Anslag inom socialförsäkringsområdet(utgiftsområdena 10, 11 och 12)

Anf. 41 Linnéa Darell (Fp)

Herr talman! Det finns många viktiga frågor inom 10, ett tjugotal beslutspunkter i betänkandet. Men låt mig få använda min talartid till en fokusering på de höga ohälsotalen och kampen mot ohälsan. Det har av regeringsföreträdare, statsministern med flera, pekats ut som den här mandatperiodens viktigaste politiska fråga. Säkert är det så just därför att nu, efter åtta år med en socialdemokratisk regering, är nästan var sjätte svensk mellan 18 och 65 år sjukskriven eller förtidspensionerad. Det är främst kvinnorna som är drabbade. Deras sjukdagar har fördubblats under en femårsperiod, och två tredjedelar av de långa sjuk- skrivningarna drabbar just kvinnor. Den snabbaste ökningen sker bland de yngsta på arbetsmarknaden, det vill säga 16-29-åringarna, och här handlar det ofta om stressrelaterade sjukdomar. Men, herr talman, det är varken kvinnor, ungdomar eller andra sjuk- skrivna som ska skuldbeläggas för att de är sjuka. De är nämligen sjuka. Kanske någon eller några har tänjt lite på sjukförsäkringssystemet. Vem skulle kunna hävda att det aldrig förekommer? Men det är inte det som är problemet. Ansvaret vilar i första hand på regeringen, som visat en häpnadsväckande passivitet inför den skenande utvecklingen. Den startade nämli- gen på allvar redan 1997. Under den senaste tolvmånadersperioden har nästan 10 000 unga mellan 16 och 39 år förtidspen- sionerats. I många fall är det säkert ett välgrundat beslut och det bästa för individen. Men den höga tillströmningen till förtidspensioneringar är också ett tecken på samhällets bristande förmåga att erbjuda rehabilitering och personliga utvecklingsmöjligheter. Bland annat statsministern lovade i valrörelsen att pressa tillbaka sjukfrånvaron på samma sätt som man pressat tillbaka arbetslösheten. Sanningen är den att minskad arbetslöshet ofta förbytts just i sjukskriv- ningar, och därför kan man undra till vilka nya stati- stikkolumner de höga ohälsotalen nu ska pressan tillbaka. Det finns vallöften som oroar mer än de lugnar. Bortom allt tricksande med statistik får vi aldrig glömma att det är utsatta människor det handlar om. Kostnaderna för ohälsan ökar nu med 31 miljoner kronor varje dag och kommer i år att närma sig ofatt- bara 120 miljarder kronor. Både nivån och öknings- takten är alarmerande och hotar stora delar av vår gemensamma välfärd och trygghet. Men allvarligast är ändå inte miljarderna utan människorna. Ett sam- hälle där alltfler stannar hemma en vanlig vardag på grund av sjukdom, förtidspension eller arbetslöshet är ett i ordets rätta betydelse sjukt samhälle. Vad är då regeringens förklaring till denna kata- strofala situation? Det har hittills handlat om att ensi- digt peka på arbetsplatsernas miljö, vilket också är den enda förklaring som man hör statsrådet Hans Karlsson bidra med när han har fått ansvar för att vända utvecklingen. Men varför har det hänt så lite inte minst på de offentliga arbetsplatserna under åtta socialdemokratiska regeringsår? Drygt 40 % av alla sjukskrivna är ju kvinnor inom verksamheter som vård, omsorg och skola, oftast på politikerstyrda arbetsplatser. Här har regeringen och de många s- styrda landstingen och kommunerna ett ansvar att leva upp till. Den fysiska arbetsmiljön har blivit både säkrare och trivsammare för de flesta. Olyckorna på jobbet minskar, och det allmänna hälsoläget förbättras i befolkningen. Ändå stannar alltfler hemma från dessa säkra arbetsplatser. Något har gått snett både i debat- ten och i regeringens problemanalys när all uppmärk- samhet ges den del av livet då vi yrkesarbetar. Mer- parten av vår tid ägnar vi ju åt andra delar av livet. Var finns helhetssynen i dagens politik? Och var finns initiativkraften? I budgetpropositionen för 2003 passerar återigen de många utredningar och arbetsgrupper som har tillsatts sedan ohälsotalen började skena. Alla dessa grupper och utredningar görs till exempel på den egna handlingskraften. Men sanningen är en annan. Trots goda och genomarbetade förslag är regeringen ändå förvånansvärt passiv när det gäller åtgärder. Visst finns åtgärdsprogrammet med elva punkter, och även i många av dessa punkter återkommer utredningar och grupper. Trepartssamtalen om sjukfrånvaron har i dagarna blivit tvåpartssamtal. Frågan är hur mycket av verkli- ga partssamtal som det har handlat om. Har regering- en egentligen haft någon annan ambition än att flytta kostnaderna för sjukfrånvaron från statskassan till arbetsgivarna? Det är naturligtvis den enklaste lös- ningen att låta någon annan betala. Vi kristdemokrater vill göra en bredare analys av orsakerna till ohälsan än att ensidigt fokusera på ar- betsplatsens miljö. Det handlar naturligtvis om män- niskors totala livssituation, om den tid som vi till- bringar i hemmet, på fritiden och på arbetsplatsen. Allt detta bildar den helhet som berör vårt totala väl- befinnande. Stress och i förlängningen utbrändhet uppstår oftast i den konflikt som inte minst småbarns- föräldrar upplever mellan arbetsliv och privatliv. Det låga barnafödandet är en varningssignal om svårig- heten att förena den viktiga föräldrarollen med en krävande yrkesroll. Därför måste familjepolitiken utformas så att föräldrarna får en större makt över sina liv. Den frågan kommer vi att diskutera lite sena- re här i dag. Det kristdemokratiska förslaget om barnomsorgskonto ger möjlighet till egna val. Herr talman! Den negativa hälsoutvecklingen in- leddes redan 1997. Först nu, fem år senare, kommer regeringen med sitt elvapunktsprogram. Även om det genomförs fullt ut räcker det inte för att vända ut- vecklingen. Nu krävs en ny politik som ser till männi- skors totala livssituation. För att hindra att akuta sjukdomstillstånd leder till långtidssjukskrivning och till och med förtidspensionering krävs en snabb och aktiv rehabilitering. I förra veckan berättade en forskare och distrikts- läkare från Dalarna på SCB:s arbetsmarknadsdagar något som borde skaka om oss alla som arbetar med och engagerar oss i dessa frågor. Det Lars Englund säger är att den som förtidspensioneras före 45 års ålder halverar chansen att uppnå sin 65-årsdag. Jag sade inledningsvis att vi under den senaste tolvmåna- dersperioden förtidspensionerat 10 000 personer under 39 år. Vad tänker regeringen göra för att rädda dessa människor till ett värdigt liv och för att förbätt- ra deras överlevnadsprognos? LO, TCO och SACO har, liksom Kristdemokraterna, krävt en ny rehabili- teringsförsäkring. Och regeringen är fortsatt passiv i den frågan. Insatserna för rehabilitering behöver samordnas för samhällsekonomins skull, men främst för männi- skornas skull. I dag hamnar alltför många i springor- na mellan olika aktörers ansvar. Regeringens brist på initiativ när det gäller den finansiella samordningen är anmärkningsvärd. Vi kristdemokrater vill ta ett brett och samlat grepp, inte för att pressa ohälsotalen till nya kolumner och inte främst för att minska statens kostnader, utan främst för människornas skull. Vi vill ha en ny rehabiliteringsförsäkring. Vi vill ge föräldrar och barn mer tid tillsammans. Vi vill ha fler vårdgivare för personalens skull. Vi vill införa en nationell vårdgaranti. Och vi vill garantera en god vård och omsorg. Det är bara med en helhetssyn på ohälsoproble- matiken som vi kan vända en skenande negativ ut- veckling. Herr talman! Kristdemokraterna har ett antal egna reservationer och ett antal som är gemensamma med andra partier. Jag nöjer mig här med att yrka bifall till reservation 10.

Anf. 41 Sven Brus (Kd)

Anf. 42 Ulla Hoffmann (V)

Herr talman! Socialpolitiken i Sverige började växa fram i samband med industrialiseringen vid mitt av 1800-talet. Vi gick från ett bondesamhälle där de flesta försörjde sig på vad jordbruket gav. I och med industrialiseringen flyttade familjerna och många andra in till städerna där industrierna fanns. Familjer- na och hushållen blev beroende av vad lönearbete gav, och penninghushållningen fick därmed allt större betydelse. Men i och med att människorna blev allt- mer beroende av inkomster i form av pengar ökade också den ekonomiska sårbarheten och otryggheten vid ohälsa, olycksfall i arbetet, ålderdom eller famil- jeförsörjarens dödsfall. Mot den här bakgrunden av människornas alltmer utsatta ekonomiska situation i ett varuproducerande och kapitalistiskt samhälle började socialförsäkringen växa fram för att lösa de trygghetsproblem som ett sådant ekonomiskt system skapade. Det socialförsäk- ringssystem som vi har i dag har åstadkommits ge- nom stegvis genomförda reformer under 1900-talet, och 1954 fick vi en lag om en obligatorisk sjukför- säkring. Bakgrunden till den nuvarande sjukförsäkringen är att den ska vara en standardtrygghet för den som av olika orsaker blir sjuk och inte kan arbeta. Den obli- gatoriska försäkringen - till skillnad från en privat försäkring - betalas via arbetsgivaravgifter som för oss i Vänsterpartiet är avstått löneutrymme. För oss i Vänsterpartiet är försvaret för en generell, solidarisk och obligatorisk sjukförsäkring viktig ur flera aspek- ter. Den fördelar kostnaderna solidariskt mellan olika grupper, men den gör också den enskilda människan oberoende av arbetsgivarens godtycke, det vill säga att någon inte längre blir livegen som man var i de gamla brukssamhällena. Det innebär också att den lågavlönade som inte har råd med privata försäkring- ar vid behov får kompensation för sitt inkomstbort- fall. Jag undrar hur alla de lärare som fått sitt privata sjukförsäkringsavtal i försäkringsbolaget Skandia uppsagt känner sig för tillfället. Sjukförsäkringen utsätts i dag för ett hårt tryck genom att många människor är sjuka och inte kan arbeta. Det är då viktigt att hålla i minnet varför för- säkringen kom till stånd och inte förlora den ideolo- giska bakgrunden när vi diskuterar åtgärder för hur vi ska minska sjukskrivningstalen. Det är viktigt inte bara för oss ledamöter som ska fatta beslut i frågan utan också för dem som inte var med på den tiden då folk fick lämna hus och hem om familjeförsörjaren blev sjuk och som därmed inte har den ideologiska bakgrunden utan tar sjukförsäkringen för given. Vi vet att lågkonjunkturen under 1990-talet ledde till stora personalminskningar, omorganisationer, nedskärningar och arbetsutvidgning. Människor har slitit hårt i slimmade och underbemannade organisa- tioner. Sjuknärvaron har varit hög och övertidsarbetet omfattande. Viktiga återhämtningstider som pauser och tid för reflexion har försvunnit. Arbetsmarkna- dens parter har inte tagit sitt ansvar för systematiskt arbetsmiljöarbete och personalpolitik. Även politiska beslut och avregleringar har inneburit minskade möj- ligheter till arbetsmiljöutbildning, avveckling av företagshälsovården och minskning av regionala skyddsombud. Vi vet också att det inte bara är arbetslivet som genomgått stora förändringar, utan även samhället i stort har förändrats drastiskt. Alltfler upplever allt oftare att tiden inte räcker till. Det har uttryckts som "vi springer och springer utan att veta vart vi ska och med ambitionen att sätta rekord på sträckan". Dessut- om upplever många ett krav på ökad tillgänglighet via till exempel mobiltelefoner och e-post. Nedskärningarna i offentlig sektor drabbar inte bara dem som arbetar där. De påverkar också dem som är beroende av förskola, äldrevård och kollek- tivtrafik negativt. Många har upplevt och upplever en stark oro för om deras barn har det bra, om deras äldre anhöriga kommer att få hjälp eller om tunnelba- nan återigen är försenad. I hög grad drabbar denna oro och stress kvinnor som fortfarande tar det största ansvaret för hemmet, barnen och de äldre samt åker kollektivt och arbetar inom offentlig sektor. Det är dessa kvinnor som i dag är sjukskrivna. När utgifterna för sjukförsäkringen vida överstiger budgettaken är det lätt att gripas av panik och tänka kortsiktigt utifrån ett budgetperspektiv och glömma bort att vad det egentligen handlar om är att se till att få bort orsakerna till att människor blir sjuka. En hel del har redan gjorts genom de förslag som läggs fram i budgetpropositionen under utgiftsområde 10. Där finns allt från skärpning av kraven på arbets- givarna att komma in med ett rehabiliteringsunderlag till kassan till mer pengar till kassorna för att det ska finnas någon som kan ta emot och starta en rehabili- tering. Där finns en satsning på regionala skyddsom- bud och förstärkt företagshälsovård. Där finns förslag om partiell sjukskrivning. Där finns förslag om finan- siell samordning. Där finns också förslag om, som det heter, "ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare". Förslaget antyder att vad regeringen tänkt sig är en avsevärt förlängd sjuklöneperiod och ett medfinansieringsan- svar där arbetsgivaren står för den ena delen av sjuk- skrivningskostnaden och staten för den andra. Efter 60 dagars sjukskrivning står arbetsgivaren för mer- parten av kostnaden, enligt förslaget. Det är inte aktu- ellt för Vänsterpartiet att acceptera en sådan kortsik- tig lösning för att försäkringarna ska hålla sig under budgettaket, vare sig den läggs fram av Kenth Pet- tersson, regeringen eller i en departementspromemo- ria. Vi kan inte heller acceptera att vi på grund av budgetteknik ska förstöra den ideologiska bakgrun- den till dagens sjukförsäkringssystem. Vänsterpartiet vill att de ekonomiska drivkrafterna skapas på av- giftssidan, det vill säga antingen att en del av arbets- givaravgiften omvandlas till en arbetsmijöavgift eller att arbetsgivaravgiften kopplas till ohälsotalen och arbetsmiljöcertifiering. Att kortsiktigt slå sönder sjukförsäkringen av budgettekniska skäl och införa ett system som för oss långt tillbaka till de gamla bruks- samhällena kan Vänsterpartiet inte ställa upp på. Vi vill också att vi tar ett samlat grepp om orsa- kerna till att människor blir sjuka i dag, så som det görs i det förslag som faktiskt läggs fram av s, v och mp i budgetpropositionen. Vi vill ha en långsiktig lösning som behåller ideologin och principerna bak- om dagens sjukförsäkringssystem. Och visst kan det se ut som en tanke att när resultatet av nedskärning- arna under 90-talet inom den offentliga sektorn inne- burit att många kvinnor inom till exempel äldreom- sorgen tvingats utföra dubbelt arbete och därför gått i väggen och nu är sjukskrivna, då frågar vi oss inte varför. I stället för att fundera på hur vi ska möta denna nya arbetssjukdom räddar vi utgiftstaken. Herr talman! Jag står självfallet bakom Vänster- partiets reservationer, men av tidsskäl yrkar jag bifall endast till reservation 28, punkt 18.

Anf. 43 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till reservationerna 4, 10 och 20. Jag står givetvis bakom mina övriga reservationer, men av tidsskäl yrkar jag bifall endast till dessa. I dag ska vi diskutera utgiftsområde 10 som utgör en stor del av årets budget, inte mindre än närmare 120 miljarder. Jag tror inte att det finns något utgifts- område som tillåtits att öka som just utgiftsområde 10 har gjort - detta beroende på att antalet långtidssjuk- skrivna och antalet förtidspensionärer ökar i en takt som vi aldrig någonsin upplevt tidigare. Många av transfereringssystemen är byggda för gårdagens samhälle. Sedan har man lappat och lagat i systemen. Det innebär att de är som ett stort lapp- täcke. Vi i Centerpartiet anser att socialförsäkringarna inte är anpassade efter dagens anställnings- och sys- selsättningsformer. I dag har bara drygt hälften av alla i arbetsför ål- der fast anställning. Närmare en femtedel av arbets- kraften har tillfälliga eller osäkra anställningsförhål- landen eller är egenföretagare. Resten, en fjärdedel, befinner sig helt eller långvarigt utanför arbetslivet. Andelen livslånga och fasta anställningar minskar till förmån för projektanställningar och konsultverksam- het. Vi i Centerpartiet anser att trygghetssystemen måste förändras. De nuvarande transfereringssyste- men är inte anpassade för personer som startar eget, personer som självvalt eller i brist på alternativ har lösare anställnings- eller anknytningsformer eller som har varierande inkomster över livet. Regelverket är snårigt och försäkringarna för egenföretagare inte harmoniserade med regelverket för traditionella an- ställningar. Herr talman! Centerpartiet anser att det nu är dags att tillsätta en parlamentarisk utredning som förutsätt- ningslöst ser över de ekonomiska trygghetssystemen. Socialförsäkringarna måste vara anpassade efter da- gens anställnings- och sysselsättningsformer. För att ett framtida ekonomiskt trygghetssystem ska vara långsiktigt hållbart är det viktigt att det har stöd av en bred politisk majoritet, i likhet med den överens- kommelse som ingicks i samband med reformeringen av pensionssystemet. Centerpartiet anser att trygghetssystemet bör byg- ga på följande principer: Det ska vara långsiktigt hållbart och klara sväng- ningar i konjunkturen liksom förändringar i demogra- fin. Det måste utformas så att det är hållbart under en längre tidsperiod än den traditionella konjunkturcy- keln. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till den budgetlagstiftning som reglerar nivån på de statliga utgifterna genom utgiftstaket. Trygghetssystemet ska syfta till att hjälpa männi- skor som på grund av sjukdom eller arbetslöshet förlorar sin arbetsinkomst tillbaka till arbetslivet. Krav ska ställas på att de som får ersättning aktivt söker arbete och egen försörjning eller deltar i reha- bilitering. Dessa krav ska motsvaras av ett statligt ansvar att bidra med stöd för att hjälpa individen tillbaka. Alla människor ska garanteras en ekonomisk grundtrygghet. Samtidigt har alla ett ansvar för att aktivt försöka påverka sin situation och skapa sig en egen försörjning. Herr talman! När det gäller trygghetssystemen för egenföretagare är det särskilt angeläget att översynen sker med stor skyndsamhet. Det är mycket viktigt att egenföretagare får en inkomsttrygghet som är likvär- dig den som gäller för löntagare. Det är inte rimligt att en företagare har sämre villkor än anställda när hon eller han tar hand om sjuka barn eller är föräld- raledig. Det är rimligt att egenföretagare har rätt till ersättning vid tillfällig föräldraledighet på samma villkor som anställda. En annan grupp i vårt samhälle där osäkerheten är stor är de personer som arbetspendlar över nations- gränser. Centerpartiet vill att regeringen redovisar vilka åtgärder man vidtagit för att även dessa perso- ner helt ska inrymmas i trygghetssystemen. Det gäller rättigheter vid arbetslöshet, vid utbildning och vid beskattning samt sociala rättigheter. Det blir alltfler personer som rör sig mellan våra nordiska länder, och därför är det angeläget att regeringen ger dessa frågor hög prioritet. Herr talman! Sedan till det riktigt stora problemet inom utgiftsområdet: den dramatiska ökningen av antalet långtidssjukskrivna. Denna utveckling måste brytas. Regeringens elvapunktsprogram har inte visat sig ge några märkbara effekter. Ökningen av antalet personer som erhåller sjukpenning, rehabiliterings- eller arbetsskadeersättning har från 1997 till 2002 ökat med ca 116 % - detta enligt Riksförsäkringsver- kets pressmeddelande från oktober i år. Detta är en ökning som är mycket bekymmersam när det gäller den enorma kostnaden för trygghetssystemet men kanske framför allt det mänskliga lidandet för alla dessa människor som av olika anledningar står utan- för arbetsmarknaden. I september i år var det 326 000 som hade ersätt- ning från sjukförsäkringen. Av dessa var 62 % kvin- nor och 38 % män. Visserligen säger man att ökning- en har minskat något, men då har i stället ökningen bland dem som är förtidspensionerade ökat betydligt. I oktober var det 479 000 som uppbar förtidspension eller sjukbidrag. Även här är det kvinnor som står för den största ökningen. Av dessa var 58 % kvinnor och 42 % män. Det är hela 29 200 fler än ett år tidigare, en ökning med 24 %. Det är bra att regeringen har satt upp ett mål att halvera sjukfrånvaron till år 2008. Men Centerpartiet anser att det också ska finnas delmål. Vi har i vårt budgetförslag som delmål en minskning med 20 % till 2004 och 40 % till 2006. För att nå dessa mål föreslår vi ett paket som sammantaget definierar ett nytt kontrakt för rättigheter och skyldigheter mellan den sjukskrivne, försäkringskassan, vården och ar- betsgivaren. Det innefattar bland annat · sammanslagning av sjuk- och arbetsskadeförsäk- ring till en sjuk- och rehabiliteringsförsäkring, · en rehabiliteringsgaranti finansierad genom ökade anslag till försäkringskassorna och en ökad finan- siell samordning som består av bland annat · tvåläkarintyg för förlängd sjukskrivning efter 30 dagar, · preliminär rehabiliteringsplan inom sex veckor efter sjukskrivningen, · individuell rehabiliteringsplan och tillgång till rehabiliteringslots inom tre månader efter sjuk- skrivningen samt · ett nytt differentierat arbetsgivarinträde i sjukför- säkringen som relaterar ansvaret till arbetsgiva- rens storlek. Herr talman! Rehabiliteringsansvaret måste vara tydligt och ha klara gemensamma mål. Individen ska ha inflytande över rehabiliteringsprocessen. Så funge- rar det inte i dag. Därför måste kraftfulla åtgärder vidtas för att insatser ska sättas in mycket snabbare än i dag. Alla människor ska ha rätt till rehabilitering, även de sjukdomsgrupper som har liten möjlighet att återgå till arbete. När vi får en samlad sjuk- och reha- biliteringsförsäkring ska det samtidigt tydliggöras att förmånstagaren har skyldighet att delta i åtgärder som syftar till återgång i arbete. En långtidssjukskriven person som erbjuds reha- bilitering men som inte accepterar, eller som inte följer en överenskommen plan, ska få sin ersättning sänkt. Vi vill ta bort den nuvarande ettårsgränsen för rehabiliteringsinsatser. Vi anser att den sjukskrivne ska ha rätt att få insatser till dess han eller hon an- tingen kan återgå i arbete eller övergår till ett annat transfereringssystem. Arbetsgivarinträdet behöver ses över. Många mindre företag har drabbats hårt av de nu gällande reglerna. Det har Centerpartiet tagit upp i sin motion, och vi har även en reservation inom det området. Till sist, herr talman, måste jag nämna något om regeringens bristande förmåga att leva upp till vad vi beslutar här i riksdagen. Ett enigt utskott var nu se- nast i våras överens om principerna för en utformning av finansiell samordning som skulle omfatta social- försäkring, hälso- och sjukvård, socialtjänst och ar- betsmarknadsmyndigheter. Det var inte första gången denna beställning gjordes, men fortfarande har vi inte sett något förslag. Min fråga till statsrådet Hans Karlsson är därför: När får vi detta förslag hit till riksdagen?

Anf. 43 Birgitta Carlsson (C)

Anf. 44 Mona Jönsson (Mp)

Herr talman! Det krävs nytänkande för att vända den nuvarande ohälsotrenden. Regeringen har visser- ligen satt upp hälsomål genom att anta ett elva- punktsprogram, men man kan konstatera att koncent- rationen på arbetslivet och sjukskrivningsprocessen är i det närmaste total. Vi tror att ohälsoproblematiken i stället borde fokusera på det friska hos varje männi- ska och att man därför måste arbeta mer brett för att komma till rätta med problemen. Enligt vårt sätt att se är de skenande sjukskriv- ningarna ett tecken på att det snarare är samhället som är i olag. Om man frågar människor som inte mår bra och som känner sig stressade vad som är fel får man ofta svaret: "Nej, det är inget särskilt. Det har bara blivit för mycket. Vad är det egentligen som har blivit för mycket? För mycket arbete, för mycket prylar, för mycket resande, för mycket stimulans, för mycket splittring, för höga förväntningar, för många dåliga samveten? Kan allt detta ha att göra med män- niskans oförmåga att sätta gränser? Gränser mellan hem och arbete, mellan tillgänglighet och avskildhet, mellan individen och gruppen?" Det senaste var ett citat ur Bodil Jönssons bok I tid och otid, med underrubriken Hemma och på jobb- et. Den beskriver andra sätt att beskriva ohälsa på än i ekonomiska termer, som antal sjukskrivna och för- tidspensionerade. Jag rekommenderar den boken varmt som julläsning. Trots att den tekniska utvecklingen har varit tänkt att förenkla för människor är vi i dag i en situation där tiden upplevs som mer knapp än någonsin. Det finns en förväntan på hög prestation på alla områden. Förenklad kommunikation och en explosion av in- formation gör att möjligheterna ter sig obegränsade. Människor förväntas välja elbolag, telefonbolag, pensionsfonder, eventuellt extra försäkringar, läkare, behandlingar, skola och mycket annat. Vi blir ocku- perade av vardagsvalen och informationssökandet medan utbudet hela tiden är föränderligt. Man kan också säga att vi i Sverige saknar en ge- nomtänkt förståelse av fritiden och varför den är viktig. Fritid betraktas som den tid som blir över. Det behövs motiv och motivation för en förändring. Ett sådant motiv är att man forskningsmässigt vet att fritiden inverkar starkt på hälsan. I ett växande antal länder finns fritidsvetenskaplig forskning från grundläggande högskoleutbildning till doktorsnivå. Den benämns bland annat Leisure scien- ce eller Freizeitwissenschaft. Nyckelord inom den fritidsvetenskapliga teoribildningen är inre motiva- tion, upplevd frihet och livsmakt. I Sverige tycks vi ha en motsatt utveckling, där fritid och kultur får allt svårare att få plats i den kommunala budgeten. Fritid i ordets rätta bemärkelse är fri tid, men i dag används ordet till det som är efter arbetet och inte till den fria tiden. Miljöpartiet anser att vi måste återta ordets innebörd. Vi har också länge drivit kravet om förkortad ar- betstid och ser det som en frihets-, jämställdhets- och folkhälsoreform. Det skulle kunna humanisera ett arbetsliv som för många i dag upplevs som nedbry- tande i stället för upplyftande och på så sätt skapa möjligheter för en bättre balans i livet mellan arbete och egen fri tid. Grunden för att bryta nyrekryteringen till gruppen sjukskrivna och förtidspensionerade är det förebyg- gande hälsoarbetet. Där är bland annat en väl funge- rande företagshälsovård mycket viktig. En grund- läggande insikt som måste vara vägledande i arbetet mot bättre hälsa är att det inte hjälper hur mycket vård- och rehabiliteringsresurser vi än sätter in om folk blir sjuka igen så snart de sätter foten på sin ordinarie arbetsplats. Miljöpartiet vill att det öppnas upp möjligheter att pröva på ett annat arbete, och då även hos annan arbetsgivare. Det får dock inte blir så att man får prova på och sedan inte ges en reell möjlighet att verkligen byta arbete. För att rehabiliteringsarbetet ska kunna lyckas krävs att tillräckligt med resurser finns tillgängliga så att varje persons individuella behov blir uppmärk- sammade. En absurd situation har varit att försäk- ringskassans resurser har blivit alltmer begränsade i takt med att sjukskrivningstalen har ökat. Man har inte haft resurser för rehabiliteringsarbetet utan har fått ägna merparten av sin tid åt det löpande arbetet så att människor har kunnat få ut sina ersättningar. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokra- terna tillskjuter numera pengar till försäkringskassor- na för att få en effektivare rehabiliteringshantering. Sjukskrivning till vila ska givetvis alltid finnas, men det bör i högre grad kunna kompletteras med sjukskrivning på deltid. Miljöpartiet anser att man måste kunna komma i arbete enligt de små stegens möjligheter, det vill säga öka sin arbetsinsats med exempelvis lägre procentsats än dagens. Det kan vara ett alltför stort steg att ta för en person som varit långtidssjukskriven att öka med 25 % i taget. Många vittnar om att de på grund av just detta fortsatt att vara sjukskrivna längre tid än de egentligen själva velat. Det ska inte vara så att det är själva administra- tionen som sätter stopp för människors återgång i arbete. Att säkerställa att rehabilitering sker på lika vill- kor är viktigt, då det visat sig att män får tidigare och dyrare rehabilitering än kvinnor. Det ska inte ligga enbart på kvinnors lott att ta ansvar för sin rehabili- tering. Därtill måste arbetsgivare ta ett större ansvar för att rehabiliteringsutredningar och planer för ar- betstagare görs och att det sker inom lagstadgad tid. Kvinnors sjukskrivningstal är högre än sjukskriv- ningstalet bland män. Vi anser, liksom majoriteten i utskottet, att det är naturligt att hälsoarbetet till stor del kommer att inriktas på att minska kvinnors sjuk- skrivningar. Vi avser att återkomma om det visar sig att minskningen av kvinnors sjukskrivningar inte blir den avsedda. Ett synsätt präglat av rehabilitering, bland annat genom omskolning och arbetsbyte, skulle underlätta för personer som med dagens begrepp är förtidspen- sionärer att på heltid eller deltid återvända till arbets- livet. Detta är också delvis tanken bakom att förtids- pension försvinner som begrepp och ersätts av akti- vitetsersättning eller sjukersättning som ska omprö- vas. Det är dock anmärkningsvärt att det är försäk- ringskassans personal som förväntas engagera sig och vara pådrivande för förändringen. Vi anser att ansva- ret måste delas av den sjukskrivne, arbetsgivaren och försäkringskassan. Vi anser det viktigt att de studerandes situation förbättras. Det gäller inte minst föräldraförsäkringens kvalifikationsvillkor, en eventuell student-SGI i sjuk- försäkringen samt försörjningsstöd under sommaren. Men situationen behöver även förbättras i andra avse- enden, som till exempel när det gäller tillgång till barnomsorg under kvällar och helger. Vi utgår från att resultatet av den pågående studiesociala utred- ningen kommer att leda till förbättringar för de stude- rande i dessa avseenden och avstår därför från att nu reservera oss i frågan. Vi anser vidare att man ska överväga om fler yr- kesgrupper kan få rätt att sjukskriva respektive frisk- skriva människor. Det har blivit allt svårare att få tid hos läkare, och många läkare klagar på att för mycket tid går åt till administration. Vi vill avlasta dem ge- nom att exempelvis psykologer och sjukgymnaster kan förlänga sjukskrivning under pågående behand- ling. Företagares ekonomiska situation i socialförsäk- ringen måste utredas liksom möjligheterna till reha- bilitering för de omkring 50 000 personer som inte har fast anställning. Det rapporteras i medierna om en oklar ansvarsfördelning mellan arbetsförmedling och försäkringskassa och om att människor kommer i kläm på grund av detta. Det kan till exempel röra sig om journalister som frilansar eller om personer som vikarierar eller är projektanställda. Vi anser att social- försäkringen måste upplevas som en trygghet för alla. Miljöpartiet har i en rapport presenterat förslaget Friska pengar. Förslaget syftar dels till att stoppa den ökande kostnaden för ohälsan, dels att komma till rätta med ohälsoproblematiken på lång sikt och ge landstingen den handlingskraft de behöver inför kommande demografiska utmaningar. Förslaget för- utsätter också långsiktigt tänkande vad gäller före- byggande arbete och folkhälsoperspektiv. Grundtan- ken är att staten har kostnaderna men inte verktygen för att åstadkomma en förändring. Staten kan inte lösa ohälsoproblemet men skulle däremot kunna skapa incitament som underlättar för dem som kan agera, så att de verkligen kan göra det. Ett bra exem- pel på detta är Deltaprojektet i Göteborg. Till sist vill jag nämna en grupp som är speciellt drabbad av ohälsa, och det är personer med utländsk bakgrund. De måste i högre grad uppmärksammas då många, av olika orsaker, ännu inte kommit in på den svenska arbetsmarknaden. Jag yrkar bifall till reservation 24.

