Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi socialdemokrater anser att de brottsbekämpande myndigheterna ska ha bättre verktyg för att snabbt och effektivt kunna hitta de personer som befinner sig bortanför radarn och utgör en allvarlig säkerhetsrisk. Här finns en rimlig balans i fråga om vilka tvångsmedel som kan användas. Vi upplever vidare att man har stärkt reglerna för underrättelse om tvångsmedelsanvändningen på ett bra sätt.

Denna del handlar i grund och botten om att det behöver finnas en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde. Men det behöver också finnas en viss återhållande effekt hos myndigheterna, en extra liten klapp på axeln för att påminna om att hemliga tvångsmedel inte ska användas för extensivt eller för lättvindigt.

Vi har dock ett särskilt yttrande där vi följer upp den kritik som jag ska ägna mitt anförande åt. Denna har vi gett uttryck för i flera andra ärenden i närtid. Det handlar i grund och botten om att vi behöver fundera lite extra när vi gör förändringar när det gäller hemliga tvångsmedel.

Detta betänkande är ett i en lång rad ärenden - bara det senaste året har vi egentligen haft tio olika sådana i kammaren - som handlar om gränsdragningen mellan våra fri- och rättigheter och rättskedjans behov av effektiva redskap, som jag talade om tidigare. I den skärningspunkten ligger den bedömning som vi politiker ibland måste göra. Ibland behöver vi stanna upp och kisa. Det har jag sagt här i talarstolen tidigare. Vi behöver ibland ta ett steg tillbaka och försöka se helheten i den bombmatta av förslag, mer eller mindre genomtänkta, som läggs fram.

När detta ligger på vårt bord har Lagrådet gång på gång försökt påminna oss om det, och vi orkar inte alla gånger göra den bedömningen. Det finns många orsaker till det. Den mest grundläggande orsaken är att vi naturligtvis vill göra allt som står i vår makt för att exempelvis bekämpa gängkriminaliteten som dag för dag förgiftar vårt samhälle. Men vi kan konstatera att behovet av att visa handlingskraft och göra utspel kanske ibland hindrar oss från att stanna upp i den skärningspunkten.

Det finns kanske någon här i kammaren - ingen nämnd, ingen glömd - som tycker att det här med individens integritet och rättsstatliga principer är någon PK-grej från 1900-talets mitt eller någon 90-talsgrej. Det är det inte.

Nu ska jag, som gammal historielärare, vara lite grötmyndig. Den skärningspunkten har makthavare befunnit sig i under oerhört lång tid. Inte minst landskapens lagmän - jag tittar på talmannen här - fick befinna sig i skärningspunkten mellan individens frihet, böndernas rätt till sin egen mark och självständighet och fridslagarna. De fick hantera den frågan. De konstitutionella monarkerna fick hantera den frågan. Även pionjärerna för allmän och lika rösträtt i vårt land befann sig i just den skärningspunkten. Lagrådet försöker gång på gång påminna oss om att vi måste ta den på allvar.

Vi befinner oss i många avseenden på ett slutande plan politiskt. Det är helt uppenbart. Populismen har bitit sig fast i Europa men också i vårt land. Det är mycket osvenskt.

En bidragande orsak till att vi egentligen har tagit ett steg bort från det som har gjort att Sverige har fungerat allra bäst är hur vi fattar beslut. Det handlar om en noggrannhet i beslutsfattandet. Vi lyssnar, vi utreder och vi backar undan. Vi utreder ytterligare, vi lyssnar igen och vi skruvar. Och i slutet kompromissar vi. Det ses kanske som en självklarhet. Men det tutas och körs på. Det lyssnas för lite. Det skruvas lite för lite. Kompromissas görs knappt alls, tyvärr.

Jag vill påstå att vi i det här läget börjar närma oss gränsen för hur mycket vi kan stresstesta vårt system. Varje steg kanske ses som nödvändigt och är logiskt i stunden. Men när de sammantagna besluten blir problematiska måste vi ta ett steg tillbaka eller börja fundera. Jag tror att det är vad Lagrådet försöker påminna oss om, lite diskret eller inte jättediskret.

Vi har ett nu antal tillfälliga lagstiftningar som påverkar mänskliga rättigheter. Flera tunga instanser menar att intresse- och proportionalitetsbedömningarna ständigt får samma utfall, till nackdel för individen och dennes grundläggande fri- och rättigheter. Där finns det skäl till eftertanke. Tillfälliga lagstiftningar av detta slag är inte alltid av godo. Det tyder snarare på en viss osäkerhet hos lagstiftarna.

