Den kommunala skatteutjämningen

Motion 1989/90:Fi304 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi304

av Margaretha af Ugglas m.fl. (m)
Den kommunala skatteutjämningen

Inledning

Stockholmsregionen är vår hembygd. I Storstockholmsområdet möts storstadens
puls och småstadens närhet. Här finns unik tillgång på vattendrag,
strövområden och natur och möjligheter till fiske och bad i innerstaden.

I huvudstadsregionen finns regering och riksdag, departement och ämbetsverk,
våra viktigaste media, många storföretags huvudkontor, spirande
småföretagsamhet, teknologiska spjutspetsföretag, framstående forskning,
några av landets viktigaste kulturscener och Sveriges enda internationella
storflygplats. Detta är naturligt eftersom Stockholm är Sveriges huvudstad,
och som sådan konkurrerar den med andra stora europeiska städer och är
därmed en motor för Sveriges ekonomi.

I Stockholmsregionen lever och verkar 1,6 miljoner människor. I Stockholm
finns det stora möjligheter, men också långa och tröttande bilköer. Det
finns ett rikt kulturutbud, men även stora svårigheter för många föräldrar att
ge sina barn den omvårdnad de anser bäst. Det finns ett stort och varierat
utbud av arbetstillfällen, men samtidigt är köerna långa i sjukvården.

En viss del av storstadens problem är svåra att göra något åt, såvida storstäder
inte helt skall förbjudas. En stor del av nackdelarna i Stockholm är
dock beroende på felaktiga eller i vissa fall uteblivna politiska beslut.

I Stockholmsregionen finns de kanske värsta exemplen på det elände som
en felaktig socialdemokratisk politik ställt till med. Såväl i Sveriges riksdag
som Stockholms läns landsting och i flera av Stockholms läns kommuner har
politiker under lång tid fattat beslut som är negativa för Stockholmsregionen
och dess invånare. Beslut avsedda att hindra och försvåra Stockholms utveckling.
Under lång tid har det bedrivits en Stockholmsfientlig politik, en
politik som omgående måste få ett slut.

Nu är det hög tid att stoppa de skadliga besluten för Stockholm, och i stället
öppna möjligheterna för Stockholmsregionens invånare och företag; åtgärder
till gagn för hela Sverige.

Denna motion tar upp några av Storstockholms problem och möjligheter
inför nittiotalet.

Starka storstadsområden är nödvändiga för hela Sveriges
utveckling

Storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö har samtliga stora
möjligheter att utvecklas positivt och fungera som dynamiska drivkrafter till
gagn för utvecklingen i hela landet. Vad som krävs är att storstadsregionerna
får utvecklas utan statliga hinder och pålagor.

Men storstäderna, och inte minst Stockholm, har idag betydande problem.
Den offentliga sektorns kris är särskilt påtaglig i storstadsområdena.
De offentliga servicemonopolen har misslyckats med att tillfredsställa medborgarnas
önskemål. Sociala problem växer fram, med köer i sjukvård och
barnomsorg, kvalitetsproblem i skolan och dålig trygghet för de äldre. Våld
och knarkproblem ökar. Problem skapade av en misslyckad socialdemokratisk
planhushållningspolitik med världens högsta skattetryck.

Byggstopp, extra investeringsavgift på tio procent, Robin Hood-skatt och
andra skatteutjämningsavgifter, kraftigt höjda taxeringsvärden på privata
bostäder, nedsliten infrastruktur, etableringshinder för företag, trängsel i
trafiken, för få utbildningsplatser och för få poliser är några exempel på konsekvenserna
av socialdemokraternas politik.

Enbart Robin Hood-skatten, skatteutjämningsavgifterna och den extra
skatten på företag kommer att kosta Stockholmsregionen 2 000 milj. kr.
1990.

De som drabbas är inte bara enskilda och företag i Stockholmsregionen
utan enskilda och företag i hela landet. Låg tillväxt i Stockholmsregionen
leder till låg tillväxt i hela landet.