Anf. 45 Tomas Eneroth (S)

Herr talman, kära ledamöter i utskottet och alla ni andra som är här! Jag ska inleda med den mycket spännande uppgiften att yrka bifall till betänkandets förslag till beslut och avslag på samtliga reservatio- ner. Då är det gjort, så att jag inte glömmer det. Där- efter ska jag, precis som Ulla Hoffmann, gå en bit bakåt i tiden, närmare bestämt 100 år. Man försöker ofta hitta en hållpunkt bakåt i tiden för att kunna konstatera att man har skäl att fira ett jubileum. Jag har faktiskt lyckats hitta att det är 100 år sedan Riks- försäkringsanstalten för frivilliga försäkringar för olycksfall i arbetet instiftades. Se där en anledning att fundera över de principer för socialförsäkringarna som vi nu debatterar. Man skulle kunna säga att detta var embryot till dagens generella socialförsäkringar, men alla vet vi att det har runnit en hel del vatten under broarna se- dan dess. Det var först 1953 eller 1954 - vilket det nu var, Ulla - som riksdagen beslutade att sjukförsäk- ringen skulle bli obligatorisk för alla arbetstagare och grundas på inkomstbortfallsprincipen, alltså principen om standardtrygghet. För oss socialdemokrater var detta ett viktigt steg för en princip om standardtrygg- het och bort från den gamla ledande tanken om en grundtrygghet. I och med detta lade vi grunden för en solidarisk välfärdspolitik som hade förmåga att skapa trygghet för människor såväl inom arbetarklassen som inom medelklassen. Med facit i hand kan vi konstatera att denna välfärdspolitik har varit och fortfarande är oslagbar när det gäller att bekämpa fattigdom och skapa jämlika chanser för människor att förverkliga sina drömmar om ett gott liv. Även i en internationell jämförelse kan vi se för- delen med den svenska modellen. Den skapar bättre förutsättningar både för jämlikhet och för jämställd- het, samtidigt som arbetslinjen i våra socialförsäk- ringar är en viktig drivkraft för tillväxt och för syssel- sättning. Den här grundläggande socialdemokratiska synen på socialförsäkringarna som fastlades 1953 har vi fortfarande, men vi kan nu precis som då konstatera att det finns en ideologisk skillnad mellan partierna i Sveriges riksdag. Det är denna skillnad som försvårar förutsättningarna för att på detta område hitta riktigt breda parlamentariska lösningar. Jag har noterat att de borgerliga partierna i riksda- gens finansutskott har en gemensam reservation om en parlamentarisk arbetsgrupp som ska titta på förut- sättningarna för att komma fram till gemensamma socialförsäkringssystem. Jag kan förstå att inte minst Folkpartiet, som har en reservation om detta i vårt betänkande, tycker att detta är en angelägen fråga. Men när man går igenom förslagen från de borgerliga partierna kan man se att Folkpartiet i denna roll står ensamt i den borgerliga familjeidyllen. De övriga partierna delar inte riktigt uppfattningen om stan- dardtrygghet utan lutar i stället alltmer åt att gå tillba- ka till grundtrygghetsmodellen. Vi ser detta genom att räkna antalet gemensamma borgerliga reservationer. Det finns två sådana i det här betänkandet, och det är kännetecknande för enig- heten på den fronten. Vi hittar i stället reservationer på andra områden. Moderaterna och Kristdemokraterna vill införa ytter- ligare karensdagar, ändra beräkningen av sjukpen- ninggrundande inkomst och säga nej till höjningen av taket i sjukförsäkringen till tio basbelopp. Vi kan konstatera att om de här förslagen skulle få gehör i kammaren bryter vi mot de principer som har gällt för socialförsäkringarna under de senaste 50 åren och går ifrån idén om standardtryggheten, som har haft en stor uppslutning. Det skulle också innebä- ra att vi öppnar för en samhällsmodell som vi känner igen från många andra av Europas länder, med låga generella försäkringar och möjlighet till privata eller avtalsbundna kompletterande försäkringar med de fattigdomsfällor och orättvisor som det innebär. Jag tror att det var Ulla Hoffmann som nämnde Skandia och lärarförsäkringarna, men vi ser på flera avtalsområden hur de privata sjukförsäkringarna går i graven. Det började i samband med sänkningarna av sjukersättningen i mitten på 90-talet med att några sade: Vi klarar oss inte på det där utan vi behöver en privat sjukförsäkring. Vissa kunde teckna en sådan, men för väldigt många krävde försäkringsbolagen en hälsoprövning. Och handen på hjärtat: Hur många här klarar en hälsoprövning eller hur många gör det efter ett långt och slitsamt arbetsliv? Alla gjorde inte det. De som inte var lönsamma gick ibland ihop kollektivt och tecknade avtalsbundna försäkringar genom sina fackliga organisationer. Det var väl en halvbra lösning, men vi ser nu att dessa försäkringar nu går i graven eftersom försäk- ringskollektivet var för litet för att kunna verka ut- jämnande mellan sjuk och frisk och mellan fattig och rik. Därför tror jag att det är viktigt att vi värnar prin- cipen om grundläggande försäkringar i samhället på sådana nivåer att de når uppslutning bland breda grupper i samhället. Detta är en viktig argumentation för höjningen av taken i våra socialförsäkringar. Jag är glad över att det finns en uppslutning kring detta här i kammaren och över att en majoritet i riks- dagen tar avstånd från de moderata och kristdemo- kratiska reservationerna. Jag tror att det gäller en viktig grundläggande princip som vi måste hålla fast vid, för den är avgörande för Sveriges fortsatta väl- färdsutveckling. Herr talman! I den del av budgetpropositionen som vi nu debatterar riktas fokus onekligen väldigt mycket på ohälsan i arbetslivet och de ökande sjuk- talen. Vi socialdemokrater har tillsammans med sam- arbetspartierna satt upp ett ambitiöst mål. Vi vill halvera sjukfrånvaron i arbetslivet fram till 2008. Det är inte minst mot bakgrund av de senaste årens ut- veckling, som många här har sagt, en ganska ambitiös uppgift. En del säger till och med att den är omöjlig. Och det är klart: Med den utveckling som vi haft till exempel i arbetslivet under 90-talet, med låg be- manning, lean production, just in time - ni känner till alla de här begreppen - är det kanske inte så oväntat att det sker en ökning av ohälsan. Det är nu som vi i någon mening betalar priset för den press som många människor utsattes för under 90-talet och som nu ger utslag i form av långtidssjukskrivningar, utbrändhet, trötthetssyndrom, utmattning och så vidare. Detta ska läggas till den traditionella bilden av ohälsan i arbetslivet, med belastningsskador, med farliga ämnen och dylikt, som också leder till långa sjukskrivningsperioder. Därtill kommer en åldrande befolkning, vilket i sig ger utslag i ökande sjukskriv- ningar. Så nog finns det fog för den tveksamhet som en del känner inför om vi kommer att kunna nå det mål som vi har satt upp. Å andra sidan har vi hört den här typen av kommentarer tidigare. Sedan jag blev leda- mot av riksdagen 1994 har vi fått höra dem när det gällt budgetsaneringen och när det gället halveringen av den öppna arbetslösheten. Jag och de övriga leda- möterna vet att vi kunnat klara inte bara budgetsane- ringen utan också att pressa tillbaka arbetslösheten. Jag är övertygad om att det finns förutsättningar att också nå en halvering av sjuktalen. Men det förut- sätter inte bara tydliga mål, uppföljning och riktlinjer för riksdagens arbete, utan det förutsätter också åt- gärder inom en mängd politikområden totalt sett i riksdagen och även utanför riksdagen. Det kan vara insatser som görs på arbetsplatser, i föreningslivet eller i relationer mellan människor. Vi har alla ett ansvar, och vi i kammaren har det både som riks- dagsledamöter och som medmänniskor. Vi vet exempelvis att det är framför allt långtids- sjukskrivningar som ökar. Det är människor som är sjukskrivna i över ett år. De är borta från arbetskam- rater och medmänniskor och går in i en alltmer över- tagande sjukroll. Ofta innebär det också successivt minskade relationer till vänner, grannar eller andra. Jag har sett det på egen hand när jag under två år i slutet på 80-talet arbetade i ett rehabiliteringsprojekt för långtidssjukskrivna. De politiska åtgärder som då genomfördes var - jag vet inte om ni känner igen förslagen - förstärkta rehabiliteringsinsatser från försäkringskassan och en ökad samverkan mellan olika myndigheter. Tillsammans med detta var också återskapande av relationer till arbetsplatsen det mest framgångsrika verktyget. Det handlade om att få arbetspröva, att få återkomma på deltid, att efter egen förmåga få en anpassning av de arbetsuppgifter man hade eller andra arbetsuppgifter, att få stöd av en fungerande företagshälsovård och, inte minst, stöd och uppmuntran från arbetskamrater och företag. Jag tror att detta är viktigt, och vi måste bära med oss det i arbetet de kommande åren. Att bryta utveck- lingen med ett ökande antal sjukskrivna är en svår uppgift. Det är en uppgift för riksdagen, men det är också en uppgift för oss alla som agerar i samhället. Många av de förslag som vi debatterar i riksdagen ryms inom det elvapunktsprogram som tidigare pre- senterats och som ni här i kammaren säkert känner väl till. Det är förslag som genomförts under flera år och som dessutom förbättrar det förebyggande arbetet på många områden. Det handlar om certifiering av arbetsmiljön, ökat inflytande på arbetsplatserna, en satsning med 750 miljoner kronor i den här budgeten för fler försäkringsläkare, utbildning av läkare i för- säkringsmedicin och en kraftig ökning av resurserna till försäkringskassornas arbete. Glädjen över det sistnämnda kunde vi konstatera när Försäkringskasseförbundet gästade utskottet. Det var ett tillskott som var större än vad de själva hade räknat med. Det blir välkommet i försäkringskassor- nas arbete framöver. Med rätt till egen kontaktperson, obligatorisk re- habiliteringsutredning och ökade resurser för köp av arbetslivsinriktad rehabiliteringsutredning stärks stödet för långtidssjuka. Detta kombinerat med en förändrad sjukskrivningsprocess, och det är viktigt att komma ihåg, ökad användning av partiell sjukskriv- ning och fördjupad medicinsk bedömning efter åtta veckor innebär att vi ökar möjligheten till insatser som stöder och fokuserar på arbetsförmågan, på det friska. För att skapa ytterligare förutsättningar för en bra rehabilitering ökar vi också möjligheten till samver- kan med andra myndigheter. Nu är jag väl medveten om att detta är en fråga som varit återkommande i socialförsäkringsutskottet. Det är till och med så att jag under de här månaderna, när jag har försökt att läsa in mig, ibland har blandat ihop begrepp som Frisam, Socsam och Finsam - ja, ni känner själva till dem. Men det är desto mer glädjande att vi nu i bud- geten kunde presentera ett förslag att 5 % av de be- räknade utgifterna för sjukpenningen ska få användas för samverkan inom rehabiliteringsområdet. Från och med den 1 januari 2003 får dessa resurser dessutom utgöra statens samlade andel i samverkan. Det är en tydlig ansvarsfördelning och ett förslag som direkt ger klartecken för en förstärkt samverkan, inte minst mellan försäkringskassorna och arbetsmarknadsmyn- digheterna. Dessutom förlängs den lokala försöks- verksamheten inom Socsam ytterligare ett år i av- vaktan på det förslag som regeringen ska återkomma till under året. De här uppräknade åtgärderna är bara några av de insatser som vi nu gör för att bryta utvecklingen mot ett ökat antal sjukskrivningar. Jag har tagit mig lite extra tid att redogöra för dem av det enkla skälet att vi ibland får höra att ingenting görs. Det är mycket som görs. Detta är bara ett axplock av alla de insatser som görs. Det visar också på komplexiteten i att pres- sa tillbaka sjukskrivningarna. Jag tror att en viktig del utöver detta är det som presenterades på Dagens Nyheters debattsida i dag av Kenth Pettersson, nämligen att hitta ekonomiska drivkrafter. Vi vet att det inte är en enkel fråga. Vi vet att det gäller att hitta lösningar som inte minst ar- betsmarknadens parter accepterar. Jag tror att det kan vara en viktig drivkraft för att pressa tillbaka sjuk- skrivningskostnaderna. Samtidigt vill jag i det sammanhanget påminna om att det ibland också kan vara så enkelt som att man behöver tydliggöra vad det faktiskt kostar att arbeta med hög sjukfrånvaro i dag. Det finns många projekt. Jag tror att Paula Liukkonen på SAF var banbrytande på sin tid när det gäller att redovisa kostnaderna för hög sjukfrånvaro på arbetsplatser. I dag finns många sådana forskningsprojekt som visar att bara ökad medvetenhet om vilka kostnader detta leder till i sig innebär att man gör insatser på lokal nivå för att motarbeta långtidssjukskrivningar och initiera rehabilitering. Det är väldigt många reservationer som finns i betänkandet. Det är 92 stycken totalt. Jag tänker inte recensera dem för då blir talmannen vansinnig på mig. Däremot tänker jag säga någonting om det som vi missat i övrigt i budgetdebatten. Det är faktiskt att allt detta förutsätter att det finns ekonomiska resurser. Även om alla talar sig varma för ökade satsningar på rehabilitering, ökade samordningssatsningar och liknande visar ändå de ekonomiska prioriteringar man gör i sina egna budgetförslag vilken prioritering man verkligen gör. På detta utgiftsområde vill Moderaterna satsa 9,3 miljarder mindre. Det är ytterligare karensdag, för- ändrad sjukpenninggrundande inkomst och 688 mil- joner i besparingar på arbetsskadeersättningen. Det är ord och inga visor. Det är inga satsningar. Det är besparingar som drabbar människor som är sjuka. Kristdemokraterna vill satsa 5,9 miljarder kronor mindre. Det handlar om ytterligare en karensdag, sänkt sjukersättning genom förändrad SGI och dess- utom 950 miljoner kronor i besparingar eftersom man tror att den rehabiliteringsförsäkring som man vill ska träda i kraft från och med halvårsskiftet ska ge dessa dynamiska effekter. Jag tror inte på den matematiken. Jag tror att det är ett budgetmässigt önsketänkande. Det visar att man inte heller här är beredda att priori- tera det man säger i ord om insatser för förbättrad hälsa. Folkpartiet vill satsa 5,1 miljarder mindre och Centern 5,8 miljarder mindre. Där tycker jag det anmärkningsvärda är den miljard man vill spara på arbetsskadeförsäkringen. Vi ska komma ihåg att det handlar om människor som skadats i arbetet och tidi- gare, i den gamla arbetsskadeförsäkringen, inte fick den ersättning de hade rätt till. Nu gör vi en förbättrad arbetsskadeförsäkring, vars regler gäller från och med förra halvårsskiftet och som ger en ny ekonomisk ersättning från och med i år, som äntligen blir rättvis och jämställd. Det var kvinnorna som drabbades i den gamla arbetsska- deförsäkringen. Här vill Moderaterna och Centerpar- tiet göra stora besparingar. Min enkla fråga tillbaka blir: Vilka kommer att drabbas av detta? Mitt svar är att det är de kvinnor som har de sämsta arbetstiderna, de sämsta arbetsmiljöerna, höga sjuktal och går ar- betsskadade som kommer att drabbas av detta. Bakom talet om satsningar från de borgerliga par- tierna ligger faktiskt också en hel del besparingar eller önskemål om dynamiska effekter. Jag kan förstå det. I de interna budgetmanglingarna har man haft kravet på sig att finansiera skattesänkningar på andra utgiftsområden. Vi socialdemokrater, i samverkan med Miljöparti- et och Vänsterpartiet, tar ansvar. Vi gör det genom att finansiera de förslag vi lägger fram, vi gör det genom att fullfölja elvapunktsprogrammet och vi gör det genom att vi initierar alla de övriga insatser som jag har berört i mitt anförande. Jag ser fram emot den här mandatperioden. Vi kommer att få flera tillfällen att debattera om vi når de mål som vi satt upp inför 2008. Vi kommer att göra det i kammaren, i socialförsäkringsutskottet, på resor och under sammanträdestid. Det ska bli trevligt och roligt. Vi behöver inte alltid vara ense. Det är en spännande tid vi har framför oss. Jag tror ändå att vi alla delar målet att det gäller att pressa tillbaka ohäl- san, såväl i arbetslivet som i övrigt.

Anf. 46 Linnéa Darell (Fp)

Herr talman! Tomas Eneroth säger att budgetför- slagen visar att vi inte prioriterar det vi säger oss vilja prioritera. I Folkpartiets budgetförslag har vi, genom att förorda en återgång till Finsam, finansierat en hel del. Det handlar om hur man använder pengarna och inte bara att man använder dem. Med ett ordentligt beslut kring Finsam hade man kunnat få både kortare vårdköer och bättre möjligheter till rehabilitering. Vi föreslår också pengar till försäkringskassorna för rehabiliteringsköp. Jag tycker att det var en mycket tunn förklaring till varför ni vill avslå vårt förslag om en parlamenta- risk utredning om socialförsäkringarna. Tomas Ene- roth beskriver själv behovet av att diskutera det. Mo- tivet för avslag av vår motion var mycket tunt.

Anf. 47 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Det är väl en politisk fråga hur man tycker att motiven ser ut. Jag kan bara konstatera att ett argument för förändring av socialföräkringar som flera framförde är att det är försämrade anställnings- former, vikariat och projektanställningar. För mig är det inte ett skäl att förändra socialförsäkringarna. Det gäller att trygga anställningsformerna så att man har riktiga anställningar i stället för denna typ av utnytt- jande. Så till besparingarna eller de dynamiska effekter- na. Det är sant att ni räknar in dynamiska effekter av Finsam. Jag tror att man ska vara ruskigt försiktig i budgethänseende med att göra det. Det skulle man ha varit både i början av 1990-talet och nu. Jag noterar också att Folkpartiet i sitt budgetför- slag, till skillnad från när man för ett år sedan förde denna debatt i kammaren, nu senarelägger höjningen av taken i sjukförsäkringen. Jag vill minnas att man för ett år sedan - före valet - ville att detta skulle träda i kraft redan vid det halvårsskifte som passerat. Nu har man skjutit det på framtiden, ända till 2004. Jag hoppas att det inte innebär att Folkpartiet har ändrat sin principiella uppfattning om taket i sjukfö- räkringarna.

Anf. 48 Linnéa Darell (Fp)

Herr talman! Jag tycker inte att man behöver hän- föra det som gäller Finsam och resultaten som något diffust till gruppen dynamiska effekter. Man har fak- tiskt utvärderat och bevisat vad som kunde åstad- kommas med en sådan samordning mellan försäk- ringskassorna och sjukvården. Vi har inte ändrat uppfattning i vår syn på taken i socialförsäkringarna. Men så som ekonomin i Sveri- ge ser ut nu anser vi att man inte kan fatta beslut om nya utgifter. Ett stort skäl till det är att det som är välfärdsfrågor urholkas genom de stora kostnaderna för sjukskrivningarna.

Anf. 49 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Tack för svaret. Vi får väl gemen- samt läsa utvärderingarna av Finsam. Det ska bli spännande att göra det. Jag konstaterar ändå att Folkpartiet i andra delar av sitt budgetförslag har föreslagit långtgående skat- tesänkningar. Tydligen har man ett utrymme för så- dant, men inte för att höja taken i socialförsäkringar- na. Jag tycker att det är en felaktig prioritering.

Anf. 50 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Allra först vill jag stryka under att Centerpartiet vill vara med och solidariskt finansiera trygghetssystemen. Vi tycker inte att vi ska ha sär- skilda försäkringar för dem som har råd med detta. Sedan till vår budget och de besparingar som vi räknar med att göra. Vi vill verkligen satsa förebyg- gande för att inte så många personer som i dag ska hamna inom sjukskrivningsområdet. Men vi vill ock- så mycket snabbare än i dag få människor i rehabili- tering. Alldeles för många går sjukskrivna alldeles för länge innan åtgärder sätts in. Det gör att de har kom- mit in i en ond cirkel, och det blir betydligt svårare att ta sig tillbaka till arbetet igen. I mitt anförande berättade jag om vilka åtgärder vi vill vidta, så jag upprepar det inte här. Men vi är övertygade om att om man får människor i rehabili- tering snabbare skulle det innebära att vi kan göra stora besparingar på detta område. Sedan vill jag säga något om detta med arbetsska- deförsäkringen. Jag har själv suttit med i en socialför- säkringsnämnd och vet hur angelägen man är om att få sina sjukdomssymtom klassade som arbetsskada eller som något som beror på arbetet. Vi tillbringar ju max åtta timmar på vår arbetsplats, men vi gör också rätt mycket mer. Jag tycker att vi lite för lätt skyller på arbetet när det gäller att hitta anledningar till att vi är sjukskrivna. Den som får en skada i arbetet ska självklart också få ersättning enligt det, men det finns alldeles för många symtom som är diffusa i dag. Vi menar att det ska vara klarhet i detta. Då ska man få ersättning, men inte om det är tveksamheter. Det gör att vi inte har varit beredda att gå med på de föränd- ringar som gjordes senast.

Anf. 51 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Tack för det, och tack för klarläg- gandet inledningsvis om att Centerpartiet ställer upp bakom en solidarisk och gemensam finansiering och inte vill privatisera socialförsäkringarna. Jag kan se svårigheter med att kombinera den hållningen med långtgående förslag till grundtrygghet, men det är en annan historia. Det hinner vi kanske reda ut. När det gäller arbetsskadeförsäkringen vill jag dock säga att jag också har suttit i socialförsäkrings- nämnd och jobbat mycket med arbetsskador. Jag har träffat åtskilliga kvinnor som efter att under flera år ha arbetat i industrin med repetitiva rörelser eller i sjukvården, med bärande och lyftande av äldre och sjuka, likväl får frågan från försäkringskassans för- troendeläkare om vad de gör på fritiden, om de spelar tennis eller liknande. Jag är alldeles övertygad om att den skärpning av bevisreglerna som genomfördes under den borgerliga perioden 1993 och som gällde till för ett halvår sedan innebar att man systematiskt missgynnade kvinnors rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Det finns flera utredningar som stöder detta. Vi kan kon- statera att det nästan uteslutande var kvinnor som drabbades av de försämringar i arbetsskadeförsäk- ringen som gällde. Nu har vi återställt detta. Vi kom- mer att följa upp det så att det också i praxis blir en bättre tillämpning av arbetsskadeförsäkringen. Det kommer att kosta mer pengar, men det är också an- geläget, eftersom det innebär att människor ska ha rätt till det försäkringsskydd de har. Jag kan inte ställa upp på den bild som Birgitta Carlsson här målar upp, att det skulle vara privata situationer. Det är viktigt med tydliga gränsdragningar. Den uppfattningen delar jag. Men historiken över 1990- talet visar att man systematiskt har missgynnat kvin- nor som skadat sig i arbetet och nekat dem rätten till ersättning.

Anf. 52 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Att missgynna kvinnor är inte ac- ceptabelt. Jag delar den uppfattningen. Där finns säkert en del att göra, men det finns inget som säger att vårt förslag skulle innebära att vi ville stå kvar på samma nivå för hur kvinnorna ska bedömas. Vi har i olika sammanhang också framhållit vikten av att kvinnor och män bedöms på ett rättvist och lika sätt. Sedan vill jag ta upp en helt annan fråga, nämli- gen detta med att komma till rätta med sjukskrivning- arna och det mål som är uppsatt för 2008. Varför har regeringen inga delmål i detta? Man sätter upp ett mål så långt fram som 2008 - sex år framåt. Man har inga avstämningsetapper, där man under resans gång kan se hur man lyckas och vidta åtgärder. Det efterfrågar vi från Centerpartiet. Vi hade satt målen 20 % till 2004 och 40 % till 2006. Varför lyser dessa delmål med sin frånvaro i regeringens förslag?

Anf. 53 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Jag kan ha sympati för förslagen om delmål. Jag tycker att det viktigaste ur riksdagens synpunkt är att vi ständigt får en återkommande redo- visning. Detta sker inte bara för redovisningens egen skull. Det är precis som när det gällde målet för ar- betslösheten. Då kommer vi ihåg att varenda gång regeringen tvingades återkomma till riksdagen med en redovisning - jag tror att det var halvårsvis - tvingades alla partier återföra frågan om arbetslöshe- ten. Vi hade då ett läge när vissa nästan ville glömma bort den. Jag hoppas att effekterna av det mål man nu har satt upp blir likadana, oavsett om det handlar om en redovisning av regeringens delmål eller om en redovisning av de faktiska resultat man har uppnått. Jag vill inte släppa frågan om arbetsskadeförsäk- ringen. Riktigt så enkelt tror jag inte man kan vifta bort det om man i sitt eget budgetalternativ räknar in 1 000 miljoner kronor i besparing. Min grundfråga, som Birgitta Carlsson tyvärr inte har möjlighet att svara på men kan grunna på fram till något annat tillfälle, är ju: Vem ska betala dessa 1 000 miljoner kronor? Vi tror att arbetsskadeförsäkringen kommer att bli mer rättvis och jämställd och att framför allt många kvinnor som tidigare har förvägrats ersättning från arbetsskadeförsäkringen nu kan få den möjlig- heten eftersom man får en rättvisare bedömning. Gör man en besparing på 1 000 miljoner kronor och åter- går till de gamla beviskraven är det rimligtvis dessa kvinnor som blir drabbade. Det tycker jag är beklag- ansvärt.

Anf. 54 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Tomas Eneroth säger att Socialde- mokraterna tar ansvar till skillnad från de oansvariga Kristdemokraterna. Jag vill bara påminna om att den negativa utvecklingen när det gäller ohälsokostnader- na började 1997 under en socialdemokratisk regering. I dag är vi uppe i en kostnad på 120 miljarder och en kostnadsökning på 31 miljoner kronor om dagen. Detta säger jag apropå diskussionen om att ta ansvar. Jag delar naturligtvis i långa stycken principen att vi ska bära dessa bördor solidariskt. Sedan kan man diskutera olika tekniker i systemen. Men det många, både forskare och debattörer, pekar på i dag är att den utveckling som vi nu ser - med den dramatiska kost- nadsökningen - i själva verket hotar och urholkar den solidariska modell som vi i princip är överens om. Ser inte Tomas Eneroth att det i farans riktning ligger risker för just en privatisering och för ett A-lag och ett B-lag på arbetsmarknaden om vi inte kommer till rätta med den dramatiska situation som vi nu befinner oss i?

Anf. 55 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Den uppfattningen kan jag dela. Gör vi ingenting åt de ökade sjukskrivningarna, de kost- nader de för med sig och det övriga elände de givetvis för med sig för de individerna så hotas vår modell av trygghetssystem. Det är självklart att vi måste göra något för att bryta detta. Jag hoppas att jag inte kallade Kristdemokraterna för oansvariga, för ansvar är ni alltid beredda att ta, det har jag noterat. Däremot tar ni inte fullt ansvar när det gäller att finansiera de förslag som ni nämner. Att införa en karensdag, förändra sjukersättningen eller på andra sätt göra besparingar i försäkringen - ja, det bringar ned kostnaderna, men det stärker ju inte hälsoarbetet. Det gör ju inte människor friskare. Däremot drabbar det de människor som i ökad ut- sträckning är sjukskrivna. Jag vill minnas att Sven Brus i sitt anförande frå- gade vad som har hänt på de offentliga arbetsplatser- na och menade att sjukskrivningarna kanske också har andra motiv än förhållandena på arbetsplatserna. Jag kan då påminna om att vi under 90-talet hade brutala besparingar inom många av de offentliga verksamheterna, och det sätter sina spår i den press och den situation som människor utsätts för. Det är därför en del av satsningen på förbättrad folkhälsa, som är minst lika viktig som det vi nu diskuterar här i kammaren, är att tillskjuta medel till kommuner och landsting med Wärnerssonpengar, kanonpengar och allt det där övriga som gör att man får rimligare möj- lighet att kunna ha en bra personaltäthet inom för- skolan eller andra delar av välfärdens område. Jag tror att vi inte får missa den delen och hänskjuta det till att det ska vara privatlivet i övrigt. Det är klart att det finns allmänna stresstecken i samhället också, men vi löser inte dem genom ytterligare en karens- dag, försämrad sjukersättning eller andra besparings- förslag som Kristdemokraterna och Moderaterna är ensamma i denna kammare om att föreslå.

