka en busstrafik som
bättre än inlandsbanan motsvarar resenärernas behov och
krav när det gäller linjesträckning, snabbhet och komfort.
Vi anser att detta är den bästa lösningen. Vi vidhåller vår
tidigare uppfattning att en upprustning av riksväg 45 mellan
Mora och Gällivare är den för inlandskommunerna bästa
infrastruktursatsningen. Förutom de viktiga arbetstillfällen
detta omedelbart tillför är en sådan upprustning till
långsiktig nytta för befolkningen samt turismen och
näringslivet i inlandet.

Trots detta har den nuvarande regeringen förbrukat
ytterligare 100 milj.kr.
för persontrafik på inlandsbanan under ett
rådrumsår. Därmed har statliga medel använts till
parallelltrafik med landsvägsbussar och rälsbuss i ett
område med begränsat trafikunderlag. Årets tågtrafik, som
i huvudsak omfattar turister, innebär en subvention om
minst 4 000 kronor
per resenär. Varje tåg (rälsbuss) som framförts
har kostat 75 000 i subvention under året. Under vinter-,
vår- och höstmånaderna har endast en handfull resenärer
åkt med tågen. Detta är en anmärkningsvärd
misshushållning med statliga medel i ett ansträngt
ekonomiskt läge.

Regeringen tillsatte också ytterligare en kommitté för att
utreda banans framtid. Det är rapporten från den
kommittén som ligger till grund för regeringens proposition.

Vi anser inte att denna rapport presenterar några fakta
som visar att inlandsbanan kommer att fungera som ett bra
kommunikationsmedel för inlandsborna. Såväl SJ som
banverket anser i sina yttranden över rapporten att de
presenterade kostnaderna för fortsatt trafik är för lågt satta
och antaganden om resandeutveckling alltför optimistiska.
Även länsstyrelserna i berörda län är tveksamma till fortsatt
persontrafik. Trafikhuvudmännen i Kopparbergs,
Jämtlands och Västerbottens län anser dessutom att den
nuvarande busstrafiken är det bästa alternativet. Av
propositionen framgår också att inte heller kommunerna
längs banan är beredda att täcka kommande driftunderskott
för trafiken. Ändå förutsätter regeringen att de efter en kort
övergångsperiod skall få ''det fulla ekonomiska ansvaret och
således även risktagandet för inlandsbanan''.

Enligt tidigare presenterade beräkningar utförda av
banverket uppgår kostnaderna för en upprustning av
inlandsbanan till lägsta tänkbara standard till 390 milj.kr.

Att som regeringen nu gör hänvisa till den optimistiska
inställningen hos några intressenter om banans framtid och
med ett statligt stöd på 135 milj.kr. under fem år överlåta
banan till kommunerna anser vi vara cyniskt gentemot
kommunerna. Med det ekonomiska läge som råder i
kommunerna finns det ingen garanti att de medel som
behövs för drift, upprustning och underhåll kan ställas till
förfogande. Mot den bakgrunden framstår också
utredningens förslag till utveckling av exklusiv turisttrafik
som ytterst orealistisk.

Godstrafiken

Godstrafiken på inlandsbanan har stor betydelse för
inlandets näringsliv och sysselsättning. Av den anledningen
anslog den socialdemokratiska regeringen för budgetåret
1991/92 80 milj.kr.
för upprustning av banan så att den fortsatt kan
fylla sin funktion för godstrafiken. Banverkets totala
satsningar under perioden 1991--1995 beräknades samtidigt
uppgå till ca 370 milj.kr. för godssträckorna, som omfattar
drygt halva inlandsbanan.

Den överföring av inlandsbanan till kommunerna som
nu föreslås innebär att denna satsning hotas. Istället för en
långsiktig satsning på de delar av banan som är viktiga för
godstrafiken, bl.a. genom upprustning och underhåll av de
mest trafikerade delarna, riskerar stödet att spridas ut på
hela banan. Detta skulle vara till men för utvecklingen av
näringslivet och sysselsättningen i Norrlands inland. Till
detta kommer att kommunerna inte har ekonomiska
resurser och den beredskap som erfordras för att
framgångsrikt kunna driva trafiken på inlandsbanan, och
därmed äventyras den framtida godstrafiken på banan.

I propositionen föreslås också att staten skall överlåta
rullande material och fastigheter till det nya tågbolaget. För
detta skall SJ kompenseras heter det. Denna kompensation
skall ske inom ramen för befintligt anslag till interregional
persontrafik. Storleken av detta belopp antyds inte. Vi
anser att det är mycket tveksamt att riksdagen bemyndigar
regeringen att avhända sig statlig egendom utan ett bättre
beslutsunderlag. Vilken effekt detta skulle få för
upprätthållande av viktig regional persontrafik som nu
finansieras av detta anslag redovisas inte heller. Risken är
uppenbar att samhällsnyttig persontrafik på järnväg i andra
delar av landet försämras genom att medel flyttas till
inlandsbanan.

I krisuppgörelsen mellan regeringen och
socialdemokraterna har kommunikationsdepartementet
ålagts att göra en besparing om 300 milj.kr. Hur denna
besparing skall tas ut har inte närmare preciserats. Vi utgår
ifrån att den inte kommer att drabba vägverkets eller
banverkets anslag för investeringar och underhåll av vägar
respektive järnvägar. Samtidigt kan vi konstatera att övriga
anslag som kan bli föremål för besparingar inom
kommunikationsdepartementets område är synnerligen
begränsade.

Mot denna bakgrund finner vi det orimligt att nu föreslå
en årlig utgiftsökning avseende samhällsekonomiskt
olönsam turisttrafik på inlandsbanan.
Besparingskravet med anledning av krisuppgörelsen
kommer ju därmed att öka med motsvarande belopp. Ett
oavvisligt krav är att kommunikationsdepartementet
redovisar hur besparingskravet skall förverkligas innan nya
åtaganden görs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1992/93:9.

Stockholm den 15 oktober 1992

Birger Rosqvist (s)

Sven-Gösta Signell (s)

Håkan Strömberg (s)

Sten-Ove Sundström (s)

Bo Nilsson (s)

Anita Jönsson (s)

Jarl Lander (s)

Ines Uusmann (s)

Christer Skoog (s)

Sten Östlund (s)

Lisbet Calner (s)

Ulrica Messing (s)