Kvinnors arbetsmarknad

Motion 2002/03:A365 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Inledning 3

Kvinnomaktutredningen 3

Vad beror skillnaderna på? 4

Lön efter kön 5

Arbetstider 6

Invandrade kvinnor som buffert 7

Anställnings(o)trygghet 7

Ohälsa och kön 8

Våld och hot på kvinnors arbetsplatser 9

Könsneutral arbetslöshetsersättning 9

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om partsgemensamt organ samt skapandet av en kommunikationsplan för en aktiv spridning av kunskap om kvinnors och mäns tillgång till ekonomisk makt och resurser.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om feministiskt perspektiv på insatser för att utjämna könsskillnader.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvärdering av försök med arbetstidsförkortning beaktar kvinnors och mäns arbetssituation och förutsättningar för omfördelning av obetalt arbete.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den utredning som ser över arbetsrätten lämnar en särskild redogörelse över hur könsperspektivet beaktats samt ger förslag på åtgärder för att snabbt minska antalet visstidsanställningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en kommande utvärdering av arbetsskadeförsäkringen skall ha ett könsperspektiv.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om orsaksanalys samt åtgärdsförslag på hur våld och hot på arbetsplatserna skall kunna minimeras.

7. Riksdagen begär att regeringen låter tillsätta en utredning om översyn av inträdeskraven i arbetslöshetsersättningen ur ett könsperspektiv enligt vad i motionen anförs.

1Yrkande 5 hänvisat till SfU.

Inledning

I situationen på arbetsmarknaden avspeglas vilka maktförhållanden som råder i samhället. Den är indikatorn på den fackliga styrkepositionen kontra arbetsgivarmakten. Den avslöjar också klasskillnader och könsförtryck. Kvinnor har historiskt aldrig tilldelats samma plats i det offentliga livet eller när det gäller yrkesarbete. Kvinnor har alltid genom tiderna utfört arbete, men vad som kommit att bli betalt s k förvärvsarbete har haft mannen som norm. I dag har Sverige på många sätt kommit att bli föregångsland när man talar om villkor och utrymme för kvinnor och män. Vi har i internationell jämförelse en mycket stor andel kvinnor i förvärvsarbete. Orsakerna till detta är flera, men huvudsakligen handlar det om vår politik för full sysselsättning och vår generella välfärd, där offentlig sektor och utbyggd barnomsorg är centrala delar.

Det är viktigt att vi skapar en arbetsmarknad som är öppen för alla på lika villkor. Rätten till eget arbete och försörjning är en huvudprioritering när det gäller bekämpandet av samhällsorättvisor. Könsmaktordningen, som systematiskt underordnar kvinnor och överordnar män, präglar också dagens arbetsmarknad. Kvinnor missgynnas och diskrimineras inom en rad områden. Könsmaktordningen kan avläsas i att kvinnor diskrimineras när det gäller lönesättning, anställningstrygghet, arbetstider, a-kassa, skydd vid arbetsskador, tilldelning av arbetsuppgifter etc. Klasskillnaderna slår också igenom. De allra största orättvisorna utsätts LO‑kvinnor för, och då främst de unga. De har de sämsta arbetsvillkoren vad gäller trygghet i anställning, möjlighet till inflytande över arbetets uppläggning och risk för våld och hot om våld. Arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar för att arbeta mot könsdiskriminering, men det är också ett ofrånkomligt faktum att politiken måste bli bättre på att ta ett övergripande ansvar i dessa frågor.