Anf. 56 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Jag skulle också vilja ta upp tråden med karensdagarna. Det är naturligtvis väldigt lätt att bryta ut just detta enskilda förslag från vår sida om att ha ytterligare en karensdag. Men man ska sätta in det i det totala sammanhanget med vår skattepolitik och vår satsning på lågavlönade, där vi har en tydlig profil att sänka skatterna för just de grupper som den soci- aldemokratiska regeringen beskattar högst i Europa. Om man ser helheten i detta så får det här förslaget en helt annan innebörd och ett helt annat innehåll. Jag skulle vilja ta upp karensdagarna med Tomas Eneroth. Regeringen har ju hittills varit ointresserad av att komma till rätta med de brister som finns i systemet i dag. Många anställda missgynnas ju ge- nom dagens system med karensdagar. Det gäller deltidsarbetande, skiftarbetande, människor med flera arbetsgivare med flera. De här människorna drabbas ju ofta av inte bara en eller två karensdagar utan kan- ske fyra fem och ännu fler karensdagar. Vad avser Tomas Eneroth att göra åt det problemet?

Anf. 57 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Jag noterar att Kenth Pettersson i sin artikel i dag har föreslagit en åtgärd. Jag är inte säker på att den skulle vara den rätta eller riktiga, men den tål att diskuteras. I betänkandet skriver vi också att det här är en fråga som måste hitta sin lösning, men det är ju inte alldeles enkelt. Jag tror inte heller att Sven Brus och Kristdemokraterna har en enkel lös- ning på hur man ska kunna hantera karensdagen för de människor som har flera olika arbetsgivare. En sak är jag dock övertygad om: Ytterligare en karensdag skulle inte förenkla den här frågeställningen, utan snarare krångla till den.

Anf. 58 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Vi har från Tomas Eneroth fått ett antal grova påhopp om de förslag som vi skulle lägga i den här frågan, bland annat att vi skulle vilja föränd- ra försäkringen i grunden. Vad vi vill är att få en hållbar försäkring med tydliga regler som håller över tiden. Det är vårt intresse. Jag vill då få en kommentar från Tomas Eneroth. Han säger att det uppenbarligen är bättre att man har större anslag på sjukförsäkringskontot än mindre. Således är det bra att sjukförsäkringskostnaderna stiger och är högre jämfört med om de är lägre. Jag vill också säga att vi har gjort en tydlig prio- ritering för hälsoarbete. Vi har satt av 520 miljoner kronor mer än regeringen på det konto som avser rehabilitering. Vi har också avsatt 1,1 miljard näst- kommande år för att försäkringskassan ska kunna köpa in mer sjukvård och för att vi ska kunna korta av sjukvårdsköerna. Det är mot denna bakgrund som vi har kunnat göra en lägre prognos för sjukförsäkrings- kostnaderna än vad regeringen gör. Hur ser Tomas Eneroth på det? Är det bra att ha en lägre sjukförsäkringskostnad eller en högre sjuk- försäkringskostnad?

Anf. 59 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Jag noterar trots det Anna Lilliehöök säger att Moderaterna på det här utgiftsområdet har föreslagit 9,3 miljarder kronor mindre. Även om både Anna Lilliehöök och jag säkerligen hoppas och öns- kar att vi ska få ett minskat antal sjukskrivningar framöver kan jag ändå inte låta bli att notera att en stor del av den minskning Moderaterna tar tillgodo i sitt budgetalternativ hänförs till ytterligare en karens- dag, sänkt sjukersättning genom att man förändrar SGI-beräkningen och dessutom en utebliven höjning av taket i sjukförsäkringen. Detta är rena besparings- alternativ som drabbar människor som i dag är sjuka. Jag tycker att bekymret visst är ökade sjukskriv- ningskostnader, men det huvudsakliga bekymret får vi ju inte glömma. Det är att människor i detta land drabbas av ohälsa, slits ut i arbetet och måste frångå arbetet för att de inte har tillräcklig hälsa. Det är komplexa system med komplexa orsaker. Det finns alla skäl i världen för att göra tusendals insatser för att förhindra detta, men spring inte ifrån de reella besparingsförslag som ni själva lägger. Det är över 800 miljoner kronor, dessutom på aktivitets- och sjukersättningen, och sedan, vilket jag nämnde i mitt replikskifte med Birgitta Carlsson, 688 miljoner kro- nor på besparingar i arbetsskadeförsäkringen för de kvinnor som nu äntligen kanske får chansen att få den ersättning de rimligtvis borde ha haft rätt till om en arbetsskadeförsäkring ska vara både rättvis och jäm- ställd.

Anf. 60 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Det är precis därför vi satsar på häl- soarbetet. Vi menar att det här fordras att man på ett ärligt sätt tar ansvar för situationen och ser till att det blir mer rehabilitering, att det byggs upp rehabiliter- ingsteam och att det finns någonstans att remittera patienter som är sjukskrivna. Det finns inte i dag, delvis därför att socialdemokratiskt styrda landsting ställer både dem som har en klar diagnos och dem som har en oklar diagnos i köer. Men låt mig återgå till frågan om att skapa hållba- ra, långsiktiga försäkringar som faktiskt kan skapa trygghet, den trygghet som de flesta av oss känner att vi vill ha. Det här menar jag är det riktiga, allvarliga ansvaret för regeringen, som man inte tagit tag i i och med att man inte går in och hjälper till och preciserar, till exempel: Till vad ska vi använda en sjukförsäk- ring? Jag menar också att förslaget om tio basbelopp är något som faktiskt ytterligare riskerar vår försäkring snarare än skapar en mer hållbar försäkring. Det är ju faktiskt så, om man går tillbaka i tiden, att man lätt kan se att varje gång man har höjt ersättningen i de här systemen så har sjukskrivningarna ökat och så har ersättningskostnaderna ökat. Därför säger vi nej till en höjning av ersättningen till tio basbelopp och vill behålla dem på nuvarande nivå. Jag vill fråga Tomas Eneroth om han tycker att man verkligen ska genomföra frågan med tio basbe- lopp. Är det kanske detta som Socialdemokraternas höjda prognos för sjukförsäkringskostnaderna delvis avser?

Anf. 61 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Mina och socialdemokratins argu- ment för att höja taken till tio basbelopp är att fler än i dag ska få en ersättning som stämmer överens med vad man tycker är rimligt när man drabbas av sjuk- dom och inte kan arbeta. I dag är det väldigt många som går, inte på 80 %, inte på 70 % utan kanske på 60 % sjukersättning. Underliggande i förlängningen leder det till drivkrafter för dem som kan, vill, har råd eller tillåts av de privata försäkringsbolagen att ta privata sjukförsäkringar som kompletterar. De avtals- bundna går ju nu i graven allteftersom. För mig är en höjning av taken i sjukförsäkringen en viktig princip för att öka tilltron till våra gemen- samma sjukförsäkringssystem. Gör vi inte det kommer vi att undergräva dessa i grunden. Det är mina bakomliggande argument. Sedan kan jag notera att Anna Lilliehöök vurmar för att man ska ha resurser i sjukvården för att kunna göra rehabiliteringsinsatser. Det har jag stor respekt för. Men den grundläggande förutsättningen för att kunna göra det är väl att man har resurser inom landstingen. Vi kan bara konstatera vilka ekonomiska resurser man har i Stockholms läns landsting efter de år då Moderaterna styrde, där man prioriterade skatte- sänkningar och annat i stället för sjukvården och långsiktig hållbarhet. Vi vill ha ökade resurser för vårt utgiftsområde men faktiskt också för kommuner och landsting, viktiga insatser för att stärka folkhälsan och ge fler människor rätten till rehabilitering.

Anf. 62 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Ohälsan i arbetslivet är en av den här mandatperiodens stora utmaningar. Även om vi nu kan se en avmattning i ökningstakten fortsätter de långa sjukskrivningarna och förtidspensionerna att öka. Därmed ökar också det så kallade ohälsotalet, det vill säga antalet dagar med sjukpenning eller förtidspension per person i arbetsför ålder. Det ohälsotalet ligger nu på i genomsnitt 43,7 dagar per år. Det innebär att många människor far illa, inte bara av sjukdom utan av sämre ekonomi, brist på det slags självförverkligande som ett arbete kan ge. Men det innebär också ett stort slöseri med resurser då våra gemensamma medel tvingas användas till att finansie- ra mänskligt lidande, resurser som i stället skulle kunna utnyttjas till nödvändiga välfärdsreformer. Därför behöver vi ett gemensamt och kraftfullt arbete för att komma till rätta med det stora bekymret med den ökade ohälsan. För att betona vikten av arbetet för ökad hälsa har regeringen satt upp ett övergripande mål i budgetpro- positionen för 2003. Målet är att frånvaron från ar- betslivet på grund av sjukskrivning jämfört med 2002 halveras till 2008. Det är ett mycket ambitiöst mål. Vi vet alla vid det här laget att ohälsan är ett oer- hört komplext problem. Det finns många orsaker till problemet. Ohälsan tar sig många olika uttryck, både fysiska och psykiska. Män och kvinnor liksom olika åldersgrupper drabbas på olika sätt och olika hårt. Lösningen på problemet med ohälsan är därför inte en enskild åtgärd. Det måste till en rad olika åtgärder på flera olika områden och flera olika arenor. Precis på det sättet har regeringens arbete för ökad hälsa varit uppbyggt hittills. Det elvapunktsprogram som efter flera utredningar utgjorde det första större åtgärdspaketet innehöll en rad åtgärder inom olika områden. Arbetet med att genomföra det programmet pågår. Men oavsett hur mycket resurser eller åtgärder som sätts in kommer regeringen eller riksdagen inte att kunna lösa problemet med ohälsan på egen hand. Oavsett om orsaken till sjukfrånvaron är arbetsplatsen eller inte så landar problemet ändå tungt på arbets- platserna. En ny studie från Riksförsäkringsverket visar ock- så att många av de sjukskrivna menar att det är ar- betsplatsen som är orsaken till ohälsa. Arbetsplatser- na blir därför en viktig arena för att lösa många av problemen och arbetsmarknadens parter blir viktiga aktörer. Det var ett av skälen till att regeringen i sam- band med elvapunktsprogrammet startade de så kall- ade trepartssamtalen. Även om Svenskt Näringsliv nu har hoppat av samtalen vilar fortfarande ett tungt ansvar på arbetsmarknadens parter att bidra till lös- ningar. Trepartssamtalen går nu in i en slutfas. Det har vi sett i tidningarna i dag. Parterna ska nu ta ställning till vilka åtgärder man kan enas om. Det är min förhopp- ning att det kan leda till flera konkreta åtgärder som är viktiga i arbetet för ökad hälsa. Alltsedan jag utsågs till statsråd har man frågat mig vad jag ska göra för att lösa problemet med ohäl- san. Det är en berättigad fråga. Men jag vill också vända på frågan och ställa sammma fråga till arbets- marknadens parter: Vad tänker ni göra i dag - nu - för att förhindra att människor blir sjuka av sitt arbe- te? Vad tänker ni göra för att öka möjligheten att återgå till arbete? Det går att göra oerhört mycket utan att regering eller riksdag stiftar en enda lag. Det arbetet är kanske det viktigaste. Utan att föregripa parternas eget arbete vill jag ändå tro att ett första steg mot ett hälsosammare ar- betsliv är att arbetsplatserna måste bli bättre på att ta till vara människors arbetsförmåga, oavsett om den är 100 % eller om den tillfälligt eller varaktigt är något mindre. Det måste vara okej att få komma till sitt arbete även om man känner att man just i dag inte kan prestera maximalt. Den nyss nämnda undersökningen från Riksför- säkringsverket visar också just detta: Sex av tio sjuk- skrivna uppger att de skulle kunna återgå till ett ar- bete om de fick bestämma mera över arbetssituatio- nen själva. Självklart är mitt besked till de som undrar vad jag tänker göra att jag ska göra vad jag kan, med politiska medel, för att öka hälsan i arbetslivet. Och mycket pågår redan. De förslag som aviserats i bud- getpropositionen för 2003 kommer att läggas fram i en särskild proposition i början av året. I den kommer en rad förslag att finnas. Om jag ska nämna några handlar det om, när det gäller exempelvis en föränd- rad sjukförsäkringsprocess, att partiell sjukskrivning ska vara utgångspunkten vid sjukskrivning, att flera försäkringsläkare anställs vid försäkringskassorna och att utbildningen av läkare i försäkringsmedicin för- stärks. Åtgärder för en förbättrad rehabilitering kom- mer liksom åtgärder för en förändrad aktivitets- eller sjukersättning. Det här är viktiga åtgärder i den rad av insatser som nu pågår. Men med tanke på det läge som nu råder, ett minskat inflöde till sjukförsäkringen och en fortsatt ökning av antalet ohälsodagar, antalet långa sjukskrivningar och försäkringspensioneringar är det mest prioriterade just nu att göra något åt de riktigt långa sjukskrivningarna. Människor måste få en möjlighet att komma till- baka till arbete. Undersökningar, bland annat Jan Rydhs utredning, har visat att ett av de bästa sätten att få sjukskrivna tillbaka till arbete är att de får möjlig- het att pröva ett annat arbete, på en annan arbetsplats eller åtminstone andra arbetsuppgifter inom det före- tag eller den organisation där de jobbar. Det är därför viktigt att arbetslinjen i sjukförsäkringen kan stärkas. Under 2001 var endast 8 % av långtidssjukskriv- ningarna föremål för åtgärder. Det är naturligtvis ett alldeles otillfredsställande resultat. Det är något som jag vill att vi snabbt kommer till rätta med. För att det ska bli möjligt krävs att de myndigheter som arbetar med dessa människor, framför allt AMS och Riksför- säkringsverket, agerar tillsammans på ett bättre sätt än i dag. Det kräver att människor ges möjlighet att pröva nya arbeten. Därför kommer jag, herr talman, att inom kort lämna ett uppdrag till AMS och Riksför- säkringsverket som innebär att de får i uppgift att gemensamt se över vilka medel som krävs för att ge tillräckligt stöd åt den enskilde och tillräckligt god tillgång på platser på den öppna arbetsmarknaden för att chanserna att få pröva annat arbete ska bli reella. De ska se över vad som krävs för att likformiga och professionella stödresurser snabbt kan etableras i hela landet så att den lokala samverkan med individen i centrum kan förstärkas. Detta innebär i praktiken att AMS och Riksförsäk- ringsverket bland annat ska föreslå hur arbetsförmed- lingen bättre ska kunna arbeta även med sjukskrivna som har en anställning, men som inte bedöms kunna gå tillbaka till ett ordinarie arbete. De ska också titta på hur arbetet med de sjukskrivna arbetslösa kan förstärkas för att förbättra dessa människors möjlighet att återgå i arbete. Man ska också föreslå förändringar i stödåtgärderna till de arbetsgivare som behövs för att öka de sjukskrivnas möjligheter att återgå i arbete hos en befintlig eller hos en ny arbetsgivare. Ohälsan är inget isolerat problem. Den påverkar oss alla, och den påverkar andra politikområden. Samtidigt som ohälsan måste bekämpas och det goda arbetslivet skapas måste sysselsättningsgraden öka och företagens produktivitet bibehållas och stärkas genom en effektiv arbetsmarknadspolitik. De som vill och kan arbeta måste på ett bättre sätt matchas mot de jobb som finns, och vi måste få in fler personer med invandrarbakgrund på arbetsmark- naden. Vi går sannolikt framöver mot ett läge då det kan uppstå brist på arbetskraft. Rätt åtgärder måste därför vidtas i god tid så att inte så kallade flaskhals- problem uppstår, vilket hindrar tillväxt och skapar överhettning på arbetsmarknaden. Herr talman! Slutligen: Ohälsan har också starka kopplingar till den framtida lönebildningen. Hur den lyckas kommer att bli avgörande för det framtida samhällsekonomiska läget, och både ohälsan och hur vi lyckas med matchningen av arbetskraften har av- görande inverkan på lönebildningen. Vi har alltså, herr talman, all anledning att fort- sätta att ta gemensamma krafttag mot ohälsan.

Anf. 63 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Jag ska använda inledningen av min repliktid till att göra en korrigering av mitt yrkande. Jag yrkar bifall till reservation 15, inte reservation 10 som jag sade tidigare. Sedan vill jag vända mig till statsrådet Hans Karlsson. Som det ser ut i dag är sjuklöneperioden arbetsgivarens ansvar. Om regeringens ambition är att vältra över mer och mer av kostnaderna för ohälsan på arbetsgivarna kan man se en hotbild. Jag kan före- ställa mig att arbetsgivarsidan ser denna hotbild. Det utgör också en hotbild för den enskilde om vi går i den föreslagna riktningen. Ser inte statsrådet faran i att utvecklingen leder till ett A- och ett B-lag på ar- betsmarknaden? Vi har i dag en utveckling med genteknik och an- nat som gör det möjligt att förutse individers hälsout- veckling, eller snarare ohälsoutveckling. Ser inte statsrådet ett hot i detta med risk för att vi skapar ett A- och ett B-lag? Vem ska anställa och försäkra människor med dålig hälsoprognos? Är det den of- fentliga sektorn, som redan är överbelastad av kost- nader och ohälsa, som ska göra det?

Anf. 64 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Jag vill först erinra om att det inte finns något förslag från regeringen om ökade driv- krafter som skulle kunna ge de effekter som beskrivs. Jag tycker att det är en viktig diskussion, och det är viktigt att väga för och nackdelar mot varandra och fundera på vilka tänkbara modeller man skulle kunna använda för att skapa någon form av ekonomiska drivkrafter. Nu finns trepartssamtalen, och Kenth Pettersson har kommit med en modell som jag förutsätter kom- mer att bli föremål för debatt och granskning och också analys. Vi måste se vilka för och nackdelar den kan ha. Jag är medveten om att detta inte är enkelt. Jag kan se att det finns ett absolut läge där en ekonomisk drivkraft skulle kunna bidra till att arbetsgivaren blir mera aktiv för att få den enskilde, den sjuke, att komma tillbaka till arbetet. Vid någon tidpunkt för- svinner dock det ekonomiska skälet för en arbetsgiva- re att ta tillbaka en som är långtidssjukskriven. Man har löst problemen i företaget med vikarier och annat, och den sjuke blir kvar hemma. Det är naturligtvis inte någon bra situation. När det gäller ekonomiska drivkrafter, såsom de har diskuterats, ser jag att det även finns risk för utslagning, risk för att vissa män- niskor väljs bort. Det finns också ett annat problem, som jag har den största respekt för. Det är hur små företag ska kunna skyddas så att de inte riskerar att drabbas av orimligt höga kostnader. Det finns dessutom risk för att vi tappar, eller i varje fall naggar i kanten, en ef- fektiv och allmängiltig försäkring med stor risksprid- ning.

Anf. 65 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Nu har ju trepartssamtalen havererat, och man får väl ta det som ett tecken på bristande tilltro till regeringens ambitioner från den part som klivit av - om det verkligen handlar om att komma till rätta med problemet på bredden eller om det bara handlar om att vältra över kostnader och hyfsa siff- rorna i statsbudgeten. När vi nu har den situationen skulle jag vilja fråga hur statsrådet ser på fortsättningen av det här arbetet. Arbetsgivarsidan är ju en oerhört viktig part att ha med, och när de nu så tydligt har markerat sin brist på tilltro till den här processen undrar jag vad som kommer i förlängningen. På vilket sätt avser statsrå- det se till att frågan förs vidare med ett brett perspek- tiv?

Anf. 66 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Man kan möjligen, som några har gjort tidigare i debatten, raljera över att det nu snarare förs tvåpartssamtal än trepartssamtal. Det är aningen oförskämt. Det finns en arbetsgivarpart bestående av stat, landsting och kommuner som fortfarande deltar och, förutsätter jag, är intresserade av att konstruktivt bidra till lösningar. Den arena som skapades för parterna för att för- söka hitta gemensamma framkomstvägar kommer att avslutas vid årsskiftet. Jag har förstått saken så att man tänker invänta svar från de parter som deltar i samtalen. Dessa svar ska komma i slutet av januari eller början av februari. Parterna har då haft möjlighet att diskutera de förslag som läggs fram i något slags slutdokument, där de diskuterat och tagit ställning till förslagen i sina beslutsorgan. Detta kommer sedan att bilda underlag för åtgär- der som regeringen kan vidta, och som förhoppnings- vis leder till förslag i kammaren. Jag försäkrar att jag kommer att ta de förslag som kommer på största allvar. För min del kommer jag att söka kontakt med Svenskt Näringsliv även i fortsättningen. Bara för att de inte deltar på den arena som just nu finns förutsät- ter jag ändå att de fortfarande har ett intresse av att diskutera dessa viktiga frågor. Det skulle förvåna mig mycket om de helt skulle abdikera från den rollen.

Anf. 67 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Först vill jag uttrycka min uppskatt- ning över att statsrådet Karlsson är närvarande då den viktiga frågan om ohälsa debatteras i riksdagens kammare. Jag ställde en fråga som jag inte riktigt uppfattade att jag fick svar på. När kommer förslaget om finansi- ell samordning? Från riksdagens sida har ett enigt utskott och också en enig riksdag beställt ett förslag från regeringen men ändå lyser detta förslag med sin frånvaro. Alla de rapporter vi har fått och de besök som vi har gjort i verksamheterna visar på att man har gjort stora framsteg inom just det området. Det råder ingen tvekan om att stressen i samhället ökar. Vi får rapporter om att till och med ett- och tvååringar, alltså små barn, i dag är stressade. Redan för 30 år sedan varnade stressforskaren Lennart Levi för konsekvenserna av den ökande stressen i samhäl- let. Då nickade man och instämde. Man förstod vart vi var på väg. Men ändå har det inte hänt någonting på det området. Vi kommer att sitta på en tickande bomb om ing- enting görs för att förändra situationen på ett sådant sätt att människor lär sig hantera den typen av situa- tioner de hamnar i med den negativa stressen. Alla människor mår dåligt av det. Vad gör regeringen för att komma till rätta med de problemen?

Anf. 68 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Jag blev lite glad när Birgitta Carls- son sade att hon uppskattade att jag var här i kamma- ren. Jag kan tänka mig att jag känner mig som många av dem som är sjukskrivna när de är på sina arbets- platser och blir stressade av hur mycket det är att göra och hålla reda på. Man skulle kunna umgås med tan- ken på att smita från det som är jobbigt. För mig är det väldigt jobbigt att kasta mig över dessa frågor och möta er i kammaren med underlag som jag är osäker på. Jag tänker fortsätta inte att vara osäker men att delta i debatten i kammaren om mina frågor så mycket jag någonsin orkar, eftersom det är viktigt. Jag har inte hunnit springa ifatt alla frågor och fått grepp om dem än. En av de frågorna är frågan om Finsam. Därför har jag ett förberett svar. Jag räknade med att någon skulle ställa den frågan. Svaret lyder så här. Arbetet med finansiell samordning innehåller en rad tekniska problem. Det gäller, såvitt jag har förstått så här långt, bland annat hur arbetsmarknadsmyndigheterna ska kunna delta i samordningen. Därför har nu en arbetsgrupp inom Socialdepar- tementet arbetat med de frågorna. Resultatet av det arbetet kommer att presenteras nu i slutet av januari. Avsikten är sedan att det efter remissbehandling av förslaget ska lämnas en proposition till riksdagen senare under våren. Det är mitt svar.

Anf. 69 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Jag går till en annan fråga. Det handlar om osäkra anställningsförhållanden. Det ser annorlunda ut i dag än när man införde trygghet för den som var anställd, som Tomas Eneroth påpekade. Den som är anställd har ett trygghetssystem. Den som är egenföretagare har ett klart sämre system. Sedan har vi en lång rad av olika anställningsförhållanden som inte ger den trygghet som man skulle behöva. Centerpartiet har föreslagit att vi ska göra en total översyn av hela området och sätta oss ned som vi gjorde för att reformera pensionssystemet. Där hade man en parlamentarisk utredning. Vi hade insett kon- sekvenserna och att systemet inte skulle hålla över tiden. Detta system har lappats och lagats under en lång räcka av år. Det är dags att göra en översyn av hela systemet. Vi måste se till att sätta ned fötter och göra förändringar så att det blir mer hållbart över tiden och anpassat efter alla de olika anställningsförhållanden som finns och att alla ryms i det trygghetssystem vi ska ha i vårt land, och då menar jag verkligen alla.

Anf. 70 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Jag är ledsen om jag inte kan ge ett fullödigt svar. Jag vet faktiskt inte i detta läge hur diskussionen har varit om total översyn. Låt mig lite oreflekterat ge min egen synpunkt. Jag har under min tid innan jag hamnade i reger- ingen många gånger funderat i de banorna för egen del. Hur ser försäkringssituationen för andra grupper ut? Jag är väl medveten om att det finns mycket att göra och förbättra för dem som är traditionellt an- ställda. Det är viktigt. Men hur ser det ut för andra grupper? Jag känner omsorg också om de grupperna. Jag har ett intresse för att sätta mig in i det. Men jag får återkomma vid något senare tillfälle med både bättre svar och framför allt därmed en mer meningsfull diskussion om de frågorna.

Anf. 71 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Den ökade sjukskrivningen är en ut- veckling som har pågått under mycket lång tid, när- mare bestämt väldigt tydligt sedan år 1997. Vad som är lite bekymmersamt för oss i riksdagen är att det inte har kommit så där väldigt många förslag. Varje gång har man pekat framåt och sagt att det kommer i nästa budget. Det kommer till våren och till hösten, och det kommer till våren och till hösten. Nu skulle det ha kommit till hösten. Det är ett stort antal förslag som behövs. Jag re- dogjorde för läkaren som frågade: Vad är det jag ska göra? Han behöver direktiv. Jag tror inte att det räck- er att Kenth Pettersson säger att det är bättre att sjuk- skriva på deltid än heltid och att vi ska se till att det blir dyrare. Jag tror inte riktigt att det är den sortens indirekt vägledning som behövs. Det behövs tydlighet och genomarbetade förslag. Samma sak gäller förslaget att få i gång en kon- kret rehabilitering. Jag blev påhoppad därför att man i Stockholm inte skulle ha gjort det. I mitt anförande pekade jag på att man i Stockholms läns landsting har satt i gång med rehabiliteringsgrupper som involverar alla de professionella människor som arbetar med vård och kan få individen vidare. Där behövs det också förslag. Det är väldigt hög tid. Därför vill jag fråga ministern: När kommer nu proposition och förslag om dessa åtgärder? Vi har väntat i fem år. Vi trodde att det skulle komma i den senaste budgetpropositionen. Jag är väldigt intresse- rad. När kan vi förvänta oss förslag?

Anf. 72 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Det kommer proposition i början på året på de områden som vi har aviserat i budgetpro- positionen. De förslagen kommer. Jag delar Anna Lilliehööks uppfattning att det måste till betydlig bättre, mer och snabbare åtgärder när det gäller rehabilitering. Jag försäkrar att jag kommer att ta i med all den kraft jag har från den position som jag förfogar över för att få till stånd det. Utöver det som jag sade i mitt anförande har jag tagit mitt första initiativ för att göra något ytterligare. Det är att försöka få fart på rehabiliteringsarbetet genom att snabbt få fram konkreta förslag till föränd- ringar av AMS och Riksförsäkringsverkets sätt att jobba. Huruvida det kräver regelförändringar som går att fatta beslut om i regleringsbrev eller om det kräver förslag till förändringar som ska behandlas i riksda- gen ska jag återkomma till. Min ambition och syfte med initiativet är att vi ska få fram förändringar som kan börja tillämpas redan under nästkommande år och inte i slutet på det året. Jag vill tidigt under det året ha kraftiga förändringar till stånd.

Anf. 73 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! När det gäller gränsdragningen mellan arbetslöshet och försäkringskassa och sjuk- penning har ministern vid några tillfällen sagt att det är viktigt att man involverar AMS i processen så att fler som är sjukskrivna kommer tillbaka till arbetet. Jag är intresserad av att höra hur ministern ser på sjukskrivning av arbetsmarknadsskäl. Detta är fak- tiskt inte enligt reglerna. Jag tänker på den läkare som efterfrågar direktiv och känner sig osäker. Läser man lagen så ser man att det inte är så här. Men det kanske behöver vara lite tydligare. Tror ministern för sin del att vi behöver vidta åt- gärder för att klargöra hur man ska se på sjukskriv- ning och på förhållandet mellan att vara arbetslös respektive sjukskriven och uppbära sjukpenning re- spektive a-kassa?

Anf. 74 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Jag är inte säker på att jag riktigt förmådde förstå hela frågan, men låt mig göra ett försök. Sjukskrivning av arbetsmarknadsskäl finns väl inte? Det ska vi inte ha. Däremot är det en realitet, såvitt jag kan begripa, för många människor på orter där utbudet av arbete är litet att risken finns att man fastnar i en sjukskrivning från det arbete som man inte kan gå tillbaka till. Då kan mycket väl en situa- tion råda där man har en arbetsförmåga till något annat arbete, men blir kvar i sjukskrivning från det arbete som man inte orkade med eller av något skäl är sjukskriven ifrån. Detta måste man göra något åt. Man måste hjälpa de människor som hamnar i den situationen att ta sig till något annat arbete. Jag vet inte om det betyder att man ska få hjälp att geogra- fiskt ta sig till det, om man ska få hjälp att utbilda sig till någonting annat - kompletteringsutbildning eller vad det kan vara - eller om det ska vara ett stöd till någon arbetsgivare för att ta emot en person som ska arbetspröva för att se om ett annat arbete skulle vara möjligt. Men jag kan tänka mig att det är så som man ska angripa den frågan. Därför är min enkla tanke att man inom Arbets- marknadsverket och arbetsförmedlingarna har en kompetens för att hjälpa människor att hitta andra arbeten. Man har också en kompetens för att ta kon- takt med andra arbetsgivare som kan erbjuda eller hjälpa till att ta fram arbetsuppgifter som man kan få komma och utföra om man är sjukskriven på det här sättet. Detta är en av kungstankarna bakom det initiativ som jag nu tar för att försöka få reda på om AMS och Riksförsäkringsverket gemensamt kan komma fram med förslag som bättre tillgodoser behoven hos de långtidssjukskrivna som också har arbete.

