Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Anf. 135 Arin Karapet (M)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka talmanspresidiet - och talmannen, som inte är närvarande - för den fina avtackning vi hade för vår bortgångna ledamot. Vi i Sverige brukar inte vara så duktiga på att hedra och minnas, men det här var väldigt fint. Det var en kollega man träffade i korridorerna som var väldigt jordnära och trevlig. Även om man inte alltid håller med varandra finns det en människa bakom varje ledamot.

Fru talman! Vi ska nu debattera jämställdhet och diskriminering. Jämställdhet är en frihetsfråga, inte bara för Sveriges kvinnor eller för världens kvinnor utan även för oss män. Vi vet att om ett barn växer upp i ett hem där mamman kan uppnå sin fulla potential kommer barnet att få en mycket bättre uppväxt och skolgång.

Fru talman! Här i kammaren har vi de senaste åren debatterat mycket om det eskalerande gängvåldet. Jag och regeringen tyckte att den nuvarande oppositionen inte gjorde tillräckligt när man var i regeringsställning. Nu är det vi som bär regeringsmakten och ansvaret, och vi vidtar kraftfulla åtgärder mot kriminaliteten.

Men i måndags kom en rapport från Jämställdhetsmyndigheten. Den rapporten, som jag tror inte lämnar någon oberörd, beskriver hur de kriminella gängen använder unga flickor som betalmedel. Det är inslag av rent hedersförtryck och hedersvåld. Man får inte svära i den här kammaren, och jag kommer inte att göra det. Men jag gjorde det inombords när jag tog del av detta.

Rapporten vittnar om att människoexploateringen är stor i de kriminella gängen, där hänsynslöst våld och maktutövande är den yttersta formen, men också om att unga kvinnor och flickor dras in i de här subkulturerna - inte bara som offer utan också som aktörer. Jag vet inte hur jag ska hitta orden för att inte bryta mot någon regel, men det börjar nu komma våldsdåd som utförs av flickor.

Det här är något som vi i politiken måste våga prata öppet om. Vi måste våga prata om gärningsmännen, utövarna, och offren. Vi måste komma bort från stigmat.

Fru talman! Det jag främst vill lyfta upp är män som utövar våld mot sina kvinnor, våld som får dödligt utfall.

Jag tror inte att någon har missat de senaste fallen av mord på oskyldiga kvinnor den gångna veckan.

Jag är själv barn till en kvinna som fick utstå våld från sin exman. Jag vet vilka ärr det har gett min mor. Det påverkade även mig även om jag var ung och inte förstod det fullt ut. När man blir äldre börjar man kanske förstå lite mer. Även i dag skulle det vara svårt för oss att ha den diskussionen. Det är en smärta som man förtränger, som man sväljer och håller inombords. Man vill vara stolt; man vill vara stark. Men det har påverkat mig, också i frågan om män som utövar våld mot kvinnor. Det ska vara total nolltolerans.

I Sverige brukar vi oftast dansa runt det här. Det är inte ett nytt problem i vårt samhälle. Det är ett problem som vi haft under väldigt lång tid.

Sedan jag blev invald 2018, och jag kommer ihåg förra gången det uppmärksammades, har alla partier i den här kammaren börjat prata om detta. Jag vill inte peka ut någon särskild minister eller något parti just nu, för det här är en fråga som berör oss alla.

Vi måste från svensk sida gå från ord till handling. Vi är väldigt duktiga på att prata om problem. Vi är väldigt bra på att upprepa vad som håller på att ske i vårt samhälle. Men vi vet också att lagstiftningen är trögrörlig, så varje gång vi börjar prata om ett problem som vi redan vet om har vi skjutit upp eventuella åtgärder som hade haft effekt.

Därför går den här regeringen fram med att fler män ska kunna häktas. Fler män ska kunna bli fällda. Fler män ska kunna få besöksförbud. Fler män ska kunna få fotboja. Fler män som begår återkommande sexualbrott mot kvinnor ska kunna låsas in på obestämd tid. Det måste bli slut på snacket.

Det här arbetet pågår just nu i Regeringskansliet, och jag hoppas att fokus i dagens debatt kan hamna på vilka åtgärder vi vill vidta för att en kvinna som är utsatt för våld - i hemmet, i en relation eller var hon än är - ska veta att rättsstaten och samhället står på hennes sida.

En sak som jag vill tillägga innan jag avslutar mitt anförande är att Justitiedepartementet nu går fram med ett lagförslag: Om den våldsutsatta kvinnan inte har hyreskontraktet ska hon, det vill säga offret, kunna ta över hyreskontraktet. I vissa fall ser vi också att den våldsutövande mannen, som oftast har det ekonomiska övertaget, drar ut på processen när det kommer till bodelning. Vi vill se över hur man ska kunna påskynda bodelningen så att inte kvinnan hamnar i en ännu mer utsatt position.

Det är dags att vi politiker i den här kammaren ser till att rättsstaten och samhället en gång för alla ställer sig på offrens sida och inte låter gärningsmännen härja fritt.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Magnus Resare (M).

Anf. 136 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för ett väldigt bra anförande. Jag håller med om en hel del av det som kom fram i anförandet. Jag tackar också för ett väldigt personligt anförande från ledamoten.

Jag tänker dock uppehålla mig lite grann vid det som ledamoten inte hade så mycket av i sitt anförande: den ekonomiska jämställdhetspolitiken.

Moderata statsråd med flera regeringsföreträdare har vid upprepade tillfällen sagt att det som behövs nu i den ekonomiskt svåra sits som Sverige befinner sig i - kanske framför allt många kvinnor, som betalar ett väldigt högt pris för den ekonomiska kris som vi befunnit oss i väldigt länge - är att man gör bra finansiella avvägningar.

Jag blir mycket bekymrad över att man tycker att det är bra avvägningar när kvinnor får sälja det de har för att få ihop pengar i plånboken och för att betala hyra. De kanske till och med får ta krediter för att få ihop till mat på bordet. Vi ser också att kvinnor känner en ökande oro över att inte ens kunna separera eller skilja sig på grund av sin ekonomiska situation.

Jag undrar på vilket sätt man tycker att det är bra finansiella avvägningar när det är den verkligheten och de konsekvenserna vi ser breda ut sig över hela landet och när vi ser alla kvinnor där ute som lever i den här mycket tuffa ekonomiska situationen.

Anf. 137 Arin Karapet (M)

Herr talman! Jag förstår inte vad det är för direkt fråga jag ska svara på när jag hör detta om finansiella avvägningar. Om jag ändå ska ta vara på min talartid och prata allmänt kan jag säga ja, hushållens köpkraft har minskat. Detta gäller inte bara kvinnor och ensamstående män utan även äldre, yngre och barnfamiljer. Vi hade en tvåsiffrig inflation. Det gäller att pressa ned inflationen, men vi har också sänkt skatten för vanliga löntagare, där den största gruppen bland låg- och medelinkomsttagare är kvinnor.

Jag tror att replikskiftet kanske gäller hur mycket pengar regeringen har satsat på välfärden. Då kan jag svara att de som bär upp välfärden också måste kunna behålla mer av sin lön. Det är med sin lön och sin förvärvsinkomst man kan sätta mat på bordet och betala hyran.

Vi kan prata om de höga drivmedelspriserna. Under Sofia Amlohs regering kostade en liter diesel 28 kronor. Med den moderatledda regeringen är priset 18 kronor. Detta drog upp inflationen.

Det var till största del nedläggningen av två kärnkraftverk och reduktionsplikten som gjorde att vi hamnade i så hög inflation. Det är ledamoten Sofia Amlohs regering som var skyldig till detta. Det är vår moderatledda regering som har behövt städa upp, och nu ser vi hur vi trycker ned inflationen.

Anf. 138 Sofia Amloh (S)

Herr talman! En tredjedel av alla ensamstående kvinnor har inte råd att sätta sina barn i en organiserad fritidsaktivitet. Då har man kanske ingen anledning att köra dem någonstans.

Ni satsar på välfärden, absolut. Uppenbarligen är detta inget som märks ute i regionerna, snarare tvärtom - vi ser att arbetsvillkoren och arbetsmiljön försämras. Kvinnor, välfärdens arbetare, riskerar att bli uppsagda med denna politik. Så dessa satsningar är väl jättebra, men om man inte ens får behålla sitt jobb är det otroligt svårt att sätta mat på bordet. I stället borde man få fortsätta ha en arbetsmiljö där man mår bra och där man orkar jobba hela dagen.

Men det är väl dessa finansiella avvägningar den här regeringen gör. Då kan man fundera, när de väljer att i det här läget ta bort plastpåseskatten i stället för att beskatta alla de miljarder i övervinster som bankerna gör. De skyddas. Plastpåseskatten ska bort, men kvinnor måste ta lån. Vi ser i Kronofogdens mätningar att antalet skjuter i höjden, och det är framför allt kvinnor som sticker ut. Detta är den här regeringen inte beredd att göra något åt.

Den ekonomiska jämställdheten är helt fundamental för om man kan vara självständig på alla andra plan ute i samhället. Så jag ställer frågan igen: Tänker den här regeringen göra något för kvinnornas ekonomiska situation och för den ekonomiska jämställdheten, eller är det bara ord? Är detta faktiskt inte prioriterat?

Anf. 139 Arin Karapet (M)

Herr talman! Ledamoten Amloh missar något väldigt tydligt. För det första ansvarar vi två som ledamöter bland annat för Sveriges statsfinanser, det vill säga de skatter vi drar in. Vi har båda kollegor som är regionpolitiker, och de har sitt ansvar. De flesta regioner styrs inte längre av mitt parti Moderaterna utan är socialdemokratiskt styrda.

Den som har varit i regionpolitiken kan säga så här: Man kanske ska se över hur många kommunikatörer man har. Man kanske ska vända på varenda sten, som ledamoten Amlohs partiledare sa som statsminister. Många regioner slösar pengar på mycket annat än kärnuppdraget. De måste göra sin hemläxa. Regeringen sköt till 16 miljarder och nu ytterligare 6 miljarder. Men jag skulle vilja fråga Göran Persson vad han hade sagt om att bara skjuta till pengar. Det krävs lite ekonomisk disciplin i stället för att bara ösa ut pengar.

