Ökad kontroll i hälso- och sjukvården

Betänkande 2022/23:SoU5

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
25 januari 2023

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Ökad kontroll i sjukvården (SoU5)

Riksdagen sa nej till regeringens förslag om ändrade förutsättningar när regioner tecknar avtal med privata vårdgivare som även har försäkringsbolag som uppdragsgivare. Regeringens förslag gäller förändringar i hälso- och sjukvårdslagen och innebär att det ska framgå i avtalet hur det säkerställs att den privata vårdgivarens övriga uppdrag inte har en negativ inverkan på den vård som utförs på uppdrag av regionen.

Riksdagen sa ja till förslaget i hälso- och sjukvårdslagen om att rehabilitering ska ingå i primärvårdens grunduppdrag.

Riksdagen sa ja till förslaget om ändring i patientsäkerhetslagen, som innebär att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) ska få förelägga, det vill säga beordra, den vårdgivare som inte har anmält sig till Ivo:s vårdregister att göra det. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite, det vill säga böter.

Lagändringarna i patientsäkerhetslagen träder i kraft den 1 juli 2023. Lagändringen i hälso- och sjukvårdslagen träder i kraft den 1 januari 2024.

Utskottets förslag till beslut
Delvis bifall till propositionen. Utskottet föreslår att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i 15 kap. 2 § hälso- och sjukvårdslagen. Utskottets förslag grundas på motionsyrkanden. Utskottet anser vidare att riksdagen även bör avslå förslaget till övergångsbestämmelse. Utskottet ställer sig bakom förslaget till lag om ändring i patientsäkerhetslagen samt övriga förslag i hälso- och sjukvårdslagen. Avslag på övriga motioner.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2022-12-01
Justering: 2022-12-08
Trycklov: 2022-12-16
Reservationer: 4
Betänkande 2022/23:SoU5

Alla beredningar i utskottet

2022-11-10, 2022-12-01

Ökad kontroll i sjukvården (SoU5)

Socialutskottet föreslår att riksdagen säger nej till regeringens förslag om ändrade förutsättningar när regioner tecknar avtal med privata vårdgivare som även har försäkringsbolag som uppdragsgivare. Regeringens förslag gäller förändringar i hälso- och sjukvårdslagen och innebär att det ska framgå i avtalet hur det säkerställs att den privata vårdgivarens övriga uppdrag inte har en negativ inverkan på den vård som utförs på uppdrag av regionen. Utskottets förslag grundas på motionsyrkanden.

Däremot föreslår utskottet att riksdagen säger ja till förslaget i hälso- och sjukvårdslagen om att rehabilitering ska ingå i primärvårdens grunduppdrag.

Utskottet föreslår också att riksdagen säger ja till förslaget om ändring i patientsäkerhetslagen, som innebär att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) ska få förelägga, det vill säga beordra, den vårdgivare som inte har anmält sig till Ivo:s vårdregister att göra det. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite, det vill säga böter.

Lagändringarna i patientsäkerhetslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2023. Lagändringen i hälso- och sjukvårdslagen förslås träda i kraft den 1 januari 2024.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Bordläggning: 2023-01-24
Debatt i kammaren: 2023-01-25
Stillbild från Debatt om förslag 2022/23:SoU5, Ökad kontroll i hälso- och sjukvården

Debatt om förslag 2022/23:SoU5

Webb-tv: Ökad kontroll i hälso- och sjukvården

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 61 Linda Lindberg (SD)

Herr talman! I dag debatterar vi propositionen om en ökad kontroll i hälso- och sjukvården, som är framlyft av den föregående socialdemokratiska regeringen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut, som innebär delvis bifall till, delvis avslag på propositionen.

Utskottet ställer sig alltså bakom förslaget till lag om ändring i patientsäkerhetslagen samt övriga förslag i hälso- och sjukvårdslagen. Dessa förslag innebär bland annat att Inspektionen för vård och omsorg ska förelägga den som inte har fullgjort sin skyldighet att anmäla till vårdgivarregistret att fullgöra denna skyldighet. Ett beslut om föreläggande ska förenas med vite. Samtidigt ska bestämmelsen om straffansvar för underlåtenhet att anmäla upphöra att gälla.

Ytterligare föreslås det att primärvårdens grunduppdrag även ska omfatta rehabiliterande insatser.

Vi sverigedemokrater är positiva till en ökad kontroll inom den svenska hälso- och sjukvården men vill avstyrka regeringens förslag om att ökad kontroll endast ska gälla regioner som ingår samarbete med privata vårdgivare som har flera uppdragsgivare. Vi säger alltså nej till regeringens - den föregående regeringens - förslag om ändrade förutsättningar när regioner tecknar avtal med privata vårdgivare som även har försäkringsbolag som uppdragsgivare.

Det är just detta som den socialdemokratiska regeringen har hängt upp sig på. Det finns inget som tyder på att detta skulle vara ett problem eller att det finns ett sådant behov, utan detta är i princip en högst ideologisk fråga.

Det går inte heller att se i utredningen att det finns ett behov av en sådan lagändring som föreslås i propositionen. Snarare visar utredningens undersökning att det i regel finns en god relation mellan regionerna och de privata vårdgivarna och vidare att regionerna har stort förtroende för de privata vårdgivarna. Det finns således inga tydliga skäl att misstänka att de privata vårdgivarna gör orättvisa eller felaktiga bedömningar gällande den etiska plattformens rangordning som utgår från att den som är i störst behov av vård också ska prioriteras vid vård.

Man kan dock konstatera att frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar i princip är oreglerade, men vi ser inte att det nu aktuella förslaget skulle utveckla och förbättra de privata sjukförsäkringarnas funktionssätt.

Herr talman! Samtidigt har antalet privata sjukvårdsförsäkringar ökat under 2000-talet, och runt 700 000 personer har i dag en privat sjukvårdsförsäkring. Det är tydligt att det främst är mindre företag och småföretagare som tecknar försäkringar åt sina anställda för att snabbt kunna få tillbaka sin personal i arbete. Och det i sig, herr talman, talar sitt språk. Vi - eller snarare den föregående regeringen - har misslyckats med svensk vård när antalet som tecknar sjukvårdsförsäkring ökar. Man kan helt enkelt inte lita på den svenska sjukvården och att man får den vård man behöver när man behöver den.

Det är samtidigt också värt att nämna att betalningar av hälso- och sjukvård via privata sjukvårdsförsäkringar uppskattas uppgå till ungefär 0,7 procent av den totala hälso- och sjukvårdsutgiften - alltså en försvinnande liten del.

Vidare är det, som flera remissinstanser påpekar, redan i dag möjligt att via avtal reglera att patienter vars vård finansieras av privata sjukförsäkringar inte får förmånligare väntetider än övriga. Detta regleras i dag i hälso- och sjukvårdslagen, och det finns även i kommunallagen bestämmelser om att kommuner och regioner som genom avtal lämnat över skötseln av en kommunal angelägenhet ska kontrollera och följa upp verksamheten.

Det skulle kunna vara så, herr talman, att Socialdemokraterna lägger över sitt misslyckande med den svenska hälso- och sjukvården på landets privata vårdgivare i stället för att prata om det som verkligen är problemet: styrningen av och utmaningen med den svenska vården. Det kan vara här vi har problemet. Jag tror att det vore bra för Sverige om den föregående regeringen hade haft lite mer intresse av detta än av att hitta fel hos andra, som i så många andra sammanhang. Det är alltid någon annans fel, herr talman.

Vad jag menar är att svensk hälso- och sjukvård står inför många, många utmaningar. Det vet vi alla i denna sal och alldeles för många runt om i landet, såväl patienter som profession. Inte minst är de orimligt långa vårdköerna värda att nämna i sammanhanget. De är faktiskt så långa att folk hinner avlida innan man får sin vård.

Att i samma veva lägga fram förslag som begränsar vårdgivare som vill kliva fram och dra sitt strå till stacken är märkligt. Nej, herr talman, i stället behöver vi se till att vi ökar effektiviteten och får ned vårdköerna. Då kan vi inte begränsa och strama åt för dem som vill hjälpa till att leverera vård i vårt land.

Det är av stor vikt för svensk sjukvård att man arbetar med att stärka och möjligen förenkla samarbetet mellan den offentliga och privata sjukvården för att uppnå jämlik vård och nå den maximala kapaciteten, som svensk sjukvård är i behov av.

Oavsett vårdgivare behöver den etiska prioriteringen vara grundläggande ihop med att patientsäker och kvalitativ vård utförs inom vårdgarantins tidsfrist. Likaså är det viktigt att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Dessa principer ska vara vägledande inom all hälso- och sjukvård och bör eftersträvas i all vård som bedrivs i Sverige.

(Applåder)


Anf. 62 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ledamoten är tämligen bekymmerslös när det gäller de privata vårdförsäkringarna, vilket jag kan tycka är lite märkligt.

Det är ingen liten marknad vi talar om, och det är en marknad som är helt oreglerad. Det är en marknad som drar in 3,9 miljarder kronor till försäkringsföretagen. Det finns alltså pengar i det här. Det är inget välgörande ändamål; det är inte Rädda Barnen som rycker ut.

Det tråkiga och märkliga med detta är att privata vårdföretag har möjlighet att genom avtal med regionerna dels ta in oss som inte har vårdförsäkringar, dels de andra, som har det. Man får alltid en sådan fråga när man ringer ett vårdföretag som har avtal.

Det är samma läkare, samma sjuksköterskor och så vidare som tar hand om helheten. Många av de privata vårdföretagen har också avtal med flera försäkringsbolag samtidigt, så det tickar in pengar. Samtidigt blir det lite märkligt, kan jag tycka, eftersom de använder samma läkare och samma sjuksköterskor som vi andra. Är inte det lite konstigt? Är inte det här någonting som man borde titta på?

