Bättre arbetsmiljö

Motion 1988/89:A222 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :A222

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Bättre arbetsmiljö

Mot.

1988/89

A222-223

Utslitna ryggar, armar, händer, knän, stress och monotoni och vantrivsel.

Allt färre når pensionsåldern, yngre tvingas till omskolning, och många är
utslagna vid 25 år. Det här är ett vanligt reportage om arbetsmiljön 1989. Allt
fler blir utslagna av jobbet i skogen, i gruvorna, i vården av gamla och sjuka, i
verkstadsindustrin, i byggbranschen osv. Ingen bransch eller verksamhet kan
undantas. Det är denna verklighet som skyddsombuden rapporterar om, en
verklighet som de har kunskap om, och de vet också vilka åtgärder som
behöver vidtas.

Hur kan det vara så här, i det svenska arbetslivet, 11 år efter det att
Arbetsmiljölagen trädde i kraft? Hur kan det vara problem med arbetsmiljön
när AML:s 1§ i 2 kap. lyder:

Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och
den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i
fysiskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anordnas så,
att arbetstagaren själv kan påverka sin arbetssituation.

Finns kanske förklaringen till utvecklingen i hur lagen skall förverkligas? I
AML:s kapitel 3,1§ sägs: Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för
att åstadkomma en god arbetsmiljö. Denna paragraf upphäver partsförhållanden
och utgår från att Saltsjöbadsavtalets klassamarbetsanda skall
gälla. Denna paragraf får även sina följder i hela arbetsmiljöarbetet eftersom
AML är en ramlag, vilken arbetarskyddsstyrelsen skall konkretisera med
föreskrifter och anvisningar.

Det är en illusion att arbetsköparna och de arbetande har förenliga
intressen. 11 års erfarenheter har bevisat att avgörande intressemotsättningar
som strikt affärsmässig verksamhet och arbetarnas krav på att inte slitas ut
eller bli sjuk av sitt arbete inte kan lösas.

Arbetsmiljöproblem är MBL-frågor

Redan när arbetsmiljölagen antogs sköts de viktiga psykosociala frågorna på
framtiden. SAF har hittills stoppat varje försök att ge ut verkliga föreskrifter
om de psykosociala frågorna. Här handlar det om hur arbetet organiseras,
arbetstakt, innehåll, krav, etc. I bakgrunden finns de stora avgörande
frågorna om investeringar, lönsamhet och organisation av arbetslivet. Vem
skall bestämma? Dessa för arbetsmiljön avgörande frågor är i det praktiska
livet MBL-frågor, och MBL ger praktiskt taget inga maktbefogenheter för 1

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. NrA222-223

arbetarintresset. Lagen bygger uteslutande på samförstånd eller som SAF:s Mot. 1988/89

VD Olof Ljunggren uttryckt det i en debattbok: A222

En annan sak är, vilket jag sagt många gånger, att man ägnade sig åt verbalt
bedrägeri när medbestämmandelagen instiftades. Man talar om medbestämmande
i tron - och människor trodde - att de skulle få bestämma. Att man via
medbestämmandeförhandlingar - förhandlingar som det så bedrägligt heter i
lagen - skulle söka sig fram till kompromisser, vilket innebär att man är med
och bestämmer. Det var aldrig meningen med MBL.

Meningen med MBL är, enligt SAF-direktören, att arbetsgivaren har en
självklar informationsplikt och att facket får ge sin syn på en viss fråga.

Därefter fattar man beslut och det är arbetsgivaren som fattar beslutet,
säger Olof Ljunggren.

Utifrån dessa faktiskt uttalade maktpositioner i arbetslivet behövs klara
förstärkningar av arbetarintresset i lagstiftningen. Det behöver inte utredas,
verkligheten känner vi till.

Det är även skrämmande hur partsförhållandena har suddats ut i
arbetslivsfrågorna och särskilt arbetsmiljöfrågorna. När SIFO ställde frågan
till de arbetande: Vern är ansvarig för arbetsmiljön på ditt jobb? blev
svaret att 40 procent trodde det var skyddsombudet som ansvarade och bara
34 procent visste att det är arbetsgivaren som har ansvaret för arbetsmiljön på
jobbet.

