Nya regler för arbetskraftsinvandring

Fru talman! Det är ingen nyhet för människor i dag att vi är alltmer beroende av kontakt och impulser över gränserna. Människor flyttar över nationsgränserna av många skäl; de har gift sig och vill sammanstråla med sin make eller maka, de flyr undan förföljelse eller de har hittat ett arbete i ett annat land. Vi för i stor utsträckning handel över nationsgränserna. Internationalismen är en verklighet - inte en abstrakt idé, en känsla på distans. Världen kommer till oss, och vi måste komma ut i världen. Det har talats en tid om den stora och svåra utmaning som hela den industrialiserade delen av världen står inför inom en inte helt oöverskådlig tid. Den äldre befolkningen som behöver vård och omsorg kommer att växa lavinartat, inte bara här i Sverige utan runt om i hela världen. Samtidigt kommer den arbetande delen av befolkningen att bli en allt mindre del i samhället. Tillgången till arbetskraft kommer att vara avgörande i framtiden för att vi ska garantera en god och fungerande välfärd. Detta kan kännas avlägset i en tid då varslen står som spön i backen, då utanförskapet och klyftorna i samhället växer och när skillnaden mellan dem som har och dem som inte har blir ett allt större problem i samhället. Men det är ändå en frågeställning som vi måste förhålla oss till redan i dag. Fru talman! I kväll inbjuder en av våra så kallade tankesmedjor till ett seminarium på temat Arbetskraftsinvandring mitt i lågkonjunkturen - går det ihop? Det är en relevant frågeställning, och det finns redan en rad funderingar som man kan koppla till det betänkande som vi debatterar i dag, om nya regler för arbetskraftsinvandring. Det finns många olika vinklingar. Hur ser den framtida åldersstrukturen ut i Sverige och i vår omvärld? Vilka är konsekvenserna av en alltmer globaliserad arbetsmarknad? Vad innebär ökad rörlighet på arbetsmarknaden för utvecklingen i Sverige och de andra industrialiserade länderna, för utvandringsländerna men framför allt för de berörda människorna? Vad krävs av den svenska arbetsmarknaden för att arbetskraftsinvandring ska få de resultat som vi önskar på såväl kort som lång sikt? Dessa och många andra frågor framhölls i den parlamentariska Kakiutredningen, som ligger till grund för dagens betänkande. Fru talman! Jag vill understryka att det verkar finnas en bred uppslutning kring de grundläggande förslagen om behovet av och möjligheterna för en ökad arbetskraftsinvandring till Sverige. Jag säger detta därför att det i tidigare migrationspolitiska debatter försökt hävdas att så inte skulle vara fallet. En genomläsning av såväl Kakiutredningen som dagens betänkande med reservationer talar sitt tydliga språk: Det finns en bred uppslutning kring de grundläggande förslagen. Men vi har från Socialdemokraternas sida, och i delar tillsammans med Vänsterpartiet, två reservationer, 1 och 2, vilka jag härmed yrkar bifall till. Dessa reservationer har sin bakgrund i vad Kakiutredningen kom fram till. Fru talman! Arbetskraftsinvandring är inget nytt fenomen. Här i Gamla stan i Stockholm finns fortfarande många namn som anknyter till den tid då människor från det som i dag är Tyskland flyttade hit för att arbeta. Till bruken i Uppland kom vallonerna, som byggde landet med hammarslag och eld. Under 1960-talet kom människor hit från Sydeuropa för att vara med och bygga välfärden. Den lagstiftning som i dag gäller har sin bakgrund i erfarenheterna av denna större offensivt organiserade arbetskraftsinvandring under högkonjunkturen på 1960- och början av 1970-talet. Arbetskraftsinvandringen kommer också att vara viktig för att säkra den generella välfärden i framtiden, dock inte den enda lösningen. Men den måste ske så att vi kan garantera ordning och reda på arbetsmarknaden. En högkonjunktur följs av lågkonjunktur och därmed en vikande arbetsmarknad. I just ett sådant läge fann riksdagen med alla partier och parterna på den svenska arbetsmarknaden att behovet av en väl fungerande och organiserad arbetsmarknad skulle hantera situationen, detta för att de arbetstagare som lockats till Sverige också skulle få ett värdigt liv i tider av lågkonjunktur. Ordning och reda på arbetsmarknaden måste råda, för alla på arbetsmarknaden, oavsett konjunkturläge. Ett mycket brett samförstånd fanns kring detta. I Kakiutredningen insåg man värdet av detta brett förankrade synsätt och att värnandet av såväl arbetsmarknaden som de enskilda arbetstagarnas situation i anslutning till arbetskraftsinvandring var en gemensam angelägenhet. Fru talman! I det förslag som nu ligger på riksdagens bord förändrar olyckligtvis utskottsmajoriteten detta förhållande. Detta beskrivs också i många remissyttranden i frågan. Den samsyn som funnits ska nu ersättas av att arbetsgivaren ensam ska ses som den som ska avgöra om önskad kompetens finns att tillgå i landet eller inom EU. Den arbetsmarknadsprövning som tidigare setts som ett gemensamt ansvarstagande förs bort, och ett prövningsansvar om avtals- och anställningsvillkor förs över till Migrationsverket. Vi socialdemokrater är oroade över denna förändring. Kakiutredningens förslag om bibehållen arbetsmarknadsprövning är ett viktigt stabiliserande instrument som utskottsmajoriteten nu vill släppa ur händerna. I utskottsmajoritetens förslag beskriver man arbetsmarknaden i ett brett spektrum. I en skrivning tar man upp arbetsgivarens roll och skriver om de anställda: "Dessa personer är många gånger utlämnade till oseriösa och hänsynslösa arbetsgivare som inte drar sig för att utnyttja deras utsatthet." Av beskrivningen kan man utläsa att även utskottsmajoriteten ser en fara i att arbetsgivaren ensidigt ska vara den som avgör behovet av arbetskraftsinvandring och hur arbetskraften kan utnyttjas på en alltmer globaliserad arbetsmarknad. Man drar dock inga slutsatser av sitt ställningstagande. Vi socialdemokrater har därför tagit fasta på vad fackliga organisationer men också andra tunga remissinstanser uttrycker och instämmer därför i Kakiutredningens slutsatser om behovet av en arbetsmarknadsprövning: en struktur som skapar stabilitet och en ordning och reda på arbetsmarknaden som kännetecknats av vad vi brukar kalla den svenska modellen. Att utskottsmajoriteten nu, trots sina uttalanden kring delar av vad som i dag utgör den svenska arbetsmarknaden, föreslår denna omsvängning är beklagligt och ett agerande som löper risk att sätta den svenska modellen under hårt tryck. I vår reservation föreslår vi avslag på regeringens förslag om vad som i utredningen kallas "spårbytet". I svensk migrationspolitik ges asylsökande under vissa förutsättningar möjlighet till så kallat arbetstillståndsundantag. Med detta tillstånd ges asylsökande möjlighet att under prövotiden få möta den svenska arbetsmarknaden och skaffa sig erfarenheter som är till gagn såväl vid kommande integration i samhället som inför ett eventuellt återvändande till hemlandet. Grunden vid asylsökande utgörs av prövning av individens skyddsskäl. Möjligheten att möta den svenska arbetsmarknaden är ett tillkommande instrument för att stötta individen och skapa en meningsfull tid under en annars jobbig prövotid vad gäller asylskälen. Fru talman! I betänkandet föreslås nu att asylsökande som fått avslag på sin asylansökan, men som kunnat jobba under prövotiden, under vissa förutsättningar ska kunna "byta spår" och ansöka om arbetskraftsinvandring inifrån landet. Vi socialdemokrater menar liksom många remissinstanser att detta förfaringssätt löper risk att undergräva asylsystemet. Det är allvarligt. Graden av arbetsförhet och inte skyddsskälen blir avgörande för uppehållstillståndet. Rätten till asyl får inte tummas på! Det handlar om människosyn och om människovärde. Utskottsmajoriteten beskriver också i betänkandet den utsatthet som många asylsökande hamnar i när deras uppehållstillstånd blir avhängigt en enskild arbetsgivares intyg vid en prövning om framtid som arbetssökande inifrån landet. Fru talman! I boken Migrantarbetare beskriver två kända journalister och debattörer med erfarenhet av internationell arbetsmarknad situationen som i dag gäller för många migrantarbetare i världen men också i Sverige. I intervjuer med enskilda personer men också med företrädare för fackliga organisationer ges en bild av en arbetsmarknadssituation som få av oss önskar. Den utsatthet som många hamnar i är bekymmersam, samtidigt som fackliga organisationer, skattemyndigheten med flera ger en oroväckande bild av utvecklingen: utnyttjande, utsatthet och avsaknad av traditionella skyddsmekanismer. Det förslag som regeringen framlagt om nya regler för arbetskraftsinvandring och det betänkande som i dag diskuteras lämnar en del övrigt att önska. I de delar där man har frångått den parlamentariska utredningens slutsatser skapar man lätt en bild av vad som i boken beskrivs om migrantarbetarnas situation. Vi socialdemokrater ser värdet i en ökad arbetskraftsinvandring såväl för individen som för Sverige och för utvandringsländerna. Detta förutsätter dock en struktur på arbetskraftsrörligheten som inte utarmar, skapar social dumpning eller oordning på en i övrigt fungerande arbetsmarknad. På frågan om arbetskraftsinvandring mitt i lågkonjunkturen går ihop blir svaret ja. Men ett ja på frågan kräver ordning och reda, och tyvärr tycks utskottsmajoriteten bortse från det. Jag yrkar därför än en gång bifall till reservationerna 1 och 2. (Applåder) I detta anförande instämde Matilda Ernkrans, Kurt Kvarnström, Jasenko Omanovic, Veronica Palm, Magdalena Streijffert och Siw Wittgren-Ahl (alla s).