I dag växer marknaden. Det är alltså 14 procent av antalet sysselsatta som har en privat sjukförsäkring. Och det är inte bara snickaren med dålig rygg, utan när man har undersökt detta ser man att det oftast är män som har höga befattningar, exempelvis inom finansvärlden, som har denna försäkring och som tränger ut andra.

Är detta rimligt? Är detta jämlikt? Är det någonting som Sverigedemokraterna tycker att vi ska vörda? Ska vi ge ännu bättre förutsättningar för de privata vårdgivarna, som helt uppenbart cashar in så mycket? Jag kan säga att det var väldiga hurrarop från vårdföretagen och försäkringsbolagen när de fick se era motioner.


Anf. 63 Linda Lindberg (SD)

Herr talman! Det är väldigt tydligt att vi inte är överens. Vi tycker helt olika i dessa frågor och även i denna fråga.

Det förslag som finns i propositionen skulle de facto inte lösa det som Karin Rågsjö är ute efter, snarare tvärtom. När ledamoten Rågsjö pratar brukar det ju handla om klassamhället och klasskillnader, och vi skulle i så fall snarare få enheter som enbart sysslade med privata sjukvårdsförsäkringar och sedan ha vård som inte gjorde det. Det skulle kunna bli effekten av det förslag som ligger på bordet i dag. Jag ser inte att det skulle vara till gagn för Sverige och den svenska hälso- och sjukvården.

I stället bör vi se till att dra nytta av den kapacitet som finns hos de vårdgivare som finns i och vill verka i Sverige så att vi kan leverera så mycket vård som bara är möjligt. Det är här vi behöver sätta in insatser och resurser.

Som jag nämnde i mitt anförande är marknaden tämligen oreglerad. Men det finns ingenting som tyder på att detta förslag skulle vara en lösning på det.

Mina frågor till ledamoten Rågsjö blir: Hur tänker sig ledamoten att vi ska få igång produktiviteten i den svenska hälso- och sjukvården? Hur tänker sig ledamoten att vi ska få ned vårdköerna? Är detta lösningen på den problematiken? Får vi verkligen mer jämlik vård om detta förslag skulle gå igenom?


Anf. 64 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Jag trodde att det var jag som skulle ställa frågorna till ledamoten. Men för att få snurr på hela hälso- och sjukvården måste man ändå se till jämlikhetsaspekten. Man kan knappast säga att vi har fått en mer jämlik vård de senaste tio åren. Då måste man titta på de marknadsinslag som finns och reglera dem.

Vi har en helt oreglerad marknad. Jag tycker att det är jättemärkligt att jag som skattebetalare i exempelvis Stockholm, där både ledamoten och jag bor, ska betala för dem som har privata försäkringar. Det gagnar försäkringsbolagen, som tycker att detta är en fantastisk marknad och som är kompisar med vårdföretagen. De bedriver ett enormt lobbyarbete.

Jag tycker att det är tämligen märkligt att ledamoten och Sverigedemokraterna har anammat detta så pass mycket som ni nu har gjort i åtta år. Ni tycker att det är helt rimligt att privata vårdföretag som har ett avtal med regionen och som har ett antal läkare och sjuksköterskor ska ha två dörrar in - en dörr från försäkringsbolagen och en dörr för oss andra. Då blir det rimligen så att vi subventionerar försäkringsbolagen. Jag tycker att det är märkligt. Det kanske vore bättre att dessa bolag som har så mycket kapital startade egna vårdföretag för dem som har försäkringar.

Hur får man fart på sjukvården? Ja, man kan börja med en budget som är rimlig för de behov som finns. Det är ett råd till ledamoten.


Anf. 65 Linda Lindberg (SD)

Herr talman! Återigen är det väldigt tydligt att vi inte är överens i denna fråga liksom i många andra frågor. Däremot är vi helt överens om att vi behöver se en ökad kontroll över den svenska hälso- och sjukvården.

Jag instämmer också i att man under de senaste åtta åren faktiskt inte någonstans har lyckats få en mer jämlik vård. Nu har vi provat ett system under väldigt lång tid, som Vänsterpartiet delvis har varit med och stött och blött i. Jag tycker att det är ett oerhört misslyckande för den svenska hälso- och sjukvården att den föregående regeringen inte har lyckats vare sig korta köerna, se till att vi har en kompetensförsörjning, se till att stärka den psykiska hälsan i Sverige eller se till att vi har en bra beredskap. Många delar har varit och är oerhört eftersatta.

Nu har vi en annan regering som går fram med en kraftig motor. Man prioriterar hälso- och sjukvårdsområdet. Vi har fyra ministrar på området. Jag är väldigt positiv om att vi kommer att lyckas öka jämlikheten inom den svenska hälso- och sjukvården. Det är en väldigt hög ambitionshastighet i Socialdepartementet, och jag är helt övertygad om att det kommer att levereras många bra och goda förslag framöver - något som har misslyckats under väldigt lång tid.

När det kommer till en jämlik vård och hälsa är vi överens, ledamoten Rågsjö. När det kommer till den här propositionen skiljer vi oss däremot kraftigt åt. Jag är glad över att mitt parti tillsammans med flera andra, en majoritet i riksdagen, har landat i att detta är rätt väg att gå.

Sedan ska man komma ihåg att marknaden är tämligen oreglerad, och vi behöver titta på hur den ska regleras. Men i det lagförslag som lades fram av den föregående regeringen fanns det inga incitament till att det skulle bli bättre, varken för den enskilda eller för den svenska hälso- och sjukvården.


Anf. 66 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Vård på lika villkor och vård utifrån behov är en väldigt grundläggande princip i svensk hälso- och sjukvård. För en svensk kan det låta självklart, men vi behöver också se att det finns en verklighet som inte fungerar i förhållande till den principen. Det är väldigt tydligt att vi i dag har en hälso- och sjukvård där patienter och personer med en privat sjukvårdsförsäkring kan få förtur i vår gemensamt finansierade hälso- och sjukvård. Ska man ha vård utifrån behov och vård utifrån lika förutsättningar rimmar det väldigt dåligt.

Detta är en verklighet som vi har sett under lång tid och som utvecklas och blir mer omfattande. Från vårt håll har vi gång på gång pekat på och försökt lägga fram olika förslag för att möta detta, som jag menar är helt galet.

Att man kan ha privata sjukvårdsförsäkringar och därmed kunna gå före i kön trots att man inte har större medicinska behov än de som står och väntar är en oroande utveckling. Det är gräddfiler som varken är rättvisa för den enskilda eller ett bra sätt att prioritera sjukvården.

Min fråga till ledamoten Lindberg är: Varför vill ni behålla möjligheten för företrädesvis män med rätt god hälsa och god ekonomi att köpa sig förtur i den gemensamt finansierade sjukvård som vi har?


Anf. 67 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Detta är typisk retorik från Socialdemokraterna. Här har man suttit på makten i åtta år. Man har misslyckats med i princip allt inom den svenska hälso- och sjukvården. Vi har hysteriskt långa vårdköer. Vi har personer som dör i vårdköerna. Jag nämnde precis detta i mitt anförande, ledamoten Sammeli.

I valrörelsen går man fram och skapar dimridåer om att detta skulle vara gräddfiler för direktörer och så vidare. Till att börja med finns det inget underlag som påvisar att det skulle finnas någon undanträngningseffekt. Det finns heller ingenting som visar att detta skulle handla om direktörer och välbärgade personer. I stora drag är det Socialdemokraternas före detta väljarkår, den som man nu har tappat - den vanliga knegaren, helt enkelt. Det är snickaren eller anläggaren vars arbetsgivare har tecknat ett avtal för att man snabbt ska kunna komma ut i produktion. Att det skulle vara gräddfiler är bara ganska dålig retorik.

Det är dock intressant, återigen, att det inte finns någonting i detta förslag som skulle göra större skillnad för den enskilda och komma åt de gräddfiler som ledamoten Sammeli lyfter upp. I stället skulle det leda till att vi hade vårdgivare som enbart sysslade med privata sjukvårdsförsäkringar. Jag vet inte om det är så jättemycket bättre. Då skulle det verkligen bli klasskillnader.

Jag tycker att förslaget är dåligt, och det står jag för. En majoritet i riksdagen tycker att det är dåligt. I princip är det Socialdemokraterna och Vänstern som tycker att det är bra.

Men för att komma åt den punkten: Vad har socialdemokratiskt ledda regeringar gjort för gott de senaste åtta åren för att öka jämlikheten i den svenska hälso- och sjukvården?


Anf. 68 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Fru talman! Jag tar gärna chansen att berätta vad vi har gjort, även om det är jag som ställer frågorna i replikskiftet.

Vi har bidragit med ofantligt många fler välfärdsmiljarder för att kunna stärka välfärden, inte minst på den kommunala och regionala nivån. Vi har tagit oss igenom en pandemi där vi tog ett gemensamt ansvar för att korta köer, stärka de delar som har utmanats och öka antalet anställda i hälso och sjukvården. Det handlar till väldigt stor del om finansiering och kompetensförsörjning. Det har vi i regeringsställning fokuserat och levererat på.

Jag tänker ändå gå tillbaka till verkligheten kopplat till principerna om vård utifrån behov och vård på lika villkor. Ser inte ledamoten Lindberg att det är ett problem att vi gemensamt finansierar en välfärd med de här principerna, som vi säger ska vara vägledande, och samtidigt passivt står och tittar på när det finns en försäkringslösning som urholkar de principerna? Människor med privata sjukvårdsförsäkringar kommer före i kön utan att de har ett större behov, utan att de ska prioriteras enligt sjukvårdens prioriteringar.

Man kan stå här och säga att Socialdemokraterna inte har gjort någonting. Jag tycker att det är enkelt att titta på de senaste åren och se att vi har levererat. Men vad tänker Sverigedemokraterna leverera? Gräddfiler inom vården är ett faktiskt problem. Om ni säger nej till den här propositionen, vad är då det konkreta förslaget ni tänker lägga fram för att rätta till de här problemen?


