Folkhälsopolitik

Betänkande 2004/05:SOU11

1, Förslag, Genomförd
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat: 27 april 2005

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

Hela betänkandet

DOC

Folkhälsopolitik(doc, 439 KB)

PDF

Bilaga: bet_200405_sou_11(pdf, 749 KB)

Webbsida

Visa hela dokumentet för Betänkande 2004/05:11 Folkhälsopolitik

Beslut

Nationellt program för att förhindra självmord (SoU11)

Samhället måste göra mer för att förhindra självmord. Riksdagen vill därför att ett nationellt program för att förhindra självmord ska tas fram. Riksdagen vill att regeringen tar fram ett nationellt program för självmordsprevention. Dessutom ska regeringen redovisa detta arbete till riksdagen. Självmord kan vara den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa. Riksdagen konstaterar att olika insatser gjorts i samhället, men anser att fler åtgärder behövs för att förhindra självmord. Alla riksdagspartier har lämnat in motioner som handlar om åtgärder för att förhindra att människor tar sina liv. Riksdagens uppmaning till regeringen grundar sig på dessa motioner.

Utskottets förslag till beslut: Delvis bifall till motioner om självmordsprevention. Avslag på övriga motioner.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 80

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2005-03-15
Justering: 2005-04-07
Trycklov: 2005-04-21
Trycklov till Gotab och webb: 2005-04-22

Reservationer: 24
Betänkande 2004/05:SOU11

Alla beredningar i utskottet

2005-03-15

Nationellt program för att förhindra självmord (SoU11)

Samhället måste göra mer för att förhindra självmord. Socialutskottet föreslår att ett nationellt program för att förhindra självmord ska tas fram. Socialutskottet vill att regeringen tar fram ett nationellt program för självmordsprevention. Dessutom ska regeringen redovisa detta arbete till riksdagen. Självmord kan vara den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa. Socialutskottet konstaterar att olika insatser gjorts i samhället, men anser att fler åtgärder behövs för att förhindra självmord. Alla riksdagspartier har lämnat in motioner som handlar om åtgärder för att förhindra att människor tar sina liv. Utskottets uppmaning till regeringen grundar sig på dessa motioner. Ett enigt socialutskott föreslår att riksdagen säger ja till utskottets förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2005-04-27

Debatt om förslag 2004/05:SOU11

Webb-tv: Folkhälsopolitik

Dokument från debatten

2005-04-27Protokoll 2004/05:113

Protokoll från debatten

Lars Mejern Larsson (S)

Anf. 48 Lars Mejern Larsson (S)

Fru talman! I detta ärende behandlas socialutskottets betänkande om folkhälsopolitik. I betänkandet behandlas 140 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden under 2003 och 2004. Betänkandet tar upp en mängd olika målområden när det gäller folkhälsoarbetet, bland annat mål för folkhälsan, ojämlikhet i hälsan, självmordsprevention, delaktighet och inflytande i samhället. Ytterligare målområden är ekonomisk och social trygghet, trygga och goda uppväxtvillkor, ökad hälsa i arbetslivet. Vidare tas i betänkandet upp behovet av sunda säkra miljöer och produkter, en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård och gott skydd mot smittspridning, en trygg och säker sexualitet och god reproduktiv hälsa. Angelägna mål som belyses är behovet av ökad fysisk aktivitet, goda matvanor och säkrare livsmedel, minskat bruk av tobak och alkohol, ett samhälle fritt från narkotika och dopning samt minskade skadeverkningar av överdrivet spelande och övrigt beroende. Avslutningsvis finns mål om hälsoinformation och hälsokommunikation samt forskning. Ett enigt utskott föreslår med anledning av ett tiotal motioner från samtliga riksdagspartier ett tillkännagivande till regeringen om det självmordspreventiva arbetet. Utskottet konstaterar att olika insatser har gjorts på området, och regeringen har i den nyligen avlämnade forskningspolitiska propositionen Forskning för ett bättre liv redovisat att den bland annat anser att särskilda insatser bör göras inom suicidforskningen. Folkhälsoministern har redovisat att han noggrant följer utvecklingen för att överväga vilka ytterligare insatser som kan komma att erfordras med anledning av självmordsproblematiken. Vi inom utskottet delar dock bedömningen i motionerna att ytterligare insatser nu måste genomföras för att förstärka det självmordspreventiva arbetet. Utskottet anser att ett nationellt program för självmordsprevention bör tas fram, och regeringen bör redovisa resultatet av ett sådant arbete för riksdagen i lämpligt sammanhang. Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden, främst med hänvisning till pågående arbete på folkhälsoområdet. I betänkandet finns 24 reservationer och tre särskilda yttranden. Fru talman! Med denna inledning överlämnar jag ärendet till debattörerna.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 49 Anne Marie Brodén (M)

Fru talman! Som vi hörde handlar betänkandet från socialutskottet om folkhälsofrågor. Det är 140 motioner från 2003 och 2004 som behandlas. De visar på det stora intresse för hälsofrågor som finns i Sverige i dag. Ett tiotal motioner handlar just om självmordsprevention, och de har lett till det tillkännagivande som vi alla i utskottet är oerhört glada för. Vi hoppas att det också ska leda till åtgärder från regeringen. Min kollega Magdalena Andersson kommer senare att utveckla detta i sitt anförande. Jag kommer att uppehålla mig vid några avgörande frågor som vi moderater tycker är viktiga för en ökad hälsa för alla människor i Sverige. Det handlar om människors makt över sina egna liv, om hur vi kan förbättra och förändra folkhälsoarbetet om hur vi ska stärka barns och vuxnas hälsa. Vi ska se de äldres behov i samhället och vi ska arbeta mer med förebyggande arbete både lokalt och regionalt. Vi anser att Folkhälsoinstitutet ska läggas ned till förmån för ett nytt institut för medicin och hälsa. Mer medel måste föras ut till det regionala planet, och det fick vi klart för oss för någon vecka sedan här i riksdagen då vi hade en diskussion om dessa frågor. Nätverket för folkhälsa delar vår uppfattning om att det behövs mera av regionala kompetenscenter. Jag vill först yrka bifall till reservation 1 under punkt 1, men jag står naturligtvis bakom övriga reservationer från oss moderater och de gemensamma borgerliga reservationer som finns i betänkandet. Fru talman! Att bli förstådd som en helhet, lyssnad på och tagen på allvar innebär att man sätts in i ett sammanhang, och då minskar ohälsan. Människors goda hälsa är en av de viktigaste resurserna i ett land. Det skapar möjligheter och utveckling. Den mänskliga resurs som finns i ett gott hälsotillstånd har tidigare underskattats i vårt samhälle. Snarare har hälsa betraktats som en naturtillgång, fri att utnyttjas. De senare årens försämrade hälsoläge hos människor har visat vilka kostnader som är förenade med dålig hälsa. I Sverige har det saknats strategier utifrån ett individuellt hälsotänkande. "Högsta möjliga tillstånd av hälsa" är en mänsklig rättighet som det formuleras i FN:s förklaring i den ekonomisk-sociala delen av de mänskliga rättigheterna. Hälsa är som allemansrätten, missbrukas den så blir den förödd. Därför har det i dag uppstått en stor brist på hälsa som i sin tur har lett till en stor vårdskuld. Fru talman! Trots att stora samhälleliga ekonomiska resurser satsats på folkhälsan har det inte givit utdelning i en förbättrad hälsa för de enskilda människorna. Detta beror till stor del på ett kollektivistiskt förhållningssätt som har skapat ett avståndstagande och i många fall likgiltighet inför välvilliga folkhälsoråd. Det har inte bidragit till ett individuellt ansvarstagande för den egna hälsan i den utsträckning som vi moderater tror är angeläget och viktigt. För att den enskilda individen ska kunna ta ansvar måste den också ges makt och möjlighet att ta ansvar, det vill säga att kunna "svara an". Ett uttryck som ofta används i dessa sammanhang är empowerment . Det innebär att kunna påverka sin egen situation, att kunna fatta egna beslut om sitt eget liv, att kunna träffa val, det vill säga att vara proaktiv och promotiv för att vidmakthålla hälsa eller återställa hälsa som gått förlorad. Hälsa är alltså en integrerad del i en människas liv precis som andra fri- och rättigheter. Fru talman! Det stigande ohälsotalet bland Sveriges befolkning utgör inte bara ett stort folkhälsoproblem, utan det har kommit att bli den i särklass största ekonomiska belastningen inom svensk ekonomi som i sin tur tvingar fram svåraccepterade besparingar inom en rad områden. Dessa besparingar slår hårt och konsekvenserna har varit förödande inom många samhällsområden i ett redan hårdnande samhällsklimat. Antalet långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar är ett stort bekymmer. Hur man än planerar neddragningar och besparingar så äts dessa upp av ett okänt antal ökningar av långtidssjukskrivna och förtidspensioneringar. 1,4 miljoner människor står i dag utanför arbetsmarknaden. Fru talman! Vi har i dag en allt kunnigare befolkning som ställer medvetna frågor och kräver kunniga svar. Det har setts som en naturlig del i samhällets utveckling. När den gamla auktoritetstron och det auktoritära samhället försvinner med sina tydliga yttre gränser, som också byggde på en gemensam värdegrund - etik och moral - ersattes det inte automatiskt av ett ansvarstagande hos den enskilde individen. Detta har lett till en osäkerhet och en oklarhet i många fall där människor upplever sig ha hamnat i kläm mellan olika välfärdssystem som inte längre levererar det som de ska eller förväntas göra. Vidare har en mycket snabb samhällsförändring bidragit till att förutsägbarheten till stor del har försvunnit ur människors liv. Stressen har kommit till vårt samhälle för att stanna. Man kan hävda att stress alltid har funnits och att människor alltid har haft det svårt. Förvisso, men nu har det svenska samhället byggts på ett antagande om stabilitet och förutsägbarhet som inte längre existerar, och därav följer just den känsla av vanmakt som breder ut sig bland människor. Oförutsägbarheten skapar då stress, stress skapar rädsla och vanmakt, rädsla skapar våld, vanmakt skapar uppgivenhet och likgiltighet, våld skapar ännu mer oförutsägbarhet och likgiltigheten skapar också ett hårt samhälle. Fru talman! Människor som är rädda och stressade förlorar sitt välbefinnande, och deras hälsa påverkas negativt. Det är ett sådant samhälle som vi ser växa fram i dag i Sverige på många håll. Att återställa hälsa och välbefinnande i samhället och på individnivå är en oerhört viktig och angelägen fråga för oss moderater, och det är absolut den viktigaste enskilda satsningen vi kan göra i Sverige. Fru talman! Det är känt att hälsa och välbefinnande handlar om att som människa känna sig respekterad, tagen på allvar och lyssnad på, att vara delaktig och bli bekräftad, att få stöd och uppmuntran och vidare att få uppleva att det finns en mening med ens liv och att omvärlden är rimligt god - att det finns ett hopp. Dessa grundbultar inom folkhälsovetenskapen formulerades av Aron Antonowsky, som var banbrytande inom denna vetenskap. Flera vetenskapliga rapporter visar att ett verkligt inflytande, empowerment som jag nämnde tidigare, över vardagslivet är just en nyckelfaktor som skapar hälsa. Delaktighet är en förutsättning för hälsa och upplevelser av sammanhang och meningsfullhet. Att själv kunna ta ansvar och fatta sina egna beslut i sitt eget vardagsliv har oerhört stor betydelse för hälsan. Därför är det naturligt för oss moderater att i våra kommittémotioner inom det här området trycka på just de här så angelägna viktiga sakerna. Men det finns också andra motioner som pekar på att möjligheten att kunna leva på sin lön, möjligheten att kunna fatta sina beslut om barnomsorg, hur barnen ska ha det och hur familjen vill ha det med sitt liv, innebär ökad hälsa. Vi vet också att kränkningar och våld har stor negativ effekt. Vi skriver också om vikten av att titta på hur ökad stress leder till ohälsa och att ge människor möjlighet att mer kunna vara delaktiga och känna ansvar på sitt arbete. Därför är det viktigt när vi pratar om kvinnor och kvinnors hälsa att också känna ansvar för att öppna upp för en mångfald av olika arbetsgivare. Vi har ju goda exempel i dag där vi ser att sjukskrivningstalen är bra mycket lägre där man har ett ökat inflytande och ett ökat ansvar. Det kan gärna vara kooperativ eller olika privata alternativ. Det finns också naturligtvis offentliga arbetsgivare som har satsat och som är väldigt duktiga på detta. Men vi tror att eget ansvar och ökat inflytande är en avgörande faktor för hur människor mår på arbetsplatsen. Därför beklagar vi den stopplagsdiskussion vi hade i går, och vi beklagar den negativa inställning från vänsterkartellen som finns just när det gäller hur kvinnor kan få chansen att se möjligheter med flera olika arbetsgivare. Vi lyfter fram betydelsen av mat, motion och kärlek. Det är viktigt att också komma ihåg vad som påverkar vårt liv och vår vardag. Hur vi äter och motionerar har oerhört stor betydelse, men också ensamheten eller möjligheten att leva tillsammans med människor som bryr sig om, som ser en, som lyssnar och som förstår en. Att kärleken har betydelse är naturligtvis viktigt också för små barn. Vi hade ett seminarium här i riksdagen för någon vecka sedan som handlade om barns hälsa. Där pekade vi också på vikten av beröring när det gäller barn och människor emellan. Institutet för hälsa tror vi är en viktig förutsättning för att ta nya tag när det gäller hälsofrågorna i Sverige. Folkhälsoinstitutet har kanske spelat ut sin roll. Det är ganska tydligt när vi läser i tidningen om att man nu ska leka på arbetsplatsen. Det finns många andra saker som kommer därifrån som kanske är bra, men nu börjar det verka som om det är dags att ta nya tag, och därför föreslår vi ett institut för hälsa i stället, med stor tyngd på det regionala och lokala folkhälsoarbetet. Till sist vill jag bara ta upp egenvård. Det finns oerhört mycket bra satsningar på egenvård, och det finns reservationer som handlar om just detta. Vi beklagar att utskottets majoritet inte har ställt sig bakom dessa viktiga satsningar på egenvård. Vi vet att det har stor betydelse för folkhälsans utveckling, och vi vet att det har stor betydelse för avlastningen av sjukvården. Egenvård och hälsofrågor är frågor som har kommit för att stanna, och det är frågor som vi moderater kommer att fortsätta driva med inriktning på att individen har en stark ställning i samhället i dag.

Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 50 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! Folkhälsa är ett viktigt ämne, och det speglas ju i det stora antalet motioner som vi behandlar nu. Det är också viktigt att vi har fått en mera systematisk rapportering av hur folkhälsan utvecklas. Jag tänker då på framför allt den folkhälsorapport som Socialstyrelsen ger ut och som vi har fått alldeles nyligen. Där konstateras att livslängden fortsätter att öka i Sverige, och det skulle ju kunna peka på att vår folkhälsa är god och förbättras, och så är det ju, men det utesluter inte att det finns hot mot folkhälsan och att det finns en stor risk för att vi kommer att få sämre hälsa på många områden. Jag brukar sammanfattningsvis, när jag träffar människor från andra länder, säga att den svenska folkhälsan kännetecknas av att vi är det friskaste folket i världen och att vi lever längst, men vi är också det mest sjukskrivna, och det kan man naturligtvis delvis hänföra till att vårt sjukförsäkringssystem tolkas något annorlunda nu än vad det har gjort tidigare, och helt säkert måste vi strama upp tillämpningen av vår sjukförsäkring. Men man kan inte heller vifta bort att vi har nya hot mot folkhälsan som vi måste göra någonting åt. Många av dem hänger ihop med det moderna samhällets olika inslag, till exempel sådant som stress i arbetslivet, brist på kontroll över den egna vardagen och sådant som Anne Marie Brodén nämnde men också sådant som hör ihop med vår livsstil, sådant som resulterar i vällevnadssjukdomar. En allmän synpunkt på folkhälsoarbetet är naturligtvis att vi måste arbeta förebyggande, och om vi ska arbeta förebyggande så räcker det inte med allmänna ideologiska trumpetstötar, utan då måste vi ge oss på de konkreta hoten mot folkhälsan, sådant som vi alla känner till. Exempel är alkohol, narkotika, tobak, spel, olämplig kost, för mycket kost hos en del och för lite hos andra och brist på motion, men också som sagt stressen i vardagen för många människor. Det är viktigt att vi då har ett systematiskt arbete som också innehåller forskning om hur man ska förebygga att det moderna samhället skapar nya hot mot hälsan i takt med att vi kan avvärja en del av de gamla hoten som naturligtvis infektionssjukdomar och liknande som har plågat mänskligheten under många år. För övrigt kan vi notera att det även inom det området finns ett nytt hot, nämligen att våra mediciner, vår antibiotika, om de används på felaktigt sätt bidrar till att utveckla resistenta bakteriestammar som gör att de här infektionssjukdomarna återigen blir ett större hot. Jag vill gärna understryka det positiva i det här betänkandet, nämligen att vi har kunnat enas om att föreslå ett tillkännagivande om självmordsprevention. Det är ju en god tradition i socialutskottet att vi försöker enas och påverka politiken, och här har vi verkligen ett stort område som oroar oss alla och naturligtvis framför allt dem som har sett problemet med självmord på nära håll hos unga människor. Jag hoppas att regeringen och dess medarbetare tar del av detta tillkännagivande och snabbt återkommer med åtgärder. Jag vill också rent allmänt säga att med tanke på det stora intresse som finns i riksdagen för folkhälsofrågor, och som avspeglas i betänkandet, vore det rimligt att regeringen och Socialdemokraterna gick med på att målen för folkhälsoarbetet, och även de mer konkreta målen, fick fastställas av riksdagen. Det är inte helt uteslutet att Socialdemokraterna någon gång hamnar i opposition. Då kanske vi kan hoppas på en sinnesändring i denna fråga. Men det skulle inte göra något om det kom tidigare. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1. Självklart står jag och Folkpartiet bakom övriga reservationer där vi finns med. Men av effektivitetsskäl när det gäller voteringen avstår jag från att yrka på dem. Det är rimligt att i den här debatten inte dubblera de debatter om alholhol-, narkotika- och tobakspolitik som vi har vid andra tillfällen. Därför går jag förbi det, även om det naturligtvis är stora och viktiga hot mot folkhälsan. När man diskuterar folkhälsopolitik går det tyvärr inte att komma förbi frågan om regeringens myndighetspolitik. Ända sedan den socialdemokratiska regeringen år 1991 föreslog bildandet av ett särskilt folkhälsohälsoinstitut har tyvärr den politiken kännetecknats av en viss ryckighet. Institutet kom till under den borgerliga regeringen. Jag tycker rent sammanfattningsvis att man måste konstatera att institutet har gjort en bra insats. Det går alltid att lyfta fram enskilda skrifter där man kan tycka att det verkar lite beskäftigt och kanske förlöjliga en och annan formulering. Men på det hela taget är min uppfattning att Folkhälsoinstitutet har bidragit till att öka medvetenheten om både hoten mot folkhälsan och det förebyggande perspektivet. Samtidigt måste man säga att politiken på senare år har kännetecknats av en egendomlig ryckighet. Man beslöt från regeringens och Socialdemokraternas sida att man skulle lägga ihop Folkhälsoinstitutet och Alkoholinspektionen, och då fick institutet tillsynsuppgifter. Man döpte också om det och sade att det skulle blir ett stabsorgan. Det var ganska svårt att förstå vad skulle innebära, eftersom man just gav det tillsynsuppgifter. Nu ska man lokalisera ut det till Östersund, vilket alla vet kommer att innebära en försvagning av arbetet under ett antal år framåt. Samtidigt har vi fått utredningsförslag att delar av institutets verksamhet ska lokaliseras till regionala centrum. Idén med regionala centrum är inte alls så dum. Men att samtidigt bestämma att institutet ska flyttas till Östersund och därmed, som det verkar, bli av med nästan alla sina medarbetare, är en något egendomlig politik. Fru talman! Här finns åtskilligt att säga om mer specifika hot mot folkhälsan. De finns nämnda i reservationer och särskilda yttranden. Det är sådant som gäller buller, kost och motion, tandhälsa, regionala klyftor och behovet av ett bättre folkhälsoarbete för äldre. Jag nöjer mig här med att än en gång understryka att det är viktigt att man i folkhälsoarbetet går från allmänt tal till att ta upp de konkreta hoten mot folkhälsan. Det är vad vi har pekat på i ett antal reservationer och särskilda yttranden.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 51 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! Jag uppskattar alla de kristdemokratiska reservationerna i betänkandet men begränsar mig till att yrka bifall till reservation 1 om mål för folkhälsan. I den reservationen understryker vi vikten av konkreta och mätbara etappmål för folkhälsoarbetet. Det är viktigt för att veta vad som ska göras och vad som har effekt att det finns tydliga mål. Talet om folkhälsa blir lätt allmänt välmenande prat om vikten av att vi ska sköta oss med allt möjligt om inte tydliga mål, handlingsplan och utvärdering finns. Gabriel Romanus efterlysning av stadga i folkhälsoarbetet är jag den förste att understryka. Fru talman! Folkhälsan går att förändra till det bättre. Tobaksbruket i Sverige har genomgått en mycket stor kulturförändring på 20 år. Från att ha varit en självklar del av arbetsmiljö, hemmiljö, offentlig miljö och överallt har vi nu kommit fram till en punkt där vi kommer att få mycket stor acceptans för rökstopp på krogarna från den 1 juni. På samma sätt kan det gå med andra folkhälsoområden. Det gäller exempelvis alkoholmissbruket. Det finns ingen naturlag som säger att vi i Sverige ska få allt större alkoholskador genom obegränsade införselkvoter och allt lägre alkoholpriser genom den fria införseln och lägre skatter. Vi kan alltfort göra motstånd. Det kan bli en annan attityd om vi målmedvetet arbetar i den riktningen. Införseln av vin och sprit minskade med 30 % medan införseln av starköl sjönk med 50 % första kvartalet i år jämfört med motsvarande period förra året, enligt Stockholms universitets månatliga undersökning av svenska folkets köpvanor av alkohol. De säger själva att det är för tidigt att dra några långtgående slutsatser av detta. Men det tjänar ändå som exempel på att vi inte bara måste ge upp inför ohälsohotet alkoholmissbruk. Vi måste inte ge upp vår skattepolitik, och vi kan mycket väl fortsätta att kämpa för lägre införselkvoter av alkohol. Om vi inte får behålla de metoderna för att hålla nere alkoholskadorna kan man kanske ändå uppnå en vändning av alkoholbruket på annat sätt, vilket möjligen enkäten antyder. Fru talman! Efter många turer, motioner från samtliga riksdagspartier i år och tidigare år, och motioner från Kristdemokraterna, tillkännagivanden från utskottet med mera har Socialdemokraterna nu till slut accepterat att medverka till att en nationell handlingsplan för att förebygga självmord ska tas fram. Det är en viktig seger för anhörigorganisationen Spec, som länge har arbetat för att få till stånd en nationell handlingsplan. Det är förstås också en seger för de drabbade. Kan ett självmord förebyggas räddas ett människoliv. Men det är inte bara det, utan ett livslångt trauma för de närstående kan undvikas. Antalet självmord har minskat sedan 70-talet. Det redovisar Socialstyrelsens folkhälsorapport. Men det finns enligt den rapporten en tendens till ökning bland yngre män sedan år 1998. Det finns all anledning att fortfarande ta den här frågan på största allvar. Som alltid när vi fattar storvulna beslut måste man ställa frågan: Vad blir det av ett beslut om nationell handlingsplan för självmordsprevention? Målen för det självmordspreventiva arbetet är avsiktigt ospecifika, berättar vår text i betänkandet. Men i en nationell handlingsplan måste man också komma fram till ett antal mål för hur arbetet ska bedrivas och vad som egentligen ska uppnås. Vi har i trafiken en nollvision i antal döda. Det kanske är modigt och rentav övermodigt att begära något liknande för antalet självmord. Men vi måste ändå nå fram till tydliga mål om vad vill uppnå för att få drivkraft i en handlingsplan. Forskningsansvaret på området självmord är inte särskilt preciserat, vilket också framgår av vårt betänkande. Institutet för psykosocial medicin, förkortat IPM, har i uppgift att bedriva och främja forskning i psykosocial medicin. Forskningsansvaret faller väl i dag närmast på detta institut. Det har utretts hur de framtida uppgifterna för IPM ska skötas. Man anger i utredningen att regeringen först och främst ska klargöra vilka uppgifter den centrala expertfunktionen för det självmordsförebyggandet arbetet ska ha. Dessutom vet vi att Folkhälsoinstitutet deltar i ett nätverksarbete med bland andra anhörigorganisationen Spes. För att nå framgång med den nationella handlingsplanen är det naturligtvis viktigt att forskningsansvaret klarläggs. Vem ska ha ett huvudansvar för detta? Var ska den centrala expertfunktionen ligga? Vem tar det tydliga ansvaret för att det ska finnas en fast, central organisation som ger bidrag till det fältarbete som måste bedrivas i kommuner och landsting? Det viktiga för självmordspreventionen är förstås vad som görs lokalt. Det har också undersökts hur arbetet bedrivs ute i skolorna, berättas det om i betänkandet. Det sägs att beredskapen i skolorna är låg vad gäller att upptäcka och hjälpa elever som befinner sig i allvarlig psykisk och social nöd och därmed riskerar att utföra självmordshandlingar. Majoriteten av de undersökta skolorna saknar skriftliga planer, förebyggande program och utbildning av personal i självmordspreventiva åtgärder. Det saknas således inte uppgifter att ta tag i för den nationella handlingsplanen. Vänsterkartellen kan förhoppningsvis i dag berätta mer om hur vi ska ge ett slagkraftigt innehåll till den nationella handlingsplanen. Utöver vad jag hittills har sagt fordras det givetvis ett brett socialpolitiskt anslag i arbetet. Precis som för trafiken behöver vi visa en oerhörd uthållighet i den psykiatrisatsning som vi har enats om. Den får inte stanna vid bara en engångssumma i år, utan som psykiatrisamordnaren har rekommenderat så måste detta återrustande av psykiatrin pågå i flera år. Det är på samma sätt med missbrukarvården. Återrustandet av den har länge fått dröja, och vi har inte ens kommit i gång i år. Tvärtom går det fortfarande bakåt vad gäller missbrukarvården. Frivilligorganisationerna har minskat sin kapacitet i år. Fru talman! I reservation 18 berör Kristdemokraterna kost och motion. Där tar vi fasta på den åtgärdslista som Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet har sammanställt med viktiga åtgärder för att komma till rätta med detta. Vi har sett i medierna hur våra experter på området, som Stefan Rössner och Tandläkarförbundets ordförande, har larmat om att här finns mycket att göra. Vi väntar på besked från majoriteten också om detta. När kommer de åtgärder som man hittills verkar dröja med? Stefan Rössner har påtalat detta i Dagens Nyheter. När kommer åtgärderna i verkställighet? Det är ett besked som vi önskar i dag.