Anf. 75 Linnéa Darell (Fp)

Herr talman! Jag uppskattar också att statsrådet kommer att delta i debatterna i de här frågorna här i kammaren i fortsättningen. Det blir säkert möjligheter till konstruktivt utbyte. Jag har två frågor. Först vill jag återkomma något till svaret om Finsam. I den mån har regeringen varit konsekvent, för svaret är alltid: Det kommer en pro- position om ett halvår! Finsam, som har varit lycko- samt i sin ursprungliga modell och som har blivit utvärderat av oberoende utvärderare, innebar en sam- ordning mellan försäkringskassan och sjukvården med syfte att korta köer och att människor inte skulle behöva ha långa sjukskrivningstider. Den del som berör huruvida Länsarbetsnämnden ska vara med eller inte behöver inte utredas. Det gäller mer en koppling till de bredare försöken kring SOCSAM. Därför tycker vi från Folkpartiet att något om Finsam borde kunna komma. Någonstans hade vi uppfattat att det skulle komma en proposition i januari. Min fråga är: Är det alltså inte så? Kommer det att dra ut över vårterminen ock- så? Min andra fråga gäller de förslag som vi har sett refererade i medierna i dag. De är väldigt arbetslivsin- riktade, och många av dem kan säkert leda till goda resultat när vi får titta på dem. Vilka andra politikom- råden anser statsrådet att vi behöver få förslag och beslut om för att eliminera de höga sjukskrivningsta- len?

Anf. 76 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Jag kan nog inte säga något närmare om Finsamfrågan, annat än att jag får försöka bevisa att det besked som jag har gett i dag innebär att det kommer ett förslag till riksdagen under våren, och jag hoppas att bli trodd där. Det var ingen liten fråga som togs upp när det gäller vilka andra områden förutom arbetslivet som detta berör. Det är naturligtvis en rad andra områden. Jag skulle förutom det som jag hittills har redovisat här i debatten i dag vilja få tänka mer. Jag vill även återkomma till vilka alternativ som läkarna själva ser att de skulle vilja ha när de hamnar med patienter framför sig som av något skäl bedöms behöver lång- tidssjukskrivas. Vilka alternativ finns det till lång sjukskrivning? Vilket stöd och vilka förutsättningar tycker läkarna själva att de skulle behöva få förstärkta för att kunna ge en patient en adekvat behandling? Jag är alldeles övertygad om att många läkare är djupt missnöjda med att gång efter gång tvingas långtids- sjukskriva en person. Jag har sagt att jag utöver elvapunktsprogrammet tänker fokusera på möjligheten att komma tillbaka till arbete som en viktig del. Mitt nästa fokus som jag tänker försöka koncentrera mig på är att just undersö- ka huruvida läkarna behöver andra verktyg för att kunna behandla patienter mer adekvat än vad som görs i dag, med bara långtidssjukskrivningar. Utgiftsområde 11

Anita Sidén (M)

Anf. 77 Anita Sidén (M)

Herr talman! Kammaren behandlar nu utgiftsom- råde 11 om ekonomisk trygghet vid ålderdom jämte motioner som väckts under den allmänna motionspe- rioden. Vi moderater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden, men för tids vinnande ansluter jag mig till min partikollegas tidigare yrkande vad gäller reservation 1. Herr talman! Samhället står inför stora utmaning- ar då alltfler lever längre och har berättigade krav på god livskvalitet. Äldrefrågor borde vara viktiga för oss alla, för även de yngre blir förhoppningsvis äldre. Nu gäller det att se till att de åtaganden som gjorts följs upp. Pensionssystemet har reformerats bland annat i syfte att möta de ökade pensionskostnader som kommer när vi 40-talister blir gamla. Oavsett ålder är många oroliga för sin framtid och frågar sig om tillräckliga åtgärder har vidtagits för att möta de kostnader som kommer att uppstå inom äld- reomsorgens område. Alla måste ha rätt till en trygg och värdig tillvaro på äldre dar, och då ska man na- turligtvis kunna leva på sin pension. Man upphör inte att vara aktiv för att man har blivit äldre. De äldre är en enastående resurs, men pensionärer är ingen ho- mogen grupp i samhället. Att många är aktiva och framgångsrika långt upp i åldrarna kan inte skymma det faktum att både den fysiska och den psykiska förmågan kan avta med åren. Herr talman! Arbeta till 60 år och sedan leva lop- pan och ha det skönt resten av livet - så ser mångas drömmar ut, enligt de undersökningar som Pensions- forum regelbundet låter Sifo göra. En hel del vill fortsätta att arbeta heltid, en del vill bara arbeta deltid och en del vill sluta så snart ekonomin tillåter. Men många menar att de av ekonomiska skäl kommer att tvingas att skjuta på det ljuva livet. Pensionsforums enkät visar att var tionde man el- ler kvinna tror att han eller hon kommer att arbeta även efter 66 års ålder. För ett par år sedan var det knappast någon som ansåg att de skulle vilja eller kunna arbeta så långt upp i åldrarna. Av samma un- dersökning framgår att mer än 40 % tror att pensions- sparandet blivit så mycket mindre värt, bland annat på grund av de senaste årens börsfall, att man måste fortsätta att förvärvsarbeta vare sig man vill eller ej. Ännu fler, tre av fyra, tror att de ökade sjukskriv- ningarna blivit och blir en så stor belastning på sam- hällsekonomin att pensionspengarna minskar och att pengarna därför inte kommer att räcka till alla pen- sionärer. Äldreberedningen visar ju på det faktum att färre i arbetsför ålder ska försörja alltfler pensionärer och att det blir viktigare att hålla de äldre kvar i ar- betslivet så länge som möjligt. Huvuddelen av rapp- orten handlar om hur samhället ska göra det möjligt att fortsätta i arbets- och samhällslivet. En viktig del i beredningens arbete är att se över de lagar och avtal som hindrar och försvårar för pensionärer att för- värvsarbeta. Det gäller bland annat förändringar i arbetsrätten och skattelagstiftningen så att arbetsgiva- re ska stimuleras att anställa den resurs som äldre kan utgöra. Herr talman! Vi blir alla äldre om vi får leva och ha hälsan, brukar vi säga. Men ett värdigt åldrande är långt ifrån självklart i dagens samhälle. Man måste vara stark för att orka vara gammal i dag. Enbart antalet levnadsår är en dålig måttstock för kapacitet och hälsa, men det borde vara självklart att den som vill arbeta högre upp i åldrarna ska få möjlighet att göra det. Samhället måste på bästa sätt ta till vara de äldres kunskaper och erfarenheter. Dessutom behövs ju denna arbetskraft. Men även de som väljer att sluta arbeta vid exem- pelvis 65 års ålder ska känna att de behåller kontrol- len över sin ekonomi, sitt boende och sin hälsa. Öns- kan att leva sitt liv efter eget huvud minskar inte med åren. I dag finns en utbredd osäkerhet hos många äldre kring möjligheten att få en bra vård eller en omsorgsplats den dag det behövs. Att behöva vänta i flera år på en ny höftled, en starroperation eller en hörapparat är ovärdigt ett land som Sverige. Äldres rättigheter enligt lag nonchaleras. Regeringen måste göra något, anser Riksdagens revisorer. Herr talman! Det nya året innebär stora föränd- ringar för landets pensionärer. När pensionsöverens- kommelsen träder i kraft år 2003 höjs de utbetalda beloppen samtidigt som pensionen kommer att be- skattas på samma sätt som andra arbetsinkomster. Detta innebär att både de utbetalda beloppen och den skatt som ska betalas blir högre. Sammantaget ska dock de flesta få lika mycket efter skatt som tidigare. Förändringarna hänger alltså ihop med att det nya allmänna pensionssystemet är fullt infört från och med nästa år. Ersättningarna blir högre, samtidigt som det särskilda grundavdraget för pensionärer för- svinner. Omläggningen från folkpension till garanti- pension går med nuvarande regering jämnt upp för den som betalar ett så högt belopp som 34 kr i kom- munalskatt. Pensionärer som har låg pension och bor i kommuner med låg skatt får den största höjningen av sin pension nästa år. Herr talman! Som pensionär har man i dag få möjligheter att påverka sin inkomst. Skattehöjningar som fastighetsskattens effekter slår även mot äldre, bland annat de som bor i villor och särskilt de som valt att satsa just på att betala lån för att undvika höga kostnader på äldre dagar. Pensionärer ska kunna leva på sin pension, men så är det inte för alla i dag. För en del pensionärer kan en del av den förvän- tade höjningen ätas upp. Detta gäller alltså de sämst ställda pensionärerna, som bor i småhus och därmed omfattas av begränsningsregeln för fastighetsskatt. För en pensionär som helt saknar ATP-poäng kan fastighetsskatten bli 2 900 kr i år. Nästa år, när pen- sionen höjs, hamnar däremot taket för samma pensio- när på 4 200 kr. Höjningen blir därför 1 300 kr. Det kanske inte verkar så mycket i kronor räknat, men om marginalerna är små slår det ändå hårt. Vi får dessut- om inte glömma att elskatten och elpriserna höjs, och för många äldre som behöver lite högre värme och bättre belysning kommer utgifterna att markant öka. Herr talman! Från och med nästa år införs också ett nytt äldreförsörjningsstöd. Det ska kunna ges till dem som är 65 år eller äldre och som är bosatta i Sverige. Det handlar om personer som har så låg pension att de i dag är beroende av socialbidrag för att klara sig. Herr talman! Vi moderater föreslår höjt grundav- drag för pensionärer. Det betyder att deras skatt minskar och att det blir mer kvar när pensionen utbe- talas. Vi moderater vill med vårt förslag till höjt grundavdrag ge pensionärerna mer kvar i sina plån- böcker, mer än vad regeringen föreslår. Detta framgår av vårt särskilda yttrande. Herr talman! För att kommunerna ska stimuleras till ett bra boende har m, fp och c en gemensam re- servation där det klart framgår att de äldre ej ska tvingas till boende i tvåbäddsrum. Jag säger som Margit Gennser sade i den förra debatten i detta ären- de: "En säng i ett delat rum på en vårdinrättning är inte en bostad. Att använda ordet bostad på detta sätt är att göra våld på svenska språket." Med det nuva- rande systemet byggs inte tvåbäddsrum bort i den takt som önskas av de boende och deras nära, därav denna reservation. Herr talman! Äntligen kommer änkorna efter allt svek att få del av sin rätt tillbaka, då inkomstpröv- ningen för änkepensionerna slopas! Änkor fick ju en stor del av sin pension indragen av staten utan att de kunde skydda sig - ett rent avtalsbrott. Många änkor har i ur och skur mött oss utanför Riksdagshuset eller på andra platser i landet och hävdat att deras pensio- ner konfiskerades. Utöver enskilda tragedier innebar det ett övergrepp i strid med rättsstatens principer. Herr talman! Slutligen vill jag nämna en av våra moderata reservationer i vilken föreslås att konstnä- rers stipendier på kortare tid än två år ska medföra pensionsrätt, allt för att ge konstnärerna bättre villkor som pensionärer. Med de orden vill jag måla en hälsning med en riktigt god jul!

Anf. 78 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Det ämne som vi nu har att diskutera är ett av de viktigaste inom varje samhälle av mo- dernt slag: frågan om hur vi ska se till att våra äldre får en hygglig försörjning när arbetstiden har tagit slut. Denna fråga har länge varit viktig, men den diskuteras kanske mer än någonsin nu i flertalet in- dustrialiserade länder. Det har att göra med flera olika saker. En mycket glädjande utveckling är att männi- skor lever längre i nästan alla länder av vår typ. Den- na utveckling går också i många länder, inklusive vårt, fortare än den gjort på länge. Denna glädjande utveckling råkar också sammanfalla med en annan utveckling, nämligen att den stora generation som i de flesta länder föddes på 40-talet nu beräknas gå i pension omkring år 2010. Sammantaget leder detta till stora påfrestningar för pensionssystemet. Sverige är ett av de få länder som har gjort en ge- nomgripande förändring av pensionssystemet. Vi gjorde det i en bred uppgörelse i mitten av 90-talet, den stora pensionsuppgörelsen 1994 mellan fem av riksdagens partier motsvarande 80-85 % av riksda- gen. Denna pensionsreform karakteriseras av två grundläggande principer. Den ena brukar vi kalla livsinkomstprincipen, det vill säga att i praktiken alla kronor ska räknas när pensionen sedan ska beräknas. Den andra är följsamhetsprincipen, det vill säga att pensionen följer med utvecklingen av löner men också av just medellivslängden. Det finns ett mycket stort internationellt intresse för den svenska pensionsreformen. Det tror jag har att göra med dessa principer, som ju syftar till att göra systemen mer hållbara. Både livsinkomstprincipen och följsamhetsprincipen, inte minst i fråga om me- dellivslängden, innebär just att systemen blir mer uthålliga. Det internationella intresset har visat sig genom att flera länder har genomfört liknande reformer som den svenska efter vår uppgörelse 1994. Nu i höst har det visat sig på flera olika sätt. Våra norska vänner har presenterat två förslag till reformering av sitt system, och ett av dessa förslag är i praktiken mycket nära den svenska pensionsreformen. I Finland har man kommit överens om förändringar i det finska pensionssystemet från och med nästa år som på flera punkter överensstämmer med det som vi enades om här för sju åtta år sedan. Bara den senaste veckan har intresset för den svenska pensionsreformen kunnat iakttas. I tidningen The Economist i fredags berömde man exempelvis både på ledarplats och på nyhetsplats Sveriges pion- järinsatser på det här området. Även i Frankrike pågår en diskussion om vad man ska göra åt det franska systemet. Häromdagen kom meddelandet att den franske socialministern ville besöka några europeiska länder i början av nästa år inför det franska reformarbetet, och föga förvånans- värt, med tanke på det internationella intresset, är ett av de länderna Sverige. Herr talman! Inför nästa år kommer det att äga rum betydande förändringar i det svenska pensionssy- stemet. En av de sista stora pusselbitarna kommer att genomföras i och med att vi ser till att vi får en ga- rantipension och att den kommer att bli beskattad. Det har redan beskrivits av Anita Sidén. Ett annat besked inför nästa år är att Sverige som första land i världen har tagit fram ett försök att få en ordentlig bokföring av hur det står till med pensions- systemets hållbarhet. Det kallas i det svenska syste- met för automatisk balansering. Det första talet pre- senterades av regeringen för bara några veckor sedan på basis av vad Riksförsäkringsverket har räknat ut. Det visade sig då att förhållandet mellan tillgångar och skulder såg något hyggligare ut än vi tidigare har beskrivit och att det finns hyggliga förhoppningar om att detta ska kunna fortsätta. Herr talman! Jag skulle vilja ta upp tre konkreta områden inom ramen för denna del av betänkandet. För det första är det frågan om änkepensionerna. Där är det bara att instämma i att det är glädjande att den stora försämring som många änkor råkade ut för för ett antal år sedan kommer att upphöra från och med den 1 januari 2003. Detta kan framför allt de berörda änkorna men även de som tycker om det svenska välfärdssystemet glädja sig åt. Dock bör det väl om historieskrivningen ska slås fast påpekas att det inte beror på den socialdemokra- tiska regeringen eller att Socialdemokraterna på något vis har ändrat uppfattning i denna fråga utan det beror på att de har kapitulerat. Det beror alltså på att reger- ingen har kunnat konstatera, socialdemokraterna här i riksdagen också, antar jag, att man inte har förutsätt- ningar att driva det här förslaget vidare. Därför har man lagt det åt sidan. Det är mycket bra. För det andra tänkte jag ta upp något som Väns- terpartiet har ett par reservationer om. Jag tror att det är reservationerna 42 och 76 som innehåller ett påstå- ende om att pensionsnivåerna i vårt land under 90- talet skulle ha försämrats avsevärt, man brukar säga med 10 %, och man antyder från Vänsterpartiets sida att man skulle vilja återställa, som det heter, de här nivåerna. Då vill jag än en gång från denna talarstol slå fast att mer än hälften av den påstådda försämringen inte är en försämring utan en direkt följd av skatterefor- men 1990 och 1991. Det är förstås fullt tillåtligt för olika intresseorganisationer eller partier att föreslå höjning av pensionerna i vårt land, men man bör inte göra det under felaktiga premisser, vilket det är att påstå att man fick en nettoförsämring av pensionerna med 10 %. Merparten av detta är återställt med beslut som är fattade i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. För det tredje tänkte jag ta upp reservation nr 51 som handlar om flerbäddsrummen, som Anita Sidén redan har nämnt. Vi har från ett par tre partiers sida, däribland Folkpartiet, nämligen pekat på att det inte är rimligt att långt in i framtiden hävda att det är en bostad om man har en säng i ett flerbäddsrum och därmed bevilja bostadstillägg för den som om den vore en vanlig bostad. Att det övergångsvis har varit på det viset må väl vara hänt. Men det reservanterna nu föreslår är att man från och med 2005 skulle slå fast att detta inte ska vara fallet och att kommunerna därmed får en viss varseltid att se till att ofrivilligt boende i flerbäddsrum inte ska uppmuntras med stat- liga pengar. Där vill jag, herr talman, yrka bifall till reserva- tionen 51. Det finns i det nya pensionssystemet några punk- ter som återstår i den uppgörelse som är träffad. Det handlar om en möjlighet att genom premiepensionen erbjuda dem som vill att teckna efterlevandeförsäk- ring. Det handlar om den stora intressanta frågan vad man ska göra om man skulle hamna i den lyckliga situationen att man får överskott i pensionssystemet. Där har nu tillsatts en enmansutredare. Ingen av oss vet hur det går i framtiden, men jag kan säga att det är få länder i världen som kommit på tanken att tillsätta en utredning om vad man ska göra utifall man får överskott i pensionssystemet. Det är ändå en antydan om att vi har försatt oss i en situation som är lite an- norlunda än flertalet länder av vår typ. Ytterligare en fråga som inte är avklarad är frågan om en eventuell sista överföring till statsbudgeten från AP-fonderna som har att göra med att statsbud- geten i dag har tagit över ansvaret för förtidspensio- nen. För det fjärde, och det sista jag tänkte nämna i den delen, är det fråga om vid vilken tidpunkt vi äntligen ska uppnå det som ingick i uppgörelsen för snart nio år sedan, nämligen att enbart halva pensionsavgiften skulle tas ut ovanför det så kallade förmånstaket. Det tillsattes en grupp enligt riksdagsbeslut 1994 som heter Genomförandegruppen. Dess uppdrag är att genomföra och vårda pensionsuppgörelsen. Jag hop- pas att det uppdraget kommer att tas på fullt allvar av Socialdemokraterna och att den mödosamt hopkäm- pade kompromissen om att enbart halva avgiften skulle tas ut ovanför förmånstaket kommer att kunna genomföras åtminstone till tioårsdagen av uppgörel- sen.

Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 79 Kenneth Lantz (Kd)

Herr talman! Det är inte utan att jag känner det något märkligt att ställa mig i riksdagens kammare i dag. Det är inte första gången jag står här i talarstolen och försöker plocka fram några svar från herr Klocka- re i ett av de ämnen som vi berörs av i dag, nämligen änkepensionen. Vi har även omställningspension och en del andra frågor uppe, men jag tänkte inlednings- vis helt kort bara nämna några tankar om änkepensio- nen. Vi har hört en del av tidigare talare. Det är en historisk händelse. Hade det varit tors- dag i dag hade förmodligen åhörarläktaren i kamma- ren också varit fylld av änkor som gärna gått in och värmt sig efter sin demonstration mot orättvisan i inkomstprövningen av änkepensionen. Denna orättvi- sa fick änkorna de facto vara med om att betala från 1997 års överenskommelse mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. I dag kan dock dessa partier acceptera, men inte direkt slå sig för bröstet med, att vi har en förändring och en bra lösning på gång för de kvinnor som drab- bats av den här preskriptionen. Kristdemokraterna har under flera år drivit de här frågorna och krävt att änkorna borde ha rätt till sin fulla pension. Men vid flera tillfällen har herr Klocka- re kämpat emot. I dag är det alltså en dag värd att fira. Regeringen har accepterat fempartiöverenskommel- sen, och det är tack vare den överenskommelsen, som Könberg redogjorde mycket bra för, som vi i dag noterar med tacksamhet att orättvisan i änkepensio- nen ligger i graven. Det gör dock ont inom mig att man i det här be- tänkandet noterar att det är tal om en utgiftsökning. Jag tycker att det är lite skamligt att använda just det begreppet. Vad är 800 miljoner kronor egentligen i relation till vad kvinnorna har känt under de här åren då deras änkepension de facto blev utsatt för pre- skription. Vi borde använda ett annat uttryck för att tala om att vi har rättat till den här kostnaden. Det var faktiskt så att änkorna tvingades bära den här kostna- den för att rätta till ekonomin. Nog om detta. Herr talman! I vårt särskilda yttrande redogör vi för våra synpunkter med anledning av budget och anslag. Eftersom vårt alternativ följer den stora de- batten om budgeten lämnar vi enbart våra synpunkter på det här avsnittet i vårt särskilda yttrande nr 7. Dessutom vill jag yrka bifall till reservation nr 48 under punkt 34. Först vill jag dock nämna lite om fritidsfastigheter som inte bör omfattas av inkomstprövning för bo- stadstillägg. Det är för många människor bra livskva- litet att få möjlighet att åka till sitt fritidshus. Det är en del av välfärden. Det finns många exempel på människor som i just den här frågan berättar för oss och visar på värdet av att få äga sitt fritidshus. En kvinna som kontaktade mig för ett tag sedan berättade hur hon på grund av fastighetsskatt, låg pension och otillräckligt bostadstillägg tvingades sälja sin fritidsfastighet. Det känns inte bra, herr tal- man, när man möts av de här konkreta exemplen i vår tid. Vi pratar om att vi ska ha hög välfärd, att vi ska ha en god ekonomi och att alla människor ska ha det bra. Men så stiftar vi lagar som omöjliggör för folk att äga och behålla sina fastigheter som i den här kvinnans exempel. Hennes man och hon själv hade i ett tidigt äktenskap byggt huset. I dag tvingas hon sälja det. Det känns inte bra att försvara sådant, jag kan det inte. Men vi är tvingade att acceptera detta med nuva- rande lagstiftning. Det tycker inte vi kristdemokrater är bra. Därför anser vi att vi borde ta bort den här kopplingen. Vi avsätter ytterligare 90 miljoner för att kunna finansiera borttagandet av inkomstprövningen av bostadstillägg för pensionärer. Herr talman! Det är inte rätt att våra äldre pensio- närer i ett land som Sverige med hög levnadsstandard har dålig ekonomi eller har en känsla av att ha dålig ekonomi. Jag har använt min mor som exempel flera gånger. Jag kan göra det i dag också. Pengarna räcker inte till. De ska behöva be om allmosor för att kunna köpa julklappar till sina barnbarn. Det känns faktiskt inte bra. Därför har vi kristdemokrater såväl i valrö- relsen som nu arbetat för att vi ska få en höjning av pensionen med 1 000 kr för de ekonomiskt sett sämst ställda pensionärerna. Det ska kunna genomföras under nästa år och även under 2004. Det har vi avsatt medel för. Avslutningsvis vill jag gå tillbaka till frågan om en mer flexibel pension. Många människor kommer att uppleva att de faktiskt vill arbeta. Det kan vara lönearbete eller icke lönearbete - det kan vi lämna därhän - efter 65 års ålder. I dag finns inte en bra modell eftersom vi betraktar arbetsmarknaden som slut vid 65-67 års ålder. Det vore bra om man kunde vara mer positiv till de motioner som har väckts med anledning av detta ärende. Det finns några som aktualiserar möjligheten. Jag noterar att utskottet uttalar på s. 88 att utskottet ställer sig positivt till tanken. Då borde man de facto ha gått vidare och arbetat efter linjen att få en friare möjlighet att välja sin pensionsålder. I USA betalas pensionen ut vid 65 års ålder oav- sett om den försäkrade fortsätter att arbeta eller inte. Det är inte fel att ha ett sådant tänkande. Anledningen är att man skulle kunna arbeta i lägre tempo för lägre lön men ändå kunna finansiera sitt liv och dessutom vara försäkrad. Den möjligheten har vi inte i den svenska lagstiftningen, men som vi kan läsa i betän- kandet kan jag bara uppmuntra och vädja till reger- ingen genom herr Klockare att vi förhoppningsvis får en bra lösning på förslaget med mer generösa möjlig- heter att välja till exempel deltidsarbete efter 65 års ålder. Det finns exempel på människor som vill gå ned i tid och i ansvarsnivå genom att välja en annan befattning. Det framkom när vi debatterade hälsofrå- gorna för en stund sedan. Det är inte så enkelt i da- gens högteknologiska och högt krävande arbetsliv. Hade det då funnits en chans att få dels pension, dels lön, skulle det gå att hitta en enklare lösning på de frågorna i framtiden. Jag ser fram emot att få en kommentar av herr Klockare. Vi kanske kan få svar på vad regeringen tänker göra för att få en lösning för våra ekonomiskt sett sämst ställda pensionärer och vad beträffar fri- tidsfastigheterna.

Anf. 80 Ulla Hoffmann (V)

Herr talman! Låt mig först konstatera att sjuknär- varon i kammaren är hög för tillfället. Under den här debatten ska vi dels debattera nu- varande pensionärer, dels blivande pensionärer. Jag ska börja med att lyfta fram en i princip årligen åter- kommande motion från Vänsterpartiet, och det är den som handlar om Percy. Det var en man som för många år sedan dristade sig till att ta ut sin yrkesskadelivränta som ett en- gångsbelopp. Det var på den tiden som informationen om vad som skulle ske var så otydlig att Riksförsäk- ringsverket efter Percy förtydligade sin information till dem som blivit beviljade yrkesskadelivränta och som ansökt om att få ta ut den som ett engångsbe- lopp. Reglerna är nämligen sådana att om man tar ut ett engångsbelopp minskas pensionen med motsvarande belopp. Återbetalningsbeloppet bestäms utifrån den förväntade medellivslängden. Det leder till att den som lever längre tvingas fortsätta betala resten av sitt liv, vilket i sin tur leder till att Percy i dag har betalat tillbaka mer än 40 000 kr än han fick ut i engångsbe- lopp. Vänsterpartiet har motionerat om detta i många år. Vi gör det därför att vi tycker att det är så genuint fel att ett statligt försäkringssystem tvingar människor att betala mer än vad de en gång fått av systemet. Vi kommer att fortsätta att väcka motioner till dess det sker en förändring, och det är för mig obegripligt att kammarens sex övriga partier tycker att detta är rätt och riktigt. Jag vet att Percy har skrivit till flera par- tiledare, som har uttalat sitt stöd för honom. Inte i något annat trygghetssystem används denna princip. Om någon som fått studielån avlider avskrivs hela studielånet. Om en bidragsberättigad med skuld avli- der krävs dödsboet på skuldbeloppet. Vänsterpartiet menar att systemet för återbetal- ning av livränta som växlats in mot kapitalbelopp måste ändras. Inte någon ska behöva betala tillbaka mer än vad han eller hon en gång fått ut i engångs- belopp. Det är särskilt angeläget eftersom livräntan utgår för att täcka individens inkomstförlust på grund av arbetsskada. Vi anser att de som är inne i systemet och som "överlevt" medellivslängden ska slippa fort- sätta att betala och anses som skuldfria - som de faktiskt är. Percy har betalat tillbaka 40 000 kr mer än vad han häftade i skuld. Eftersom det är få som tar ut engångsbelopp tycker vi också att möjligheten att växla in livränta mot ett kapitalbelopp ska tas bort. Jag yrkar härmed bifall till reservation 49 under punkt 35, och jag hoppas på att ordspråket om att droppen urholkar stenen äger sin giltighet även här i riksdagen. Herr talman! Vänsterpartiets kongress i år beslu- tade att en prioriterad fråga för riksdagsgruppen är ett återställande av pensionerna till 1990 års värde. Kon- gressen menade att pensionärerna under hela 90-talet har fått bära en tung börda till följd av nedskärning- arna i den generella välfärden. De har fått känna på försämringar inom vård och omsorg. Pensionernas värde har dessutom sänkts med ungefär 10 % under 90-talet därför att prisbasbeloppet inte har följt pris- utvecklingen. Det hävdas i de utredningar som re- geringen har lagt fram att bruttopensionen visserligen har minskat realt men att man måste se till nettot. Det innebär att man, enligt regeringen, även ska ta hänsyn till förbättringar inom skattesystemet, bostadstillägget och pensionstillskottet. Pensionärerna har kompense- rats för åtstramningarna menar man. De förbättringar som regeringen har genomfört för pensionärer under 90-talet har välkomnats av Vänsterpartiet. Vi anser dock inte att dessa förbätt- ringar ska betraktas som återställande av pensionen. I stället har det varit välbehövliga standardhöjningar för låginkomstpensionärer eller skattesänkningar som har kommit alla skattebetalare till del. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör återkomma med ett förslag om hur pensionerna bäst återställs till 1990 års värde. Eftersom situationen för låginkomstpensionä- rerna i många stycken fortfarande är oacceptabel är det viktigt att denna grupp även i fortsättningen kommer i första rummet vad gäller återställande. Jag yrkar därför bifall till reservation 47 under punkt 32. Herr talman! Så till de blivande pensionärerna. En av Vänsterpartiet mer illa omtyckt del än de andra i det nya pensionssystemet är premiepensionen. Den innebär ett ideologiskt systemskifte där vi har gått från ett offentligt sparande i AP-fonderna till att var och en av oss ska placera en del av våra pensions- pengar hos privata kapitalinstitut. Det hävdas ofta att det råder valfrihet vad gäller placering av premiepensionen. Det är inte sant. Parti- erna bakom pensionssystemet motverkade aktivt, genom skrivningar i propositioner, placeringar i Sjunde AP-fonden, det vill säga den statliga förvalta- ren. Vänsterpartiet menar att alla måste ha möjlighet att välja bort den spekulation och det risktagande som aktiefonder innebär, och vi vill därför att Sjunde AP- fonden ska erbjuda en realräntefond som placerar i svenska realräntefonder. Vi menar också att alla måste ha möjlighet att få välja fonder som tar etiska, moraliska och miljömässiga hänsyn. Det är ju full- ständigt absurt att vi inte kan välja bort att placera våra pensionspengar i fonder som bygger på Mil- tonimperiets porrindustri. Lika dumt är det att den som vill inte kan placera sina premiepensionsmedel i ideella fonder. Likaväl som en del av avkastningen går ur systemet rakt ned i förvaltarens ficka borde man kunna få välja att placera sina medel i ideella fonder där en liten del av avkastningen går till ideella ändamål. Herr talman! Det nya pensionssystemet innehåller också en så kallad broms, det vill säga räcker inte pensionsavgifterna sänks pensionerna. Det är väl inte någon nyhet att Vänsterpartiet inte tror på det nya pensionssystemets möjligheter att garantera en bra pension till folket. Såsom systemet är konstruerat får pensionärerna i det nya systemet ta ett alltför stort ansvar för systemets finansiella balans. Vi menar därför att om det visar sig att pensionssystemet är underfinansierat bör pensionsavgiften tillfälligt höjas. Vi vill också att det ska finnas en fastlagd gräns för hur stort underskott som ska hanteras med avgiftsök- ningar. Passeras den gränsen måste ansvariga politi- ker ta ställning till hur balans i systemet ska uppnås. Herr talman! Jag står självfallet bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 49 under punkt 35 och reserva- tion 47 under punkt 32.