Anf. 69 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Jag vet inte om ledamoten Sammeli inte riktigt lyssnar på vad jag faktiskt säger. Jag säger att det är viktigt att vi säkerställer att vi har en jämlik hälso- och sjukvård i Sverige. Det är överordnat. Den som har störst behov av vård ska också få det. Det är vi helt överens om.

Men det här förslaget löser inte de problemen. Vi får snarare enskilda vårdinrättningar som enbart sysslar med den typen av vård. Det är precis det jag står och säger och har sagt flera gånger nu; det här är inte lösningen på det som vi alla egentligen vill komma åt, utan det innebär att man vill begränsa vårdkapaciteten i Sverige. Det är en väldigt dålig tanke och idé i det sammanhang och den tid vi lever i, när den svenska hälso- och sjukvården är så eftersatt.

Vi har hysteriskt, olagligt, långa vårdköer. Då kan vi inte hålla på med sådant. Det finns andra, betydligt mycket bättre och mer effektiva saker och åtgärder för att skapa en jämlik vård i Sverige.


Anf. 70 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Fru talman! Det lagstadgade målet för svensk hälso- och sjukvård är god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Som det står i lagen ska vården ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet ska ges företräde i vården.

De principerna är helt grundläggande för den svenska hälso- och sjukvården. Konkret innebär det att alla bör få del av hälso- och sjukvårdens tjänster på lika villkor. Din tillgång till sjukvård ska inte påverkas av din ålder, kön, förmåga att ta initiativ, utbildning eller betalningsförmåga. Du ska ha samma tillgång till vård och få samma väntetider. Det är så vår lagstiftning ser ut. Det är så det är tänkt att fungera, och det är så vi i bred enighet här i kammaren säger att vi tycker att det ska fungera.

Samtidigt vet vi att det inte är så i verkligheten. Genom en privat sjukvårdsförsäkring kan den med hög inkomst och tillräckligt attraktiv sjukdomshistoria köpa sig en snabbare bedömning och behandling. I de fall vårdbesöket leder till en remiss kan försäkringspatienten sedan använda den hos andra vårdgivare.

Fru talman! Försäkringspatienter får i dag en snabbare vård i vårt offentligt finansierade hälso- och sjukvårdssystem. Det vill vi socialdemokrater ändra på. Vi försökte göra det redan 2005 genom en stopplag som genomfördes men som revs upp av Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen.

Vi fick tillbaka regeringsmakten 2017 och försökte ändra det genom en proposition, som tyvärr röstades ned av de borgerliga och Sverigedemokraterna. Argumenten var då att propositionen saknade underlag och att problemet inte var tillräckligt beskrivet. Lite tidigare här hörde vi också det i anförandet och replikskiftet. Högerpartierna hävdade därmed att det inte var bevisat att patienter med försäkring fick snabbare vård.

Under den senaste mandatperioden såg vi socialdemokrater därför till att den socialdemokratiskt ledda regeringen utredde frågan grundligt. Det gjordes först 2020 genom en utredning av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. År 2021 gjordes en statlig utredning, så kallad SOU. År 2022 gjordes slutligen en kompletterande lagstiftningspromemoria som togs fram inom Regeringskansliet. Därmed finns ett gediget underlag som beskriver problemet och som också innehåller genomarbetade lagförslag för att åtgärda dagens brister.

Den proposition som vi i dag debatterar är den första av två tilltänkta propositioner som skulle tas fram utifrån detta samlade underlag. Men det är nu tydligt att dessa förslag inte kommer att genomföras. Den nya regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna tycker tydligen att dagens ordning fungerar väl.

De tycker att det är bra att företrädesvis män med god hälsa och höga inkomster kan behålla nuvarande gräddfiler i den offentligt finansierade vården. De tycker tydligen inte att det är ett problem att kroniker eller äldre personer får vänta längre. De grupperna får många gånger inte heller teckna en försäkring, och även om de skulle få det har de inte råd att göra det.

Regeringen tycker inte att principen om vård efter behov är värd att värna. Om de hade tyckt att vård på lika villkor och med lika förutsättningar är en viktig princip, inte bara på papperet och som något vi säger här i kammaren utan en princip som hade rimmat med verkligheten, hade de nämligen stöttat det här förslaget.

För oss socialdemokrater är saken given. Vård ska ges efter behov, inte utifrån plånbok. I det här fallet finns bara en rimlighet. Det är att bifalla reservation 1.

(Applåder)


Anf. 71 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Vi har ett antal stora problem i den svenska sjukvården. Ett av dem är köerna. Det är köer som blir längre och längre för varje dag och vecka som går. Så har det varit sedan mer än tio år tillbaka. Tyvärr ser vi ingen ändring på det.

Det får alla möjliga svåra konsekvenser. Ett antal arbetsgivare väljer att teckna privata sjukvårdsförsäkringar för sina anställda. Det är det vi ser när antalet som har privata sjukvårdsförsäkringar ökar från år till år. Det är ett problem. Och då angriper Socialdemokraterna symtomet, att vissa arbetsgivare försöker hitta vägar förbi.

Problemet med det här förslaget är att det slår ett grundskott mot det riktiga problemet: att vi har för låg kapacitet i den svenska sjukvården. Om det här lagförslaget skulle bli verklighet skulle det innebära att ett antal privata vårdgivare som jobbar med såväl privata sjukvårdsförsäkringspatienter som patienter i den offentliga vården och kanske utländska patienter och sådana som betalar ur egen ficka inte skulle kunna använda sin lediga kapacitet för att stötta den offentliga sjukvården.

Resultatet skulle alltså ha blivit betydligt längre köer än i dag, och om det är någonting Sverige inte behöver är det att riksdagen beslutar om åtgärder som gör köerna i sjukvården ännu längre. Därför är min fråga till Fredrik Lundh Sammeli varför Socialdemokraterna gång på gång återkommer med det här förslaget. Det kom 2006, 2010, 2014, 2018 och nu inför valet 2022. Konsekvensen av förslaget är att ett redan bekymmersamt läge blir ännu värre genom att köerna i den svenska sjukvården blir längre och längre.


Anf. 72 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Fru talman! Hälso- och sjukvården har stora utmaningar med köer. Det är en fråga vi tillsammans behöver fokusera på. Väldigt mycket handlar om resurser till hälso- och sjukvården. Det handlar också om kompetensförsörjning kopplat till utbildning och utbildningsplatser och om ledning och styrning. Detta har tidigare regeringar brottats med, och det får kommande regeringar också brottas med. Det är en utmaning i sig att frågan berör alla tre nivåer. Allt det där vet vi, och det behöver vi tillsammans jobba med.

Att hälso- och sjukvården har köer innebär inte att man kan lägga sig platt för alla andra problem. Därför tycker jag att det är märkligt att man använder frågan om köer som argument för att säga nej till den här förändringen. I grunden handlar ju det här inte om någon ledig kapacitet. Det kan låta väldigt oskyldigt och fint, men det blir tydligt när man granskar verkligheten att det inte bara är ledig kapacitet som gör att försäkringspatienter får vård. Däremot får de många gånger vård snabbare, och går därmed före i kön utan att det bygger på principen vård efter behov och vård på lika villkor.

Jag hoppas verkligen att regeringsunderlagets partier ser att det här är en orättvisa i den svenska hälso- och sjukvården. Det är en verklighet som riskerar att urholka hela den gemensamma viljan att betala för sjukvården när några, via sina försäkringar, får en egen dörr in. Samtidigt ska man klara av att jobba med alla frågor kring köerna.


Anf. 73 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Socialdemokraterna är alltså beredda att lägga ett förslag som ökar köerna och minskar kapaciteten för operationer och specialistläkarbesök. Det är nämligen det som blir effekten. Den mottagning som i dag har kapacitet för 100 patienter, men bara får 50 från det offentliga, har med det nuvarande systemet möjlighet att fylla på med ytterligare patienter.

Ett konkret exempel till Fredrik Lundh Sammeli, så att han förstår vad det här handlar om: Säg att jag står på plats 50 hemma i Gävle för att få min axel opererad. Sedan visar det sig att några av dem som står före mig i kön, fem stycken närmare bestämt, har arbetsgivare som har tecknat privata sjukvårdsförsäkringar. De jobbar i byggsvängen och på andra ställen där man inte kan vara utan personalen så länge.

Säg nu att de fem patienterna får möjlighet att åka till Sigtuna, Stockholm eller Eskilstuna och via sin privata sjukvårdsförsäkring få axeln åtgärdad. Det innebär i praktiken att jag som tidigare stod på plats 50 plötsligt hamnar på plats 45. Kan jag då hävda att dessa fem byggnadsarbetare har gått före mig i kön? Nej! Jag kan hävda att tack vare att de hade privat sjukförsäkring hade jag turen att bli framflyttad i kön och därmed få min axel opererad betydligt snabbare. Men det kan man inte acceptera i den socialdemokratiska världen, för där ska alla stå i exakt samma kö och vänta på sin tur, trots att resultatet blir att köerna blir längre och kapaciteten lägre i den svenska sjukvården samtidigt som fler patienter får vänta längre tid.

Jag ska inte säga att jag är upprörd över detta, men jag är ändå förvånad över att Socialdemokraterna gång på gång återkommer med den här typen av förslag som definitivt kommer att göra köerna längre i den svenska sjukvården.


Anf. 74 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Fru talman! Det är ju inte så att köerna i hälso- och sjukvården finns för att det parallellt finns jättemycket ledig kapacitet. Man kan lätt få det intrycket när man hör argumenten för att fortsätta med en modell som undergräver de grundläggande principerna om vård efter behov och på jämlika villkor.