Svensk arbetsmarknad är starkt könssegregerad. Den uppluckring vi kunde se under 1970‑talet avstannade under 1990‑talet. Offentlig sektor är fortfarande en viktig arbetsmarknad för kvinnor och något mer än varannan kvinna som är ute i förvärvslivet arbetar inom denna sektor. Därmed är den offentliga sektorn fortfarande en grundbult i kvinnors möjlighet till egen försörjning. Könsuppdelningen finns också i den horisontella strukturen. Genomgående för hela arbetsmarknaden, både i privat och offentlig sektor, är att kvinnor återfinns på lägre befattningar, med lägre löner, medan män i större utsträckning är chefer, har högre befattningar och också högre löner. Med andra ord återfinns kvinnor och män på olika arbetsmarknader, där kvinnors arbetsmarknad är väsentligt smalare, med lägre löner och sämre möjligheter till kompetensutveckling och befordringsgång.

Kvinnomaktutredningen

Frågan om fördelningen mellan kvinnors och mäns ekonomiska makt finns grundligt analyserad i Kvinnomaktutredningen från 1998, som utgör en enorm kunskapskälla. För att jämställdhetsarbetet ska gå framåt är det avgörande att berörda aktörer utgår från denna kunskap i sitt arbete. Inte minst gäller detta inom det arbetsmarknadspolitiska området. Vänsterpartiet delar även synen med Kvinnomaktutredningen när det gäller åtgärder. Som incitament i arbetet för en rättvis lönesättning föreslår vi att regeringen tar initiativ till uppbyggnad av ett partsgemensamt organ som har till uppgift att verka för en genomtänkt icke-diskriminerande lokal lönesättning. Behoven av kunskap och metodik är stora på arbetsplatserna och här skulle organet erbjuda hjälp och utbildning. Regeringen bör också utifrån den samlade befintliga kunskapen i Kvinnomaktutredningen skapa en kommunikationsplan för en aktiv spridning av kunskap i fråga om kvinnors och mäns tillgång till ekonomisk makt och resurser. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Vad beror skillnaderna på?

Klyftan mellan kvinnors och mäns utrymme och inkomster på arbetsmarknaden uppstår och upprätthålls på tre sätt: genom lönediskriminering, i könsarbetsdelningen och genom olika grad av betalt arbete. De tre sätten har olika aspekter och kräver till viss del olika strategier. Alla har dock strukturella orsaker. Kvinnor underordnas genom att deras arbete värderas lägre än männens. Det handlar om hur fördelningen mellan det betalda och det obetalda arbetet ser ut, om att kvinnor fortfarande har ansvaret för omsorgsarbetet, både det betalda och det obetalda. Det går också att se förklaringar i det ekonomiska systemet. Det minskade ekonomiska utrymmet för offentlig verksamhet har begränsat möjligheten för de kvinnor som bär upp denna verksamhet att kräva rättvisa löner och arbetsvillkor.

Dessa olika förklaringar förstärker och upprätthåller varandra. För att få till stånd en förändring måste åtgärderna ta hänsyn till denna komplexitet. Det är också avgörande att åtgärder och beslut verkligen syftar till att bryta könsmaktordningen. För att detta ska ske krävs det att dessa åtgärder genomförs mot bakgrund av en feministisk analys. Jämställdhetspolitiken ska nu utvecklas i feministisk inriktning. Detta innebär ett ifrågasättande av mannen som norm och återverkar på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Könsstrukturen på arbetsmarknaden visar sig bl.a. i form av lönediskriminering. Det handlar dels om de skillnader i lön som inte kan förklaras av arbetstider, olika erfarenheter, utbildning, ålder och liknande faktorer, dels om en ojämlik värdering.

Diskrimineringen är både kollektiv och individuell. Den kollektiva diskrimineringen handlar om att kvinnors och mäns arbete värderas olika även om innehållet i arbetsuppgifterna är likvärdiga i form av exempelvis ansvar och krav. Detta är något som JämO, via arbetsvärdering, har drivit till domstol, men inte fått rätt. Den individuella diskrimineringen är den där två personer av olika kön hos samma arbetsgivare, med likvärdiga arbeten, har olika lön. Inte heller här har JämO haft framgång i domstol. Även könsarbetsdelningen är en faktor som påverkar kvinnors och mäns situation på arbetsmarknaden. I samhället råder strukturer som håller isär könen. Kvinnor och män ses som i grunden olika och förväntas därmed ägna sig åt olika saker. Dessutom råder en hierarkisk uppdelning där mäns görande betraktas som mer värt än kvinnors. Resultatet av detta tydliggörs på arbetsmarknaden genom att kvinnor återfinns på lägre befattningar, med lägre löner, medan män i större utsträckning innehar chefspositioner.