Anf. 81 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Det finns flera punkter i det som Ulla Hoffmann tog upp som jag skulle kunna göra invändningar mot, men jag tänkte begränsa mig till den punkt som gäller frågan om det var så att de re- gelförändringar som ägde rum i början på 90-talet ledde till försämringar av pensionsnivån - försäm- ringar som borde innebära att pensionerna återställs, enligt förslagsställarna. Jag har förstått att det är en ståndpunkt som Vänsterpartiets kongress har fastsla- git. Icke desto mindre kan den förstås vara fel, och enligt min mening är den direkt felaktig. Det som hände i den stora skattereformen 1990- 1991 var bland annat att man skiftade från direkt be- skattning i riktning mot mera indirekt beskattning. För de personer som hade pensioner utöver garantini- vån - låt oss säga ungefär hälften av pensionärerna - och de med högre pensioner blev detta kompenserat automatiskt med hjälp av de regler som fanns för vad som hände med prisutvecklingen. Om man dessutom skulle ha låtit det slå igenom fullt ut, med de minska- de skatterna vid det tillfället, skulle de pensionärerna ha kompenserats två gånger och inte bara en gång. Detta motsvarar ungefär 6 % av de 10 % som det talas om. För dem med lägre pensioner ledde det till att man höjde pensionstillskott och bostadstillägg i stället. Av dessa 10 % är 60 % en myt. Det vore bra om Vänsterpartiet inte fortsatte att sprida den myten.

Anf. 82 Ulla Hoffmann (V)

Herr talman! De beräkningar som vi gör och det som framfördes vid kongressen, vilket flera pensio- närsorganisationer står bakom, handlar om 10 %. Det är det som vi diskuterar. Jag ska förstås kontrollera det som Bo Könberg säger så att vi pratar om rätt siffror. När det gäller den kompensation som pensionä- rerna ska ha fått på grund av utebliven uppräkning av basbeloppet vill jag göra en jämförelse. Vi har varje år förhandlingar mellan parterna som leder till att man får ett påslag på lönen genom kollektivavtalen. Sedan finns det förstås en särskild pott som man kan förhandla om. Men tänk vad som skulle hända om regeringen beslutade att det årliga påslaget skulle utebli och ersättas med ett matpaket eller billigare lunch på ett närliggande ålderdomshem! Inte skulle arbetstagarna acceptera det. Det skulle bli en massa strejker, tun- nelbanan skulle inte fungera och det skulle bli kaos i största allmänhet. När regeringen gör detsamma med pensionärerna händer det egentligen inte någonting. Det utbryter inte några strejker när man inte räknar upp pensionen som den ska räknas upp och pensionärerna i stället erbjuds till exempel ett bostadstillägg. Vår uppfattning är att de förbättringar som har gjorts för pensionärerna i form av höjt bostadstillägg och så vidare är bra. Men det har man varit tvungen att göra, och det kan inte kompensera ett återställande av pensionernas värde.

Anf. 83 Bo Könberg (Fp)

Herr talman! Jag skulle i likhet med Ulla Hoff- mann tycka att det var en mindre bra reform om vi sänkte pensionerna och delade ut matpaket i stället. Det är en gammal liberal tanke att det är bättre att ha pengar så att man kan välja själv, i stället för att få det in natura. Den typen av debatter har vi haft några gånger i andra sammanhang, men jag ska inte åter- komma till dem. Jag har några gånger under årens lopp i diskussio- nerna om frågan om vad som hände i samband med skattereformen upptäckt att det uppfattas som krång- ligt och svårt att ta till sig. Möjligen är det lättare att förstå om man tänker sig ett steg till. Låt oss anta att vi skulle ta bort hela den direkta beskattningen och höja momsen i stället. Då skulle vi, med de regelsy- stem vi har, höja pensionerna med det som detta mot- svarar. Frågan är om man dessutom borde kompense- ra pensionärerna en gång till i det sammanhanget. Det har de flesta som jag har träffat på, även en del före- trädare för Vänsterpartiet, hittills inte tyckt vara en rimlig slutsats.

Anf. 84 Ulla Hoffmann (V)

Herr talman! Det är glädjande. Bo Könberg säger att han delar uppfattningen att det är bättre att pensio- närerna får pengar än att de kompenseras med matpa- ket eller något liknande. Om vi bara kan enas om hur mycket pengar eller hur många procent som pensio- närerna har förlorat genom att pensionen inte har räknats upp på det sätt som den ska, verkar det som om i varje fall Folkpartiet kan stödja ett sådant för- slag. Jag skulle också vilja säga att vad vi nu pratar om är det som har hänt, inte vad vi skulle göra längre fram om vi hade ersatt skattesänkningar med moms- höjningar och så vidare. Vad vi pratar om nu är det som har hänt under 90-talet, när pensionerna urholka- des genom att pensionerna inte räknades upp med prisbasbeloppet på det sätt som de skulle räknas upp. Det är det pensionärerna kräver kompensation för. Jag tycker att det är ett ganska rimligt krav. Som aktiv i förvärvslivet - om man kan kalla det förvärvsliv att sitta i riksdagen - skulle jag inte ac- ceptera det som pensionärerna har accepterat. Det finns egentligen inte någon som för pensionärernas talan i riksdagen. Vi har fått uppdraget av vår kon- gress att föra pensionärernas talan i riksdagen vad gäller återställande av pensionerna.

Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Anf. 85 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Ekonomisk trygghet vid ålderdom - är det en självklarhet för alla i Sverige i dag? Vi i Centerpartiet tycker inte att man kan svara ja på den frågan. Vi har fortfarande alltför många pen- sionärer som inte får sin pension att räcka hela måna- den. Många av de äldre pensionärerna, i synnerhet äldre kvinnor, har en mycket låg pension, eftersom de inte har haft samma möjlighet som de nya pensionä- rerna att spara ihop till sin egen pension. Därför har vi ett förslag som innebär att de med lägst pension ska få ekonomisk förstärkning. Vi vill börja med att höja garantipensionen med 1 500 kr, och dessutom vill vi i vårt skatteförslag ge en skatte- rabatt till alla under den här mandatperioden på 10 000 kr. Detta innebär att alla pensionärer får bättre ekonomi med Centerpartiets förslag. Skatterabatten motsvarar ett grundavdrag på ca 30 000 kr. Denna skatterabatt har betydelse när alla pensionärer från 2003 får betala skatt på sin pension. Vi anser att det är viktigt att pensionärerna med låga pensioner får behålla en större del av sin pension. Verklig ekonomisk trygghet innebär att man kan leva av sin lön eller av sin pension och inte som i dag vara i så stort behov av riktade stöd och bidrag som man måste söka för att erhålla. Herr talman! Varje människa ska garanteras att åldras med bibehållen värdighet. De äldre ska garan- teras ekonomisk trygghet. Kommunala taxor och avgifter måste vara rimliga. Ingen ska på grund av kommunens avgiftssystem tvingas söka socialbidrag. Regeringens och riksdagens majoritetsbeslut om införande av maxtaxa har i ett stort antal kommuner fått till följd att människor inte klarar sin egen för- sörjning. Dessutom finns juridiska oklarheter. Därför har Centerpartiet föreslagit att regeringen snarast utvärderar konsekvenserna av den införda maxtaxere- formen. Herr talman! God livskvalitet är något som borde vara en självklarhet - men stämmer det? Vi i Center- partiet anser att om detta ska bli verklighet ska ord som delaktighet, självförverkligande, oberoende, värdighet och trygghet vara vägledande i äldrepoliti- ken. Det är viktigt att åldrande personer kan känna trygghet inför sin framtid, att de erbjuds äldrevård och omsorg av god kvalitet och att de alltid möts med stor respekt och värdighet. Det är nödvändigt att öppna upp för nytänkande om hur äldrevård och om- sorg ska organiseras på bästa sätt för att detta ska bli möjligt. De äldres livsvillkor och behov varierar. Därför vill vi skapa verkliga förutsättningar för att de äldres vård och omsorg ska kunna drivas utifrån ett individ- baserat förhållningssätt, där utgångspunkten är den enskildes behov och önskningar. Den stora utmaning- en för äldrevård och omsorg är att på ett bra sätt klara det snabbt växande antalet äldre, där även många kommer att ha en annan kulturell bakgrund. Ett problem som närmar sig är att det redan i dag finns svårigheter att rekrytera, kompetensutveckla och behålla personal. Detta äventyrar möjligheterna till en kvalitetssäker äldrevård och omsorg i framti- den. Pensionärernas livsvillkor och behov varierar, och därför kan vi inte betrakta pensionärskollektivet som en homogen samhällsgrupp. De är inte en grupp indi- vider som enbart är i behov av vård och omsorg, utan i högsta grad människor som tillför mycket till sam- hällets utveckling och vilkas livserfarenhet är en stor resurs. Centerpartiet anser att äldre ska ges möjlighet till aktivt deltagande i samhällslivet. Både kommuner och landsting bör ha ett intresse av ett väl utvecklat samarbete med pensionärsorganisationerna, detta för att tidigt få ta del av synpunkter och idéer för att utveckla verksamheter bättre. Här spelar de lokala pensionärsråden en viktig roll. Deras kunskap och engagemang bör komma in i ett tidigt skede av be- slutsprocessen. De äldre besitter viktiga erfarenheter och kunska- per som samhället behöver. För att vi ska kunna ta del av denna kunskap krävs att de äldre tillåts att vara delaktiga i samhällsplaneringen. Om fler äldre ska kunna klara sig på egen hand, även när hälsan sviktar, är det också viktigt att det finns grundläggande service som goda kommunika- tioner genom anpassad kollektivtrafik samt tillgänglig post, bank och apotek. Att kunna bo kvar i det egna boendet är en annan viktig trygghetsfråga. För att detta ska vara möjligt krävs att man bygger fler bostäder som är anpassade för äldre. För de äldre som har bostad inom den kommunala omsorgen ska det finnas möjligheter till samboende. Gifta par ska inte tvingas flytta isär på grund av att de inte klarar att bo i eget boende. Ett värdefullt komplement till det övriga boendet är seni- orboende till vilket man kan flytta om man önskar sällskap eller närservice. Fru talman! Ekonomin har försämrats i många av våra kommuner. Samtidigt ökar andelen äldre i väl- digt många kommuner. Detta har lett till att hem- tjänsten har utvecklats från allmän hemservice till i första hand omvårdnadsinsatser, där en begränsning försvårar för många äldre människor. Många pensionärshushåll som inte får hemtjänst är ändå i behov av service som till exempel hjälp med grundlig städning, med fönsterputsning, kanske med gräsklippning - i den här årstiden tänker vi mer på att skotta snö - eller med att handla. En generell väl- färdspolitik med ökade möjligheter till service i hemmet kommer på sikt att leda till att färre pensio- närer behöver anhålla om kommunens hemtjänst. Centerpartiet har tidigare lagt fram förslag i riks- dagen om att utveckla hemservicesektorn för äldre. Vårt förslag är ett system med hemservicecheckar för pensionärshushåll. Detta förslag innebär ett system som ska omfatta alla pensionärshushåll och ska gälla för alla normalt förekommande tjänster i hemmet. Genom vårt förslag kan pensionärshushåll som är i behov av hjälp lättare erhålla hjälp. Systemet med hemservicecheckar bidrar till ökad livskvalitet genom en känsla av trygghet i det egna hemmet och en tillfredsställelse över att arbetsupp- gifter man inte själv klarar av blir gjorda och att man får tid över med sina anhöriga. Fru talman! Vi lever allt längre och är allt friska- re. 17 % av svenskarna som går i pension har minst en förälder kvar i livet, och i dag är drygt 1 ½ miljon människor över 65 år. Om ett par decennier är var fjärde invånare ålderspensionär. Många 65-åringar kan se fram emot ett friskt, rikt och aktivt liv i 20-25 år. Samtidigt är det alltfler människor som inte orkar arbeta fram till ålderspensionen. Antalet förtidspen- sioneringar ökar, och detta tyder på ett allt tuffare arbetsliv utan makt och inflytande. Arbetslivet måste bli flexibelt. Det måste göras insatser för att förändra attityder till äldre på arbetsmarknaden. Människor måste ges förutsättningar att orka arbeta till pensione- ringen. Kontinuerlig vidareutbildning och ökad flexi- bilitet i arbetslivet är två nödvändiga åtgärder. Dess- utom behöver ändringar göras som undanröjer de extra kostnader som arbetsgivaren får när man an- ställer äldre arbetskraft. Fru talman! Genom att Centerpartiets förslag inom detta område har budgetpåverkan har de redan avslagits vid behandling tidigare här i riksdagen. Därför yrkar vi bifall till reservation 51. Eftersom detta är sista debatten här i kammaren för i år som jag kommer att delta i vill jag tacka vår fantastiska kanslipersonal med Karin Laan i spetsen. Tack också alla trevliga ledamöter i utskottet och kammarkansliet!

Anf. 86 Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Fru talman! Jag vill börja med att be om ursäkt till stenograferna eftersom jag inte har något manuskript. Jag har så svårt att skriva det och har svårt att tala efter det. Så ni får fråga om det är någonting som är oklart. Jag är en lycklig kvinna. Jag är född 1937. Det betyder att jag får räkna mina 15 bästa år. Jag slipper premiepension. Jag är tjänsteman, så jag får ATP. Ett tag var jag olycklig, eftersom jag är änka och gick miste om hälften av min änkepension. Det är återställt nu. Jag har ingen glädje av det, eftersom jag är pen- sionär, men jag gläds med de änkor som fortfarande har glädje av det. Och än så länge finns det pengar till pension. Jag tänker på den hyllning av pensionssystemet som var för en liten stund sedan när det gäller de här principerna. Man säger att varje krona du tjänar går till pension, men då talar man inte om att varje krona du inte tjänar ger avdrag. Och så var det principen att pensionerna ska följa den ekonomiska utvecklingen. Det kan inte vara riktigt att det, om det går åt pip- svängen med ekonomin, är pensionärerna som ska betala i och med den automatiska balanseringen. Då måste det ske någon annan förändring genom riksda- gen. Jag är orolig för pensionen. Jag är orolig för våra barn, och jag är orolig för hur det ska gå och om pengarna kommer att räcka. Jag är orolig för det här med IT-utvecklingen. Vi hade en vision om 2005. Vi skulle hämta hem rationaliseringspotentialen ganska tidigt. Man har börjat spara utan att försäkringskasse- personalen ännu har fått någon rationalisering. Det är väldigt svårt att göra någonting åt den här stora kolossen, men vi kanske ändå kan förändra lite grann i premiepensionssystemet. Det går kanske att göra förbättringar i detta glitter. Vilken reklam var det inte i början om att man skulle satsa och spela på börsen! Det minsta man skulle kunna begära är att det åtminstone finns etiska regler. Man säger att många har etiska regler, men då handlar det faktiskt bara om alkohol, tobak och va- pen. Jag har varit lite imponerad av Sjunde AP- fonden, som administrerar premiesparfonden. Tidiga- re har Bancos Etiska Globalfond, som är utanför premiepensionssystemet, varit den som har haft bäst etiska regler. Man har avstått från att investera i bolag som diskriminerar på grund av kön, ras eller religion eller på grund av att man är ansluten till en fackföre- ning, och man vill inte investera i företag som inte tar internationell miljöhänsyn. Sjunde AP-fonden tog efter och försökte likna den här Bancofonden så gott det gick. Det tycker jag var väldigt bra. Nu har det tyvärr ganska nyligen varit en skandal där också. Det har visat sig att man har stött företag med vapenexport, men jag hoppas att man skärper sig. Då är det viktigt att man, om man nu har valt ett annat sätt att placera sina pengar, ska få ändra sig och välja premiesparfonden. Så får man inte göra nu. Jag vill yrka bifall till reservation 81 om krav på etiska aspekter. Det ska finnas med redan i katalogen, så att man inte ska behöva ringa runt och fråga och leta reda på det själv som försäkringstagare. Och jag stöder också reservation 82 om ideella fonder. Många tycker att det skulle vara skönt att placera kapital så att man kan bidra till positiva samhällsef- fekter, till exempel genom stöd till Svenska natur- skyddsföreningen, Röda korset och Världsnaturfon- den. Men det går inte nu, eftersom det finns en lag som säger att det här inte bidrar tillräckligt mycket till pensionssystemet. Vi har haft diskussioner om det här i kammaren förut, och den första gången jag hade den diskussionen verkade det inte som motståndet var så stort mot den här inte så stora lagändringen, så en sådan skulle jag önska. Jag yrkar alltså bifall till re- servationerna 81 och 82. Sedan vädjar jag också till Lennart Klockare om det här med flexibel pensionstid, att vi kan fortsätta att diskutera det. När det gäller nya valet och motionstiden vill jag påpeka att jag missade att motionera om delad pen- sionsrätt, även pensionsrätt vid studier. Jag vill avsluta med att önska en god jul, även till fru talman!

Anf. 87 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reser- vationer så att jag inte glömmer det. Vi debatterar nu ett oerhört intressant och viktigt område som berör våra äldre. Det handlar om utgifts- område 11 och pensionärerna. Från 2003 träder den nya pensionsreformen i kraft. De som är födda 1938 fyller då 65 år och kan få garantipension. I samband med det kommer utgifterna för området att öka kraf- tigt. Garantipensionen ersätter då folkpensionen, pensionstillskottet och det särskilda grundavdraget. Garantipensionen blir beskattad. Det innebär att alla kommer att få en högre pension nästa år än vad de har innevarande år, eftersom gränsen går vid 34 % skatt och det hade ingen vad vi har förstått. Det innebär också en ganska väsentlig uppräkning för nästa år. Det tycker jag är bra. Ett nytt förmånsslag, äldreförsörjningsstödet, till- förs också utgiftsområdet. Med allt detta har vi nu i Sverige ett modernt och stabilt pensionssystem som automatiskt följer den ekonomiska och demografiska utvecklingen. Det nya pensionssystemet med livsinkomstprinci- pen ger större möjligheter för den enskilda individen att påverka storleken på den framtida pensionen. Men det ställer krav på att människor tidigt i livet tar till sig denna kunskap och har med den i sin planering. Det årliga pensionsbeskedet kan vara till hjälp. Jag sätter också tilltro till den Internetbaserade informa- tionstjänst som man nu arbetar med. Den ska kunna sammanställa de olika pensioner som vi har och som i framtiden kommer att komma från olika håll. Riks- försäkringsverket, Premiepensionsmyndigheten och Försäkringsförbundet har uppgiften att i samverkan ta fram ett system till 2004. Fru talman! Inkomstprövningen av folkpensions- delen för änkor avskaffas från årsskiftet. Det tycker jag känns bra. Vi har rett ut den belastning vi fick med oss i bagaget 1994. Nu har vi tagit bort den in- komstprövning som vi gjorde i saneringssyfte. Vi gör också förbättringar i omställningspensio- nen. Vi förlänger den från sex till tio månader för dem som inte har underåriga barn. För familjer med barn mellan 12 och 18 år förlängs den från 6 till 22 månader. År 2005 ska vi förlänga den ytterligare med två månader för båda dessa grupper. De insatser vi gjorde under 90-talet påverkade också pensionärerna. Åtgärder vidtogs dock för att skydda de sämst ställda pensionärerna genom förbätt- ringar i bostadstillägget, skattereduktioner och höj- ning av pensionstillskott. Det var glädjande att vi kunde räkna upp pensionerna fullt ut från 1999. Det gjorde vi ett år tidigare än vad man trodde var möj- ligt. Regeringen gjorde ett bra arbete. Därför klarade vi att göra det då. Skattereduktionen har fortsatt och förbättrats un- der året. Det känns väldigt bra. Under 90-talet förbätt- rade pensionärerna som grupp sin inkomststandard i jämförelse med övriga. Vi kan även notera att ATP:n från och med innevarande år följsamhetsindexeras, vilket innebär att den räknas upp mer än om vi skulle ha använt den gamla modellen med bara prisökning- arna. Fru talman! Jag ska kommentera några motioner med anknytning till anslaget och avsluta med några motioner med anledning av pensionssystemet. Jag vill börja med den motion som gör mig mest överraskad. I motion 353 föreslår Centerpartiet att bostadstillägget ska sänkas från 4 500 till 4 000 kr. Dessutom ska kompensationen sänkas från 91 % i dag till 80 %. Det drabbar naturligtvis framför allt kvinnor. Det handlar om kvinnor som haft låga in- komster. De har till exempel jobbat hemma i det egna jordbruket och skött barn. Inkomsterna har kanske gått till mannen. För den gruppen vill Centerpartiet försämra bostadstillägget med 895 kr i månaden. Jag tycker att det är väldigt anmärkningsvärt. Birgitta Carlsson sade i sitt anförande att de vill höja garanti- pensionen med 1 500 kr från nästa år. Det blir en höjning med 125 kr i månaden och totalt en förlust för kvinnan i fråga med 770 kr. Det känns inte trev- ligt att vi ska sätta åt de kvinnor som har haft det svårast och de lägsta inkomsterna. Jag ser lite allvarligt på Centerpartiets förslag att höja garantipensionen. Det är ju så, Birgitta Carlsson, att detta ligger inom den överenskommelse som vi har om pensionssystemet. Vi har bestämt vilka pro- centsatser som ska räknas upp för garantipension. Jag hoppas att det är en engångsföreteelse. Som vi har sagt många gånger från denna talarstol ska vi vårda pensionsöverenskommelsen. Så länge vi gör det kommer vi att ha ett bra pensionssystem för framti- den. Fru talman! Det finns motioner som berör Sjunde AP-fonden och Premiesparfonden. Motionärerna yrkar att man ska kunna göra återval till Sjunde AP- fondens premiesparfond. Sakligt sett skulle det väl inte finnas något hinder med hänsyn till den föränd- ring av Premiesparfonden som har skett. Från att ha haft en utgångspunkt med statspapper, som jag kallar det, obligationer och annat, har den gått till att se ut i stort sett som vilken annan fond som helst. Därför skulle man möjligen kunna förändra det förhållnings- sätt som gäller i dag. Men detta är också en överenskommelse mellan de fem partier som står bakom pensionsöverenskom- melsen. För att vi ska kunna göra någon ändring på denna punkt måste vi vara överens. Dit har vi inte nått, men genomförandegruppen kanske kommer att fortsätta att föra samtal kring frågan. Vi får se vart det leder. Klockan har gått. Jag stannar där fast jag hade mycket kvar.

Anf. 88 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om än- kepensionerna. Lennart Klockare sade att det är bra att det blir en förändring, det vill säga att den stora försämring för många änkor som har pågått under fem år skulle tas bort från den 1 januari. Lennart Klockare har ju i många år försvarat försämringen från den talarstol han står i just nu. I mitt anförande påstod jag att Socialdemokrater- na inte ville göra den förbättring som nu äger rum genom att man tar bort de regler som funnits de se- naste åren. Det framgick inte riktigt vad Lennart Klockare hade för uppfattning, men jag tycker att det vore bra om det kunde redas ut en gång för alla. Visst är det så, Lennart Klockare, att om regeringen hade lyckats få med sig något eller ett par partier och fått en majoritet så hade man hållit fast vid försämringen hur länge som helst?

Anf. 89 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Bo Könberg, jag sade i mitt anförande att vi nu har återställt den ekonomi som Sverige verkligen är i behov av. Det har inneburit att vi under resans gång har återställt den ena förmånen efter den andra som vi så sorgligt och tragiskt tidigare har fått försämra efter de borgerliga regeringsåren. Det känns bra att veta att vi har kunnat skydda de sämst ställda i samhället. Vi har också tagit bort in- komstprövningen av änkepensionen för de änkor som hade folkpension. Bo Könberg som är en kunnig man på pensionsområdet vet också att vi har inkomstprö- vat den mot folkpensionen. Men folkpensionen finns inte kvar. Om vi skulle ha haft inkomstprövningen kvar hade vi fått konstruera och hitta på något nytt. Men vi har rett ut ekonomin, och därför har vi också sett till att vi kan ta bort den inkomstprövning som nu finns.

Anf. 90 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Mitt påstående var skarpare än så. Mitt påstående var att svensk socialdemokrati inte hade gjort denna återställning om man inte hade varit tvungen att göra det. Det är det som jag påstår. Man gjorde allt som man kunde för att få partier att ställa upp bakom det hela. Man misslyckades, och nu för- söker man att ta åt sig äran av att man nu återställer detta. Det handlar alltså inte om den stora sanering som måste äga rum under 90-talet efter den enorma låg- konjukturen i början av detta decennium och att man från socialdemokratiskt håll nu äntligen kan återställa detta, utan det handlar om att man har tvingats att återställa detta.

Anf. 91 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Nej, jag delar inte Bo Könbergs upp- fattning om att man skulle ha tvingats till detta. Om regeringen hade ansett sig tvingad att lägga fram ett förslag hade man väl i så fall fått göra det. Sedan är frågan om det hade gått igenom riksdagen. Men efter- som regeringen inte har lagt fram något förslag om att behålla inkomstprövningen av änkepensionen har man också fattat ett beslut om att ta bort den. Det är precis det som har hänt. Jag tycker att vi har kommit till den ståndpunkten att de änkor som förlorade en del pengar inte behöver göra det i framtiden. Jag vill också säga att det var många andra grup- per i samhället som också gick miste om ersättningar i form av sjukpenning, föräldrapenning, a-kassa och mycket annat. Även pensionärerna drabbades av hur ekonomin hade skötts. Jag kanske får anledning att återkomma till det. Men jag tycker att det känns bra nu. Det är nästan så att det spritter i mig när jag känner att Sverige är på rätt väg och att människorna kan återfå en fram- tidstro därför att vi har ett välfärdssystem som funge- rar alldeles utmärkt.

Anita Sidén (M)

Anf. 92 Anita Sidén (M)

Fru talman! Det är viktigt att skydda de sämst ställda pensionärerna och forma politiken efter män- niskorna. Utvecklingen av den nya pensionen måste naturligtvis följas noggrant. Riksförsäkringsverket har i sina räkneexempel ut- gått från oförändrade kommunalskatter nästa år. Men enligt Finansdepartementet kommer kommunalskat- ten att öka med i genomsnitt 66 öre under kommande år. Och en del regioner höjer mer än så, ända upp mot 1:80 har jag sett uppgifter om i olika sammanhang. Är inte detta motsägelsefullt och oroande för våra pensionärer, Lennart Klockare?

Anf. 93 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Våra pensionärer kan verkligen se framtiden an med tillförsikt när det gäller förändring- arna i det nya pensionssystemet, med den uppräkning som nu har skett och kommer att ske under komman- de år, med den följsamhetsindexering som vi har och med ett bostadstillägg som gör att i huvudsak de kvinnor som har de lägsta inkomsterna får ett värdigt boende och har möjlighet att leva ett aktivt liv. Jag tycker att pensionärerna är en grupp som kan se framtiden an med tillförsikt och känna stolthet över att vi har ett fantastiskt bra pensionssystem som gör att de också kan veta att det är ett stabilt system för deras barn och barnbarn i och med den automatiska balanseringen som Bo Könberg nämnde här. Det ger dem trygghet för framtiden.

Anita Sidén (M)

Anf. 94 Anita Sidén (M)

Fru talman! Jag är inte säker på att alla pensionä- rer delar Lennart Klockares uppfattning. Pensionärer som har låg pension och bor i kommuner med låg skatt får den största höjningen av sin pension nästa år, och det är väl bra. Men skatten på el har under en tioårsperiod ökat med 158 %, och småhusägare är storkonsumenter av el jämfört med dem som bor i lägenhet. Många äldre bor i äldre villor som drar mer energi för att värmas upp, och många äldre behöver ha det varmt omkring sig. Äldre behöver också mer belysning. Till detta kommer fastighetsskatten, som jag nämnde i mitt anförande. Kom nu inte och säg som Bosse Ringholm att äldre ska belåna sina hus för att klara sin ekonomi. De äldre har avstått från en hel del saker för att få det bra på sin ålderdom, och de har gjort allt för att göra sig skuldfria för att ekonomiskt klara av att bo kvar i sina hus. En viss minister har sagt att den som är satt i skuld är inte fri. Lennart Klockare, borde det inte gälla de äldre också?