Det stämmer inte att det finns jättemycket kapacitet som de där försäkringslösningarna bara hjälper oss att hantera. I verkligheten fungerar det inte så, och det är väldigt tydligt. Man behöver korta köerna och jobba mycket mer med kompetensförsörjning, finansiering och att se till att få en ännu bättre hälso- och sjukvård.

Problemet kvarstår: Ni värnar en försäkringsmodell som urholkar den gemensamt finansierade sjukvården. Man kan alltid diskutera vart det samhälle tar vägen där man kan köpa försäkringar som löser operationer genom att bedriva en egen verksamhet. Skapar det stark sammanhållning och bra hälso- och sjukvård?

I det här fallet låtsas man som om privata sjukvårdsförsäkringar är någonting positivt som fyller ledig kapacitet och kortar köerna på något rättvist sätt och att det inte finns något problem. För mig som socialdemokrat är det väldigt tydligt när man tar del av allt det arbete som gjorts på området att verkligheten inte är bra utifrån principerna. Det är därför vi har lagt fram de här förslagen. Jag tycker att det är olyckligt att regeringsunderlaget tillsammans med Sverigedemokraterna säger nej.

(Applåder)


Anf. 75 Jesper Skalberg Karlsson (M)

Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande nummer 5 om ökad kontroll i hälso- och sjukvården. Det innehåller en rad olika förslag. Det är angeläget att vi har den här debatten eftersom det finns flera tydliga och stora problem som behöver lösas inom svensk hälso- och sjukvård. Det handlar om att korta köerna, skapa förutsättningar för fler vårdplatser och säkra kompetensförsörjningen. Det är angeläget, minst sagt, när färre än hälften av alla kvinnor med bröstcancer och färre än fyra av tio män med prostatacancer får vård i tid. Flera av dessa frågor har adresserats av den nya regeringen redan innan regeringen suttit vid makten i 100 dagar.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram förslag för att förbättra vårdens kompetensförsörjning. Man har dubblerat satsningen på att öka antalet vårdplatser och ingått överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner om bland annat cancervård och psykisk hälsa samt startat ett samarbetsprojekt för att stärka hälso- och sjukvården. Målet med projektet är att kapa köerna, förbättra tillgängligheten och säkerställa jämlikheten i hela landet.

Därför vill jag nämna att delar i utskottets betänkande är saker vi är helt överens om och som ska tas vidare av den nya regeringen. Det är välkommet med förändringar i till exempel patientsäkerhetslagen, för de skulle öka trycket på vårdgivare att anmäla sig till vårdgivarregistret. Vi kan inte vara nöjda med att bara 70 procent av vårdgivarna finns med i registret. Sverige kan bättre! Vi moderater har tidigare, tillsammans med våra samarbetspartier, föreslagit att sådana beslut följs upp efter det att de fattats, för att säkerställa efterlevnaden. Mer kan också göras kring andra register inom hälso- och sjukvården, vilket vi kommer att återkomma till under mandatperioden.

En annan nämnvärd ståndpunkt som utskottet ställer sig bakom är att rehabilitering ska ingå i primärvårdens grunduppdrag. Det har utskottet redan tidigare tillkännagivit för den förra regeringen, och det finns en bred samling bakom en sådan inriktning.

Fru talman! Det finns också saker utskottet är oense om i fallet med privata sjukvårdsförsäkringar. Den förra regeringen menade att privata sjukvårdsförsäkringar är farligare än gängskjutningar och lade därför stor möda på att hitta vägar att försvåra för regioner som har avtal med privata vårdgivare, där de försäkrade får vård. Det går rakt på tvärs mot hur vi moderater och den nya regeringen vill fortsätta framöver.

Om man ska komma till rätta med vårdköerna behövs alla goda krafter som bidrar till tillgängligare vård, och vi tror att regionerna behöver fler partner och verktyg för att kapa köerna. Vi är också beredda att ge regionerna ansvar och möjlighet att ingå de avtal som de ser behövs.

Låt mig därför nämna att det förslag som den förra regeringen lade fram om att försvåra för dem med privata sjukvårdsförsäkringar inte är någon liten sak. Cirka 700 000 svenskar har i dag en privat sjukvårdsförsäkring, och en stor del av facken erbjuder och införskaffar försäkringar som ett erbjudande till sina medlemmar. Hela 15 av 21 förbund inom Saco och 5 av 13 inom TCO nyttjar den möjligheten. Jag delar deras frustration över att de behöver betala två gånger för vård för att få den i tid.

Det förslag som den förra regeringen lade fram syftade till att försvåra och försämra valmöjligheterna för patienter i stället för att utveckla och stärka tillgängligheten. Det är delvis ett ingrepp i lokalt självbestämmande, och det är enligt Lagrådet svårt att bedöma vilka syften förslaget egentligen har, vilket leder till att det blir svårt att utvärdera om syftena kommer att nås.

Fru talman! Sammanfattningsvis är vi moderater besjälade av att öka tillgängligheten, värna mångfalden och kapa köerna. Vi ser gärna ökad kontroll i hälso- och sjukvården om den kommer till nytta för patienter och vårdgivare. Men de ideologiska förslag från den förra regeringen som saknar någon sådan nytta tackar vi nej till. Om vi ska få ordning på Sverige krävs mer.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.


Anf. 76 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag tycker inte att ledamoten svarar på vissa av de ganska komplicerade frågorna. Låt mig ge ett exempel.

Det här handlar mycket om pengar och marknad. Det är en verksamhet som genererar väldigt mycket pengar från dem som är inne i det hela, det vill säga vårdföretagen och försäkringsbolagen. Runt om finns också en kraftig lobbyverksamhet. Jag kommer att återkomma till det i mitt huvudanförande.

Det intressanta är att de privata vårdföretag som har avtal med regionerna så att regionerna betalar till dem oftast har två ingångar, vilket har bekräftats i väldigt många undersökningar. De har en ingång för dem som är försäkrade och en annan ingång för oss andra, men det är samma antal läkare och sjuksköterskor som tar hand om samtliga patienter. Det tycker jag att man kan fundera över.

De är dessutom subventionerade genom skattemedel eftersom regionen har ett avtal med vårdföretaget i fråga. Det snitsiga för vårdföretaget är att man kan ha flera avtal med olika försäkringsbolag. Det kan alltså ticka in väldigt många i den andra kön. Jag undrar hur det här underlättar för sjukvården. Vi som inte har den privata sjukförsäkringen finns ju kvar i kön.

Vore det inte bättre med specifika avdelningar som försäkringsbolagen med sitt enorma kapital fick bygga upp tillsammans med de enormt rika vårdföretagen? Dessa skulle i så fall bara rikta sig till dem som är försäkrade. Är inte detta en bra idé? Eller ska vi blanda? Ska vi skattebetalare subventionera de försäkrade? Jag är tveksam.


Anf. 77 Jesper Skalberg Karlsson (M)

Fru talman! Valfrihet har ju aldrig stått särskilt högt på Vänsterpartiets dagordning, i alla fall inte när jag blickar tillbaka på tidigare mandatperioder. Även om ledamoten nu säger att om vi bara blir av med försäkringsbolagen kan väl de privata vårdbolagen ha egna mottagningar. Jovisst, men det är ju Vänsterpartiet också emot, så det är egentligen inte en lösning de själva driver.

Vidare handlar detta om att regioner ska ha möjlighet att ingå de avtal de ser sig behöva för att kunna bedriva en tillgänglig vård. Tittar man på utredningen, SOU 2021:80, ser man att det snarare finns en god affärsrelation mellan regionerna och de privata vårdgivarna. Regionerna har ett stort förtroende för deras arbete och tycker att de är en kompletterande verksamhet till det som regionen bedriver.

Vi tror att alla goda krafter behövs om sjukvården ska bli mer tillgänglig för fler. I sammanhanget kan man nämna att ungefär 700 000 personer i Sverige har valt att ha en privat sjukvårdsförsäkring. Det är betydligt fler än antalet personer som exempelvis röstade på Vänsterpartiet i höstens val.


Anf. 78 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Högern har alltid omgett sig med kraftfull lobbning för allt möjligt, inte sant? Det har gällt alltifrån ål till skola och vårdinrättningar. Det måste man väl ändå säga.

Det intressanta är att det förslag som ni kom med i era motioner genererade hurrarop. Försäkringsbolagens lobbyorganisation Svensk Försäkring sa att de var helnöjda, och de privata vårdgivarnas organisation slog fast att motionen var en framgång för vårdföretagens påverkansarbete. Jag ville bara säga det.

Det här är precis vad det handlar om; det handlar om pengar. Det finns otroliga intressen när det gäller de privata sjukförsäkringarna. Det är enorma intressen! Det genererar hur mycket pengar som helst. Dessutom är det en öppning för en amerikaniserad vård. Det är helt uppenbart. Ledamoten kommer från det parti som har promotat en helt annan typ av välfärdsmodell än vad vi står för.

Vi är inte emot valfrihet. Patientens valfrihet ska förstås värnas men knappast företagens. Det tycker inte jag.

Det här är väldigt mycket på företagens villkor. Jag är oroad över att den svenska hälso- och sjukvården på olika sätt blir alltmer influerad av marknad. Jag tycker att man ska ha samarbeten och hade velat se mer av samarbete under exempelvis pandemin. Jag hade velat se de privata vårdföretagen stå på trappan till Södersjukhuset, men det gjorde de inte riktigt.

Det handlar alltså väldigt mycket om pengar och inte så mycket om valfrihet. Det handlar om resurserna: Jag som skattebetalare i min region ska inte behöva subventionera det privata vårdföretagets intag av privata försäkringskunder. Är det inte lite snurrigt om de ska ha samma läkare som jag har? Hur mycket pengar genererar det för företagen? Det är en intressant fråga.