Detta är en svidande kritik mot facket som inte lyckats göra arbetsmiljöfrågorna
till partsfrågor, och vidare är det en kritik av hela klassamarbetspolitiken.

Vpk och arbetsmiljön

När nu regeringen tillsatt en arbetsmiljökommission för att kartlägga de
400 000 sämsta arbetsmiljöerna, så är det en logisk följd av utvecklingen på
arbetsmiljöområdet. För vpk som hela tiden pekat på bristerna i arbetsmiljön
är det inget nytt. Dessvärre har det varit ett kompakt ointresse från
regeringen att vidta några som helst åtgärder under hela åttiotalet. Så sent
som vid föregående års riksdagsbehandling avslogs vpk:s yrkanden om
utvärdering och åtgärder i arbetsmiljöfrågor. Det gällde en utvärdering av 12
viktiga arbetsmiljöfrågor. Vpk fick avslag även på särskilda insatser mot
belastnings- och förslitningsskadorna.

Vpk var från början kritisk mot Arbetsmiljölagens utformning som en
ramlag, som utifrån allmänt hållna huvudprinciper överlämnade alltför
viktiga beslut till arbetarskyddsstyrelsen. Vid riksdagsbehandlingen (se
partimotion 1976/77:149) levererade vpk en omfattande kritik mot varje
kapitel i lagen. Vpk ansåg att lagen var ett visst framsteg i kampen för en
bättre arbetsmiljö, men helt otillräcklig, eftersom den slog fast att arbetsmiljöarbetet
skulle bygga på klassamarbete. Kritiken presenterades i 31 satser
och sammanfattades i fyra punkter.

En avgörande brist var att arbetsmiljölagen inte gav fackföreningarna
några konkreta maktbefogenheter. De övergripande arbetsmiljöproblemen
som arbetstakt, jäkt och stress, utslagning och utsortering överlämnades till
förhandlingar enligt medbestämmandelagen. 2

Nya mål och medel för bättre arbetsmiljö

Det är utmärkt att socialdemokraterna i valrörelsen lovat kartlägga de
400 000 sämsta arbetsmiljöerna. Vpk har i flera år krävt att åtgärder skall
vidtagas mot arbetsmiljöns brister. Dessvärre har det varit ett kompakt
ointresse för sådana åtgärder tidigare. Så sent som i våras enades socialdemokrater
och borgerliga partier om att avslå ett vpk-krav i riksdagen om att
arbetsmiljölagen borde ses över.

Nu har äntligen regeringspartiet kommit i kapp verkligheten och insett att
åtgärder är nödvändiga. De dåliga arbetsmiljöerna är i dag väl kända och
dokumenterade. Det gäller bl.a. belastnings- och förslitningsskador. Sådana
skador blir vanliga inom allt fler yrkesområden - inte minst i kvinnodominerade
yrken. 80% av alla yrkesverksamma inom industrin drabbas någon gång
av belastningsskador. Förutom det mänskliga lidandet kostar dessa skador
ofantliga summor varje år - detta för att företagens vinster och lönsamhetskrav
går före de anställdas hälsa. Det finns ett intimt samband mellan teknik

- arbetsorganisation - fysisk - psykisk förslitning av arbetskraften.

God livsmiljö förutsätter meningsfulla, intressanta och omväxlande jobb.
Det är inte många förunnat i dag. Arbetslivet genomgår en snabb teknologisk
omvandling på storkapitalets villkor. En elit innehar stora expertkunskaper.
En del har god utbildning. Men den stora majoriteten löneanställda i privat
och offentlig verksamhet har otillräcklig grundutbildning, monotona och
förslitande jobb - känslan av maktlöshet ökar.

Ny teknik kan vara ett medel för att berika arbetet, men är i dag främst ett
medel för att öka företagens vinster.