Den segregerade arbetsmarknaden är ytterligare en omständighet som spelar in i den totala bilden. Kvinnor arbetar i dag både i offentlig och privat sektor, medan män till största delen begränsar sig till privat sektor. De olika arbetsuppgifterna är dessutom olika värderade. Inom den offentliga sektorn är 73 % av alla anställda kvinnor. Under hela 1990‑talet har den offentliga sektorn drabbats av nedskärningar och besparingar. Detta har skett på de anställda kvinnornas bekostnad. Vänsterpartiet utvecklar i en annan motion sin syn på hur stat, kommun och landsting bör ta sitt arbetsgivaransvar, samt hur en förstärkning av kommuner och landsting för att få till stånd rättvisa löner bör gå till.

Det råder också en könsmässig uppdelning mellan olika yrkeskategorier, och det finns en stark tendens att värdera de manligt dominerade yrkena högre. Arbetsmarknaden är även vertikalt uppdelad. Det innebär att män har lättare att göra karriär och nå chefspositioner. Detta påverkas dels av vilka yrken kvinnor och män har, dels av att exempelvis föräldraskap påverkar kvinnors karrärmöjligheter negativt medan männens påverkas positivt.

För att ett arbete med att utjämna skillnaderna mellan könen ska vara framgångsrikt måste analys och åtgärder utgå från denna komplexitet och helhetssyn. Utgångspunkten måste vara ett utjämnande av makt och ansvar. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Lön efter kön

Löneklyftan mellan män och kvinnor minskar inte. Tvärtom har klyftan ökat om man räknar i kronor och ören. Totalt har kvinnor i Sverige endast 68 % av männens inkomster. Jämför man löner för heltidsanställda tjänar kvinnor i stället 82 % av vad männen gör. Utjämning av utbildning och arbetslivserfarenhet har inte gett effekt på löneklyftorna. Kvinnor har en lägre lönenivå än män inom samtliga sektorer på arbetsmarknaden. Den minsta skillnaden finns i den kommunala sektorn (90 %) och den största i landstinget (71 %). När statistiken standardvägts, dvs. när man tagit hänsyn till faktorer som ålder, hel- respektive deltidsarbete, utbildningsnivå, sektor på arbetsmarknaden, yrkesgrupp (enligt SSYK) är kvinnornas lön 92 % av männens. Uppdelat på sektor återfinns fortfarande den minsta skillnaden i kommunsektorn (98 %), medan skillnaden är störst i den privata sektorn (90 %). Att eliminera den könsrelaterade lönediskrimineringen är en av de viktigaste målen för att nå verklig jämställdhet. Ökad medvetenhet och skärpning av jämställdhetslagen är inte tillräckliga redskap för att minska de orättvisa löneskillnaderna mellan könen. I dag spelar jämställdhetslagen och arbetsdomstolen viktiga roller i detta arbete. Vänsterpartiet utvecklar i en särskild motion sina synpunkter på lagens möjligheter och brister.