Anf. 79 Jesper Skalberg Karlsson (M)

Herr talman! Jag kan delvis instämma med ledamoten om att det hade behövts mer samverkan under pandemin. I min roll som tillförordnad ordförande i regionstyrelsen på Gotland satt jag och granskade om vi hade lagstöd för att stänga vissa äldreboenden för att hindra smittan från att få fäste där. Samtidigt satt de ansvariga svenska myndigheterna, som lydde under regeringen, och funderade: "Hur blir det nu med sportlovet? Vi ska nog inte göra så mycket kring det."

Vi hör argument om att jag och mitt parti lyssnar på enskilda företag när vi tar fram olika förslag till beslut. Så är inte fallet. Jag gillar företagande men inte nödvändigtvis enskilda företag. Företag drivs av att få tjäna pengar, och de skapar värde genom konkurrens. Men jag är inte på något sätt pro business, utan jag är pro market. Man behöver skapa ett värde för människor om man ska ha ett existensberättigande på en marknad och klara konkurrens.

På tal om konkurrens: Det nämns ibland att moderater vill ha det som i USA. Jag vill inte ha det som i USA. Jag vill att Sverige ska vara världens bästa land att leva i, och jag vill kunna säga att jag var med och byggde det landet. Då måste vi vara bättre än USA och bättre än alla andra. Det är det som är utgångspunkten, inte att jämföra sig med andra länder för att efterlikna dem. Vi ska hitta den bästa vägen framåt. Det tror jag tyvärr inte att det här förslaget hade bidragit till om vi hade bifallit det.


Anf. 80 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Vi har i dag en hälso- och sjukvård som tenderar att bli mer och mer marknadsorienterad och oreglerad. Det här sker i väldigt hög utsträckning på marknadens villkor. Patienter med privata sjukförsäkringar går före i kön och får snabbare vård, ibland utan att ha medicinska behov. Det kan man läsa om hos Vårdanalys. Man kan också titta i en artikel som DN skrev i våras om detta efter ett gräv.

Vi vill ta bort den här typen av gräddfiler. Vi måste sluta ge skattemedel till privata vårdföretag som har avtal med regionerna och har två ingångar: en för dem med privata sjukförsäkringar och en annan för dem utan privata sjukförsäkringar.

Somliga i den här salen oroar sig över att sjukhusen säljs ut till Australien och att allt fler tar en privat vårdförsäkring och går före i kön, medan andra gör allt för att försöka stoppa den jämlikhetstanke som vi på olika sätt promotar.

Vi har debatterat den här frågan i åtta år. Ibland kan det kännas som att man rullar tillbaka genom alla de debatter vi haft. Det är ett antal partier som alltid står emot förändringar av detta och helhjärtat ger sitt stöd till de privata vårdföretagen och försäkringsbolagen, nämligen Centern, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Det finns inga belägg för att privata sjukvårdsförsäkringar leder till att patienter med mindre behov går före patienter med större behov, säger ni på högersidan. Jaha, okej? Ni vet att jag bor i Stockholm. Här finns det en uppsjö av privata vårdföretag. När man ringer har de alltid en fråga: Har du en vårdförsäkring eller inte? Det intressanta är att det är samma läkare som tar emot både mig och dem som har den här försäkringen. Då undrar man alltid vilka som går före, och detta kan man läsa om hos Vårdanalys. Man kan också som sagt, herr talman, titta i DN:s gräv, som var väldigt stort.

Avslagsyrkandena från högern på den förra regeringens förslag, som vi talar om nu, får den privata vårdindustrin att jubla. De var jätteglada. De är otroligt duktiga på lobbning. De har arbetat med det väldigt länge och är professionella. I försäkringsbolagens lobbyorganisation Svensk Försäkring är man helnöjd, och de privata vårdgivarnas organisation slår fast att motionen är en framgång för vårdföretagens påverkansarbete. Det är fråga om lobbning. Då måste jag säga att jag blir orolig.

Den nya regeringen med Sverigedemokraterna i armkrok borgar för ett fantastiskt fortsatt samarbete med vårdföretag och försäkringsbolag - vänner - och marknaden går först. Det finns väldigt många lobbyföretag när det gäller diverse frågor - alltifrån ållobby till skollobby och som sagt vårdlobby. Jag tycker att man ska ha en ganska stängd dörr till de här lobbyverksamheterna, men vi kanske har olika syn på det.

Ibland låter det som att det mest är byggnadsarbetare som har den här typen av privata vårdförsäkringar. Det handlar om Kalle med ett dåligt knä, sägs det. Men tittar man lite mer ser man att det inte är så. Det är också i hög grad personer med höga befattningar, exempelvis inom finansvärlden, oftast män, som har den här typen av försäkringar. Det är även andra förstås.

Det visar sig också att de som har den här typen av försäkringar får snabb vård, medan samma vårdföretag, som jag beskrivit tidigare, låter regionens patienter vänta lite längre. Friskare och rikare tenderar att gå före. Det tycker jag är en farlig utveckling.

Jag är orolig. Man kan tycka att det är fånigt att jag nämner USA som riktmärke, men jag är orolig för att vi ska få ännu mer marknadspåverkan på sjukvården. Vi behöver inte det. Självklart behöver man gott samarbete mellan de privata vårdföretagen och regionerna. Man ska fundera på varifrån pengarna kommer och vad pengarna genererar. Det kan inte vara så att en privat vårdgivare, en vårdcentral, har två olika köer som använder sig av samma läkare och samma sjuksköterskor. Fundera på det lite! Vad är det vi landar i då? Vem subventionerar vem? Det kan man fundera på.

Jag anser att de privata sjukvårdsförsäkringarna urholkar vår offentliga vård på det sätt som jag beskrivit. Vårdföretag som ger privat vård skulle inte kunna göra det om de inte hade avtalen med regionerna, om de inte hade sina lokaler och om de inte hade pengar till det övriga. Ska vi subventionera det på det här sättet? Jag är tveksam. Vi behöver verkligen använda skattepengar på ett effektivt och bra sätt. Jag lovar att man har två ingångar på alla de privata vårdföretag som finns runt om i den här regionen. Det är väldigt vanligt.

Det finns på nationell nivå ett politiskt motstånd mot reformer som syftar till att öka jämlikheten, måste jag säga. I stället lovordas exempelvis LOV, lagen om valfrihetssystem. Det låter himla fint - tills man börjar gräva lite i den fria etableringsrätten och vad den leder till.

Behovsstyrd vård är en central del av hälso- och sjukvårdslagen. Att personer med privata sjukvårdsförsäkringar får vård snabbare än man får genom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården, vilket inte grundar sig på medicinska behov, strider mot lagstiftningen. Vi anser att vi måste lösa det här på något sätt och öka kontrollen av regionernas avtal med privata vårdgivare. Eftersom grundtanken med privata sjukvårdsförsäkringar är att kringgå hälso- och sjukvårdslagen och få vård snabbare kanske inte det är den enda väg vi måste gå. Därför bör det inte heller vara tillåtet för regionerna att ingå avtal med privata vårdgivare som samtidigt har avtal med försäkringsbolag angående privata sjukvårdsförsäkringar. Det är samma personal som har hand om helheten, så att säga.

En lagstiftning som reglerar det här på motsvarande sätt borde därför tas fram. Regeringen bör återkomma med förslag i linje med utredningens förslag om att den hälso- och sjukvård som regionen bedriver i egen regi enbart får finansieras med offentliga medel samt att uppgifter som har överlämnats från regionen till någon annan enbart ska finansieras med offentliga medel och patientavgifter. Med anledning av det yrkar jag bifall till reservation nummer 2.


Anf. 81 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Vi har ett antal stora problem i den svenska hälso- och sjukvården. Jag håller med Karin Rågsjö om att ett av dem är ojämlikheten. Det kanske allra största problemet är den ojämlika fördelningen av hälsa. Man brukar ofta säga att det skiljer tio år i förväntad livslängd här i Stockholmsområdet mellan den röda tunnelbanans båda ändpunkter. Vad gäller sjukdom efter sjukdom vet vi att de framför allt drabbar dem som är socioekonomiskt utsatta, har en låg utbildning, är arbetslösa eller är födda i ett annat land.

Det här är ett riktigt allvarligt problem i Sverige, och det måste vi göra något åt. Här handlar det framför allt om åtgärder som utjämnar skillnaderna vad gäller utbildning och ger fler möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, men det gäller också att se till att det finns goda möjligheter att till exempel använda sig av tolk när man kommer till hälso- och sjukvården.

Herr talman! Det handlar inte bara om skillnader i underliggande hälsa. Ett lika stort problem är skillnaderna i tillgång till sjukvård, skulle jag säga. Då pratar jag inte om den marginella företeelse som vi har debatterat i snart en timme, nämligen de privata sjukvårdsförsäkringarna, utan att tillgången till offentligt finansierad sjukvård inte är jämlikt fördelad. Om man söker sig till akutmottagningen har man betydligt större förutsättningar att snabbt få rätt vård om man talar god svenska och har en akademisk utbildning än om man är socioekonomiskt utsatt. Inte heller när det gäller tillgång till specialistläkarbedömningar, det vill säga det man remitteras för, är Sverige ett jämlikt land.

Vi har även skillnader på det området. Det är de som är välutbildade och har arbete som har lättare att få tillgång till den offentligt finansierade och offentligt producerade sjukvården. Där har vi ett jätteproblem.

Man kan fråga sig: Vad beror det på? Det är i stort sett gratis för vem som helst att söka sjukvården. Jo, det allvarliga problemet i svensk sjukvård är nämligen köerna. Oavsett om det handlar om brödköer i Leningrad eller vårdköer i Sverige är det den som har kontakter eller kontanter som tar sig fram.

Jag minns ett besök i en svensk medelstor stad där man nyss hade startat en akutmottagning på kvällarna. Den byggde på att man kunde komma dit, man betalade 1 000 kronor och så fick man träffa en läkare direkt. Det var fantastiskt.