Man kan skratta, men - tro mig! - det kommer man inte att göra när inflationen återigen är uppe i 10 eller 15 procent för att det bara östes ut pengar kortsiktigt. Vi har priser som går upp. Reallöneökningarna har ätits upp. Inflationen har skjutit i höjden. Detta beror till stor del på socialdemokraternas symbolpolitik.

Man kan titta på varför inflationen har gått ned. Två av tre orsaker är lägre drivmedelskostnader och lägre elpriser. Socialdemokraternas politik ledde till högre elpriser och högre drivmedelspriser. Nu får Sveriges välfärdsarbetare, främst kvinnor, äta upp detta. Ni drev på inflationen och tog inte ert ansvar.

Anf. 140 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Den 23 december 2023 anmäldes en man i Oxelösund för att ha misshandlat en kvinna han är bekant med. Den 29 december 2023 hittades en kvinna död i en bostad i Vingåker. Hennes make har gripits. Han är tidigare dömd för att ha misshandlat henne. Den 3 januari 2024 greps en man i en bostad i Eskilstuna misstänkt för misshandel av en kvinna. Den 6 januari 2024 hittades en kvinna död i en bostad i Vagnhärad. En man greps i bostaden.

I ett av fallen hade kvinnans make två månader innan hon hittades mördad gripits för att ha dödshotat henne med en sax för att hon ville lämna honom. I polisförhör sa kvinnan: Jag vill inte längre vara en slagpåse. I ett annat av fallen hade maken tidigare avtjänat två fängelsestraff för att ha misshandlat sin fru. Grannar vittnar om att man uppmanat kvinnan att lämna maken. I båda de fall där kvinnor hittats mördade i en bostad finns en lång historik av våld som har beskrivits i polisförhör av de kvinnor som nu är mördade.

Detta är bara händelser från min valkrets Sörmland under jullovet, som egentligen ska vara fyllt med frid och glädje tillsammans med nära och kära.

Herr talman! Många tusen kvinnor lever dagligen med våld och förtryck. De är ständigt rädda för sina liv. Vi kan inte låta detta reduceras till något som bara är kvinnornas ansvar, ett marginellt problem för den enskilde. Den senaste veckan har tre kvinnor dött. I samtliga fall har en man som de har haft någon form av relation med anhållits misstänkt för mord.

För tre år sedan slog dåvarande rikspolischefen fast polisens nollvision för mäns våld mot kvinnor och betonade att frågan är lika prioriterad som gängbrottsligheten. I polisens årsredovisning för 2023, som kom i dagarna, konstateras dock att man inte gjort någon nämnvärd skillnad för de våldsutsatta kvinnorna. Detta är under all kritik. Sveket är helt uppenbart, och regeringen är nu svaret skyldig.

Det är i dag fortfarande ett faktum att när det gäller mäns våld mot kvinnor har krafttagen helt uteblivit, till skillnad från vad som skett när det gäller gängvåldet. Polisens enda riktade grupp mot kvinnovåld, Igor, lades ned, trots att allt pekade på goda resultat. Detta kan jag inte tolka som något annat än en nedprioritering.

Precis som när det gäller gängkriminalitet krävs en nolltolerans mot brottslighet mot kvinnor. Frågan kräver samma status, resurser och engagemang och måste tas på samma allvar som mäns våld mot andra män.

Vi politiker och polisen måste visa att samhället inte accepterar hot och våld. Ingen kvinna eller tjej ska bli misshandlad, hotad, förföljd eller våldtagen utan att verkningsfulla åtgärder sätts in mot förövaren.

Vi socialdemokrater vill se en nollvision för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det skulle utgöra en tydlig signal om att hela samhället behöver kraftsamla ytterligare och vara ett viktigt styrmedel i det fortsatta arbetet.

Herr talman! En rapport från SKR visar att enbart var femte kvinna i dag erbjuds skyddat boende av socialtjänsten. Vi socialdemokrater ser en oroväckande trend i Sverige där antalet dygn och antalet kvinnor som beviljas skyddat boende sjunker dramatiskt samtidigt som vi ser att fler söker hjälp och stöd. Polisanmälningarna om våld mot kvinnor ökar. Det är dessutom viktigt att barn i hushållet också beviljas skydd.

Kvinnofridsbarometern, som undersöker kommunernas arbete, visar omfattande brister i stödet för våldsutsatta kvinnor och barn. Sju av tio kommuner uppger att de indragna statliga utvecklingsmedlen för arbetet mot våld i nära relation kommer att få stor eller ganska stor påverkan på deras arbete.

Herr talman! Inflationen slår hårt mot svenska hushåll i allmänhet och i synnerhet mot de hushåll som är särskilt utsatta med små eller inga marginaler. Bland de särskilt utsatta hushållen finns ensamstående kvinnor och barn. Vi nås av rapport efter rapport om att en tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala löpande utgifter som hyra och mat.

Kronofogden visar på historiskt höga skuldsättningar bland svenska folket. Kvinnor sticker särskilt ut. Två av tre ensamstående föräldrar - det är huvudsakligen kvinnor - har inte råd att låta sina barn gå på en organiserad fritidsaktivitet. Sex av tio kvinnor känner oro över sin ekonomi och över om de skulle klara av att flytta till ett eget boende vid en separation eller en skilsmässa. Detta är i Sverige 2024.

Den röda tråden, eller kanske snarare den blåbruna tråden, är att det framför allt är kvinnorna som drabbas av regeringens politik. Det är kvinnor som arbetar i välfärdens kvinnodominerade yrken som får betala för nedskärningar i form av ökad stress, sämre arbetsvillkor och sämre löner. Det är också kvinnor som tvingas kliva in och ta ansvar när den skattefinansierade välfärden dras tillbaka genom att gå ned i arbetstid för att ta hand om en åldrande förälder eller en annan närstående. Ansvar utan makt är vanmakt.

Herr talman! I dag behandlar vi ett motionsbetänkande som handlar om jämställdhet och diskriminering. Detta är väldigt viktigt i en tid som denna, där samtalsklimatet är tufft och polariseringar och extrema yttringar tar stor plats, i en tid då demokratin attackeras. Det är ännu viktigare att särskilt stadigt, tryggt och kompromisslöst stå upp för just jämställdhet och mot alla former av diskriminering.

Från samhällets och politikens sida måste alla former av diskriminering motarbetas kraftfullt. Av Diskrimineringsombudsmannens årsrapport framgår att funktionsnedsättning, kön och etnicitet är de diskrimineringsgrunder som genererar störst andel anmälningar till myndigheten. Antalet har dessutom ökat kraftigt de senaste åren. Detta är en stark signal om att politiken behöver höja ambitionerna.

SD-regeringen har mycket att bevisa på den fronten. Vi socialdemokrater ser behovet av en översyn av strukturell diskriminering på arbetsmarknaden och ett särskilt fokus på etnisk bakgrund samt en översyn kring hur man ska minska diskrimineringen på arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag blir innerligt förbannad när kommuner inte har råd att placera kvinnor i skyddade boenden, när kvinnor inte blir tagna på allvar, när polisens resurser inte prioriteras för att skydda kvinnor från att bli våldsutsatta eller mördade, när kvinnor tvingas skuldsätta sig upp över öronen för att betala löpande utgifter på grund av regeringens dåliga finanspolitik eller när människor inte får komma på anställningsintervju på grund av sitt namn eller sin hudfärg. Varje dag som detta pågår och regeringen inte vidtar åtgärder som är offensiva nog är det ett svek och ett misslyckande som jag bara kan beklaga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 8 och 12 men står givetvis bakom samtliga våra reservationer.

(Applåder)

Anf. 141 Arin Karapet (M)

Herr talman! Det är mycket prat om hur allting borde vara. Den moderatledda regeringen har suttit vid makten i nästan två år. I åtta år satt Socialdemokraterna vid makten.

Det är inga nya problem som ledamoten Amloh lyfter fram. Jag är själv född 1988, och jag växte också upp med väldigt dåliga ekonomiska förhållanden och en ensamstående mamma. Hur såg det ut då, och hur ser det ut i dag? Då var det Socialdemokraterna som styrde. Då åkte man direkt in i systemet, bidragsträsket, även om man var fullt arbetsför.

Vårt sociala skyddsnät är till för dem som behöver det. Men för dem som är arbetsföra och en del av arbetsmarknaden ska det alltid löna sig att arbeta.

I åtta nio minuter var det mycket känsloyttringar i ledamoten Amlohs anförande, och det var mycket om hur förbannad hon blir. Jag har förstått av det tidigare replikskiftet att hon inte alls tycker om den politik som den nuvarande regeringen driver. Men min fråga till ledamoten Amloh är: Om Socialdemokraterna hade suttit vid makten i dag, vilka åtgärder hade ni då vidtagit för att de ensamstående mammorna med små marginaler i ekonomin skulle få vardagen att gå runt?

Anf. 142 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Jag vill börja med att påminna om att jag höll med om flera delar av ledamotens anförande och tycker att de var bra.

Jag tycker att det ändå är fint att få frågan vad vi skulle ha gjort vid makten. Det kanske också ger några tips till den nuvarande regeringen att agera på, för det verkar vara lite dåligt med förslag på regeringens förslagslista.

Bland annat har vi föreslagit höjt barnbidrag eller att man kan ta lite pengar från bankerna och deras övervinster. Det finns en och annan miljard att hämta där om det är lite skralt i finanserna. Det behövs för att faktiskt se till att man kan stärka välfärden, att kommunerna kan ge skyddat boende till alla de kvinnor som behöver och att kvinnorna fortfarande kan ha en bra arbetsmiljö. Man kanske kan förbättra den. Det skulle vara ännu finare, som vi ser det, att man skulle kunna kompetensförsörjas i mycket högre grad.