Det är i och för sig inget självändamål att Stockholmsregionen skall växa
befolkningsmässigt. Tvärtom är det så att om vi rätt utnyttjar den nya teknologin,
och stimulerar tillväxten i övriga delar av landet, så kan en del av den
verksamhet som i dag finns i Stockholmsregionen lika gärna bedrivas i andra
delar av landet. Verksamhet som behöver vara i Stockholmsområdet får
dock inte hindras eller tvingas någon annanstans. Långsiktigt skulle detta
kunna drabba förutsättningarna för en dynamisk utveckling i hela landet.

Politikerna måste våga stå upp för Stockholm. Vågar vi inte det blir konsekvenserna
ödesdigra för hela Sverige. Oavsett vad politiker eller andra anser
om saken, så det det storstadsområdena, och då främst Stockholm, som avgör
Sveriges utveckling.

Endast den politiska marknaden är överhettad

Det råder ingen överhettning i Stockholmsregionen. Anledningen till att en
ytlig studie ger sådana tecken är att politiska regleringar skapat problem i
ekonomin, och trånga sektorer som annars inte skulle ha funnits. Naturligtvis
blir det köer i Stockholms innerstad om alla bilar tvingas köra igenom
city på grund av frånvaron av en ringled. Självklart skapar den rigida bostadspolitiken
bostadsbrist i och med att den motverkar rörlighet på bostadsmarknaden.

1989 var tillväxten i Sverige den lägsta inom hela OECD. Tillväxten i
Stockholm var lägre än den genomsnittliga tillväxten i landet i övrigt. Den

Mot. 1989/90

Fi304

6

konjunkturbarometer som bia Föreningsbanken presenterade våren 1989 visar
att det bland de 35 000 företagen i Stockholms län finns 31 000 som har
färre än 20 anställda, och att det endast är 69 procent av Stockholms företag
som anger att lönsamheten är tillfredsställande. För Sverige som helhet är
motsvarande siffra 76 procent.

Det skulle föra långt att i denna motion beskriva alla de regleringar som
medverkat till att denna situation uppkommit. Vi vill dock särskilt peka på
en faktor, nämligen världens högsta skattetryck. Det hämmar avsevärt tillväxten
och marknadsekonomins funktioner.

Ett sänkt skattetryck i Sverige skulle vara såväl den bästa regionalpolitiken
som den bästa tillväxtpolitiken.

De moderatledda kommunerna i Stockholmsområdet har under de senaste
åren sänkt kommunalskatterna väsentligt. I Stockholms läns landsting
och de kommuner där moderaterna är i minoritet har vi i de flesta fall föreslagit
sänkta skatter.

De regionala obalanserna mellan norr- och söderkommunerna i Stockholms
län beror i grunden på att kommunalskatten varit för hög och på dåliga
kommunikationer över Mälaren i nord-sydlig riktning. Detta i kombination
med att den största delen av miljonprogrammets bostäder förlädes till
söderregionen, samt att dessa kommuner tidigare motverkade småföretagsetablering,
minskade kommunernas attraktionskraft. De södra länsdelarna
behöver sänkta skatter, ett varierat bostadsbyggande och bättre tvär- och
kringfartsleder. Stimulans istället för reglering.

Sveriges problem är inte att vår tillväxt är för hög, utan att den är för låg.
Ett faktum som även regeringen tycks ha insett, eftersom den nyligen tillsatt
en utredning som ska se över orsakerna till den låga tillväxten. Ett annat
problem för Sverige är dock att vi har en regering som föredrar att hålla verkligheten
på avstånd och hellre utreder än handlar.

Välfärdskris i Stockholm

För närvarande bevittnar vi en välfärdskris i Sverige som är mest märkbar i
Stockholm. En välfärdskris förorsakad av felaktiga politiska beslut. Varje
dag får vi nya exempel på de stora systemfelen. Socialdemokraternas enda
medicin tycks vara mer offentliga utgifter med ity följande högre skatter. Det
löser dock inga problem. På det viset symboliserar välfärdskrisen i Stockholm
den socialdemokratiska välfärdsstatens kris.

Ett exempel på denna felsyn gavs före årsskiftet då statsminister Ingvar
Carlsson uttalade att det är en olycka att man icke har kunnat ha en något
högre skatt i Stockholm, under ett långt antal år, och därmed bättre kunnat
klara av den gemensamma sektorn. Denna uppenbara brist på nytänkande
från socialdemokraternas sida förorsakar en allt tydligare välfärdskris i
Stockholm.