Arbetstider

Arbetstiden är en central faktor i den ojämlika arbetsmarknaden. En överväldigande majoritet (80 %) av de deltidsarbetande är kvinnor. En del av dem som arbetar deltid har den arbetstid de vill ha, men många vill ha utökad arbetstid. Undersökningar visar att det i dag är ca 175 000 kvinnor som arbetar mindre än vad de önskar. En orsak till den höga andelen deltid beror på arbetsgivarens ovilja att erbjuda heltidsanställningar. Resultatet blir deltidsarbetslöshet för en stor grupp kvinnor. Vänsterpartiet har under lång tid drivit frågan om heltid som norm och regel och deltid som möjlighet och undantag. En annan orsak ligger i att kvinnor går ner i arbetstid för att få familjens tidsekvation att gå ihop. Kvinnor anpassar sina arbetstider till familj och barn, medan män inte låter sin arbetstid påverkas av om det finns barn eller inte i familjen. Detta är kostsamt för kvinnor. Kvinnor förlorar inte bara i form av sänkt lön, lägre pensioner och mindre social trygghet. Det är svårare att konkurrera om attraktiva jobb, karriärmöjligheter begränsas och löneutvecklingen påverkas.

Förvärvsarbete är en förutsättning för ekonomisk självständighet. Sedan 1970-talet har normen för veckoarbetstiden satts till 40 timmar. Den bygger på ett hemmafrusideal som inte varit verkligt sedan 1950‑talet. Arbetstiden har således inte sänkts i takt med kvinnors ökade förvärvsfrekvens. I stället har vi byggt upp ett system som innebär ökad stress och orimliga krav och som resulterat i att alltför många kvinnor dubbelarbetar, med ansvar för både betalt och obetalt arbete. Lösningen på detta är att männen ökar sin insats i hemmet. En sänkning av normen för vad som ska räknas som heltidsarbete är en viktig reform för jämställdhet mellan könen. Det skulle ge kvinnor och män mer likvärdiga förutsättningar för heltidsarbete. Dessutom kan arbetstidsförkortning bidra till ökad hälsa och minskad stress eftersom det underlättar kombinationen arbete–familj och ger mer tid för återhämtning. Arbetstidsfrågan har behandlats i en parlamentarisk kommitté, som bland annat prövat arbetstidsförkortning via en förändring av normalarbetstiden.

En utveckling av försök med arbetstidsförkortning där den dagliga arbetstiden förkortas måste skapas. I uppföljning och utvärdering av dessa måste redskap utvecklas för att se i vilken utsträckning kvinnors och mäns arbetssituation påverkats och om hur förutsättningarna för en omfördelning av obetalt arbete förändrats. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Invandrade kvinnor som buffert

Diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden påverkar självklart även kvinnor med utländsk bakgrund. Det gäller dels kvinnor som kommit till Sverige under de senaste åren och som aldrig fått chansen på arbetsmarknaden, dels kvinnor som varit i Sverige länge och nu har drabbats av nedsatt arbetsförmåga och höga ohälsotal. Kvinnor i allmänhet, och invandrade kvinnor i synnerhet, får fungera som en sorts buffert på arbetsmarknaden, inte minst i lågavlönade och lågkvalificerade arbetsuppgifter. För att bryta detta krävs att integrationspolitiken ges en medveten, tydlig och offensiv könspolitisk inriktning. Arbetet med att stärka dessa kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden måste därför utvecklas. Vänsterpartiet utvecklar sin syn på situationen för invandrade kvinnor i sin integrationsmotion, där vi föreslår att det skapas ett samlat handlingsprogram för att öka möjligheterna för kvinnor med utländsk härkomst att komma in på arbetsmarknaden.