Sedan nämnde ledamoten att de som är arbetsföra ska arbeta. Det finns otroligt många kvinnor som vill jobba men inte kommer in på svensk arbetsmarknad. De vill ha stöd för att komma in i arbete, för de vet hur viktigt det är att vara ekonomiskt självständig och hur viktigt det är för integrationen. Man vill komma in i det svenska samhället. Dessa kvinnor vill vi se på svensk arbetsmarknad. Vi skulle ha sett till att genomföra de åtgärder som föreslås i utredningen när det gäller att utrikesfödda kvinnor ska kunna etablera sig på svensk arbetsmarknad.

Anf. 143 Arin Karapet (M)

Herr talman! Ja, det är bra att de utländska kvinnorna nämns här. Men, Sofia Amloh, er invandringspolitik förbättrade inte deras chanser att komma in på arbetsmarknaden. Den gav inte kommunerna eller regionerna bättre förutsättningar, och den gjorde inte så att statskassan blev bättre.

Jag hoppas att Socialdemokraterna lär sig en läxa. Jag hoppas att man, när man kohandlar med tre partier som är för fri invandring, kan hålla emot. Invandring kostar.

Då ska vi till bankskatten. Det låter jättebra. Jag är inte försvarare av banker. De tjänar pengar. De håller på med transaktioner, finansiella instrument och allt möjligt. Men vi kan gå tillbaka till det som ledamoten Amloh ställde en fråga till mig om.

Hushållen har det inte bra. Ja, boräntorna har gått upp med ungefär 3-4 procent. Tro mig! Det är kunderna som kommer att få betala. Det kommer att låta jättebra från denna talarstol. Det kommer att bli mycket applåder, många känsloyttringar, många likes och kanske handhjärtan på Facebook. Men när notan sedan, i slutet av månaden, kommer till de svenska hushållen, den svenska medelklassen, är det de som kommer att få betala. Det är inte så att bankerna har enorma marginaler på bolånen. Den enskilda bolånetagaren kommer att få betala.

Då kommer kanske svaret från ledamoten Amloh att vara: Ja, men vi höjer barnbidraget. Med hur mycket? 100 kronor. Det är inte så att ni föreslår ett tredubblat barnbidrag. Det är 100 kronor. Gå in på Ica! Du får knappt ett halvt kilo ost för 100 kronor nu. Olivoljan kostade 50-60 kronor förra året. Nu ligger den på 150 kronor på Ica Maxi.

Anf. 144 Sofia Amloh (S)

Herr talman! 100 kronor skulle spela en väldigt stor roll för väldigt många föräldrar och ensamstående kvinnor. Men det är kanske någonting som ledamoten inte ser eller förstår. Den där sista dagen spelar det roll att man kan sätta mat på bordet och att det kanske inte blir havregrynsgröt till middag ännu en gång.

Men det är också ganska oseriöst av ledamoten att påstå att Socialdemokraterna aldrig har gjort något bra över huvud taget och att vi är roten till allt ont. Jag tycker att det blir en aning oseriöst.

Ledamoten är regeringsföreträdare i denna debatt och är svaret skyldig när vi står i denna ekonomiska kris som slår hårt mot välfärdens arbetare och mot kvinnor.

Man kan både bekämpa inflation och se till att de mest utsatta inte får betala det absolut högsta priset. Den socialdemokratiskt ledda regeringen vidtog under pandemin, som också var en kris, åtgärd efter åtgärd för att se till att företag inte skulle gå i konkurs och för att sjukvården skulle ha de resurser som den behövde. Det går visst att göra mycket mer än vad ni gör just nu.

(Applåder)

Anf. 145 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och alltså avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Detta mål har riksdagen tagit beslut om, och det är ett övergripande mål. Utifrån det har regeringen sedan fastställt sex delmål som vägleder regeringens politik.

Herr talman! Vad är jämställdhet egentligen? För vissa verkar det som att jämställdhet är att dagarna i föräldraförsäkringen delas lika mellan mammor och pappor - då har vi nått en jämställdhet i hemmen per automatik.

När våra barn var små var jag den som var hemma mest eftersom min man då inte hade möjlighet att vara hemma. När de blev äldre var det min man som var hemma mer, för då hade inte jag den möjligheten. Oavsett vem av oss som har tagit ut föräldrapenning har vi delat på arbetet hemma - det handlar om att städa, handla, natta barn, laga mat och så vidare. Eller förresten: Nu var jag egentligen inte riktigt sjyst. Det är nog min man som har gjort lite mer än vad jag har gjort, trots att han aldrig tagit ut särskilt många föräldradagar. Är inte det jämställdhet? Vi delade inte helt jämnt på föräldraförsäkringens dagar, men vi delade lite mer jämnt på arbetet hemma.

Herr talman! Jag tycker att vi behöver bredda diskussionen kring jämställdhet och föräldraförsäkringen. Det kan inte bara handla om att dela dagarna jämnt.

Enligt en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen från slutet av förra året är föräldrarnas totala föräldraledighet mindre jämställd än vad uttaget av föräldrapenning visar. Enligt rapporten är mammor i genomsnitt föräldralediga i drygt tolv månader under barnets första två år. Fyra av dessa månader är obetald ledighet. Pappor är i genomsnitt föräldralediga i drygt tre månader, och knappt en av dessa månader är obetald ledighet.

Ingen här vill väl att fler mammor ska ta ut obetald föräldraledighet? Obetald föräldraledighet drabbar dem i förlängningen ekonomiskt.

Herr talman! Vi kan inte stirra oss blinda på uttaget av föräldradagar som ett mått på jämställdhet. Jämställdhet är mer än så, och föräldraförsäkringen har ett större syfte än jämställdhet. Den som vill och kan vara hemma ska få vara det. Låt föräldrarna själva bestämma.

Vi vill se en helt flexibel föräldraförsäkring - det har ni hört förut - där föräldrarna själva får avgöra vilken fördelning som passar just deras familjesituation bäst. Vi litar nämligen på att föräldrarna är kapabla att fatta beslut som är bäst för deras barn.

Ett förslag skulle vara att fråga vad mammor vill, vad föräldrarna vill, för att skapa trygga familjer och goda uppväxtvillkor för våra barn. Vi kristdemokrater tror inte att vi får mer jämställda hem bara för att man tvingar fram en kvotering i föräldraförsäkringen.

Sju av tio väljare säger nej till kvotering i föräldraförsäkringen. Ändå väljer partier till både höger och vänster att agera tvärtemot. Många av de socialdemokratiska väljarna motsätter sig sitt eget partis förslag på inskränkningar i föräldraförsäkringen.

Mitt budskap är tydligt: Staten ska stötta familjer, inte styra. Kristdemokraterna kommer att fortsätta kämpa för en helt fri föräldraförsäkring.

Herr talman! Låt mig återigen påminna om riksdagens mål för jämställdhet: Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Den riktiga jämställdheten är friheten att göra sina egna livsval. Det mest avgörande arbetet för jämställdhet börjar hos mig, i mitt hem och i min fostran av mina barn.

Herr talman! Något som däremot inte är jämställt är osakliga löneskillnader. Arbetet med att få bort osakliga löneskillnader är därför mycket viktigt. Detta är också ett av de sex delmålen - ekonomisk jämställdhet.

För mig är det en självklarhet att det ska vara lika lön för lika arbete. Jag vet att det tyvärr inte är så överallt ännu. Men arbetet för att vi ska nå målet pågår dagligen. Tillsammans vill vi och ska vi fortsätta arbetet med att få bort osakliga löneskillnader.

Herr talman! Förra året gjorde riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att införa en nollvision för våld i nära relationer. Vi vet att kvinnor är mest utsatta när det handlar om våld i nära relationer. Bara den senaste veckan har det rapporterats om tre kvinnor som dött. I samtliga fall har en man som de har haft någon form av nära relation med anhållits misstänkt för mord. Senast häromdagen presenterade Jämställdhetsmyndigheten en rapport om att gängkriminella säljer tjejer för att betala av skulder.

Våld, hot och trakasserier mot kvinnor finns överallt. Det börjar långt tidigare med psykisk misshandel, nedbrytning och till sist fysiskt våld. Detta måste vi göra något åt. Det handlar om värderingar.

Den nuvarande regeringen har skiftat fokus så att brottsoffrets perspektiv blir viktigare än gärningsmannens. Det pågår en översyn av hela brottsbalken, i syfte att få mer rättvisa straff som står i proportion till det våld och den kränkning som offret utsatts för.

Män som slår kvinnor ska häktas, och kontaktförbuden ska bli mer omfattande. Prioritet är att utsatta kvinnor ska få möjlighet att känna trygghet och säkerhet. En kvinna som varit utsatt ska få det skydd hon behöver för lång tid. Det är männen som ska flyttas på, inte de drabbade kvinnorna. Den här regeringen genomför nu dessa skärpningar. Ingen mer kvinna ska behöva dö.

Herr talman! Vi vet att våld förekommer också mot många äldre, mot män och i samkönade relationer. Därför fick regeringen uppdraget att införa en nollvision för allt våld i nära relationer.

Du och jag gör skillnad för möjligheten att nå målet genom att som arbetskamrat, familjemedlem eller helt enkelt medmänniska se och agera när någon blir utsatt för våld i en nära relation. Vi får aldrig stå tysta vid sidan om och se på när någon blir utnyttjad eller misshandlad av någon annan. Vi får aldrig acceptera någon form av våld i nära relationer. Det gäller såväl fysiskt som psykiskt men även ekonomiskt våld. Det handlar om ett gemensamt, långsiktigt arbete för varje enskild utsatt människa.

Herr talman! Jag vet att det arbetet kommer att ta tid. Men jag vill försäkra er som lyssnar om att med Kristdemokraterna i regeringen kommer det arbetet att prioriteras. Varje enskild människa har rätt till ett jämställt och värdigt liv, eftersom varje medmänniska är värdefull. Därför ska vi som har fått förtroendet att vara med och påverka utvecklingen göra det i rätt riktning. Vi får aldrig sluta kämpa för jämställdhet på riktigt och för möjligheten att göra sina egna livsval.