Elina Linna (V)

Anf. 52 Elina Linna (V)

Fru talman! För två år sedan debatterade vi här i kammaren betänkandet Mål för folkhälsan . Nu som då delar socialutskottet regeringens uppfattning att det övergripande nationella målet för folkhälsoarbetet bör vara att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. En god hälsa på lika villkor för hela befolkningen är en utmaning som kräver "långsiktigt, målinriktad och sektorsövergripande arbete inom samtliga sektorer som har ett avgörande inflytande på folkhälsans utveckling". Så står det i betänkandet. I mitt anförande kommer jag att lyfta fram ett antal förslag som Vänsterpartiet har lagt fram för att bidra till en god hälsa på lika villkor. För att nå en god hälsa på lika villkor krävs att olika samhällsaktörer samarbetar och prioriterar hälsofrämjande åtgärder. En utvecklad folkhälsopolitik behöver genomsyra samhället i dess helhet och tas i beaktande vid planeringen av bostäder, trafikleder och arbetsplatser och i värnandet om den generella välfärden. Under ideala förhållanden borde folkhälsan vägas in vid samtliga större samhällsförändringar. Folkhälsan bör ses som en naturlig och självklar faktor vid alla former av åtgärder, beslut, uppföljningar och lagstiftning. Om besluten får allvarliga konsekvenser för hälsan så är de ineffektiva. Folkhälsan borde ha en självklar plats också i statsbudgeten. Vänsterpartiet anser att ett hälsoindex i statsbudgeten är ett lika viktigt inslag som att redovisa tillväxtfaktorer och budgetprognoser. Därför har vi föreslagit att ett hälsoindex utformas i statsbudgeten. Vår motion fick tyvärr inte majoritet i utskottet, men vi tänker inte ge upp. Vi återkommer i frågan. Jag ska också beröra tillkännagivandet om det självmordspreventiva arbetet. Ett enigt utskott anser att ett nationellt program för självmordsprevention bör tas fram och att regeringen bör redovisa resultatet av arbetet för riksdagen. I dagens tidningar kan vi läsa att folkhälsoministern Morgan Johansson avser att inrätta en nationell handlingsplan för att förebygga självmord. Nu är inte Morgan Johansson här, men jag vill ändå påpeka att det är bra att folkhälsoministern äntligen tar sitt ansvar i frågan. Jag vill också påminna om att socialutskottet redan för ett antal år sedan gav det första tillkännagivandet. Då handlade det om barn och unga och självmordsprogram. Det andra tillkännagivandet handlade om implementeringen av WHO:s rekommendation om nationella program. I dag lämnar socialutskottet sitt tredje tillkännagivande, så det är bra att folkhälsoministern också i dag lovar att komma med en handlingsplan till ett nationellt program för självmordsprevention. Fru talman! I betänkandet har Vänsterpartiet också en motion som lyfter fram den psykiska hälsosituationen bland personer med utländsk bakgrund. Folkhälsoinstitutets rapport Födelselandets betydelse , som kom för två tre år sedan visar att ett flertal invandrade grupper, och då speciellt kvinnorna, uppvisar sämre psykisk hälsa än svenskfödda. I rapporten konstateras att många invandrargruppers sämre hälsa inte kan förklaras med biologiska eller andra individuella faktorer. Förklaringarna finns i stället på en samhällelig nivå. En av de viktigaste faktorerna är den låga sociala position som många invandrargrupper får i Sverige oberoende av vad de har med sig i form av utbildning och arbetserfarenhet. Det krävs med andra ord kraftfulla sektorsövergripande insatser från samhällets sida för att minska de folkhälsoskillnader som finns mellan olika etniska grupper. Som jag sade inledningsvis måste olika samhällssektorer samarbeta och prioritera folkhälsofrämjande åtgärder. Det finns en tydlig etnisk segregering på både bostads- och arbetsmarknaden i dagens Sverige. Det är en segregering som bidrar till att skapa ohälsa hos vissa grupper i vårt samhälle. Jag vill här också passa på att nämna vårt särskilda yttrande, där vi pekar på att inte glömma de nationella minoriteterna i folkhälsoarbetet. En del nationella minoriteter, till exempel samerna, har funnits här sedan urminnes tider. De övriga har också starka och långvariga historiska band med Sverige. Folkhälsoinstitutets rapport, som jag hänvisade till tidigare, visar att exempelvis sverigefinnar har en ökad ohälsa i jämförelse med övriga svenskar. Vänsterpartiet anser att alla nationella minoriteter särskilt ska uppmärksammas i det strategiska folkhälsoarbetet. Fru talman! För en tid sedan utkom Socialstyrelsens folkhälsorapport 2005. Den har berörts tidigare här i talarstolen också. Enligt rapporten uppskattas mellan 20 % och 40 % av befolkningen i dag lida av psykisk ohälsa. Andelen personer som uppger att de känner oro, ångest eller ängslan har ökat sedan början av 1990-talet efter en nedgång på 1980-talet. Ökningen gäller generellt i befolkningen utom bland äldre kvinnor där andelen har varit konstant hög sedan 1980. Den största ökningen visar unga kvinnor mellan 16 och 34 år. Det finns några förklaringar till den ökande psykiska ohälsan som lyfts fram i Socialstyrelsens rapport. Bland annat menar man att ängslan och oro samt ångest är subjektiva mått som lätt kan förändras över tiden på grund av mediepåverkan och allmänna attitydförändringar. Samhällsklimatet har också blivit hårdare med ökad press på individuella prestationer och framgångar, inte minst inom skolan och arbetslivet. Ekonomiska neddragningar med konsekvenser för välfärdssystemet, särskilt inom verksamheter som skolhälsovård, minskar möjligheterna till förebyggande insatser. Den riktigt alarmerande ökningen av psykisk ohälsa återfinns bland barn och unga. Även användandet av antidepressiva läkemedel, så kallade SSRI-preparat, bland barn och unga ökar. Köerna till barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar är långa. Det är viktigt att barn och unga som har psykisk ohälsa får adekvat hjälp, men samtidigt måste vi lyfta fram den enligt vår mening viktigaste folkhälsoåtgärden, nämligen det förebyggande arbetet. Enligt Vänsterpartiets mening är förebyggande insatser alltid att föredra både för individen och för samhället. Jag delar Socialstyrelsens uppfattning att nedskärningar av verksamheter som skolhälsovård har försvårat möjligheterna till förebyggande insatser. Vänsterpartiet anser också att det råder viss oklarhet på myndighetsnivå om vem som har det övergripande ansvaret för det preventiva psykiatriska arbetet. Vi anser därför att regeringen bör se över och förtydliga vem som har ansvaret för det arbetet. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag självfallet står bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 16.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 53 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Ibland kan man fundera på hur vi mår och hur påfrestande det här uppdraget egentligen skulle kunna vara. Vi jobbar, sliter och stressar. Vi har så mycket att göra. Ändå tror jag att om vi skulle gå ut fråga alla här skulle vi få höra att man mår rätt bra. Det här med hälsa handlar ju om så många olika delar och om att kunna vara med och påverka. Även om vi inte alltid får igenom våra förslag här i kammaren inbillar vi oss även i opposition att vi faktiskt är med och påverkar och driver åt rätt håll. Ett exempel på det är det tillkännagivande som vi står bakom här i dag om ett nationellt program för att förhindra självmord runtom i Sverige. Det känns bra, även om anledningen till det hela är mycket sorglig. I det här betänkandet vill jag yrka bifall till reservation nr 1, men jag vill också lyfta upp reservation nr 12. I reservation nr 1 går vi in på var ansvaret för det folkhälsopolitiska arbetet ska ligga någonstans. I dag ligger det på regeringens bord, och det är bra. Det ska finnas där också. Men det hade varit otroligt värdefullt om riksdagen hade haft ett större ansvar i det här arbetet för att plocka fram konkreta och mätbara mål och för att vara en viktig del i det opinionsbildande arbetet. Det verkliga arbetet kring folkhälsa bedrivs varken i regering eller i riksdag, utan det är faktiskt runt köksbordet. Jag sade tidigare att man kan fundera på vad det innebär att må bra och ha hälsan. Det är en mängd olika bitar. Det handlar kanske inte bara om att hjärtat slår och benen är hela. Det är snarare så att man känner att det fungerar för barnen i skolan och med läxorna, att man känner sig trygg med den barnomsorg man har, att man känner sig trygg med mamma på ålderdomshemmet eller vad det nu är för frågor som ligger allra närmast hjärtat. Vi hade ett seminarium för ett tag sedan. Det var ett hundratal kvinnor som skulle försöka att beskriva vad hälsa var för dem. Jag kan säga att det är ett rätt stort kompendium där man har försökt fånga detta. Det finns alla möjliga olika uppgifter där. Det kan handla om att trivas med sitt arbete, att försöka förverkliga sina drömmar, att vara frisk i kroppen, social samvaro, naturupplevelser, trevliga vänner, att vara med i en sångkör, att äta bra, att lyssna på vacker musik, sällskapsdjur, att visa respekt, att kunna leva på sin lön, en god sömn, att kunna skratta och att få känna sig värdefull. Det är många olika saker som ligger bakom detta med hälsa. För att åstadkomma detta måste diskussionen föras kring köksborden. Det är där bärarna av en god folkhälsa finns. Precis som tidigare talare har varit inne på finns det en mängd hot mot en god hälsa. Vi har alkoholförbrukningen som stiger kraftigt. Det finns fortfarande ett för stort användande av tobak även om det går åt rätt håll, och vi pressar på för att det ska gå ännu mer åt rätt håll. Felaktig kost är något som också är mycket uppmärksammat. Det finns de som äter för lite och de som äter för mycket. Vi sitter still alltmer. Och framför allt är stressen alltid närvarande runtomkring oss. I våra reservationer i det här betänkandet har vi tagit fram en mängd olika förslag som vi tycker är viktiga att ha med på den politiska dagordningen. Vi vill att man tittar på konsekvenser och hälsoeffekter innan man fattar beslut. Vi pratar också om att man måste uppmärksamma och analysera de regionala hälsoklyftor som finns i Sverige. HBT-personer är utsatta för fördomar och diskriminering runtom i samhället. Det har också en stor påverkan på det hela. När vi pratar om barn och ungdomar är just trygga och goda uppväxtvillkor otroligt viktigt. Här finns det en stor ökning. Det är många barn och ungdomar som mår dåligt. Vi anser att det är viktigt att lyfta fram kunskapen om detta. Vad är orsaken till detta? En annan sak som vi lyfter upp i våra reservationer handlar om immateriella värden, det vill säga inte det som handlar om pengar, saker och en ny bil utan om att vi finns där för varandra, de mellanmänskliga relationerna. Det handlar om närhet till grön- och naturområden. Apoteket har en viktig hälsoupplysande funktion. I reservation 21 går vi också in på egenvården. Ska vi nå en förändring, ska vi få folk att må bättre gäller det att vi får människor att fundera över sin egen situation och åstadkomma någonting. Reservation 1 talar om att det är här vi ska ha de konkreta mätbara målen. Den handlar också om att få människor att känna ett större ansvar i de här frågorna. För var börjar hälsan? Var börjar man må bra? I magen, i hjärtat, i tanke, ord och handling - inte i Regeringskansliet. Det är dags att vi ömt vårdar oss själva och ser till att folkhälsan blir något som är på dagordningen vid köksbordet i stället.

