En stärkt minoritetspolitik

Anf. 157 Annicka Engblom (M)

Fru talman! Konstitutionsutskottets betänkande KU44 En stärkt minoritetspolitik är sprungen ur dels påpekanden som Sverige har fått om minoritetspolitiken av bland annat Europarådet, dels den rapport som kom för några år sedan från de två tillsynsmyndigheterna Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget.

De båda myndigheterna gjorde en genomlysning av hur de statliga medel som förvaltningskommunerna erhåller används för att stödja de nationella minoriteternas språk, tillgång till kultur och möjlighet att tillgodogöra sig information från olika myndigheter på sitt språk.

Det framkom då olika brister, vilket föranledde regeringen att 2006 tillsätta en utredning för att fördjupa detta arbete, och förra året presenterades delbetänkandet Nästa steg. Till denna enmansutredning var en parlamentariker knuten, först jag och sedan Hans Ekström.

Jag ska göra några nedslag i det som jag tycker är viktigt i betänkandet. Moderaterna stöder i alla väsentliga delar regeringens proposition, utom i ett avseende, som jag tänker återkomma till.

Fru talman! Det första området handlar om inflytande och egenmakt. Här lyfter utredningen, propositionen och betänkandet fram hur de regelbundna samråden sker med minoritetsgrupperna, framför allt lokalt och regionalt. Jag har några synpunkter vad gäller det nationella, vilket jag tänkte ta på slutet. Det har framkommit att det inte alltid sker med den struktur och systematik som är önskvärd för att våra minoriteter ska ha möjlighet till inflytande och påverkan på de processer som de är beroende av. Här ser utskottet regeringens förslag som något mycket positivt.

Regeringen och utredningen har tittat på den norska modellen för konsultationsordning med samerna. Den medför en skyldighet för nationella myndigheter, länsstyrelser, kommuner och landsting att före beslut kalla till konsultation med samerna i frågor som berör deras vardag.

Detta är mycket positivt. I Norge har preventivt arbete i frågor om mark och gruvnäring visat sig vara en problemlösare så att det inte, som många gånger i Sverige, blir en konfrontation. Att alla pratar sig samman inför ett beslut är givetvis av godo.

Detta förs in i lagstiftningen med krav på dokumentation så att saker och ting kommer på pränt och det blir klart, tydligt och spårbart, vilket är bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

Fru talman! Det andra området handlar om språk. Varje år har vi motionsbetänkanden om minoritetspolitiken, och språket är ständigt ett föremål för detta. Språket är ju grundläggande för våra nationella minoriteters identitet. De fem minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli, romani och jiddisch. Man upplever problem med att tillgodose rätten till undervisning på dessa språk, och det är svårt att få tag i personal som talar minoritetsspråk.

Detta ägnar utredningen mycket kraft åt eftersom det är så centralt och viktigt att bevara språket, överföra det mellan olika generationer och revitalisera det via att återuppväcka det.

De centrala delarna här är att det som tidigare har varit modersmålsundervisning och har legat utanför den nationella timplanen nu lyfts in i den ordinarie timplanen och kommer att benämnas nationellt minoritetsspråk. Det lyfts också in i skollagen och får därmed större tyngd och legitimitet. Det medför också en skyldighet för kommunerna att erbjuda och informera, särskilt i förvaltningsområdena men också i övriga delar med minoritetsboende, om att denna möjlighet till undervisning finns. Det gäller framför förskola men även grundskola, ja, egentligen samtliga skolformer. Det är mycket viktigt.

Fru talman! Det tredje området är äldreomsorgen. Där har vi lite olika meningar, men inte i sak. Som äldre kan man glömma bort sitt andra språk och bara ha minoritetsspråket kvar, och det är en mänsklig rättighet att kunna uttrycka sina behov och tankar på sitt eget språk. Utredningen föreslår att detta ska lyftas in i nationell lagstiftning och socialtjänstlagen.

Moderaterna yrkar här bifall till Liberalernas reservation. Regeringen vill nämligen avvakta utredningen av socialtjänstlagen innan man lyfter in även detta i nationell lagstiftning. Vi menar att denna process inte behöver avstanna på grund av det, utan denna rättighet kan vi redan nu införa.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag göra ett medskick som ligger lite utanför betänkandet. Vad gäller de nationella samråden, det vill säga regeringens egna, har den ekonomiska möjligheten för minoriteterna att närvara i Stockholm inte förbättras. Det måste också vara bättre framförhållning så att minoriteterna kan närvara vid dessa möten och ha representativitet. Dessutom måste vi se upp med den administrativa bördan.

Jag yrkar bifall till reservation 7.

(Applåder)

(forts. § 18)

Anf. 158 Jonas Millard (SD)

En stärkt minoritets-politik

Fru talman! Min utskottskollega Annicka Engblom redogjorde på ett förtjänstfullt sätt för innehållet i betänkandet i stort. Jag tänker inte upprepa det, för jag tycker att hon gjorde det på ett bra sätt.

När detta ärende behandlades i utskottet för en tid sedan anförde vi att vi måhända inte motsatte oss regeringens proposition i stort men att vi hade betänkligheter när det gällde själva språket i propositionen. Jag vill säga någonting om detta.

Vi i Sverigedemokraterna konstaterade att det finns element i propositionen som vi håller med om. Till exempel är det självklart viktigt att de nationella minoriteterna har egenmakt och är delaktiga i samhället. Propositionen, som är drygt 130 sidor lång, innehöll dock relativt få konkreta förslag. Mycket av det som föreslås torde ha kunnat formuleras och föreslås minst lika tydligt men med färre ord.

Låt mig exemplifiera detta genom ett citat från s. 39 i propositionen: "Minoritetspolitiken ska genomföras tillsammans med de nationella minoriteterna, inte av andra för de nationella minoriteterna. För att detta ska vara möjligt är inflytande och delaktighet ett fundament för hela politikområdet, och det är bland annat därför som ett av minoritetspolitikens tre delområden är definierat som 'inflytande och delaktighet'."

Lite senare i propositionen kan vi läsa följande: "Det centrala är att inflytandeformen syftar till att åstadkomma delaktighet i beslutsprocessen, både för att de nationella minoriteternas förutsättningar och behov ska kunna beaktas och tillgodoses och för att det allmännas insatser ska kunna utformas på ett ändamålsenligt, effektivt och kvalitativt sätt. Det är viktigt att i sammanhanget erinra om att de nationella minoriteterna ska ges möjlighet till delaktighet för att kunna utöva inflytande över sin egen situation. De måste därför ha reella och konkreta möjligheter att påverka sin och andras situation."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

Den absoluta majoriteten av de nationella minoriteterna torde kunna leva sitt liv med precis samma förutsättningar som en majoritet av den svenska befolkningen och har inte samma problem med utanförskap, språk och kulturella barriärer som de invandrare som har kommit hit på senare tid eller i närtid. Därför kan man ifrågasätta om inte tonen i propositionen kunde justeras något utifrån detta.

Den verkliga kritiken, fru talman, gör det mig något bedrövad att faktiskt behöva ta upp. Det gäller den ständigt återkommande maktfullkomligheten i att regeringen gör våld på den kommunala självstyrelsen. Vi såg det i anvisningslagen, och här dyker det alltså upp igen.

Kommuner kan frivilligt välja att ansluta sig till ett förvaltningsområde för ett minoritetsspråk, och så långt är ju allting väl. Men regeringen menar i den här propositionen att man kommer att godkänna en kommuns önskan att utträda ur ett förvaltningsområde endast om det finns synnerliga skäl för detta. Omständigheten att majoritetsförhållanden i en kommun ändras är alltså inte tillräckligt starka skäl.

Det måste självklart vara upp till kommuninvånarnas valda företrädare att få avgöra en sådan fråga. Förslaget går således vida utöver vad som faktiskt står i regeringsformen, nämligen att en inskränkning i den kommunala självstyrelsen inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Vi har sett maktfullkomligheten tidigare, och nu ser vi den tyvärr även i denna proposition.

Anf. 159 Nina Lundström (L)

Fru talman! Vi i Liberalerna står bakom alla förslag där vi finns med, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 4.

Fru talman! Vem tillhör en nationell minoritet? Det är varje enskild individ som själv avgör om han eller hon anser sig tillhöra en nationell minoritet. Eftersom tillhörigheten baseras på självidentifikation ställer inte samhället krav på att någon ska styrka sin tillhörighet till en eller flera nationella minoriteter. Det är varje enskild individ som själv avgör. Bakom begreppen "nationella minoritet" och "nationellt minoritetsspråk" döljer sig ett stort antal människor med sinsemellan olika syn på sin identitet och sitt språk. Oavsett synen på identitet måste efterlevnaden av deras rättigheter säkras.

Det skulle dröja till år 2010 innan Sverige fick en ny minoritetspolitisk reform. Jag vill passa på att tacka dåvarande statsrådet Erik Ullenhag och alliansregeringen för deras idoga arbete med att förstärka rättigheterna för nationella minoriteter. Propositionen Från erkännande till egenmakt - regeringens strategi för de nationella minoriteterna innebar flera steg. Inget hade hänt sedan ratificeringen av Europarådets konvention år 2000, och propositionen innebar en rad olika förbättringar.

Den innebar att 18 kommuner anslöts till förvaltningsområdet för finska och att 13 kommuner anslöts till förvaltningsområdet för samiska. I dag är antalet kommuner betydligt fler - sammanlagt 81. Där ingår nu också 16 landsting. I minoritetslagen infördes bestämmelser som gäller i hela landet, bland annat skyldigheten att informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter och främja deras möjlighet att utveckla sin kultur. Även möjligheten till inflytande och samråd infördes.

Fru talman! Regeringen beslutade i december 2016 att ge en särskild utredare i uppdrag att kartlägga behovet av åtgärder med anledning av bland annat Europarådets kritik mot Sverige vad gäller exempelvis undervisningen i de nationella minoritetsspråken. Utredningen om en stärkt minoritetspolitik, med särskilde utredaren Lennart Rohdin, lämnade sitt betänkande 2017.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

En stor och viktig fråga som har berörts i utredningen är den om uppföljning på nationell nivå. Uppföljningen visar på ett antal brister i efterlevnaden av de nationella minoriteternas rättigheter och den aktuella lagstiftningen, såväl på kommunal som på statlig nivå. Det innebär att minoritetspolitikens genomförande hämmas, och den bilden bekräftas också i nulägesbeskrivningar och utvärderingar som inte minst utredningen har genomfört.

Förslagen från utredningen utgör ett helhetsförslag. Förslagen ska ses som en sammanhållen politik för att stärka de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Regeringen går vidare med de förslag om lagändringar för att stärka politiken som utredningen har lagt fram, men propositionen säger ingenting om alla de andra förslag som också krävs för att stärka den nationella minoritetspolitiken.

Flera av de tyngsta riksorganisationerna för nationella minoriteter har riktat kritik mot att regeringen inte agerar gällande fortsättningen. Utredningens bedömning att åtgärder måste vidtas nu för att stärka överföringen av minoritetsspråken till kommande generationer är viktig för att språken inte ska upphöra att finnas i vårt land.

Några av de åtgärder utredningen tar upp är bland annat stödet till nationella minoriteter för att de ska klara av medverkan på lokal, regional och nationell nivå. Man föreslår också ny struktur för att stärka uppföljningen, samordningen och främjandet av minoritetspolitiken, särskilt i landets kommuner och landsting. Det gäller inte minst inom minoritetspolitikens grundskydd, som gäller i alla landets kommuner och landsting. Utredningen visar att det stora flertalet kommuner fortfarande, åtta år efter lagens tillkomst, i praktiken inte följer lagen.

Utredningen påpekar också behovet av språkcentrum, kunskapshöjande åtgärder gällande de nationella minoriteterna och minoritetsspråken - inte minst inom skolans värld - samt åtgärder för att stärka tillgång till personal med kunskaper i de nationella minoritetsspråken inom förskola och äldreomsorg. Det här är åtgärder som tillsammans med lagändringarna krävs för att stärka minoritetspolitiken. Och vad kommer att ske med förslagen i Jarmo Lainios utredning om de nationella minoritetsspråken i skolan, SOU 2017:91?

Fru talman! Det internationella ramverket för skyddet av mänskliga rättigheter tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter godkändes och trädde i kraft den 1 februari 1998, och Sverige ratificerade ramkonventionen 2000.

I samband med ratificeringen angavs att de nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska ansågs av hävd vara de nationella minoritetsspråk som talas i Sverige.

Konventionen syftar till att skydda såväl nationella minoriteter som enskilda personer som tillhör nationella minoriteter. Under årens lopp har bristen på åtgärder för att stärka deras rättigheter lett till kritik från Europarådet, vilket jag redan berört, och det skulle som sagt dröja till 2010 - under alliansregeringen - innan lagstiftningen antogs av riksdagen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

Fru talman! Minoritetspolitiken bygger på principer som är djupt förankrade i centrala människorättskonventioner som Sverige har förbundit sig att följa.

Regeringens förslag i propositionen har Liberalerna synpunkter på. I likhet med utredningen förespråkar Liberalerna en tydligare samordning mellan minoritetspolitiken och andra frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati. Regeringens förslag är inte detsamma som utredningens förslag. Regeringen redovisar i propositionen inte några trovärdiga argument för förändringen i förhållande till utredningens förslag. Liberalerna anser att utredningens förslag är mer välövervägt och ger möjlighet till en bredare ansats.

Fru talman! Jag noterade inledningsvis att de flesta kommuner utanför förvaltningsområdena saknar mål och riktlinjer. Sådana skulle kunna ge bättre förutsättningar för den långsiktighet i det lokala arbetet som i dag saknas på många håll. Det bör av målen och riktlinjerna också framgå hur verksamheten ska följas upp.

Utredningen föreslår att kommuner och landsting ska anta minoritetspolitiska mål och att de ska följas upp. Det är en av de viktigaste punkterna i hela utredningen.

Det finns inte något i regeringens förslag som säkerställer att målen och riktlinjerna är politiskt beslutade. Eftersom målen och riktlinjerna syftar till att uppfylla kommunens minoritetspolitiska åtaganden bör de beslutas av förtroendevalda. Om detta ska ske i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, en nämnd eller ett annat politiskt organ får givetvis avgöras av lokala förhållanden.

Liberalerna stöder utredningens förslag att kommuner och landsting ska anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete. Vi välkomnar det förtydligande av begreppet samråd som föreslås.

Det är särskilt viktigt att alltid framhålla individperspektivet i minoritetspolitiken. Av detta följer att dialog med föreningar och andra sammanslutningar är av stor vikt. Men också andra samrådsformer som brukardialog, enkäter till föräldrar och anhöriga och bredare medborgardialoger bör användas.

Regeringen bör överväga att ta initiativ till ytterligare stöd och informationsmaterial som hjälper förvaltningsmyndigheter och kommuner att organisera samråd på ett sådant sätt att det når ut till alla berörda.

Fru talman! Vi i Liberalerna välkomnar att man ser över begreppet modersmålsundervisning. Det är ett begrepp som är knepigt. För dessa språk ställs inget krav på att språket ska vara elevens modersmål i betydelsen dagligt umgängesspråk. Inte heller krävs det att eleven har grundläggande kunskaper från början.

Detta är ändringar som alliansregeringen genomförde. Liberalerna var starkt pådrivande i arbetet, för konsekvenserna var tidigare att barn inte fick tillgång till den så kallade modersmålsundervisningen. Föräldrarna kanske hade bytt språk. Familjen kanske hade andra språk eller inte kunde tala språket tillräckligt. Då gavs inte möjlighet att lära sig ett nationellt minoritetsspråk. Men det har gått utmärkt att läsa andra språk.

Denna utsträckta rättighet är en viktig del av revitaliseringsarbetet och handlar just om möjligheten att lära sig ett språk som delvis kan ha gått förlorat inom familjen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

Fru talman! Regeringen väljer med hänvisning till andra pågående lagöversyner att i nuläget inte föreslå en överflyttning av bestämmelserna om äldreomsorg till socialtjänstlagen. Vi i Liberalerna anser att en sådan borde genomföras. Precis som det skapar ökad tydlighet gentemot kommunerna att rätten till förskola på nationella minoritetsspråk flyttas till skollagen skulle tydligheten öka om frågor om äldreomsorg reglerades i socialtjänstlagen.

Fru talman! Jag har under många resor haft möjlighet att besöka olika verksamheter där det finns personer som anses tillhöra de nationella minoriteterna, och jag skulle vilja dela med mig några berättelser som handlar om individer.

Det handlar om den boende på ett äldreboende som äntligen kan kommunicera på sitt eget språk och göra sig förstådd. Man kan få äpplet som man tidigare inte kunde kommunicera att man ville ha. Sådant kan göra stor skillnad för den enskilde.

Det handlar om krigsveteranen jag besökte på ett äldreboende, som hade förlorat synen men äntligen kunde få kvalitet i sin tillvaro genom att någon förstod vad personen i fråga önskade.

Det handlar om det fina boendet i Norrbotten som ger möjlighet till omsorg med kulturen närvarande genom matminnen och vacker musik som ljuder i korridorerna.

Ett samtal handlade om våren. Årstiderna kan ha lika stor betydelse för en som flyttat till ett äldreboende som för alla andra. Personalen berättade om den äldre som mindes hur det är att sova i en kåta på våren och äntligen höra flugor smälla mot duken - ett tydligt vårtecken.

Det handlar om den äldre som tar på sig sin kolt till högtiden. Man får använda den trots att den är av ylle och inte kan tvättas i 60 grader och torktumlas, för personalen vet hur man vårdar kulturen.

All denna kunniga och engagerade personal inom omsorgen, vården och skolan bidrar till och stärker möjligheten för enskilda att få tillgång till språk och kultur. Deras engagemang och språkkompetens borde tas till vara bättre. De är värda en stor eloge!

Fru talman! Att barn får tillgång till ett språk och en kultur är viktigt. Att äldre kan välja omsorg på ett nationellt minoritetsspråk med kulturen närvarande är viktigt. Tryggheten, igenkänningen, kommunikationen och glädjen i kulturen är viktig, oavsett ålder. Lagstiftning spelar roll. Nationella minoriteters rättigheter handlar om mänskliga rättigheter, och de måste stärkas!

Anf. 160 Hans Ekström (S)

Fru talman! I denna proposition föreslås ändringar i tre lagar: socialtjänstlagen, lagen om nationella minoriteter och skollagen.

Varför föreslås dessa ändringar? Jag tycker att man måste sätta in förslagen i en historisk kontext, nämligen den svenska minoritetspolitiken under lång tid.

Under tidevarvet ungefär mellan 1809 och 1970-talet levde bilden av enhetsstaten Sverige med nästan obefintliga nationella minoriteter. Enhetsstaten yttrade sig i rasism, assimileringspolitik, skallmätning och tvångsförsvenskning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

Jag har exempel från den här kammaren. Ett statsråd bar namnet Östros men hade från början ett finskt namn. Hans familj blev tvångsförsvenskad. En yngre kollegas mamma, som är ungefär jämnårig med mig, fick gå i tvångförsvenskningsåtgärder i Tornedalen.

Sverige har inte en stolt historia inom minoritetspolitiken. Undan för undan har vi insett att detta handlar om mänskliga rättigheter, att det är en del i den väv som är Sverige och att mångfalden bidrar till att göra Sverige rikare. Undan för undan och med stapplande steg har minoritetspolitiken utvecklats. Vi har under resans gång utsatts för internationell kritik. Det har utretts ett antal gånger, och nu tas ett steg till. Jag menar inte att detta är det slutgiltiga steget eller att bygget är färdigt. Det återstår många fler saker att göra, men det är ett viktigt steg framåt.

En av de saker som föreslås är att kommuner och landsting ska ta fram mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete. Detta tror jag är väldigt viktigt. Bara att sätta ljuset på dessa frågor frigör nämligen kreativitet.

Min egen erfarenhet från min tid som kommunalråd är att vi när vi började titta på dessa frågor såg att det i en stad med 20 procent finskspråkiga var ganska enkelt att ordna särskilda avdelningar med finsk vårdpersonal. Det var lätt att införa språkval vid val av hemtjänst. Det var ganska lätt att ordna förskoleundervisning, att ge särskilt riktat stöd till finsk skolverksamhet och att införa ett speciellt val i kommunens växel, där man direkt kunde få service på finska. På alla förvaltningar fanns någon finskspråkig som kunde ta emot ärenden. Kostade detta massor av pengar? Nej, det gjorde det faktiskt inte.

Jag tror att om man lyfter upp frågorna kommer kreativiteten loss. Det kan ju inte heller vara särskilt svårt för våra landsting att vid val av husläkare införa val av språk, där detta är möjligt. Det borde kunna gå. Ljus på frågan leder alltså till utveckling.

De språkliga rättigheterna i skola och äldreomsorg samt revitalisering av språk kommer min kollega Ida Karkiainen att utveckla vidare.

En fråga som särskilt har utretts inom ramen för denna utredning är finlandssvenskarnas ställning. Vi hade under en lång följd av år motioner där vi yrkade på att finlandssvenskarna skulle erkännas som en minoritet i Sverige. Denna utredning har funnit att det inte finns skäl att göra detta. Det finns nämligen inte någon långvarig, särskild finlandssvensk kultur i Sverige. Det måste också sättas in i den historiska kontexten att det när en Vasabo kom till Stockholm inte var konstigare än när en Umeå- eller Växjöbo gjorde det.

Om vi i detta hus tittar in i utrikesutskottets sammanträdeslokal ser vi att Arvid Horn hänger på väggen. Varifrån var han? Jo, från Finland. Gustaf Mauritz Armfelt föregick med att bli utsparkad ur Svenska Akademien - det borde kunna läras ut nu - och var Gustav III:s gunstling. Varifrån var han? Jo, från Åminne utanför Salo i Finland. Det är klart att dessa personer var svenskar. Att då inrätta en särskild finlandssvensk minoritet i Sverige blir lite konstigt, har utredningen landat i.

Däremot finns det skäl att uppmärksamma den blinda fläcken i svenskt medvetande kring vad finlandssvenskar är för något. Hur många människor med finlandssvenskt ursprung har inte fått höra: Vad bra svenska du kan! Det är ungefär som att säga till en dalmas: Fantastiskt vad du pratar bra svenska! Det är klart att detta tyder på att det finns en blind fläck som tydligare måste uppmärksammas i skolan och på andra sätt, men det innebär inte en minoritetsstatus.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

Vad gäller de olika nationella minoriteterna krävs olika åtgärder beroende på deras situation. Vi har den judiska gruppen, som är en väletablerad och till synes stark grupp, men som alltid är den grupp som först utsätts för förtryck när samhällsklimatet blir hårt. Den fungerar som ett slags lackmuspapper på tidsandan. När vi ser hoten mot Judiska föreningen i Umeå eller hur man måste sätta in särskilda skyddsåtgärder vid judiska skolor förstår vi alla att det behövs särskilda åtgärder för den judiska gruppen.

Samerna som urfolk, markrättigheter och de intrång som gruvdrift, vindkraft och annat innebär kräver också särskilda åtgärder.

Romerna, med en svag socioekonomisk situation och ett svagt civilsamhälle, kräver också andra åtgärder.

Sedan har vi den numerärt väldigt stora finskspråkiga gruppen - mellan 700 000 och 1 miljon svenskar har finskspråkiga rötter. Det är klart att Sverige måste förstärka arbetet med finskan. Detta har också betydelse för svenskans ställning i Finland. Om vi från svensk sida har ett intresse av att vi ska kunna tala med varandra över Bottniska viken på både finska och svenska är det klart att vi måste arbeta med att stärka finskans ställning. Vi vill naturligtvis att man också i Finland värnar om landets tvåspråkighet.

Jag yrkar bifall till KU:s förslag.

(Applåder)

Anf. 161 Agneta Börjesson (MP)

Fru talman! Vi debatterar nu KU44, En stärkt minoritetspolitik. Betänkandet behandlar en proposition från regeringen och två följdmotioner.

Propositionens förslag innebär bland annat, precis som flera här har varit inne på tidigare, att alla kommuner och landsting ska anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete. Detta betyder att vi nu får ett stärkt grundskydd. Det är viktigt, särskilt som vi har sett i den utvärdering som har gjorts att det verkligen inte ser ut så i dag.

Detta ger också absolut ett mycket starkare skydd för de 81 kommuner som ingår i förvaltningsområdena, där man stärker rätten till äldreomsorg och förskola på minoritetsspråken. De förslag som läggs fram syftar till att stärka det grundläggande skyddet, men också de utökade rättigheter som gäller inom förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska.

Rent praktiskt handlar det också om ändringar i socialtjänstlagen, ändring i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk samt ändring i skollagen. Ändringarna föreslås träda i kraft från och med årsskiftet 2019.

Det skulle dröja ända till december 1999 innan Sverige fick en minoritetspolitik efter ett enhälligt beslut i riksdagen. Då anslöt sig Sverige äntligen till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Man fattade beslut om en minoritetspolitik och erkände de fem minoriteterna och deras språk. Lagen förstärktes 2010, och nu tas ytterligare steg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

De fem erkända nationella minoriteterna är, som flera andra har varit inne på, judar, romer, sverigefinnar, samer och tornedalingar. Samerna har dessutom erkänts som Sveriges urbefolkning. Dessa minoriteter är folkgrupper som skiljer sig från majoritetsbefolkningen genom att de har en egen kultur och ett eget språk. Judarna har även en egen religion. Man har en uttalad samhörighet och en egen identitet. Dessutom har man, till skillnad från andra grupperingar, funnits i landet i hundratals år; för samernas del handlar det om tusentals år.

Genom beslut om minoritetspolitiken vill staten ge minoriteterna en chans att bevara, främja och utveckla språk och kultur från generation till generation. Med dagens beslut stärks nu minoritetspolitiken ytterligare. Det kommer definitivt inte att vara det sista beslut vi tar på detta område, men det är ett viktigt steg i rätt riktning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 162 Mia Sydow Mölleby (V)

Fru talman! Flera ledamöter har på ett utmärkt sätt redovisat vad detta förslag går ut på, och jag tänker inte återupprepa det. Vi stöder förslagen i propositionen och är helt eniga med majoriteten i utskottet om betänkandet.

Det händer annars ganska ofta att Vänsterpartiet har lite avvikande ståndpunkter i minoritetsfrågorna. Det beror på att vi i det här sammanhanget framför allt pratar om hur minoritetspolitiken ska funka snarare än om vad den ska innehålla.

Det ska sättas upp mål och riktlinjer. Man ska ha ansvaret i kommuner och landsting. Men det är mest en fråga om att det ska göras, inte om vad som ska göras. Det handlar om en struktur för formerna för att stärka systemet för minoritetspolitiken. Där är vi helt överens. Vi tycker att det är viktigt att man gör det.

Mål och riktlinjer i kommuner och landsting är bra. Med förvaltningsmyndigheten blir det också tydligare att man har ett informationsansvar. Innebörden av samråd ska förtydligas. Men vad gäller samrådet behöver man också återkomma till hur man ska säkra att de nationella minoriteterna har resurser och möjligheter att på ett fullgott sätt delta i ett samråd.

Det krävs faktiskt en hel del för att alla dessa samrådsformer ska funka. Det går inte att bara ha ett litet insynsråd eller så om det ska bli ett effektivt samråd. Då kommer det också att behöva tillföras resurser för minoriteterna. Det får man återkomma till i en annan ordning.

En viktig sak i detta som också påverkar vad man gör är att man stärker barnens rätt till sitt minoritetsspråk, alldeles oavsett om föräldrarna under resans gång har tappat språket. Det är en väldigt viktig del för att återfå möjligheten för minoriteten att leva vidare. Hade man inte vidtagit åtgärder här hade det inte funkat på sikt. Det är en väldigt bra och viktig insats, liksom, förstås att förstärka på äldreområdet. Där får man återkomma till hur lagstiftningen ska se ut.

Men att språk för barn ingår i skol- och utbildningssammanhanget och att det är där det lagmässigt ska ligga är en självklarhet, för det är en rätt för alla unga som har ett minoritetsspråk eller som borde få rätten till det.

(Applåder)

Anf. 163 Ida Karkiainen (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

Fru talman! En stark minoritetspolitik är grunden för en stark och välmående demokrati.

Runt om i världen förtrycks minoriteter. De fördrivs från sina hem, koloniseras och mördas. Där förtrycket pågår ses minoriteter som något som försvagar nationen - en grupp människor med språk, religion, eller uttryck som skiljer sig från majoritetens.

Fru talman! Även vårt land har förtryckt urfolk och minoriteter. För en tid sedan presenterade Svenska kyrkan en vitbok om relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som redovisar de kränkningar och oförrätter som begåtts av kyrkan gentemot den samiska befolkningen. Och för ett par månader sedan publicerade Svenska Tornedalingars Riksförbund en rapport om statens övergrepp på tornedalingar under 1800- och 1900-talen. Där behandlas skallmätningarna på tornedalingar utförda under Rasbiologiska institutets verksamma år. Det är viktigt att vi berättar om detta. Det är viktigt att vi går igenom historien och lär oss av den, så att den aldrig upprepar sig.

Fru talman! Urfolkens och minoriteternas existens hänger på språket. Språket bär kulturen, och utan kulturen finns inte minoriteterna. Det kolonialiseringen och försvenskningspolitiken gjorde var att förbjuda människor att tala minoritetsspråken och på så vis även effektivt kväva hela kulturer och hela folk.

Fru talman! Alla ska ha rätt till språk. Det är ett av de fyra överordnade målen för svensk språkpolitik. I språklagen från 2009 anges att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.

Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt, säger minoritetslagen.

Vi har således ett politiskt ansvar för att dessa språk ska leva vidare. Det handlar om att värna rättigheten att använda sitt språk i kontakt med myndigheter. Det handlar om att stötta initiativ för att språken ska överleva och vitaliseras. Det handlar om att radio och tv i allmänhetens tjänst ska sända program och nyheter på minoritetsspråk. Det handlar om att prioritera språkundervisning för barn och unga.

Det handlar om att stödja forskning, kultur och civilsamhälle. Författare, poeter och litteratur är avgörande för att ett språk ska användas och utvecklas. Därför är jag särskilt glad åt förslaget i propositionen om rätten till förskola och annan pedagogisk verksamhet på minoritetsspråk samt rätten till äldreomsorg på minoritetsspråk.

Fru talman! Jag är född i Tornedalen. Här bor människor som fortfarande bär på en skam över att ha finska eller meänkieli som modersmål på grund av den dåvarande försvenskningspolitiken, som förbjöd människor att tala finska på exempelvis skolrasterna. Detta tror jag är en anledning till att mina föräldrar aldrig pratade finska eller meänkieli med mig och mina syskon när vi var små. Deras föräldrar hade ju vuxit upp i en tid där finska och meänkieli betraktades som fult och i skolorna också var förknippat med bestraffning.

Jag skulle vilja läsa upp en intervju från en rapport som Curt Persson tillsammans med Svenska Tornedalingars Riksförbund har skrivit, apropå skolgången. Intervjuaren frågar en person om hur det var i skolan. Då svarar intervjupersonen så här:

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En stärkt minoritets-politik

"C: Ja, det blev kvarsittning om läraren hörde finska talas, så var det. Det var svenska som gällde, ingenting annat accepterades.

R: Men om någon pratade finska, hur gick det? Fanns det sådana där hemska lärare här?

C: Nog blev de slagna med pekpinnen, och linjalen, i huvudet. Och så slog man på örat med näven. Så nog var det en hård behandling. Jag minns en vikarie, han kunde slå så att. nu efteråt när man tänker. Han slog av pekpinnar. Och så skulle man lägga fingrarna på skolbänken och han slog med pekpinnen på fingrarna."

Jag har många gånger varit arg över detta. Att växa upp i Haparanda och Tornedalen utan att kunna finska eller meänkieli är en stor nackdel. Det blir svårare att skaffa sig vänner, svårare att få ett jobb och svårare att bo och leva i en gränsstad som Haparanda. Men inte bara det: Att vara tornedaling utan finskan och meänkieli som flytande språk gör att man känner sig rotlös, för så mycket av kulturen sitter i språket - vaggvisorna, berättelserna och minnena. På så vis kan man också säga att resultatet av språkförtrycket lever vidare.

Fru talman! Jag möter i dag en generation unga, däribland jag själv, som är väldigt språkintresserade och vill att våra minoritetsspråk ska leva vidare. "Ei se kannatte" säger en del, men "kyllä se kannatte" säger jag.

Den här propositionen är ett steg på vägen, men det återstår också många insatser för att vi fortsatt ska ha en välfungerande minoritetspolitik i Sverige.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 juni.)