Anställnings(o)trygghet

Flera olika undersökningar visar samstämmigt att praktiskt taget alla önskar fasta anställningar. Både kvinnor och män vill ha den ekonomiska och sociala trygghet som den fasta anställningen ger. Under 1990‑talet har det växt fram en rad olika typer av anställningar och arbetskontrakt. De tidsbegränsade anställningarna har ökat liksom personaluthyrning. Sammanlagt hade under första kvartalet 2001 drygt 525 000 personer någon form av tidsbegränsad anställning. För LO‑kvinnor i åldrarna 25–29 år har andelen tidsbegränsade anställningar i det närmaste fördubblats sedan 1990. Offentliga arbetsgivare är allra sämst på att erbjuda anställningstrygghet, och här återfinns en stor andel timanställda. I regeringens arbete för att staten ska bli en mönsterarbetsgivare och bryta de könsdiskriminerande inslagen är skapandet av trygghet på arbetsmarknaden ett avgörande steg. Behovsanställningar i form av personaluthyrning, oregelbundna eller tidsbegränsade anställningar har tydliga könsmönster. Liksom vid deltid ger tidsbegränsad anställning oftast lägre inkomst, vilket påverkar socialförsäkringarna och pensionen. Det blir även svårare att kvalificera sig för a-kassa, hyra en lägenhet eller låna pengar från banken. Andra aspekter handlar om rätten till sjuklön. På vissa avtalsområden är korta visstidsanställningar inte pensionsgrundande för avtalspension.

I det samarbete som inletts mellan regeringen och samarbetspartierna utgör åtgärder som begränsar antalet tillfälliga anställningar en viktig del inom arbetsmarknadsområdet. Vänsterpartiet har två prioriterade förslag på förstärkning av arbetsrätten för dem som arbetar på korta jobb. Det gäller dels att ge rätt till fast anställning om man arbetat 18 månader under en treårsperiod, dels att ta bort den form som kallas ÖVA (överenskommen visstidsanställning). Förutom anställningskontrakten har andra förändringar införts som i hög grad påverkar anställningstryggheten: dels försämring av turordningsreglerna, dels försämring av företrädesrätten. Tidigare kartläggningar av förändringar i turordningsreglerna visade att det är kvinnor som i stor utsträckning missgynnas av reglerna. Vänsterpartiet utvecklar i en annan motion sin syn på och förslag till återställandet av turordningsreglerna. En annan viktig del av anställningstryggheten är företrädesrätten. Den är viktig för att förhindra diskriminering, och infördes för att motverka att oseriösa arbetsgivare säger upp personal enbart för att kunna anställa andra. Företrädesrätten har försämrats genom att tiden förkortats från tolv månader till nio månader. Det innebär att föräldralediga och de som har tidsbegränsade anställningar, till stor del kvinnor, fått ett försvagat anställningsskydd. AD har dessutom i dom slagit fast att om den som har företrädesrätt till en tjänst inte genast kan tillträda, så har arbetsgivaren rätt att anställa någon annan. En företrädesrätt som enbart omfattar nio månader innebär ökade risker för missbruk från arbetsgivarens sida. Vänsterpartiet anser att tidsgränsen ska återställas till tolv månader.

Anställningsform och anställningsvillkor är en fråga om makt och maktlöshet med en tydlig könsdimension. Vänsterpartiet har tidigare poängterat vikten av att den översyn som Arbetslivsinstitutet på regeringens uppdrag genomför över den arbetsrättsliga lagstiftningen kompletteras med ett direktiv om könsperspektiv. Farhågan om att könsperspektivet inte ges tillräckligt utrymme får stöd i att detta perspektiv inte heller nämns i den preliminära disposition över arbetet som Arbetslivsinstitutet redovisat. Vänsterpartiet anser att tillgänglig kunskap och statistik visar på vikten av att särskilt beakta hur kvinnor påverkas av arbetsrättslig lagstiftning och osäkra anställningsvillkor. Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det lämnas en särskild redogörelse över hur ett könsperspektiv beaktats i arbetet. Till detta uppdrag bör också ingå förslag på åtgärder för att snabbt minska antalet visstidsanställningar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Ohälsa och kön

Hälsan har tydliga samband med kön och klass. De vanligaste långvariga sjukdomarna – som också tillhör de mest klassbundna – är sjukdomar i skelett- och rörelseorgan. Dessa sjukdomar är de i särklass vanligaste orsakerna till förtidspensionering, och ligger bakom hälften av alla nybeviljade förtidspensioner bland kvinnor. Orsakerna till många av dessa sjukdomar är hård och ensidig belastning, tunga lyft och påfrestande arbetsställningar. Man vet också att stress i arbetet påtagligt ökar riskerna för sjukdom och skador, likaså brist på inflytande och kontroll över den egna arbetssituationen. Stressdiagnoserna har ökat kraftigt och där är kvinnor i offentlig sektor starkt överrepresenterade.