Jan Lindholm (Mp)

Anf. 54 Jan Lindholm (Mp)

Fru talman! Även i vårt till synes mycket välskötta land är ojämlikheten stor. Då tänker jag inte bara på löneskillnader mellan män och kvinnor som gör samma jobb, på restauranggäster med olika hudfärg, på arbetslösa och storbolagsdirektörer eller på rika och fattiga i allmänhet. Det är ganska lätt att vi i debatter stannar vid just de här olika formerna av ekonomiska parametrar när vi pratar om ojämlikhet. Men skillnaden i livsvillkor mellan olika grupper i samhället visar sig också i ojämlik hälsa. Mycket av den ohälsa vi har i vårt samhälle orsakas av våra levnadsvillkor och den fysiska och psykosociala miljö som vi lever i. Ett långsiktigt folkhälsoarbete måste därför självklart även ses som en del av ansträngningarna att skapa ett mer jämlikt samhälle. Jag tycker inte att folkhälsoarbetet ens blir trovärdigt om det inte omfattas av insikten att ojämna livsvillkor skapar ohälsa. Ohälsa kostar. Därför är det viktigt att man också vågar betrakta folkhälsoarbetet som en investering för framtiden. Det handlar då inte bara om mänskliga kostnader. Det är också samhällsekonomiska kostnader. Miljöpartiet de gröna arbetar för ett samhälle där skillnaderna livsvillkor minskas och där en god social, psykisk och fysisk miljö ständigt ska stå i fokus. Ett sådant samhälle är ett samhälle utan segregation, diskriminering och utanförskap. Det är även ett samhälle med minskade ekonomiska klyftor. Om man lyckas skapa ett sådant samhälle med god fysisk och psykisk miljö och minskade ekonomiska klyftor blir också förutsättningarna för en bättre folkhälsa stora. I likhet med flera av de tidigare talarna instämmer jag i att det tillkännagivande som utskottet har enats om när det gäller behovet av att regeringen tar tag i det självmordspreventiva arbetet är ett väldigt bra tillkännagivande. Jag kan inte historien bakom detta som det tidigare har relaterats till men jag tycker att det ska bli spännande att se vad man, förhoppningsvis snabbt, kan åstadkomma från regeringens sida. Innan jag börjar argumentera för Miljöpartiets reservationer vill jag, fru talman, för att jag inte ska glömma bort det, säga att Miljöpartiet delar huvuddelen av betänkandets bedömningar. I alla de bitar där vi inte har reservationer står vi bakom betänkandet. Jag anser att de reservationer som vi har valt att göra i utskottet berör så speciella områden att kammaren egentligen borde ges möjlighet att ta ställning till dem. Men, som man brukar säga här, för tids vinnande avstår jag från att reservera mig till förmån för samtliga reservationer. Jag nöjer mig med att reservera mig till förmån för reservation 24. Trots det är vår uppfattning att riksdagen borde ge regeringen till känna som sin mening att kunskap måste inhämtas om transpersoners situation så att samhället kan säkerställa att de kan ha lika bra livsvillkor som andra samt att Folkhälsoinstitutet kontinuerligt ska följa upp den gruppen ur ett folkhälsoperspektiv. Det är även vår uppfattning att Folkhälsoinstitutet när de gör undersökningar om HBT-personers hälsa måste vara mer lyhörda för faktorer som har betydelse för just den gruppen. Därför anser vi att betänkandet borde ha ändrats i enlighet med reservationerna 9 och 10. Vi anser även att generella regler för ljudnivåer i offentliga lokaler är en viktig fråga. Av den anledningen har vi i en motion krävt nationella gränsvärden. Vi är besvikna över att motionen inte vann utskottets gehör. Därför har vi skrivit reservation 13. Vår fjärde reservation, nr 24, den som jag alltså yrkar bifall till från kammaren, handlar om en av de mycket stora, aktuella frågorna i vårt moderna samhällsbygge: människors känslighet för elektriska fält. Vi får i vårt land alltfler internflyktingar, människor som gång på gång flyr allt längre bort i takt med att mobiltelefoni och andra elektriska installationer byggs ut. Ofta handlar det om individer som under ett långt, stressigt och hårt arbetsliv har utsatts för olika typer av överbelastningar. De har efter många olika förklaringsförsök konstaterat att de bara inte klarar av den miljö som vi numera alla lever i. Då handlar det i första hand om någon form av okänd belastning från alla de elektriska utrustningar som vi alltmer omger oss med. De som inte klarar det som alla vi andra tror att vi inte påverkas av är i dag tusentals. Men man är inte lika säker överallt som vi tekniknördar i Sverige. I England och Australien kör till exempel myndigheterna informationskampanjer där de direkt avråder barn och ungdomar från att använda mobiltelefon. En del av Europas huvudstäder har valt att införa lokala gränsvärden för strålning från mobiltelefoni som är mycket tuffare än de gränsvärden vi har i Sverige. En tusendel av den nivå vi tillåter gäller som tak på många ställen. Nya forskningsrapporter kommer hela tiden som på olika sätt påvisar samband mellan olika elektriska fenomen och sjukdomstillstånd eller andra former av reaktioner på till exempel försöksdjur. Förändringar av huden har noterats. DNA-skador har man registrerat. Ökad cancerrisk är dokumenterad. Blod-hjärn-barriären försvagas på försöksmöss som utsätts för en vanlig mobiltelefon bara under några minuter. Det är bara några exempel på alla de rapporter man kan läsa om ifall man är intresserad. Det är inte heller ovanligt att det finns kopplingar mellan amalgamsanering, lösningsmedelsexponering och andra svåra belastningar på en individ och den här typen av reaktioner på elektrisk utrustning. Det forskas på tok för lite på det här området. I vår motion MJ509 utvecklar vi de här behoven betydligt mer och går in på själva problembeskrivningen mer ingående. Vi menar att det även behövs behandlingsinriktad forskning eftersom det är så många som lider samtidigt som det offentligas hälso- och sjukvård inte har någonting att erbjuda. Cirka 3 % av befolkningen i landet anger i hälsoundersökningar att de på något sätt är överkänsliga för elektriska fenomen. Många undrar om regeringen struntar i de här människorna. Den irländska läkargruppen Idea, som samarbetar med Världshälsoorganisationen, presenterade för inte så länge sedan en rapport som visade på kopplingar mellan ökad "elsmogg", som de valde att kalla det, och den sjukdomsbild som blir allt vanligare i vårt land: illamående, huvudvärk, yrsel, utmattning, förvirring, humörsvängningar, klumpighet, ringande ljud i öronen, stickningar i huvudet - det som ibland kallas för utbrändhet. Jag är säker på att riksdagen förr eller senare kommer att bli tvingad att öppna ögonen och erkänna att en stor grupp människor far mycket illa på grund av den här elsmoggen och att vi har många internflyktingar som flyr på grund av vansinniga beslut om terror mot en befolkningsgrupp. När myndigheter fattar beslut som tvingar människor att fly från sina hem på grund av de skador som de får och myndigheterna förnekar det utan att ha något annat att erbjuda tycker jag att man kan kalla det för ren terror. Ju förr riksdagen inser det här problemet desto snabbare kan vi förhindra att så många individer behöver lida i onödan. Jag hoppas därför att riksdagen redan nu bifaller reservation 24.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 55 Margareta Israelsson (S)

Fru talman! "Har du hälsan, visst roar det mig" sjunger jag ibland. Vad som i visan menas med hälsa vet jag dock inte. Det är inte ett begrepp som är fastställt på ett sätt som gör det säkert att tala om. Vi har inget entydigt hälsobegrepp. Enligt WHO:s definition från 1946 är hälsa ett fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande - en mycket kritiserad definition som ansetts rent utopisk. I biomedicinen definieras hälsa som frånvaron av sjukdom, och i det känner nog de flesta igen sig. "Hälsa och sjukdom är motpoler på en skala; den som har mer av sjukdom har mindre av hälsa" står det i årets folkhälsorapport från Socialstyrelsen och dess Epidemiologiska centrum. Folkhälsorapporter kritiseras ibland för att beskriva folk ohälsan snarare än folk hälsan. I 2005 års folkhälsorapport sägs att "den bild av folkhälsan som ges måste - - - alltid vara meningsfull för hälsopolitiken och hälsoarbetet, vilket innebär att man bör mäta företeelser som man vill åtgärda". Sålunda beskriver rapporten sex grupper av vad vi kallar folksjukdomar samt infektionssjukdomar och tandhälsa. Vissa levnadsvanor tillhör också folkhälsoproblemen, och på senare tid har vi alltmer kommit att betrakta mäns våld mot kvinnor som ett folkhälsoproblem. Det är en rik flora, således. När vi politiker kommer in i handlingen handlar det oftast om åtgärdsprogram. Vi vill förändra, förbättra och öka folkhälsan, helt enkelt. I april för två år sedan beslutade riksdagen att det övergripande målet för folkhälsoarbetet bör vara att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. I samband med det beslutet ställde vi oss bakom regeringens förslag till sektorsövergripande målstruktur för det samlade folkhälsoarbetet. Riksdagen sade också att för att kunna fastställa delmål krävs det mer underlag vilket vi räknar med att få i den första redovisning som regeringen ska lämna till riksdagen 2006. De borgerliga partierna har valt att gå samman och reservera sig i denna fråga med hänvisning till behovet av folklig förankring. Denna förankring ska åstadkommas genom att riksdagen ställer sig bakom och fastställer de mål och delmål som föreslagits av Nationella folkhälsokommittén. Reservanterna talar nästan nedlåtande om arbetet i berörda myndigheter. Jag har lite svårt att förstå den ståndpunkten. Är det inte bra när regeringen pekar med hela handen och ger uppdrag till sina myndigheter? Det är väl på det sättet landet ska styras. Jag, Socialdemokraterna och utskottets majoritet tycker att detta är rätt väg att driva frågan framåt - regeringen kommer med förslag, riksdagen beslutar och sedan går uppdraget till myndigheterna att åtgärda för att vi sedan ska få en återrapportering. Senast den 30 september ska nu Folkhälsoinstitutet redovisa vad som bidragit eller kan komma att bidra till att de elva målområdena nås. Två månader dessförinnan ska tio myndigheter redovisa hur man kan bedöma hälsokonsekvenser av insatser inom det egna området - spännande! Det blir en viktig information för regeringens och riksdagens fortsatta agerande men också, tycker jag, ett steg mot det som eftersträvas i reservation 2 om hälsokonsekvensanalyser och i reservation 3 om hälsoindex. Fru talman! Samtidigt som vi nu talar om insatser på statlig och central nivå vill jag gärna understryka vikten av det arbete som sker lokalt och regionalt. Det är mycket glädjande att det i flera landsting finns landstingsråd med särskilt folkhälsoansvar och politiskt tillsatta folkhälsoutskott samt att hälsokonsekvensbeskrivningar av politiska beslut och lokala välfärdsbokslut används på flera håll. Så är det i mitt landsting i Västmanland. Dess folkhälsoutskott gjorde dessutom ett besök i Stockholm i måndags för att få tala om framtida arbetssätt med representanter för Socialdepartementet och Folkhälsoinstitutet - ett mycket gott initiativ, tycker jag. Det regionala arbetet innebär också ett offensivt och mer direkt sätt att söka åtgärda de regionala skillnaderna utöver de insatser som kan krävas från statligt håll. Årets folkhälsorapport visar som tidigare att de regionala skillnaderna speglar sociala och ekonomiska livsvillkor, arbetsmarknad, bostadsmarknad och utbildningsnivå samt att det bakom de regionala skillnaderna också kan finnas olikheter i kultur och traditioner, till exempel i fråga om matvanor. Utskottet uttalar i betänkandet att det är angeläget att de regionala hälsoklyftorna uppmärksammas, och ett flertal exempel finns också uppräknade. Jag får nästan lite svårt att se vad som egentligen skiljer reservanterna från Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna från utskottets ställningstagande i denna fråga. Eftersom det betänkande vi nu debatterar bygger på ca 140 motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2003 och 2004 är det naturligt att där finns ett stort antal önskningar och krav på insatser och förbättringar för utsatta grupper. Jag vill gärna understryka att det inte finns någon motsättning mellan reservanterna och utskottets majoritet när det gäller identifieringen av de utsatta grupperna, ej heller när det gäller behovet av insatser riktade till dessa. Folkhälsorapporten visar tydligt att det är den socioekonomiska bakgrunden, utbildningsnivån och den regionala hemvisten som utgör grunden för var på skalan hälsa-sjukdom vi befinner oss. Det blir följaktligen där insatserna bör sättas in. Fru talman! När WHO rankade Sverige bland de främsta i Europa när det gäller barns hälsa berodde det främst på den låga sjukligheten och dödligheten under nyföddhetsperioden samt på den låga risken att skadas i olyckor. Svenska ungdomar är också mer nöjda med relationerna till sina föräldrar trots att fler växer upp med separerade föräldrar här. Det måste ses som ett gott betyg. Barn med högutbildade föräldrar gick fram till 1999 oftare i förskola; därefter har de sociala skillnaderna i detta avseende minskat. Läser man i folkhälsorapporten kan man notera att på område efter område - sjukdom, olyckor, droger, vanvård, kost och hälsa - är barnets utsatthet kopplad till vilken socioekonomisk grupp mamman tillhör eller hennes utbildning. Det enda undantaget är anorexi. Jag tycker att detta klart visar att våra främsta insatser måste riktas mot större jämlikhet och jämställdhet i uppväxtvillkoren för våra barn. Fru talman! I reservation 17 undrar jag om det inte fallit bort lite text. Jag läser där om Moderaternas syn på den ökande övervikten och behovet av rätt kosthållning och regelbunden fysisk aktivitet. Det är bara att hålla med - självklarheter, tycker jag. Men så börjar jag söka efter vilka insatser det egentligen är som Moderaterna efterfrågar. "En positiv utveckling kräver att samhällets insatser tydligare bidrar till att den enskilda individen känner ett eget ansvar och känner livsglädje." Detta är vad Moderaterna vill ge regeringen till känna. Men var finns egentligen de moderata förslagen till insatser? Vad är det vi ska göra? Ska vi lagstifta om livsglädje? Ska vi skicka ut en informationsbroschyr? Eller är det kanske straff för de individer som inte känner ansvar för sin hälsa som ska utmätas? Låt mig klart deklarera att jag inte tror ett dugg på skuldbeläggande av människor med fetma. Fru talman! Avslutningsvis vill jag i likhet med tidigare talare understryka vikten av det tillkännagivande som utskottet föreslår riksdagen att besluta om. Ett enigt utskott anser att ett nationellt program för självmordsprevention bör tas fram. Riksdagen beslutade ju för drygt fyra år sedan att WHO:s riktlinjer för att förebygga självmord bland skolelever skulle anpassas till svenska förhållanden. Det är en händelse som ser ut som en tanke att vi för bara några timmar sedan voterade om elevhälsofrågorna här i kammaren. Utbildningsutskottet skriver i sitt tionde betänkande: "Skolan utgör en viktig plats för att fånga upp dem som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar och för att i tid sätta in åtgärder." Det är just detta socialutskottet eftersträvar med sitt tillkännagivande för det övriga samhället - identifiering av riskgrupper och insatser i tid. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 56 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! I dagens tidning kan vi händelsevis läsa att Morgan Johansson avser att tillskapa en nationell handlingsplan för självmordsprevention. Han uttrycker sig som om han hade ett val. Han har tagit för givet att det blir ett enigt beslut i riksdagen i dag och att vi ska göra en nationell handlingsplan för självmordsprevention. Som i mitt anförande tidigare vill jag förstås ta tillfället i akt och efterlysa om Margareta Israelsson kan säga något mer preciserat om innehållet i det här arbetet, så att vi känner tillit till att det här inte blir en hyllvärmare utan att det blir någonting som vi verkligen ska ge järnet för, så att det också får effekt ute i hela riket. Jag efterlyste i mitt anförande vad som är tanken. Finns det en utpekad instans för forskningen, expertfunktioner som centralt ska vara stödjande för arbetet ute i kommuner och landsting? Hur blir det med den, var kommer detta arbete att landa? Är ni beredda att uttala något mål? Jag har antytt att man borde kunna göra minst lika mycket som man gör i trafiken, det vill säga att den nollvision som vi har för trafiken borde vi också ha för självmorden. Insatserna ska också göras på ett väldigt brett område. När det gäller utbildning av personal visade våra egna betänkandetexter att det fattades en hel del i skolornas beredskap och i deras förmåga att möta och läsa av hur det står till med ungdomen och fånga upp dem som befinner sig i depression och andra psykiska stresstillstånd. Över huvud taget behöver vi göra en väldigt bred insats. Blir det uthållighet i arbetet med psykiatrins återupprustande med mera? Jag hoppas att Margareta kan ge stort hopp.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 57 Margareta Israelsson (S)