Det är alltså vårt grundläggande perspektiv på detta betänkande. Det är ett komplext regelverk vi hanterar när det gäller hemliga tvångsmedel. Regelverket är spritt i olika författningar. Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen. Omfattningen av hur enskildas personliga integritet drabbas har vi inte sett tidigare.

Denna proposition bidrar visserligen till detta, och det är vi som bekant med på. Men vi behöver få en mer samlad bild av regelverket för hemliga tvångsmedel totalt sett. Vi behöver inte bara sammanställa den bilden. Vi behöver också befinna oss i den här brytningspunkten lite extra länge och väga noggrant.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 1 från Vänsterpartiet, men jag ställer mig samtidigt bakom båda våra reservationer.

Det är ett stort steg man tar med den här reformen. Det är något som är nytt i svensk rätt. Och det är delvis väldigt viktigt och delvis starkt problematiskt.

Jag menar att varje samhälle, inklusive det svenska givetvis, måste ha möjligheter att använda tvångsmedel för att kunna utreda och inte minst beivra brott. Men sådana tvångsmedel innebär definitionsmässigt en inskränkning av fri- och rättigheter som är grundläggande för demokratin. Därför måste lagstiftningen och de medel som lagstiftningen tillhandahåller omgärdas av strikta restriktioner.

Där innehåller det här förslaget en fortsättning på vissa principer som redan är markerade när det handlar om hemliga tvångsmedel. Utgångspunkterna är olika grundpelare. Det ska hänga ihop vad gäller ändamål och behov och vara proportionerligt i relation till det ingrepp man gör. Det måste alltså finnas ett påtagligt behov av att göra detta, och mindre ingripande åtgärder är inte tillräckliga. Proportionaliteten får inte rubba detta.

Generellt gäller det här något som är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Tillstånd för flertalet av de hemliga tvångsmedlen och prövningen av principerna måste ske i domstol efter ansökan av åklagare, och det måste finnas ett offentligt ombud som medverkar i tillståndsprövningen så att det finns en kontroll och möjlighet för ombudet att begära överprövning av besluten.

En viktig princip är också att den som blir träffad av hemliga tvångsmedel i efterhand ska få information om detta och en underrättelse om åtgärden. Det ska dock ske i efterhand; annars blir det inte effektivt.

Jag menar att det förslag vi har framför oss nu är rimligt i stora delar. Det är viktigt att kunna hitta en eftersökt person som gömmer sig för att undvika utredning, lagföring eller verkställighet av ett straff, i synnerhet om det handlar om en eftersökt person som har begått allvarliga brott, vilket det i princip alltid är om det handlar om fysiskt eller sexuellt våld. I den delen ställer jag mig därför helt bakom regeringens förslag.

Samtidigt innebär regeringens förslag att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning ska kunna riktas inte bara mot eftersökta personer utan också mot personer som det finns anledning att anta att den eftersökte har kontakt med eller kommer att kontakta.

I den delen instämmer jag med bland andra Advokatsamfundet, som framför att detta inte borde tillåtas eftersom dessa personer inte på något sätt är misstänkta för eller dömda för brott. Att det föreslås att det ska finnas en synnerlig anledning för åtgärden rubbar inte den inställningen.

En annan invändning är att regeringens förslag innebär att åklagare utan begränsningar ska få besluta om att uppgifter som har kommit fram vid användning av övervakning av elektronisk kommunikation enligt den nya lagen skulle få användas för annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. Det är vad som allmänt kallas för överskottsinformation. Uppgifter från hemlig dataavläsning ska dock bara få användas för att inleda förundersökning eller förhindra brott och i övrigt endast efter särskilt tillstånd.

Här finns två principer, en som gör att man fritt ska få använda överskottsmaterial och en för en annan del av materialet, om det handlar om hemlig dataavläsning. Detta är tveksamt, framför allt i den del som handlar om att man ska få använda överskottsinformation utan begränsningar och utan någon kontroll utöver att det är åklagaren som beslutar.

Det blir allvarligt också utifrån en kommentar som Lagrådet har framfört. De menar att det behöver uppmärksammas extra att de uppgifter som samlas in kan komma att lagras under lång tid, med inte obetydliga möjligheter att använda dem för andra ändamål än de ursprungligen inhämtades för, och att hemliga tvångsmedel då även kan användas mot personer som inte är och inte heller har varit misstänkta för brott.

Mot denna bakgrund vill jag markera betydelsen av att vi avslår regeringens proposition i de delar som handlar om hemliga tvångsmedel mot andra personer än dem som var avsedda i första hand och likaså att åklagare inte ska få hantera överskottsinformation som har erhållits vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för andra ändamål än dem som har legat till grund för det ursprungliga beslutet. Detta är två viktiga undantag.