Det var förstås läkarna på sjukhuset som extraknäckte på mottagningen. Jag ställde frågan till den som drev mottagningen: Tusen spänn för ett läkarbesök, vem är det som har råd att betala det? Det måste ju vara de som bor där uppe på gräddhyllan, har höga löner och goda förmögenheter.

Nej, nej, sa han som ägde mottagningen. Advokaten och ingenjören har alltid bra kontakter med överläkarna på sjukhuset. De har inga problem att ta sig fram till den offentligt finansierade vården. Den som kommer hit är den ensamstående mamman som har suttit hela dagen i telefonkö för att få komma fram med sin treåring till hälsocentralen. Det är hon som inte får en tid på grund av köerna. Det är hon som kommer hit och får betala 1 000 kronor.

Herr talman! En av de viktigaste orsakerna till att vi har en ojämlik fördelning av den offentligt finansierade och offentligt producerade sjukvården är just den bristande tillgängligheten. När det handlar om köer gäller det att ha kontakter eller kontanter för att ta sig fram.

I stället för att fokusera på det väljer nu vänstersidan att fokusera på en marginell företeelse, skulle jag vilja säga, nämligen det faktum att det finns ett antal arbetsgivare i Sverige som har valt att teckna privata sjukvårdsförsäkringar för sina anställda.

Det är en villfarelse att det är rika människor i Djursholm som tar upp sin tjocka plånbok och betalar för en sådan försäkring. Det är definitivt inte den kategorin. Det är de arbetsgivare som ser att de inte kan vara utan sina anställda under tre, fyra, fem eller sex månader i väntan på en operation. Det är de som väljer att teckna den här typen av kontrakt.

Om, och jag säger om, förslaget från den förra regeringen skulle ha gått igenom skulle det inte ha minskat ojämlikheten i sjukvården utan snarare tvärtom. Det skulle ha fått till effekt att köerna hade blivit längre.

Det är helt enkelt beroende på att vi har ett antal privata vårdenheter som har en större kapacitet än den som de har kontrakt upphandlade för från den offentliga sektorn. Den lediga kapaciteten kan de i dag och har sedan många år tillbaka kunnat använda gentemot de privata försäkringsbolagen.

Det, herr talman, minskar köerna. Det är precis som jag tidigare tog som exempel. Om någon i kön för att få höften opererad i Gävle har sådana som står före i kön som har privata sjukvårdsförsäkringar försvinner de till Sophiahemmet. Det gör de facto att den som inte har en privat sjukvårdsförsäkring kommer längre fram i kön och inte tvärtom.

Det är därför som jag har yrkat avslag på liknande förslag 2010, 2014, 2018 och nu efter valet 2022. Man blir nästan tårögd när man hör Fredrik Lundh Sammeli beskriva vilka enorma utredningsresurser som den förra regeringen lade på att plocka fram förslaget. Det var något som enbart var till för att använda som en valpamflett i valet för att slippa diskutera sjukvårdens riktigt stora problem.

Första gången jag stötte på det var valrörelsen 2010. Då försökte dåvarande partiledaren Mona Sahlin att göra en kampanj på att 2010, efter fyra år med alliansregering, var året där arbetarens son inte längre ens fick sitta i samma väntrum som direktörens dotter. Det påstods vara så på en enhet här i Stockholm.

Jag var tvungen att åka dit för att se hur det såg ut där man hade ett väntrum för direktörens son och ett annat för arbetarens dotter. Det var förstås inte på det viset. Däremot var det så som Karin Rågsjö flera gånger har påpekat har i talarstolen, nämligen att på den privata vårdenheten måste man hålla reda på vem som ska betala besöket. Är det Stockholms läns landsting, som det var på den tiden, är det en privat vårdförsäkring, eller är det en utländsk medborgare som ska betala direkt ur egen ficka? Det är inte så konstigt.

Återigen får jag yrka avslag på förslaget från regeringen. Det är bra att vi återigen har en majoritet i riksdagen för att göra det. Min förhoppning är att det måste vara sista gången som vi diskuterar den här formen av pseudoförslag.

Det vore så bra om vi kunde använda alla Regeringskansliets utredningsresurser till att lösa de verkliga problemen i den svenska sjukvården. Det finns gott om verkliga problem att lösa i sjukvården, herr talman.


Anf. 82 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Anders W Jonsson och jag har diskuterat det här flera gånger. Snart börjar det kännas som att det är dags för en turné runt Sverige i denna fråga. Men nu till allvaret.

Centerpartiet driver ibland en väldigt bra politik. Men när det gäller den här typen av marknadsfrågor är ni fullständigt kompromisslösa och också lite döva, om jag får uttrycka mig så, herr talman. Det kanske var lite fräckt.

Det måste vara mer kontrollerande, precis som ledamoten sa här, av de vårdcentraler en masse som har två olika dörrar med samma kapacitet. Det är inte min upplevelse att det finns en överkapacitet. Det låter som om det finns tomma lokaler där läkarna sitter och undrar vad de ska göra. Jag har inte stött på det någonstans, varken i Stockholm eller i Norrbotten.

För mig är det väldigt märkligt att partier inte vill fundera på detta med vårdcentralerna som subventioneras och har avtal med regionerna. Vi subventionerar de försäkringspatienter som kommer dit. Jag tycker inte att det känns okej. Man måste titta på det.

Det är nu ganska många som har privata vårdförsäkringar. Det kan jag kanske förstå med tanke på hur vården har utvecklats. Det går inte att säga att det var den förra regeringens fel eller någon annans fel, utan det är en mängd frågor som måste lösas.

Jag funderar fortfarande på varför Centerpartiet, herr talman, inte kan tänka sig en lite mer stringent kontroll, om jag får uttrycka mig så, av de vårdcentraler som har vidöppna dörrar för de privata vårdförsäkringspatienterna och samtidigt har medel från regionerna. Det blir en väldig hopblandning.


Anf. 83 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det är en sak som Karin Rågsjö och jag egentligen är överens om. Det är i dag 700 000 patienter i Sverige som har en privat sjukvårdsförsäkring. Vi skulle nog båda väldigt gärna se att vore betydligt färre. Frågan är hur man ska nå det målet.

Mitt sätt att nå det målet är att se till att vi drastiskt minskar köerna i den svenska sjukvården. En stor del av arbetsgivarna till de människorna har valt att teckna en privat sjukvårdsförsäkring därför att det är fullkomligt förödande för deras företag att den anställde ska vara borta inte bara en, två eller tre utan fem, sex, sju eller åtta månader i väntan på besök hos en specialistläkare eller någon annan.

Jag skakar gärna hand med Karin Rågsjö när det handlar om åtgärder för att minska köerna. Man kan tala med de fyra fem riktigt stora vårdgivare, som framför allt inte har den här typen av patienter, och ställa frågan till dem: Skulle ni ha möjlighet att utöka er kapacitet? Då får man från de flesta svaret: Ja, det skulle vi kunna göra.

Vi skulle kunna göra det i ett läge där vi fick långsiktiga spelregler så att vi visste vad som gällde inte bara nästa mandatperiod utan en lång tid framåt. Då har vi möjlighet att göra det beroende på att vi har kompetensen att bedriva sjukvård på ett effektivt sätt. Vi har förhållandevis lätt att attrahera kompetent personal och så vidare. Där har vi en underutnyttjad resurs.

Herr talman! Det är inte så att vi från Centerpartiet är kompromisslösa i frågan, eller för den delen att vi är döva. Däremot ser vi att det här förslaget definitivt inte skulle lösa något problem. Det skulle framför allt skapa ett betydligt större problem.

Alla de privata vårdgivare som i dag har kapacitet har patienter från olika finansieringskällor. De skulle inte kunna ha det, och resultatet skulle bli mindre producerad sjukvård i landet. Det är det sista vi behöver just nu med tanke på att hundratusentals människor står i kö.


Anf. 84 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Jag är glad för att Vänstern och Centerpartiet i Stockholmsregionen har ett samarbete. I går flöt det in 2 miljarder till akutsjukvården och primärvården. Det hurrar jag för, och det kan ledamoten också hurra för.

Det här är en fråga som inte bara handlar om ledig kapacitet, utan det här handlar om pengar - en enorm marknad. Det finns en otrolig lobbyorganisation. Det vet jag efter ett antal sittningar med Svensk Försäkring och de privata vårdgivarnas organisationer. De är överlyckliga för att förslaget har stoppats. Vi kan fundera över varför de är så överlyckliga. De säger att detta är en framgång för deras påverkansarbete. Det är i hög utsträckning vad det här handlar om, det vill säga att det finns ett enormt kapital när det gäller vårdföretag och försäkringsbolag. Det är inga små verksamheter, och de vill förstås öka sitt flöde av pengar.

Jag är lite förvånad över att just Centerpartiet har svalt betet så lätt. Den här frågan är omgärdad av så mycket lobbying. När frågan flöt upp före valrörelsen kom direkt tusen inbjudningar till diverse sammanhang med vårdföretag och försäkringsbolag.

Det finns något i detta som känns lite farligt. Pengarna och marknaden skjuter fram sina positioner mer och mer, och de lierar sig med politiker. Ser inte ledamoten Anders W Jonsson detta som ett problem?


Anf. 85 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag ska glädja Karin Rågsjö med att berätta om min ideologiska bevekelsegrund. Jag skulle vilja citera en företrädare som kanske står henne lite närmare än jag, nämligen den kinesiske ledaren Deng Xiaoping. Han sa en gång att det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge katten fångar råttor. Det är samma inställning som jag och Centerpartiet har vad gäller sjukvård. Det spelar ingen roll om sjukvården är offentlig eller privat så länge det är hög kvalitet och det är lätt att attrahera kompetent personal och framför allt så länge patienterna är nöjda och får ett bra bemötande. Det är ledstjärnan för Centerpartiet, inte huruvida det är ett aktiebolag, en stiftelse eller en offentlig förvaltning. Det viktiga är den vård som produceras.