Fru talman! Jag tackar Ulrik Lindgren för det stora förtroendet. Men jag tror att de flesta frågorna egentligen vände sig till en annan instans än ledamöterna av utskottet som har samma uppfattning som Ulrik Lindgren eftersom vi har gjort ett gemensamt tillkännagivande. De där frågorna om hur beredningsarbetet går till får nog ställas till ministern. Men låt mig säga att jag tycker att det här är en väldigt viktig fråga när vi resonerar. Kan vi sätta upp mål för självmordspreventionen? Vi brukar från vårt parti säga att vi inte tycker att vi kan göra det, därför att allting annat än en nollvision är, precis som Ulrik Lindgren säger, inte tänkbart. Det skulle ju innebära att vi accepterade att det skedde, samtidigt som det är ett faktum att så sker. Det här är oerhört svåra frågor. Jag tycker i likhet med Ulrik Lindgren att det är väldigt bra att vi nu ser att ett sådant här program är på väg fram. Jag antar att Ulrik Lindgren också noterar att alla vi ledamöter fick ett meddelande från professor Danuta Wasserman som skrev till oss om det faktum som man upplever på Stockholms läns landstings Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, nämligen att det beslut som vi fattade för fyra år sedan är en del i en handlingsplan där man också hänvisar till 1995 års program för det självmordspreventiva arbetet. Jag tror att det här måste ses som just ett arbete steg för steg, och jag vill igen, fru talman, understryka behovet av att arbetet måste gå fram så att man identifierar riskgrupper. Det är där som insatserna också ska finnas.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 58 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! En nollvision tycker jag ändå har sin lockelse. Det har drivits mycket med det. Med rätta har man också ironiserat över en sådan typ av mål. Men vi vet från trafikområdet att just att man satt upp en nollvision har haft den nyttan för trafikområdets del att arbetet verkligen har drivits på. Sverige har gjort oerhörda insatser för att minska trafikdöden. Det har blivit en samling runt detta som har varit väldigt betydelsefull. Att hitta ett attraktivt mål för det självmordspreventiva arbetet tror jag i sig kan vara väldigt bra för processen, att vi verkligen som nation samlar oss kring att den här döden ska nedåt. Vi ska ha klart färre självmord i Sverige framöver än vi har i dag, när vi till och med kan se en viss ökning sedan 1998 enligt Socialstyrelsens beräkningar. Att vi försöker implementera WHO:s riktlinjer sedan fyra år har givetvis också sitt värde. Sedan hade jag naturligtvis velat höra mycket mer om den breda ansats som vi behöver göra för det självmordspreventiva arbetet, inte minst, som vi alltid brukar säga, ett större svängrum för familjen att vårda sina relationer, mer tid tillsammans. Det som vi talar för i våra reservationer i det här betänkandet är mer av familjerådgivning, att man faktiskt får hjälp utifrån med att fylla sin viktiga föräldraroll gentemot sina barn. Jag hade egentligen en till fråga, om vi kanske hinner med det, nämligen Stephan Rössners undran var arbetet mot fetma har stannat upp. Detsamma har Tandläkarförbundets ordförande efterlyst i medierna nyligen. Varför kommer inte den lista loss som Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet har sammanställt över vilka åtgärder vi faktiskt skulle kunna vidta via förskola och skola för att ge våra barn en lämpligare kost och därmed kanske kunna komma åt en del av fetmaproblematiken?

Margareta Israelsson (S)

Anf. 59 Margareta Israelsson (S)

Fru talman! Låt mig svara kort och börja i den senare änden. De punkter som är ute på remiss ska återkomma till oss. Men frågorna om just livsmedelsområdet och fetman kopplade till skolan är inne i en särskild procedur i arbetet på Utbildningsdepartementet. De samlade bedömningarna räknar jag med att vi allesammans kommer att få ta del av. Det finns ju inga delade meningar om att vi behöver hitta åtgärdsprogram. Som jag nämnde i mitt anförande tror jag också att det är väsentligt att komma ihåg att när vi talar om frågor som fetma vet vi att det rör sig om samma synpunkter och samma problemområden som tidigare, nämligen att det allt som oftast handlar om vilken socioekonomisk grupp man tillhör. Det är också viktigt med den typen av insatser.

Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 60 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! När utskottets majoritetsföreträdare talar om att det är stor enighet trots att här är 24 reservationer har hon naturligtvis rätt i det. Det speglar att vi från oppositionen vill driva på, få ett snabbare tempo. När förslag har legat ett par år i departementet tycker vi att det är dags. Jag vill gärna säga att jag uppskattar att vi ändå ganska ofta kan enas om att ge till känna för att driva på regeringen. Jag tycker att man ska uppfatta det här betänkandet på det sättet. Men på en punkt är vi mer principiellt oeniga. Det är frågan om vem som ska lägga fast målen mer i detalj, konkretiserade mål som kan följas upp. Är det regeringen eller riksdagen? Jag förstår inte riktigt när Margareta Israelsson säger att reservationen skulle spegla någon sorts förakt för myndigheten och det arbete som utförs i myndigheten. Om riksdagen lade fast detta skulle det ju stärka myndigheten i förhållande till den ofta ganska stora klåfingrighet som tjänstemän i Regeringskansliet utövar gentemot myndigheterna. Det tror jag nog att vi alla känner till och har hört talas om. Är det någonting som speglar förakt för arbetet i myndigheterna är det när man säger att man kan lokalisera ut myndigheter till olika orter i landet. Det går lika bra även om man blir av med 100 av 104 medarbetare, vilket verkar vara hotet när det gäller Folkhälsoinstitutet. Vill man visa respekt för arbetet i myndigheterna och se till att arbetet inte försvagas uttrycker man sig inte på det sättet, att det här går lika bra även om ett stort antal av de människor som jobbar i myndigheterna inte kan flytta med. Där tycker jag att man möjligen kan tala om en arrogans från majoritetens sida, även om jag har förståelse för att man vill stimulera olika delar av landet.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 61 Margareta Israelsson (S)

Fru talman! Jag förstår inte att man skriver, Gabriel Romanus, att folkhälsoarbetet får en demokratisk förankring och blir föremål för debatt i stället för att bli en angelägenhet endast för regeringen och berörda myndigheter. Vi debatterar ändå. Vi står här i år igen och debatterar. Nu är det Gabriel Romanus och jag som gör det kring hur målen ska se ut och hur de ska uppsättas. Jag antar att vi också för diskussionen på olika sätt på hemmaplan. Vi gör det politiskt i mitt landsting, och vi gör det i kommunen. Vi diskuterar detta också i utskottet. Men när regeringen ska gå vidare med målen och sätta myndigheterna i arbete, måste man vända sig till myndigheterna. Det är där uppgifterna ska föras vidare. Det är en oerhört märklig inställning som ni från den borgerliga oppositionen har. Hur tänker ni er att detta ska se ut? Litar ni inte på att de statliga myndigheternas arbetsinsats kan leda vidare utifrån riksdagsbeslut? Misstror ni myndigheternas möjligheter att följa de beslut som vi fattar? Jag förstår precis diskussionen om att man tycker att regeringen inte ska fastställa målen utan att riksdagen ska göra det. Men vad är det som är negativt i att säga att det sedan ska arbetas vidare i myndigheterna? Jag tar gärna emot en förklaring.

Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 62 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! Jag tror inte att man ska läsa detta som att vi vill minska myndigheternas roll. Vi vill bara förankra målen, även etappmål och mätbara mål, i riksdagen. Trots allt representerar regeringen en mindre del av folket än vad riksdagen gör. Men självklart ska myndigheterna få arbeta. Jag tror jag vågar påstå att Folkhälsoinstitutet skulle göra ett bättre jobb om tjänstemännen i Regeringskansliet lade sig i lite mindre. Det är min bild. Jag har ett gott förtroende för Folkhälsoinstitutet, om det är den myndigheten. Jag har även förtroende för Socialstyrelsen. Vad jag tycker speglar en bristande respekt för det arbete som utförs av medarbetarna i myndigheterna är när man tror att man kan flytta myndigheten till Östersund utan att det blir en försvagning av arbetet. Nu inser man att det blir en försvagning, men man tycker tydligen inte att det gör något. Det bekymrar mig eftersom det är ett viktigt arbete, där Folkhälsoinstitutet har en viktig roll framför allt när det gäller att ta fram underlag för det lokala och regionala arbetet. Vi vet att människor i kommuner och landsting som jobbar med dessa frågor ofta efterlyser underlag från Folkhälsoinstitutet. Det går inte att komma ifrån att det blir en försvagning. Jag noterar att Margareta Israelsson inte bestrider det. Det blir en försvagning av arbetet under ett antal år. När man nu lokaliserar försvarets anläggningar utifrån verksamhetens krav, inte av lokaliseringspolitiska skäl, borde man ha samma respekt för verksamhetens krav när det gäller arbetet på att stärka folkhälsan. Men det har man tydligen inte. Innerst inne hoppas man att så få som möjligt ska flytta med eftersom man då får fler nya arbetsmöjligheter att erbjuda i Östersund. Men det är ingen respekt för arbetet.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 63 Margareta Israelsson (S)

Fru talman! Tack, Gabriel Romanus. Nu fick frågan en helt annan vändning. Nu hamnade vi i utlokaliseringen av myndigheter. Det är en bit ifrån den måldiskussion vi skulle ha. Jag vill också understryka att i betänkandet säger utskottet att vi förutsätter att när regeringen återkommer med en lägesrapport ska den också rapportera vidare kring de delmål som ska genomföras. Det är det arbetet som pågår nu. Tittar vi närmare på betänkandet finner vi dels ett resonemang om hur många mål det ska vara, dels hur delmålen ska vara och dels hur vi ska se konsekvenserna och följa upp de olika målen. Regeringen säger att man vill komma tillbaka till riksdagen med rapporter och ta med sig vad man får från myndigheterna. Det är inte så lång tid det handlar om. Inom en snar framtid får vi säkert anledning att diskutera detta igen. Jag tycker inte att man kan säga att vi i riksdagen inte får en återrapportering från regeringen och dess myndigheter.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 64 Anne Marie Brodén (M)

Fru talman! Margareta Israelsson pekar på att det är svårt att förstå vår reservation om det egna ansvaret och den egna makten över sin hälsa. I mitt inledningsanförande pekade jag på alla de forskningsrapporter som tar upp detta. Det handlar naturligtvis om tilliten till individen. Det handlar om det som vi pratar om, nämligen verkligt eget inflytande. Det handlar också om eget ansvar. Jag ställde en fråga då, och jag ställer den igen: Hur kan det komma sig att man inte stöder det förslag till satsningar på egenvård som har visat sig så lyckade på många håll i landet? När Socialdemokraterna inte stöder hushållsnära tjänster eller inte stöder alternativ i vården, olika driftsformer och så vidare, har det samma påverkan, nämligen minskad delaktighet och ökad sjukskrivning. "Kan själv!" i Halland har visat sig ge stora besparingar i sjukvården men också stärkt den egna individens möjligheter att påverka sin hälsa. Fysisk aktivitet på recept är ett annat exempel. Varför stöder inte Socialdemokraterna vårt förslag till egenvård?