Anf. 146 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Tack för anförandet, ledamoten!

Jag hade egentligen inte tänkt ta upp föräldraledigheten. Men jag kan inte låta bli.

Vi har ett av världens mest generösa föräldraförsäkringssystem. Ändå vill Kristdemokraterna ge föräldrarna möjlighet att vara hemma ännu mer, till exempel obetalt. Det är ett konstigt sätt att motverka den ekonomiska ojämställdheten. Ledamoten nämner inte att kvinnor över en livstid tjänar ungefär 4 miljoner kronor mindre än män, och allt tar sin början när man föder barn. Antalet obetalda dagar som är möjliga att ta ut borde alltså minska i stället för att öka, vilket de gör med Kristdemokraternas förslag.

Men jag skulle egentligen fråga om en annan sak. I en tidning hemma läste jag en insändare som skrivits under av Sara Kullgren, Paula Säker och Erika Gidlöf - de två sistnämnda är aktiva KD-kvinnor i länet. De nämner att de vill införa ett avhopparprogram för misshandlade kvinnor. De beskriver förtjänstfullt att det behövs ett avhopparstöd i likhet med det som finns för gängkriminella. De beskriver mycket bra att det behövs stöd från början, när man bryter upp från relationen, tills man har en egen bostad och ett eget liv.

Det är jättebra. Det är precis vad Centerpartiet har föreslagit under ett antal års tid. Det finns också med i detta betänkande, som vi kommer att rösta om vid den votering som kommer att ske under morgondagen.

Jag undrar om detta är något som Kristdemokraterna jobbar för på riksnivå. På vilket sätt vill Kristdemokraterna i så fall i riksdag och regering jobba för att det faktiskt ska komma till stånd ett lämnaprogram för kvinnor som lever i en våldsam relation?

Anf. 147 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten Vilhelmsson!

Jag måste ändå stanna till vid föräldraförsäkringen, eftersom ledamoten tar upp den. Ja, Sverige har en väldigt generös föräldraförsäkring. Och ja, vi kristdemokrater vill göra den ännu generösare. All forskning visar nämligen att föräldrarna är de viktigaste individerna för barnet under barnets första tre år. Därför skulle vi vilja ge föräldrar möjlighet att vara hemma längre.

Jag vill dock fråga ledamoten Vilhelmsson var hon har sett att vi vill ha fler dagar som ska vara obetalda. Jag känner inte igen att vi skulle ha lagt fram ett förslag om att utöka antalet dagar med obetald föräldraledighet. Ledamoten får hjälpa mig att ta reda på var vi skulle ha lagt fram ett sådant förslag.

När det gäller den andra frågan, om kvinnors utsatthet, var jag i mitt anförande inne på att regeringen är på frågan om att hjälpa kvinnor att få skydd under lång tid. Vi kommer absolut att jobba med ett avhopparprogram när vi är i regeringsställning. Jag vill inte gå in på det närmare än det man hade skrivit i debattartikeln.

För att kvinnor ska få en chans att börja om behöver vi ta tag i alla möjliga verktyg. Vi måste till exempel hjälpa en kvinna att lämna. Om det till exempel är mannen i förhållandet som står på hyresavtalet måste vi hjälpa kvinnan att kunna ta över hyresavtalet. Men vi måste också hjälpa henne att få en chans att bli skyddad under lång tid.

Anf. 148 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Om det nu är viktigt för barnen att föräldrarna är hemma de första tre åren är det väl lika viktigt att både mamma och pappa är hemma. Eftersom man inte är det är frågan om vi med ett statligt subventionerat och finansierat försäkringssystem inte ska styra så att både mamma och pappa är hemma. Det är bra för barnen om de är det, men det är framför allt bra för bådas ekonomi. Jag vill inte medverka till att ett statligt system leder till att kvinnor får lägre pension, vilket de faktiskt får.

Det var nog ett slarvigt ordval av mig. Det jag egentligen syftar på är att om man reserverar dagarna i mindre omfattning är risken större att kvinnor kanske är hemma mer obetalt.

Jag tackar för svaret om våld i nära relationer och ett lämnaprogram. Jag har ytterligare frågor. Jag vet inte om ledamoten nämnde rätten till kontaktperson, men det är en bra sak som står i insändaren. Det beskrivs också förtjänstfullt att när det kommer till gängvåld vet alla vad man ska göra, men när det kommer till våld mot kvinnor är varken socialtjänsten, polisen eller andra riktigt säkra på vad man ska göra.

Ledamoten nämnde, liksom andra också har nämnt i talarstolen, att kvinnan ska kunna ta över hyreskontraktet. Det är jättebra. Men i de fall det inte finns ett hyreskontrakt och hon måste flytta på grund av att mannen är så hotfull hjälper inte det. Det måste finnas en nationell bostadskö. Det ingår i Centerpartiets förslag till lämnaprogram.

Min fråga är egentligen: Ska man då inte rösta på Centerpartiets förslag när vi röstar om detta i morgon?

Anf. 149 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Den här regeringen lät ändra från 30 dubbeldagar till 60 dubbeldagar. Det betyder att båda föräldrarna har möjlighet att vara hemma samtidigt. Det drabbar inte kvinnan ekonomiskt. Men barnet får möjlighet att ha föräldrarna hemma samtidigt. Vi tror nämligen att föräldrar är kapabla att avgöra vad som är bäst för deras barn. Vi tycker inte att staten ska styra familjerna. Staten ska stötta familjer.

Det har hänt en sak. Jag mötte till exempel en kvinna som jobbar som barnmorska. Sedan barnen blivit äldre har hon gått upp till att jobba heltid. Men i och med de nya arbetstidsdirektiven, med dygnsvila och veckovila, har hon valt att gå ned i arbetstid igen och jobba 90 procent, eftersom hon känner att hon inte orkar. Det är någonting vi behöver tala om, för där hamnar hon framöver i en ekonomisk situation som drabbar henne. Nu när hon har möjlighet att jobba heltid är det ändrade regler som ställer till det.

Det finns alltså mycket att prata om när det gäller ekonomisk jämställdhet och kvinnors ekonomiska situation. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi pratar om det. Därför har vi kristdemokrater också föreslagit att man ska kunna dela premiepensionen, alltså dela den pensionsgrundande inkomsten när föräldrarna är hemma, så att den som väljer att vara hemma inte blir ekonomiskt drabbad i framtiden. Vi har sagt att det ska vara obligatoriskt, men om man vill avstå ska man kunna göra det. Vi tror dock att det är viktigt att ge en tydlig signal att den som vill vara hemma ska ha möjlighet att vara det utan att drabbas ekonomiskt. För mig är det oerhört viktigt att ge föräldrarna mandatet att själva styra över sin ledighet.

Ciczie Weidby (V)

Anf. 150 Ciczie Weidby (V)

Herr talman! Jag vill också prata om föräldraförsäkringen. Det framgick med all önskvärd tydlighet att Kristdemokraterna och Camilla Rinaldo Miller inte tycker att staten ska lägga sig i hur man tar ut sina föräldradagar och använder föräldraförsäkringen. Man jag har några frågor.

Hur kommer det sig att kvinnor väljer att vara hemma med barnen i mycket större utsträckning och därmed får sämre löneutveckling, sämre pension och så vidare? När Camilla Rinaldo Miller säger att staten inte ska styra blir detta ändå något slags statlig lönesänkarpolitik som befäster kvinnolöner i det här landet trots att vi har avskaffat dem för länge sedan.

Camilla Rinaldo Miller sa också i sitt anförande att vi har osakliga löneskillnader i Sverige. Jag missade nog dessvärre raden av åtgärder som regeringen tänker vidta för att få bukt med dem. Det finns ju olika åtgärder, men jag måste tyvärr ha missat dem i Camilla Rinaldo Millers anförande.

Anf. 151 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Tack, ledamoten Ciczie Weidby, för att jag får chansen att prata mer om föräldraförsäkringen! Det tycker jag fantastiskt mycket om.

I mitt anförande berättade jag utifrån min egen situation och mitt eget perspektiv. Jag var hemma mest när barnen var små, och sedan fick min man ta över. Våra barn var runt tio månader när jag började arbeta. Vårt första barn valde vi att ha hos dagmamma för att det bara skulle behöva knyta an till en vuxen. Vi valde att ha barnet hos dagmamman tre dagar i veckan och fyra dagar hemma, eftersom jag och min man ville känna att det var vi som fostrade vårt barn. Det var vårt sätt att lösa vår familjesituation.

Alla har olika familjesituationer. Jag tror faktiskt gott om svenska föräldrar och att de är kapabla att välja utifrån det som är det bästa i den egna familjens unika situation.

Varför väljer då flest kvinnor att vara hemma? Jag pratade med en mormor vars dotter blivit mamma ganska sent i livet. Hon är en karriärkvinna, skulle man kunna säga. Hon hade tidigt sagt att hon bara skulle vara hemma sex månader och sedan gå tillbaka till att jobba. Det var hennes mål. Nu börjar barnet närma sig sex månader, och helt plötsligt är det inte lika aktuellt att gå tillbaka till jobbet längre.

Det kan faktiskt vara så att man vill vara hemma. Jag kan inte förstå varför man ska förbjuda eller förhindra mammor eller pappor att vara hemma så mycket som de vill. Det är av den enkla anledningen jag tycker att det bästa vore att alla dagar i föräldraförsäkringen är båda föräldrarnas i lika stor utsträckning, och att varje familj sedan själv får fördela dem utifrån det som passar deras livspussel bäst.