I det läge Sverige i dag befinner sig i, herr talman, behöver vi så många som möjligt som kan bidra till att producera sjukvård av hög kvalitet med tanke på de köer som finns och som ger förödande resultat, inte minst vad gäller ökade klassklyftor. Där skulle ledamoten Karin Rågsjö och jag finna varandra - att minska klyftorna i den svenska sjukvården. Ett sätt är att avslå propositionen från regeringen.


Anf. 86 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Det här är en intressant debatt där olika synsätt ställs mot varandra. Mitt och Kristdemokraternas synsätt är att se till den enskildes behov och ta fram olika lösningar. Vi har helt enkelt olika behov. Därför är valfriheten mycket viktig. Vi får inte bygga upp begränsningar och murar i sättet att organisera sjukvården. Samtidigt ska vi inte göra avkall på kvaliteten utan ständigt arbeta med utveckling och mångfald.

Kristdemokratisk politik utgår från att varje människa är unik och att alla personer har samma absoluta och okränkbara värde. Den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna, och den som har störst behov ska ges företräde i vården. Hälso- och sjukvården ska kännetecknas av värdighet, kvalitet, tillgänglighet och jämlikhet.

En grundläggande del i utvecklingen av vård och omsorg är självbestämmande och valfrihet. Självbestämmande stärker kvaliteten inom vården och skapar en mer värdig omsorg. Mycket har gjorts de senaste åren för att utforma vården och omsorgen utifrån den enskilda människans behov. Men mer, inte mindre, behöver göras på detta område, och patientens ställning behöver stärkas.

Hälso- och sjukvården i Sverige är ett offentligt åtagande där framför allt regionerna, men även kommunerna, är ansvariga för att planera, organisera och finansiera vården. Den allra största merparten av hälso- och sjukvården bedrivs i egen regi i de i dag 21 regionerna, och den utförda vården finansieras med offentliga skattemedel. Det finns även privata vårdgivare som bedriver vård på uppdrag av en region och där regionen alltjämt är huvudman för vården. Även denna vård är offentligt finansierad och betald av skattebetalarna.

Det vi hör i debatten från vänstersidan och Socialdemokraterna är att de har stort fokus på att bekämpa olika privata alternativ, det vill säga den mångfald och valfrihet som växt fram gällande utförandet av vård och omsorg i Sverige - alltmedan vårdköerna fortsätter att öka. Detta medför att många patienter inte får sin vård i rätt tid, vilket inte är bra.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen har lagt ett alldeles särskilt fokus på att arbeta mot privata sjukvårdsförsäkringar. Betalning av hälso och sjukvård via privata sjukvårdsförsäkringar uppskattas uppgå till ungefär 0,7 procent av de totala hälso- och sjukvårdsutgifterna, vilket innebär att de inte utgör en så stor del inom hälso- och sjukvården. Samtidigt är det allra vanligaste sättet att skaffa en sjukvårdsförsäkring just genom arbetsgivarbetalda gruppförsäkringar. Det är riktigt som Utredningen om privata sjukvårdsförsäkringar konstaterar att frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar i princip är tämligen oreglerade.

Vi kristdemokrater ihop med övriga regeringspartier och SD delar utredningens bild av att det finns ett behov av att reglera till exempel den tillsyn som Inspektionen för vård och omsorg bör genomföra kopplad till frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar. Men förslaget om utökad kontroll ska gälla endast när regioner ingår samarbete med vårdgivare som har fler uppdragsgivare. Högkvalitativ och jämlik vård bör enligt oss eftersträvas inom alla verksamheter oavsett vilka uppdragsgivare verksamheten har eller inte har.

Det framkommer inte heller i utredningen att det finns ett behov av en sådan lagändring som föreslås i propositionen. Snarare visar utredningens undersökning att det i regel finns goda affärsrelationer mellan regionerna och de privata vårdgivarna. Vidare framgår det att regionerna har stort förtroende för de privata vårdgivarna. Det finns således inget tydligt skäl att misstänka att de privata vårdgivarna gör orättvisa eller felaktiga bedömningar gällande den etiska plattformens rangordning som utgår från att den som är i störst behov av vård också ska prioriteras och ges företräde till vården.

Med de nya bestämmelser om anmälan till vårdgivarregistret som föreslås, vilka vi ställer oss bakom, finns det goda skäl att initiera ett utökat uppföljningsarbete. I propositionen framkommer det att det finns flera brister i det nuvarande arbetet, trots den anmälningsplikt som råder med nuvarande bestämmelser. Här anser vi att det ska säkerställas att de nya bestämmelserna efterföljs i större utsträckning än de nuvarande bestämmelserna gjort.

Detta innebär att all den vård som utförs inom sjukvårdsförsäkringen i annat fall skulle behöva ske inom den offentligt finansierade vården, och det skulle därmed medföra längre vårdköer och att färre patienter får vård enligt de tidsgränser som den lagstadgade vårdgarantin anger.

De allra vanligaste behandlingarna som sker inom ramen för sjukvårdsförsäkringen är ortopediska.

Herr talman! De långa och växande vårdköerna gör att många känner sig oroliga för att de inte kommer att få sin vård i tid när de har rätt till den och behov av den.

Privata sjukvårdsförsäkringar ska inte förbjudas. Däremot ser vi allvarligt på det faktum att så många arbetsgivare och fackförbund i Sverige gör bedömningen att anställda upplever att man tvingas betala två gånger för att få vård. Man vågar inte lita på att man får vård i rätt tid när man behöver den.

Vård ska vara av hög kvalitet och ges efter behov och i rätt tid till alla patienter. Om det råder inget tvivel. Regeringens partier och SD har som hög prioritet att kapa och ta bort vårdköerna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.


Anf. 87 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! För mig handlar den här frågan om rättvisa. Den handlar om grunden för tilltron till vår gemensamt finansierade hälso- och sjukvård.

Jag har uppfattat att vi i politiken och här i riksdagen har en bred samsyn kring grundprinciperna vård efter behov och vård på lika villkor. Men det är tydligt att dagens utveckling, med patienter som tecknar privata sjukvårdsförsäkringar i syfte att få snabbare tillgång till den gemensamt finansierade sjukvården, verkligen utmanar dessa grundprinciper. Det innebär att lagstiftarens intentioner inte följs.

För att komma till rätta med de brister som finns på detta område ligger här ett lagförslag som säkerställer att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte ska få en snabbare sjukvård eller en bättre sjukvård än alla vi övriga som är med och betalar hälso- och sjukvården. Jag kan inte förstå vad som är det upprörande i det. Om man säger att vård ska ges efter behov och på lika villkor men har en verklighet som gör att det urholkas, varför är det då så kontroversiellt?

Min fråga till ledamoten är varför det är så viktigt att ta strid för att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar ska kunna prioriteras före andra patienter med större behov.


Anf. 88 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Vi behöver inte bygga fler murar, utan vi behöver se hur fler ska få tillgång till vården.

Ert förslag gör ingen förbättring för den enskilde utan snarare tvärtom. Det löser inte problemet vi står inför. Vi har stora utmaningar i sjukvården i Sverige i dag, där det tar för lång tid och många står i kö. Med ert förslag skulle fler få stå längre i kö. Jag ser inte att det skulle lösa någonting.

Vi kristdemokrater ser att vi ska försöka underlätta för den enskilde. Är det då några som skulle komma något snabbare till vård ser inte vi det som negativt, för då försvinner ju fler från kön. Vi ser att ert förslag inte skulle lösa något, tvärtom.


Anf. 89 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Jag tycker att det är fascinerande att man kan stå och säga att det inte är ett problem att vi alla är med och betalar för en gemensamt finansierad sjukvård men att några går före i kön och får bättre sjukvård för att de har privata sjukvårdsförsäkringar. "Det är ett så litet problem, så det behöver vi nog inte hantera." Det är djupt orättvist, och det urholkar tilltron till det gemensamma.

Jag lyssnade på ledamoten Hovskär och tänkte att jag kan hålla med om mycket i anförandet. Valfrihet är något fint och viktigt, vård ska ges efter behov, lika värde, jämlikhet.

Men alla de orden behöver betyda någonting i slutänden. Det är inte bara att vi säger att det här är viktiga principer och sedan får det bli som det blir när vi ser en verklighet som går stick i stäv med det vi i politiken gemensamt säger är viktigt.

Sedan kan man stå här och säga att det där är något vänsterprojekt. Det är de rödgröna partierna, det är Socialdemokraterna som gång på gång återkommer med det här dåliga förslaget. Lyssna då inte på oss! Lyssna på Läkarförbundet! Sveriges läkare är jättetydliga med att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte ska prioriteras i offentlig vård framför patienter med större medicinska behov. Det borde inte vara kontroversiellt, hur mycket man än värnar marknad och valfrihet.

Min avslutande fråga till ledamoten Hovskär är denna. Vad menar ledamoten är en bättre reglering av verksamheter som bedriver vård, offentlig vård blandad med försäkringsfinansierad, för att minimera de här problematiska prioriteringskonflikterna där patienter med privata sjukvårdsförsäkringar går före och får bättre vård?


Anf. 90 Dan Hovskär (KD)

Herr talman! Nu är ju inte problemet i Sverige att vi har för få som ger vård. Vi ser att det är köer och att det är svårt att komma till vården. Att i det skedet göra så att fler får vänta längre ser inte jag som något positivt.

Det jag också har sagt är att den som har störst behov ska ges företräde till vården. Det är ett grundfundament som vi jobbar efter.

Men sedan är det ju så att förslaget som ni kommer med innebär att det är flera vårdgivare som inte skulle kunna hjälpa till och avlasta och minska köerna som finns i det offentliga just nu. Era förslag skulle snarare öka köerna, och det är inte det Sverige behöver.


Anf. 91 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman och ärade kollegor! Miljöpartiet ingick i regeringen när den här frågan började utredas, och det är en väldigt viktig fråga. Den handlar ytterst om målet för den svenska hälso- och sjukvårdspolitiken och vad som står i hälso- och sjukvårdslagen, enligt oss.