Margareta Israelsson (S)

Anf. 65 Margareta Israelsson (S)

Fru talman! Jag är lite osäker på vad vi egentligen diskuterar. De insatser som görs regionalt i landstingen är alldeles utmärkta. Jag tog upp detta i mitt anförande. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att satsa på den typen av insatser som har skett i Halland och på andra håll. Det är utmärkt att kommunerna är involverade. När det gäller egenvård och egen motion tycker vi också att det är utmärkt med regeringens satsningar på idrotten för att också främja hälsa. Jag är vice ordförande i Svenska Handikappidrottsförbundet, och vi har med hjälp av miljarden till idrotten också fått en ökad möjlighet för kvinnor och ungdomar att komma med i idrotten. Det jag funderar över är när ni med en sådan skärpa kräver att regeringen ska vidta åtgärder. När sedan regeringen kommer tillbaka och vill vidta åtgärder vill inte Moderata samlingspartiet vara med. Det kan gälla åtgärder mot tobak. 35 000 anställda i restauranger säger att de mår dåligt av tobak på jobbet. "Nej, det ska vi inte reglera. Det är individens frihet." Vi vill vidta åtgärder mot alkoholbruket. "Nej, det ska vi inte göra. Det finns en individuell frihet." Vad är det då som kvarstår? Vad är det regeringen ska göra? Är det denna bok som ska skickas ut? Det behövs lite mer kött på benen.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 66 Anne Marie Brodén (M)

Fru talman! Man kan alltid argumentera för vad regeringen borde göra. De mål för folkhälsan som vi pekar på, som vi gärna vill att riksdagen ska anta, har redan debatterats. Det finns en anledning till att det blir tydlig uppföljning av att det händer något med målen. Det står också Moderaterna bakom. Det vet Margareta mycket väl. Det är viktigt att konstatera att om man inte har synen att individens möjlighet att påverka sin egen vardag har betydelse för hälsan, hamnar man naturligtvis på en helt annan ingång än vad vi gör i vår reservation och i de borgerliga reservationerna. Vi tror på människors förmåga. Jag går tillbaka till den forskning som ändå finns. Det finns mycket att göra på frivillighetens väg. Varför vill inte Socialdemokraterna satsa mer på regionalt och kommunalt folkhälsoarbete? I så fall skulle man kunna stödja vår tanke att minska eller avveckla Folkhälsoinstitutet till förmån för ett regionalt och lokalt folkhälsoarbete - som dessutom har visat sig väldigt lyckosamt.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 67 Margareta Israelsson (S)

Fru talman! Jag understryker att jag tycker att det är alldeles utmärkt att landsting och kommuner bedriver folkhälsoarbete. Det tycker jag att de ska fortsätta med. Jag tycker inte att det ger någon indikation för att vi ska flytta resurser eller indirekt minska resurserna för det arbete som ska göras på området. Vad jag vänder mig emot är lite grann bristen på reella incitament, hur ni vill komma vidare. Allting i den folkhälsorapport som har kommit visar att det är ojämlikhet i inkomst, ojämlikhet i utbildning, ojämlikhet i varifrån man kommer. Det finns så många saker i den här folkhälsorapporten som visar att det är jämställdhet och jämlikhet i samhället som krävs. Det är de åtgärderna som måste vidtas om vi ska kunna lyfta upp folkhälsan med kraft.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 68 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Ja, ojämlikhet i utbildning, sociala strukturer och regionala klyftor - vi känner igen det. Vi vet att det inte har förbättrats under de senaste tio åren, då vi har haft en socialdemokratisk regering. Men det var inte det jag begärde replik på. Vi får lov att vara delaktiga, och vi får tycka till lite grann när regeringen har bestämt hur det ska vara. Ungefär så lät det när Margareta Israelsson tog upp frågan om folkhälsomålen. Ja, det är skillnaden i de två olika synsätten. I vår reservation nr 1 tycker vi att det är riksdagen som ska vara med och besluta om de här sakerna. Det är den ena delen. Men återigen tillbaka: Hela det här arbetet måste syfta till att få människor delaktiga. Det arbete som pågår är jätteviktigt, både här i riksdag och i regering och i olika myndigheter - självklart. I det finns det ingen motsättning i den reservation vi har. Men får vi inte ut det, och får vi det inte vidare till att det är någonting som bär hos människor, kommer vi inte att nå några bättre mål. Jag läste George Orwells 1984 i höstas, och det var nästan lite tongångar av hur myndigheterna skulle arbeta. Jag tror inte att våra myndigheter vill arbeta på det sättet, utan de vill ha en annan inriktning i arbetet och också se nyttan med att det här är någonting som förankras bland människor. I det handlar det om att makten över vardagen måste finnas vid köksbordet. Alla dessa bitar hänger ihop. Jag tror inte att vi har riktigt samma uppfattning i de här frågorna. Jag tror inte att vi kommer fram till någon lösning i det här replikskiftet heller.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 69 Margareta Israelsson (S)

Fru talman! Jag lyssnade väldigt noga på vad Annika Qarlsson sade, för jag väntade på att det skulle komma något om det som visar skillnaden. Jag vet inte om det skulle vara att antyda att jag stod för något 1984 eller om det var något slags skrämselpropaganda kring detta. Jag lyssnar gärna på goda idéer om hur vi arbetar med egenmaktsfrågor. Men den konklusion som man kan dra av årets folkhälsorapport är att för att kunna ge människorna egenmakt, för att kunna ge dem reell möjlighet att förändra sin situation, handlar det om utbildningsinsatser, handlar det om möjligheten till delaktighet. Fram till 1999 var det främst högutbildade människor som hade sina barn i förskolan. Det var först när vi här i riksdagen fattade beslut om att också barn till arbetslösa och barn till föräldralediga skulle få möjlighet att gå i förskolan som det började ske en förändring. Det måste ju till någon form av politiska beslut där man vill ändra. Kom gärna med något konkret förslag som handlar om att vi ska säga att det här och det här leder till en bättre individuell folkhälsa! Då ska jag ta med mig det tillbaka och föra den diskussionen i min grupp och med departementet. Men det måste bli lite mer än det här med köksbordet.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 70 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Då kan vi börja från början. Det kan bland annat handla om den skattesituation som vi har här i Sverige i dag. Det kan du ta med som punkt nr 1. Låginkomsttagare i Sverige har världens högsta skattetryck. Vi kan börja där och se till att de får en helt annan förutsättning. Vi kan titta på barns och ungdomars utveckling när det gäller psykisk ohälsa och fundera på det. Det kanske hänger ihop med de bitar du tog upp. För dem som ska jobba allra mest i dag, för att hinna med både barn, hem, partner, arbete och karriär, ska allt det ske under en väldigt kort tid. Det kan man fundera på: Ska vi jobba allra mest när barnen är minst? Du tycker ju att det är väldigt bra att alla barn har möjlighet till förskola. Jag skulle vilja påstå att det är bra att det finns en kombination. Självklart ska det finnas en bra barnomsorg, men man kan också fundera på den ekonomiska situationen, om det är då man ska jobba mest. Vi kan titta på utbildningsväsendet, som i dag snarare slår ut en mängd elever. Det är 25 % av dem som går ut gymnasiet som inte har godkända baskunskaper. Det finns en mängd barn som har otroligt mycket kreativitet och som skulle kunna ta sig långt här i världen, men de knäcks av ett skolsystem som inte är öppet för dem som inte klarar av den teoretiska kunskapen. Vi kan på punkt efter punkt gå igenom en mängd områden som vi har i våra politiska förslag och i våra motioner, men om vi ska hålla oss till det här utskottsbetänkandet handlar det vi säger trots allt om att riksdagen måste ha ett större ansvar för att formulera målen för folkhälsan. Det är det jag kräver i utskottsbetänkandet i dag. Vi pekar också på människors delaktighet i det här. Margareta Israelsson dundrade från talarstolen tidigare, pekade med hela handen och talade om att när regeringen har beslutat och myndigheter genomför ska vi må bra här i Sverige. Jag tror inte att det är den vägen som vi uppnår hälsa. Jag tror inte heller att våra myndigheter arbetar på det sättet. Jag tror snarare på individens ansvar och ett underifrånperspektiv i de här frågorna. Hälsan kommer i tanke, ord och handling, kommer från hjärtat och från magen.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 71 Margareta Israelsson (S)

Fru talman! Låt mig försäkra kammaren att något dundrande från talarstolen kring ord och visor från regeringen står inte jag för. Jag sade: Är det inte det vi vill här i riksdagen, att det regeringen fattar beslut om ska man se till att myndigheterna genomför? Det var vad jag ville understryka. Sedan kan jag konstatera att när egenmakten får sitt innehåll i Centerpartiets nya bild av folkhälsan är det sänkta skatter. Då undrar jag: Var ska de pengarna tas ifrån? Vi ska satsa på åtgärder mot psykisk ohälsa - jag tror att de skattepengarna behövs till det. Vi ska satsa på familjepolitik - jag tror att de pengarna behövs till det. Vi ska satsa på utbildning - jag tror att de skattepengarna behövs där. Det är någonting i den här uträkningen som inte stämmer. Jag tror att svenska folket inte vill ha det här igen, med en massa löften om insatser och skattesänkningar, och så går det inte ihop. Sedan får vi ett sådant moras igen som vi fick i början av 90-talet, och då vet vi att det är samma utsatta grupper som får betala för misslyckandena. Alltså: En politik för folkhälsa måste bygga på att vi ger människorna möjlighet till förändring.