Under 1989 anslogs i Stockholm 159 miljoner kronor för utbyggnad av
barnomsorgen och satsningar på personalen. Resultatet är att 2 000 daghemsplatser
står tomma eftersom den offentliga barnomsorgen inte klarar
av att rekrytera personal. Trots detta vägrar den socialdemokratiska regeringen
att släppa fram alternativ inom barnomsorgen. Omsorgen om de politiska
dogmerna går före omsorgen om barnen.

Mot. 1989/90

Fi304

7

1** Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi301-306

Stockholms kommuns socialnämndsbudget ökade med 500 miljoner kronor
1989. Ändå måste det skäras ned i hemtjänsten. Mer pengar garanterar
inte längre mer service. Gamla lösningar på gamla problem upprepar bara
gamla misstag.

Sjukvården i Stockholms läns landsting kostade drygt 14 miljarder kronor
1989. Ändå är köerna till höftleds- och gråstarrsoperationer årslånga, samt
till mycket enkla och vanliga operationer. 25 000 människor står i olika vårdköer
och möjligheterna att välja sjukvård eller äldreomsorg är nästintill obefintliga.

93 000 människor står i Stockholms bostadskö. 32 000 av dem är ungdomar
som bittert fått erfara att det absolut inte går att bo i socialdemokratiska
bostadspolitikers löftesrika, men ack så tomma, luftslott.

Byråkratiska regler och segdragen hantering hos länsbostadsnämnden gör
att många angelägna bostadsbyggnadsprojekt försenas eller förhindras. Ett
mindre byråkratiskt system skulle bidra till att ge Stockholmsregionen de bostäder
man så väl behöver. Friare finansieringsformer skulle också innebära
möjligheter till fler bostäder. Byggföretagen bör tillåtas att frifinansiera så
kallade överkostnader.

Varje morgon tillbringar tiotusentals Stockholmare lång tid i långa bilköer.
Inte för att de trivs med det, utan för att de måste transportera sig till
sina arbeten. Ändå vägrar socialdemokraterna att lösa Stockholmsregionens
trafikproblem och bygga kringfartsleder. Och ändå vägrar regering och riksdag
att ge Stockholmsområdet sin rättmätiga andel av de statliga medlen för
väginvesteringar. I Stockholmsregionen bor 20 procent av landets befolkning,
men regionen erhåller endast tio procent av det statliga väganslaget.

Redan i dag har många fångar bättre miljö än många av Stockholms skolbarn.
Ändå vill regeringen tvinga kommunerna att bygga nya kontor åt lärarna,
på skolbarnens bekostnad. Det skulle kosta 400 miljoner bara i Stockholms
kommun.

Flera människor jagar dagtid felparkerare än tjuvar i Stockholm. Bostadsinbrott
blir mycket sällan uppklarade.

Många äldre människor vågar inte åka tunnelbana kvällstid.

Ensamma nattvandrare riskerar att råka ut för ett meningslöst och brutalt
våld. Storstockholm behöver därför ökade resurser till polis- och ordningsmakt.

För att förändra och förbättra denna situation krävs det en politik som
låter så mångå beslut som möjligt stanna kvar hos människorna själva och
därmed möjliggör ett ökat ansvarstagande. En politik som avvecklar hindrande
lagar och styrning och som sänker skatterna.

De offentliga monopolen måste upphävas. Alternativ måste tillåtas inom
barnomsorgen, exempelvis genom att upphäva Lex Pysslingen och godkänna
Uppsalamodellen. Patienterna måste själva få rätt att välja läkare och
privat sjukvård skall tillåtas. Dagmar skall omgående avskaffas och en vårdgaranti
införas, innebärande att sjukvårdsförsäkringen skall följa patienten
till den privata eller offentliga vårdgivare han själv väljer.

Nya alternativ inom äldreomsorgen skall stimuleras, och alla skall själva
få välja hemhjälp.

Kvalitet i undervisningen och upprustning av skolorna måste tillåtas gå i

Mot. 1989/90

Fi304

8

första hand, i stället för att tvinga kommunerna att bygga nya kontor åt lärarna.

Hyresgästerna i allmännyttan skall ges rätten att äga sina egna hem. Därför
måste Lex Malmö upphävas som förhindrar detta. Den rigida socialdemokratiska
bostadspolitiken måste ersättas med en friare bostadsmarknad.

Stockholmsregionens infrastruktur måste upprustas inför nittiotalet, bl.a.
med kringfartsleder. För närvarande pågår en ofattbar kapitalförstöring.
Gamla strukturer slits ned och nya tillåts aldrig att komma längre än till skissbordet.
Även här lider socialdemokraterna av beslutsångest och handlingsförlamning.

Dessutom måste skattetrycket sänkas. Höga skatter, inte minst kommunalskatterna,
slår hårdast mot låginkomsttagarna.

Kommunalskatterna - den största boven

Om staten skulle låta kommunerna behålla sina skatteintäkter så skulle
många problem kunna lösas. Det faktum att staten idag drar in pengar från
vissa kommuner med den ena handen för att sedan något slumpartat dela
ut dem med den andra innebär endast en ökad rundgång och slöseri med
resurser.

Kommunalskatterna måste sänkas i de flesta kommuner, eftersom kommunalskatten
är den största utgiften efter mat och bostad för låg- och medelinkomsttagare.
Verkligt höga skatter, som de vi har i Sverige, drabbar främst
de som behöver pengarna bäst, dvs låg- och medelinkomsttagarna.

En följd av de dyra, storskaliga och rigida offentliga välfärdslösningarna
samt statens ambitioner att tära ytterligare på kommunernas kassor är att
kommunerna drivs mot nya skattehöjningar. 1990 kommer kommunalskatterna
att i genomsnitt höjas med 36 öre per kommun, vilket är den högsta
höjningen sedan 1983. Det innebär att den genomsnittliga kommunalskatten
kommer att vara 31,16 kronor 1990. Endast i 25 kommuner kommer invånarna
att ha en kommunalskatt under 30 kronor, vilket i sin tur innebär att
skatteomläggningens målsättning med en högsta marginalskatt 1991 om 50
procent inte kommer att bli verklighet för invånarna i 259 av Sveriges 284
kommuner. Därtill kommer eventuella ytterligare kommunala skattehöjningar
inför 1991.

Av denna anledning är det absolut nödvändigt att omgående införa ett
kommunalt skattestopp, eftersom vi redan nu kan konstatera att vi hamnat
i en situation där staten kompenserar sig för skatteomläggningen bia genom
att höja kapitalskatter och indirekta skatter, och att kommunerna höjer inkomstskatter
och avgifter.

Men Stockholms läns invånare tyngs inte bara av sina egna kommunalskatter,
utan de tvingas även betala andras skatter. 1990 kommer exempelvis
invånarna i Stockholms stad tvingas betala 618 miljoner kronor till invånare
i andra kommuner, vilket innebär 923 kronor per stockholmare. Hur många
skolor skulle t.ex. inte ha kunnat rustats upp för detta belopp? Till detta
kommer Robin Hood-skatten samt de skatteutjämningsavgifter som Stockholms
läns landsting tvingas betala. Sammantaget skall regionens invånare
betala ca 2 000 miljoner kronor i skatteutjämningsavgifter 1990.

Mot. 1989/90

Fi304

9

Ett fungerande skatteutjämningssystem skall utjämna de skillnader i yttre
förutsättningar som inte kommunerna själva kan ändra på. Det skall avse
sådant som befolkningsstruktur, skatteunderlag och kostnadsläge, men inte
standarden på den kommunala verksamheten eller slöseri med kommunala
medel. Nivån på kommunalskatten skall vara ett utslag av den kommunala
självstyrelsen och av vilka avvägningar som kommunens invånare gör mellan
offentlig och privat verksamhet.

Det av socialdemokraterna införda skatteutjämningssystemet har inte
medverkat till att hålla nere kommunalskatterna, utan tvärtom gynnat de
kommuner som har haft mycket höga kommunalskatter, det vill säga företrädesvis
socialdemokratiskt styrda kommuner.

Det sedan några år införda Robin Hood-systemet är särskilt stötande eftersom
det är fullständigt orimligt att kommuner som är sparsamma med
skattebetalarnas pengar och bedriver en kostnadseffektiv verksamhet skall
straffas av staten.

Verkligheten visar också att trots skatteutjämningsavgifterna finns det
mycket stora skillnader i kommunalskatt mellan olika delar av landet. Troligen
beror det på en medveten politik. Kommuner med höga kommunalskatter
har inte fått några motiv till att sänka skattenivån.

Ytterst är det ju dock inte kommunen som drabbas av skatteutjämningsavgifterna
utan kommunens invånare. Alltså tvingas låginkomsttagare i
Stockholm betala simhallar för invånare med högre inkomster i andra kommuner.
I detta finns ingen rättfärdighet.

Avskaffa därför omgående Robin Hood-skatten, skatteutjämningsavgiften
och den extra investeringsavgiften för företag. Inför dessutom ett kommunalt
skattestopp.

Huvudstadsregionens försvar

Det ökade strategiska intresset för huvudstadsregionens försvar som hänger
samman med vikten av att Sverige kan försvaras även vid överraskande angrepp
gör det angeläget att den nu sittande försvarskommittén särskilt beaktar
denna viktiga uppgift för försvaret.

Det gäller framför allt möjligheterna att mobilisera förband ur Stockholmsområdet,
säkerheten för rikets ledning med underställda myndigheter
samt civilbefolkningens skydd.

Samspelet mellan polis och militär, luftförsvaret av Storstockholmsregionen
och de marina infartsvägarna är av särskilt intresse för att trygga huvudstadsområdet
mot överraskande angrepp.

Behovet av att huvudstadsperspektivet skall spela en viktig roll i den civila
beredskapsplaneringen gör det vidare angeläget att den civila beredskapsplaneringen
skall ha sitt säte i Stockholm och ej i Örebro som har föreslagits
i budgetpropositionen med anledning av att Östra civilområdet och Bergslagens
civilområde fr.o.m. den 1 juli 1991 slås ihop till Mellersta civilområdet.

Goda möjligheter att i det fredstida beredskapsarbetet kunna samverka
med olika civila totalförsvarsmyndigheter på den regionala nivån talar för en
placering i Stockholm. En placering i Stockholm underlättar också för att i
kriser och i händelse av krig snabbt kunna etablera den samverkan som be

Mot. 1989/90

Fi304

10

hövs mellan civila och militära myndigheter. Till detta kommer att det i
Stockholm redan finns ett kansli, för civilbefälhavaren i östra militärområdet.
Ekonomiska och rationella skäl talar för att man utnyttjar detta för den
nya ledningsorganisation som blir följden av att ett nytt sammanslaget civilområde
bildas.

Stockholmsregionen - Sveriges spjutspets mot framtiden

Att uppmuntra det personliga ansvaret, med svängrum för den enskildes
skaparkraft och idérikedom samt individuella ambitioner och intressen,
måste vara grunden för en framtida kunskaps- och förnyelsepolitik för Sverige.
Tider av snabb teknologisk förändring kräver ansvarstagande individer
för att de teknologiska förändringarna skall göras till det godas redskap.

Svenskt näringsliv har genomgått en snabb omvandling under de senaste
decennierna, och Stockholmsregionen har kommit längst i denna omvandling.
Därmed understryks regionens betydelse för hela landet på detta område.

I dag finns nära 40 procent av landets sk kunskapsföretag i Stockholmsregionen.
Nära en fjärdedel av regionens anställda finns inom denna sektor.
Den speciella miljö som erbjuds i Sveriges huvudstad skapar naturligtvis särskilt
goda betingelser för förnyelsefrämjande verksamhet. Raserar vi eller
försämrar denna miljö, den enda verkligt konkurrenskraftiga i Sverige, blir
lokaliseringsalternativet för dessa inte Norrbotten eller Blekinge utan ett
storstadsområde inom EG. Sådan är verkligheten.

Stockholm har därför stor betydelse för Sveriges framtida integration i den
europeiska gemenskapen. Perspektivet mot öst har också blivit allt intressantare
i takt med förändringarna inom de östeuropeiska länderna. Sedan
gammalt har Stockholm spelat en stor roll sett ur Östersjöperspektiv. Det
var här kontakterna knöts ekonomiskt och kulturellt mellan länderna kring
Östersjön. De nya kontakter, som den förändrade politiska situationen i
Östersjöländerna har lett till gör att Stockholms roll som kontaktplats åter
har ökat betydligt. Öppenhet i dessa kontakter är av stor vikt för vårt land.
En stagnation för Stockholm innebär därför också stagnation för mängder
av viktiga kontakter av betydelse för Sveriges roll i det framtida Europa.

Stockholmsregionen har 19 procent av landets befolkning, men 47 procent
av landets programmerare, systemerare och dataoperatörer samt 38 procent
av civilingenjörerna. Siffror som dessa visar Stockholms viktiga roll som teknologisk
spjutspets mot framtiden.

Stockholmsregionens näringsliv fungerar i en konkurrensmiljö som präglas
av dynamisk konkurrens, vilket kännetecknas av bia låg priskänslighet,
kunskapsorienterad verksamhet och höga FoU-kostnader. Konkurrenssituationen
karakteriseras snarare av teknikkapplöpning än av priskrig.

Eftersom Sverige är ett litet land så har ny teknik ofta sitt ursprung i andra
länder. Följden blir då att teknikförnyelsen till stor del är beroende av teknikimport.
Ur denna teknikimport uppkommer sedan ofta det som kan kallas
importsubstitution, dvs nya produkter och ny teknik utvecklas och tillverkas
inom landet.

Eftersom drygt 35 procent av landets importföretag finns i Stockholmsre

Mot. 1989/90

Fi304

11

gionen, med överrepresentation för företag med strategisk betydelse vad
gäller teknikimport och teknikförnyelse, har regionen ett för Sverige unikt
importnätverk och därmed även teknikförnyelse- och spridningsmöjligheter
til resten av landet.

Näringslivets snabba teknikförnyelse ställer ökade krav på arbetskraftens
kvalifikationer och därmed på hela utbildningssystemet. Mot bakgrund av
att Stockholmsregionen leder denna process är efterfrågan på högutbildade
särskilt stor i denna region. Det är därför allvarligt att Stockholmsregionen
fått en allt mindre del av landets utbildningsresurser på högskolenivå. Resultatet
har blivit en kraftig inflyttning av kvalificerad och välutbildad arbetskraft
från andra delar av landet.

Således kan det än en gång konstateras att alla åtgärder i syfte att minska
tillväxttakten i Stockholmsregionen har som effekt att tillväxten minskar såväl
i Stockholmsregionen som i landet i övrigt.

Att som det socialdemokratiska finansborgarrådet i Stockholms stad,
Mats Hulth, säga att hittills har vi stoppat arbetsplatser i Stockholm för 22
miljarder, och det har vi gjort med glädje, visar bara på en opportunistiskt
betingad Stockholmsfientlighet, som är till skada både för regionens invånare
och Sverige som nation.

Även den socialdemokratiska partisekreteraren, Bo Toresson, har varit
ute och fiskat i samma grumliga vatten. Våren 1989 sade han att flyttar inte
företagen ut från storstäderna tänker vi gripa in.

Moderata Samlingspartiet tänker bestämt stå upp för Stockholmsregionen
även i fortsättningen och söka bevara Sveriges huvudstad mot den Stockholmsfientliga
inställning som finns bia hos regeringen.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av det statliga väganslaget,1]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny inriktning beträffande de kommunala skatterna,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det s.k.
Dagmarsystemet skall avskaffas,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolpolitikens inriktning,3]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den kommunala skatteutjämningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunalt skattestopp,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förstärkt ordningsmakt i Stockholm,4]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnomsorgspolitikens utformning,5]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny utformning av bostadspolitiken och bostadsfi

Mot. 1989/90

Fi304

12

nansieringens utformning i syfte att förenkla och skapa förutsättningar
för fler bostäder, 6]

[att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Europapolitikens inriktning,7]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Stockholmsområdets militära och civila försvar.8]

Stockholm den 23 januari 1990

Margaretha af Ugglas (m)

Elisabet Fleetwood (m) Charlotte Cederschiöld (m)

Görel Bohlin (m) Filip Fridolfsson (m)

Göran Åstrand (m) Göran Ericsson (m)

Gunnar Hökmark (m)

1 1989/90:T317

2 1989/90:Sf278

3 1989/90:Ub252

4 1989/90:Ju219

5 1989/90:So616

6 1989/90:Bo214

7 1989/90: U510

8 1989/90:Fö306

Mot. 1989/90

Fi304

13