I vårt, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets gemensamma ställningstagande gällande reservation 1 i dagens debatt konstaterar vi bland annat följande:

Målet för svensk hälso- och sjukvård är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av vård ska ges företräde till denna.

Bestämmelserna i 3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen grundas på två principer, nämligen människovärdesprincipen och behovs- och solidaritetsprincipen. Dessa utgör de två första principerna i den etiska plattform som ska styra beslut om prioriteringar i vården.

Människovärdesprincipen innebär att det ska vara möjligt för alla att på lika villkor få del av hälso- och sjukvårdens tjänster. Möjligheten att få vård får alltså inte påverkas av ålder, kön, förmåga att ta initiativ, utbildning, betalningsförmåga, nationalitet, kulturella olikheter, sjukdomens art eller sjukdomens varaktighet. Inte heller eventuella väntetider får påverkas av sådana förhållanden.

Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Dagens utveckling där patienter kan teckna privata sjukvårdsförsäkringar i syfte att få en snabbare tillgång till den gemensamt finansierade vården innebär enligt vår mening att lagstiftningens intentioner inte följs. Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar fungerar på det viset att privata vårdgivare som erbjuder vård på uppdrag av försäkringsbolag garanterar patienter en kortare väntetid än den som följer av den lagstadgade vårdgarantin. I den mån vårdgivaren också tar emot offentligfinansierade patienter på uppdrag av en region garanteras dessa patienter inte motsvarande väntetider. De försäkringsfinansierade patienterna får därmed en bättre tillgång till hälso- och sjukvården, vilket står i strid med lagstiftningens människovärdesprincip. Detta är särskilt problematiskt eftersom det på grund av försäkringsbolagens krav inte är möjligt för hela befolkningen att teckna en privat sjukvårdsförsäkring på lika villkor.

För att komma till rätta med dessa brister gav den tidigare regeringen en särskild utredare i uppdrag att föreslå åtgärder som säkerställer att patienter med privat sjukvårdsförsäkring inte får snabbare tillgång till vård eller bättre vård i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården jämfört med patienter utan sådan försäkring. Den nu aktuella propositionen från den förra regeringen bygger på utredningens förslag.

Utredningen föreslog att den hälso- och sjukvård som regionen bedriver i egen regi ska få finansieras med enbart offentliga medel om inte annat följer av lag. I nuläget saknas uttryckliga regler om hur hälso- och sjukvård får finansieras, och regeringen bör återkomma med förslag i linje med utredningens.

Det borde vara angeläget för alla partier att säkerställa ett regelverk som gör att hälso- och sjukvårdslagen följs och att de som har det största behovet av vård ska ges företräde. Förslaget förbjuder inte försäkringar i vården, utan det handlar om att uppdragsgivaren i avtal ska tydliggöra hur det kan säkerställas att vårdgivarens övriga uppdrag inte negativt påverkar uppgifter som lämnats till regionen och hur detta ska följas upp.

Det är oroväckande att så inte är fallet - att vi inte är eniga i denna fråga. Vem som helst bör vara orolig för den utveckling som är på gång, där allt fler människor upplever att de måste försäkra sig för att få vård. Det riskerar förstås att utarma den sjukvård vi har och tilltron till vårt gemensamma sjukvårdssystem. Det blir en ond spiral, där urholkningen leder till att fler anser sig inte ha något annat val än att teckna en privat sjukvårdsförsäkring.

Vi anser nog alla att köerna i sjukvården är ett problem. Det är våra lösningsförslag som verkar skilja sig åt. Här debatterar vi förslagen i denna proposition från den förra regeringen, men många andra åtgärder skulle också behöva vidtas för att säkerställa att köerna kortas. Till exempel måste de offentliga resurserna stärkas.

Miljöpartiet föreslog i vår budgetmotion att resurserna skulle stärkas genom ett större generellt anslag till SKR, och vi föreslog också en förstärkning av de pengar som ska gå specifikt till personal inom sjukvården.

Hälso- och sjukvårdslagens principer måste vara grunden, och principen om att den som har störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde är något vi måste värna och hålla fast vid. Detta gäller också vid val av vårdvalsmodeller, ersättningssystem och så vidare.

Det finns helt enkelt risker när privata sjukförsäkringar tillåts använda resurser inom ramen för den offentligt finansierade vården. De som har privata sjukförsäkringar ska inte få gå före i den offentliga vården eller få bättre vård, och sjukhus som finansieras offentligt ska inte ha en gräddfil för privata försäkringspatienter.

Det är väldigt angeläget att vi inte får en utveckling mot ett A- och ett B-lag i Sverige när det gäller vård. Alla ska kunna känna sig säkra på att välfärden är tillgänglig när de behöver den, oavsett hur deras privata ekonomi ser ut. Detta kräver många olika åtgärder, betydligt fler än dem som vi debatterar här i dag.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 3 och 4.

(Applåder)


Anf. 92 Lina Nordquist (L)

Herr talman! Det är bra, tycker jag, att kammaren i dag beslutar om ett ökat fokus på rehabilitering. Det är efterlängtat och viktigt.

Det är också viktigt att vi ser till att Ivo verkligen har de verktyg som behövs för att sätta stopp när vården inte håller måttet.

Sedan finns det en annan del i dagens betänkande som handlar om när arbetsgivare tillsammans med fackföreningar vill teckna försäkringar för sina anställda. Den allra största yrkesgruppen här är byggnadsarbetare, men det finns naturligtvis en massa andra yrkesgrupper också. Där tycker jag att en del partiers ställningstaganden blir problematiska. Jag är väldigt tacksam över att majoriteten säger nej till de ursprungliga förslagen i detta betänkande.

Vi behöver nämligen ta vara på svensk sjukvård. All vård vi kan uppbåda behöver vi, herr talman, för att kunna få hjälp när vi blir sjuka. Alla goda krafter måste kunna hjälpa till och måste vara välkomna. Varje arbetsplats där vårdutbildade människor vill arbeta ska vi se som något positivt.

Människor måste kunna byta jobb om de vill. Det behövs fler arbetsplatser i sjukvården än bara den offentliga sektorn. Vi kan inte ha bara en enda arbetsplats.

Det förslag som vi säger nej till i dag motsvarar, tycker jag, att jag ber någon om hjälp och samtidigt säger: Jag vill ha din hjälp, men medan du hjälper mig vill jag också att du tydligt förklarar exakt på vilket sätt du inte ska hjälpa någon annan och sedan lägger mycket tid på att följa upp att du verkligen inte hjälper någon annan än mig. Jag begriper inte detta.

Enligt min mening innebär det förslag som låg, men som nu kommer att röstas ned, en stoppkloss för privata alternativ, för möjligheten att byta jobb och, i slutändan, för möjligheten att få vård när man blir sjuk.

Det har i dagens debatt hänvisats hit och dit. Det har hänvisats till omfattande utredningar - och det är sant att det finns en omfattande SOU - som dock säger att man inte har kunnat hitta några rapporter om undanträngningseffekter.

Det har också hänvisats till Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Det finns en sådan rapport, ja. De kunde inte visa om patienter påverkades. De rekommenderade oberoende forskning och tyckte att det fanns mycket åsikter men inte så mycket fakta på detta område.

Det har hänvisats till Läkarförbundet. Läkarförbundet påpekar precis det jag just sa, nämligen att det i utredningen som ligger till grund för detta inte finns ett enda exempel på att man hittat någon undanträngningseffekt.

Jag kan alltså inte låta bli att tycka att delar av dagens debatt handlar om det klassiska sovjetiska tricket att lova att bygga broar där det inte finns någon flod. Och sådant tycker jag inte att vi ska hålla på med.

Till och med Lagrådet skriver att det är svårt att bedöma vad syftet med lagen egentligen är, och vilka problem som kan uppstå kan man inte förutse, konstaterar Lagrådet.

Så vi säger nej till detta förslag men ja till utskottets förslag om vård oavsett utförare och ja till förslaget om ett tydligt fokus på rehabilitering.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Beslut, Genomförd

Beslut: 2023-01-25
Förslagspunkter: 4, Acklamationer: 1, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Förutsättningar när regioner tecknar avtal med privata vårdgivare

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) i de delar det avser 15 kap. 2 § och punkt 2 ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.Därmed bifaller riksdagen motionerna

    2022/23:5 av Camilla Waltersson Grönvall m.fl. (M, SD, KD, L) och

    2022/23:8 av Anders W Jonsson (C) samt

    avslår proposition 2021/22:260 punkt 2 i denna del.
    • Reservation 1 (S, V, MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (S, V, MP)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S390014
    SD64009
    M59009
    C21003
    V02103
    KD17002
    MP01602
    L15001
    Totalt179127043
    Ledamöternas röster
  2. Lagförslaget i övrigt

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    1. lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659),
    2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) i de delar som inte omfattas av utskottets förslag ovan med den ändringen i punkt 1 ikraftträdandebestämmelsen att uttrycket "1." ska utgå.Därmed bifaller riksdagen proposition 2021/22:260 punkterna 1 och 2 i denna del.
  3. Hälso- och sjukvårdslagens framtida utformning

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2022/23:2 av Karin Rågsjö m.fl. (V) yrkandena 1, 2 och 4.
    • Reservation 2 (V)
    • Reservation 3 (MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (V)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S930014
    SD64009
    M59009
    C21003
    V02103
    KD17002
    MP00162
    L15001
    Totalt269211643
    Ledamöternas röster
  4. Ökade resurser

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2022/23:2 av Karin Rågsjö m.fl. (V) yrkande 3.
    • Reservation 4 (V, MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (V, MP)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S930014
    SD630010
    M59009
    C21003
    V02103
    KD17002
    MP01602
    L15001
    Totalt26837044
    Ledamöternas röster