Jag vill också markera när det gäller möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot utlänningar som missköter sin anmälningsskyldighet. Där vill Vänsterpartiet inte acceptera regeringens bedömning och förslag. Vi anser att det är att gå för långt att utöka användningen av hemliga tvångsmedel för att lokalisera en person som omfattas av anmälningsskyldighet. Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition också i den del som handlar om kontroll av utländska medborgare som misskött sin anmälningsplikt.

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens proposition Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden. Lagförslaget syftar till att ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre verktyg för att snabbt och effektivt kunna eftersöka personer samt lokalisera utlänningar som utgör en allvarlig säkerhetsrisk.

Nuvarande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken har möjliggjort användning av hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i syfte att lokalisera en skäligen misstänkt person med omedelbart intresse i en förundersökning eller att möjliggöra ett förhör, men alltså inte för att verkställa ett frihetsberövande av en misstänkt eller dömd person. Det möjliggör vi nu.

För att lokalisera en utlänning som inte fullgjort sin anmälningsskyldighet är det i dag möjligt att hämta in uppgifter om i vilket geografiskt område en viss kommunikationsutrustning finns eller har funnits men inte att hämta in andra typer av uppgifter eller använda hemliga tvångsmedel i syfte att hitta utlänningen. Även detta kommer nu att bli möjligt.

Att eftersökta personer påträffas och att påföljderna verkställs är viktigt av flera skäl. Inte minst handlar det om allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Staten ska ha både förmåga och handlingskraft att effektivt verkställa domar så att gärningsmän får stå till svars för sina brottsliga handlingar.

Det handlar också om medborgarnas trygghet. De eftersökta personerna kan vara allvarligt psykiskt sjuka eller våldsbenägna eller riskera att fortsätta begå brott. Vad gäller utlänningar kan det handla om presumtiva terrorister eller personer som kan utgöra ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet. Det kan också handla om att brott riskerar att preskriberas eller att misstänkta kan undanröja bevis eller påverka vittnen.

Hemliga tvångsmedel, såsom hemlig avlyssning, kameraövervakning, rumsavlyssning samt övervakning av elektronisk kommunikation, är viktiga delar av arbetet med att komma åt den organiserade brottsligheten. Här vidtar Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen ett antal åtgärder för att förbättra våra brottsbekämpande myndigheters möjlighet till användning av tvångsmedel.

Förutom dagens proposition om att kunna eftersöka dömda personer och lokalisera utlänningar som utgör en allvarlig säkerhetsrisk genomförde vi förra året den största förändringen av hemliga tvångsmedel i modern tid, då vi gjorde det möjligt att använda dem i preventivt syfte. Tack vare den nya lagstiftningen har polisen, redan efter tre månader med den nya lagen, gripit över 30 personer med hjälp av detta. Före mandatperiodens slut kommer vi också att göra det möjligt att rikta hemliga tvångsmedel mot minderåriga som begår grova brott.

I förslaget finns reservationer från Vänsterpartiet och ett särskilt yttrande från Socialdemokraterna. De är oroliga över det intrång i den personliga integriteten som lagförslaget kommer att innebära för eftersökta och utlänningar som utgör en allvarlig säkerhetsrisk. Jag är inte orolig alls, herr talman. Deras personliga integritet är inte jätteintressant.

Att vi ser den här typen av förändringar först nu är kanske för att Sverigedemokraterna är med och styr Sverige. Tidigare har man uppenbarligen tagit hänsyn till kriminella individers väl och ve och deras personliga integritet snarare än till de skötsamma medborgarnas rätt att inte utsättas för brott.

Det kanske låter hårt, men den fasansfulla utvecklingen av den grova kriminaliteten i Sverige är inget som uppstått ur tomma intet. Den är skapad inte bara av politiska beslut utan också av avsaknaden av politiska beslut. Att inte vidta nödvändiga politiska åtgärder är faktiskt också ett beslut i sig.

Sverige har varit ett tryggt land. De som lyssnar på detta har säkert själva upplevt eller fått berättat för sig hur man förr inte behövde låsa cykeln eller ens låsa sitt hus när man gick hemifrån. Men sedan valde politiker i Sverige att inte låsa Sveriges gräns och att ha slappa fängelsestraff. Då blev det upp till medborgarna att låsa sina hus och skaffa larm med utryckning.