Det finns även starka samband mellan hälsa och lön. De lågavlönade har den sämsta hälsan; låga löner hör ihop med dålig arbetsmiljö och liten frihet i arbetet. En rad förändringar i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen i början av 1990‑talet innebar att antalet anmälningar om såväl sjukdomar som olyckor drastiskt minskade. Många arbetssjukdomar osynliggjordes, något som i hög utsträckning drabbade kvinnor. Skärpta krav på bevisföring resulterade i att det blev svårare att få arbetssjukdomar som t.ex. belastningsskador och psykosociala skador godkända i försäkringen. Frågan om arbetsskadeförsäkringen har nyligen varit föremål för utredning och resulterat i förändringar som trädde i kraft den 1 juli 2002. Det är av stor vikt att de ändringar i arbetsskadeförsäkringen som nyligen genomförts följs upp och utvärderas med hänsyn till rättvisa mellan kvinnor och män. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Situationen för kvinnor och män skiljer sig också när det gäller ohälsa. Vänsterpartiet har tidigare lyft fram frågan om den markanta ökningen av bullerskador för kvinnor, en ökning som nästan uteslutande härrör från barnomsorg och skola. Detta är exempel på arbetsskada som har stark könsmarkör. I det pågående trepartssamtalet om förebyggande arbete om ohälsa framgår att man avser att inleda särskilda försök hos några av de stora offentliga arbetsgivarna för att förebygga och minska sjukfrånvaro. I samarbetet mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet betonas också att arbetet med ohälsan i stor utsträckning ska inriktas på kvinnors arbetsplatser, arbetsmiljöer och arbetsvillkor. Vänsterpartiet utvecklar i en annan motion frågan om könsperspektiv i ohälsomålet.

Våld och hot på kvinnors arbetsplatser

Sex av tio anmälningar om arbetsskador på grund av våld eller hot kommer från vård- och omsorgssektorn. Om även nollskadorna inkluderas (arbetsolyckor utan frånvaro) kommer åtta av tio anmälningar från vård och omsorg. Arbetsskador beroende på våld och hot är dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland män. Med andra ord finns kvinnorna där våldet och hoten i arbetslivet finns. För att minska våldet och skapa säkrare arbetsplatser krävs troligen en rad samverkande insatser som t.ex. utbildning och information, översyn av arbetets organisation och bemanning och fler könsuppblandade arbetsplatser. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att närmare analysera orsakerna till våldet och återkomma med ett samlat förslag på hur våld och hot på arbetsplatserna skall kunna minimeras.

Könsneutral arbetslöshetsersättning

Arbetslöshetsersättningen är en omställningsförsäkring som bygger på anställning och inkomstbortfallsprincipen. Principen utgår från tanken om allas rätt till arbete, men får som konsekvens att personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden också har svårt att komma in i trygghetssystemen. För den som har ett fast heltidsjobb är det inga problem att uppfylla arbetsvillkoret och inträdeskraven. Däremot är det svårt för deltidsarbetande och för dem som har olika former av tillfälliga anställningar. Eftersom det är kvinnor som har störst andel deltidsanställningar och tillfälliga anställningar är det tveksamt om gällande regler för arbetslöshetsersättningen kan anses vara könsneutrala. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning i syfte att se över inträdeskraven i arbetslöshetsersättningen samt att återkomma med förslag på hur dessa kan göras könsneutrala och undanröja diskriminering av korttids- och deltidsanställda.

Stockholm den 23 oktober 2002
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)	Mats Einarsson (v)
Marie Engström (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Sten Lundström (v)
Rossana Valeria (v)	Alice Åström (v)
Camilla Sköld Jansson (v)