Anf. 95 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Om jag kunde styra över elpriset skulle jag vara glad över det eftersom jag bor där uppe där det är lite kallare än i många andra delar av landet. Nu är det inte så. Vi har haft en sommar med sol och glädje men lite regn. Nu får vi kanske betala för det i form av ett högre elpris. Jag vill säga till Anita Sidén att de äldre och de som har låga inkomster med det bostadstillägg som vi har också får möjligheter. Om hyran och övriga bo- endekostnader ökar kommer de att ha möjligheter att få det särskilda bostadstillägget om de kommer under den skäliga levnadsnivån, som det heter. Fastighetsskatten hade jag inte tänkt blanda in i denna diskussion. Ofta när man talar om fastighets- skatten är det mycket jämmer och elände. Men dessa pengar används till mycket positivt. Det är väldigt sällan som de som talar om fastighetsskatten nämner någonting om begränsningsregeln. Det tycker jag är en del i detta. Jag har inte tänkt kommentera fastig- hetsskatten mer i det avseendet i alla fall. Om man tittar på det som har gjorts och de utred- ningar som har gjorts ser man att pensionärerna har klarat sig bättre än många andra grupper i samhället. Det har faktiskt PRO och SPF gjort en stor utredning om, från 1989 fram till 2000, där man på punkt efter punkt redovisar de försämringar och de förbättringar som har gjorts. Jag har talat med dem, och de tycker att man har fått ut ungefär det som man vill. Man vill alltid ha mer. Men man var nöjd med det som reger- ingen har åstadkommit.

Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 96 Kenneth Lantz (Kd)

Fru talman! Jag skulle gärna ta en debatt med herr Klockare om begränsningsregeln. Men det är inte därför som vi är samlade här i dag. Liksom Bo Könberg tänkte jag ställa en fråga med anledning av Lennart Klockares glädje och nästan glädjefnatt över änkepensionens återställande. Men varför fick kristdemokrater, folkpartister och mode- rater inte ert stöd för detta redan förra året? Då hade vi kunnat återställa den och skapat denna glädje redan för ett år sedan eller för två år sedan. Jag vill ställa ytterligare en fråga: Vad är skälet till att omställningspensionen successivt ska höjas på detta sätt? Vi har tidigare haft tolv månader. Sedan blev det sex månader. Nu ska vi lära oss, eller vad är syftet med denna modell att inte gå upp till tolv må- nader direkt? Vi tycker att det hade varit mer smak- fullt att få tolv månaders omställningspension omgå- ende.

Anf. 97 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Jag blir kanske inte förvånad över Kenneth Lantz frågor om varför man inte fick stöd för ett år sedan eller för två år sedan eller ännu tidiga- re och om varför man inte har förbättrat omställ- ningspensionen tidigare. Kenneth Lantz, ni satt i den borgerliga regeringen som såg till att det inte fanns pengar till utgifterna för det som ni hade lovat och genomförde. Vi har sanerat, och vi har också infört nya refor- mer och återställt gamla i takt med att ekonomin tillåter. Kenneth Lantz raljerade lite grann i talarstolen om vad 800 miljoner kronor är för någonting. Det tycker Kenneth Lantz är lite, jag tycker att det är en ganska ansenlig summa med tanke på att vi nu tar bort in- komstprövningen för änkorna.

Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 98 Kenneth Lantz (Kd)

Fru talman! 800 miljoner är en ansenlig summa, det ifrågasätter jag inte, och det gjorde jag inte i mitt anförande heller. Men det var faktiskt enskilda män- niskor som fick bära ansvaret, och jag reagerade skarpt över att det just skulle drabba änkorna. Lennart Klockare känner till att det ekonomiska resultatet har en påtaglig eftersläpning. Vad den bor- gerliga regeringen gjorde hade den skäl till att göra med anledning av hur det såg ut i början av 90-talet. Det var ett antal människor som blev arbetslösa, tu- sentals, dagligen. Det fick sina konsekvenser. Men jag tänker ställa ytterligare en fråga som jag inte fick svar på tidigare, och det är: När kan vi se något förslag på de flexiblare pensioneringsmöjlig- heterna, som utskottet faktiskt skriver positivt om? När får vi något konkret förslag med anledning av det ställningstagande som utskottet ändå gjort?

Anf. 99 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Äntligen en fråga som är framåt- syftande, och det tycker jag är väldigt bra. Beträffande möjligheterna att använda pensions- systemet flexibelt ger det nya pensionssystemet, som Kenneth Lantz mycket väl vet, en möjlighet att välja när man vill gå i pension - mellan 61 och 70 år. Man får jobba längre om man vill. Jag konstaterade just att talmannens mor fortfarande är aktiv i arbetsliv, och hon har kommit upp i en ansenlig ålder. Den möjlig- heten finns alltid. Man kan på ett bra sätt kombinera, vilket också Kenneth Lantz tar upp, det så att man tar ut lite grann av sin pension från 61 och är kvar i arbetslivet efter 65 års ålder. Varje krona som man tjänar under den tiden ger också pensionsrätt. Det gör att man kan trappa ned men vara en resurs i samhället, vilket jag tycker är jätteviktigt. Vi är två ledamöter från kammaren som sitter i en utredning, som det hänvisas till i betänkandet, som tittar på frågan. Vi vill undanröja hindren som i dag gör att det är svårare för en arbetsgivare att anställa äldre arbetskraft, det kanske blir dyrare. Sådana frå- gor vill vi lyfta upp på bordet och se vad vi kan göra för att människor ska få vara kvar i arbetslivet om de vill, och jag betonar: om de vill. Jag skulle vilja ut- trycka det på det sätt som jag gjort ett antal gånger tidigare: Jag tycker att det är en rättighet att jag, om jag har en arbetsförmåga, ska få använda den om jag vill. Man ska inte därför vara förbjuden att vara med i arbetslivet, utan det här är positiva saker.

Anf. 100 Birgitta Carlsson (C)

Fru talman! Först vill jag säga att jag delar Len- nart Klockares beskrivning att det är viktigt att vi har en bred uppgörelse inom det här området. Det är ändå fem partier som står bakom. Sedan kan jag inte hålla med om att vi skulle ha svikit den uppgörelsen. Under många års tid har Centerpartiet föreslagit en höjning av pensionstill- skottet, alltså att man höjer golvet i pensionssystemet för att de med lägsta pensioner skulle få det bättre. Därför är det ganska logiskt att vi fortsätter att jobba för dem som har det sämst, alltså de som går in i det nya systemet men ändå ligger på den lägsta nivån. Vi gör inte den bedömningen att vi på något sätt sviker den uppgörelsen. Vi har givetvis diskuterat med vårt folk som satt med när pensionsreformen genomför- des. Lennart Klockare tar ett skräckexempel där han menar att vi skulle försämra för alla kvinnor som bott på landet och inte haft någon inkomst. Jag delar inte den uppfattningen. Vi vill ju höja garantinivån. Det är en del i förslaget. Vi vill också genom det skatteför- slag som vi lagt fram förbättra för pensionärerna. Vi ger en skatterabatt på 10 000 kr. Det gör att varenda pensionär får det bättre genom vårt förslag än vad de får enligt regeringens förslag. Den som får minst får 140 kr i månaden, den som får mest får över 500 kr i månaden. Jag tror att det är betydligt fler pensionärer som gärna vill leva av sin pension i stället för att vara beroende av att söka bidrag för att klara sitt uppehäl- le. Dessutom är det ganska jobbigt och besvärligt för många pensionärer att ständigt och jämnt - hyresni- våerna förändras ju också - söka på nytt. Jag vet för jag har en mamma som befinner sig just i den situa- tionen. Ett annat förslag som vi har lagt fram och som är bra för pensionärerna är systemet med hemservice- checkar. De skulle därmed få en hjälp som skulle vara av stor nytta för pensionärerna men som inte kostar någonting.

Anf. 101 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Det är riktigt, som Birgitta Carlsson säger, att ni år efter år har motionerat om att höja pensionstillskottet för pensionärerna. Men det var inte det jag pratade om, utan jag pratade om garantipen- sionen och tar den som en fortsättning av pensions- tillskott. Garantipension och den uppräkning som ska ske ligger, som jag ser det, - och jag har efterhört om jag har fel i den uppfattningen men blivit styrkt i min uppfattning - inom ramen för det pensionssystem som fullt ur träder i kraft vid årsskiftet. Då säger Birgitta Carlsson att vi ska se till att pen- sionärerna med låga inkomster får skattelättnader. Jag har läst er motion, Birgitta Carlsson. Ordet "pensionär" står inte där, utan det står "lika för alla". Ordet "pensionär" finns inte i er motion. Jag tycker att det är viktigt att vi är rädda om ett bra system för bostadstillägget. Det må vara att det är krångligt, det kanske behöver förenklas. Det finns nu tankar på att låta det gälla längre tider, om det inte sker stora förändringar, i stället för att det ska behöva omprövas med jämna mellanrum. Jag är bekymrad över att det är kvinnorna som i Centerns värld är de som får betala det med bostads- tillägget. Tänk på den gamla bondmoran som flyttar från fastigheten ute på landet till centralorten in i en mindre lägenhet. Ska hon inte få bo där och ha ett stöd till sitt boende med bostadstillägg?

Anf. 102 Birgitta Carlsson (C)

Fru talman! Jag tycker att det är en barock jämfö- relse som Lennart Klockare gör här och nu. Den kvinna som säljer sitt boende, flyttar från landet till en liten lägenhet kommer inte i närheten av sådana hyror som skulle innebära att den här nivån skulle bli aktuell. Det känns som att det är två helt olika saker vi pratar om. Om det skulle vara så att det i vår motion inte står någonting om detta har jag framför mig våra förslag som ligger till grund för lika villkor vid inkomstbe- skattningen. Där står det att pensionärer, genom pen- sionsreformen och kompensationssystemen, ska in- ordnas i det vanliga skattesystemet. Det finns en tabell som visar exakt hur det skulle slå för pensionä- rerna. Visst har vi räknat med dem även om vi har missat att nämna dem just i fråga om pensioner. Sedan till en helt annan fråga, där jag funderar om Lennart Klockare kan känna sig nöjd och till freds. Det handlar om maxtaxereformen. Centerpartiet är angeläget om att när vi genomför reformer på den här nivån, när vi i Sveriges riksdag fattar beslut om för- ändringar för kommunerna ska vi också se till att vi skickar med de resurser som behövs för att kommu- nerna inte ska drabbas av ökade kostnader genom beslut som vi fattar här. Men nu vet vi att många kommuner har drabbats genom maxtaxereformen. Det har inneburit minskade inkomster för kommuner- na. Det har gjort att man har kompenserat sig genom andra lite speciella taxekonstruktioner som gör att många pensionärer får söka socialbidrag för att klara av sitt uppehälle efter genomförandet av maxtaxere- formen. Var det så man hade tänkt det, att man skulle försämra för pensionärerna i stället för att förbättra för dem? Vi är inte motståndare till låga taxor. Det ska vara en självklarhet, men vi tycker inte att vi ska bestämma allting i detalj här uppifrån. Kommunerna har förmågan att klara av att bestämma själva.

Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Anf. 103 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Det är intressant det som Birgitta Carlsson säger, att vi just råkar glömma pensionärer- na. Det är ju dem vi pratar om. Att hon säger att vi glömmer bort den gruppen tycker jag är lite tråkigt. Vi får väl återkomma, Birgitta, till det. Men jag har läst er motion. Sedan sade Birgitta Carlsson 10 000 här i talar- stolen. Jag har läst finansutskottets betänkande. Både i reservationen och i betänkandetexten stod det 9 000, men det kan vara skrivfel. Vi kan kolla upp senare vad är det som är riktigt, så får vi se. När det gäller maxtaxan tycker jag att det var en bra reform. Den gynnar alla pensionärer - alla. De får ingen försämring. Men de som har fått det - det låter ju konstigt - har inte fått det på grund av maxtaxan, utan det är på grund av att kommunen har tagit ut ökade avgifter för maten, för larmtjänst eller vad det kan vara för något, vilket kan få till följd att en pen- sionär får en något lägre ersättning. Men det är inte på grund av maxtaxan, utan det är på grund av kom- munens egna beslut. Jag har faktiskt diskuterat det här med någon kommun. Där skyllde de också på maxtaxan när det berodde på deras egna beslut, och det insåg de efter ett tag. Så maxtaxan är jag nöjd med. Sedan hoppas jag att den ska slå väl ut för alla.

Anf. 104 Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Fru talman! Det är konstigt att inte hela pensions- genomförandegruppen förstod att behovsprövningen av änskepensioner skulle försvinna i och med att begreppet folkpension försvann. Den plötsliga över- raskningen som sedan resulterade i att behovspröv- ningen togs bort var egentligen ganska häpnadsväck- ande, och jag är glad att Miljöpartiet sade nej. Men nu till det aktiva valet av premiesparande. Sakligt sett är det inget hinder, säger Lennart Klocka- re. Och jag blev jätteglad men väntade på ett "men", och det kom också. Men vi har en pensionsöverens- kommelse, sade Lennart Klockare. Om nu pensionsöverenskommelsegruppen, eller vad vi ska kalla den, kommit underfund med att man beslutat någonting som inte blev så bra, är det då inte fånigt att i pensionsöverenskommelsens namn stå fast vid det tokiga? undrar jag.

Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Anf. 105 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Jag sade att sakligt sett skulle man kunna ändra förutsättningarna för att göra återval till premipensionsfonden. Det vore ju inte svårt. Men, Kerstin-Maria Stalin, vi är fem partier som står bak- om överenskommelsen. Vi har kommit överens om att om vi gör några förändringar i pensionssystemet, ska vi göra det i enighet. Vi ska vara överens om de förändringar som vi gör. Jag har inte tänkt vara den som först bryter en överenskommelse. Jag hoppas också att de politiker som finns här och på andra ställen också står fast vid de överenskommelser som man träffar, för det tycker jag är en hederssak. Jag kommer att fortsätta att argumentera för att pensionssystemet kanske bör ändras, men det kan inte bli någon ändring innan vi har fått en gemensam ståndpunkt, när alla fem partier vill göra det.

Anf. 106 Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Fru talman! Jag menade inte att Lennart Klockare skulle rusa åstad och bums bryta överenskommelsen, utan jag menade att det faktiskt går att prata om det. Men det lät som att när överenskommelsen nu finns kan man inte göra någonting åt det. Jag menar att det här får ni ta och resonera om.

Anf. 107 Lennart Klockare (S)

Fru talman! Det var just det jag sade, att det här får vi fortsätta att resonera om. Utgiftsområde 12

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 108 Solveig Hellquist (Fp)

Fru talman! Den ekonomiska familjepolitiken handlar om pengar och om jämställdhet men framför allt om barn. Därför inleder jag mitt anförande med just barnen. Vi politiker och andra debattörer lyfter ofta fram barnkonventionen, barns bästa och barnperspektivet i debatten. Barnen är ju vår framtid. Vi rör oss med vackra ord och formuleringar som tyvärr inte alltid har någon förankring i barns verklighet i dag. Vad menar vi konkret när vi talar om barns bästa och barnperspektiv? För mig betyder ett reellt barnperspektiv att bar- nen är de första som ska gynnas i goda tider och de sista som ska missgynnas i dåliga tider. Det innebär att vi som vuxna ska se barnet, se tillvaron med bar- nets ögon och tillgodose barnets behov. Vi liberaler anser att barn ska vara en prioriterad grupp i samhället. En sundare ekonomi i landet skulle kunna innebära stora förbättringar för barnfamiljerna. Men för att en rejäl satsning på barnen ska vara möj- lig måste vi först ta itu med de kostnadskrävande sjukskrivningarna, integrationsfrågorna och bidrags- beroendet i allmänhet. Vi måste helt enkelt bedriva en tillväxtfrämjande politik. Vi måste skapa resurser för att kunna fördela resurser. Många politikområden är mycket viktiga för barns framtid - skola, kultur, fritid, hälsovård och social- tjänst. Men i dag ska vi sätta fokus på familjepoliti- ken. Folkpartiet vill genomföra en familjepolitisk re- form som ger barnfamiljerna större marginaler och makt över deras vardag. Vår familjepolitik handlar om att möjliggöra för fler föräldrar att kombinera arbetsliv med ansvaret för barn och för hem. I dag är inte bara pengar en bristvara för många småbarnsför- äldrar och ensamförsörjare. Tid har också blivit en akut bristvara. Småbarnsföräldrar och ensamförsörjare har i dag en mycket lång total arbetstid om man ser till sum- man av arbetstid, arbetsresor och hemarbete. Möjlig- heten att förbättra ekonomin genom att öka arbetsti- den ytterligare är därför ofta mycket begränsad. Många föräldrar plågas också av ett dåligt samvete eftersom de har för lite tid med barnen. Barnfamiljer- na har det kort sagt kämpigare och har mindre makt över sin vardag än de flesta andra. Frågan som vi ska ställa oss är hur barnfamiljerna ska få sitt livspussel att gå ihop. I maj 1994 antog riksdagen jämställdhetsproposi- tionen Delad makt - delat ansvar, som Folkpartiet lade fram under jämställdhetsminister Bengt Wester- berg. En av de viktigaste delarna i propositionen var den så kallade pappamånaden. Syftet med pappamå- naden var att uppmuntra fler män att ta ut föräldrale- dighet och på så sätt skapa ett mer jämställt förhål- lande. Pappamånaden var en viktig signal till landets ar- betsgivare; både män och kvinnor har rätt att stanna hemma hos sina barn. Det har visat sig att då pappor stannar hemma ökar jämställdheten på hemmaplan. Att män och kvinnor tar gemensamt ansvar för hem och barn innebär också, på längre sikt, att jämställd- heten ökar även inom arbetslivet. Pappamånaden, som sedan 2002 har blivit två månader, har delvis gett ett önskat resultat. Alltfler pappor tar ut sin pappamånad, och nyblivna föräldrar väljer ibland till och med att dela på föräldraledighe- ten. Men tyvärr går utvecklingen för långsamt. Vi menar att det nu är dags att ta nya tag och ge nya stimulanser för att uppmuntra fler föräldrar att dela på föräldraledigheten. Pappamånaden, eller närmare bestämt sådan tid som hör till den ena föräldern, är något som kan fungera bra när det handlar om en månad men som blir svårare att förena med olika familjers skiftande vardagssituationer och önskemål om det handlar om flera månader. Stimulansen att dela på föräldraledigheten skulle kunna fungera under många månader, och då är upp- muntran en framgångsrik väg. En i detalj styrande lagstiftning är däremot varken möjlig eller önskvärd. Föräldrar som delar mer jämlikt på föräldraledigheten ska tjäna på det. För varje uttagen månad i föräldra- försäkringen som motsvaras av en månad som den andra föräldern tar ut utgår 90 % i ersättningsnivå i stället för 80 %. Det är en så kallad jämställdhetsbo- nus. Vi vill uppmuntra, men inte tvinga föräldrar att dela lika på föräldraledigheten. Folkpartiet vill också stegvis - och det av budget- skäl - införa ett barnkonto på 40 000 kr för förskole- barnen från år 2004. Vi vill också ge barnfamiljer en riktad skattesänkning som skulle ge ungefär 80 kr per barn och månad. Barnkontot, liksom en riktad skatte- sänkning, ger samma resultat som ett höjt barnbidrag och har samma fördelar. Den förälder som arbetar drabbas alltså inte av att staten tar ifrån honom eller henne pengarna. Det här ger föräldrar valfrihet i vardagen. Föräldrar kan med inkomstförstärkningen använda sina pengar fritt. De kan förkorta sin arbetstid, ta ut en längre semester eller vara ledig när Kalle eller Sara behöver ha mer tid med sin mamma eller pappa. Vi ska komma ihåg att det är föräldrarna som är experter på vad barn behöver. Det är familjerna själva som ska kunna påverka just sin vardag. Folkpartiet vill också att taket i föräldraförsäk- ringen höjs till tio prisbasbelopp från år 2004 och att föräldrar vid behov ska kunna överlåta föräldrapen- ning till annan. Folkpartiet föreslår däremot en besparing på 170 miljoner vad gäller underhållsstödet. Beräkning- en har gjorts i SOU 1995:26 Underhållsbidrag och bidragsförskott. Vi menar att det är viktigt att marke- ra det gemensamma föräldraansvaret. De föräldrar som av egen kraft kan ta ansvar för sina barns för- sörjning ska givetvis göra det. Regeringen har tillsatt en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av underhållet, vilket Folkpartiet välkomnar. Regeringen anför i propositionen att barns bästa är utgångspunkten för familjepolitikens utformning. En grundläggande strävan är att skapa förutsättningar för jämlika uppväxtvillkor för alla barn. Vi har en ganska lång väg dit. Rädda barnen presenterade i september i år sin rapport Barnfattigdomen i Sverige. I den står att läsa att år 2000 levde 296 000 barn - av dem många med utländsk bakgrund - i fattiga familjer. Frälsningsar- mén har i dagarna redovisat en markant ökning vad gäller behovet av hjälp, inte minst för ensamstående mammor. Man räknar med att ökningen har varit 500 % på tio år. I dag fick vi genom nyheterna veta att 800 barn enbart i Malmö saknar fast adress. 70 barn i sexårsåldern är bostadslösa på grund av föräld- rars ekonomiska och sociala situation. Menar vi allvar med barns bästa och med barnper- spektivet är de här uppgifterna en utmaning för alla riksdagens partier. Nu ser jag att tiden rinner iväg, fru talman, så jag ska korta ned mitt anförande lite grann. Jag ska inte glömma att jag yrkar bifall till Folkpartiets reserva- tioner 52 och 61. Jag står förstås bakom alla våra reservationer. Sammanfattningsvis får jag konstatera att många barnfamiljer i dag lever i ett ekorrhjul. Bristen på pengar innebär stress. Bristen på makt över vardagen innebär stress. Bristen på tid innebär stress. Mitt i det här ekorrhjulet finns våra barn. Man brukar säga att tid är pengar. Men vi får ock- så komma ihåg att tid är liv.

Anf. 109 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Det finns många viktiga frågor inom utgiftsområde 12. Det är 15 beslutspunkter i betän- kandet. Låt mig få använda min talartid till en fokuse- ring på barnfamiljernas rätt att själva bestämma över sina liv. Det är trots allt där den viktigaste skiljelinjen går mellan politiska synsätt på det här utgiftsområdet. Författaren Sven Delblanc skriver i en av sina böcker att varje tid har sin blinda fläck. Det finns mycket som tyder på att vår tids blinda fläck är bar- nen och barns längtan efter oss vuxna. Trots att synen på barns behov och utvecklingsstadier har förändrats mycket under 1900-talet är vårt samhälle i hög grad format efter vuxnas behov. Det har lagts ned mycket möda på att skapa stor systemlösningar när det gäller omsorgen om våra barn medan barnen själva många gånger på olika sätt visar och uttrycker sin besvikelse. Ofta kommer barn i kläm i den vuxnes värld. Det mest centrala för oss kristdemokrater är att vända på det här perspektivet och sätta barnen först. Det inne- bär att lyssna på barnet med respekt, att våga använda dess idéer när samhället utformas. Om vi vuxna antar den utmaningen kommer vi att få lämna en del invan- da föreställningar, är jag övertygad om. Kunskapen om barnets behov måste vara vägle- dande för all barnomsorg och alla andra stödåtgärder. Vi har i dag bättre förutsättningar än någonsin att bygga ett samhälle som verkligen tar hänsyn till män- niskans grundbehov av kärlek, trygghet, stabilitet, identifikation, lärande och utveckling. Låt oss göra det. Fru talman! Kristdemokratisk familjepolitik byg- ger på att den naturliga viljan och kraften hos famil- jen själv tas till vara, att den får komma till uttryck och ge stöd. En väl utbyggd barnomsorg ska finnas i vårt sam- hälle. Låt mig få säga det med all tydlighet. Kristde- mokraterna vill inte montera ned barnomsorgen i kommunerna. Men en väl utbyggd barnomsorg är inte tillräckligt för barn som längtar efter mer tid tillsam- mans med sina föräldrar eller för föräldrar som vill ha mer tid för sina barn. Det finns många undersökningar som visar att både mammor och pappor skulle vilja ägna mer tid åt barnen, särskilt när de är små. Det är en inställning som måste stödjas på olika sätt. En jämnare fördel- ning mellan förvärvsarbete och omsorg om barnen skulle förmodligen få många positiva effekter när det gäller familjestabiliteten och inte minst när det gäller förbättrad kontakt mellan pappor och barn. Familje- politiken måste utformas så att den skapar förutsätt- ningar för föräldrarna att tillbringa mer tid med sina barn. Att barn och föräldrar har ett ömsesidigt behov av mer tid tillsammans börjar nu gå upp för alltfler. För Socialdemokraterna har arbetsmarknadspoli- tiken alltid varit utgångspunkten, att så många som möjligt av den vuxna befolkningen ska vara i arbete. Det är naturligtvis en bra målsättning. Det har vi diskuterat förutsättningarna för i den här kammaren för bara några timmar sedan. För att uppnå det målet måste en rad hinder röjas undan. Ett "hinder" för många är barnen vid en viss tid i livet. I mitt manus har jag satt citattecken kring ordet "hinder". Men ett faktum är att barn länge har benämnts just som "förvärvshinder", till och med i vissa officiella sam- manhang. Det är skrämmande. Synen har varit att jämställdhet bara kan uppnås den dag då män och kvinnor arbetar exakt lika myck- et vid varje tid i livet. Vidare har det ansetts att det är samhället, det vill säga vi här i riksdagen och våra kommunpolitiker, som vet bäst hur föräldrarna vill forma sina och barnens liv. Föräldraförsäkringen har byggts ut, och den behö- ver förbättras ytterligare. Men grundinställningen finns kvar hos många, nämligen att det är här i riks- dagen som vi bäst förstår barnens behov. Hela syste- met är uppbyggt så att en kvinna som inte ser till att ha en god inkomst innan hon föder barn bestraffas med så låg ersättning att det i praktiken inte går att klara sig på den. Där ligger naturligtvis en förklaring till att så många väntar med att bli föräldrar. Många undersökningar visar som jag sade tidigare att föräldrar vill ha mer tid för sina barn, speciellt under de första åren. Kristdemokraterna vill, till skill- nad från regeringen, ge föräldrar och kommuner re- surser och laglig möjlighet att kunna skapa ekono- miska och praktiskt förutsättningar för val mellan olika och flexibla omsorgsformer. Vid sidan av maxtaxan, som förstärker ekonomin för dem som väljer dagens offentligt finansierade barnomsorg vill vi införa det vi kallar för barnom- sorgskonto. Konkret innebär barnomsorgskontot ett skattefritt belopp på 80 000 kr för barn mellan ett och tre år. Pengarna går direkt till föräldrarna. Högst 40 000 per barn och år får tas ut. Om barnet helt eller delvis har plats i kommunalt finansierad barnomsorg reduceras beloppet. Halvtid i kommunal barnomsorg innebär ett halvt kontobelopp och så vidare. Om barnet vistas heltid - mer än 32 timmar per vecka - inom den kommunala barnom- sorgen utgår inget barnomsorgskonto. Samtidigt vill vi ålägga kommunerna att utforma och införa en deltidstaxa i minst tre nivåer under maxtaxan. Den som utnyttjar den offentligt finansierade barnomsor- gen mindre ska inte behöva betala lika mycket som den som utnyttjar den i större utsträckning. Barnom- sorgskontot omfattar alla barn och ger föräldrar möj- lighet att välja barnomsorg, minska sin arbetstid eller vara hemma under en längre del av barnens uppväxt. Med en mångfald av barnomsorgsformer kan olika verksamheter stimulera varandra och bidra till en utveckling av hela barnomsorgsverksamheten. Därför måste olika omsorgsformer ha möjlighet att verka på rättvisa och lika villkor. Vi kristdemokrater vill verka för att föräldrarna ska ges möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn. Vi vill uppvärdera föräldrarollen. Det innebär inte att vi inte inser värdet av en förskoleverksamhet med hög kvalitet. Tvärtom. För att alla föräldrar ska ges alternativ som passar just dem och deras barn måste det finnas en väl utbyggd barnomsorg med olika alternativ. Som komplement till föräldrarnas omsorg vill vi erbjuda en mångfald av olika omsorgsformer: familjedaghem, förskolor, öppna förskolor och fri- tidshem med olika inriktning och olika huvudmän. Poängen i hela vårt förslag är att valet ska ligga hos föräldrarna och familjerna själva. Det är själva grundbulten i den kristdemokratiska familjepolitiken. Regeringen talar mycket om valfrihet och rättvisa. I betänkandet står det att man vill ge ett familjepoli- tiskt stöd, utformat så att barnfamiljernas handlings- utrymme och möjlighet att själva påverka sin ekono- miska situation ökar. Barnens bästa är enligt proposi- tionen utgångspunkt för familjepolitikens utformning och så vidare. Detta har dock inte lett till att det upp- levs som valfrihet av familjerna i verkligheten. I dag fördelas stödet ensidigt till den som väljer en om- sorgsform, medan den som vill fatta egna beslut och göra egna val tilldelas noll kronor i det system vi har i dag. Fru talman! Vi kristdemokrater vill skapa valfri- het och rättvisa. Vi vill vidare förbättra föräldraför- säkringen genom att höja golvet och taket. Vi vill höja barnbidraget för tonårsbarnen och höja bostads- bidraget för barnfamiljerna. Vi har en sammanhållen familjepolitik som bygger på valfrihet och rättvisa åt alla, oavsett vilka egna val man gör hemma vid köks- bordet. Fru talman! Det finns en rad reservationer. Jag står bakom samtliga kristdemokraternas reservationer och de gemensamma reservationer vi har, men jag yrkar här bifall bara till reservation 53.