Redan för decennier sedan kunde man se att situationen inte var hållbar. Men det är först nu, när Sverigedemokraterna är med och styr Sverige, som de politiska beslut fattas som hade behövt fattas för många år sedan. Frågan vi diskuterar här gäller ett typiskt sådant. Varför har detta, en uppenbart rimlig åtgärd, inte genomförts tidigare? Det har uppenbarligen varit ett problem att kriminella hållit sig undan rättvisan. Men ändå har dessa åtgärder inte genomförts förrän nu.

Politik är att vilja. Men till skillnad från citatets upphovsman är vår vilja inte att skapa vare sig ett splittrat, mångkulturellt samhälle eller ett kravlöst kriminalvårdssystem, utan vi vill skapa ett tryggt och sammanhållet Sverige, där hemmets grundvalar är gemensamheten och samkänslan - ett Sverige där den skötsamma medborgarens rätt alltid går före de kriminellas.

Herr talman! Just nu finns det 1 300 ärenden som gäller personer som är efterlysta av Kriminalvården. Det finns alltså 1 300 brottslingar som inte avtjänar det straff de är dömda till utan i stället befinner sig på fri fot. De kan spåras upp av polisen genom att man lokaliserar var deras mobiltelefoner används, men detta har polisen inte tillåtelse att göra. Nu ändrar vi på det.

Tusentals dömda förbrytare på fri fot är dessvärre bara ett av många exempel på det kaos som Socialdemokraternas oförmåga har orsakat. Jag säger som landets statsminister: Ni socialdemokrater borde skämmas!

Herr talman! Genom beslut för beslut får vi nu ordning på Sverige. De i propositionen föreslagna befogenheterna är både rimliga och nödvändiga. De avser också personer som avvikit från ett beslut om anhållande eller häktning.

Personer som har dömts till en frihetsberövande påföljd är i många fall väldigt motiverade att hålla sig undan och hålla sig gömda. Det har också blivit lättare för kriminella att passera gränser till andra länder utan att lämna spår efter sig.

Misstänkta och dömda personer ska inte kunna hålla sig undan utredning, lagföring eller straff. Detta gäller särskilt, som tidigare påpekats, farliga och våldsbenägna personer. De brottsbekämpande myndigheterna ska snabbt och effektivt kunna hitta eftersökta personer.

Jag noterar att Socialdemokraterna här i talarstolen tycks vara mer intresserade av misstänktas och dömdas integritet än av att lösa dessa mycket allvarliga problem. Och Vänsterpartiet anser att detta är "problematiskt".

De utökade befogenheterna behövs också för att kunna lokalisera utlänningar som utgör en allvarlig säkerhetsrisk. Sveriges terrorhotnivå har höjts från nivå 3 till nivå 4. Vi har alldeles för många alldeles för farliga personer i Sverige, som inte kan utvisas eller tas i förvar. Flera av dem har en skyldighet att återkommande och på vissa tider anmäla sig till Polismyndigheten. När de underlåter att göra detta och försvinner måste de kunna eftersökas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på den motion som behandlas i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Vi var lite grann i skottgluggen för ledamoten Kärrholms anförande, som kanske föranleder lite av ett förtydligande kring de år vi har styrt det här landet, som vi uppenbarligen ska skämmas över, enligt ledamoten Kärrholm.

Jag skäms inte ett dyft. Det var vi socialdemokrater som fattade beslut om att 10 000 nya polisanställda skulle komma på plats. Vi genomförde reformer, till exempel utbyggnaden av polisutbildningen, som lett till att vi i princip har nått det målet. Det är många politiker som står och pratar om att man ska dit och att man ska göra de här sakerna. Vi levererade, till punkt och pricka.

Vår regering levererade också under sin tid fler repressiva åtgärder på detta område än någon regering någonsin i vårt lands historia har gjort. Vi behöver inte skämmas.

Vi behöver skämmas lite grann för att vi inte hanterat de brottsförebyggande aspekterna med samma tyngd som de repressiva. Där kan vi vara lite eftertänksamma, men inte när det gäller detta.

Det visslar omkring felaktigheter i det här rummet. Gång på gång kommer det påståenden. En annan ledamot sa för en stund sedan att man tidigare inte behövde låsa dörrarna. En liten detalj är att bostadsinbrotten har halverats i vårt land sedan 2016. Hur möter man en sådan diskussion med någon som uppenbarligen befinner sig på en annan planet? Efter det stora flyktingmottagandet 2016 har bostadsinbrotten ironiskt nog halverats i vårt land. Detta är fakta.

Herr talman! Jag noterar att ledamoten Löberg går flinande upp i talarstolen. Jag flinar inte åt detta. Jag tar dessa problem på största allvar.