Sedan nuvarande arbetsmiljölag trädde i kraft 1978, har en del lunga och
hälsovådliga jobb försvunnit, men alltför många finns fortfarande kvar. Den
allvarligaste bristen i arbetsmiljölagen, som också är anledningen till de
senaste årens nya arbetsmiljöproblem, är att fackföreningarna och de
arbetande inte fått några konkreta maktbefogenheter som gör det möjligt att
motverka ökad arbetstakt, jäkt och stress, utslagning och utsortering. Dessutom
är arbetsorganisationen bristfällig. Ovannämnda problem ansågs kunna
lösas via förhandlingar enligt medbestämmandelagen (MBL).

Det krävs nu en förnyelse av arbetslivets villkor. 1970-talets arbetsrättsreformer
och metoder är i dag både otillräckliga och felaktiga.

Arbetsorganisationen måste ändras så att respekten för livet och de
arbetandes människovärde blir viktigast. Den måste ändras utifrån de
arbetandes egna erfarenheter och behov så att den kan erbjuda alla
meningsfulla och omväxlande jobb. För att uppnå detta krävs två huvudinsatser:

- En omfattande vuxenutbildningsreform som ger alla med otillräcklig
grundutbildning rätt till teknisk-humanistisk utbildning.

- En vid arbetsrätts- och arbetsmiljöreform som ger de anställda och dess
lokala fackliga organisationer maktbefogenheter att frambringa en ny
utformning av arbetsorganisationen.

1* Riksdagen 1988/89.3sami. NrA222 -223

Arbetsmiljö och EG Mot. 1988/89

A222

Svenska samhällets harmonisering till EG kan aldrig få inkräkta på arbetsmiljöns
utformning. Det är till stor del en fråga om demokrati och även en
fråga om hur mycket den lagstiftande församlingen i Sverige skall kunna
utöva sin demokratiska roll.

Med vilka harmoniserar vi oss? Är det en överstatlig demokratisk organisation?
Nej i EG har de folkvalda bara en rådgivande funktion. Vilka möter
då de svenska arbetsmiljöföreträdarna i Bryssel? Det är byråkrater och
näringslivsfolk som är EG och i stort är avskilda från varje demokratisk
process. Här har Sverige sina kontakter med EG, och sedan är det de svenska
experterna på varje arbetsmiljöområde som i praktiken avgör hur den
svenska harmoniseringen skall utformas. Den partssammansatta arbetarskyddsstyrelsen
har visserligen sista ordet, men otvivelaktigt är det EGbyråkratin
och den svenska byråkratin som förverkligar hur arbetsmiljöharmoniseringen
skall se ut.

Arbetsmiljökommissionens arbete

Nu har regeringen tillsatt en arbetsmiljökommission med John-Olle Persson
som ordförande. Den är tillsatt på vanligt manér, alla parter är med, den skall
bedrivas i samförstånd mellan parterna och frågan är: När redan arbetarskyddsstyrelsen
har misslyckats med samma sammansättning, kan då denna
kommission lyckas? Dessutom är den i huvudsak sammansatt av toppfigurerna
i samhällets etablissemang, medan de som har kunskapen både i
myndigheter och i arbetslivet inte får bilda några arbetsgrupper. Regeringen
kan inte med hänvisning till kommissionen avhända sig ansvaret för
övergripande och generella åtgärder.

Aktionsprogram mot utslagning och dåliga arbetsmiljöer

När utslagning från jobbet och skadorna från arbetslivet fått en sådan
omfattning som för 1986-107 döda i arbetslivet, 35 865 arbetsskadade och
98 535 arbetssjukdomar och när dessutom långtidssjukskrivningarna och
förtidspensioneringarna ökar - krävs det ett politiskt utformat aktionsprogram
mot utslagning och dåliga arbetsmiljöer.

1. En kraftig skärpning av arbetsmiljölagstiftningen med bl.a. tvingande
gränsvärden mot för högt arbetstempo, begränsning av skiftarbete som inte
är samhällsnödvändigt, förbud mot ackord och liknande prestationslöner och
normer som driver upp arbetstempot samt förbud mot varannan-helgtjänstgöring
t.ex. inom vården.