Anf. 110 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Vad är egentligen en familj? Svaret på den frågan är inte alldeles givet, men normerna består fortfarande. Mamma, pappa, barn är ibland en utmärkt familjekombination, men långt ifrån alltid, och det är definitivt inte den enda. Bakom fasaden rymmer kärnfamiljsnormen såväl lycka som djup olycka, såväl människor som försöker leva jämställt som patriarkal maktutövning och våld mot kvinnor. Fru talman! Politiken under detta område brukar gå under benämningen ekonomisk familjepolitik, vilket alltså är ett både problematiskt och missvisande begrepp. Familjer som består av två sammanlevande vuxna utan barn är sällan berättigade till stöd inom detta utgiftsområde, samtidigt som familjebegreppet också innefattar familjer utan barn. Det visar att fa- miljebegreppet utgår från kärnfamiljen som norm. Vi vill i stället - som så många andra, inte minst i den här debatten, påstår sig vilja - sätta barnen i centrum. Utifrån barnens behov av social och ekonomisk trygghet formulerar vi vår politik, och det är därför vi i ett särskilt yttrande har angett att vi anser att områ- det bör döpas om till Ekonomisk barnpolitik. Som samhället i dag är strukturerat tar kvinnor det yttersta ansvaret för hem och barn. Det innebär i sin tur att män ses som mindre lämpade att ta hand om sina barn, och det motverkar barnens rätt till nära relationer till sina fäder. I och med underordningen av kvinnor i samhället leder denna arbetsfördelning till en orättvis fördelning mellan betalt och obetalt arbete i samhället och till lönediskriminering. Kvinnor har mindre makt än män. Över- och underordningen kommer inte att förändras av sig själv, och vi är där- för beredda att använda politiska medel för att upp- muntra en nödvändig utveckling. Vår utgångspunkt är att det är barnets vårdnads- havare som utgör barnets trygghet. Ofta sammanfaller vårdnaden med biologiskt föräldraskap, men inte alls alltid. Vårdnadshavaren ska bidra till försörjningen av barnet samtidig som han eller hon tar del i den dagli- ga omsorgen. Vi anser att båda könen är lika lämpade för detta. Vi är också övertygade om att en persons sexuella läggning är helt irrelevant när det gäller personens förmåga att vara en god vårdnadshavare. Vi menar att dessa utgångspunkter kan förändra ord- ningen i samhället till något som är bättre för våra barn. Fru talman! Vem ska vara hemma med barnen? Den frågan kan på ytan synas både banal och enkel, men den döljer maktdimensioner av stora mått. I dag är fördelningen av föräldrapenningen en förhand- lingsfråga mellan föräldrarna, som sinsemellan gör upp om hur den ska fördelas. Individens valfrihet, som nyss nämndes av Kristdemokraternas företräda- re, är ofta en chimär, eftersom fördelningen styrs av den maktordning som vi har att förhålla oss till. Det leder till att kvinnorna tar ut den största delen av föräldraförsäkrningen. Någon annan rimlig förklaring är svår att finna. Vi menar att föräldraförsäkringen måste reforme- ras, så att vi stärker ett jämställt vårdnadsansvar. Vi anser att en utredning bör se över hur detta bäst kan göras, och vi vill att man ska ta hänsyn till vilka kon- sekvenser det får för låg- respektive höginkomsttaga- re. Men vårt mål - låt det vara sagt och tydligt - är att föräldrapenningen ska delas lika mellan könen. I den riktningen har också andra motionerat till detta riks- möte, både från folkpartistiskt och socialdemokratiskt håll, vilket är mycket välkommet. Fru talman! Det finns också åtgärder som kan vidtas inom det nuvarande föräldraförsäkringssyste- met och som skulle verka för ökad jämställdhet. Vi tror till exempel att det vore bra om båda vårdnads- havarna kunde vara mer närvarande direkt efter bar- nets födelse. Det skulle framför allt innebära att mäns tid med sina nyfödda barn skulle öka. Möjligheten till en djup och tidig relation till barnet blir större, och man får tillfälle att fundera över hur livet nu behöver förändras. Vänsterpartiet anser, i väntan på en mer genomgripande förändring av föräldraförsäkringen, att möjligheten ska utökas för vårdnadshavare att vara hemma samtidigt under barnets första tid. Vi menar också att eventuella framtida förlängningar av den nuvarande föräldraförsäkringen ska utgöras av ytter- ligare pappamånader. Jag yrkar därför bifall till reser- vation 59. Vi tycker vidare att regeln om 240 dagars kvalifi- kationstid för att få sjukpenninggrundad föräldrapen- ning under de första 180 dagarna ska tas bort, efter- som vi anser den diskriminerande mot kvinnor, som under denna tid oftast är de som är hemma med bar- nen. Jag yrkar därför bifall också till reservation 57, och jag vill samtidigt meddela att jag står bakom också övriga reservationer från Vänsterpartiet. Fru talman! Ur såväl barn- som jämställdhetsper- spektiv finns det anledning att ifrågasätta också hur barnbidraget betalas ut. I dag utbetalas barnbidraget automatiskt till mamman när föräldrar har gemensam vårdnad, om inte föräldrarna gemensamt anmäler till försäkringskassan att fadern ska erhålla barnbidraget i stället. Riksförsäkringsverket argumenterar i skriften RFV analyserar för att ett delat barnbidrag som hu- vudregel är att föredra ur ett genusperspektiv. RFV hävdar att det skulle ge en tydlig signal från samhället om att mammor och pappor har lika stort ansvar för barnen, både vad gäller omsorg och försörjning. Vi- dare argumenterar man för att dagens system sänder ut signaler om att barnen är mammans angelägenhet. Det är en viktig insikt, och i den bästa av alla världar är barnbidraget också delat rakt av. Men den världen är ännu inte skapad. Dagens ojämlikhet mellan män och kvinnor leder till att kvinnor som kollektiv tar huvudansvaret för hem och barn. Att i detta läget som dagskrav föreslå delat barnbidrag som huvudregel skulle innebära att vi utgår från en önskad situation, medan verkligheten blir att kvinnor som grupp ytterligare förlorar ekono- miskt. Att kvinnors underordning ytterligare stärks kan knappast vara till gagn för barn. Men, fru talman, det finns ett undantag, där barn- bidraget redan i dag bör delas, och det är vid växelvis boende. Det förutsätter givetvis att också försörj- ningsansvaret delas rättvist mellan vårdnadshavarna. Vänsterpartiet anser därför att föräldrar gemensamt ska kunna begära att få barnbidraget delat vid växel- vis boende, och vi utvecklar detta i ett särskilt yttran- de. Fru talman! Låt mig avslutningsvis konstatera att vi välkomnar den utvecklade skrivningen av målsätt- ningen inom utgiftsområdet där det står att "skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan fa- miljer med och utan barn skall minska inom ramen för den generella välfärden". Vi hade gärna själva lagt till att politiken också ska vara utformad på ett sådant sätt att den bidrar till en utveckling mot ökad jäm- ställdhet i samhället, men vi är ändå nöjda med att denna utveckling av formuleringen nu sker. Den generella välfärdens principer, det vill säga inkomstbortfallsprincipen, generella stöd och inte minst, och där återstår en hel del att göra, skatt efter bärkraft, är fortfarande, och kommer att fortsätta att vara, ovärderliga instrument för att bygga jämlikhet och rättvisa.

Anf. 111 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Jag tycker att Kalle Larsson började med ett mycket sympatiskt anslag som jag skulle kunna ansluta mig till. Det är att vi skulle kunna kalla det här området för ekonomisk barnpolitik. Det ger ett riktigt perspektiv. Det är där vi ska börja. Vi ska utgå ifrån barnen och forma politiken utifrån deras behov och önskemål. Sedan hade jag nog lite svårare att hänga med i fortsättningen av Kalle Larssons resonemang. Det är här som den stora skiljelinjen går i vår syn på famil- jepolitiken och barnpolitiken, om vi ska använda det nya begreppet. Kalle Larsson säger att vi ska förändra med politiska medel. Vi ska till och med styra - han använder det uttrycket - utvecklingen och ge famil- jerna ramar att hålla sig inom. Den kristdemokratiska synen på detta innebär inte att vi ska styra utan att vi ska ge möjlighet. Vi ska ge möjlighet åt familjerna. Jag skulle vilja ställa en fråga till Kalle Larsson: Var är man mest kompetent att fatta beslut om familjens vardag och hur man vill ordna sin barnomsorg? Är det här i riksdagens kam- mare eller hemma vid det egna köksbordet?

Anf. 112 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Vi börjar väl på den positiva sidan. Det är alldeles utmärkt om vi kan vara överens om att ekonomisk barnpolitik är en bättre benämning. Låt oss skriva en gemensam motion om detta nästa år. Det är bra om vi kan få fler partier i kammaren att sluta upp i den hyllningen till vår utmärkta formule- ring. Men sedan är det nog riktigt att vi är ganska oen- se. I ett system med systematiskt förtryck eller över- och underordning, om man vill ta till lite kraftfulla begrepp, är de där valen som Sven Brus och Kristde- mokraterna, och för övrigt alla andra borgerliga parti- er och ibland socialdemokrater, talar om ganska mycket av en chimär. Man är så styrd i sitt val redan från början. Den förälder som tjänar minst är förstås den som har svårast att stanna kvar ute på arbets- marknaden om ersättningsnivåerna är låga. Det gör att kvinnan oftast stannar hemma med barnen medan mannen är ute i arbetslivet. Att i det sammanhanget bara tala om att detta är ett fritt val och att man öpp- nar möjligheter, är ju detsamma som att säga att man stöder det fortsatta systemet med över- och underord- ning mellan män och kvinnor. Sven Brus citerade Sven Delblanc i sitt inlägg och sade att varje tid har sin blinda fläck. Det är kanske just detta att vara politiskt förmögen att förändra villkoren mellan män och kvinnor som är varje krist- demokrats blinda fläck.

Anf. 113 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Det är återigen en fråga om hur vi ser på de här strukturerna. Är det i Kalle Larssons ögon överordnat att yrkesarbeta och underordnat att ta ansvar för barnen under en tid av livet? Jag kan näs- tan läsa det mellan raderna i resonemanget om vad som är över- och underordnat. Vi kristdemokrater tror att man i varje enskilt fall och i varje enskild familj bäst kan bedöma vad som är viktigt att prioritera för den ena och andra parten under en period av livet. Det förekommer förvisso förtryck inom familjer och i olika strukturer. Men det stora förtrycket på det här området består i att samhället prioriterar en om- sorgsform och ger den ett stort ekonomiskt stöd, många miljarder, samtidigt som de familjer som gör egna val får noll kronor. Är inte det ett uttryck för förtryck?

Anf. 114 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Det är en klassisk skiljelinje mellan individuella privata lösningar, som Sven Brus och Kristdemokraterna här som i så många andra sam- manhang står för, och generella lösningar där möjlig- heterna öppnas också för dem som inte är lika välbe- ställda att göra ett verkligt val och få tillgång till en barnomsorg av god kvalitet. Det är väl bra att den här skiljelinjen syns än en gång här i kammaren. Det förändrar förmodligen inte mitt ställningstagande. Det vet jag förresten säkert att det inte gör. Det förändrar förmodligen inte heller Sven Brus ställningstagande. Men nog är det riktigt att visa att skiljelinjen finns där. Den gör ju att det också är angeläget att se de ideologiska skiljelinjer som finns i politisk debatt här i kammaren. Ibland kan det kännas, inte minst i debatten om barnpolitik, som om vi är så oerhört överens eftersom alla vill barns bästa. Men skillnaden är ganska stor mellan om det är inkomsten och plånbokens tjocklek som ytterst ska vara avgörande för vilken trygghet som barnen har möjlighet att få eller om vi ska försöka att utforma generella välfärdssystem som ger alla, oavsett plån- bokens tjocklek, tillgång till trygghet för sina barn.

Anf. 115 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Familjepolitik eller barnpolitik - jag tror att vi kan enas om att hitta ett bra namn. All makt måste växa underifrån med början hos den enskilda människan. Det handlar om både dig och mig. I människors frivilliga gemenskaper - det handlar om nätverk, föreningar och kooperativ där man går tillsammans och tar ett gemensamt ansvar för gemensamma intressen - finns ett ömsesidigt ansvar. Tydligast och starkast finns och syns detta i den van- ligaste gemenskapen, nämligen familjen. Jag håller med Kalle Larsson om att familjer ser väldigt olika ut. Det är inte hur den ser ut som är det viktiga. Det är i familjen som barnen får sin grund. Det är där som normer och värderingar tar form. Beslut som rör föräldrars och barns situation måste därför bottna i insikten om hur viktiga föräldrarna är för barnen. Den trygghet som kärleksfulla och an- svarstagande föräldrar eller vårdnadsgivare ger kan inte ersättas med vare sig statliga reformer eller kommunal omsorg. Fru talman! Jag vill yrka bifall till vår reservation nr 54. Jag står givetvis bakom Centerpartiets övriga reservationer i betänkandet också. Centerpartiet vill underlätta för föräldrarna, både ekonomiskt och socialt, och ge större möjligheter att påverka och välja vilken uppväxt man vill ge sina barn. Vår målsättning är att varje familj själv ska kunna bestämma över och planera sitt liv, att det ska gå att kombinera familjeliv och arbetsliv samt att både mammor och pappor ska kunna få mer tid med sina barn. För att uppnå detta måste familjernas ekonomiska utrymme stärkas. Det måste finnas fler sätt att lösa barnomsorgen, och de måste både tillåtas och upp- muntras. Framför allt måste makten över små- barnsåren flyttas från stat och kommun direkt till föräldrarna. Då kan varje familj, utifrån sina livsvill- kor, förhållanden och önskemål, planera och ge sina barn den uppväxt som passar dem bäst. I dag är det en lyx som bara några få har möjlighet till. Med de senaste årens politik har klyftorna ökat, och de som redan har mycket har fått mer. Genom de senaste skattesänkningarna och införandet av max- taxan har faktiskt de som redan har det bäst fått för- stärkningar. De som verkligen hade behövt har inte sett många kronor. Det är också tydligt att det är riksdag och regering som ska besluta hur, när och vad barnfamiljerna ska göra i stället för att man låter dem avgöra det själva. Detta är signaler som Socialdemokraterna har valt att sända. Fru talman! Centerpartiet vill med sina förslag stärka föräldrarnas ekonomiska och lagliga möjlig- heter och ge dem mer flexibilitet att själva bestämma hur de vill forma småbarnsåren. · Vi vill ge ett ökat ekonomiskt utrymme. Det gör vi bland annat genom att dubbla barnbidragen un- der mandatperioden för barn mellan ett och fem år. · Vi vill stärka den lagstadgade rätten att arbeta 50 % fram till dess barnet är åtta år. · Vi vill införa en etableringsfrihet inom barnom- sorgen som öppnar för personliga och flexibla lösningar. · Vi tycker att det är viktigt att stimulera en jämlik fördelning av föräldraledigheten. · Den största satsningen, den som ger mest kronor till dem som bäst behöver dem, ligger faktiskt i vårt skatteförslag. I vårt skatteförslag får de som har inkomster upp till 22 000 kr, den grupp som i dag har världens högsta skattetryck, mer pengar kvar, och det utan att behöva bocka med mössan i hand för att få pengarna att räcka månaden ut. Vi gör detta genom att ge en skatterabatt som motsvarar ett grundavdrag på 30 000 kr för alla. Utöver det ger vi ytterligare skatte- rabatt på förvärvsinkomst. De här summorna handlar om vad vi vill genomföra under den här mandatperio- den. Som exempel tar jag två föräldrar med månads- lön på 14 000 kr respektive 17 000 kr. För dem skulle Centerpartiets skatteförslag betyda 1 350 kr mer kvar efter skatt varje månad. Vi anser också att garantinivån i föräldrapenning- en ska höjas. Med vårt förslag innebär det att den som just avslutat sin högskoleutbildning får 200 kr. Det gäller också dem som väljer att starta företag eller kanske bara har fått tillfällig anställning och inte har fått fäste på arbetsmarknaden. De känner en stor osäkerhet i dag, och vi vill ge de blivande föräldrarna klara och tydliga besked om bättre ersättning, så att även de vågar skaffa barn. Gemensamt för de punkter jag här lyfter fram är att vi i Centerpartiet vill bygga samhället underifrån. Det är de med de lägsta inkomsterna som ska priorite- ras, och det är kraften hos varje enskild människa som vi ska ta till vara, för den kraften kan försätta berg. Utgångspunkten för Centerpartiets familjepolitik är alla barns behov av trygghet, att barn måste mötas av respekt, känna tillit och uppleva gemenskap. Den- na insikt om föräldraskapets och familjens centrala betydelse för möjligheten att uppfylla dessa behov måste ligga till grund för beslut som rör barnen. Familjepolitiken måste läggas om så att föräldrar och barn får mer tid tillsammans och så att barnfa- miljers sociala och ekonomiska situation stärks. En jämlik fördelning mellan kvinnor och män av det direkta ansvaret för barnen är viktig både för att stär- ka banden mellan barn och föräldrar och för att åstadkomma jämställdhet mellan könen på arbets- marknaden. Insikten om att dagens familjer ser olika ut är ett bärande element i vår familjepolitiska, eller barnpolitiska, syn. Det är vår uppfattning att dessa mål bäst uppnås genom att familjernas självbestämmande stärks och den statliga och kommunala styrningen av familjerna träder tillbaka till förmån för en mer understödjande och stimulerande roll i syfte att ge alla barn och alla familjer lika villkor. Centerpartiets familjepolitik handlar inte enbart om föräldrars situation och ekonomi. Det allra vikti- gaste är våra barns rätt till sina föräldrar. Vi måste ge barn och föräldrar tid, för det är tid som krävs för att orka vara en bra förälder.

Anf. 116 Mona Jönsson (Mp)

Fru talman! Miljöpartiet anser att vuxna behöver bli mer närvarande i barns och ungdomars liv. I en grön familjepolitik sätts barnen i centrum, och det innebär att ge dem mycket tid. Barns och ungas fa- miljesituation i dag ser helt annorlunda ut än för bara några få generationer sedan. Många barn växer upp under väldigt olika familjeförhållanden: med en eller två föräldrar och med föräldrar av samma eller olika kön, och en del barn växer upp med andra personer än sina föräldrar. Livsvillkoren ser alltså helt olika ut, och därför måste också lösningarna vara mer flexibla och anpassade efter individen. Alkoholkonsumtionen bland ungdomar ökar. An- märkningsvärt är också att användningen av antide- pressiva läkemedel sedan 1996 femdubblats i ålders- gruppen 13-17 år enligt statistik från Apoteket. Är det så vi vill ha det? Är det stressade vuxnas sätt att åstadkomma en quick fix av tonåringars svåra känslor i det samhälle de växer upp i? Jag är rädd att det i framtiden kan ses som ett gigantiskt experiment med unga. Enligt stressforskare samtalar vuxna genomsnitt- ligt ungefär ca 5 minuter per dag med sina barn, när barnen i stället behöver vuxna som ser dem, hör dem och har tid. Man har också sett stressymptom bland barn ända ned i förskoleåldern. Någonting är verkli- gen fel i samhället när vi inte har tid för våra barn. Som individer behöver unga människor tycka om sig själva sådana som de är. Är de starka och trygga vågar de också ge mera av sig själva, och det smittar av sig på hela samhället. Jag tycker inte att vi stillati- gande ska se på vad som händer runt om oss och sedan säga att vi inte visste vad som pågick. I ett barnvänligt samhälle är det inte bara de när- maste familjemedlemmarna som räknas. Det måste även finnas tid och plats för fler vuxna som engagerar sig i barnen. En tredjedel av barnen i låg- och mellan- stadieåldrarna och nästan hälften av tonåringarna har heltidsarbetande föräldrar. En majoritet av småbarns- föräldrarna arbetar deltid. Miljöpartiet anser att det är viktigt med en generellt sänkt normalarbetstid. Det är inte bara de riktigt små barnen som har rätt till tid med vuxna. Den rätten måste också alla ung- domar ha. En generell arbetstidsförkortning ger förut- sättning till daglig samvaro till skillnad från längre semester. Miljöpartiet ser också en utbyggd föräldraförsäk- ring som mycket viktig. Det ger barn och föräldrar möjlighet att verkligen knyta an till varandra under framför allt den första viktiga tiden. Därför vill vi utöka föräldrapenningen till 18 månader. Ur barnets och pappans perspektiv är det mycket angeläget att stimulera fler till att ta ut pappaledighet. Det bör vara en likarättsprincip med möjlighet för föräldrarna att inbördes överlåta ledigheten, men vi vill att tre måna- der måste tas ut av varje förälder. Fru talman! Den så kallade garantinivån kommer äntligen, tack vare Miljöpartiet, att höjas till 150 kr per dag nästa år. Miljöpartiet anser även att lägstani- vån i de 90 så kallade garantidagarna kan höjas från dagens 60 kr per dag till 180 kr per dag under man- datperioden. För att skapa en större flexibilitet i sy- stemet anser vi också att man ska öppna för möjlig- heten att någon annan än biologiska eller adoptivför- äldrar ska kunna ta ut de 90 garantidagarna. Miljöpartiet vill vidare att barnbidraget ska kunna delas mellan särlevande föräldrar när barnet bor lika mycket hos varje förälder och man har gemensam vårdnad. Vi kommer att avvakta den pågående över- synen av lagen om underhållsstöd och se vad den kommer fram till. En annan jämlikhetsfråga är om båda föräldrarna automatiskt ska vara vårdnadshavare vid ett barns födelse. Enligt dagens system blir kvinnan automa- tiskt vårdnadshavare om föräldrarna inte är gifta. Det gör att mannen hamnar i ett underläge om kvinnan motsätter sig gemensam vårdnad. Vi förutsätter att denna orättvisa tas in i de pågående utredningarna och anser att det måste vara mycket allvarliga skäl till att inte låta båda föräldrarna bli vårdnadshavare. Att föräldrar har bra och nära kontakt med skolan är en nödvändighet för att kunna följa barnets ut- veckling. Nu återinförs, tack vare Miljöpartiet, en kontaktdag per år för barn mellan sex och elva år. Vårt mål är två kontaktdagar per barn och år. Miljöpartiet anser också att tillfällig föräldrapen- ning ska kunna ges, oavsett barnets ålder, när en förälder vårdar ett barn i hemmet i stället för att bar- net skulle ha vårdats på sjukhus. Vi förutsätter att regeringen enligt utskottets skrivning återkommer till riksdagen med ett förslag om en utvidgning av rätten till tillfällig föräldrapenning. Jag yrkar därmed bifall till reservation 65.

Anf. 117 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! När man läser i tidningarna ser man hur barnomsorgsköerna ser ut, till exempel i Melle- rud, Vänersborg och Göteborg, när kommunerna inte hinner bygga ut barnomsorgen ordentligt. Jag har förstått att Peter Eriksson vid något tillfälle har nämnt att han ställer sig positiv till att vi ger etableringsfri- het för olika barnomsorgsformer. Hur ställer sig Mona Jönsson till detta? Det har ju stor betydelse för barnfamiljers situation runtomkring i landet i dag.

Anf. 118 Mona Jönsson (Mp)

Fru talman! Vi är öppna för att det ska kunna fin- nas barnstugor som är kooperativa och att man ska kunna vara dagbarnvårdare åt eget barn till exempel.

Anf. 119 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! I dag är det kommunerna som styr om man får lov att starta olika alternativ. Är ni också öppna för att stärka de enskilda alternativen och deras rätt att starta? Eller ska det fortfarande vara kommu- nerna som avgör om de får etablera sig eller inte? Det är kanske där skillnaden ligger.

Kerstin Kristiansson Kar (S)

Anf. 120 Mona Jönsson (Mp)

Fru talman! Vi ser att det kommunala självstyret ska vara det som råder.

Anf. 121 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Fru talman! Jag vill inledningsvis, alldeles i slutet på debatten om familjepolitiken, passa på att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. För oss socialdemokrater är det familjepolitiska stödet en av grundpelarna i vår generella välfärdspo- litik. Familjepolitiken har som mål att minska de ekonomiska skillnaderna mellan barnfamiljer och familjer utan barn och garantera behov av stöd till ensamstående föräldrar och föräldrar till funktions- hindrade barn. Vi anser också att familjepolitiken ska stödja för- äldrarnas möjligheter att kombinera föräldraskapet med förvärvsarbete eller studier. Det familjepolitiska stödet ska alltså inte syfta till att ersätta arbetsin- komster eller studiestöd utan vara ett komplement. Mycket har gjorts under de senaste åren inom detta utgiftsområde. Jag vill understryka det, till skillnad från tidigare talare under debatten. Det tror jag också att de borgerliga företrädare som har stått i talarstolen före mig har upptäckt. Det handlar om höjningen av barnbidragen och förändringarna i för- äldraförsäkringen. De förändringarna och förbättring- arna har, tillsammans med maxtaxan i barnomsorgen och skolbarnsomsorgen, sammantaget lett till en positiv utveckling av barnfamiljernas situation. Från den 1 januari 2003 sker också en höjning av grundnivån i föräldrapenningen till 150 kr, som tidi- gare har nämnts. Det aviseras ytterligare en höjning från 2004, upp till 180 kr, om det statsfinansiella läget så medger. Detta bidrar naturligtvis till att stötta de människor som har en liten eller ingen inkomst. De två pappa- och mammamånaderna som har in- förts i föräldraförsäkringen har lett till att alltfler fäder än tidigare har valt att vara hemma med barnen. Ur barnens perspektiv är det oerhört viktigt att i en tidig ålder få den nära kontakten också med sin pap- pa. Det är också viktigt, vilket tidigare har understru- kits, ur ett jämställdhetsperspektiv. Den nu aviserade höjningen av inkomsttaket i sjuk- och föräldraförsäkringen från den 1 juli 2003, under förutsättning att ekonomin tillåter detta, är ytterligare en stimulansåtgärd i samma syfte. Det låga barnafödandet har under 90-talet upp- märksammats och diskuterats ofta. Dessbättre har den negativa trenden nu vänt och antalet födda barn i år förväntas bli det högsta antalet under de senaste sex åren. Det har inte skett av en slump. En starkt bi- dragande orsak är den trygghet som unga människor känner genom en fast förankring ute i arbetslivet men också genom de trygghetssystem som finns inom familjepolitikens område. Trygga människor vågar. Man vågar skaffa familj och man vågar skaffa barn. Detta visar, tycker jag, på ett mycket påtagligt sätt att socialdemokratisk familjepolitik håller och dessutom har hög legitimitet ute bland människorna. Vi ska naturligtvis förbättra inom de nuvarande systemen i den takt tiderna medger, behoven föränd- ras och ekonomin tillåter. Men det finns ingen som helst anledning att göra en kursändring av den typ som förordas från borgerligt håll. Höstens val visade också med all önskvärd tydlighet att detta är vad väljarna vill. De unga människorna sätter trygghet och välfärd före stora skattesänkningar. En satsning på vård, omsorg, barn och familjer är mycket viktigare för unga människor. Då känner man trygghet. Hellre det än några hundralappar ytterligare kvar i plånboken. Mycket har sagts under debatten, så jag har strukit en del av mitt tal. Jag vill avslutningsvis än en gång yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Kerstin Kristiansson Kar (S)

Anf. 122 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Det är positivt att det finns en gemen- sam syn på att man måste förbättra barnfamiljers situation och att den viljan och önskan finns över alla partigränser. Sedan vill vi göra det på lite olika sätt. Jag har sett effekten av till exempel maxtaxan. En mängd familjer har faktiskt fått ökade kostnader för sin barnomsorg. För mig blev det väldigt avigt när Socialdemo- kraterna lade fram ett förslag som gynnade dem som redan har det gott ställt. Varför började man inte med de grupper i samhället som verkligen hade behövt den förstärkningen och byggde underifrån i stället?

Anf. 123 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Fru talman! Jag har mött många reaktioner på maxtaxan inom skolbarnsomsorgen och barnomsor- gen i valrörelsen hemmavid. Alla som inte berörs av maxtaxan resonerar ungefär på det sätt som Annika Qarlsson gör. Men jag har mött metallarbetaren och sjukvårdsbiträdet. De har sagt att de har sett uppenba- ra lättnader varje månad. Många av de människor som befinner sig i de inkomstlägena har till och med ringt till kommunerna och frågat: Är det något fel eftersom jag har fått så låg avgift till barnomsorgen den här månaden? Det var i början, när maxtaxan infördes. Jag vill inte kalla metallarbetaren och sjukvårds- biträdet för höginkomsttagare. När de båda finns ute i förvärvslivet får de sammantaget en relativt sett god inkomst. Men vi vill också att unga människor ska vara ute i förvärvslivet och tjäna till sin försörjning. Maxtaxan bidrar mycket till att stimulera arbetslinjen.

Kerstin Kristiansson Kar (S)

Anf. 124 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Själv tillhör jag de handelsanställda. Min inkomst var den jag nämnde förut när jag drog vårt skatteförslag. Min man är skolvaktmästare. Vi var en sådan familj som faktiskt hamnade på förlust- sidan. Vi fick höjda barnomsorgsavgifter. Jag vet många fler med mig som fick det. Jag var inte ensam i den situationen. Vid det tillfället var det kanske inte så stora pengar, inte så många kronor. Men det finns inga marginaler när man lever på de lönerna. I dag, när jag har en inkomst på 43 200 kr i måna- den, har jag inte högre barnomsorgsavgift fast jag mycket väl skulle kunna klara av det. Jag kan känna att det ger så tokiga signaler när man börjar där. Var- för började man inte underifrån? Jag har ytterligare en komplettering. Någonstans måste man också fundera på arbetssituationen för barnen. Det finns barn som i dag får vistas allt längre tider i barnomsorgen. För vuxna sätter vi en gräns på 40 timmar. Vad är en rimlig gräns för hur långa ar- betsdagar våra barn ska ha?