Det är naturligtvis jättebra att bostadsinbrotten har halverats. Men vi har en situation där barn skjuter varandra i huvudet. Vi har en situation med 1 300 ärenden som gäller personer som är efterlysta av Kriminalvården. Detta är ett enormt politiskt misslyckande som vi har ärvt av Socialdemokraterna.

Jag är mindre intresserad av vilka lagstiftningsändringar Socialdemokraterna åstadkom och mer intresserad av vilken effekt de har gett i verkligheten. Verkligheten talar sitt tydliga språk. Under Socialdemokraternas maktinnehav blev problemen större och värre i väsentliga avseenden, och nu rättar vi till detta genom beslut för beslut.

Jag tycker inte att ledamoten när vi pratar om så allvarliga frågor ska gå upp och flina.

Herr talman! Ledamoten Kärrholm har en inte så lågaffektiv debattstil, som jag kanske tycker att man ska markera mot.

När det gäller resultat i rättspolitiken handlar det om att få lagstiftningsprocesser att gå i mål och att få myndigheter att uppnå de kvalitetsmål vi har. Just nu är regeringen tämligen vilsen när det till exempel gäller att klara Kriminalvårdens utmaningar. Man är väldigt pigg på att stifta lagar här inne. Man har massor av aviserade lagar som gör att vi kommer att få en enorm problematik med var vi ska ha alla dessa personer inlåsta någonstans. Där har man inte svaren.

Man har inga svar - och detta är det centrala - när det gäller hur vi ska minska gängens nyrekrytering. Man har inga svar på hur man tänker jobba brottsförebyggande i kommuner, i verksamheter med socialpreventiv inriktning. Där är man svaren skyldig.

Detta kanske ledamoten Kärrholm skulle ägna sig åt att svara på i stället för att recensera folks utseende. Det kanske hade varit rimligare.

I sitt anförande diskuterade ledamoten Kärrholm också att terrornivån hade höjts i vårt land - under er vakt, ska tilläggas - bland annat på grund av de koranbränningar som ordföranden i justitieutskottet och din kamrat Richard Jomshof uppmanat till. Enligt Säkerhetspolisen är en av orsakerna den internationella kontexten kring koranbränningarna. Det är din egen kamrat som tycker att det är en bra idé att ägna sig åt sådant. Detta borde ledamoten Kärrholm fördöma.

Herr talman! Jag vill börja med en språklig rättelse. Att flina har ingenting med utseende att göra. Det har med beteende att göra, och ledamoten kanske ska fundera lite över sitt beteende.

Terrorhotet i Sverige beror på att vi har väldigt många våldsbejakande islamister i Sverige, ingenting annat. Kriminalvården har en platsbrist som fanns när vi tog över makten. När din partikollega Morgan Johansson var justitieminister skröt han om att man nu minsann hade låst in så många brottslingar att det var fullt på landets anstalter. Men detta var alltså ingenting att skryta om, utan det var ett politiskt misslyckande som vi nu löser med en tydlig plan, där Kriminalvården bygger ut anstalter och bygger nya anstalter. I december i år är vi klara med utredningen för att kunna hyra fängelseplatser i utlandet.

Det förebyggande arbetet har inte fungerat i Sverige. Dt är därför vi ser de problem vi ser. Nu har regeringen tagit fram en socialpreventiv strategi som är genomtänkt och omfattande. Att regeringen inte skulle ha någon politik eller strategi kring detta är rent lögnaktigt. Jag vill inte tro att ledamoten är så totalt okunnig.

Du problematiserar min debattstil och efterlyser ett mer lågaffektivt bemötande. Nej, tvärtom: De problem vi har i Sverige beror i hög utsträckning på att vi i stora delar av samhället har ägnat oss åt ett lågaffektivt bemötande. Gärningar har inte fått konsekvenser, och det har funnits en allmänt utbredd naivitet. Nu ändrar vi på det. Nu får vi ordning på Sverige. Nu ställer vi upp efter era misslyckanden.

(Applåder)

Jag påminner ledamöterna om att samtliga ledamöter alltid ska tala via talmannen, varför "du", "dig" och "din" är uttryck som vi inte använder.

Fru talman! Det är en stats uppgift att skydda sina invånare mot att utsättas för våld och brott. En stat ska således förebygga och beivra brott men även utreda och lagföra personer som begår brott. Det är en del av samhällskontraktet att man själv följer lagar och att rättsväsendet finns där för en om man blir utsatt för brott.

En stat behöver då lagstiftning och resurser av olika slag för att kunna göra detta. Den nu föreslagna lagstiftningen om bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden är viktig för att återskapa trygghet, för att verkställda våra statliga beslut och för att upprätthålla förtroendet för rättsstaten.