Ciczie Weidby (V)

Anf. 152 Ciczie Weidby (V)

Herr talman! Om vi nu ska vara privata och personliga kan jag berätta att jag är född 1974. Det är ett fantastiskt år på många sätt och vis och också det år då vi fick en föräldraförsäkring i det här landet. Det betydde att min pappa kunde vara hemma lite grann med mig. Det välkomnade han väldigt mycket, trots att de andra gubbarna på bygget hånade honom lite. Det är ju inte männens sak att vara hemma med barnen, eller hur? Han hade dessutom skaffat barn med en sjuksköterska - och inte vilken sjuksköterska som helst utan en barnsjuksköterska. Det fattar ju alla att om det är någon som ska vara hemma och ta hand om barnen är det ju hon. Men det fantastiska här är att det gav honom möjligheten att vara lika mycket förälder som min mamma var. Det är ju det som är pudelns kärna.

Vi har jättemånga lagstiftningar där man från början tyckte att man till exempel fick uppfostra sina barn med örfilar. Man tyckte: "Ingen ska berätta för mig hur jag ska uppfostra mitt barn! Aga och misshandel är två olika saker!" Vi sa: "Nej, så är det inte."

Hela vår moderna demokrati bygger på att vi har gått ifrån väldigt många olika föreställningar. Någon kom på: "Hallå! Kvinnor måste ju få rösta." Men jättemånga tyckte: "Det tror vi inte alls att de är kapabla att göra." Saker och ting förändras i ett samhälle. Vissa normer och värderingar förändras genom att dessa saker förändras.

Jag frågade om de osakliga löneskillnaderna som ju är ett resultat av att vi inte delar på ansvar och så vidare i samhället. Jag ger Camilla Rinaldo Miller tiden i sitt sista anförande till att rada upp alla de fantastiska åtgärder och förslag som regeringen har för att komma till rätta med de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor i vårt land.

Anf. 153 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Tack, ledamoten Weidby, för påminnelsen om att jag inte svarade på den andra frågan! Jag blev ju så engagerad i min hjärtefråga. Vi släpper den och går till åtgärder mot osakliga löneskillnader.

Jag sa i mitt anförande att det verkligen inte är okej att man inte har lika lön för lika arbete. Jag skulle kunna rada upp flera åtgärder, men ledamoten Weidby, jag och alla andra är väl överens om att parterna ska göra upp om lönerna? Då är frågan om jag ska stå här och tala om hur man ska sätta löner.

Jag tycker att det är en självklarhet att man ska ha lika lön för lika arbete. Den självklarheten lyser inte igenom i vårt samhälle, men vi måste våga prata om den, och vi måste våga hjälpa de kvinnor som inte har rätt lön utifrån rätt arbete jämfört med en arbetskollega. Jag ska nog inte gå in och styra alltför tydligt, men det är viktigt att vi pratar om detta och inte låtsas som att det inte finns. Därför ska vi bara fortsätta att uppmuntra till att våga ta de här samtalen.

Michael Rubbestad (SD)

Anf. 154 Michael Rubbestad (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att rikta ett stort tack till talmanspresidiet för det fina talet över min partikamrat Svenne, som tyvärr lämnade oss nyligen.

I den här debatten har vi till uppgift att adressera ett antal centrala ämnen. Jag tror att ni kommer att känna igen några saker som jag lyfter fram från Kristdemokraternas anförande. Vi ska beröra jämställdhet, mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, insatser för att motverka diskriminering samt bekämpning av hedersrelaterat våld och förtryck. Dessa ämnen är alla av yttersta vikt. Jag ska försöka, även om det är svårt, att klämma in allt i endast en debatt på begränsad tid. Jag ber alltså om ursäkt om jag pratar lite fort.

Det överordnade målet för Sveriges jämställdhetspolitik återfinns i följande formulering: Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det är ett mål som har stöd från alla politiska partier. Denna konsensus till trots uppstår frågor kring hur dessa mål ska mätas och bedömas. Skillnader uppstår mellan de olika politiska partierna, framför allt på höger-vänster-skalan. Det blir tydligt i hur vi anser att Sverige bör agera för att uppnå jämställdhet.

Med nuvarande praxis ser man till andelen kvinnor respektive män i olika sammanhang, och resultatet presenteras sedan procentuellt. Om andelen för båda könen uppgår till minst 40 procent anses det vara jämställt. Är det dock mer än 60 procent av ett kön är det ojämställt. Är det 30 procent kvinnor och 70 procent män är det ojämställt. Är det 42 procent kvinnor och 58 procent män är det jämställt.

Låt oss ta förskolan som ett exempel. Där utgör kvinnor 96 procent av personalstyrkan, detta i ett samhälle där det är mycket viktigt med goda förebilder från bägge könen för våra barn. I snickeribranschen råder det helt motsatta förhållandet. Där är andelen män över 99 procent. Men denna tydliga ojämställdhet förs det ingen diskussion om. I stället fokuserar man på sammansättningen i styrelser och börsbolag eller på vilka som sparar mest i aktier.

Varför är det så här? Varför är det över 99 procent män i snickeribranschen och 96 procent kvinnor i förskolan? Enligt forskning har det primärt tre orsaker.

För det första finns det stereotypa föreställningar om vad som ska anses vara manliga respektive kvinnliga yrken, vilket kan avskräcka människor från att söka sig till ett visst yrke om de anser sig tillhöra "fel" kön.

För det andra kan arbetsmiljön uppfattas som mindre tilltalande. Dessutom kan en arbetsplatskultur som är starkt dominerad av ett visst kön vara avskräckande eller till och med leda till känslor av utanförskap.

För det tredje kan man i rekryteringsprocesser och utformning av utbildningsvägar omedvetet gynna det ena könet, till exempel genom språkbruk i jobbannonser eller genom att inte aktivt arbeta för att locka till sig sökande av motsatt kön till utbildningar som leder till yrket.

Även om det formellt sett inte finns hinder för kvinnor att verka inom exempelvis snickeribranschen finns det ett behov av att förändra förutsättningarna för att främja en mer naturlig etablering av kvinnor i branschen. Nyckelordet här är just naturlig.

Sverigedemokraterna anser att förutsättningar bör prioriteras framför utfall när det gäller jämställdhetsmålen. Dagens metod, som fokuserar på just utfall, speglar inte fullt ut jämställdhetens verklighet. Som jag tidigare nämnde anses det per automatik vara jämställt om det är minst 40 procent av båda könen. På en plats där det är 45 procent kvinnor och 55 procent män men där männen med sin lilla majoritet styr allt med järnhand och kvinnorna inte har någonting att säga till om anses det alltså ändå vara jämställt. Man tar då ingen som helst hänsyn till inflytandet eller det som det de facto lyfts fram i det övergripande målet: "makt att forma samhället och sina egna liv".

Har då kvinnor samma möjligheter att etablera sig inom snickeribranschen som män? Har män samma möjligheter som kvinnor att söka sig till förskolan, eller är det så som Skolverket säger: att män hindras på grund av pedofildebatten? Oavsett vad vi önskar att svaret vore är svaret på båda frågorna: Nej, de har inte samma möjligheter.

Vad vi kan göra är att arbeta med att förändra förutsättningarna, så att fler kvinnor och män naturligt etablerar sig i respektive könsdominerad bransch. Vi kan bryta ned stereotyper och skapa inkluderande arbetsplatser. Vi kan ge uppmuntran till kvinnor som är intresserade av mansdominerade yrken samt lyfta fram kvinnliga förebilder inom branschen för att visa att yrket är öppet för alla oavsett kön.

Men om svaret på frågorna hade varit ja, det vill säga att kvinnor och män faktiskt har samma möjligheter men kanske ändå väljer eller avböjer ett visst yrke, är det enligt vår uppfattning jämställt även om siffran skulle vara mindre än 40 procent för något av könen. Jämställdhet är nämligen friheten att kunna välja själv. Jämställdhet är att könstillhörigheten på riktigt inte spelar någon som helst roll.

Jämställdhet är inte att en mamma och en pappa är hemma med sina barn i exakt samma omfattning, som vi precis hörde i det tidigare replikskiftet. Jämställdhet är att familjen är fri att själv kunna välja vad som passar bäst för just den egna unika familjen. Det är inte siffror som avgör - det är verkligheten.

Skapa förutsättningar, sluta stirra blint på utfall och skapa goda förutsättningar genom god utbildning, bra uppfostran och goda förebilder! Vi tror att det är så vi skapar sann jämställdhet. Genom att däremot tvinga fram ett utfall kan vi på sin höjd åtgärda ett symtom och få goda resultat på papperet, men vi sopar de egentliga anledningarna under mattan.

Herr talman! Vi behöver se över hur vi mäter jämställdhet, så att vi i stället fokuserar på just förutsättningar framför utfall. Jag yrkar därför bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2 om strategier för att nå ett jämställt samhälle. I övrigt står vi bakom utskottets förslag till beslut i detta betänkande, men jag vill också passa på att hänvisa till det särskilda yttrandet från Sverigedemokraterna; vi har ett andrahandsyrkande för det fall vår reservation nummer 13 mot all förmodan inte skulle vinna kammarens gehör.

När vi ändå talar om de jämställdhetspolitiska delmålen kan jag säga att Sverigedemokraterna argumenterar för att ett sjunde delmål bör införas i jämställdhetspolitiken, inriktat på att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Detta förslag, som många här känner till, återfinns i den omfattande rapport på hela 234 sidor som släpptes häromveckan och som visar hur komplex frågan är. Utredningen landar förvisso i att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck kan inrymmas i redan befintligt delmål, men vi menar att ett särskilt fokus är nödvändigt för att fullt ut adressera och motverka dessa brott. I dag bakas hedersrelaterat våld och förtryck ihop med mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Undantaget att allt detta leder till mycket allvarliga konsekvenser är det helt olika typer av problematik som därmed också behöver hanteras på helt olika vis.

De senaste decennierna har hedersrelaterat våld och förtryck tyvärr etablerat sig som en del av en framväxande parallell samhällsstruktur i vårt land. Vi får allt oftare ta del av rapportering om individer som genom en förtryckande och våldsam hederskultur kraftigt begränsar andra individers rätt till frihet och självbestämmande. I hederns namn utsätts man för trakasserier, hot och våldshandlingar av sina närmaste, av sin egen familj. Människor tvingas ge upp den egna viljan och möjligheten att själva forma sitt liv, det vill säga det som är grundbulten för svensk jämställdhet. Och ibland får människor betala för sin familjs eftertraktade heder med sitt liv.