Anf. 125 Kerstin Kristiansson Kar (S)

Fru talman! Jag känner inte alls igen mig i den be- skrivning som Annika Qarlsson ger. Jag vet inte vilka Annika Qarlsson har mött, utom möjligen sig själv och sin man, under denna valrörelse. Jag har mött många. Många var våldsamt glada över att maxtaxan infördes och var rädda för att den skulle bort, om olyckan hade varit framme och vi hade fått en bor- gerlig regering. Vi har också sett detta genom det stöd vi fick av dessa människor i valet. De har själva sett i plånbo- ken att de via maxtaxan fått det bättre. Så är det, Annika Qarlsson. Jag kan inte förstå vilka referens- ramar hon har. Vad gäller antalet timmar för barnen inom barn- omsorgen har det kanske blivit på det viset som sägs här. Det är något som kommunerna, och föräldrarna tillsammans, bör diskutera. Det har ingenting med lagstiftning och annat att göra, för vi kan nog inte lagstifta om hur länge barnen ska vara inom barnom- sorgen. Jag är övertygad om att föräldrarna tar sitt fulla ansvar.

Anf. 126 Berit Andnor (S)

Fru talman! I går var jag på Stadsmissionen på Södermalm. Anledningen var att jag ville träffa före- trädare för verksamheten. De, liksom Frälsningsar- mén, säger att de möter fler barnfamiljer än tidigare, framför allt ensamstående föräldrar, som har svårt att få pengarna att räcka till. Det är en varningssignal för oss alla, och jag tar den på allra största allvar. Därför åkte jag dit för att träffa dem och diskutera detta. Samtidigt kan vi konstatera, precis som Kerstin Kristiansson Karlstedt sade, att för barnfamiljerna har den disponibla inkomsten ökat med 12 ½ % mellan åren 1999 och 2002. Detta ser vi när vi tittar på de indikatorer som vi sätter upp för att mäta hur den disponibla inkomsten utvecklas i samhället. När det gäller de ensamstående föräldrarna med barn ligger utvecklingen på en något lägre nivå. Vi får alltså två helt motstridiga bilder förmedlade till oss. Dels har vi den verklighet vi möter på Fräls- ningsarmén och Stadsmissionen, dels den vi kan läsa av när vi tittar på statistiken och jämför hur fördel- ningen av inkomsterna ser ut. Den slutsats jag drar av detta är inte att någon har fel eller rätt. Tvärtom tror jag att det är viktigt att vi skaffar oss en bättre uppfattning om vad det är vi pratar om. Därför kommer jag att efter årsskiftet bjuda in till ett kunskapsseminarium där vi diskuterar de begrepp vi rör oss med när vi pratar om att ensam- stående föräldrar med barn har svårt att få pengarna att räcka till. Jag tror nämligen att det är sant. Samtidigt kan vi konstatera att den ökade syssel- sättningen och de förbättringar vi genomfört för barn- familjerna under de senaste åren för gruppen som helhet också inneburit att den fått det bättre. För oss socialdemokrater innebär detta att vi ännu tydligare måste prioritera de grupper som inte riktigt hänger med. Då är frågan hur de insatserna ska se ut. Tillsammans med Vänsterpartiet säger vi klart nej till den linje som inriktar sig på att gå över en mer behovsprövad prövning. För oss är den generella välfärdspolitiken oerhört central och grundläggande, eftersom det handlar om att skapa jämlikhet, rättvisa och trygghet för alla. Därför är det också oerhört viktigt att kunna höja taken i sjukförsäkring och föräldraförsäkring. Varför det? Ja, inte för att gynna höginkomsttagarna, utan framför allt för att se till att vi skapar en solidaritet och en sammanhållning i samhället som innebär att vi omfördelar. Den dagen vi får grupper som ställer sig utanför och inte vill vara med och betala, den dagen bryts hela systemet upp. Den dagen vi går in för behovs- prövade bidrag, den dagen vi går in och riktar in våra bidrag och prövar dig och mig, den dagen får vi ännu mindre resurser för dem som behöver dem allra bäst. Det är anledningen till den förändring i målsättningen som vi har inom detta politikområde, där vi klart säger att skillnaderna i de ekonomiska villkoren mel- lan familjer med och utan barn ska minska inom ramen för den generella välfärden. När vi fortsättningsvis diskuterar hur våra insatser ska utvecklas och förbättras framöver är det utifrån den grunden vi kommer att resonera. Det är möjligt, och ska också vara en av målsättningarna, att höja sysselsättningen och kombinera det med en politik för ökad rättvisa och minskade klyftor. Det är därför oerhört viktigt att de familjeekono- miska stöden tar sin utgångspunkt i detta. Det handlar också om att skapa ett handlingsutrymme, den verkli- ga valfrihet som Kalle Larsson pratar om. Den verk- liga valfriheten ska omfatta alla, inte bara några stycken. Det har sin grund i de värderingar som vi företräder, och det handlar om att skapa goda upp- växtvillkor, goda förutsättningar, för alla barn. Bar- nens bästa är utgångspunkten för vår familjepolitik. Det har tidigare nämnts vilka förbättringar som har gjorts. Låt mig ändå kort säga att barnbidragen, som vi höjt under de senaste åren, nu har nått den högsta nivån någonsin. Vi har, sett realt, aldrig haft så höga barnbidrag tidigare. Vi har byggt ut föräldraför- säkringen, och vi tänker fortsätta med det om vi har pengarna till det. Vi planerar att höja taket för att ta bort åtminstone ett av argumenten från papporna när de säger att de har svårt för att vara hemma, men också för att bevara principen om den generella välfärden. Vi tittar över underhållsstödet, och vi tittar också över bostadsbi- draget. Detta sammantaget, tillsammans med den ökade kunskap som jag inledningsvis nämnde, ska bilda den grund som gör att vi kan arbeta vidare och skapa en familjepolitik som har sin utgångspunkt i att vi vill skapa ett stort mått av jämlikhet, trygghet och solida- ritet i samhället. Men, som sagt, de varningssignaler som jag tyck- er mig kunna utläsa av det vi hört de senaste dagarna tar jag på allra största allvar. Vi har ett förfärligt 90- tal bakom oss. Vi har nu förbättrat sysselsättningen. De allra flesta har kunnat höja sin disponibla inkomst, men det krävs fortfarande insatser för dem som i dag har de knappaste resurserna, framför allt de ensam- stående föräldrarna med barn, som har svårt att få pengarna att räcka till. Låt oss fundera på hur vi framöver ska inrikta dessa insatser så att vi inte hamnar i en situation där vi skapar ett större mått av orättvisor och ojämlikhe- ter.

Anf. 127 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att jag uppskattar anslaget från socialförsäkringsutskottets tidigare ordförande, nuvarande statsrådet, Berit And- nor när det gäller barns situation. Det är sannerligen så att långt ifrån alla barn mår bra i välfärdslandet Sverige. Låt oss vara överens om målsättningarna att skapa ett gott liv för alla barn. Kerstin Kristiansson Karlstedt sade för en liten stund sedan att vi inte ska lagstifta om barns tid på dagis. Jag skulle vilja fråga statsrådet Andnor om det. Vi har ju en mycket strikt arbetstidslagstiftning som inte tillåter att man är på jobbet hur länge som helst. Det är ett skydd för vår hälsa och vårt välbefinnande som vuxna. För barn finns inte ett motsvarande skydd, och nu säger Kerstin Kristiansson Karlstedt att det uppenbarligen inte finns något behov av ett sådant skydd, eftersom vi inte ska lägga oss i hur länge barn är på dagis. Delar statsrådet verkligen den synen? Är det rim- ligt att barn tillbringar så mycket tid på dagis att det vida överstiger den tid vuxna tillbringar på jobbet?

Anf. 128 Berit Andnor (S)

Fru talman! Maxtaxan i barnomsorgen är en av de absolut viktigaste reformer vi har genomfört på sena- re tid just därför att den inte bara skapar en förbättrad ekonomi för barnfamiljerna, utan också för att den ger möjligheter till att kunna disponera sin arbetstid på ett helt annat sätt än tidigare. Inom barnomsorgen hade det utvecklats ett sy- stem med dagistaxor som var kraftigt tidsrelaterade. Taxorna var inte bara inkomstrelaterade utan också tidsrelaterade. En kvart för sent eller en kvart för länge innebar att avgiften åkte upp eller ned. Det var ett otroligt stressmoment för de flesta barnfamiljer. Genom maxtaxan kom vi ifrån det. Det förbättra- de situationen för barnfamiljerna och skapade ett utrymme för barnfamiljerna att kunna disponera sin arbetstid på det sätt de tyckte var bäst. Det skapade tillsammans med föräldraförsäkringen ett stort ut- rymme för flexibilitet som gör att man kan anpassa sin arbetstid utifrån de förhållanden man har i varje familj. Det var en reform som var positiv för både barnen och deras föräldrar.

Anf. 129 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Utgångspunkten även i statsrådets re- sonemang är att det är föräldrarnas situation som styr barnens vardag och barnens tid på dagis. Min fråga var: Finns det ingen gräns för hur länge man kan tillåta att barn är på dagis? När det finns begränsning- ar i arbetstid för vuxna är det då inte rimligt att man också funderar över om det är bra för barn att vistas längre tid på dagis än vad vi tillåter vuxna att vistas på jobbet? Maxtaxan har förvisso inneburit stora förändringar och förbättringar för många. De största förbättringarna har de fått som tjänar bra och som har det bra. Men frågan är: Har det blivit bättre för bar- nen?

Anf. 130 Berit Andnor (S)

Fru talman! Jag hävdar bestämt att maxtaxan i barnomsorgen har varit bra för barnen. Vi har kunnat skapa förutsättningar för att alla barn ska kunna vara på dagis. Det är inte ekonomin som ska vara avgö- rande för det som det har varit tidigare. Vi har gett rätten även till barn som har arbetslösa föräldrar att kunna vara på dagis. När människor blivit föräldralediga har de nu kunnat bevara möjlig- heten att ha barnen på dagis. Det har vi genomfört utifrån ett barnperspektiv just för att sätta barnet i centrum. Det är naturligtvis så att för långa vistelsetider på dagis kanske inte är det bästa. Men maxtaxan i barn- omsorgen har inte inneburit den utvecklingen. Det finns många undersökningar som visar att det inte är på det sättet. Det är en del i den propaganda som fortfarande förs från en del borgerliga partier mot maxtaxan. Det som är intressant att notera är att det i dag inte finns någon som är emot maxtaxan i barn- omsorgen. Slutligen när det gäller maxtaxan är det ändå så att vi har en avgiftsfri skola. Min förhoppning är att vi i framtiden också ska kunna ha en avgiftsfri förskola. Detta är ett steg på vägen. Det är en oerhört stor jäm- likhetsreform med barnen i centrum. Det är någonting helt annat, Sven Brus, än att förespråka sådana saker som att hemarbetet ska uppvärderas, som finns att läsa i Kristdemokraternas reservation. I grunden handlar det om att vi har olika synsätt när det gäller hur vi ska kunna skapa en bra familje- politik som är till för alla barnfamiljer och alla barn. Genom den socialdemokratiska politiken skapar vi förutsättningar för trygga och bra uppväxtvillkor för alla barn med en stor valfrihet också för alla föräldrar. Det gör man inte med den politik som kristdemokra- terna företräder.

Anf. 131 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att det känns väldigt bra att vi har en barnminister och att vi har en så "barnslig" statsminister att han inrättar en sådan post. Det är väldigt positivt. Berit Andnor sade att hon hade varit på Stadsmis- sionen. Vi som inte var där såg kanske på TV- nyheterna i morse. Det handlade om de 800 barn som är rotlösa och inte har något fast hem nere i Malmö. Vi kan se att det finns en klyvning. Det finns många som har det bra, men det finns också många som har det riktigt bedrövligt. Jag ska inte uppehålla mig vid det. Däremot skulle jag vilja gå in lite grann på frågan att få fler pappor att ta ett större ansvar i familjen. Det har ryktats om att föräldraförsäkringen ska delas upp rakt av och att föräldrarna inte ska kunna dela den sinsemellan. Från vårt håll har vi förespråkat att man ska se över hur man ska kunna arbeta med det som en stimulans. Genom ekonomiska styrmedel och på andra sätt ska man ge lite morötter så att människor tar till sig dessa viktiga frågor och försöker arbeta för jäm- ställdhet inom familjen. Det påverkar familjesituatio- nen, situationen på arbetsmarknaden och även ohälsotalen längre fram. Jag skulle vilja höra lite grann hur tankarna går. Tänker man börja med att göra det på frivillig basis med ytterligare ekonomiska stimulanser, eller ska det rakt av vara en lagstiftning som säger att hälften går till mamman och hälften går till pappan? Hur ser Berit Andnor på den frågan?

Anf. 132 Berit Andnor (S)

Fru talman! Låt mig som en kommentar också till Annika Qarlssons tidigare inlägg säga att det jag tycker är centralt och viktigt är att se att alla barn inte har det riktigt bra. Hur skapar vi de bästa förutsätt- ningar för att alla barn verkligen ska kunna ha trygga och goda uppväxtvillkor? Där skiljer sig vår syn. Frågan är vilka effekter de olika insatserna har som vi som förespråkar Annika Qarlsson och jag. Efter att ha lyssnat till Annika Qarlssons tidigare inlägg kan jag konstatera att de skattesänkningsför- slag som Centerpartiet nu för fram med denna politik mest kan få den kända beteckningen Ebberöds bank. Någonstans ska detta ändå finansieras. På vilket sätt skapar detta bättre uppväxtvillkor för de barn som Annika Qarlsson säger sig värna om? Sedan till föräldraförsäkringen. Där har vi för av- sikt att återkomma med direktiv till en utredning för att titta över föräldraförsäkringen ur ett genderpers- pektiv. Hur ska vi kunna skapa bättre förutsättningar för att få ett delat ansvar för barnen genom föräldra- försäkringen? Där vill jag återkomma. Vi har genom den utbyggnad av föräldraförsäk- ringen som vi genomfört - den ytterligare pappa- och mammamånaden och det höjda taket som vi planerar från halvårsskiftet - skapat förbättrade möjligheter. Jag tror att det kanske krävs också en del andra insat- ser. Jag måste få lov att återkomma i den frågan.

Anf. 133 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Det Berit Andnor tog upp först hand- lade lite grann om vårt skatteförslag. Jag skulle vilja påstå att vårt skatteförslag kanske främst vänder sig till dem som inte har fått del av de resursförstärk- ningar som gått till barnfamiljerna de senaste åren. Fortfarande finns det självklart familjer och barn som står helt utanför det sociala trygghetssystemet. De är inte hjälpta av skattesänkningar. Det är jag väl medveten om. Dem får vi inte lämna därhän. Det måste till andra åtgärder för att finnas där för dem. Vi ska inte ta bort den generella välfärden. Jag ser ett stort problem om inte ni har sett de sig- naler som jag har fått hemma. Det finns grupper som inte har fått del av skattesänkningarna. Eftersom de är i procent märker man om man har låg inkomst knappt av om det blir skattesänkningar i procent. De resurser som har tillförts via maxtaxan har också riktat sig till dem som har det gott ställt och har det bra. Visst förbättras läget för hela gruppen. Men det är en del som får det bra, och en del märker ingen förändring alls. Någonstans måste man ha fundering- ar på hur vi ska åtgärda detta. Hur ska vi nå även dessa grupper?

Anf. 134 Berit Andnor (S)

Fru talman! Just det, Annika Qarlsson. Hur ska vi göra då? Jag hävdar bestämt att det inte är med skat- tesänkningar som vi når dit. Skattesänkningar ska alltid betalas. Det är alltid någon som får betala. Det är inga pengar som ramlar ned uppifrån, om nu Anni- ka Qarlsson trodde det, vilket jag inte tror att hon gör. Men det ska betalas. Min uppfattning är att det utrymmet inte finns. Det krävs tvärtom insatser för att förbättra situatio- nen. Det är djupt felaktigt att påstå att vi inte skulle ha prioriterat barnfamiljerna de senaste åren. Det är precis tvärtom. Barnfamiljerna har stått främst när det gäller de förbättringar vi har genomfört under de senaste åren. Vi har höjt barnbidragen. Vi har byggt ut föräldra- försäkringen. Vi har höjt grundnivån i föräldraförsäk- ringen. Vi har infört maxtaxan i barnomsorgen. Det har inneburit oerhört stora förbättringar för de flesta barnfamiljer, ja för alla barnfamiljer. Barnbidraget är på den högsta nivån någonsin. Det, Annika Qarlsson, är att prioritera rätt och att prioritera rättvisa och jämlikhet.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 135 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Debatten handlar om makt. Det stämmer väl? Den handlar om makt över livet. Det handlar om hur man ska få livet att gå ihop, att hinna med och att kunna bry sig om andra. Det handlar om att man som förälder ska kunna räcka till för sina egna och också för grannens barn, att kunna räcka till för jobbet och vännerna och att få vardagen att gå ihop. Då handlar det många gånger om både tid och pengar. Vi har tidigare i dag diskuterat ohälsan. Den har väl sitt ursprung i många saker - i maktlöshet och i att människor saknar arbete och pengar. Vi kan kon- statera att det finns en mängd orsaker, men att allde- les för många människor i dag i Sverige mår dåligt och att de antagligen inte känner att de har tillräcklig makt över sitt eget liv. Kan det ha något att göra med att i dag i Sverige betalar nästan alla åtminstone sex kronor av tio i skatt? Sex arbetade timmar av tio jobbar man för någon annan. Då blir det ibland svårt att få tiden att räcka till för annat. Det blir svårt att få pengarna att räcka till, och man upplever kanske att man inte har tillräckligt mycket makt över sitt liv. Det är andra, som statsrådet Andnor, som bestämmer hur man ska ha det. Många blir beroende av bidrag för att de ska kun- na betala höga skatter. Många kan inte påverka ge- nom att arbeta mer, för välfärdssystemen i dag i Sve- rige har rätt så höga trösklar. Välfärdssystemen har, som vi också har diskuterat i dag, sina vita fläckar. Jag har funderat en hel del över föräldraförsäkringen då jag har träffat många studenter som känner att den absolut inte är till för dem när de får barn. Det finns också många egenfö- retagare som upplever att det finns vita fläckar i tryggheten, och utlandsarbetare som kommer hem och märker att de här systemen inte var riktigt till för dem. Kan det vara så att det generella välfärdssystem som talare efter talare har talat så gott om inte funge- rar så bra? Kan vi inte åtminstone från talarstolen få ställa oss den frågan? Samtidigt kan vi konstatera att inget annat land beskattar låg- och medelinkomstta- garna så hårt. Inget annat land tar sex kronor av tio från ett sjukvårdsbiträde. Det är många gånger de med de lägsta inkomster- na som har svårast att kvalificera sig till systemen och få ut tillräckligt mycket från dem. Det är också många ur de här grupperna som drabbas allra hårdast när tillväxten viker och när jobbtillfällena minskar på grund av ett högt skattetryck. Nu, i det här betänkandet och framöver, diskuteras helt andra problem än att få tiden och livet att räcka till. Här handlar det om att höja ersättningsnivåerna för välavlönade pappor. Det finns pengar - så utställs det i alla fall, fast det är lite osäkert just nu. Nästa stora grej är att man ska höja taken. Det riktar sig verkligen till dem som kanske har lite bättre margi- naler än dem som så många har stått och ömmat för tidigare i dag. Många av de som nu skulle dra nytta av att det blir höjda tak är de personer som också har fått bingo i maxtaxelotteriet, där det finns en grupp som betalar - alla barnen. Barnen betalar med större barngrupper och på sikt också en utarmad mångfald där det kanske bara blir de kommunala dagisen som kommer att finnas kvar, med utbränd personal, jättestora barn- grupper och oftast längre dagar på dagis. Jag skulle vilja säga att de generella välfärdssy- stemen har en mycket dålig träffsäkerhet. Jag vill också drista mig att ifrågasätta jämställdhetsperspek- tivet. Vad får det för konsekvenser när man inte kan välja själv? När vi skapar ett enda system till exempel i föräldraförsäkringen så är det få kvinnor som kan säga: Jag skulle vilja börja jobba igen efter åtta må- nader! Då får man nämligen inget dagis, eftersom de allra flesta - mamma eller pappa - förväntas vara hemma till dess att barnet är ett och ett halvt år. Men tänk om man är ensamstående och skulle vilja ha en lite annorlunda lösning! Vi borde se mer på detta som en kvinnofälla. Jag träffar många väninnor och kvinnor som upplever att den långa och generösa föräldraförsäkringen kan ha motsatt syfte, det vill säga att den konserverar den gamla strukturen. Här handlar det om att på något sätt nu försöka tvinga hem papporna. Det är väl vällov- ligt, men jag skulle hellre se att man inte fattade så- dana beslut på politiska grunder utan att var och en känner att man har ansvar för sina egna barn och har möjlighet att alldeles själv avgöra hur man vill lägga upp det hela. Jag ser också problem med den styrning som vi har i dag därför att det finns så lite kvar av alternativ barnomsorg. Hur ser det ut i dag? I Stockholm, som jag själv har lång erfarenhet av, vet vi att dagmam- morna är utrotningshotade. De finns knappt längre. Många kunde gå till öppen förskola och kyrkis - många av dem som försökte pussla med tid och peng- ar för att kunna vara hemma lite och arbeta en del och samtidigt ändå ge sina barn en pedagogisk möjlighet. De möjligheterna rycks nu undan eftersom alla tving- as in i maxtaxereformens välsignelse och in i den kommunala barnomsorgen. Eftersom man har satt så låga ersättningsnivåer och eftersom man inte får betala mer blir också kon- sekvenserna av detta att de kvinnor, män, företag, föräldrakooperativ och personalkooperativ som driver dagis säger att de kommer att ha svårt att klara att ha kvar sina dagis. Det är dagis som har inneburit ett nyttigt och vettigt mångfaldsperspektiv. Men nu finns inte de ekonomiska förutsättningarna. Då finns bara de kommunala dagisen kvar, för de kan inte stänga. Och där mår många barn dåligt i dag. I dag är det bara de rika som har råd att skapa för- utsättningar för sin alldeles egna barnomsorg. Men vi vet att många människor skulle vilja påverka mycket mer själva när det gäller hur de ska ta hand om sina barn när de är små just för att få tiden och livet att räcka till. Det som slår mig när jag lyssnar på diskussionen är att allt blir politik. Miljöpartiet är jättekaxigt, för nu har man fått en kontaktdag till. Här ska vi sitta och bestämma på politisk väg hur många kontaktdagar det ska vara och hur mycket det ska vara av si och så och hit och dit! Människor är olika. Familjer är olika. Varför kan vi inte ge människorna makten tillbaka? Det handlar om makten att bestämma själv, att be- hålla lite mer av sin egen inkomst och slippa bli så beroende av vad vi sitter och bestämmer i den här församlingen och i våra fullmäktigeförsamlingar runtomkring i landet. Jag skulle vilja säga att vi är snärjda i systemet, och det är därför jag vill ifrågasätta det generella välfärdssystemet. Det klår människor på deras egna pengar, minskar människors handlingsutrymme och styr dem till ett visst beteende som jag tror är skadligt för ett civilt och växande samhälle i det långa loppet. Statsrådet Andnor ska ha ett kunskapsseminarium om den kris som vi nu ser inför julen för många män- niskor, inte minst ensamstående med barn. Kan det kanske vara så som LO-ekonomen Dan Andersson säger i dagens Aftonbladet? Aftonbladet har nu i flera dagar visat just på baksidan av den generella väl- färdspolitiken och den kris som råder i dag i Sverige. Många har inte råd att betala sin egen julmat en gång. Kan det vara så som Dan Andersson säger, nämligen att makten i dag är koncentrerad till medelklassen och att medelklassen inte bryr sig om de fattiga? I stället för att se orsakerna ser man bara till antalet bidrags- beroende. Det kanske är så. Jag skulle i alla fall kunna hävda att de reformer som har införts på senare tid inte har riktats till de ensamstående lågavlönade kvinnor som nu figurerar i Aftonbladet under de senaste dagarna. Det är kvinnor som inte har råd att fira jul. Om Berit Andnor hade frågat dem så tror jag att hon hade fått veta att många av dem tvingas att betala sin inkomstskatt. Det är väl tur det, men det är samtidigt ett stort misslyckande för socialdemokratisk bidragspolitik. Om Berit Andnor tar detta på allvar så tycker jag att hon och jag skulle ha ett eget kunskapsseminari- um. Det första som jag skulle vilja få henne att ac- ceptera är det självklart enkla: Människor som betalar skatt ska inte behöva bidrag och de som får bidrag ska inte tvingas betala skatt. Jag nämnde inte Kalle Larsson inledningsvis då det bar mig emot. Nu när han sitter här kan jag dock inte låta bli att säga att det är roligt att höra honom prata om skatt efter bärkraft. Det är precis det vi mo- derater föreslår. Vi vill för barnfamiljer införa ett extra grundavdrag med 12 000 kr per barn per år 2003 och upp till 15 000 kr år 2004. Det skulle betyda ett antal hundralappar per barn i varje barnfamilj, som då skulle växla bidragsberoende mot att i stället få behålla mer pengar av sin egen inkomst. Detta är just att betala skatt efter bärkraft. Vi vill också införa en barnomsorgspeng så att människor ska kunna välja sin egen barnomsorg, vare sig man kan betraktas som höginkomsttagare eller låginkomsttagare. För oss handlar detta om att ge makten över livet tillbaka till människorna. Vi vill få människor i Sve- rige att må bättre. Jag beundrar föräldrar i Sverige. Jag tycker att det är fantastiskt att se deras engage- mang och deras ambitioner för sina barn. Men jag förstår också att många sliter ut sig för att få jobb, familj och fritid att hänga ihop. Och det är klart: Om man jobbar sex timmar av tio åt någon annan, om man avstår sex kronor av tio, blir det svårt att få det att hänga ihop, detta särskilt som man har väldigt dålig valfrihet i de generella systemen. Jag har i dag lyssnat på både Berit Andnor och fru Karlstedt, som heller inte verkar vilja erkänna pro- blemen. Jag säger bara maxtaxereformen, där vi tyd- ligen har två helt olika verklighetsbilder. Jag säger också de vita fläckarna i föräldraförsäkringen, som inte har berörts. Och det är väl så: Är man socialde- mokratisk politiker vet man bäst själv. Men det jag märker är att ni framför allt drivs av att försvara era egna system. Ni sätter systemen före människorna och barnen.

Anf. 136 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Det är intressant att lyssna på Gunilla Carlsson. Man hade kunnat tänka sig att denna attack på den generella välfärden i grunden berodde på att moderater aldrig har begripit själva tankegången. Jag tror dock att det är precis tvärtom. Jag tror att den generella välfärden, där det skapas klassallianser mellan det som kan kallas medelklassen och arbetar- klassen vilka innebär att man har ett gemensamt in- tresse av att upprätthålla en rättvis fördelning av sam- hällets resurser, är just det som Gunilla Carlsson och hennes parti har för avsikt att attackera. Ett samhällssystem där man påstår sig öppna för valfrihet men i själva verket öppnar för ökade klass- klyftor - rejäla skattesänkningar i procent ger ju mer pengar till dem som redan tjänar mycket och mindre till dem som inget arbete har eller har låga inkomster - är ju det system som Moderaterna på punkt efter punkt, på utgiftsområde efter utgiftsområde, faktiskt förespråkar. Det är därför skattesänkningarna på tiotals miljarder ska genomföras. Det är därför den ytterligare karensdagen ska läggas till för att sätta press på dem som nu är hemma och lata och bara påstår sig vara sjuka. Det är därför man säger nej och historiskt har sagt nej till varje förslag om förbätt- ringar av den sociala och generella välfärden. Det är ingen överraskning att vi här står på olika sidor. Men det som ändå irriterar mig något är att Gunilla Carlsson framställer sitt eget partis politik som en politik som gynnar dem med ingen eller låg inkomst. I själva verket vet vi ju att det system som Gunilla Carlssons parti företräder finns genomfört på många håll i världen. Vi vet också att de som har låga inkomster där har så låga inkomster att de inte ens klarar att överleva på dessa. De måste ha flera an- ställningar för att över huvud taget ha råd att betala hyran och maten.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 137 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Jag läser ur Aftonbladet: En av tre har inte råd med julklappar. Klyftorna ökar. Bidragen släpar efter. Klyftorna mellan fattiga och rika blir allt större. Detta är ingen politik som jag behöver ta ansvar för. Detta sker i ett land som har världens högsta skattetryck men en välfärd som släpar efter högst väsentligt, ett land där skattetrycket på dem med de lägsta inkomsterna är oerhört högt. Någon betalar ju skatterna, Kalle Larsson. Om Kalle Larsson vill kan jag visa en OECD-rapport som visar att det relativt sett är låg- och medelinkomsttagarna i Sverige som betalar kalaset medan de med lite högre inkomster kommer relativt lindrigt undan. Det är ju detta som jag kritiserar; sedan får Kalle Larsson göra vilka svartmålningar som helst av den politik jag företrä- der. Jag företräder en politik där människor ska få be- hålla mer av sin egen lön, där man ska få mer frihet och där inte politikerna ska styra riktigt lika mycket. Jag tror också att det är just de med de lägsta in- komsterna och minsta marginalerna som kommer att känna av detta mest, eftersom vi också parar det med en valfrihetsrevolution. Det är då vi kan få lite rättvi- sa. Just det jag har visat, just den politik som Väns- terpartiet understöder, gynnar ju just det som Dan Andersson identifierar som medelklassen, som har fått oerhört generösa förmåner de senaste åren av Socialdemokraterna. Den verklighet vi har i dag i Sverige är socialdemokratins och Vänsterns verklig- het, och det är någonting som jag inte skulle vara vare sig stolt över eller nöjd med om jag hade ansvaret. Det är den jag kritiserar, och det är den jag vill ändra. Sedan får Kalle Larsson vara skärrad över att jag använder en retorik som han kanske inte känner igen. Men jag tror att det är oerhört viktigt att vi nu ser var bristerna i välfärden är som störst.