Men förslaget visar också på ett tydligt sätt på Centerpartiets syn på användandet av tvångsmedel. Vi ser behovet av hemliga tvångsmedel, och rätt använda är de ofta helt avgörande. Vi är dock ofta mer försiktiga när det gäller att använda dem preventivt eller utan konkret misstanke.

De fall vi talar om i dag avser antingen personer som redan är dömda och mot vilka en påföljd ska verkställas eller personer där det finns beslut om frihetsberövande - de kan alltså vara anhållna eller häktade. Det kan också handla om att det av andra skäl finns risk för rikets säkerhet avseende utlänningar som missköter sin anmälningsplikt.

Vi anser att det är rimligt och proportionerligt att i dessa fall använda en del av de hemliga tvångsmedel som finns i vår lagstiftning. Det finns en grov organiserad brottslighet i vårt land som vi behöver bekämpa. Det behövs många olika verktyg för att göra detta, exempelvis ny lagstiftning som den vi debatterar i dag, utökade samarbeten och mer resurser. Vi har i närtid fått uppgifter om hur efterlysta personer kan fortsätta att begå brott från andra länder. Det är helt orimligt.

Men med anledning av det som har sagts i debatten vill jag också framhålla vikten av att vi har en polis som är närvarande i hela landet och utför sitt jobb. Det har skett stora resursförstärkningar som Centerpartiet har stått bakom, men det vilar ett stort ansvar på regeringen, som styr och leder myndigheterna, att se till att man nu kan använda dessa verktyg rätt. Det finns tid för lagstiftning, men det finns också tid för leverans och att få ned brottsligheten i Sverige.

Fru talman! Även om vi står bakom dagens förslag ser vi i likhet med andra partier att det finns ett stort behov av ett omtag eller en större uppdatering av vårt lands användande av tvångsmedel i allmänhet och de så kallade hemliga tvångsmedlen i synnerhet. En spretigt uppdelad och otydlig lagstiftning ger inte våra offentliga tjänstepersoner och vårt rättsväsen de tydliga och starka verktyg de behöver.

Även om det är fråga om hemliga tvångsmedel, som ju till sin natur är just hemliga, måste våra medborgare ha en rimlig möjlighet att veta när dessa kan och ska användas. Det anstår oss som lagstiftare, som sitter på mandat från folket, att stifta lagar som folket så lätt som möjligt kan förstå och ta till sig.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag. Det behövs på kort sikt. Men regeringen behöver initiera att vi på längre sikt får en ännu bättre och tydligare lagstiftning när det gäller dessa viktiga brottsbekämpande verktyg.

Fru talman! I maj 2022 var det 204 personer som var anhållna i sin frånvaro, 382 häktade i sin frånvaro, 29 som hade rymt från rättspsykiatrin, 25 som hade rymt från fängelse, 868 som inte inställt sig för att avtjäna straff och 1 683 som skulle omhändertas eller tas i förvar med stöd av utlänningslagen eller lagen om vård av unga. Sammanlagt var det 3 191 personer som registrerades som efterlysta av Polismyndigheten enligt denna ögonblicksbild från maj 2022. Som vi hörde i tidigare anföranden här finns det väl anledning att anta att antalet personer som är efterlysta har ökat sedan dess.

Alla dessa är alltså personer som ska sitta bakom lås och bom men rör sig fritt ute på våra gator och torg eller har lämnat landet. Trots eftersökningar är det rent av många som lyckas hålla sig undan så länge att straffet eller omhändertagandet aldrig kommer att verkställas på grund av preskription.

Fru talman! Det ligger såklart i samhällets intresse att alla dessa 3 191 spåras upp och omhändertas, av flera skäl: Dels är risken uppenbar att de fortsätter sin brottslighet och sjunker djupare in i kriminalitet när de håller sig gömda och därigenom utgör en fara för allmänheten, dels upplevs det som stötande att de som drabbas av brott inte får den upprättelse som straffet innebär. Dessutom påverkar det allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Polisen har ansvaret för eftersökning av efterlysta. Det sker i första hand med traditionell yttre spaning eller inre spaning i form av slagning i register, kontroll av adresser med mera, men många gånger blir arbetet resultatlöst. I syfte att effektivisera eftersökningen har Polismyndigheten efterfrågat bättre verktyg och särskilt pekat på möjligheter att lokalisera efterlysta med hjälp av elektronisk kommunikationsutrustning som kan kopplas till den efterlyste.

Mot bakgrund av den snabba tekniska utvecklingen med en ökad digitalisering är det rimligt att polisen kan vässa sina metoder även på detta område. Det förslag som nu ligger på bordet är att polisen under vissa omständigheter ska få möjlighet att använda sig av tvångsmedel i form av hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig dataavläsning.