Fru talman! Att människor flyttar mellan länder av olika skäl är en process som ställer krav på samhället. Om det hanteras rätt tillför det samhället nya erfarenheter, kunskaper och utmaningar. Skälen till att en individ migrerar kan vara många och sammansatta. Det kan handla om politiskt förtryck, om förföljelse på religiös, kulturell eller etnisk grund, om krig eller oroligheter i hemlandet eller om svåra levnadsförhållanden mer generellt. Vänsterpartiet vill ha en human migrationspolitik. En utökad möjlighet att komma till Sverige för att arbeta är en del av detta. Arbetskraftsinvandring innebär i sig stora möjligheter för såväl samhället som den enskilde. En väl fungerande arbetskraftsinvandring kan tillföra mycket till den enskilda individen liksom till svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad. Det ökar förutsättningarna att hantera arbetskraftsbrist inom olika branscher, bidrar med nya kunskaper och kontaktytor och förbättrar den enskildes frihet och möjlighet till försörjning. Av just dessa skäl har Vänsterpartiet sedan länge drivit på för att införa mer generösa regler för arbetskraftsinvandring från länder utanför Europa. Vi har länge sett fram emot att stå här i kammaren och debattera utformningen av en sådan reform. Dessvärre är det förslag som debatteras här i dag långt ifrån vad vi hade hoppats på. Fru talman! Det är viktigt att se i vilket sammanhang det här förslaget läggs fram. Den politik som högerregeringen för syftar ju till att minska arbetstagarnas makt på arbetsmarknaden. Detta gör man genom att försvaga fackföreningarna och skapa en tudelning av arbetsmarknaden, där andelen lågavlönade arbeten med dåliga villkor på den privata tjänstemarknaden förväntas öka. Genom försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen, försvagningen av arbetsrätten, rean på ungdomars arbete, skattesubventionerna på hushållsnära tjänster, nedskärningar på arbetsmarknadspolitiken, nedskärningar på vuxenutbildningen, privatiseringar av välfärdsverksamhet och straffskatter på medlemskap i a-kassan stimulerar man framväxten av en sådan marknad i Sverige. På denna otrygga låglönemarknad är det tänkt att ungdomar, lågutbildade och utlandsfödda ska jobba. Det är helt enkelt en traditionell högerpolitik som urholkar legitimiteten för hela skattesystemet och som syftar till att slå sönder solidariteten mellan människor. Det är viktigt att komma ihåg att det är just i detta sammanhang som regeringen och Miljöpartiet lägger fram sitt förslag. Fru talman! Arbetskraftsinvandring förutsätter enligt Vänsterpartiets uppfattning bibehållen ordning och reda på arbetsmarknaden och respekt för gällande villkor och kollektivavtal. För den enskilde migranten är risken annars stor för att hamna i kläm mellan olika intressen, att utnyttjas med sämre villkor och löner. När vi välkomnar människor till Sverige har vi också ett ansvar att göra vad vi kan för att förhindra att de utnyttjas eller far illa. Arbetskraftsinvandring får aldrig bli ett sätt att kringgå lagar och regler för att konkurrera med dumpade villkor. En huvudfråga i regeringens och Miljöpartiets förslag är att den myndighetsbaserade prövningen av brist och arbetskraftsbehov slopas. Enligt förslaget ska i stället den enskilde arbetsgivaren själv göra denna bedömning från fall till fall. Motiveringen till detta är att det är arbetsgivaren som bäst anses ha kunskap om vilken kompetens som behövs i företaget. Det här innebär att arbetsgivarna själva bestämmer behovet av arbetskraft utan att behöva ta hänsyn till om kompetensen finns i landet. Regeringen föreslår också att arbetskraftsinvandrarens uppehållstillstånd ska vara knutet till en anställning hos en enskild arbetsgivare. Det här innebär som man lätt kan förstå att den invandrade hamnar i en mycket stark beroendeställning till sin arbetsgivare utan möjlighet att ta till vara sina intressen. Arbetsgivaren blir inte enbart en överordnad på arbetsplatsen utan får också ett inbyggt migrationspolitiskt mandat. Om arbetsgivaren inte önskar behålla den anställde står han eller hon inte bara utan arbete utan hotas med avvisning ur landet om det inte inom mycket kort tid går att hitta en annan anställning. Ett självklart och grundläggande krav är därför att löner, anställningsvillkor, försäkringsskydd och övriga arbetsvillkor ligger på samma nivå som för yrket eller branschen i Sverige. Om det kravet inte möts finns risken att människor utnyttjas på arbetsmarknaden och att lönerna dumpas. I Sverige är det de fackliga organisationerna som har bäst kunskap om löner och anställningsvillkor. Därför är det viktigt att de ges reella möjligheter att yttra sig om och bevaka att löner och anställningsvillkor följs. Vi menar att den myndighetsbaserade prövningen måste finnas kvar, och vi menar att Arbetsförmedlingen är den myndighet som har den bästa förutsättningen för den uppgiften. Det är också viktigt att kontrollen av hur ordning och reda på arbetsmarknaden efterlevs förstärks jämfört med i dag. Exempelvis bör beviljandet, kontrollen och tillsynen av F-skatt skärpas för att man ska komma till rätta med att arbetstagare med hjälp av F-skattsedeln utges för att vara egenföretagare, vilket riskerar att användas som medel för att dumpa villkor och löner. Detta gör regeringens senaste förslag i frågan mycket problematiskt. Vi vill också öka kontrollen av bemanningsföretag och av att personer som blir uppsagda på grund av arbetsbrist ska ha företrädesrätt framförd inhyrd arbetskraft från bemanningsföretag. Fru talman! En annan huvudpoäng med regeringens och Miljöpartiets förslag är att asylsökande ska kunna byta kö - byta spår, kallar man det - och i stället söka uppehållstillstånd som arbetskraft. Detta framställs som en positiv sak. Den som har fått avslag på sin asylansökan sägs kunna få en ny chans. Vi är från Vänsterpartiets sida mycket kritiska till det här förslaget. Vi menar att det allvarligt hotar asylrättens grundprinciper. Att förslaget om spårbyte kommer nu är en del i en mycket olycklig utveckling. Trots mycket allvarliga brister i den svenska asylprocessen, och trots att människor fortfarande tvingas gömma sig utan rättigheter vare sig på arbetsmarknaden eller i samhället i övrigt, diskuteras nu i princip enbart frågan om arbetskraftsinvandring. Den tidigare tvärpolitiska uppslutning kring flyktingars rättigheter som fanns i denna riksdag är plötsligt som bortblåst. I en sådan tid är risken uppenbar för att personer i behov av skydd knuffas över i arbetskraftskön, och då har vi ju skapat en konjunkturanpassad migrationspolitik. Om alternativet är att återsändas till förföljelse eller väpnad konflikt, vilka villkor och vilken lön är man då inte beredd att acceptera för att få stanna i Sverige? Bristande rättssäkerhet i asylprocessen kan aldrig lösas genom att en alternativ möjlighet till uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl införs. Förslaget om spårbyte riskerar att befästa föreställningen att många av dem som kommer till Sverige för att söka asyl egentligen saknar riktiga asylskäl och bara kommer hit för att få ett bättre liv. Detta är naturligtvis helt felaktigt. Problemet med den svenska asylprocessen är att alltför många förvägras rätten till skydd undan förföljelse, inte att de skulle ha fel skäl att komma hit. Fru talman! Dessutom innebär inte regeringens och Miljöpartiets förslag, även om de gör allt för att det ska verka så, någon lösning för den grupp människor som i dag lever som papperslösa i Sverige. De tusentals papperslösa som lever i Sverige i dag gör det utan de rättigheter och den trygghet som vi andra tar för givna. En del har fått avslag på sin ansökan om asyl. Andra har aldrig ens sökt, eftersom de ansett att det varit utsiktslöst. Gemensamt för dem alla gäller att de hellre lever rättslöst i Sverige än återvänder, vilket borde få var och en som kallar dem för illegala att fundera ett varv till. En del av de här papperslösa har dessutom jobb, och en del betalar rent av skatt. Men ingen - och det tål att upprepas - ingen som är papperslös i Sverige i dag får enligt regeringens och Miljöpartiets förslag ens söka som arbetskraft. De papperslösa ska alltså kastas ut, och andra ska importeras i deras ställe för att utföra samma jobb. Sådan är den bistra logiken när asylrätten urholkas och bara den som är lönsam för svenska företag hälsas välkommen till landet. Vänsterpartiet kämpar hårt för de papperslösas rättigheter. För oss är det dock inte tillräckligt att enbart stärka de papperslösas ställning i samhället, eftersom det trots allt riskerar att innebära att befolkningen delas in i ett A- och ett B-lag. En sådan uppdelning är förödande såväl för den som lever utan papper som för andra i Sverige vars rättigheter och ställning inte minst på arbetsmarknaden urholkas. Ytterst handlar det därför om rätten till uppehållstillstånd och om rätten för gömda och papperslösa att bygga ett nytt liv i Sverige utan fruktan för utvisning. Det vore också det enda rimligt humana att göra i dag. Däremot anser vi att det är fullständigt orimligt att den som är papperslös i Sverige i dag ska uteslutas från möjligheterna att söka uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl i ett utvidgat system för arbetskraftsinvandring. Det skulle innebära att människor som redan lever och arbetar här avvisas samtidigt som annan arbetskraft importeras för att utföra samma arbete. Vänsterpartiet har därför föreslagit att regeringen ska återkomma med förslag på övergångsregler som ger asylsökande och papperslösa som i dag befinner sig i Sverige, och som inom en bestämd tid kan uppvisa anställningsbevis, möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl inifrån Sverige. Flera av riksdagens ledamöter har tidigare efterlyst sådana lösningar. Vi i Vänsterpartiet har en sådan i vår reservation. Fru talman! Förslaget om utökad arbetskraftsinvandring kommer väl samordnat med regeringens åtgärdspaket för att luckra upp reglerna på arbetsmarknaden och tillintetgöra den svenska modellen. Det regeringen gör är att tona ned asylrätten och därmed flyktinginvandringen till förmån för att i stället importera mer åtråvärda grupper som tillfälligt kan passa de behov som den svenska konjunkturen anger. Den svenska regeringen företräder därmed en syn på invandring som följer den utveckling som vi ser inom EU och övriga världen. Det innebär att mindre tyngd läggs vid rätten till asyl för att i stället betona arbetskraftsinvandring. Att införa snabbfiler för önskad arbetskraft av olika slag är ingen lösning på vare sig den europeiska eller den svenska flyktingkrisen, vilket ofta påstås i debatten. Arbetskraftsinvandring är ingen lösning för alla de människor som tvingas fly från sina hemländer och som förvägras rätten att söka asyl genom den restriktiva gemensamma flyktingpolitiken inom EU. Det som i stället måste göras är att skapa legala vägar för människor att söka asyl, inte att militarisera verksamheten vid EU:s yttre gränser och samtidigt handplocka de invandrare som vi anser oss kunna dra nytta av i Europa och i Sverige. Fru talman! Jag konstaterar att regeringens och Miljöpartiets förslag till regler för utökad arbetskraftsinvandring inte uppfyller de krav på ordning och reda på arbetsmarknaden som är nödvändiga. Reglerna har i stället utformats helt på arbetsgivarnas villkor, och reglerna riskerar på sikt att underminera asylrätten. Den cyniska logiken verkar vara att den som vill invandra är välkommen men bara om han eller hon är direkt lönsam för svenska företag. För Vänsterpartiets del är det en utveckling som vi aldrig kommer att acceptera. Jag står bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall till reservationerna 1 och 4.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och naturligtvis också till propositionen. När det gäller den här debatten och det beslut som vi kommer att fatta antingen senare i dag eller tidigt i morgon tror jag att detta kommer att gå till historien som det mest framåtsyftande förslaget under modern tid. Vi kommer med den här lagstiftningen på plats att få en heltäckande vettig lagstiftning inom hela migrationsområdet. Rubriken för den skulle kunna vara: Rätt in. Det är rätt in i ett rättssäkert system, ifall man behöver skydd. Det är rätt in i arbetsmarknaden. Jag ska teckna en bakgrund till det här beslutet. Vi har ungefär 200 miljoner migranter i världen. Ungefär 10 procent av dem är flyktingar. Många av dessa människor som vill röra på sig gör det för att uppfylla sina drömmar, skapa ett bättre liv men kanske också för att se till att hjälpa sin familj genom att skicka hem pengar. Det kallas remitteringar på politikerspråk. Det är stora belopp. Det är dubbelt så stort som det internationella biståndet. Det har alltså en avgörande betydelse för väldigt många människor. Man kan titta på Sverige och hur det ser ut för oss när det gäller att kunna säkra välfärden. Hur blir det i framtiden när vi får en åldrande befolkning när vi har färre människor som faktiskt arbetar? Man kan titta på några kommuner - Laxå, Pajala, Hultsfred, Flen. Inom en tioårsperiod kommer antalet människor i arbetsför ålder, som är mellan 25 och 58, att halveras. 270 av landets 290 kommuner kommer under de närmaste åren att få 6 procent färre människor som arbetar. Det är 250 000 människor. År 1960 gick det sex stycken förvärvsarbetande på varje pensionär. Vi hade en pensionsålder på 67 år, och medellivslängden var 73 år. I dag går det tre förvärvsarbetande på varje pensionär. Medellivslängden är 80 år, och pensionsåldern är 65 år. År 2020 kommer de som arbetar att försörja sig själva och 2,29 andra personer. Det har pratats väldigt mycket om det här med undanträngning. Är det så att vi har människor i Sverige som inte får jobb för att det ska komma någon utifrån? Jag tror att det är en stark överdrift att dra den slutsatsen. Om jag skulle ha ett företag tror jag inte att jag skulle sticka till Bombay om jag hade en ingenjör i grannkvarteret. Vi har också regler om gemenskapsföreträde inom EU. Det varslas. Vi hade en debatt i dag på morgonen om hur det ser ut i Sverige. Många hävdar lite grann att vi väl inte har någon brist på arbetskraft. Nej, just nu har vi kanske inte en generell brist på arbetskraft. Men det är brist i ett antal yrken. Det finns få svetsare, ingenjörer, läkare och undersköterskor. Då kan man säga så här: Varför måste vi fatta beslut om den här lagstiftningen just nu? Kan vi inte vänta lite? Det kanske blir bättre tider. Men det är faktiskt på det sättet att den situation som jag nu beskriver om demografin, alltså hur det utvecklas med åldrande befolkning och människor som arbetar, är någonting som man kan se i hela EU. Man kan se det i många delar av västvärlden, i Japan. Det kommer alltså att bli konkurrens om arbetskraften i framtiden. Då är det väldigt smart att vara ute i god tid. Jag är inte helt säker på att en ingenjör från Indien tycker att Borlänge är ett paradis på jorden - jag vet att Röde Börje tyckte det. Därför tror jag att vi faktiskt måste förstå att vi, om vi ska lyckas i framtiden, ska ligga i framkant vad gäller lagstiftningen. Hur har det då varit historiskt? Jo, vi har under de senaste 30 åren haft en väldigt liten arbetskraftsinvandring. Jag menar att de två bärande skälen till detta är att det har varit en prövning av myndigheter om behovet och, i princip, ett veto för den fackliga organisationen. Hur ser då det här förslaget ut? Ja, huvudregeln är att man ska ha sitt tillstånd klart innan man kommer till Sverige. Man har då fått ett arbete. Man får sitt arbetstillstånd, och så kommer man hit. Ifall man känner ett behov av att kanske bli intervjuad eller av att få prata med sin arbetsgivare finns också möjligheten att få ett visum för att komma hit. Men det är arbetsgivaren som bestämmer behovet. Ingen skulle väl, om en företagare anställer en person som bor i kvarteret bredvid, säga att myndigheten ska pröva om företagaren har behov av det. Naturligtvis är det på samma sätt inom EU. Den ende som känner behovet fullt ut är arbetsgivaren. Man får direkt en väldigt tydlig prövning genom att göra en värdering av företaget ekonomiskt. På så sätt får man en helhetsbild. Vi hade en hearing där Dick Harrison från Lunds universitet väldigt tydligt sade: Behoven kommer alltid innan vi hinner reglera. Jan O. Karlsson, tidigare socialdemokratisk migrationsminister, sade: Modern arbetsmarknad är så komplex att det är utsiktslöst att tro att man kan reglera arbetsmarknadens behov. Under vilka villkor kommer då de som kommer hit att arbeta? Jo, de kommer att arbeta under samma villkor som vi i Sverige. Man ska följa kollektivavtal eller praxis, och facken ska höras. Det finns undantag från huvudregeln - att man ska ha sökt tillstånd innan man kommer hit. Det skulle ju kunna vara så att man har fått ett arbete men att anställningen av något skäl upphör. Det kan också vara så att företaget har gått i konkurs. Eller också kan det vara så att man inte riktigt kommer överens med sin arbetsgivare. Då har man möjlighet att under tre månader vara i Sverige för att söka nytt arbete. Man behöver inte lämna landet ifall man får ett nytt arbete. Vidare gäller det en stor mängd gäststuderande som finns här. Har man läst in 30 poäng eller forskat under en termin har man möjlighet att från Sverige söka arbetstillstånd. Det gäller också dem som kommer hit och som säger att de vill ha asyl. Genom vår rättssäkra prövning har man kanske funnit att så inte var fallet. Personen var inte flykting. Men personen har fått ett arbete och vill stanna kvar och arbeta här. Inte heller då är det rimligt, menar vi, att den personen först ska behöva åka hem. Vad säger då oppositionen? Ja, vad man säger har ni hört. Men vad man menar är inte samma sak. Man yrkar avslag på propositionen. Man säger att man vill ha arbetskraftsinvandring men gör allt för att hindra och försvåra. Min slutsats är därför att man inte vill ha någon arbetskraftsinvandring. Man säger därmed nej inte bara till möjligheten att få människor att komma hit - människor som vill komma hit och arbeta - utan också till att säkra och värna den framtida välfärden. Vi kommer att ha personalbrist inom sjukvården. Dessutom är pensionernas koppling till den totala lönesumman väldigt tydlig. De som säger nej till förslaget måste i den här debatten, menar jag, ge ett svar på frågan: Hur löser ni de framtida problemen med att ha människor inom sjukvården och med att säkra pensionerna? Vänsterpartiet och Socialdemokraterna säger nej, med lite variation. Klarast och lättast att förstå är, tycker jag, Socialdemokraterna. De vill ha en fortsatt låg nivå, om ens någon, på arbetskraftsinvandringen. Den som kommit hit och som inte bedöms vara flykting men som har ett arbete ska först åka hem, menar man. Bilden blir lite mer oklar när vi närmar oss Vänsterpartiets synpunkt. Man vill att den som inte bedöms vara flykting ska åka hem - där finns det ingen tveksamhet. Men hur många man vill ha i Sverige som arbetar är väldigt svårt att förstå. Å ena sidan vill man ha myndighetsprövning. Därmed minimeras den lagliga rätten att komma till Sverige och arbeta. För den som är asylsökande och som inte bedöms vara flykting men som gömmer sig och jobbar svart här ett par år fixas å andra sidan amnesti. Sedan får den personen arbeta. Eller också kommer man hit till Sverige utan att över huvud taget ge sig till känna, en så kallad papperslös. Man jobbar svart ett par år - sedan amnesti, därefter ska man få arbeta. På något sätt bör Vänsterpartiet reda ut varför det är så fel att ha en bra lagreglering och att ha möjligheten att komma till Sverige och arbeta. Jag tycker att det här är fråga om en väldigt bra och efterlängtad lagstiftning, med rubriken Rätt in i arbetslivet. (Applåder) I detta anförande instämde Gunnar Axén, Willemo Carlsson, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Fredrick Federley (c), Ulf Nilsson (fp) samt Lars Gustafsson (kd).

Fru talman! Den demografiska situationen har både Mikael Cederbratt och jag goda erfarenheter av. Utskottet gjorde en resa till Japan och fick se konsekvenser som andra nationer har framför sig. Där skiljer sig våra uppfattningar inte speciellt mycket. Mikael Cederbratt och jag har samma bakgrund. Båda har vi varit anställda och har haft offentliga arbetsgivare. Vi har kanske också mött arbetsgivare på olika sätt - också det en gemensam erfarenhet. Men sedan har vi kanske olika erfarenheter av vilka dessa arbetsgivare är - Mikael Cederbratt i sin profession och jag i mitt uppdrag som facklig förtroendeman för ett stort antal avtalsområden. Jag har fått möta ett stort antal olika arbetsgivare i olika situationer och med olika erfarenheter och bakgrund. Mikael Cederbratt och övriga i majoriteten skriver i betänkandet om anställda och deras arbetsgivare: Dessa personer är ofta utlämnade till oseriösa och hänsynslösa arbetsgivare som inte drar sig för att utnyttja deras utsatthet. Det är en grupp arbetsgivare som vi totalt sett har att jobba med. Om nu majoriteten ser att det finns en stor grupp oseriösa och hänsynslösa arbetsgivare som inte drar sig för att utnyttja människors utsatthet blir min fråga: Hur stor är den grupp som också ska få de möjligheter som majoriteten nu vill ge när det gäller att få människor att komma till Sverige och arbeta här? Hur tänker man agera utifrån de förutsättningar som nu ges? Hur stor är egentligen den här gruppen? Och vad tänker man från majoritetens sida göra? Man har ju redan avvisat exempelvis Europakommissionens förslag om att på olika sätt lagföra oseriösa arbetsgivare som agerar på det sätt som majoriteten skriver om i sitt betänkande.

Fru talman! Först vill jag vara väldigt tydlig och säga: Arbetsgivare som inte sköter sig har jag inget som helst förtroende för, och dessa vill jag inte på något sätt skydda. De ska straffas - punkt! Frågan är vad det är som gör att de har möjlighet att göra det de gör. Ja, ett av skälen är att det finns väldigt få möjligheter att lagligt komma in i landet för att arbeta här. Ju högre murarna är, desto större är behovet av arbetsgivaren. Arbetsgivaren får helt enkelt ett större övertag. Det gör att arbetsgivare oftare, tror jag, beter sig på det sätt som Göte Wahlström beskriver. Är man i realiteten oroad över den här situationen, vilket jag är, gäller det att öka möjligheterna till laglig arbetskraftsinvandring - ju lägre trösklar, desto större säkerhet.

Fru talman! Lägre trösklar och ökad arbetskraftsinvandring talas det om. Om Mikael Cederbratt har läst Kakiutredningen - jag hade förmånen att få sitta med där - kan han konstatera att vi gjorde en bred analys av situationen. Dessutom var det en rad offensiva åtgärder och förslag som regeringen på några punkter har frångått. Det är på de punkterna som vi har reservationer. I övrigt finns det en stor samstämmighet, vilket jag framförde i mitt huvudanförande. När det gäller detta med att oseriösa arbetsgivare ska lagföras och markeras kan vi först och främst konstatera att majoriteten i socialförsäkringsutskottet inte vill möta upp kring det förslag som finns från Europeiska kommissionen om att lagföra dessa oseriösa hänsynslösa arbetsgivare. Sedan säger man att de här arbetsgivarna ska följa de spelregler som finns på arbetsmarknaden. Javisst, jag är den förste att instämma i det. Men vi vet ju att det finns företag som byggs upp med en enda företagsidé: att inte teckna kollektivavtal med fackliga organisationer. Då får det konsekvenser. Vilka slutsatser drar Mikael Cederbratt när det finns företag som har den utgångspunkten och vi vet att det i dagsläget finns branscher där vi har ett problem som är näst intill oöverstigligt för de fackliga organisationerna, nämligen att få dessa att teckna kollektivavtal? Man gör allt för att komma undan. Mikael Cederbratt kan ta kontakt med skattemyndigheten och få en bild av exempelvis några näringar som jag själv fick kontakt med för någon vecka sedan - fastighetsbranschen med Fastighetsanställdas förbund och transportnäringen med Transportarbetarförbundet - och få resultatet av interna och gemensamma utredningar med skattemyndigheten. Då ser han hur det ser ut. Men vi har nu fått signalen att dessa arbetsgivare ska lagföras och markeras. Men möt då upp kring vårt förslag och det vi har ställt krav på när det gäller att följa upp kommissionens förslag på det här området!

Fru talman! Det är en oro som Göte Wahlström beskriver. Jag kan inte förstå varför han inte vill minimera utrymmet för den här typen av arbetsgivare genom att öppna för lagliga möjligheter. Frågan är: Är det andra skäl som gör att Göte Wahlström pratar sig varm om detta? Kan det bero att det ses rimligt att facket ska ha större inflytande, eller vad är skälet? Jag ställde en fråga i mitt huvudanförande om lösningen på framtidens problem eftersom vi historiskt vet att har man en myndighetsprövning kommer det mycket färre människor. Jag har inte i den här debatten fått något svar från Göte Wahlström.

Fru talman! Jag vill börja med att från Centerpartiets sida yrka bifall till förslaget i betänkandet. Jag tror precis som föregående talare, Mikael Cederbratt, att den här reformen kommer att bedömas vara historisk. Den är historisk i ett internationellt perspektiv. Inte i något annat land kan du se lika generösa möjligheter och en lika stor öppenhet hos en nation att tillåta människor från andra länder att komma till ens hemland och arbeta, för vår del att komma till Sverige och söka möjligheter att arbeta. I grund och botten är det här en tydlig del av den svenska migrationspolitiken under alliansregeringen, att försöka få två tydliga spår och vägar in i Sverige. Där måste man skilja på vilka vägar vi pratar om. Detta är inte någon debatt om den svenska asylpolitiken. Detta är inte en debatt om hur vi ska kunna stärka den svenska asylrätten, utan detta gäller en möjlighet för dem som inte har asylskäl att komma till Sverige på legala grunder. Tidigare har man tvingats, på grund av att den här möjligheten inte har varit reglerad, att försöka pressa sig in genom nålsögat och hävda asylskäl. Det är inte så att vi tror att alla som har sökt asyl i Sverige har haft felaktiga grunder eller gjort det med falska motiv. Däremot har vi, framför allt vi som har jobbat med migrationsfrågor under lång tid, sett människor som har sökt vår hjälp för att få stanna i Sverige. Vi har sett att skälen uppenbart inte är tillräckligt starka för att få uppehållstillstånd på de grunderna i Sverige. Vi har kunnat se många med sådana skäl, arbetsdugliga goda människor som skulle ha kunnat bli medborgare i Sverige, göra rätt för sig och arbeta, men den lagliga grunden har inte funnits. Den möjligheten öppnas nu. Vi kan i den här debatten höra att det fortfarande finns en rädsla från oppositionen och ett vi-och-de-tänkande. Med oppositionen menar jag i detta fall absolut inte Miljöpartiet, som står bakom förslaget i betänkandet. Jag vill vara tydlig med det så att ingen som lyssnar till debatten tar fel. Jag tror att det också handlar om vår syn på öppenhet och solidaritet och på vem Sverige är till för. Där finns det tydligen en stor skillnad mellan de tre oppositionspartierna. Miljöpartiet är berett att ta ett ansvar och öppna den här möjligheten men kan ändå föra en konstruktiv oppositionspolitik i andra frågor där vi kanske inte är helt överens, medan de två röda partierna i oppositionen pratar om öppenhet och solidaritet och ett välkomnande i högtidstalen och på första maj. Men när det kommer till realpolitik, att verkligen öppna Sverige, är man kritisk. Möjligtvis försöker man i retoriken hävda att man fortfarande är positiv till arbetskraftsinvandring och möjliggörandet för fler att komma till Sverige, men när det sedan kommer till debatten i kammaren och beslutet är man inte alls lika positiv. Det bör man betänka i den här debatten, och jag tror att det är många som behöver ta det till sig. I grund och botten handlar det om en rädsla och ett vi-och-de-tänkande. Vore det så att man inte från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet var rädd för att människor kom till Sverige skulle man inte lyfta fram frågan. Man ser det som ett problem att i en begynnande lågkonjunktur, där det finns varsel på den svenska arbetsmarknaden, låta andra människor komma till Sverige och arbeta. I slutet av sitt anförande sade Göte Wahlström att han inte såg detta som ett hinder. Men det var först alldeles på slutet, och jag skulle vilja börja i den andra ändan. Jag tror att det handlar om olika syn på marknadsekonomin, olika syn på hur ekonomin fungerar. Den socialistiska traditionen, som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bär på, är att anse att ekonomin är statisk och att man därmed måste dela på den mängd arbeten som finns. Det är klart att det blir problem om fler människor får komma hit och söka sin lycka genom att arbeta. Har man en mer liberal syn på ekonomin, en mer marknadsinriktad syn, anser man att ju fler som befinner sig i landet, desto fler arbeten skapas det och desto mer dynamik blir det. Det kan vi bevisa om och om igen på svensk arbetsmarknad. Vi har kunnat bryta arbetslösheten efter Socialdemokraternas misslyckade arbetsmarknadspolitik tidigare. Det var också intressant att höra LiseLotte Olssons resonemang där hon från Vänsterpartiets sida gav en ganska skrämmande men korrekt beskrivning av hur det ser ut för de människor som har sökt sig till Sverige för att arbeta men som inte haft den lagliga möjligheten, som inte har haft de rättigheter som vi tillskriver dem enligt betänkandet. Vi vill upprätthålla lagar och regler på arbetsmarknaden och vi vill värna kollektivavtalen, något som man tidigare inte kunnat göra utan att tvingas långt ifrån dagsljuset och på en arbetsmarknad där människor inte kunnat söka det skydd som jag tycker att alla i Sverige ska ha rätt till och där vi inte kunnat värna de rättigheter eller där människor inte kunnat få tillgång till de skyddssystem som vi bör ha. Allt detta är vi beredda att ge dem. Då blir den uppenbara frågan till LiseLotte Olsson och Göte Wahlström i oppositionen som motsätter sig detta: Är det så att ni anser att er migrationspolitik har varit så himla misslyckad att ni försöker kritisera regeringen och på något sätt hävda att det är vårt fel att de här problemen har uppstått? Vi är faktiskt de som öppnar för möjligheten att komma till Sverige. När vi inför världens mest generösa system för arbetskraftsinvandring står ni här och kritiserar. De problem som vi har att hantera framöver har ni varit med och skapat. Är det så att den tillfälliga lagen var ett stort politiskt misslyckande så bör ni säga det rätt ut i stället för att försöka påskina att det är arbetskraftsinvandringen som skapar de här problemen. Med arbetskraftsinvandring öppnar vi en vit marknad med alla tydliga lagar och regler och det skydd som behövs för den som är anställd. Något annat som kanske inte är förvånande för alla men för mig är att oppositionen tror att de är mer kompetenta att avgöra vem som är bäst att avgöra vem som kan utföra ett gott arbete på en arbetsplats. Handlar det om bagaren i Trosa tror jag inte att det är Arbetsförmedlingen som är bäst att bedöma vem som skulle göra bäst jobb hos bagaren i Trosa. Jag tror inte att det är Socialdemokraterna, jag tror inte att det är Vänsterpartiet, utan jag tror att det är bagaren i Trosa. Handlar det om skogsbonden i Värmland som i dag med ljus och lykta söker efter arbetskraft tror jag inte att det är någon av de tre nämnda parterna heller som är bäst på att avgöra vem som skulle kunna utföra detta arbete. Är det så att man söker indiska designer tror jag inte heller att det är Arbetsförmedlingen, Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet som är bäst att bedöma. Vore det så att vi äntligen kunde se ett politiskt paradigmskifte där Vänsterpartiet och Socialdemokraterna annat än i retoriken ställde sig bakom öppenhet på arbetsmarknaden och arbetskraftsinvandring och därmed en gång för alla bröt sig ur LO:s protektionistiska kedjor som har begränsat och byggt murar kring Sverige och också riskerat att bygga murar kring Europa, vore det någonting historiskt. Men det är man inte riktigt beredd att göra, och därför låtsas man i retoriken att vara för arbetskraftsinvandringen, men i praktiken är man emot. Ur mitt och Centerpartiets perspektiv är det här en välkommen reform. Vi ser inte människor som kommer hit som en belastning, utan vi tror att alla kan och vill vara med och bidra, också de som inte kommer hit för att de är flyktingar. Flyktingdebatt är en helt annan debatt. Vi vill se det på ett öppet sätt. Det är inte det primära skälet, och det är inte heller för min del en fråga om demografi i Sverige. Vi vet att det är en åldrande befolkning i Sverige, och vi kommer att skrika efter arbetskraft om ett antal år. För mig handlar det om vilket Sverige vi vill se, ett Sverige med murar där det är svårt att komma hit eller ett Sverige som är öppet och välkomnande. För mig och Centerpartiet är det tydligt att vi vill se ett land som är öppet och välkomnande. Till syvende och sist kommer vi snart att stå inför en situation där det kommer att handla också om ekonomin, men det är ett sekundärt skäl för min del. Vi vet att våra vänner i Kanada, våra vänner i Europa och våra vänner i USA kommer att vilja konkurrera med oss om att få den bästa arbetskraftsinvandringen. Det är därför man i Europa nu diskuterar ett blue card -system, men som riktar sig lite mer till eliten, de som har kunnat få en utbildning. Jag tycker att systemet i grund och botten är bra, men jag välkomnar att vi i Sverige från alliansregeringens och Miljöpartiets sida också säger: Du som inte har en akademisk utbildning, du som kanske inte är elitidrottare och du som inte är professor är också välkommen till Sverige för att arbeta. I kombination med Europeiska unionens blue card -system tror jag att det kan bli en stor konkurrensfördel för Sverige. Också make eller maka, som kanske inte är lika högt kvalificerad, ska ha möjlighet att komma hit så att man komma tillsammans till Sverige för att arbeta och söka sig en framtid här. Jag hoppas att vi framöver kommer att ha problem av en helt annan karaktär när vi diskuterar migrationspolitik, det vill säga att vi måste hantera utbildningspolitiken annorlunda, därför att så pass många människor kommer att ha sökt sig till Sverige därför att man har kunnat få ett jobb här, därför att man hanteras sjyst på arbetsmarknaden, därför att man betalar sina skatter och har sitt skydd. Det kommer att göra att många barn kommer hit som behöver en utbildning som kanske är anpassad på ett helt annat sätt än vad vi i dag är vana vid. Då, fru talman, tror jag att vi har kommit många steg mot ett öppnare Sverige, som jag hoppas att vi får se framöver. Ytterligare en gång vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut. (Applåder) I detta anförande instämde Gunnar Axén, Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Ulf Nilsson (fp), Lars Gustafsson (kd) samt Bodil Ceballos (mp).

Fru talman! Just nu de här dagarna pratas det en hel del om varsel och hot om uppsägningar. Den finansiella oron i världen märks även i Sverige, trots att vi faktiskt har skapat oss väldigt goda förutsättningar för att klara oss igenom en lågkonjunktur i Europa och världen. En del kanske tycker att det verkar väldigt konstigt att hålla på och prata om brist på arbetskraft. Då glömmer man att på lång sikt har vi, som flera har sagt, ett skriande behov av arbetskraft i Sverige för att klara välfärden i framtiden, men inte bara i Sverige. I EU talar man allmänt om behov av 30-40 miljoner invandrare under de närmaste 20 åren för att klara ekonomisk utveckling och välfärd. Jag satt och tittade på statistik över bristyrken i Sverige. Just i södra Sverige, där jag bor, råkar det vara brist i sådana yrken som golvläggare, programmerare och veterinärer. På andra håll i Sverige är det stor brist på specialiserade hantverkare och ingenjörer. Sverige utbildar inte så många ingenjörer som IT-verksamhet och annan verksamhet behöver. Dessutom är det så, som alla känner till men som vi ibland glömmer, att antalet äldre kommer att öka väldigt kraftigt. Antalet äldre över 85 år kommer att öka med en fjärdedel de kommande tio åren. Under samma tid, tio år, kommer hälften av dagens vårdpersonal att gå i pension. Det är självklart, fru talman, att i Sverige behövs varje människa som är beredd att bidra till den svenska välfärden med sin arbetskraft och sitt kunnande. Därför är vi många som välkomnar den öppna liberala migrationspolitik som alliansregeringen nu föreslår. Genom att förenkla för arbetskraftsinvandring väljer vi en framtidsinriktad politik, där vi tar på allvar att det blir en fortsatt ökad efterfrågan på arbetskraft och där främlingsrädsla sätts åt sidan. En ofta förekommande invändning som liksom ligger under ytan, tyvärr, hos dem som säger nej till det här, även om ingen vågar säga det rätt ut, är detta: Ska nu folk komma från andra länder och ta jobb ifrån oss och så vidare? Det finns ju arbetslösa i Sverige. Kan inte de ta de jobb som finns? Men det är faktiskt så att det ständigt finns bristyrken till vilka det kan ta flera år att utbilda personer som redan finns i landet. Ju snabbare sådana arbetstillfällen kan tillsättas, desto snabbare kan det också bli expansion för många nya företag, för många företag över huvud taget och för nya arbetstillfällen. Man får helt enkelt bort flaskhalsar i produktionen. Sverige är på många sätt ett invandrarland historiskt, och det är väldigt positivt. Vi har sett genom historien hur Sverige många gånger har öppnat sina gränser för människor som vill bidra till den svenska välfärden med kompetens och arbetskraft. I dag finns det i Stockholm och i övriga Sverige hundratusentals svenskar som själva, eller vars föräldrar, en dag bestämde sig för att lämna länder som Italien, Turkiet, Grekland och Finland för att bygga ett nytt liv genom att jobba på kanske Volvo eller i hemvården i Sverige på 50- och 60-talen. Sverige har bara haft glädje av dessa människor. Samtidigt har deras egen dröm om ett bättre liv gått i uppfyllelse, oavsett om de har stannat kvar i Sverige eller om de har flyttat tillbaka till sina ursprungliga hemländer. Den möjligheten för Sverige och för människor runt om i hela världen, inte bara i Europa, vill alliansregeringen skapa. Det är naturligtvis den enskilde arbetsgivaren som har bäst kunskap om vilken kompetens som krävs i den egna verksamheten och vilka rekryteringsbehov som finns. Därför kommer utgångspunkten som vi har hört i propositionen att vara arbetsgivarens bedömning av behovet av utländsk arbetskraft från länder utanför EU. Därmed tar vi alltså bort Arbetsförmedlingens överprövning. Men vi har de regler som EU har kommit överens om, att arbetsgivaren först måste utlysa arbetet i Sverige, EU och ESS innan han går vidare utanför EU. En grundläggande förutsättning, som det verkar som om nejsägarna här i dag liksom inte låtsas om, är att det finns ett erbjudande om en anställning som det går att försörja sig på. Anställningsvillkoren ska inte vara sämre än de som gäller enligt de svenska kollektivavtalen eller vad som är praxis inom en bransch. Migrationsverket har i det budgetförslag som ligger fått ökade resurser för att kunna bedöma om ett arbete är seriöst med hänsyn till lön och arbetsvillkor. Dessutom är det väl rätt naturligt att det är just Migrationsverket som får ansvar för att se till att bestämmelserna följs och kan höra även arbetstagarorganisationerna. Migrationsverket, inte Arbetsförmedlingen, är väl ändå den myndighet som är specialiserad på att ge en helhetsbild när det gäller att bevilja visum och arbetstillstånd. Min och Folkpartiets utgångspunkt när det gäller migration är först och främst att Sverige ska värna asylrätten och den humana flyktingpolitiken. Tvärtemot vad som har sagts här finns det ingenting i denna proposition som urholkar asylrätten. Tvärtom är det viktigt för mig, och jag vet att det är viktigt för hela alliansregeringen, att Sverige slår vakt om att hålla fanan högt när det gäller rätten till prövning av asylansökningar. Men regeringen driver också, med stöd från alla allianspartier, EU:s flyktingpolitik att fler länder ska ha en human och öppen flyktingpolitik och att en rättssäker prövning av flyktingar i hela EU ska förbättras. Dessutom har riksdagen uttalat att målet som Sverige har i EU-arbetet med flyktingpolitiken är att det totala antalet flyktingmottagna i Europa ska öka. Jag kan faktiskt inte förstå varför man blandar in den här motionen med någonting som på något sätt har att göra med att förändra asylrätten. Som sagt: Vid sidan om asylrätten är ett helt annat spår just detta att människor får möjlighet att förbättra sina liv genom att jobba här under några år eller under en längre tid. Jag tror på öppnare gränser. Människor som vill och kan arbeta och försörja sig i Sverige ska få göra det. Det tjänar både Sverige och EU på. I EU har man infört blue card för specialutbildade människor med avancerad teoretisk utbildning som ska få rätt att flytta hit från andra länder. Sverige går här före. Vi visar oss alltså öppnare än övriga Europa, eftersom vi inte bara vill ha hit forskare och högt teoretiskt utbildade, utan alla som kan få en god anställning här är välkomna - som sagt var under förutsättning att det är bra anställningsvillkor. I Sverige går det också, i motsats till i andra länder, att ge människor som kommer hit möjlighet att ta med sig familjemedlemmar. Även de får söka arbetstillstånd här. Jag har svårt att tolka Socialdemokraternas och Vänsterpartiets motstånd. Vill ni egentligen att utländsk arbetskraft ska få komma hit? Jag vet inte, men ni vill avslå propositionen trots att dagens regler som vi har i Sverige för arbetsmarknaden ska gälla, trots att gällande avtal och praxis ska gälla och trots att alla arbeten först ska utlysas i Sverige och i EU. Trots det vill ni avslå hela propositionen. Ni vill inte bara förbättra den utan avslå den. Det har talats om spårbytet. En asylsökande som under väntetiden arbetar minst sex månader och får erbjudande om en längre anställning ska kunna ansöka om arbetstillstånd. Om det visar sig att personen inte har asylskäl enligt reglerna kan han eller hon få möjlighet till ett tillfälligt arbetstillstånd. Människor för vilka ansökningsförfarandet drar ut på tiden har rätt att arbeta. Vi vill att de ska göra det under asylprövningstiden och lära sig svenska. Ibland drar prövningen ut på tiden. Det skulle kännas orimligt om människor som har fått möjlighet att söka arbete från utlandet inte skulle ha rätt att söka i Sverige utan tvingas åka hem igen. Det blir konsekvensen av att ni säger nej till detta förslag. Jag vet inte, fru talman, hur många som i dag söker asyl här i Sverige och som någon gång efter den 15 december kommer att begära arbetstillstånd. Jag vet heller inte hur många som från andra länder kommer att söka arbete i Sverige efter den 15 december när lagen börjar gälla. Jag vet dock, och det ska påpekas, att om Vänsterpartiets och Socialdemokraternas avslag går igenom blir det ett okänt antal människor som stoppas från att komma in i Sverige. Människor som har erbjudande om arbete och människor som har sökt asyl och samtidigt börjat arbeta får alla nej. Med Vänsterpartiets och Socialdemokraternas politik byggs det alltså högre murar runt Sverige för människor som lagligt vill komma in hit och bidra till sin egen försörjning och vårt lands välstånd. När vi då hör Vänsterpartiets retorik om att Sverige och Europa börjar likna en fästning ska vi komma ihåg att det i dag är Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som vill bygga upp hinder runt Sverige för att stoppa invandring. Fru talman! Det är glädjande att en bred majoritet bestående av alliansen och Miljöpartiet vill öppna Sverige för arbetskraftsinvandring. Denna breda majoritet ser inte arbetskraftsinvandring som ett hot. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Gunnar Axén, Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Fredrick Federley (c), Lars Gustafsson (kd) samt Bodil Ceballos (mp).

Fru talman! Som mångårig maskinist har jag förvärvat en hörselskada. Jag tycks dock inte vara ensam om att ha problem att höra vissa saker som sägs i kammaren. Jag tror att jag var ganska tydlig i mitt huvudanförande när det gällde hur vi ser på arbetskraftsinvandring och att vi yrkade på den majoritet som fanns i den så kallade Kakiutredningen som lämnade över ett förslag till regeringen 2006. I den majoriteten fanns Socialdemokraterna, Vänsterpartiet - och Folkpartiet! Ni hade en helt annan uppfattning när det gällde behovet av den arbetsmarknadsprövning som diskuterades och fanns i utredningsförslaget. Tydligen har Folkpartiet under resans gång valt en annan väg. Men vid ett antal tillfällen under utredningens arbete diskuterades just den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen. Då markerade Folkpartiet mycket starkt behovet av detta för att ha ordning och reda på arbetsmarknaden och för att leva upp till den tradition som har funnits av en bred förankrad uppfattning från de politiska partierna men också från arbetsmarknadens parter. Jag är den förste att beklaga att Folkpartiet så ofta byter ställning i centrala frågor som vi nu tycks ha för ögonen. En annan sak som jag upplevde att Ulf Nilsson uttryckte var att man skulle ha ett arbete som det går att försörja sig på. Det är något annat än att tala om kollektivavtalade löner och en lönesättning som är gällande på arbetsmarknaden. Vad är det som gäller, Ulf Nilsson? Är det avtalsmässiga kollektivavtalade löner eller är det löner som det går att leva på? (Applåder)

Fru talman! I seriösa utredningar är enskilda ledamöter inte bundna vid, i varje fall inte i Folkpartiet, att till punkt och pricka tycka det som man så småningom kommer att landa i. Det är en dialog man för. Min motfråga blir: Skulle Göte Wahlström ha röstat för detta förslag om vi hade haft kvar Arbetsförmedlingens prövningsrätt? Man kan ha olika åsikter om det. Jag tycker att det är helt onödigt att ha kvar den prövningsrätten eftersom Migrationsverket nu får i uppgift att bland annat höra arbetstagarorganisationerna och sondera att kollektivavtal och så vidare gäller. Även om Göte Wahlström skulle vilja återinföra det, måste ni säga nej till hela propositionen? Skriv gärna motioner om att ni vill ändra vissa detaljer i regelverket! Det gjorde jag när den gamla regeringen lade fram propositioner som jag inte var helt nöjd med men där jag ändå tyckte att huvudinriktningen stämde. Men ni avslår hela propositionen. Tycker Göte Wahlström verkligen att den formella hanteringen är så avgörande så att vi ska säga nej till dessa möjligheter? Det kan jag inte förstå. Göte Wahlström undrade vad jag menade med ett arbete att försörja sig på. Jag använde uttrycken kollektivavtal och praxis i branschen under mitt anförande, men det är lite tradigt att upprepa exakt samma formulering. Det är dock glasklart när man hör mig och de andra deltagarna och läser betänkandet och propositionen att svenska kollektivavtal och branschpraxis ska gälla. Det är ingen tvekan om det.

Fru talman! Ulf Nilsson får ursäkta, men vi har hört ministrar från den borgerliga regeringen uttrycka sig på många olika sätt när det gäller begreppet lön - lön som går att leva på, avtalsenliga löner och så vidare - att vi ställer oss frågan: Vad är det som gäller? I den vacklande uppfattning som tycks gälla inom Folkpartiet kan man inte heller vara säker på att Folkpartiet lever upp till sina gamla traditioner och synsätt på detta område. Jag har högaktat Folkpartiet för dess folkrörelsetradition och erfarenhet av att leva upp till dessa för arbetsmarknadens parter viktiga begrepp. Att man har lämnat detta är naturligtvis bekymmersamt. Fler än jag är bekymrade över den förändring som sker. Inte minst regeringens egen utredare, Monica Werenfels Röttorp, som har tittat på mottagningssystemet och mottagandet, var bekymrad över spårbytet och vilka konsekvenser det kan få i den vidare processen. Även en folkpartiföreträdare i utredningsposition är bekymrad över effekten av den politik som folkpartisten Ulf Nilsson kommer att votera igenom i dag. Ser Ulf Nilsson inga problem med att detta kan få en hel del ytterligare konsekvenser? Jag fick ett svar från Mikael Cederbratt på frågan om arbetsgivarna. Står Ulf Nilsson också bakom skrivningen i betänkandet om de oseriösa arbetsgivare som hänsynslöst utnyttjar migrerad arbetskraft?

Fru talman! Här råder en bred enighet i alliansregeringen och allianspartierna. Oseriösa arbetsgivare som utnyttjar människor, oavsett om det är illegalt eller legalt invandrad arbetskraft eller svenskar som jobbar svart, ska i allra högsta grad uppmärksammas och på olika sätt lagföras. Man kan diskutera hur detta ska genomföras, men det är ingen tvekan om att vår inställning är att vi vill ha avtal som gäller i Sverige. Som Göte Wahlström vet har regeringens myndigheter gjort olika typer av razzior på arbetsplatser för att komma åt svart arbetskraft, oavsett om den är svensk eller invandrad. Det är ingen tvekan om att vi vill ha riktiga förhållanden på arbetsplatserna. Göte Wahlström talade om att höra dåligt, men det handlar också om att vilja höra och inte ägna debatten åt ordalydelser när det så tydligt står i betänkandet, och vi alla säger, att kollektivavtal ska gälla. Om Göte Wahlström drar slutsatsen att vi inte är för kollektivavtal bara för att vi i en mening använder formuleringen att man ska kunna leva på sin lön tycker jag att Göte Wahlström läser, som man förr brukade säga, som en viss potentat läser Bibeln. Han gör sin egen tolkning av det hela. Det är ingen tvekan om att det är svensk arbetsrätt som ska gälla. Ingen i alliansen som tvekar om det. När det gäller spårbytet tror jag inte att det är någon större risk att människor söker asyl här trots att de inte har några skäl. Så enkelt är det inte att komma hit och söka asyl. Det är en oförnuftig hantering att en människa som har kommit hit och börjat arbeta här ska behöva åka hem. Jag tycker att det här är en praktisk lösning. Vi får se hur många som kommer att använda sig av den.

Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att jag tror att det är bra att vi lyfter blicken från hur vi i Sverige ser på varandra och den svenska politiken. Jag hade förmånen att vara inbjuden till en konferens i Bryssel för några veckor sedan och talade för ett auditorium om den svenska migrationspolitiken och integrationspolitiken. Jag fick då i min hand en skrivelse som är sammanställd av the British Council and Migration Policy Group. Det är ett index över de olika länderna i Europa. Jag läser i fri översättning vad man skriver om Sverige och arbetsmarknaden: I september 2006 kom det en ny center-högerregering i Sverige. Den nya integrationsministern fokuserade på arbetsmarknadens integration med bland annat ett nytt system för språkinlärning, en parlamentarisk kommission för att utvidga arbetskraftsinvandring, träning av arbetsplatserna, nystartsjobb och hemservicejobb som också erbjuds nykommande svenskar. Sveriges policyindex hamnar högst av alla de 28 länderna på de sex indikationerna. Sverige är också bäst när det gäller att praktiskt överföra dem till den svenska arbetsmarknaden. Det kan ge en indikation om hur man ser på oss i EU. Man är glad men inte nöjd. Det är välkänt att Västeuropa står inför flera välfärdsutmaningar. Inom några årtionden kommer det att uppstå stor brist på bland annat arbetskraft och befolkningsunderlag för att kunna upprätthålla både skatteunderlag och samhällsservice. Den demografiska utvecklingen i vårt land skiljer sig inte nämnvärt från övriga Europa. Vi kan redan i dag notera brist på utbildad arbetskraft inom flera yrkesområden, särskilt i hantverkssektorn. Utskottets betänkande föreslår att man öppnar för arbetskraftsinvandring på ett mycket generöst sätt som inte avgränsar sig till enbart personer med hög utbildningsnivå. Sverige går med detta förslag längre än EU:s så kallade blue card , vilket är avgränsat till högkvalificerad arbetskraft. Det svenska förslaget förenar arbetskraftsbehov och migrationspolitik på ett positivt sätt. Det ger möjlighet för människor från länder utanför Europa att finna utkomst och ett liv i Sverige samtidigt som man bidrar till den svenska välfärden. Fru talman! Vi kristdemokrater är övertygade om att en grogrund till främlingsfientlighet är att människor med utomsvensk härkomst inte har fått möjlighet till egenförsörjning. Alliansregeringen har insett att arbetslinjen även på detta område ökar acceptansen för människor från andra länder. Det görs emellanåt gällande att arbetskraftsinvandring kommer att slå ut inhemsk arbetskraft genom snedvriden konkurrens på arbetsmarknaden. Detta är givetvis en förvrängd bild av verkligheten. Ett uttalat problem på den svenska arbetsmarknaden är bristen på utbildad arbetskraft och spetskompetens. Så sent som i går kunde man läsa i nyhetsnotiserna från företagarföreningen att många småföretag inte kan få rätt utbildad arbetskraft mitt i en begynnande lågkonjunktur. Det finns en annan aspekt som nästan aldrig lyfts fram. Det är intresset hos personer från varmare länder att flytta till en annan klimatzon. I de undersökningar som har gjorts om intresset att lämna hemlandet för arbete i Sverige eller något annat europeiskt land kommer Sverige bland de sista länderna som man vill flytta till. Fru talman! Förslaget innehåller ett väl avvägt regelverk som reglerar villkoren för att arbeta i Sverige. Det reglerar också förutsättningarna för arbetskraftsinvandring och villkoren för arbetstagarna, som vi har hört tidigare. Vi har redan tidigare i debatten fått redogjort för dessa och det finns därför ingen anledning att återupprepa dem. En generös del i förslagen är att det ges möjlighet för medföljande familjemedlemmar att erhålla arbetstillstånd. Ett annat förslag är möjligheten att söka nytt arbete i tre månader om man skulle förlora det arbete man har. Som kristdemokrat känns det också viktigt med möjligheterna att söka arbetstillstånd efter avslag på asylansökan. Denna möjlighet benämns ibland som spårbyte, alltså byte av spår. Det är glädjande att tankarna på enkelspår inte finns kvar då vi länge har haft en enkelspårig migrationspolitik. Möjligheten till fler vägar in i Sverige kan inte betecknas som en uppluckring av asylrätten, tvärtom. Det är rimligt att anta att man som sökande kommer att välja den möjlighet som ger störst chans att söka sig till Sverige och inte omvägen. Således kommer personer med önskan om ett ekonomiskt bättre liv att ansöka som arbetskraftsinvandrare medan personer med asylskäl kommer att söka asyl. Fru talman! Vi måste bryta synen på Sverige som en isolerad paradisö som är sig själv nog och klarar sig utan utbyte med omvärlden. Det kommer att bli en dyrköpt erfarenhet om vi för sent inser behovet av fler människor som bidrar till välfärden i vårt land. Den som tror att konkurrensen om arbetskraft kommer att minska i framtiden har en stor hemläxa att göra. Sverige behöver fler personer i arbete, inte färre, för bibehållen välfärd och ökad internationalisering. Med detta yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet och avslag på motionerna. I detta anförande instämde Gunnar Axén, Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m) samt Ulf Nilsson (fp) och Bodil Ceballos (mp).

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik på Lars Gustafsson, men som ledamot av den parlamentariska kommittén har jag naturligtvis viss erfarenhet av den diskussion som fördes som bakgrund till det betänkande som nu har behandlats och den diskussion som vi hela tiden har haft. Vi har haft en följsamhet både i det internationella och i det inhemska perspektivet. Lars Gustafssons partikollega och jag hade för ett antal månader sedan en debatt om ett liknande ärende som skulle kunna vara berört av detta. Där pratade man om amnestitänkande och om att man skulle få ett beslut som skulle gälla inför ett kommande ställningstagande för att låta människor stanna, som det då hette. Det visade sig sedan att det anställningsförhållande som personen i fråga hade inte var i överensstämmelse med det som man just nu har sagt ska vara gällande, det vill säga kollektivavtal och ordning och reda på arbetsmarknaden. Kristdemokraterna slogs varmt för det ärendet. Står ni också bakom resonemanget om att det är kollektivavtalsgällande förutsättningar som ska gälla på arbetsmarknaden och på arbetsplatsen för att det ska vara tillämpligt? Vi har också talet om arbetsgivarnas behov av arbetskraft. Det är säkert dokumenterat. Jag vet också från mitt hemlän - Jönköpings län - att det finns behov av vissa yrkeskategorier. Instämmer Lars Gustafsson i den problematik som beskrivs bland annat i boken Migrantarbetare om den utsatthet och den situation som många drabbas av? Man hamnar ännu djupare i detta när man utsätts för risken att man, om man inte går med på de villkor som en arbetsgivare ställer upp, kan missa den underskrift som behövs från en arbetsgivare för att få processa in i det så kallade spårbyte som Lars Gustafsson talade varmt om? Han kallade den socialdemokratiska tiden för enkelspåret.

Fru talman! Tyvärr tycks Socialdemokraterna inte ha lämnat detta spår. De är kvar på enkelspåret trots att vi behöver dubbelspår genom Halland. Men det är en annan sak. Nu får vi komma ihåg att det handlar om personer som är utanför EU - för EU har vi reglering. Det är därför långt utöver detta. Om en person ska ansöka om att få hit arbetskraft krävs det att denna arbetskraft har vissa kvalifikationer. Det måste vi komma ihåg. Det innebär att det är så lång väg att ta hit någon utifrån på det viset att det praktiskt taget skulle omöjliggöra för de så kallade oseriösa arbetsgivare som vi talar om. Det finns faktiskt också oseriösa arbetstagare. Det glöms gärna bort i detta sammanhang. Detta är så långsökt att jag inte förstår det. Problemet i Sverige är att det bara har funnits en väg in. Man har inte kunnat komma hit och söka ett jobb, visa att man har jobbat vitt och kunnat få stanna. Nu har man helt enkelt kommit hit och inte kunnat kvalificera sig, som Fredrick Federley nogsamt redogjorde för här, och ansöka om att få stanna kvar. Då blir det en helt ny situation för de nya eftersom jag inte tror att vi talar om dem som finns i Sverige. Göte Wahlström talar om de nya som skulle komma hit. Det resonemang som Göte Wahlström för om att en liten teservering uppe i Orsa skulle söka långt bort i Ghana efter någon som skulle vilja jobba där är så långsökt att det är orealistiskt. Sedan har vi hela tiden talat om att man måste ha en lön som är kollektivavtalsenlig. Det måste inte bara vara en lön enligt kollektivavtal som man ska kunna leva på, för många svenskar som har lön som är kollektivavtalsenlig kan inte ens leva av den lönen utan måste ha bidrag, vilket också är märkligt i Sverige. Kristdemokraterna står för att man ska följa regelverk. Oseriösa arbetsgivare och arbetstagare och andra ska sättas åt.

Fru talman! Jag tror inte att Lars Gustafsson behöver utbilda mig i vad propositionen och betänkandet handlar om. Jag satt, som sagt, i utredningen och har följt detta under ett antal år inför den process som vi nu står inför och den votering som vi har framför oss. Att säga att vi står kvar på enkelspåret är i så fall att också ifrågasätta sin egen roll. Då har man inte lyssnat till vad jag sade, nämligen att det är en stor samstämmighet på de allra flesta områden när det gäller betänkandet. Men på två centrala områden skiljer vi oss åt. Mer är det inte. Men det är två centrala områden. Det handlar om just ordning och reda på arbetsmarknaden. Jag blir lite konfunderad. Vi hade en debatt här för inte alltför länge sedan om en däckarbetare i Kronoberg som var helt oundgänglig för sin arbetsgivare, och man krävde att få beslut fattade inför kommande ställningstagande för att personen i fråga skulle få stanna. Nu gäller inte det längre för Kristdemokraterna. Det som för några månader sedan var helt avgörande för politiken är i dag helt bortsopat. Så kan man inte föra politik, för då skapar man precis de förväntningar och den oro som nu finns ute på arbetsmarknaden. Ett av skälen till att kommande talare från Miljöpartiet ställde sig bakom det betänkande som nu finns var löften om lösningar. Den kommande lagstiftningen kommer inte att tillämpas för de människor som i dag är papperslösa. Men nu förstår jag att det fanns många dunkla skäl till att man driver igenom detta förslag från Kristdemokraternas sida. Av argumentationen förstår jag att man inte har mycket till övers för de fackliga organisationer som dagligen tar strid för sina medlemmar och även sina icke-medlemmar ute på arbetsplatserna för att de ska få rimliga arbetsvillkor. Kristdemokraterna står inte på den sidan längre. (Applåder)

Fru talman! Det sista tror jag inte att ens Göte Wahlström själv tror på. Vi kan inte skriva om historien, men vi kan skriva om framtiden. Kristdemokraterna hade gärna sett att man kunde hitta någon lösning för vissa människor, och det har vi inte ändrat uppfattning om. Men vi har löst hur det ska vara i framtiden. Till och med på högersidan har vi löst hur det ska vara i framtiden. Ni hade inte ställt upp för däckarbetaren. Kom inte och prata om det. När det gäller kollektivavtalen är det rent löjligt att vi skulle ställa upp för att man skulle ansöka till Sverige och komma hit med hela det regelverk som finns där. Till och med arbetstagarens parter ska höras för att man ska få en inkomst. Vi ställer inte upp på att det skulle vara något annat avtal än de som gäller. Det gäller inte däckarbetaren heller. Det visade sig att han till och med fick mer än han skulle ha. Arbetsgivaren stämde fel fack. Man visste inte ens vilken fackförening det var. Det är klart att det inte är så lysande för fackföreningarna att man talar om detta. Nu är det på det sättet, Göte Wahlström, att vi inte lyckas skriva om historien, men vi lyckas skriva om framtiden, och det tackar vi för.

Fru talman! Det förslag som vi i dag diskuterar har redan flera år på nacken. År 2003 drev Miljöpartiet tillsammans med de borgerliga partierna igenom ett riksdagsinitiativ om att utreda hur ett vidgat regelverk för arbetskraftsinvandring bör se ut. I utredningen som följde - den utredning som Göte Wahlström satt i - skrev Miljöpartiet och de borgerliga en gemensam reservation. Därför var det väldigt naturligt för oss när frågan äntligen närmade sig riksdagens bord att tala om för regeringen att vi gärna deltog i utarbetandet av den nya lagen, och så blev också fallet. Vissa har kritiserat oss för att vi har valt att göra upp med regeringen i denna fråga. Andra har kritiserat oss för att vi inte fick igenom precis allt som vi ville få igenom. Men som jag redan har nämnt har vi varit pådrivande för reformen som helhet sedan flera år. Uppgörelsen innebär att denna reform får en bredare och mer långsiktig förankring i riksdagen eftersom företrädare för både den nuvarande oppositionen och regeringspartierna står bakom den. Att få igenom allt man vill är naturligtvis svårt, om inte omöjligt, när man inte sitter i en sådan förhandlingsposition att ens röster faktiskt räknas för resultatet. Därför får man försöka få igenom så mycket man kan. Det är så vi har resonerat. Vi fick inte några löften innan om att vi skulle nå vissa resultat, utan vi har haft en dialog med regeringen och kommit fram till ett förslag till lagstiftning som vi tycker är bra. Det skulle naturligtvis ha kunnat vara bättre i vissa delar, men det ger många nya möjliga och lagliga vägar in till Sverige. Jag har svårt att förstå att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill rösta för avslag på hela propositionen eftersom ni ändå är överens med oss andra i stora delar av den. Jag håller med Ulf Nilsson som menade att man då kanske kommer med andra förslag och röstar på dem. Men att rösta för avslag på hela propositionen innebär enligt mitt sätt att se det som ett stort steg tillbaka. Fru talman! Det finns naturligtvis många skäl till att rösta för dagens förslag. För Miljöpartiets del handlar det bland annat om att vi vill ha en öppnare värld. Vi menar att det inte ska vara förbehållet människor från den rika delen av världen att kunna röra sig fritt. Vi vill skapa möjligheter till laglig migration. Den lag som vi antar i dag ger större möjligheter än de förslag som vi i dag ser på EU-nivå därför att vi inte gör skillnad på högutbildade och lågutbildade, utan vi menar att människor är människor och att alla faktiskt har möjlighet att komma hit och arbeta. Ytterligare en aspekt är att svenskar lever allt längre och föder allt färre barn. Det behövs ett inflöde av människor här i landet för att vi ska kunna klara välfärden i samhället i framtiden och särskilt med tanke på alla fyrtiotalister som snart går i pension. I våra diskussioner med regeringen värnade vi särskilt möjligheten för asylsökande som redan har jobb att söka arbetstillstånd efter avslagsbeslut. Den situation som vi har i dag är inte hållbar, när asylsökande som många gånger befunnit sig länge här i landet och hunnit integrera sig i samhället hellre gömmer sig än skickas tillbaka till hemlandet av rädsla för vad som där kan ske, vare sig för den enskilde individen eller för samhället i övrigt. Vi försätter också arbetsgivaren i en besvärlig situation när den anställde plötsligt en dag hämtas av polis, sätts i förvar ett antal månader och sedan skickas i väg. Av den debatt som förts, här och i medierna, är det lätt att få intrycket att alla arbetsgivare som anställer flyktingar utnyttjar dem och betalar slavlöner. Slutsatsen blir då att de måste straffas på ett eller annat vis. Men det finns också många mycket seriösa arbetsgivare som inget hellre vill än att ha sin arbetskraft kvar, som betalar avtalsenliga och bra löner och som mycket aktivt engagerar sig i de anställdas kamp mot Migrationsverket och domstolar. Jag har fått många brev och telefonsamtal på sistone från förtvivlade arbetsgivare som vet att de snart kommer att förlora kompetent personal eftersom deras avslagsbeslut kommit före den 15 december i år eller eftersom deras personal har bott här med tillfälliga uppehållstillstånd med avslagsbeslut i botten och därför inte har rätt att söka. Det är en mycket olycklig situation, som leder till många upprörda känslor hos allmänheten. Klasskamrater tvingas lämna skolan och välintegrerade ungdomar och vuxna tvingas lämna studier och arbeten. Särskilt problematiskt är det i kommuner och landsdelar som redan i dag lider av befolkningsminskning och svårigheter att hitta arbetskraft när ungdomarna lämnar landsbygden och de äldre blir ensamma kvar. Vem ska ta hand om våra äldre i framtiden? Vem ska driva lanthandeln och macken? Vem ska driva pizzerian eller värdshuset? Vad händer när många flyttar, skatteinkomsterna minskar och kommunen inte längre har råd ens med skola och äldreomsorg? Kommer då stockholmarna att ta jobben på äldreboendet i Vansbro? Tvivelaktigt. Kommer någon EU-medborgare att göra det? Det är lika tvivelaktigt, särskilt med tanke på språket och att de undersökningar som gjorts visat att rörligheten från EU-länderna till Sverige inte varit särskilt hög hittills. EU-länderna lider dessutom av en åldrande befolkning och konkurrerar också om arbetskraften. Vi behöver alltså en inflyttning av arbetskraft till Sverige för att klara välfärden i samhället. Att i det läget från dessa kommuner skicka ut redan arbetande asylsökande som fått avslag upplevs naturligtvis av allmänheten som en enorm galenskap, särskilt när vi samtidigt stiftar en ny lag som ger dem möjlighet att söka arbetstillståndet från hemlandet. Det strider mot det allmänna rättsmedvetandet, och den som har något sinne för ekonomi inser att det också kostar. Vi politiker blir idiotförklarade, som vanligt. Dessutom vågar inte alla som fått avslag åka hem, eftersom de inte delar Migrationsverkets uppfattning att deras hemländer är säkra. Deras alternativ är att fortsätta att leva gömda i Sverige och hanka sig fram på svartjobb. Herr talman! Den nya lagen innebär att inte fler behöver hamna i den situationen i framtiden. Men den löser inte situationen för dem som redan är här, tyvärr. Vår utgångspunkt i diskussionen med regeringen var att vi skulle lösa situationen även för dem som jag nu nämnt och som hamnar mellan de båda lagstiftningarna. Vi menar att fler bör ges möjlighet att söka uppehållstillståndet här i landet i stället för att åka hem först. Redan på luciadagen 2006 ordnade jag och Mehmet Kaplan en hearing här i riksdagen där vi diskuterade frågan med alla partier närvarande. Det verkade då råda en relativ enighet, undantaget Socialdemokraterna, om att det var en bra idé att i samband med ikraftträdandet av denna nya lag lösa situationen för de papperslösa. Men Göte Wahlström, som suttit i utredningen, menade att det rent formellt inte var möjligt, eftersom frågan då måste beredas i en ny utredning med nytt remissförfarande med mera. Det skulle med andra ord ta längre tid. Tyvärr har vi kanske fått ge Göte rätt. Nu har det snart gått två år. Först nu har vi ett lagförslag att ta ställning till. Vi lyckades i diskussionerna inte få regeringen med på att omfatta den här gruppen. I utskottet har jag tillsammans med alliansföreträdarna diskuterat saken igen för att ta reda på vad som är möjligt att göra i detta läge. Att rösta nej till det förslag om en övergångsregel som Vänsterpartiet lagt fram känns naturligtvis väldigt märkligt, med tanke på att jag på ett tidigt stadium föreslog just en övergångsregel. Men läget nu är att om vi i dag kräver en övergångsregel i denna lagstiftning kommer det att innebära att ikraftträdandet av lagen skjuts upp, oklart på hur lång tid. Det anser vi vore mycket olyckligt, särskilt med tanke på att många otåligt väntar på att den ska träda i kraft. Vi kan därför inte rösta för den övergångsregeln nu. I stället kommer vi att - tillsammans med Vänsterpartiet, hoppas jag - fortsätta att på olika sätt driva frågan om att hitta en varaktig lösning. Jag har förstått att det finns en likadan önskan även bland flera alliansledamöter här i riksdagen, naturligtvis hos Vänsterpartiet, och även hos en del socialdemokrater. Ingenting hindrar egentligen regeringen från att ta initiativ för att lösa den här absurda situationen i ett annat sammanhang än tillsammans med lagen om arbetskraftsinvandring. Miljöpartiet har föreslagit en regularisering. Regeringen har i nuläget inte accepterat en sådan lösning, bland annat på grund av EU-pakten om asyl och migration. Men pakten är inte rättsligt bindande, och möjligheten att genomföra regularisering är inte mindre för oss än för andra EU-länder. Vi hoppas att regeringen lyssnar in signalerna, också från landsbygden, inte bara från Malmö och andra områden där man har problem med integration etcetera. Vi hoppas att regeringen tar initiativ till att lätta på regelverket, så att det blir lättare att söka uppehållstillstånd här utan att först resa till hemlandet. Hur regeringen löser situationen och vad regeringen kallar lösningen tycker jag är av mindre betydelse. Men jag skulle vilja att någonting händer snart, för det är en besvärlig situation för många. Herr talman! Vi anser inte att möjligheten att byta spår, det vill säga att gå från att vara asylsökande till att få arbetstillstånd på grund av jobb, är att urholka asylrätten. Den som påstår det måste leva i en annan värld än den de asylsökande lever i. Min uppfattning är att asylrätten inte kan urholkas mer än den redan gjorts. Det är sant att det kommer många asylsökande till Sverige, men när man tittar på hur många av dem som får uppehållstillstånd, som faktiskt får stanna som flyktingar, är de procentuellt sett en försvinnande liten del, även i förhållande till andra EU-länder. Av dem som i slutändan får stanna får de flesta det av helt andra skäl än asyl- eller skyddsbehov. Jag tror att alla som har jobbat med asylfrågor de senaste åren kan vittna om att möjligheten att få asyl här är så gott som obefintlig nu och att möjligheten att stanna av andra skäl inskränks alltmer. Vi skickar tillbaka människor till krig och till länder där vi vet att det förekommer tortyr. Vi skickar våldtagna kvinnor tillbaka till förövarna. Ibland hjälper vi dem på traven genom att skicka med alla asylhandlingar om pass saknas. Förövarna är ofta poliser eller statstjänstemän, det vill säga de som vi i våra avslagsbeslut menar ska skydda befolkningen. Vi skickar tillbaka barn till ren misär och föräldralöshet och anser att den reglerade invandringen står över andra människors behov av skydd. Det finns hur många exempel som helst på vad vi utsätter människor för som söker skydd i Sverige. Herr talman! Asylrätten är redan urholkad. Det finns inte så mycket kvar att stoltsera med. Så länge asylrätten inte fylls med innehåll igen kommer människor som har behov av skydd och som inte vågar åka hem att gömma sig här i landet om de får avslag på sina ansökningar. Den nya lagen innebär att de får en laglig möjlighet att söka arbets- och uppehållstillstånd på en annan grund, utan att skickas tillbaka till det land de först flytt från. Det innebär också att färre behöver gömma sig här i landet i framtiden. Vi tror inte heller, som vissa påstår, att arbetssökande kommer att utnyttja möjligheten att söka asyl för att sedan få stanna som arbetskraftsinvandrare. Den situation vi har i dag leder däremot till att alla som vill komma hit och som inte är anhöriga till någon som bor här måste söka asyl, oavsett om de egentligen är skyddsbehövande eller ej. Med det nya systemet finns en annan laglig möjlighet att komma till Sverige. Vi menar att den kommer att leda till att människor vars huvudsyfte är att arbeta här söker arbetstillstånd i stället för asyl. Den redan urholkade asylrätten blir inte bättre av att vi inte genomför spårbytet. Den kan bara bli bättre om vi fyller den med ett reellt innehåll igen. Det är en kamp som ligger utanför det här förslaget, en kamp som jag tror att vi många tillsammans kommer att föra framöver från både opposition och regeringspartier. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder) I detta anförande instämde Gunvor G Ericson (mp), Fredrick Federley (c), Ulf Nilsson (fp) och Lars Gustafsson (kd).

Herr talman! Det är med stort intresse jag har följt dagens debatt i kammaren om arbetskraftsinvandring. Min främsta iakttagelse är att det synes råda bred enighet om invandringens fördelar. Det gläder mig. Arbetskraftsinvandring är bra, säger företrädare för samtliga partier här i talarstolen. Detta är inte helt vanligt i andra europeiska parlament, eller för den delen i parlament runt om i världen. Men under ytan dröjer ändå rädslan för det främmande, för den utländska arbetskraften, kvar hos både socialdemokrater och vänsterpartister. Det oroar mig. Det vi debatterar här i dag är nämligen ökad öppenhet mot vår omvärld och hur vi kan underlätta människors rörlighet över gränserna. Sedan regeringsskiftet 2006 har Sverige gått från en endimensionell till en mångdimensionell migrationspolitik. Migrationspolitiken har breddats från att som tidigare nästan endast omfatta människor på flykt till att som i dag rätteligen omfatta även människor som väljer att flytta för att arbeta i andra länder. Regeringen har föreslagit nya mål för migrationspolitiken, bland annat att vi ska underlätta rörligheten över gränserna, att vi ska främja en behovsstyrd arbetskraftsinvandring och att vi ska tillvarata migrationens utvecklingseffekter. Vi lever i en värld där avstånden har krympt, där människor förflyttar sig över gränser och sprider kunskap och kapital över världen till nytta såväl för den enskilde människan som för länder. En ökad rörlighet ger också ökad öppenhet och större samsyn kring mänskliga rättigheter och demokrati. Det är några av de stora fördelarna med migration som vi i Sverige behöver bli bättre på att ta till vara. Ni är här i kammaren i dag för att ta det första steget. Den reform som vi debatterar ger ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring. Den öppnar därmed en väg till Sverige som varit stängd i flera decennier. Med dessa nya regler för arbetskraftsinvandring kommer Sverige att bättre ta till vara och uppmuntra människors inre drivkrafter att arbeta och förverkliga sig själva. Det svenska behovet av arbetskraftsinvandring är en central del av migrationspolitiken. Det är något som gäller i såväl hög- som lågkonjunktur, i såväl tider av finansiell oro som i tider av stabilitet. Arbetslöshet och brist på arbetskraft kan föreligga samtidigt. I dagsläget finns det en stor brist på arbetskraft i Sverige i yrken som sjuksköterskor, lokförare, VVS-montörer, systemutvecklare, civilingenjörer, elektriker och svetsare, för att nu bara nämna några. Brist på arbetskraft i ett yrke riskerar att hindra företag från att växa och därmed nyanställa inom även andra yrken. Det är förstås något särskilt allvarligt när konjunkturläget försämras, men det kan även verka hämmande på tillväxten av jobb i en situation när konjunkturen förbättras. Sverige måste alltså vara rustat för framtiden. Det är väl känt att vi står inför en demografisk utmaning. Flera av talarna här i talarstolen före mig har berört detta. Utbildning och omställning är inte tillräckligt för att möta denna utmaning. Det är ett faktum att den svenska befolkningen blir allt äldre, och inom kort kommer många personer att lämna arbetslivet. Att allt färre personer i framtiden ska försörja allt fler kan få negativa konsekvenser både på arbetsmarknaden och i samhällsekonomin i stort. Det utgör ett verkligt hot mot den framtida tillväxten och välfärden. Ökad arbetskraftsinvandring är därför en av flera nödvändiga åtgärder för att säkra att det finns tillräckligt många händer i svenska företag men också i sjukvården och i äldre- och barnomsorgen. På så sätt kompletterar en ökad arbetskraftsinvandring regeringens åtgärder för att tillvarata den arbetskraft som redan finns inom riket. Jag tror också att arbetskraftsinvandring kan ha en positiv inverkan på synen på invandring över huvud taget till vårt samhälle. Att vår invandring sedan 70-talet dominerats av asylperspektivet har med tiden bidragit till att forma bilden av invandrare som passiva mottagare av hjälp. Frågan att ta ställning till har blivit om huruvida man är för eller emot denna solidaritet. Lyckligtvis har asylmottagandet alltjämt ett brett stöd såväl här i riksdagen som ute i landet. Men den endimensionella synen på invandringen och på invandrare gör oss sårbara för främlingsfientliga strömningar. Möjligheten att arbetskraftsinvandra till Sverige ska naturligtvis inte ersätta möjligheten att söka asyl här. Rätten att söka asyl i Sverige är grundläggande, och den värnar vi. Däremot ser vi att arbetskraftsinvandring kan bidra till att skapa en mer positiv bild av migration till Sverige. De nya reglerna som regeringen tillsammans med Miljöpartiet nu har lagt fram innebär att vi får ett effektivt och flexibelt system för arbetskraftsinvandring, ett av världens mest öppna system faktiskt, utan kvoter och poängsystem som lägger hinder i vägen för den som till exempel inte har akademisk utbildning eller talar rätt språk. När jag deltog i socialförsäkringsutskottets hearing om arbetskraftsinvandring i september berättade jag om det intresse som finns för denna ökade öppenhet i Sveriges nordligaste hörn. Men det är inte bara i Pajala som de nya reglerna för arbetskraft emotses. I förra veckan besökte jag Indien med en delegation. Från Pajala till Pune, från Malmö till Mumbai går det en röd tråd, en tråd av människor som ser möjligheterna till att utbyta kunskap och kompetens i gränsöverskridande verksamhet i privat och offentlig sektor. Indien är redo att förse den svenska arbetsmarkanden med den kompetens som ni behöver, och vi uppskattar ert mot att våga skapa enklare och öppnare regler för arbetskraft som vill komma till ert land - så löd budskapet från ministrar, företag, utbildningsinstitutioner och medborgare i Indien som en reaktion på Sveriges nya lagstiftning. Det ska alltså bli lättare för människor att komma till Sverige för att arbeta, och det ska bli lättare för arbetsgivare att rekrytera arbetskraft från länder utanför Europa. Detta ska ske utan att man kompromissar med reglerna på den svenska arbetsmarknaden eller kontrollen av vem som kommer eller under vilka villkor. Den nuvarande myndighetsbaserade prövningen av om det finns behov av att rekrytera arbetskraft ska däremot upphöra. Arbetsgivarens bedömning av behovet av en sådan rekrytering ska vara utgångspunkten. Arbetsgivare vet förstås bättre än myndigheter vilken kompetens som behöver anställas. Någon risk för undanträngning av den arbetskraft som redan finns inom landet finns inte. Möjligheten måste ges för kvalificerad arbetskraft inom EU att vara med och konkurrera om tjänsten i enlighet med regelverket. Eftersom samma villkor ska gälla för en arbetstagare utanför EU som för en svensk eller europé så kommer arbetsgivaren i första hand att anställa arbetskraft som finns tillgänglig. Det är naturligtvis logiskt. Att arbetskraftsinvandring sker under ordnade former är viktigt för förtroendet för reformen. Därför måste vi säkerställa att erbjudna anställningsvillkor och försäkringsskydd motsvarar vad som gäller för andra arbetstagare i Sverige. Vi värnar den svenska modellens grundprinciper. Det är upp till parterna på arbetsmarknaden att i kollektivavtal reglera villkor och löner. Ni har som lagstiftare satt de yttre rättsliga gränserna, men vi har ingen statlig inkomstpolitik och heller inga statligt garanterade minimilöner i Sverige. Detta är en modell som har tjänat oss väl. Den har skapat en arbetsmarknad präglad av ordning och reda, och jag är övertygad om att den kommer att fortsätta att göra det även efter det att vi har fått nya regler för arbetskraftsinvandring på plats. Min resa till Indien har påmint mig om att i samma takt som globaliseringen intensifieras så kommer människor att röra sig över gränser i större utsträckning på samma sätt som varor, tjänster och information. Likaväl som svenskar gärna söker sig utomlands för att arbeta så vill andra länders medborgare söka sig till nya länder i samma syfte. Utmaningen ligger alltså i att hantera migrationsströmmar på ett bra sätt, och det gör man genom att ställa upp ett tydligt regelverk och genom att säkerställa att goda villkor gäller för alla på arbetsmarknaden, inhemsk arbetskraft såväl som utländsk. Nästa utmaning ligger i att framstå som ett attraktivt alternativ i den globala konkurrensen om arbetskraft. Det kräver ökad öppenhet och låga trösklar. Det kräver också att även andra rättigheter tillförsäkras arbetskraftsinvandrare och deras familjer. Med förslaget om nya regler för arbetskraftsinvandring som riksdagen nu har att ta ställning till står Sverige berett att möta dessa utmaningar. (Applåder) I detta anförande instämde Gunnar Axén, Mikael Cederbratt, Mats G Nilsson, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Fredrick Federley (c), Ulf Nilsson (fp), Lars Gustafsson, Eva Johnsson (båda kd) samt Bodil Ceballos (mp).

Herr talman! Statsrådet ger en resumé över det förslag som har arbetats fram i Regeringskansliet. Han ger också en bild som i väldigt stor utsträckning överensstämmer med den bild som jag tror att de allra flesta i den här kammaren ställer upp på. Det var också en bred förankrad uppfattning i Kakiutredningen. Där skiljer vi oss inte speciellt mycket. Vad statsrådet sedan försöker göra är att markera att det skulle finnas en massa dunkla tankar bakom vissas agerande. Han talar om stängda respektive öppna dörrar. Vi kan i och för sig konstatera att vi har haft en arbetskraftsinvandring även under den tid när dörrarna var så kallat stängda. De var kanske inte tillräckligt öppna enligt Tobias Billström. Men de var absolut inte stängda. Det kan vi se av den statistik som finns. Den kan naturligtvis förändras. Det är vi inte helt oense om. Vi var till och med ganska överens om att vi kan hitta formerna för hur det ska vara. Det visar sig också i majoritetens förslag i utredningen och i minoritetens förslag nu i utskottets betänkande. Nu har Tobias Billström lyssnat in vad diskussionen har inneburit här. Han har hört parti efter parti tala om att det ska vara ordning och reda genom att oseriösa, hänsynslösa arbetsgivare som inte drar sig för att utnyttja människors utsatthet ska lagföras och markeras ut. Vill Tobias Billström agera på ett sådant sätt att man gör det? I den bok som jag tidigare tog upp beskrevs detta som ett dagligt förhållande ute på den svenska arbetsmarknaden. Som fackligt aktiv får jag alldeles för ofta signaler om arbetsgivare som beter sig på det viset. Är inte Tobias Billström orolig över den tendens som vi har kunnat se och som beskrivs i den bok som jag tidigare åberopade utifrån den diskussion som de övriga allianspartierna här markerar i den debatt som vi nu har fört? (Applåder)

Herr talman! Jag vill göra det genom att tillämpa 20 kap. utlänningslagen, som säkert Göte Wahlström känner till. Där står det föreskrivet att den som anställer illegalt invandrad arbetskraft - arbetskraft som befinner sig här utan tillstånd - dömes till böter eller fängelse. Det behövs ingen ny lagstiftning på området. Det finns redan tillräckligt med lagar, men det handlar om att tillämpa dem. Vad jag vill göra är att se till att man upptäcker detta, anmäler det och lagför de personer som ägnar sig åt den här verksamheten. Jag tror inte att Göte Wahlström har någon annan uppfattning än regeringen och alliansen i den här frågan; jag hoppas i alla fall att han inte har det. Jag tycker att detta är den centrala frågan.

Herr talman! Det finns gällande lagstiftning, säger Tobias Billström. Det är inte första gången han säger det. Vi ställer frågan: Hur många arbetsgivare har lagförts enligt den lagstiftning som åberopas när det gäller att utnyttja människors utsatthet? I den bok som jag åberopar för fjärde gången nu, tror jag, beskrivs ett antal ärenden som uppenbart är av sådan karaktär att de borde lagföras. Det är just sådant agerande som majoriteten här skriver att det gäller - utlämnande, oseriösa och hänsynslösa arbetsgivare och så vidare. Jag vet också av erfarenhet att det finns en utvecklande tendens på arbetsmarknaden - jag får snart sagt dagligen signaler om det. Tyvärr får jag olika signaler från de olika statsråd som företräder arbetsmarknadens område. Tobias Billström är nu inne på den här delen, arbetsmarknadsministern diskuterade tidigare i dag varselfrågorna och andra ministrar har agerat på annorlunda sätt. Vi får olika signaler som skruvar den svenska arbetsmarknaden på ett sätt som gör att vi blir oroade. Jag uppfattade att Tobias Billström framförde att det skulle finnas dunkla tankar bakom mitt och Socialdemokraternas agerande. De är inte dunkla. De är ganska öppna. Vi står på löntagarnas sida. Vi står på de anställdas sida. De fackliga organisationerna står på sina medlemmars sida, och de står på den sida där löntagarna finns. De ställer också upp för icke medlemmar för att möta de arbetsgivare som är hänsynslöst utnyttjande, precis som majoriteten själv skriver i sitt betänkande. Jag har förhoppningen att Tobias Billström nu sätter kraft bakom orden i det han säger och agerar för att Sverige nu lever upp till Europeiska kommissionens förslag om att på ett mer kraftfullt sätt lagföra de arbetsgivare som agerar på precis det sätt som Tobias Billström själv har beskrivit här i kammaren nu. (Applåder)

Herr talman! Det absolut bästa sättet att bekämpa de problem som Göte Wahlström tar upp är naturligtvis att erbjuda bättre vägar för legal migration till vårt land. På det viset kan man bygga bort problemet. Det har inte bara företrädare för alliansen pekat på, utan Bodil Ceballos från Miljöpartiet har också mycket förtjänstfullt lyft fram att vi bygger för framtiden. Vi bygger för att bekämpa de problem som uppstår när människor hamnar i ett utsatt tillstånd. Men vad är Göte Wahlströms svar? Det är att yrka avslag på hela propositionen från början till slut. Det finns inga förslag i den socialdemokratiska motionen om ytterligare åtgärder på området - i varje fall inte vad jag har kunnat läsa mig till. Men om Göte Wahlström har något är han välkommen att presentera det vid ett annat tillfälle. När vi ändå håller på måste jag säga något om en annan märklig sak i sammanhanget. När man tittar på tillämpningen av lagar och regler i det här samhället - hur lång tid var det som Socialdemokraterna hade makten? Det var tolv år. Vilka förändringar till förslag när det gäller att utvidga möjligheten att lagföra människor som anställer illegalt invandrad arbetskraft tog man initiativ till? Jag kan inte se några sådana initiativ. Jag måste säga att jag tror att vi står på trygg mark med det här förslaget. Det innebär att vi bygger bra välfungerande system för ordning och reda på arbetsmarknaden när det gäller arbetskraftsinvandring. (Applåder)