Magdalena Andersson (M)

Anf. 72 Magdalena Andersson (M)

Fru talman! Den 3 januari i år skickade Vägverket ett pressmeddelande där man väldigt stolt talade om att det var färre än 500 personer som dog i den svenska trafiken år 2004. Det är en glädjande minskning och frukten av ett långsiktigt trafiksäkerhetsarbete, där man med hjälp av den så omtalade nollvisionen har utgått från hur människor beter sig och försöker bygga bort de risker som finns i vägarbetet efter den vetskap man har. Socialstyrelsen redovisar att det under 2002 var nästan 1 500 personer från 15 år och äldre som tog sitt liv. Att prata om suicid, om att ta sitt liv, är fortfarande känsligt och besvärande för många. Men med tanke på att det är så många som faktiskt begår suicid varje år borde vi prata mer om det - diskutera, debattera och fundera. Varför har vi en nollvision i trafiken men inte när det gäller suicid? Det är tre gånger fler människor varje år som tar sitt liv än som dör i trafiken - men någon nollvision kring självmord finns inte. Räddningsverket har gjort en analys av de samhällsekonomiska kostnaderna för suicid och självmordsförsök. Den analysen visar att den totala kostnaden 2001 - det är några år sedan, men inte så många - var svindlande 5 ½ miljarder, eller 0,2 % av BNP. Om man lägger till det som man kallar för humanvärde - det som tar med den nedsatta livskvalitet som ett dödsfall eller en personskada kan leda till för drabbade eller anhöriga - blir det helt andra summor. Det är en kostnad som man oftast utelämnar när man gör statistik eller studier på den ekonomiska belastningen för samhället. Utan att vi lägger till humanvärdet i kostnadskolumnen är vi uppe i 5 ½ miljarder. Om man funderar på vad en åtgärd som förebygger suicid kan få kosta samhället och när det blir lönsamt för samhället att arbeta på ett visst sätt borde man ha med humanvärdet också. Man bör veta vad ett liv och en skada är värt i form av både direkta och indirekta kostnader på samma sätt som vid trafikolyckor. Den kostnad som Räddningsverket har fått fram i sin analys är då för ett enda suicid 18 ½ miljoner kronor. För ett självmordsförsök är den ungefär 3 miljoner. Enkel matematik visar att om 1 500 personer tar sitt liv varje år blir den totala kostnaden för suicid nästan 28 miljarder årligen. För självmordsförsök skulle det bli ännu mer pengar. De som gör självmordsförsök och lyckligtvis inte lyckas är så många fler. Fru talman! Om man har dessa fakta och de underlagen framför sig är det väldigt underligt att det inte diskuteras och arbetas mer med suicidproblematiken. I trafikarbetet finns en statlig vision. För suicid finns det inte. I trafikarbetet finns en statlig handlingsplan. För suicid finns det inte. Det kanske kommer nu efter dagens debatt. I trafikarbetet finns en målsättning. Vi har nollvisionen, men vi har en målsättning som pekar nedåt hela tiden. Den målsättning man har nu är 270 döda år 2007, alltså nästan en halvering mot förra året. För suicid finns inga målsättningar. Att arbeta förebyggande, att se till risker och riskgrupper, att utbilda lärare, att utveckla skolhälsovården, att forska mer, att skapa mer kunskap och arbeta mer med de riskgrupper som finns är något av det absolut viktigaste vi kan göra framöver. Det är något som jag hoppas att vi alla är alldeles överens om. Vi har ju varit överens i många motioner om suicid. Den tvärpolitiska barngruppen har särskilt lyft fram frågan om barns och ungas situation. Det finns andra motioner som behandlas i det här betänkandet som det är så glädjande att vi nu är överens om. Rakt över partigränserna har vi sett problematiken och lägger nu ett förslag om att riksdagen ska göra ett tillkännagivande. Det är detta med tillkännagivande, fru talman, som jag kan känna en viss oro inför. Inte är det roligt att behöva säga det, men något brända tycker jag att vi som sitter i riksdagen kan känna oss när det gäller tillkännagivanden. Ibland följer regeringen dem, ibland inte. Ibland hamnar de i en byrålåda. Ibland finns det statsråd som till och med säger att de inte tänker göra något åt de tillkännagivanden som riksdagen har givit. Då blir man orolig. Det var inte länge sedan vi hade en diskussion här i kammaren om olika tillkännagivanden som gällde anhöriga och äldre. Där har ingenting hänt, trots påstötningar från socialutskott och riksdag. Min innerliga förhoppning, fru talman, är att vi inte ska behöva stå här om ett år och tvingas konstatera att regeringen fortfarande ingenting har gjort, utan att man har följt det som en enig riksdag i dag kommer att besluta om, nämligen att ta fram en nationell handlingsplan. Fru talman! Jag står naturligtvis också bakom alla moderatreservationer, men instämmer i Anne Marie Brodéns yrkande om bifall till reservation 1.

Mia Franzén (Fp)

Anf. 73 Mia Franzén (Fp)

Fru talman! Kära socialutskott och åhörare! Jag tror på livet, och jag älskar människor. Citatet är hämtat från en person som heter Lars-Gunnar Eklund. Det är en man från näringslivet. Han är egenföretagare med ett starkt socialt engagemang. Han arbetar aktivt i Upplands Bro med att inspirera och ta till vara den som varit sjukskriven eller arbetslös länge och hjälpa till att knyta kontakter och underlätta processen för individen, idékläckaren och den lille företagaren. Jag vill säga att mitt anförande rekommenderas från 15 år. Vissa delar kan vara synnerligen lämpliga för känsliga åhörare. Jag tror också på livet, och jag älskar människor. Både arbetslöshet och tillväxt kräver psykiskt starka människor som vet att de inte är vad de gör utan är vad de är. 1 ½ miljon människor har inget jobb att gå till. Arbetslösheten bland ungdomar är stor. De måste vara starka nog att inse att de är vad de är, inte vad de gör, och de måste behålla sin framtidstro. Den som startar ett nytt företag eller går på en anställningsintervju i god tillväxtanda måste också känna att den är värdefull hur det än går, och att den är värdefull för att den är den den är, inte för det den gör. Jag har också en vision om att ingen av er här inne ska behöva ta sitt liv om ni hamnar i en plötslig livskris. Är det en orimlig vision? Ni är så värdefulla var och en, trots att ni alla står på vallistor med flera kompetenta personer ivriga att ta över om ni hoppar av. Men det är just du som är värdefull för oss. Se dig omkring. Visst är det så. Titta på varandra. Du är älskad för din egen skull. Vem som helst kan bli riksdagsledamot - vem som helst - men ingen annan är som du. Det är i grund och botten vad suicidprevention handlar om. Så enkelt är det. Det handlar om att ge livskraft och våga ta emot den. Sverige drabbas av ungefär 1 500 personliga katastrofer om året när en nära och kär väljer att ta sitt liv. Ca 120 av dem är barn från 0 till 23 år. En nollvision som riksdagen snart kanske kan vara mogen att anta - det har låtit så under debatten - men som än så länge avstyrks av ett enigt utskott, är mycket mätbar och konkret och det är en bra inriktning. Noll är noll, och en är en för mycket. I dag har vi nollvisioner, som vi har hört tidigare i debatten, för trafikdöden som skördar 500 människors liv varje år. Likaså finns en levande nollvision på narkotikaområdet, som skördar 400 liv om året. Ingen ser väl dessa visioner som hopplösa eller inte värda att arbeta för. Tvärtom - staten satsar mer än 70 miljoner på forskning om trafiksäkerhet. Vi har också fått belysande siffror av Magdalena. Nollvisionen är ytterst levande på trafikområdet. 2 miljoner satsas på forskning kring självmordsprevention. Men att förebygga självmord är ingen omöjlig uppgift. En nollvision är ingen omöjlig inriktning. En nollvision är inte detsamma som ett nollmål. Visionen förmedlar, skulle kunna förmedla, en önskan från samhällets sida och ett arbetssätt som främjar den psykiska allmänhälsan, liksom en önskan om att noll personer ska behöva ta sitt liv i stället för att få rätt stöd och hjälp. En är en för mycket. 1 500 människor om året, ja, det talar för sig själv. Det är 1 500 katastrofer. Hör du det där lilla barnet gråta efter mamma som inte orkade längre? Hur känns det i kroppen hos den som inte orkar mer? Känn efter! Det gör nästan för ont för att tänka på. Det kallas empati, en god egenskap. Signalvärdet av en nollvision ska vi inte heller underskatta. Vi tänker inte ge upp om dig. Du är värdefull för oss och vi vill inte förlora dig. Det är vad visionen skulle förmedla. Vi ger inte upp, vi vill inte förlora dig. Inte minst för den förälder som kämpar för att nå sitt barn i dess psykiska lidande skulle en sådan nollvision bli ett hopp om hjälp om läget blir riktigt akut. Och för den som mist någon skulle nollvisionen bli ett hopp om en ljusare framtid för andra. I dag är det så svårt att få hjälp att en mamma tårögd anförtrodde mig att hennes son efter lång kamp och övertalning fick hjälp av kuratorn på hennes jobb. Vilken tur, vilken miljonvinst på lotto! Varför ska det vara så svårt? Varför är inte hjälpen lika självklar som vid ett benbrott, och varför söker vi inte lika självklart hjälp? Tänk om vi trodde att benbrott var oläkliga, att ett benbrott inte skulle kunna gå att avhjälpa. Det är oerhört stort för mig att ett enigt utskott delvis tillstyrker min motion om psykisk hälsa och självmord. Jag är jätteglad för det. Jag är en överlevare, och jag är skyldig att tala om vad jag hör viskas från alla dem som inte har orkat med. Den lilla elvaåriga pojken som hängde sig kryper upp i min famn. Flickan som tog sömntabletter ler och tar sig för hjärtat. Pappan som sköt sig satte sig just jämte Elina Linna. Han berättar att han saknar sina barn. Mamman som hoppade från ett fönster ger Ulrik Lindgren en varm kram och visar en bild på sina tre barn. Kan ni se dem? De är här just nu. Om riksdagen skulle anta det program som redan finns framtaget av Nationellt centrum för suicidprevention, skulle det kunna bli ett levande och förebyggande program ute på våra skolor, på vårdcentraler, på boenden och sjukhus, på jobbet, till och med här i riksdagen, och ute i fritidsverksamheter. Socialutskottet har nu tagit flera små steg åt rätt håll. Betänkandet andas omtanke. Som framtidsforskarna säger: Vi är på väg ut ur industrisamhället och in i känslosamhället. Och uppenbarligen är socialutskottet redo.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 74 Lars-Ivar Ericson (C)

Fru talman! I ett samhälle där vi möter fler och fler människor som är livströtta och som funderar på om de ska kunna orka leva vidare känns det extra viktigt och riktigt att ett enigt utskott nu vill ha ett självmordspreventivt arbete. I detta sammanhang är det även angeläget att uppmärksamma vad vi kan göra när det som inte får hända ändå händer. Där tror jag att SPES, Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd, kan göra insatser som inga andra kan göra. I mitt yrke som präst har jag gång på gång fått notera deras ovärderliga arbete för att stödja de anhöriga. Jag tycker att SPES snarast måste få mer uppmärksamhet, mer ekonomiskt stöd från olika myndigheter. Och jag tror att vi är flera från olika partier som kommer att göra vårt bästa för att övertyga folkhälsoministern just om angelägenheten i att stödja SPES. En annan folkhälsofråga som inte har behandlats lika välvilligt av utskottet är datorspelsberoende hos barn och ungdomar. I betänkandet hänvisas till det arbete som nu pågår för att utreda och förhindra skadligt datorspelande hos barn och ungdomar. Det är bra att detta arbete pågår, men jag vill ändå här från talarstolen passa på att uppmärksamma utskottsledamöterna och åhörarna på hur vi riskerar att få ett nytt allvarligt folkhälsoproblem. Några alarmerande siffror: Det finns barn som äger 2 000 olika datorspel. Det finns barn och ungdomar som spelar 30-40 timmar i veckan. Organisationen Fair play frågade 2 143 barn och ungdomar i åldrarna 11-16 år om deras datorspelsvanor. Det visade sig att 94 % av dem spelade tv- och datorspel. En fjärdedel spelade alla dagar i veckan. Många ville sluta spela men hade svårt att låta bli. 23 % hade försökt men inte lyckats. 20 % hade blivit rastlösa och irriterade när de inte hade möjlighet att spela. 20 % prioriterade spelandet framför hemläxorna. Fru talman! I leksaksaffärer och varuhus säljs i dag spel med budskap som dessa: Hugg huvudet av en asiat! Meja ned en pensionär med en bil! Besök prostituerade! Drick whisky tills du spyr! Våld, pornografi, rasism, kvinnoförnedring, förakt för äldre - är det verkligen sådant som vi vill att våra barn och ungdomar ska hantera i sitt spelande? Några ord om datorspelet Postal 2, som faktiskt är föremål för åtalsprövning just nu: Spelet handlar om att ha ihjäl folk på de mest våldsamma sätt. Man kan använda en spade för att hugga huvudet av en motståndare. När man använder skjutvapen har man möjlighet att trä en levande katt över pipan som ljuddämpare. Datorspelandet kan också få allvarliga följder för kroppshälsan. Amerikanska forskare har kommit fram till att barn som spelar datorspel på tider när de egentligen borde sova löper en förhöjd risk att bli överviktiga. En av anledningarna till detta tros vara att det hormon i kroppen som begränsar aptiten och får oss att känna oss mätta minskar med minskad sömn. Medierådet har fått en viktig uppgift att granska datorspelen, men vi har alla en uppgift som föräldrar, far- eller morföräldrar, släkt och vänner att uppmärksamma och åtgärda datorspelsovanor hos våra barn och ungdomar. Vi bör informera oss om vilka spel de spelar och prata om spelens innehåll. Vi måste hjälpa dem att bearbeta sina upplevelser och ge dem positiva motbilder. Vi måste också våga ta konflikter med barnen, hindra dem att köpa vissa spel eller stoppa dem när de spelar alltför länge. Ja, det finns många frågeställningar kring barns och ungdomars datorspelande som behöver bearbetas och åtgärdas kraftfullt. Slutligen: När det gäller motionen om shoppingmissbruk, en motion som har väckt leenden hos många, har jag blivit kontaktad av forskare som intresserar sig för just det här problemet, och jag hoppas kunna återkomma med mera information om detta fenomen så småningom.