Förutsättningen är att åtgärden ska vara av synnerlig vikt för att lokalisera den efterlyste. Därtill finns ett antal andra krav som ska vara uppfyllda för att hemliga tvångsmedel ska få användas. Synnerlig vikt innebär bland annat att andra möjligheter att lokalisera den eftersökte har uttömts eller bedömts utsiktslösa eller medföra en stor arbetsinsats.

Det bör även understrykas att de nu föreslagna tvångsmedlen betraktas som de minst integritetskränkande åtgärderna av de hemliga tvångsmedel som lagen medger. Det är alltså inte fråga om hemlig avlyssning eller hemlig kameraövervakning.

Det är tydligt att det finns ett behov av bättre verktyg för polisen, och vi kristdemokrater bedömer nu föreslagna tvångsmedel som proportionerliga, väl motiverade och ändamålsenliga och yrkar därför bifall till propositionen.

Fru talman! Som son till en historiker och som en gång i tiden själv inskriven på Stockholms universitet för att plugga historia tycker jag att det var intressant att höra ledamoten från Socialdemokraterna prata om de gamla fridslagarna. De är, som bekant, från 1200-talet.

Jag har varit verksam polis i över 30 år - och jag har suttit i polisbil. Jag har många gånger undrat: Vad händer egentligen i riksdagen? Vad händer egentligen i Rosenbad? Hur tänker de? Det har nämligen fattats lagar. Det har funnits hål i lagstiftningen. Vi poliser har undrat: Varför täpps de där hålen aldrig till? Varför görs det ingenting?

Detta har alltså gällt under de senaste 30 åren, så det spelar ingen roll vilken partifärg som har styrt landet.

Nu har vi äntligen en regering som faktiskt förstår detta och som börjar täppa till de här hålen. Den lag som vi debatterar i dag är en lag som gör det. Vi är alla här inne tämligen överens om att denna lag behövs, och det är glädjande. Men det som har framkommit när jag har lyssnat på debatten här är att vi är lite oense när det kommer till detta med integritet. Det handlar om värdet av att effektivt kunna söka efter en efterlyst person och gripa den personen eller att aktivt och snabbt kunna söka efter och hitta en farlig person som har rymt från en anstalt. Vi ställer det mot det intrång i den personliga integriteten som denna lag och dessa åtgärder innebär.

Man ska ha klart för sig att alla tvångsåtgärder som staten, bland annat genom polisen, genomför är någon form av intrång i den personliga integriteten. Men för att vi ska kunna ha ett fungerande rättssamhälle har vi kommit överens om att myndigheter i vissa fall, genom sin personal, får utföra vissa åtgärder som är ett intrång i den personliga integriteten.

Polisen får till exempel gripa en person, belägga en person med handfängsel, låsa in en person i en arrest, ta blodprov, ta urinprov och så vidare. Det har vi, i alla fall vad jag vet, inga problem med här inne. Man litar på att polisen, i det här fallet, sköter sitt jobb och gör intrången i den personliga integriteten korrekt.

Fru talman! En annan sak som har kommit upp i debatten är detta med överskottsinformation. Det är information som polisen kan komma över i samband med att man använder denna lag. Det finns viss kritik mot att polis och åklagare kommer att få använda denna information alltför enkelt.

Jag ser i min värld inte riktigt det problemet. Om polisen under en övervakning, där man är ute efter att leta efter en viss person, får nys om kommande allvarlig brottslighet eller pågående allvarlig brottslighet tycker jag faktiskt att den informationen ska få användas. Det skulle vara märkligt om polisen skulle få kännedom om till exempel ett allvarligt brott, som kidnappning, och inte skulle få använda den informationen för att kunna förhindra kidnappningen - jättemärkligt.

Eller låt oss säga att man under till exempel avlyssning eller avläsning får kännedom om hur narkotika smugglas in i landet, vilka metoder som används och vilka som gör det och att man då inte ska få använda den informationen. Jag tycker att det är väldigt märkligt. Jag förstår att syftet med avlyssningen, avläsningen eller inhämtningen av samtalslistor och så vidare är att hitta en person som ska frihetsberövas. Jag förstår det, och jag vet det. Men om polisen får överskottsinformation som gör att man kan förhindra allvarlig brottslighet tycker jag ändå att man ska få använda den.