2. Rätt till arbetsrehabilitering för alla som slagits ut från arbetsmarknaden.
En sådan rättighet kräver att program upprättas för att ge lämpliga
arbeten för alla som vistas på vårdinstitutioner av alla slag och för dem som
nu uppbär förtidspension och vill återgå till arbetsmarknaden.

3. Kraftig utbyggnad av yrkesmedicin och forskning som gäller sambandet
mellan missförhållandena på arbetsplatsen och ohälsa.

4. Åtgärder som nedbringar konsumtionen av alkohol, lugnande tabletter

och andra droger. Samhället skall ha en restriktiv syn på användandet av 4

droger.

5. En förstärkt ställning för den lokala arbetsmiljökampen och utvidgad
rätt för skyddsombud och lokal fackförening att ingripa mot misstänkt
hälsofarliga arbetsförhållanden. Skyddsombudens rätt i 7§ i AML att stoppa
arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara skall omfatta alla arbeten
som kan misstänkas ge den arbetande ohälsa. Yrkesinspektionens möjligheter
att upphäva skyddsombuds beslut skall starkt begränsas.

6. Gränsvärdessättningen skall ske med klara säkerhetsmarginaler. Gränsvärdena
skall enbart sättas utifrån miljöaspekten, inte utifrån ekonomiska
faktorer. Likaså måste de kemiska riskerna regleras genom att bristerna i
produktkontroll och föreskrifter åtgärdas.

7. Förslitnings- och belastningskadorna måste snabbt åtgärdas. Ett första
mål är att skapa förutsättningar så att skadorna och kostnadernas omfattning
halveras. Makt till de arbetande för att framtvinga nya arbetsorganisationer
är nödvändig.

8. Maktförhållandena i samhället kräver att arbetarskyddsstyrelsen genom
sin centrala roll har en kvalificerad majoritet för arbetarparten.

9. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot kvinnornas arbetsmiljö då
kvinnor drabbas värst av arbetslivets utveckling. Åtgärder som skyddar
gravida kvinnor, inklusive foster är nödvändiga. Rätten till omplacering i
vissa fall måste utvidgas etc.

10. Företagshälsovården bör få en starkare ställning och en kraftigare
inriktning mot s.k. psykosociala frågor.

11. Arbetsmiljölagens utformning skall vara demokratisk och därmed stå
fri och obunden från påtryckningar från EG:

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag ingående i ett
aktionsprogram mot utslagning och dålig arbetsmiljö och som innefattar:

a) att gränsvärden mot för högt arbetstempo, begränsning av
skiftarbete, förbud mot ackord och varannan-helg-tjänstgöring t ex
inom vården införs,

b) att rätt till arbetsrehabilitering införs och att program upprättas
för att ge alla som skall återvända till arbetslivet ett arbete enligt vad
motionen anför,

c) att en kraftig utbyggnad av yrkesmedicin och forskning sker
enligt vad motionen anför,

d) att betydande insatser görs för att begränsa bruket av alkohol och
droger,

e) att utvidgad rätt för skyddsombud att avbryta hälsofarligt arbete
införs enligt vad motionen anför,

f) att gränsvärden sätts uteslutande från miljöhänsyn,

g) att arbetarskyddsstyrelsen ges en sammansättning med kvalificerad
majoritet för arbetarparten,

h) att åtgärder vidtas för att halvera belastnings- och förslitningsskadorna
enligt vad motionen anför,

Mot.

A222

i) att särskilda åtgärder vidtas för att förbättra arbetsmiljön i de Mot. 1988/89
kvinnodominerade yrkena, A222

j) att företagshälsovården ges en starkare ställning,
k) att arbetsmiljöfrågorna skall bedömas oberoende av påtryckningar
från EG,

1) att en ny arbetsrättsreform genomförs där de lokala fackföreningarna
tillerkänns avgörande maktbefogenheter.

Stockholm den 22 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Karl-Erik Persson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)
Annika Åhnberg (vpk)

6