Oftast är det flickor och kvinnor som utsätts för våld, kränkningar och påtryckningar av personer i sin närhet, men även pojkar och män drabbas - allt för att upprätthålla en familjeheder som krockar med vårt sekulära och moderna samhälle. Detta ska inte förekomma i Sverige. Det strider inte bara mot våra lagar och vårt jämställda sätt att leva - det strider också mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Genom att inrätta ett sjunde delmål anser vi att frågan om att motverka hedersrelaterat våld och förtryck med full kraft får det fokus som frågan tyvärr behöver.

När vi nu talar om hedersrelaterat våld och förtryck utifrån en jämställdhetskontext är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte nämna den värderingsstyrda slöjan. Från och med den 1 augusti 2018 är det förbjudet att bära heltäckande ansiktstäckning, exempelvis burka och niqab, på offentlig plats i Danmark. En burka täcker hela kroppen från topp till tå, inklusive ansiktet, med ett litet nät över ögonområdet som tillåter kvinnan att titta ut. En niqab täcker hela ansiktet och kroppen men lämnar ett litet område öppet kring ögonen eller har ett tunnare tyg som man kan dra åt sidan för att visa ögonen om behov skulle uppstå. Om man bryter mot förbudet i Danmark riskerar man böter på ungefär 1 400 svenska kronor. Vid upprepade brott kan bötesbeloppet höjas.

Liknande förbud finns även i flera andra europeiska länder, som Belgien, Frankrike, Lettland och Österrike. Lettland beslutade till exempel att införa ett förbud mot värderingsstyrd heltäckande slöja på alla offentliga platser 2016. Enligt Lettlands dåvarande justitieminister Dzintars Rasnacs behövs förbudet för att skydda Lettlands kulturella värderingar, landets gemensamma allmänna och kulturella utrymme och varje enskild individ.

Det är av yttersta vikt att vi försvarar våra demokratiska, kulturella och sekulära värderingar mot alla försök att bekämpa dem. Ett led i detta är att vi förbjuder den heltäckande och kvinnoförtryckande värderingsstyrda slöjan på alla offentliga platser.

Avslutningsvis, herr talman, skulle jag vilja belysa Sveriges diskrimineringslagstiftning. Under förra året inkom drygt 5 000 anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen. Av dessa avskrevs en tredjedel då de inte bedömdes uppfylla rekvisiten för någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Det innebär med andra ord att ungefär 1 500 personer som upplever sig diskriminerade varje år inte ens får sin sak prövad, eftersom vi har en alltför begränsad lagstiftning.

I stället för att löpande bredda lagen eller införa nya diskrimineringsgrunder som kan behöva revideras över tid eller som riskerar att exkludera någon grupp eller kategori av människor bör diskrimineringslagen ses över och förändras i grunden. Vi föreslår en översyn av diskrimineringslagstiftningen med målet att införa "otillbörlig särbehandling", eftersom detta i stället skulle fånga upp alla former av diskriminering, så att alla människor omfattas oavsett grund till diskriminering.

Anf. 155 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag tänkte inleda med att nämna hur vi ser på saken och där vi inte håller med varandra i det som ledamoten anför. När vi talar om kvotering eller positiv särbehandling menar inte vi socialdemokrater att det skulle vara ett mål, utan det är ett medel och ett verktyg för att uppnå ett mål. Jag vill ha det väldigt klart för alla.

När det kommer till att krossa glastak eller bryta normer gör det inte det av sig självt. Det krävs aktiv handling och aktiva beslut för att nå dit. Det har gjorts en rad väldigt stora samhällsförändrande reformer över tid om vi tittar rent historiskt.

Det gäller exempelvis reformen om barnomsorg. Man ville att kvinnor inte skulle vara hemma utan att de skulle ut på arbetsmarknaden och jobba. Det krävdes en barnomsorg för att kvinnor skulle kunna göra det.

Man ska komma ihåg att det inte skedde utan motstånd. Det är i dag väldigt lätt för oss att glömma bort det. Det tog lång tid att få den reformen på plats.

Det var motstånd från många håll. Det var inte bara politiskt utan också från allmänheten. Ändå var det nödvändigt att göra den reformen. Det är en reform som har spelat en väldigt stor roll för svensk ekonomi och sysselsättning.

Vilka reformer vill Sverigedemokraterna göra som är så samhällsförändrande? Det handlar om stora reformer som utjämnar skillnader mellan män och kvinnor och som kanske kräver att man bryter normer och som kanske inte är så populära vid införandet.

Michael Rubbestad (SD)

Anf. 156 Michael Rubbestad (SD)

Herr talman! Tack, Sofia Amloh, för frågan!

Förskolan är exempelvis en ganska viktig reform. Den har vi Alva Myrdal och Socialdemokraterna i någon mening att tacka för. Den är något som i dag, precis som ledamoten säger, är en självklarhet.

Jag tror att det finns väldigt många steg som vi behöver ta. Vi behöver inte nödvändigtvis ta dem som inte är populära. Det viktiga är väl ändå att de fungerar.

Jag uppfattar det som att för Socialdemokraterna och generellt sett partierna på vänstersidan är det väldigt viktigt att det ska gå fort fast det inte alltid blir rätt. För mig är det snarare tvärtom. Det är viktigt att det blir rätt och inte att det går fort.

Jag tror att vi behöver jobba med normer och värderingar, goda förebilder och god uppfostran. Tyvärr är det en metod som kommer att ta tid. Men jag tror också att det ger en effekt som håller i sig över tid.

Om vi tvingar fram en reform kan det i vissa fall leda till ett motstånd. Men det kan också leda till att vi genomför någonting men att det egentligen inte förändrar någonting i grunden, utan folk går bara runt och är irriterade. Minsta lilla som vi skulle backa tillbaka från den lagstiftningen skulle vi falla tillbaka.

Vi behöver helt enkelt förändra synen på exempelvis vem som tar hand om det obetalda omsorgsarbetet hemma, vem som tar hand om barnen eller vad som är manligt, kvinnligt och sådana saker. Vi behöver jobba långsiktigt med att förändra värderingar.

Jag tror att det arbetet börjar exempelvis i förskolan. Där ser vi i dag att vi har 96 procent kvinnor. Det vore väldigt viktigt att få in fler män i förskolan så att barn i ett tidigt skede lär sig hur män och kvinnor interagerar. De får då också manliga förebilder. I dag har de i just förskolan nästan endast kvinnliga förebilder.

Jag är helt emot att man exempelvis skulle använda sig av kvotering för att få in fler män i förskolan. Utan här jobbar man helt enkelt med att skapa förutsättningar. Det är ett långsiktigt arbete.

Förhoppningsvis kommer Sverigedemokraterna att ha inflytande över regeringen under lång tid framöver. Då kan vi se till att få till de här förändringarna.

Anf. 157 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag inte tycker att det kanske går så fort, med tanke på det som ledamoten själv redovisar.

När det kommer till det som har varit uppe tidigare i debatten i både anföranden och repliker är just föräldraförsäkringen någonting som visar på det.

Innan den var på plats för 50 år sedan och innan de förändringar som har gjorts sedan dess är det endast de politiska besluten som har sett till att den blir jämnare, även om vi inte tycker att den är tillräckligt jämn.

Om det ska komma naturligt, som ledamoten påpekar, tror jag att vi får vänta väldigt länge. Det kanske till och med inte kommer alls. Det vore förfärligt hemskt för jämställdheten och jämställdhetspolitiken.

Då skulle vi inte ha den frihet som det handlar om. Det är att män och kvinnor kan göra livsval oberoende av könsnormer eller normer som styr och präglar och som sätter regelverket för oss.

Det är de som behöver förändras. I dag tycker vi inte att det är speciellt konstigt att pappor är hemma med sina barn. Men när reformen infördes 1974 var det kanske det märkligaste som skulle kunna hända. Det var ett otroligt stort motstånd. Jag skulle säga att det kanske fortfarande i delar är det. Det går inte speciellt fort, och det krävs politiska beslut.

Om Sverigedemokraterna inte är beredda att bryta normerna genom att lägga fram politiska förslag om viktiga jämställdhetsreformer blir det ganska irrelevant för Sverigedemokraterna att stå i den här debatten och hävda att de vill uppnå den här friheten för både män och kvinnor.

Michael Rubbestad (SD)

Anf. 158 Michael Rubbestad (SD)

Herr talman! Jag uppfattar att jag och ledamoten i grund och botten använder samma argument men drar olika slutsatser. Jag anser också att det går alldeles för långsamt.

Jag har läst någonstans att med nuvarande takt kanske vi har uppnått ett jämställt samhälle om 120 år. Det är uppenbarligen alldeles för långt bort. Vi skulle behöva uppnå jämställdhet här och nu.

Tittar vi precis som nämndes på året när ledamot Ciczie Weiby föddes, år 1974, genomfördes en del reformer. Nu 50 år senare finns det fortfarande ett motstånd.

Kontentan av det är att vi genomför reformer efter reformer, men normer och värderingar förändras inte. De normerna lever ändå kvar. Det går alldeles för långsamt. Det har gått 50 år, och fortfarande finns det ett motstånd.

Därför menar Sverigedemokraterna att vi behöver titta på frågorna på ett helt nytt sätt. Vi måste jobba aktivt med att förändra just normer och värderingar.

Jag tror att jag och ledamoten i grunden är överens om det. Vi behöver förändra normer och värderingar. Men sedan har vi helt olika syn på hur det ska gå till. Men om vi arbetar aktivt med det tror jag att vi kan nå en förändring.

Arbetet börjar i förskolan och fortsätter in i den vanliga grundskolan och så vidare. Det gäller att vi har goda förebilder där män och kvinnor tar lika mycket ansvar och därmed visar de möjligheter som finns.

Vi ska jobba med att skapa möjligheter, att skapa förutsättningar och goda förebilder. Men jag tror inte på att tvinga fram saker och ting, utan vi måste förändra det i grunden. Det är ett arbete som tar tid, men vi måste börja någonstans.

Att bara ha tvingande reformer som folk bara irriterar sig på har uppenbarligen inte visat sig hjälpa på det stora hela. Det hjälper den unika sakfrågan. Men det har inte förändrat normer och värderingar.

Om vi 50 år senare fortfarande har kvar ett motstånd till att pappor är hemma måste vi prova lite nya modeller. Det är inte omöjligt att vi kan kombinera olika saker.

Jag tror inte att jag och ledamoten är långt ifrån varandra egentligen, även om det kan se ut så i en talarstol.

Gulan Avci (L)

Anf. 159 Gulan Avci (L)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motionsyrkanden.

Sedan måste jag ta tillfället i akt att få säga att det är väldigt roligt att få stå i talarstolen i kammaren igen - det var ett tag sedan senast - och framför allt att få debattera jämställdhetspolitik denna kväll. De som har följt mig i mitt politiska arbete vet att jag brinner för just jämställdhetspolitiken och hur viktig svensk jämställdhet är för mig.

Herr talman! Anledningen till det är väldigt enkel. Halva befolkningen i vårt land består av kvinnor. Tyvärr finns det än i dag, år 2024, många kamper att ta, många orättvisor att bekämpa, många rättigheter att kräva och nya mål att nå för jämställdhetspolitiken.

Herr talman! Debatten just i dag är kanske mer viktig än någonsin tidigare. Bara under de senaste tio dagarna har vi nåtts av det brutala beskedet att ytterligare tre kvinnor har blivit mördade av en man som stått dem nära.

Vi har också nåtts av rapporter som visar att gängkriminella numera utnyttjar och säljer kvinnor och flickor för att lösa sina smutsiga skulder. Det är oftast kvinnor och flickor som lever i ofrihet med hedersrelaterat våld och förtryck som vardag, vilket innebär att de nu lever i dubbelt utanförskap och dubbel ofrihet.

Därför tänker jag, herr talman, inte ägna min talartid åt att prata om huruvida den tidigare rödgröna regeringen i åtta år gjorde mycket eller lite för jämställdhetspolitiken. Jag tänker inte ägna talartiden åt att peka finger åt enskilda politiker. De frågor vi har att debattera i kväll är alltför viktiga för det. Mitt fokus kommer att vara vad den här regeringen, som mitt parti Liberalerna är en del av, gör för att motverka och bekämpa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck, som ju är två av vår tids absolut viktigaste kamper att ta när det gäller jämställdhetspolitiken.

Men jag måste ändå säga att jag faktiskt med lite förvåning noterar att oppositionspartierna har lämnat reservationer just när det gäller hedersförtrycket. Jag tycker att vi gjorde ett väldigt gott arbete under förra mandatperioden när vi samarbetade för att flytta fram positionerna, och den här regeringen har tagit arbetet vidare.

Vi kan titta på vad regeringen har gjort sedan den tillträdde för drygt 16 månader sedan. Bara för i år har den satsat 600 miljoner kronor extra för att stärka arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck och mäns våld mot kvinnor. Jämställdhetsminister Paulina Brandberg har gett flera uppdrag till myndigheter för att öka kunskapen bland yrkesverksamma så att de bättre ska kunna förstå våld och förtryck där det finns ett hedersmotiv. Jämställdhetsmyndigheten, Socialstyrelsen och Polismyndigheten har pågående uppdrag som kommer att göra skillnad när det gäller kunskap, bemötande, tillgång till skydd och stöd samt upptäckt av våldsutsatthet för såväl hedersutsatta flickor och kvinnor som kvinnor som drabbas av våld i nära relationer.

Regeringen arbetar också med att ta fram ett åtgärdsprogram för perioden 2024-2026 för att säkerställa ett samordnat, långsiktigt och effektivt arbete med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersförtryck och annat våld i nära relationer.

Ett sjunde delmål för jämställdhetspolitiken lyftes fram här. Den politiken är jätteviktig om man menar allvar med att man vill lägga hedersförtrycket och hederskulturen, som är utbredd i vårt land, i centrum för svensk jämställdhetspolitik. Det är någonting som Liberalerna självklart driver i regeringen.

Med den här regeringen har vi också fått ett perspektivskifte i synen på brottsoffer och förövare. En till regeringen nyligen överlämnad utredning innehåller många viktiga förslag på en effektivare kontaktförbudslagstiftning och ett utökat skydd för brottsoffer. Utredningen föreslår bland annat att kontaktförbud ska kunna utfärdas vid otillbörlig övervakning, till exempel genom gps-sändare eller appar, men även som ett skydd för utsatta under rättsprocesser.

Fler omständigheter ska kunna beaktas vid riskbedömningen för att öka möjligheterna att utfärda kontaktförbud, även för den person som aldrig har begått ett brott tidigare men som nu begår ett våldsbrott mot en kvinna.

Utredningen föreslår även att kontaktförbud ska kunna utfärdas i större geografiska områden. Det kan handla om vistelseförbud i en hel kommun. Det är aldrig brottsoffret, herr talman, som ska behöva tvingas lämna sitt hem eller sitt närområde. Det ska alltid vara förövaren som tvingas bort.

Barn som drabbas av våld ska ha rätt till en särskild företrädare i ärenden som gäller kontaktförbud, just för att tillgodose barnets bästa. Vi får aldrig glömma att barn också är brottsoffer, oavsett om de själva utsätts för våld i hemmet eller ser sin mamma utsättas för våld i hemmet.

Allt detta sker samtidigt som regeringen skärper straffen som rör mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och annat våld i nära relationer.

Herr talman! Jag är stolt över allt det viktiga arbete som görs på bred front för att stärka jämställdheten och bekämpa orättvisorna. Men jag är självklart inte nöjd. Jag kommer aldrig att nöja mig så länge kvinnor blir mördade av sina män, så länge flickor och kvinnor i ett av världens mest jämställda länder tvingas växa upp under hedersförtryckets hårda järngrepp, så länge kvinnor lever i ekonomisk utsatthet som håller dem kvar i destruktiva och farliga relationer, så länge kvinnor tvingas ta ut merparten av det oavlönade jobbet för hem och barn, så länge kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden på grund av sitt kön, så länge normen är att just kvinnor ska jobba deltid och så länge kvinnor efter ett helt yrkesliv får sämre utslag på den pension de förväntas leva på.

För mig som liberal och feminist är det viktigt att ha flera tankar i huvudet samtidigt, herr talman. Vi måste ha förmågan att debattera jämställdhetspolitik och det kvinnor möter på arbetsmarknaden, i samhället och privatlivet, men vi måste också ha förmågan att ta fajten mot medeltida och ojämställda traditioner som riskerar att backa tillbaka bandet för det vi har kämpat för i över hundra år i detta land. Det handlar om kampen mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket, kampen mot mäns våld mot kvinnor och kampen för kvinnors ekonomiska frihet.

Det finns ingenting som begränsar en människas frihet så mycket som våld och förtryck gör. Därför är våld mot kvinnor i hederskulturens namn inte bara en jämställdhetsfråga utan också en demokratifråga.

Anf. 160 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Tack, Gulan Avci, för ett engagerat anförande! Jag uppskattar väldigt mycket av det regeringen gör, inte minst tydligheten när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck.

En sak saknade jag dock i anförandet, och det var också anledningen till att jag begärde replik. Jag tänker på det tydliga direkt förebyggande arbetet. Det är ju inte så - det vet vi alla - att man börjar slå när man är vuxen och hamnar i en relation. Det är inte heller så att unga människor vaknar upp när de är 15, 16, 17 år och tänker: Åh, i dag ska vi prova hårt sex! Det här kommer ju någonstans ifrån.

En organisation och plattform som har jobbat alldeles excellent med detta är ungarelationer.se. Vi vet att det har kommit rapporter från Jämställdhetsmyndigheten och Allmänna Barnhuset om att var tredje niondeklassare som dejtat eller haft en parrelation har blivit utsatt för våld av sin partner - var tredje niondeklassare! Ungarelationer.se, den kanske enda organisationen i sitt slag, har här gjort ett fantastiskt arbete. Under de år som de har verkat har de haft över 15 000 separata chattkontakter.

Men nu står vi här återigen - jag ställde samma fråga till Liberalerna förra året - med en finansiering som totalt fejlar. Ungarelationer.se har omsatt någonstans runt 5 miljoner. I år har man fått ett beslut från Socialstyrelsen på 500 000 kronor. Jag vet inte hur mycket ledamoten vet om detta, men jag måste fråga: Hur ser ledamoten på det här, och vad är ledamoten beredd att göra för ungarelationer.se och liknande verksamhet?

Gulan Avci (L)

Anf. 161 Gulan Avci (L)

Herr talman! Tack för frågan, Helena Vilhelmsson! Du adresserar en väldigt viktig fråga. Machokulturen är ett otroligt stort problem, och vi vet att det börjar i skolan. Därför är det förebyggande arbetet i skolan otroligt viktigt. Jag skulle snarare säga att vi måste börja redan i förskolan. Det är där man får väldigt mycket influenser, det är där ryggdunkarna mellan pojkarna börjar och det följer tyvärr med många pojkar upp i åren där man till slut, i en vuxen relation, utsätter en nära partner för våld.

Jämställdhetsminister Paulina Brandberg pratar väldigt mycket om att vi måste jobba förebyggande inte minst med sexualupplysning och annat viktigt förebyggande arbete för att nå ut till unga människor och inte minst pojkar. Jag kan inte på rak arm svara på hur anslagen ser ut för just detta arbete, men det jag däremot vet är att Jämställdhetsmyndigheten har getts ett viktigt uppdrag att jobba målinriktat gentemot pojkar. Är det någonting som vi måste göra på bred front och med rätt fokus så är det att arbeta med den viktiga värdegrunden om pojkars och flickors lika rättigheter. Det ska vi göra både i förskolan och i skolan. Här finns det alltså ett väldigt viktigt arbete att göra.

Det är kommunerna som är huvudmän för båda dessa verksamheter, och jag tror därför att det är viktigt att se över styrdokumenten för förskolan och skolan så att det finns en tydlighet i hur man bedriver den här typen av verksamhet både i förskolan och skolan.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag påminner om att vi inte använder "du" i kammaren.)

Anf. 162 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Jag delar ledamotens syn gällande styrdokumenten och att man naturligtvis måste börja i både förskolan och skolan. Jag medger att min replik handlar om en brandkårsutryckning, och det jag väldigt gärna vill skicka med ledamoten och andra regeringsföreträdare är: Lös det här problemet!

Vi har ju inte dessa styrdokument än. Om inte ungarelationer.se finns får inte unga det stöd som de behöver. Så krass tror jag att verkligheten är. Ungarelationer.se är fantastiskt, för de finns över hela landet. Man kan ringa, och både killar och tjejer ringer dit och får stöd. Det finns också en mottagning, Ellencentret.

Jag har ställt en skriftlig fråga till jämställdhetsministern om det här. Hon duckar förstås, och menar att man inte kan gå in i myndighetsutövning. Det är sant, men vi vet ju att ungarelationer.se tidigare har fått bidrag direkt från regeringen, ibland via just ett uppdrag till Jämställdhetsmyndigheten, så det kan ju gå att ordna igen.

Jag skickar med att ungarelationer.se är ett riksintresse i sin finaste form och har ett mycket tydligt välgrundat resultat. De producerar också väldigt mycket pedagogiskt material, och resultatet visar som sagt att de når både unga tjejer och killar.

Min vädjan är därför att ledamoten och regeringsföreträdarna verkligen ser till att lösa frågan om den nationella stödlinjen ungarelationer.se.

Gulan Avci (L)

Anf. 163 Gulan Avci (L)

Herr talman! Den här frågan är viktig, och jag tar med mig detta. Men jag vill också understryka att värdegrundsarbete behöver ske på bred front. I mitt första inlägg nämnde jag skolan och förskolan, men det handlar också om viktigt stöd till civilsamhället, till exempel kvinnoorganisationer. Den här regeringen har för detta år ökat anslagen för jämställdhetsarbete, inte minst det förebyggande arbetet på olika nivåer, med 600 miljoner kronor.

När man pratar om unga relationer i det tidevarv och den samtid som vi lever i tror jag också att vi måste utgå från ett brottsförebyggande perspektiv. Vi vet ju att om vi inte fångar upp pojkar tidigt så riskerar en och annan att bli våldsverkare. Många riskerar också att hamna i kriminella gäng.

Vi liberaler brukar säga att den bästa medicinen för att motverka att unga killar hamnar på glid är en god skolgång. Det är vår beslutsamhet att vi ska fortsätta att satsa på skolan och se till att barn lämnar grundskolan med fullständiga betyg. Vi behöver också få in ett större perspektiv och ett fokus just på det förebyggande arbetet med en viktig värdegrund som handlar om pojkars och flickors lika rättigheter.

Jämlikhets- och jämställdhetsperspektivet är grunden för den mycket viktiga fråga som ledamoten adresserar här i kväll.

Ciczie Weidby (V)

Anf. 164 Ciczie Weidby (V)

Herr talman! År 1995 tillsatte den dåvarande regeringen en kvinnomaktsutredning, som 1998 publicerade slutbetänkandet Ty makten är din . Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige.

Utredningen konstaterade bland annat att utbildning lönar sig sämre för kvinnor än för män och att yrkesgrupper med kvinnlig dominans har sämre lön än yrkesgrupper med manlig dominans. Kvinnor förlorar i löneutveckling när de får barn, men även de kvinnor som aldrig föder barn eller som har passerat de barnafödande åldrarna får betala något slags kvinnobot i form av lägre lön och sämre karriärmöjligheter.

Man konstaterar vidare att den offentliga sektorn i vissa avseenden kan ses som lite mer kvinnovänlig än den privata men att den i andra avseenden exploaterar kvinnor. De många deltidsjobben och tillfälliga anställningarna gör att kvinnor utnyttjas och lämnas med dåliga löner och utvecklingsvillkor och väldigt usla pensioner, detta trots att offentlig sektor styrs politiskt.

Herr talman! Sammanfattningsvis visade Kvinnomaktsutredningen en bild av ett långt ifrån jämställt Sverige, och snart 30 år senare kan vi konstatera att många av de problem som utredningen tog upp fortfarande existerar och i vissa fall till och med har förvärrats.

Det är inte rimligt att kvinnor ska vara beroende av män för sin försörjning. Vi vänsterpartister anser givetvis att kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete och en lön hela dagen. Alla som vill jobba heltid ska också ha rätten att jobba heltid.

Pensionssystemet förstärker också de könsorättvisor som finns på arbetsmarknaden. Kvinnor har i genomsnitt 70 procent av mäns pension, och skillnaden ökar med åldern. Väldigt många kvinnor tvingas att ta ut garantipension bara för att klara sig eftersom systemet inte kompenserar föräldraledighet och sjukpenningdagar på ett tillfredsställande sätt. I det nuvarande pensionssystemet riskerar en allt större andel av framtidens pensionärer, särskilt kvinnor, att bli fattiga.

Jag tror att det är dags att tillsätta en ny kvinnomaktsutredning som kan göra en ny belysning och föreslå konkreta förslag för en ökad jämställdhet.

Herr talman! I dagens Sverige har klassamhället både färg och kön. Det får konsekvenser för livets alla aspekter: var du kan hitta bostad, vilket arbete du kan få och till vilken lön, hur ditt hälsotillstånd är, hur trygg du kan känna dig i det offentliga rummet och hur länge du förväntas leva.

Medellivslängden skiljer sig avsevärt mellan olika områden i landet. I områden som befolkas av framför allt rika och svenskfödda människor lever man generellt sett längre än i områden som domineras av utrikesfödda och fattiga människor. I Malmö kan skillnaden uppgå till 7 år mellan olika stadsdelar. I Stockholm skiljer det 18 år i förväntad livslängd mellan en lågutbildad person i Vårby och en högutbildad person i Danderyd.

Vänsterpartiet strävar mot ett samhälle där ditt kön, ditt namn, platsen där du är född, platsen där dina föräldrar är födda och dina föräldrars klassbakgrund inte är det som ska styra dina möjligheter här i livet. Vi vill ha ett samhälle där alla har samma rätt till frihet, trygghet och ett liv fritt från förtryck. Vi vill att Sverige ska genomsyras av samtliga dessa komponenter, som är grundläggande för ett jämlikt Sverige.

Så ser det dessvärre inte ut i dag. I stället präglas vårt samhälle av djupa orättvisor. Samtidigt som en del blir allt rikare och får mer makt hålls andra utanför och blir alltmer marginaliserade. När klyftorna växer drabbas vissa mycket hårdare än andra. Klassklyftorna följer allt oftare etnicitet och samverkar gärna och ofta med andra maktstrukturer och diskrimineringsgrunder, såsom kön, religion, sexualitet och funktionalitet.

Herr talman! Rasismen kommer i olika former och tar sig olika uttryck. Den varierar beroende på kontext och över tid och rum och kombineras med andra maktordningar och diskrimineringsgrunder. Ibland riktas den mot mer specifika grupper med sin egen historia och sin egen bakgrund. Ibland är den odefinierad som "den andre", man kan kalla den för "invandrare" eller "utlänning".

Inte sällan används rasismen för att skilja mellan olika grupper och gärna ställa dem mot varandra i syfte att skapa en splittring i samhället och försvaga länken mellan människor. Denna splittring och exkludering passar högern perfekt. Människor som marginaliseras och ställs utanför blir måltavlor för exploatering, som billig arbetskraft, eller för nedskärningar, försämrad välfärd och inskränkta rättigheter. De attacker som till en början riktas bara mot några av oss sprids lätt vidare och leder till ett splittrat samhälle om vi inte hänger ihop.

Därför måste vi se hur kollegans, klasskompisens eller grannens otrygghet också är vår otrygghet. Vi måste se hur arbetsmarknaden skiktas etniskt och hur klass i allt högre utsträckning hänger samman med färg.

Herr talman! Jämlikhetsdata, ibland kallat jämlikhetsstatistik, är information om hur olika diskrimineringsgrunder, såsom religion, hudfärg eller etnicitet, är fördelade i populationen och hur de samverkar med varandra. Avsikten med denna data är att undersöka förekomsten och effekterna av diskriminering.

Två tredjedelar av världens stater samlar redan in jämlikhetsdata, men Sverige saknar i dag sådan statistik. Det försvårar såklart arbetet med att kunna kartlägga och arbeta mot diskriminering.

Sverige får ständigt kritik från FN, EU och Europarådet för att vi inte samlar in den relevanta kunskap som vi behöver för att kunna få en statistik om olika minoriteters situation. Det har diskuterats länge hos Diskrimineringsombudsmannen i samråd med Datainspektionen, Statistiska centralbyrån och Folkhälsomyndigheten. Slutsatsen blir alltid att jämlikhetsdata både kan och bör införas och praktiseras mer systematiskt även i Sverige.

Sverige präglas i dag av växande klyftor. Segregationen och ojämlikheten är som mest tydliga i relation till diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg samt religion eller annan trosuppfattning. Om vi verkligen vill motverka den här diskrimineringen, rasismen och ojämlikheten i samhället krävs kunskaper om olika gruppers utsatthet. Jämlikhetsdata kan ge oss precis den kunskapen.

Nu ser jag att moderaten som tidigare här i eftermiddags efterfrågade väldigt konkreta förslag på olika åtgärder har gått härifrån, men jag vill ändå tipsa om, om det är så att man tittar på det här anförandet i efterhand, att man kan rösta på reservation 19 i detta betänkande. Det är också den reservation som jag yrkar bifall till.