Egentligen skulle man kunna förklara detta enklare om man tar det praktiskt. Låt oss säga att en polis får ett larm om ett bråk i en lägenhet. Det är gap och skrik och så vidare. Polisen kommer dit och knackar på dörren. En kvinna öppnar och säger att hennes man är aggressiv inne i lägenheten. Polisen kliver in i lägenheten och får där inne syn på två vapen. Det är två pistoler som ligger på ett bord. Helt plötsligt har vi ett brott, ett grovt brott: olaga vapeninnehav. Det vore jättemärkligt om polisen då inte skulle få ta dessa vapen i beslag och upprätta en anmälan.

Syftet med att komma in i lägenheten var inte att eftersöka vapen. Man kan säga att polisen fick en sorts överskottsinformation som då skulle kunna användas.

Jag är, fru talman, övertygad om att polis och åklagare kommer att kunna hantera även denna lag på ett bra och professionellt sätt. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Jag har studsat några gånger under anförandena från den andra politiska sidan, i förhållande till den sida som jag representerar i oppositionen. Men nu tycker jag att jag fick konkret anledning att begära replik.

Det är flera missförstånd och vantolkningar, tycker jag, av vad vi från Vänsterpartiet har framfört. Vi står bakom huvudförslaget i propositionen och tycker att det är väldigt viktigt att man kan lagföra ordentligt, att man kan hitta dem som har rymt och så vidare.

Men när det gäller till exempel överskottsinformationen menar vi att man har gått för långt när det i vissa fall får ske användning av all form av information utan kontroll, och där gör man skillnad beroende på hur materialet har hämtats in. När det är hemlig dataanvändning krävs det viss kontroll av domstol, åklagare och så vidare, men annars är det fritt. Vi delar också Lagrådets stora bekymmer, för det finns ingen tidsgräns här. Hur länge ska man lagra sådan information? Där tror jag att vi skulle kunna vara ense om att det skulle behövas ytterligare åtgärder ur rättssäkerhetssynpunkt för att detta ska fungera väl. Det är därför vi vill sätta ned klackarna på den punkten.

Fru talman! Jag är väl medveten om den oro som man kan känna. Jag är dock trygg med att den överskottsinformation som kommer till polisens och åklagarnas kännedom värderas och används korrekt. Jag litar på myndigheterna. När det gäller att ha koll på detta har vi Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som ju får titta på hur informationen används. Jag är också trygg med att den nämnden fungerar korrekt och bra.

Sedan gäller det hur lång tid detta ska få gälla. Vissa förundersökningar kan dröja år, och då tycker jag att det är dumt att begränsa det. Jag vet inte om förslaget var 18 månader, men jag tycker att det är dumt att begränsa det.

Jag tycker att man på något sätt har tagit till sig av allting, och jag tycker att lagen är bra utformad. Skulle det visa sig - så är det med alla lagar - att det inte fungerar får man göra om och förbättra. Men jag känner mig trygg med hur lagen är skriven i propositionen.

Fru talman! Martin Melin och jag har olika uppfattningar om hur stort förtroende vi ska ha för myndigheter, inklusive polisen. Jag har stort förtroende generellt för att vi har ett bra offentligt system i Sverige, men jag har också under min livstid kunnat ta del av oerhörda misstag som har begåtts i de här sektorerna.

Därför måste vi se till att det som fungerar väl ska få fortsätta att göra det. Vi ska inte utsätta systemen för onödiga påfrestningar. Jag menar därför att vi i det här fallet ska vara vaksamma och att vi ska kunna tänka oss kontroll. Funkar det är det ju heller ingen fara att ha kontrollstationer; vi skulle bara bli säkrare.

Därför tycker jag att det är en väldigt märklig argumentation att vi så att säga ska ha blind tillit i vissa sammanhang medan vi i andra sammanhang ska ha kontroll. Jag tycker att det ska gälla generellt, särskilt när det, som vi nu har diskuterat, handlar om att till exempel anhöriga som inte har gjort sig skyldiga till några brott kan komma att dras in i det här systemet. Om man däremot hittar information om kumpaner till den lagförda personen öppnar sig ju systemet, och då skulle kontrollen också säga att det här är okej. Men andra gånger kanske det inte är det.

Fru talman! Jag hör vad ledamoten säger, och jag förstår också vad ledamoten menar även om jag inte delar ledamotens oro. Jag är också för att det ska finnas en viss kontroll när myndigheter utför åtgärder.

I det här fallet finns hos Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten en intern kontroll som görs. Den behöver man inte lita på, men den finns. Som jag sa har vi också Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som också kommer att titta på detta.

Därför känner jag mig ändå rätt trygg med att den kontroll som finns kommer att fungera. Jag tror kanske för gott om sådant, jag vet inte, men det är min inställning i alla fall.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)