Ewa Björling (M)

Anf. 75 Ewa Björling (M)

Fru talman! Jag måste börja med att säga att jag är något förvånad över den i mitt tycke ganska osmakliga debattnivå som har varit här. Jag tänkte tala om någonting som inte skördar 1 500 personers liv utan något som skördar miljontals människoliv varje år. Vaccinationer räddar liv, och det är den viktigaste anledningen till att vi i Sverige har beslutat införa allmän MPR-vaccination, alltså mot mässling, påssjuka och röda hund. Mässling är världens mest smittsamma virussjukdom och kan i sällsynta fall orsaka hjärninflammation. WHO har som mål att utrota mässling senast år 2010 genom allmän vaccination över hela världen. I dag har 93 av världens länder möjlighet att ge vaccin, men i u-länderna dör fortfarande över en miljon barn per år till följd av mässling eftersom de inte är vaccinerade. Sverige beslutade redan 1982 som första land i världen tillsammans med Finland att alla barn skulle rekommenderas MPR-vaccin. Då ska man veta att för att nå full täckning så krävs det att det är mellan 95 och 96 % av befolkningen som är vaccinerade för att man ska få skydd mot mässling. I Sverige är det största problemet att upprätthålla de här vaccinationsprogrammen, trots att mässling just nu inte är aktuellt för allmänheten. Vi har också sett många skrämmande rapporter från Storbritannien om att en ny mässlingsepidemi håller på att utbryta, och det här beror just på att vaccinationsfrekvensen är för låg. Visst, man ska visa full respekt för att man är rädd för olika biverkningar som man tror kan uppstå vid vaccination, men man måste också bedöma det här i förhållande till risken med att avstå. Vi har alla ett stort ansvar för att en seriös debatt angående det här bedrivs i medier, alltså tvärtemot de osakliga skriverier som har förekommit, bland annat att mässlingsvaccin skulle orsaka autism, vilket flera seriösa forskarrapporter avvisar. Det som i stället behövs är ansvarstagande och korrekta upplysningar från många olika grupper. Därför skrev jag en motion i frågan där jag vidhåller att ytterligare information angående mässlingsvaccination behövs. Egentligen är det här en fråga för landstingen, men det behövs fortfarande att vi sätter tryck även från nationell nivå. Till min besvikelse har man inte i det här betänkandet tagit det här riktigt på allvar, tycker jag att det känns som. Man hävdar att vaccinationsfrekvensen har ökat under de senaste åren, och därför behöver vi ingen informationskampanj. Förvisso har den ökat, men det är fortfarande så att det var en skrämmande låg nivå under senare delen av 1900-talet, när den här debatten rasade som värst, och den har inte gått upp till behövliga siffror igen. Tittar man lite närmare på siffran för riksgenomsnittet och bryter ned det länsvis och kommunvis så ser man att det finns många platser i landet där det fortfarande ligger långt under 90 %, och som jag sade krävs 95-96 % för att det immunologiska fönstret ska vara stängt, det vill säga att det ska kunna ge skydd. Och vi har inte nått den kritiska gränsen än. Dessutom, fru talman, är det också så att vi har ansvar inför övriga världen. Som jag tidigare sade dör fortfarande över en miljon barn i u-länderna varje år på grund av mässling. Då är det konstigt, i ett i-land som vårt, att man inte ens kan begära att vi ser till att upprätthålla nödvändig frekvens av vaccination när vi har tillgång till vaccin och har beslutat att införa allmän vaccination. Där är vi inte i dag. Därför anser jag att det behövs mer information. Jag kommer inte att yrka på min egen motion, men jag återkommer igen nästa år, och jag hoppas på att socialutskottet då tar det här mer på allvar än vad man har gjort den här gången.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2005-04-27

Förslagspunkter: 36, Acklamationer: 32, Voteringar: 4

Protokoll med beslut

2005-04-27Protokoll 2004/05:113

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2004/05:218

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Mål för folkhälsan m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf358 yrkande 16, 2003/04:So343 yrkandena 1 och 2, 2003/04:So409 yrkandena 1 och 2, 2003/04:So577 yrkandena 2 och 3, 2003/04:A309 yrkande 12, 2004/05:So495 yrkandena 1 och 2, 2004/05:So508 yrkande 3 och 2004/05:A354 yrkande 11.
Reservation 1 (m, c, fp, kd)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 115 0 0 29
m 0 44 0 11
fp 0 34 1 13
kd 0 26 0 7
v 24 0 0 5
c 0 16 0 6
mp 13 0 0 4
- 0 0 0 1
Totalt 152 120 1 76
Ledamöternas röster
Hälsokonsekvensanalyser
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So343 yrkande 7, 2003/04:So406 yrkande 1 och 2003/04:So577 yrkande 1.
Reservation 2 (c, kd)
Hälsoindex i statsbudgeten
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So406 yrkande 8.
Reservation 3 (v)
Folkhälsoarbete för utrikesfödda
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So273 yrkande 1, 2003/04:So406 yrkande 2, 2004/05:So250 yrkande 1 och 2004/05:So410 yrkande 6.
Reservation 4 (m)
Regionala hälsoklyftor
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So343 yrkande 3.
Reservation 5 (c, fp, kd)
Insatser i socialt och ekonomiskt utsatta områden
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So268 yrkande 1 och 2003/04:So628.
Aktivt folkhälsoarbete för äldre
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So266.
Reservation 6 (m, c, fp, kd)
HBT-personers livssituation
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K418 yrkandena 28 och 30, 2003/04:L350 yrkandena 6, 7 och 14, 2003/04:So530, 2003/04:So568 yrkandena 4, 6 och 8, 2003/04:So571 yrkande 2, 2004/05:L295 yrkandena 5 och 6, 2004/05:U257 yrkande 33, 2004/05:So566 yrkandena 2-5 och 2004/05:So620 yrkandena 2-5.
Reservation 7 (c, fp)
Reservation 8 (v)
Reservation 9 (mp)
Diskrimineringskommittén
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So568 yrkande 9.
Reservation 10 (mp)
Självmordsprevention
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen tillkännager för regeringen vad utskottet anfört om att ett nationellt program för självmordsprevention bör tas fram.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:So264, 2003/04:So504 yrkande 22, 2003/04:So577 yrkande 5, 2003/04:Ub398 yrkande 4, 2004/05:So238, 2004/05:So247 yrkande 1, 2004/05:So316, 2004/05:So318 yrkande 1, 2004/05:So429 yrkande 2, 2004/05:So508 yrkandena 1, 2 och 6, 2004/05:So526, 2004/05:So544 och 2004/05:So666.
Ekonomisk stress m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So409 yrkande 8, 2004/05:So495 yrkande 3 och 2004/05:So596 yrkandena 1-3.
Reservation 11 (m)
Trygga och goda uppväxtvillkor
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf397 yrkande 7, 2004/05:So394 yrkande 4 och 2004/05:So508 yrkande 8.
Reservation 12 (m, c, fp, kd)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 12 (m, c, fp, kd)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 115 0 0 29
m 0 44 0 11
fp 0 35 0 13
kd 0 25 0 8
v 24 0 0 5
c 0 17 0 5
mp 13 0 0 4
- 0 0 0 1
Totalt 152 121 0 76
Ledamöternas röster
Hälsokonsekvensbeskrivningar av driftsformer inom vården
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:So495 yrkande 4.
Skadliga ljudnivåer
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So218 yrkandena 1-3, 2003/04:So245, 2003/04:So246, 2003/04:So253 yrkandena 1-3, 2003/04:So449 yrkandena 1 och 2, 2003/04:So518 yrkandena 1 och 2, 2003/04:Ub271 yrkandena 32 och 33, 2004/05:So245, 2004/05:So415 yrkandena 1-3, 2004/05:So580 och 2004/05:So655 yrkandena 1-3.
Reservation 13 (mp)
Nationell handlingsplan mot allergier
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So577 yrkande 7.
God vård i tid m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:So596 yrkandena 6 och 8.
Reservation 14 (m)
Kampanj angående mässlingsvaccin
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So298.
Utredning om influensavaccination
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So318.
Reservation 15 (v)
Preventivt psykiatriskt arbete
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:So410 yrkande 5.
Reservation 16 (v)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 16 (v)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 115 0 0 29
m 43 0 0 12
fp 35 0 0 13
kd 26 0 0 7
v 0 24 0 5
c 17 0 0 5
mp 12 1 0 4
- 0 0 0 1
Totalt 248 25 0 76
Ledamöternas röster
Sexualpolitiska mål
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So406 yrkande 7.
Sexuellt överförbara sjukdomar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:So367.
Kost och motion
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So363, 2003/04:So409 yrkande 9, 2003/04:So557, 2003/04:So577 yrkande 6, 2003/04:Kr385 yrkande 13, 2004/05:So278, 2004/05:So365, 2004/05:So530, 2004/05:So562, 2004/05:So596 yrkande 4 och 2004/05:MJ332 yrkande 10.
Reservation 17 (m)
Reservation 18 (kd)
Hälsoklubbar och livsstilscentrum
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So483 och 2003/04:So644 yrkande 1.
Tillgång till grönområden och trädgårdar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So343 yrkande 6, 2003/04:So459 och 2004/05:So313.
Reservation 19 (c, fp)
Hästens betydelse
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:MJ505 yrkande 2.
Genusperspektiv
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So395 yrkande 6.
Doping
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So366 och 2003/04:So631.
Shoppingmissbruk
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:So205.
Dataspelberoende
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:So239.
Hälsoinformation
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So577 yrkande 4, 2004/05:So418, 2004/05:So603 yrkande 1 och 2004/05:So621.
Apotekets hälsoupplysning
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:Sf358 yrkande 19.
Reservation 20 (m, c, fp, kd)
Egenvård
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So216, 2003/04:So343 yrkande 4 och 2004/05:So606 yrkande 9.
Reservation 21 (m, c, fp, kd)
Handikappförbundens betydelse
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:So647.
Friskvård för äktenskap och parförhållanden
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So577 yrkande 17.
Reservation 22 (kd)
Forskning om självmord
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So318 yrkande 2 och 2004/05:So535.
Annan folkhälsoforskning
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So343 yrkande 5, 2003/04:So525, 2004/05:So419 och 2004/05:MJ509 yrkande 15.
Reservation 23 (c, fp)
Reservation 24 (mp)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 24 (mp)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 115 0 0 29
m 43 0 1 11
fp 0 0 35 13
kd 26 0 0 7
v 21 1 1 6
c 1 0 16 5
mp 0 13 0 4
- 0 0 0 1
Totalt 206 14 53 76
Ledamöternas röster

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
s	115	0	0	29
m	0	44	0	11
fp	0	34	1	13
kd	0	26	0	7
v	24	0	0	5
c	0	16	0	6
mp	13	0	0	4
-	0	0	0	1
Totalt	152	120	1	76

Folkhälsopolitik

Ärendet är avslutat

Utskottens betänkanden

Hela betänkandet

Beslut

Nationellt program för att förhindra självmord (SoU11)

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Alla beredningar i utskottet

Nationellt program för att förhindra självmord (SoU11)

Debatt, Genomförd

Webb-tv: Folkhälsopolitik

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 48 Lars Mejern Larsson (S)

Anf. 49 Anne Marie Brodén (M)

Anf. 50 Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 51 Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 52 Elina Linna (V)

Anf. 53 Annika Qarlsson (C)

Anf. 54 Jan Lindholm (Mp)

Anf. 55 Margareta Israelsson (S)

Anf. 56 Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 57 Margareta Israelsson (S)

Anf. 58 Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 59 Margareta Israelsson (S)

Anf. 60 Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 61 Margareta Israelsson (S)

Anf. 62 Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 63 Margareta Israelsson (S)

Anf. 64 Anne Marie Brodén (M)

Anf. 65 Margareta Israelsson (S)

Anf. 66 Anne Marie Brodén (M)

Anf. 67 Margareta Israelsson (S)

Anf. 68 Annika Qarlsson (C)

Anf. 69 Margareta Israelsson (S)

Anf. 70 Annika Qarlsson (C)

Anf. 71 Margareta Israelsson (S)

Anf. 72 Magdalena Andersson (M)

Anf. 73 Mia Franzén (Fp)

Anf. 74 Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 75 Ewa Björling (M)

Beslut, Genomförd

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Mål för folkhälsan m.m.

Beslut:

Utskottets förslag:

Hälsokonsekvensanalyser

Beslut:

Utskottets förslag:

Hälsoindex i statsbudgeten

Beslut:

Utskottets förslag:

Folkhälsoarbete för utrikesfödda

Beslut:

Utskottets förslag:

Regionala hälsoklyftor

Beslut:

Utskottets förslag:

Insatser i socialt och ekonomiskt utsatta områden

Beslut:

Utskottets förslag:

Aktivt folkhälsoarbete för äldre

Beslut:

Utskottets förslag:

HBT-personers livssituation

Beslut:

Utskottets förslag:

Diskrimineringskommittén

Beslut:

Utskottets förslag:

Självmordsprevention

Beslut:

Utskottets förslag:

Ekonomisk stress m.m.

Beslut: