Vissa frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet

Vissa frågor inom hälso- och sjukvårds-området

Herr talman! Inom vården jobbar människor som utför fantastiska insatser för att rädda liv och stärka hälsa när vi behöver samhällets stöd som mest. Svensk hälso- och sjukvård håller också hög kvalitet när man väl får tillgång till den. Men de senaste mandatperioderna har vårdköerna tyvärr ökat rejält - de har mer än fördubblats. I juni 2014 var det 45 000 som väntat olagligt länge på vård, och i juni 2022 hade siffran stigit till 145 000.

Naturligtvis har coronapandemin förvärrat situationen, men faktum är att vårdköerna i Sverige hade stigit och var rekordlånga redan före pandemin. Inte ens hälften av alla kvinnor som drabbats av bröstcancer får vård i tid och inte ens var tredje man med prostatacancer.

Det duger helt enkelt inte att vi i en välfärdsstat, där människor betalar så höga skatter som vi gör i Sverige, har lägst antal vårdplatser per invånare i EU samtidigt som hundratusentals människor väntat olagligt länge på vård. De långa vårdköerna är ett välfärdssvek. De måste bort så att den som är sjuk får vård i tid.

Herr talman! Socialutskottet konstaterade under den förra mandatperioden att den tidigare socialdemokratiska regeringen inte gjorde tillräckligt för att komma till rätta med problemen inom svensk sjukvård. Det var mot den bakgrunden som utskottet beslutade om de tillkännagivanden som ligger till grund för de skrivelser som i dag behandlas.

Nu har Sverige däremot en ny regering, och Kristdemokraterna ansvarar åter för svensk sjukvård. Det är ett förtroende som vi är stolta och glada över.

När Kristdemokraterna senast ansvarade för sjukvården halverades vårdköerna. Det kommer inte att bli lika lätt den här gången, men vi står redo att göra vad vi kan för att se till att vårdplatserna blir fler och för att kapa vårdköerna igen så att fler människor får vård i tid. Regeringen har redan visat detta genom flera initiativ på området under den hittills korta tid man har suttit vid makten.

Ett viktigt led i detta är för det första att en nationell vårdförmedling inrättas med syfte att synliggöra den vårdkapacitet som finns runt om i landet även för patienten. Regeringen avsätter 100 miljoner för detta i budgeten nästa år. Trots att vårdköerna är långa eftersom vårdplatserna är för få finns det i vissa fall lediga platser och tider i andra delar av landet. Genom en nationell vårdförmedling som staten ansvarar för höjs därför kapacitetsutnyttjandet inom vården, och vårdköerna kan då kortas samtidigt som den som är sjuk ges bättre möjligheter att söka vård i hela landet.

För det andra kommer en nationell långsiktig strategi för fler vårdplatser att tas fram samtidigt som medel för fler vårdplatser skjuts till. Regeringen har föreslagit en prestationsbaserad ersättning till regionerna för att öka antalet vårdplatser. Det handlar om ytterligare 1 miljard kronor för att åstadkomma fler vårdplatser. Detta kommer vi naturligtvis att återkomma till i budgetdebatten om några veckor.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag vara tydlig med att det största problemet med svensk sjukvård naturligtvis inte är att det fattas sängar på sjukhusen. Det största problemet är att det fattas sjuksköterskor, läkare och annan sjukvårdspersonal på våra sjukhus. Vi behöver göra mer för att trygga kompetensförsörjningen och anställa fler läkare, sjuksköterskor och andra personer som kan jobba och stärka vården.

Vi behöver då göra flera saker. Vi kristdemokrater har tidigare pratat om att vi tycker att det är viktigt att vi utbildar mer personal för sjukvården. Vi måste rekrytera fler, men vi måste också få den hårt pressade personalen att vilja och orka stanna kvar inom vården. Vi måste, kort sagt, förbättra arbetsmiljön och villkoren för personalen.

Det är regeringens avsikt att göra detta genom en nationell plan och genom styrning av kompetensförsörjningen med konkreta insatser som förbättrar just personalförsörjningen.

Herr talman! Sverige har äntligen fått en ny regering som prioriterar sjukvården. Man har, som sagt, redan tagit flera viktiga initiativ på området. Detta gör att jag som ny ordförande för socialutskottet ser väldigt mycket fram emot det fortsatta arbetet i utskottet för att den som är sjuk ska få vård i tid och för att vi ska kunna erbjuda en jämlik vård för alla i hela landet.

Herr talman! Först vill jag välkomna Christian Carlsson i hans nya roll som ordförande i socialutskottet. Jag hoppas att vi får ett gott samarbete.

Bakgrunden till den här skrivelsen är en artikel på DN Debatt den 14 januari 2022 där Läkarförbundets och Vårdförbundets ordförande slog larm om att vi har jätteproblem på ett antal olika områden i svensk sjukvård. Man gjorde som sig bör och vände sig först till regeringen, men regeringen gav kalla handen och var inte intresserad av någon dialog. Därför vände man sig till oss fyra allianspartier, och vi kunde ta tag i frågan genom att driva igenom ett tillkännagivande gällande ett antal punkter.

Nu har vi, precis som Christian Carlsson påpekat, en ny regering. Nu är rollerna ombytta: Nu har vi en regering som säger att den har full kontroll på detta, att det finns en plan och så vidare - medan situationen i sjukvården är om möjligt ännu värre. Christian Carlsson lyfte i sitt anförande fram problemet med 145 000 som står i köer och väntar. Då hoppas man ju att det ska komma ett skarpt förslag från regeringen, men det regeringen har att komma med är alltså att det ska inrättas ett kontor i Stockholm som ska hålla koll på vårdköerna. Detta föreslås utifrån en något naiv tro att det finns ledig kapacitet runt om i landet.

Om man gav långsiktiga spelregler till den svenska sjukvården, inte minst de privata vårdgivarna, skulle de kunna skala upp sin kapacitet och på så sätt komma till rätta med vårdköerna. Men att tro att man ska kunna komma till rätta med köerna genom att ett kontor i Stockholm kartlägger och informerar om den lediga kapacitet som finns här och där är minst sagt naivt, herr talman.

Min fråga till Christian Carlsson är: Varför inte komma med skarpare åtgärder som ger effekt på vårdköerna?

Herr talman! Jag tackar för välkomnandet till arbetet i utskottet.

Full kontroll över hela problematiken i svensk sjukvård har regeringen inte sagt sig ha ännu. Det vore förmätet att påstå, för det är så många problem. Det vi gör nu är att peka ut en ny färdriktning och ta många viktiga steg på vägen mot att få ordning på svensk sjukvård. Regeringen har trots allt inte styrt särskilt länge, så att säga att vi har full kontroll på allting vore att säga för mycket.

När ledamoten talar om ett kontor i Stockholm förstår jag det som att han avser den nationella vårdförmedling som den nya regeringen avser att införa. Det är ingen tvekan om att det är brist på vårdplatser i Sverige, men jag tycker inte heller att vi ska negligera värdet för den enskilda patienten i att tydligt kunna se vart i landet det går att vända sig för det fall man skulle vilja resa till en annan region för att få den bästa vården i stället för att vänta lite längre på att få vården där hemma.

När det kommer till långsiktiga förutsättningar för svensk sjukvård finns det ju en anledning till att vi skjuter till nära 4 miljarder bortsett från de coronapengar som tillskjutits. Det handlar helt enkelt om att vi anser att vården behöver bättre förutsättningar och att den behöver bli robust framöver.

Herr talman! Det är två helt olika saker. Förslaget om en nationell vårdförmedling bygger på tillgänglighetsutredningen, som hade bilden att det fanns ledig kapacitet här och där och att man bara genom att anteckna och samordna den kunde få kortare köer. Det är klart att det säkert finns ledig kapacitet på marginalen, men detta är inte den långsiktiga strukturella reform som behövs.

I stället behövs det som Alliansen har drivit ända sedan 2014, nämligen att man går in skarpt i patientlagen och ger alla patienter i Sverige rätten att söka inte bara öppenvård utan även slutenvård var som helst i landet. Till det kommer dessutom det arbete som påbörjades under förra mandatperioden, det vill säga att 1177 skulle få uppdraget att - precis som i Danmark - redovisa hur kösituationen och kvalitetssituationen ser ut på olika kliniker.

Om man lade fast dessa spelregler skulle det ju vara möjligt inte minst för privata vårdgivare, men även för andra, att långsiktigt skala upp kapaciteten. Därmed skulle vi kunna få betydligt större volym i den svenska sjukvården. Detta med ett kontor i Stockholm som tittar på var det finns ledig kapacitet och samordnar den kommer ju inte alls att påverka på det viset.

Min fråga är alltså: Varför inte ta långsiktiga, strukturella grepp som man vet kommer att ha effekt? Det är ju bara att titta på exemplet Danmark. Det borde man göra i stället för att leta igenom gamla socialdemokratiska utredningar och plocka upp förslag där, till exempel förslaget om ett kontor i Stockholm som ska sitta och samordna och säga: "I Östersund finns det tre lediga platser på onsdag; då kanske patienterna från Gävle kan åka dit." Det är ju inte så man förändrar den svenska sjukvården. Det är inte så man angriper det Kristdemokraterna kallar de olagligt långa köerna.

Om det inte blir mer verkstad kommer vi att ha olagligt långa köer även den dagen KD slutar i regeringen.

Herr talman! Är det något parti som talar om behovet av långsiktiga strukturella grepp är det inte Centerpartiet utan Kristdemokraterna. Vi är också glada över att vi fyra samarbetspartier nu tar viktiga steg för ett ökat statligt ansvar för svensk sjukvård. Vi kommer att utreda ett helt eller delvis förstatligande av sjukvården. Att det behövs strukturella omtag för att säkerställa att vi har en jämlik och god vård i hela landet är vi som parti fullt medvetna om, och det är också regeringen medveten om.

Vad gäller den nationella vårdförmedlingen vidhåller jag att det vore av stort värde för patienten att på ett mer transparent sätt kunna se var man kan få vård när man har drabbats av sjukdom och ens familj befinner sig i en väldigt tuff och utsatt situation. Det är viktigt med den informationen till patienten och möjligheten för människor att vända sig till en annan region.

För att tala även om det långsiktiga är det ju så att vi för att kunna få till fler vårdplatser behöver fler läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal som väljer att stanna kvar inom yrket. Det är därför personalförsörjningsfrågan blir så avgörande för att vi ska kunna kapa vårdköerna, och vi kommer att ta fram en nationell plan för kompetensförsörjningen. Den kommer att kartlägga dels behovet, dels ansvarsfördelningen kring personalfrågan mellan stat och region. Dessutom ska det framgå vilka konkreta insatser vi ska genomföra för att fler ska välja att söka sig till vårdyrket och för att fler ska vilja stanna kvar för att ge människor vård den dag de behöver det.

Herr talman! Debatten vi nu har i kammaren bygger på ett så kallat tillkännagivande, alltså en uppmaning från riksdagen till regeringen, som föreslogs av socialutskottet under den förra mandatperioden.

Det var de dåvarande oppositionspartierna som till den förra regeringen gjorde ett tillkännagivande om att på sju punkter skyndsamt vidta ett antal åtgärder för att öka antalet vårdplatser, korta vårdköerna, höja kapacitetsutnyttjandet, främja valfriheten, stärka personalförsörjningen och förbättra arbetsmiljön i vården. I en avslutande åttonde punkt angavs att den förra regeringen regelbundet skulle rapportera om genomförandet till riksdagens socialutskott.

Det betänkande vi nu debatterar innehåller de två första rapporterna, eller skrivelserna som vi kallar dem, vilka den förra regeringen lämnade till riksdagen den 31 maj 2022 respektive den 23 augusti 2022. När tillkännagivandet föreslogs från socialutskottet debatterades frågan i samband med behandlingen av betänkande SoU36 i denna kammare i mars. Då var de partier som föreslog tillkännagivandet fortfarande i opposition, och jag kan konstatera att det nu låter lite annorlunda från de nya regeringspartierna. De följer inte ens upp de motioner de hade i betänkandet.

Men, herr talman, jag kommer inte att låta annorlunda nu jämfört med då.

Vi må ha bytt regering, men vårdens problem är precis desamma. Det handlar om en stor brist på personal i sjukvården. Det handlar om personal som går på knäna, som inte kan springa snabbare än vad de gör, som känner sig tvungna att säga upp sig för att de anser att de inte kan utföra sitt arbete på ett patientsäkert vis och för att de inte orkar längre efter att ha sprungit och sprungit, år efter år.

Det råder en kris inom svensk sjukvård, men det handlar om en personalkris. Det finns inte tillräckligt många sjuksköterskor och läkare att anställa, i synnerhet inte i den offentliga vården. Och alltför många upplever att deras arbetsgivare inte tar deras problem på allvar. Det är alldeles uppenbart att sjukvården behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor.

Herr talman! För att öka tillgången till rätt kompetens finns det bara en väg att gå, och det är att vården anställer fler, att vårdens arbetsplatser blir mer attraktiva för sin personal och börjar erbjuda bättre löner, bättre arbetsvillkor och en bättre arbetsmiljö.

Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig. Det är regionerna som är huvudman och som ansvarar för planeringen av hälso- och sjukvården i Sverige. I det ingår naturligtvis att säkra tillgången till ett ändamålsenligt antal vårdplatser och att säkerställa en tillräcklig bemanning, en god arbetsmiljö och en bra företagshälsovård. Men för att det ska fungera fullt ut måste staten komplettera regionernas ansvar med fler utbildningsplatser och fler utbildningsvägar. Staten behöver naturligtvis också stödja kommuner och regioner ekonomiskt.

Vi socialdemokrater gav under vår tid i regeringsställning historiskt stora tillskott till regionerna och kommunerna för att hantera utmaningarna inom hälso- och sjukvården, inte minst under pandemin. Men det står nu helt klart att det måste säkras att de tillskott som tillskjuts regionerna från staten också går till det som de var tänkta till. I region efter region såg vi hur stora överskott gjordes samtidigt som stora nedskärningar på sjukhusen beslutades av politikerna i samma regioner, där pengarna lades på hög. Det är naturligtvis inte ett särskilt bra tillvägagångssätt om man vill komma till rätta med problemen på riktigt.

Därför krävs det, herr talman, en tydlig ansvarsfördelning. Under förra mandatperioden gjorde dock Kristdemokraterna allt i denna kammare för att precis tvärtom luckra upp denna ansvarsfördelning. I stället för att lägga ansvaret för villkor och arbetsmiljö där det faktiskt höra hemma, hos arbetsgivarna, försökte man låtsas som att allt var regeringens fel. Det skapade en märklig debatt där Kristdemokraterna konsekvent friskrev regionerna från deras ansvar.

Det är nu i stället Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som i rapport efter rapport tvingas konstatera att regionerna inte har tillräckligt med personal för att kunna bemanna nödvändiga vårdplatser och att personalbristen ser ut att bli stor under flera år framöver.

Som man sår får man dock, som bekant, skörda. Nu är det ju Kristdemokraterna som har ansvaret för den nationella hälso- och sjukvårdspolitiken. Och precis som vad gäller bensinpris, högkostnadsskydd för el och Archerrobotar sitter regeringen där i sin självgrävda grop.

Det löftessvek som vi sett på flera andra områden gäller också hälso och sjukvården. Nu är det inte längre regeringen som ska se till att lösa krisen i sjukvården. Nu är det inte längre viktigt att ta ansvar. Nu står regionerna ensamma om att hantera situationen, och några stora tillskott syns inte till när alla regioner i Sverige ser ut att gå med stora underskott nästa år.

Detta duger inte, herr talman. Krisen inom sjukvården kräver prioriteringar. På kort sikt måste staten tillskjuta mer pengar till regioner och kommuner för att de inte ska riskera stora nedskärningar eller uppsägningar i spåren av lågkonjunkturen och den höga inflationen.

När regeringen nu har presenterat sin budget står det dock klart att den inte kommer att prioritera hälso- och sjukvården eller några stora tillskott. Regeringen lägger faktiskt mycket mer pengar på att sänka skatterna för höginkomsttagare än på välfärden.

Vi socialdemokrater visar tydligt i vårt budgetalternativ var våra prioriteringar ligger. Vi avsätter i vår budgetmotion 12 miljarder i ökade generella statsbidrag till Sveriges alla regioner och kommuner. Det är dubbelt så mycket som regeringen avsätter. Det är också helt nödvändigt för att vi inte ska se de stora nedskärningarna ute i kommunerna och regionerna de kommande åren.

Herr talman! Det råder en kris i sjukvården, men det handlar om en personalkris. Och den kommer inte att lösas med stora skattesänkningar för oss höginkomsttagare, utan det kräver prioriteringar för välfärden och dess medarbetare.

Nu är det upp till bevis för de partier som skrek sig hesa före valet om att regeringen måste lösa krisen i sjukvården. Kommer de att rösta för en budget med 12 miljarder extra i generella statsbidrag, eller kommer de i stället att välja en budget med hälften så stora satsningar på välfärden och stora skattesänkningar till de rika?

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till vår reservation nummer 1.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för ett väldigt intressant anförande från ledamoten Yasmine Bladelius.

Min fråga är om ledamoten Yasmine Bladelius är nöjd med föregående regerings arbete när det kommer till att korta vårdköerna och öka jämlikheten i vården i landet, så att vi inte har så stor ojämlikhet när det gäller tillgängligheten till vård, exempelvis, eller om det är Yasmine Bladelius mening att ju mer pengar vi lägger, desto bättre blir saker och ting. Eller är det kanske så att man behöver ha en långsiktig plan och en långsiktig tanke med hur vi kommer till rätta med de utmaningar som vi ser inom den svenska hälso- och sjukvården?

För mig som har suttit i opposition under lång tid står det ganska tydligt att om man haft åtta år på sig i Sveriges regering och då lyckats åstadkomma ganska lite kanske man ska ta ett litet omtag och tänka att man kanske ska ha en plan och en agenda för hur man verkligen vill göra.

Jag tycker att det är ganska tydligt i Tidöavtalet att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har en väldigt tydlig målriktning för hur vi ska åstadkomma en bättre svensk hälso- och sjukvård och hur vi ska korta vårdköerna och förbättra arbetssituationen. Vi är också beredda att gå in och ta ett ökat ansvar för arbetsmiljön för våra vårdanställda.

Min fråga är: Är ledamoten Bladelius nöjd med det arbete som regeringen har gjort under åtta års tid för Sveriges hälso- och sjukvård?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Lindberg för frågan.

När Socialdemokraterna styrde och satt i regering satsade vi historiskt stora summor på svensk hälso- och sjukvård, bland annat i generella statsbidrag och riktade satsningar, inte minst under pandemin, vilket gjorde att vi kom så väl ur pandemin som vi gjorde.

När vi socialdemokrater nu sitter i opposition satsar vi dubbelt så mycket som ledamotens parti och regeringspartierna gör i sin budget för att stärka hälso- och sjukvården i generella satsningar på regionerna och kommunerna.

Vi får nu rapporter om att samtliga regioner nästa år kommer att gå med stora underskott. Då satsar ledamotens parti och regeringspartierna 12,9 miljarder svenska kronor på att ledamoten, jag och vd:ar i Sverige ska få 10 000 kronor mer i våra plånböcker samtidigt som svensk hälso- och sjukvård går på knäna.

Jag är helt överens med ledamoten om att vi behöver långsiktiga satsningar på svensk hälso- och sjukvård. Det är också därför som vi socialdemokrater satsar på just långsiktiga lösningar i vår budget, där vi säger att det krävs personalsatsningar, långsiktiga satsningar på VFU-platser och en personalförsörjningssatsning i stället för att rikta satsningarna på tillfälliga vårdplatser som personalen inte ens kommer att kunna bemanna upp, för det råder en kris inom svensk hälso- och sjukvård. Vi är redo att adressera den. Är ni det, ledamoten Lindberg?

Fru talman! Återigen glider ledamoten lite ifrån ämnet. Vi pratar om svensk hälso- och sjukvård. Det är detta vi debatterar här i dag; vi pratar inte om statsfinanserna i det stora hela.

Saken är att Sverige är ett av de länder som lägger mest pengar på hälso- och sjukvård, men Sverige får ut minst vård för pengarna. Detta visar någonstans på ett systemfel - vi blir de facto inte bättre och får inte mer vård för att vi lägger mer pengar. Jag kan tycka att det var oansvarigt av den föregående regeringen att hantera statens pengar på det sättet.

Vi bör i stället se att det finns ett systemfel att vi någonstans måste skruva på saker och ting. Regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna en rad stora reformer för att förbättra och höja kvaliteten och effektiviteten i den svenska hälso- och sjukvården.

Det handlar inte minst om att få en tydlig bild av kompetensförsörjningen när det gäller den svenska hälso- och sjukvårdspersonalen, så att vi inte här och nu via riktade statsbidrag får en nöjdhet med att det riktas mycket medel utan i det långa loppet kan se att vi får en stabilitet och en tydlig kompetensförsörjning ute i hälso- och sjukvården. Detta tycker jag är mycket mer ansvarsfullt än det system som den föregående regeringen använde sig av. Det visar sig ju här i kammaren att man faktiskt står på samma plats som man stod på för åtta år sedan; det har inte hänt någonting alls.

Jag frågar återigen: Är ledamoten Bladelius nöjd med den insats som den föregående regeringen har gjort för att utveckla och förbättra den svenska hälso- och sjukvården?

Fru talman! Det låter fantastiskt vackert från ledamoten i talarstolen. Problemet är de satsningar som ledamotens parti tillsammans med regeringspartierna faktiskt gör inom hälso- och sjukvårdens område, exempelvis en prestationsbaserad satsning på 1 miljard för att öka antalet vårdplatser. Trots att det kanske låter som att jag och ledamoten Lindberg är överens om problematiken är vi definitivt inte överens om lösningarna på den.

När jag häromdagen samtalade om den här satsningen med en väninna som arbetar inom vården sa hon: "Då kan de omöjligt ha förstått problemet. Det spelar ingen roll hur många fler vårdplatser eller vårdavdelningar som öppnas, för vi har inte personal. Den personal som finns kan inte springa snabbare."

Vi socialdemokrater tar problematiken på allvar och satsar i vårt alternativ långsiktigt på att se till att kompetensförsörjningen stärks framöver. Vi ser också till att öka antalet VFU-platser, vilket är otroligt viktigt för att adressera den kris som råder inom svensk hälso- och sjukvård.

Det handlar inte om vårdplatsbrist utan om personalbrist. Detta kräver långsiktiga lösningar och satsningar på hälso- och sjukvården före skattesänkningar till oss som redan har det gott ställt.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatteras de två skrivelser som har inkommit från den föregående regeringen med anledning av den gemensamma budget som de nuvarande fyra samarbetspartierna fick igenom förra hösten och som avsåg särskilda satsningar på den svenska hälso- och sjukvården. Vårt arbete med att skruva hälso- och sjukvården rätt började alltså redan under den förra regeringens tid vid makten genom att vi lät den förra regeringen starta de reformer som vi ville genomföra. För att vi skulle få en uppfattning om vad regeringen gjorde, eller inte gjorde, togs ett initiativ som innebar att regeringen skulle återkomma till riksdagen med skrivelser om hur arbetet fortlöpte. Det är dessa skrivelser, fru talman, som debatteras i dag.

Något som är ganska intressant är att de tidigare regeringspartierna - de lite mer röda partierna - nu faktiskt ställer sig bakom en del av samarbetspartiernas yrkanden från juni månad, alltså från före valet. Detta innebär för mig att ledamöter från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet själva anser att deras regering har gjort ett halvdåligt jobb, för skrivelserna avser ju deras egen regerings svar och samarbetspartiernas viljeinriktning och ambition vad gäller svensk hälso- och sjukvård. Det känns såklart tryggt att vi har en i princip full majoritet i utskottet för regeringens och Sverigedemokraternas politik i dessa frågor.

Fru talman! Svensk sjukvård ska vara i världsklass. När Sverige har en av världens högsta skattesatser och är ett av de länder i Europa som lägger mest resurser på sjukvård mätt i andel av bnp är det givetvis oacceptabelt att det i dag finns människor som dör i vårdköer. Samtidigt väljer rekordmånga som arbetar inom vården att avsluta sin karriär inom vårdyrket på grund av en ohållbart tung arbetsbelastning och alltmer försämrade arbetsvillkor som skapar en fullkomligt ohållbar situation.

I stället för att rikta insatser dit vi har tyckt att de behövts har tidigare regeringar inte lyckats göra skillnad på riktigt. Ett välfärdsland som Sverige förtjänar bättre, fru talman, och därför är jag stolt, glad och positiv till att vi nu kan fortsätta det redan påbörjade arbetet. Att Sverigedemokraterna tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i Tidöavtalet har kommit överens om många avgörande reformer för den svenska hälso- och sjukvårdens framtid är riktigt bra för Sverige.

Fru talman! Vi har som ambition att svensk sjukvård ska ligga i framkant och hålla hög internationell kvalitet. Det är av stor vikt för oss att patienter behandlas med evidensbaserade och effektiva behandlingsmetoder och att väntetiden är inom den svenska vårdgarantins ramar. Det är också viktigt att vårdyrkets status är hög, så att vården både kan locka ny arbetskraft och behålla den kompetens och den personal som finns.

Att vara vårdpersonal i Sverige är något man ska vara stolt över - det ska vara eftertraktat. Att påbörja denna mandatperiod med Tidöavtalet som grund är för mig och Sverigedemokraterna betryggande i arbetet mot detta nya mål, fru talman. Vi tror på Sverige, och vi tror på den svenska sjukvården.

Vi är alla väl medvetna om att hälso- och sjukvården i dag uteslutande styrs av de 21 regionerna. Detta har skapat en stor ojämlikhet där vården skiljer sig markant beroende på var i landet man bor. I vissa landsbygdsorter kan väntetiderna till exempel vara upp till dubbelt så långa som väntetiderna för samma vård i andra samhällen och städer.

För att Sverige ska få en fungerande vårdkedja som håller god kvalitet, där vårdpersonalen mår bra och där patienter får plats och vård inom vårdgarantin, behövs det en tydligare nationell styrning, menar vi. Det ska inte spela någon roll var i landet man bor, fru talman. I Tidöavtalet ger vi tydliga besked: Nationell styrning av vården ska till för att säkerställa bland annat detta.

Vidare ser vi med oro på hur föregående regering i någon mening har brustit i stora delar av sjukvården och försatt människor i väldigt långa köer.

Sverige har för få intensivvårdsplatser i förhållande till jämförbara länder i Europa, vilket inte minst blev tydligt under pandemin. Därför behöver dimensioneringen av intensivvårdsplatser öka. Styrningen av detta behöver intensifieras nationellt för att vi ska kunna få en bred lägesbild, vilket saknas i dag.

I Tidöavtalet tar samarbetspartierna bland annat upp frågan om en nationell långsiktig plan för att eliminera bristen på vårdplatser. Långa köer är ett problem och en utmaning inom den svenska sjukvården. I dag skiljer det sig dessutom åt beroende på vilken del av landet man tillhör, som jag nämnde alldeles nyss. Det finns inget samlat samordningsansvar för vårdköerna.

Vi från vår sida har drivit frågan om ett vårdgarantikansli med en nationell väntelista där behandling och operationer presenteras för dem med längst vårdköer. Den som har rätt till vård skulle exempelvis då i princip på 1177 kunna jämföra kvalitet och väntetider för de behandlingar som finns tillgängliga i Sverige.

Patienten ska också kunna söka vård fritt i den region där vården finns. Även här har samarbetspartierna enats om viktiga reformer. En nationell vårdförmedling i statlig regi, som vi benämner det i Tidöavtalet, ska tas fram.

Svensk sjukvård står inför stora utmaningar där region efter region uppger att de lider brist på personal på många olika avdelningar. Inte minst har psykiatrin och barnmorskeavdelningar runt om i landet varit kraftigt eftersatta på grund av personalbrist. För att rekrytera fler till exempelvis sjuksköterskeutbildningen anser vi att regeringen behöver börja i rätt ände. Vårdyrket har länge nedprioriterats, och vi måste göra det mer attraktivt att arbeta inom vården i Sverige. Vi behöver se över lönebilden, men vi behöver framför allt kraftigt förbättra arbetsvillkoren.

Jag vill tycka, fru talman, att vi är väldigt tydliga i Tidöavtalet: Vi behöver en nationell plan och styrning av kompetensförsörjningen för att kartlägga behovet av vårdpersonal. Av kartläggningen ska också framgå vilka insatser för befintlig och ny vårdpersonal som kan behövas för att förbättra personalförsörjningen. Det nationella åtagandet för kompetensförsörjningen ska stärkas för att vi långsiktigt ska kunna klara behovet i hela Sverige.

Fru talman! Sverigedemokraterna vill göra skillnad på riktigt. Med Tidöavtalet som grund finns nu en tydlig plan för att vända skutan i rätt riktning igen för den svenska hälso- och sjukvården. Det är ett gediget arbete som kommer att ta lång tid att reparera efter tidigare styre, och Sverigedemokraterna är beredda att tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna lägga i de extra växlar som krävs och som Sverige behöver.

Fru talman! Den svenska sjukvården ska bli bra igen!

Fru talman! Jag hörde just Sverigedemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson säga att sjukvården styrs endast av våra 21 regioner. Men vi har ju en del att säga till om här i kammaren också, med all den omfattande lagstiftningen. Även EU påverkar till viss del svensk sjukvård, exempelvis med patientrörlighetsdirektivet. Vi ska heller inte glömma att kommunerna står för en stor del av den svenska sjukvården.

Det var ett sakpåpekande, men det var inte därför jag begärde ordet.

Ett av de stora problemen i svensk sjukvård är arbetsmiljön. Jag besökte i går bup i Västmanland. De har på ett oerhört framgångsrikt sätt lyckats få ned köerna på riktigt - inte bara på olika mätpunkter, utan de har på riktigt fått ned köerna.

Jag var nyfiken och frågade vad det beror på. Hur har de burit sig åt? Jo, sa de, det handlar om arbetsmiljön. Ser man till att psykologer, kuratorer, barnpsykiatrer och sjuksköterskor trivs på jobbet - trivs i betydelsen att man känner att man gör en riktigt, riktigt bra insats - då vill de jobba här, och då har vi grundförutsättningarna för att faktiskt kunna korta köerna. Det fanns mycket mer också.

Det finns en del i den nuvarande politiken, det vill säga Tidöavtalet, som, för att citera en liberal partiledare, Sverigedemokraterna har "släpat in". Två exempel är det här med att begränsa rätten till att använda tolk i sjukvården och att man ska ha en helt ny uppgift som sjukvårdsanställd, nämligen att ange patienter som saknar tillstånd att vara i Sverige.

När jag träffade bup i Västmanland tänkte jag på hur det skulle påverka arbetsmiljön för psykologer, kuratorer och barnpsykiatrer som möter de här familjerna i kris. Jag ställde inte frågan där, men jag skulle vilja ställa den till Linda Lindberg. De viktiga kraven som Sverigedemokraterna har fått in i sjukvårdspolitiken minskar möjligheten att använda tolk och ger sjukvårdspersonalen i uppgift att ange dem som saknar tillstånd att vara i Sverige. Hur skulle det påverka arbetsmiljön?

Fru talman! Regionerna styrs mycket riktigt inte allena av sig själva, så att säga. Jag är helt medveten om det. Tack för korrigeringen! Jag instämmer helt med ledamoten Jonsson.

Arbetsmiljön är oerhört viktig. En av grundstenarna i att få den personal och den kompetens som krävs är ju att vi har en dräglig arbetsmiljö. Den vill vi se över, och vi är beredda att från statligt håll också gå in med incitament och medel för att man ska få till den drägliga arbetsmiljö som krävs. Utan personal och kompetens kan vi ju omöjligen korta vårdköerna och omöjligen få in ny personal i vården. Vi vet också att det finns signaler att man efter utbildning väljer att inte söka tjänster inom vården, eftersom det är en så stressig och ohållbar situation. Arbetsmiljön är alltså helt grundläggande för att komma till rätta med dessa delar.

Det har varit ett gott samarbete kring Tidöavtalet. Samtliga partier har fått in viktiga reformer. Den nationella vårdförmedlingen, som vi har kallat det, är en av flera viktiga reformer. Vi får in en särskild satsning på forskning om kvinnors hälsa, till exempel, och cancerfrågan har vi fått med. Där finns väldigt många viktiga delar.

Tolkning ligger egentligen utanför samarbetsavtalet just vad gäller svensk hälso- och sjukvård men berörs någonstans när det ska utredas. Jag minns inte riktigt i detalj frågan som Anders W Jonsson ställde, men saken är att först och främst ska det utredas för att se hur man kan göra det, kanske genom att ta in en patientavgift. Ordalydelsen är ju inte att rätten till tolk ska plockas bort, utan frågan är vem som ska bekosta tolken. Bland annat i Danmark har man ett system med en patientavgift. Det kanske vore något.

Min fråga tillbaka till Anders W Jonsson är hur han själv tycker att tolkfrågan ska hanteras.

Fru talman! Det blir lätt lite fluffigt när man säger att vi ska förbättra arbetsmiljön för dem som jobbar i sjukvården. Det är faktiskt konkreta saker som vi beslutar här i kammaren som har avgörande betydelse för arbetsmiljön för sjuksköterskor och läkare. Det är de krav vi ställer på dokumentation, det är de krav vi ställer på it-system och det är den detaljstyrning som vi har en benägenhet att ägna oss åt.

Vad gäller Tidöavtalet är de delar som Sverigedemokraterna har "släpat in" i avtalet, för att citera en partiledare, just att minska möjligheten att använda tolk och ge sjukvårdspersonalen en helt ny uppgift som de aldrig har haft tidigare, nämligen att vara kontrollanter av huruvida de som söker sjukvård har tillstånd att vistas i landet eller inte. Har de inte tillstånd ska man inte bara ta hand om deras ångest och deras lunginflammation, utan då ska man också lyfta telefonen och ringa ett anmälande samtal.

Min väldigt konkreta fråga till den sjukvårdspolitiska talespersonen Lindberg från Sverigedemokraterna gäller dessa två specifika sverigedemokratiska punkter som man har fått in i den gemensamma sjukvårdspolitiken. Hur kommer det att påverka arbetsmiljön för den psykolog i Västerås som ska möta en krisande familj där språket kanske inte är det bästa och där man dessutom kanske inte har tillstånd att vistas i landet? Hur påverkar det psykologens känsla av att kunna göra ett bra jobb? Hur påverkar det arbetsmiljön?

Om det här går igenom tror jag att det kommer att få en avgörande påverkan på arbetsmiljön för alla som jobbar i sjukvården. Det skulle vara intressant att höra vilken bedömning Linda Lindberg gör av hur de här två konkreta sverigedemokratiska förslagen i Tidöavtalet faktiskt påverkar arbetsmiljön för hundratusentals sjukvårdsanställda.

Fru talman! Det är jätteintressant att ledamoten verkar ha full insyn i vilka förhandlingar som har skett vad gäller Tidöavtalet och vilka reformer och förslag som olika partier har fått in.

Det här är ett av väldigt många förslag som Sverigedemokraterna har fått in i Tidöavtalet. Det har egentligen inte särskilt stor bäring på hälso- och sjukvårdskapitlet i stort, skulle jag vilja påstå, utan det finns betydligt större och viktigare reformer utifrån hälsoperspektivet.

Vi pratar bland annat om ökad nationell styrning för att öka jämlikheten i den svenska hälso- och sjukvården. Det är oerhört viktigt. Det ska inte spela någon roll om man bor i Skåne eller i Västerbotten när det gäller till exempel vilken insulinpump man ska få. Det ska helt enkelt inte spela någon roll var i landet man bor för att man ska få en bra och högkvalitativ vård och för den delen även bra läkemedel.

Vi kommer att kartlägga vårdpersonalens behov och analysera det grundligt. Det finns otroligt många delar i Tidöavtalet som jag är övertygad om att också ledamot W Jonsson tycker är fantastiskt bra. Vi har ändå suttit i socialutskottet tillsammans och har skickat en hel del gemensamma tillkännagivanden till den föregående regeringen om saker som vi har varit helt överens om. Det blir alltså lite raljant och märkligt att W Jonsson plötsligt står på andra sidan och låtsas som att han inte har någon som helst koll på vad som hände i socialutskottet under förra mandatperioden. Det bör han kanske korrigera.

Till syvende och sist är tolkfrågan ganska intressant. I Sverige lägger vi oerhört stora belopp på tolkar. Man kan fråga sig vem som ska betala egentligen. Tycker W Jonsson att det är rimligt att någon som har bott i Sverige i 20 år per automatik ska få rätt till tolk? Eller är det rimligt att man någonstans på vägen bör lära sig svenska språket så pass bra att man kan få hjälp att få ett plåster?

Fru talman! Vården är fortfarande i kris. Det kommer den att vara ganska länge, tror jag. När budgeten lades fram hörde jag inte något klang och jubel från vårdfacken utan en stor oro från regionerna och vårdarbetarna på olika sätt. Signumet för den här regeringen tycker jag är: less is more. Så skulle man kunna översätta det.

SKR gick ut ganska tidigt och sa: Vi behöver ungefär 20 miljarder i ökade statsbidrag för att bibehålla den nuvarande nivån när det gäller hela välfärden, inklusive hälso- och sjukvården. Det blev 6 miljarder från regeringen plus de andra summorna. Det här blir lite av en budgetdebatt, men jag väntar mig att få veta detaljerna.

Jag undrar hur ni tänkte, Linda Lindberg. Skulle de 6 miljarderna i tillskott bära den stora kris som ändå finns inom hälso- och sjukvården och som handlar om personalen? Det är en personalkris. Det fattas inte sängar, utan det fattas personal som ska utbildas och anställas med jättebra villkor för att de ska vilja stanna och jobba inom hälso- och sjukvården.

Det handlar också om att prioritera. Sverigedemokraterna har stort inflytande, eftersom ni är det största partiet i det partigäng som nu har bildat regering. Ni måste ha stor makt. Jag undrar förstås hur det blev bara 6 miljarder, om man nu ska walk the talk. Det flödar inte av pengar och resurser, utan människor springer benen av sig inom hälso- och sjukvården.

Jag undrar hur ni tänkte om ni ska kunna uppfylla alla de löften ni ger. Det finns många bra rubriker i slottsavtalet. Men jag undrar vad ni ska fylla dem med.

Fru talman! När det kommer till personalfrågan är vi helt överens, ledamoten Rågsjö. Jag tror inte att något av de riksdagspartier som är representerade här i kammaren tycker att personalfrågan inte är angelägen. Den är otroligt angelägen.

Det är framför allt kommunerna som får ta sitt ansvar, även om vi vet att många kommuner har tuffa budgetförhållanden. Det är mycket pengar som ska satsas och mycket saker som ska falla på plats, alltifrån socialtjänst till äldreomsorg och många andra viktiga delar. Men på kommunal nivå får man helt enkelt se till att ha en sjyst och bra arbetsmiljö. Det är samma sak på regionnivå.

Men när vi år efter år ser att de inte mäktar med att hantera situationen och att den, på grund av olika faktorer, blir alltmer ohållbar behöver staten gå in och se till att få till en dräglig arbetsmiljö ute i verksamheterna. Då kan vi stimulera att personal återgår till vårdyrket men också få in ny personal som vill stanna. Det är grundläggande för att vi ska kunna komma vidare, korta vårdköer och kompetenshöja. Jag tror inte att någon tycker något annat. Det handlar egentligen bara om att göra.

Precis som jag sa tidigare handlar saken kanske inte enbart om att slussa in mer kapital. Man behöver kanske se till vad som behöver förändras och skruvas på för att öka effektiviteten. Jag säger inte att vi inte ska satsa pengar. Det är jätteviktigt. Det måste vi verkligen göra. Men vi ser redan i dag att Sverige är ett av de länder som betalar allra mest för hälso och sjukvården men får ut minst vård. Vart tar pengarna vägen? Det är min fråga till Karin Rågsjö.

Fru talman! Ja, vart tar pengarna vägen? Man måste kanske titta på båda sakerna.

Nu är det på det sättet att det är en stor kris. Det är tydligt att det fattas personal. Det är tydligt att det finns vårdplatser som inte är bemannade. Det är en jättekris.

Då undrar jag hur ni, som stödparti till regeringen och med stort inflytande med tanke på att ni är det största av de partierna, kan landa i att bara öka statsbidragen, Linda Lindberg. Det är de som gör att det går att anställa personal. Man kan ha alla möjliga summor och rubriker i sin budget, men om man inte kan leva upp till ett slags grund, ett fundament att stå på, blir det nästan nada. Och det är vad regionerna säger.

Jag tror inte att pengarna åker ned i svarta hål. Men om det är fullständig kris och det inte finns någon personal som kan ta emot de pengar som ni skickar ut i form av riktade statsbidrag kommer de att försvinna till något annat. Det är ett tips från mig.

Jag undrar varför ni valde att gå in med bara 6 miljarder i tillskott, utöver det som lagts tidigare. SKR sa att det behövs 20 miljarder. Varför valde ni då att sänka skatten för dem som tjänar absolut mest? Den summan landar enligt Socialdemokraterna på 12,9 miljarder. Vi höjer budet till 13 miljarder. Det är ganska mycket pengar.

Frågan är om just den satsningen är mest värdefull. Kunde man inte i stället ha valt att lägga pengarna på just välfärden? Det är det diskussionen kommer att handla om också när det gäller budgeten. Och det är det jag undrar när jag läser detta och det jag hör när regionerna ringer till mig och berättar hur det kommer att bli. 21 regioner kommer att gå med underskott. Då undrar jag varför Sverigedemokraterna gjorde valet att satsa på dem som har det absolut bäst.

Fru talman! Jag har som motto att alltid försöka svara på de frågor som ställs. Men här är vi ganska långt ifrån den skrivelse, Vissa frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet, som vi ska debattera här i dag. Den tar upp otroligt viktiga delar: kompetensförsörjningen, hur vi ska få bättre utbildningsplatser och hur vi ska korta vårdköerna.

Jag tänker att budgetdebatten kommer att vara en särskild debatt och att vi där kan analysera varandras budgetförslag. Jag återkommer jättegärna i frågan när jag haft möjlighet att analysera Vänsterpartiets budgetförslag. Därför tänker jag att vi kan vänta med den debatten till en annan gång.

Men precis som ledamot Rågsjö säger är personalfrågan angelägen. Jag är helt övertygad om att vi är överens om att den måste åtgärdas. Utmaningen är att vi inte är riktigt överens om exakt hur den ska åtgärdas. Men vi behöver få till en långsiktig plan och strategi för kompetensförsörjningen inom den svenska hälso- och sjukvården. Det är oerhört angeläget, till att börja med.

Vi måste också få till en dräglig arbetsmiljö ute i våra verksamheter. Det är högt prioriterat. Vi behöver titta på det. Och det kommer vi att göra. Vi kommer att vara en blåslampa på regeringen och se till att det sker. Det kan jag försäkra ledamot Rågsjö.

Fru talman! Regeringar kommer och går, men vårdkrisen består, skulle man kunna säga. Det finns fakta som visar de extrema överbeläggningarna runt om i landet på sjukhuskliniker och vårdavdelningar - 100-130 procent veckorna igenom. Det toppas med 150-200 procents överbeläggningar vissa veckor. Detta är extremt och långt ifrån de 90 procent som vi brukar prata om i sjukvårdspolitiken och som sägs vara gränsen för att bedriva en patientsäker vård. Så är läget. Det är detta ingångsvärde vi går in i med en ny regering, tyvärr med stora förväntade nedskärningar inom vården.

Vårdens och omsorgens stora behov och personalens återkommande utmaning handlar i slutänden om en sak: tid. Att kunna ge tid i vården är avgörande, men det är en bristvara. Anställningar inom vård och omsorg borde vara eftertraktade, inte sant? De som jobbar där borde vilja stanna kvar. Detta är en superviktig fråga. Vänsterpartiet vill reformera personalpolitiken så att fler människor vill börja arbeta inom hälso- och sjukvården samtidigt som de som jobbar där nu vill stanna kvar. Så är det inte riktigt i dag.

Grunden för att öka antalet vårdplatser är, precis som tidigare talare har sagt, personaltäthet. I takt med att befolkningen växer och andelen äldre ökar måste det finnas incitament för att hjälpa till, och man måste se till att de hamnar i en bra sjukvård och primärvård. Detta är A och O.

Man måste se över resurserna för att kunna förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön på olika sätt. Detta har vi pratat om under de åtta år som jag suttit i socialutskottet plus denna mandatperiod. Vi anser att det behövs åtgärder på detta område, som bör styras av en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Jag anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en sådan. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 2.

Vården är som sagt i kris. Köerna växer fortfarande, och då måste man ha något slags plan som dras igång snabbt för att stoppa detta. Jag kommer in lite på budget, som de flesta - det är svårt att inte göra det nu när alla släpper sina budgetar. Den SD-styrda högerregeringens statsbudget blev en kalldusch för vården. SKR:s ordförande, som för övrigt är partikamrat med finansministern, var inte nådig utan kallade tillskottet till regionerna otillräckligt. Det hade behövts minst 20 miljarder i ökade statsbidrag, säger SKR, och det blev 6 miljarder.

Jag tror verkligen inte att less is more, utan vi får diskutera detta i december. Vi valde att lägga oss på en annan summa, 24 miljarder mer, inom samma ram. Vi har ingen sedelpress i källaren, utan vi har prioriterat annorlunda. Vi tycker exempelvis inte att det är en bra idé att ge dem med inkomster över 46 000 en skattesänkning. Man undrar: Är detta vad vården behöver just nu, eller vad ska vi göra åt det?

Nu, fru talman, kommer jag in på ett favoritämne som jag alltid brukar diskutera. Det handlar om den oreglerade marknaden, som jag tycker är intressant. Inga andra välfärdsländer i Västeuropa låter marknaden styra primärvården så som Sverige gör, enligt forskare. Det gör inte ens Danmark, som alla pratar om nu och som sjukvårdsministern blickar mot när hon vill göra vården mer jämlik.

Sveriges skattefinansierade vårdsystem är det enda i Västeuropa utan etableringskontroll. Jag tycker att vi kan diskutera hur bra detta blev. Inte ens de privata allmänläkarna får öppna mottagningar var de vill i Danmark. Regionerna fördelar ett visst antal tillstånd och förhandlar med läkarna om villkoren, berättar Finn Diderichsen, som är läkare och professor emeritus inom socialmedicin på Köpenhamns universitet och som också har arbetat på Karolinska institutet. Detta säger han i en artikel i DN. Det kanske är bra att tala om att det alltså inte är Vänsterpartiet som har suttit och fabulerat.

Om man kommersialiserar vården är det oerhört viktigt att styra var läkarna etablerar sig. Eftersom det är mest lönsamt att jobba i områden där patienterna är friskare blir det en större etablering i friskare områden. Detta har man velat undvika i Danmark, säger Finn Diderichsen så klokt. Men det gör vi inte i Sverige. Detta tycker jag fattas i slottsavtalet och i det jag ser framför mig. Här regleras inte marknaden, utan här är vårdmarknaden helig. Etableringsfriheten gör vården mer ojämlik.

Jag tror att med Sverigedemokraterna i ena handen och lobbyisterna från vårdbolagen i den andra blir det som det blir inom svensk vård.

Fru talman! Svensk hälso- och sjukvård är fantastisk och presterar i internationell jämförelse mycket goda resultat. Som exempel på detta kan nämnas att Sverige tillhör de länder som har absolut lägst så kallad undvikbar dödlighet, alltså dödlighet som vård och behandling kan påverka. Svensk hälso- och sjukvård bärs upp av tiotusentals engagerade och kompetenta medarbetare som varje dag gör sitt yttersta för att ge den allra bästa vården, behandlingen och omsorgen.

Men, fru talman, svensk hälso- och sjukvård har också långa vårdköer, för få vårdplatser och oacceptabelt stora regionala skillnader. Och detta är problem som inte uppkom under pandemin. Nej, detta är problem som närmast är att beskriva som kroniska. Samtidigt är det min och Moderaternas bestämda uppfattning att det går att ändra på denna situation. Det behöver inte vara så här.

Vi är övertygade om att det med rätt ledarskap och med reformer som tar itu med de problem och utmaningar som svensk hälso- och sjukvård har går att bota de sjukdomar som det svenska hälso- och sjukvårdssystemet drabbats av. Vi är övertygade om att det går att skapa en hälso- och sjukvård där man inte bara får rätt vård utan också vård i rätt tid. Vi är övertygade om att det går att skapa en mer jämlik svensk hälso- och sjukvård.

Den tidigare socialdemokratiska, och dessförinnan rödgröna, regeringen saknade dessvärre kraft och förmåga att ta itu med hälso- och sjukvårdens problem. Utvecklingen gick i många avseenden åt helt fel håll. Redan före pandemin hade vårdköerna fördubblats, och under pandemin växte sig vårdköerna naturligtvis ännu längre när vård fick ställas in eller skjutas upp.

Det var mot denna bakgrund som vi moderater, tillsammans med Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet, lade fram ett gemensamt utskottsinitiativ för att förmå den dåvarande regeringen att öka antalet vårdplatser, korta väntetiderna och främja valfrihet i vården. Och vi krävde att regeringen återkommande skulle rapportera om hur arbetet framskrider, därav de två skrivelser från regeringen som vi bland annat debatterar i dag.

Fru talman! De två skrivelserna från den förra regeringen är tyvärr ingen särskilt upplyftande läsning. I skrivelserna gapar det tomt på idéer, reformer och konkret handling. I dag finns dock all anledning att känna hopp och tillförsikt. Vi har ju fått en ny regering. Äntligen har vi fått en handlingskraftig regering. Äntligen har vi fått en regering som är fast besluten att på hälso- och sjukvårdens område genomföra en ambitiös och omfattande reformagenda som vi i de fyra samarbetspartierna har enats om. Med Tidöavtalet och regeringens nyss avlämnade budgetproposition har vi stakat ut vägen framåt och påbörjat det mödosamma arbetet med att korta köerna, öka vårdplatserna och utveckla hela den svenska hälso- och sjukvården.

Fru talman! Låt mig nämna något av allt som den nya regeringen nu avser att göra och som svarar upp mot just precis det som efterlystes i det utskottsinitiativ från den förra mandatperioden som alltså är grunden för dagens debatt.

För att korta köerna satsar regeringen 3 miljarder årligen på prestationsbaserad ersättning. Samtidigt påbörjas arbetet med att inrätta en nationell vårdförmedling. Vårdens samlade kapacitet måste utnyttjas bättre och patienter ges bättre information om var i landet det finns ledig kapacitet. Inrättandet av en nationell vårdförmedling är viktigt både för att korta vårdköerna och för att stärka den enskilda patientens ställning.

En av orsakerna till dagens långa vårdköer är bristen på disponibla vårdplatser. Därför ska en nationell långsiktig plan för att minska bristen på vårdplatser sjösättas. Bristen på vårdplatser ska kartläggas, och för att öka antalet vårdplatser ska en prestationsbaserad ersättning införas. Hela 2 miljarder satsas på detta redan nästa år, och sedan beräknas lika mycket behöva satsas såväl 2024 som 2025.

Helt grundläggande för att kunna åtgärda bristen på vårdplatser, för att öka tillgängligheten liksom för att minska de omotiverade regionala skillnaderna är kompetensförsörjningen. Därför är jag glad att den nya regeringen avser att göra precis det som vi moderater länge har efterfrågat, nämligen att ta ett större nationellt ansvar för de så viktiga personalförsörjningsfrågorna.

Regeringen ska ta fram en nationell plan för att förbättra kompetensförsörjningen. Konkret handlar detta om en bredd av insatser för att förbättra arbetssituationen för de anställda inom hälso- och sjukvården. Det handlar exempelvis om insatser för att förbättra arbetsmiljön och skapa bättre utvecklingsmöjligheter i arbetet men också om att stödja arbetet för att öka vidareutbildningen för sjuksköterskor.

Vi vet att det är synnerligen stor brist på inte minst specialistsjuksköterskor med inriktning på till exempel anestesi, intensiv- och operationssjukvård. Sammantaget avsätter regeringen 3,2 miljarder 2023 för att stödja regioners och kommuners arbete med kompetensutveckling och kompetensförsörjning. För arbetet med att skapa utvecklings- och karriärmöjligheter avsätts dessutom 500 miljoner nästa år.

Fru talman! Vi kommer om några veckor att få möjlighet att återkomma till dessa budgetsatsningar när vi har budgetdebatt om hela utgiftsområde 9. Men nämnda satsningar är exempel på hur regeringen redan nu, i sin blott första av förhoppningsvis många budgetpropositioner, gör stora och strategiskt viktiga satsningar för att utveckla vården. Det handlar om att korta köerna, förbättra jämlikheten över landet samt förbättra arbetssituationen för dem som, som jag nämnde i min inledning, bär upp den svenska hälso- och sjukvården, nämligen medarbetarna.

Med det vill jag tacka för ordet och yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag instämde i en stor del av det Johan Hultberg inledde sitt anförande med att säga. Jag tänkte nästan att han hade kopierat något av mina många anföranden från riksdagens kammare.

Det handlar om att svensk sjukvård presterar oerhört bra. Vi har en fantastisk välfungerande sjukvård som har resultat som man i övriga världen bara skulle drömma om. Men med det sagt har vi också utmaningar på ett stort antal områden, och flera av dem satte allianspartierna tillsammans fingret på när vi drev igenom tillkännagivandet. Där delar jag inte längre Johan Hultbergs syn på hur vi ska styra sjukvården.

Jag minns en sjukvårdsdebatt från augusti eller september, alltså för några månader sedan, där Vårdförbundet eller Sveriges läkarförbund sa: För Guds skull, inga fler specialdestinerade statsbidrag! Det är inte på det viset man kan styra svensk sjukvård. Svensk sjukvård måste styras genom lag och förordning och genom att regionerna har tillräckligt med pengar.

Det var nog jag som kommenterade och sa: Just nu håller nog alla vi som är med i den här panelen om det. Men den av oss som får ansvar för sjukvårdspolitiken i regeringen kommer att älska specialdestinerade statsbidrag. Det är vad vi nu ser. De satsningar som görs på sjukvårdens område är återigen specialdestinerade statsbidrag. Den här gången görs det för att få fram fler vårdplatser.

Vore det inte klokare, undrar jag, att vi i stället för att lägga sparbeting på de svenska regionerna såg till att de fick tillräckligt stora ekonomiska resurser, och att man samtidigt såg till att Inspektionen för vård och omsorg jagade de svenska sjukvårdshuvudmännen med blåslampa? Bristen på vårdplatser är ett akut problem. Det är så på samtliga svenska sjukhus, på vissa mer och på vissa mindre.

Vore det inte bättre att använda den styrmetoden i stället för att återigen hemfalla till riktade statsbidrag?

Fru talman! Tack, ledamoten Jonsson, för frågan!

Vi är i grunden överens om att Sveriges kommuner och regioner behöver mer av generella statsbidrag. Det är politikerna lokalt i våra regioner och naturligtvis också våra kommunpolitiker som bäst känner till de lokala förutsättningarna och kan göra anpassningar.

Med det sagt tror jag ändå att det när staten skjuter till ytterligare medel till i det här fallet regionerna, som vi nu debatterar, är viktigt att man också ställer krav på prestation att de ska leverera resultat.

När Alliansen styrde tillsammans hade vi en framgångsrik kömiljard. Det var ett viktigt verktyg för att vi då lyckades korta vårdköerna och förbättra tillgängligheten i vården. Det satte fokus politiskt men också ekonomiskt genom stimulansbidraget i form av en resultatbaserad kömiljard.

Med erfarenhet från det har vi nu gått vidare med ett förslag om att vi också behöver en prestationsbaserad ersättning för att öka antalet vårdplatser. Exakt hur det ska se ut får vi naturligtvis återkomma till.

Sedan är det även på det viset att vi i den budget som regeringen har lämnat på riksdagens bord ökar de generella statsbidragen. Det gör vi trots att vi befinner oss i ett väldigt tufft ekonomiskt läge med väldigt stora behov inom många områden.

Samtidigt är det oerhört viktigt att regeringen inte driver på inflationen genom att lägga fram en expansiv budget. Vi har ändå lyckats förstärka resurserna till våra regioner. Kommer det att fullt ut kompensera kostnadsökningarna ute i regionerna och kommunerna? Nej, det kommer det inte.

Det är tuffa tider som möter staten, våra hushåll, kommunerna och regionerna. Då är det naturligtvis otroligt viktigt att vi håller fast vid en stark arbetslinje. Det är Moderaterna alltid garanten för. Det är vad som skapar resurserna till vill välfärden.

Jag får nog återkomma till frågorna om hur vi kan stärka Ivo och så vidare i min nästa replik.

Fru talman! Bristen på vårdplatser är ett akut problem som direkt hotar patientsäkerheten. På Sundsvalls sjukhus - Region Västernorrland, som Moderaterna och Socialdemokraterna styrt tillsammans - säger läkarna: Vi befinner oss nästan i fritt fall. Man lägger in hjärtpatienter på psykavdelning beroende på att det är en sådan platsbrist.

Det blir ändå en central fråga för oss att diskutera. Hur ska vi från nationell nivå styra den svenska sjukvården? Den modell som nu regeringen återigen går in i med specialdestinerade statsbidrag för att lösa än det ena och än det andra har historiskt visat sig inte vara en särskilt skarp styrmodell.

Det är betydligt mer effektivt i det läget att se till att regionerna har tillräckliga resurser för att bedriva en patientsäker sjukvård genom att staten ger ordentliga tillskott. Vi ska samtidigt ha Inspektionen för vård och omsorg, som med oerhört skarpa medel kan åka runt i landet och utöva tillsyn och se till att patienter vårdas på den avdelning där man har specialistkompetensen och att man inte utlokaliserar patienter eller för den delen har överbeläggningar.

Just den kombinationen har visat sig vara väldigt effektiv. I stället gör nu regeringen tvärtom, och det är vad som oroar mig. Den lägger fram en budget som kommer att diskuteras senare. Den innebär de facto att regionerna är tvungna att gå in med väldigt tuffa sparbeting.

Samtidigt plockar man ut pengar för ett specialdestinerat statsbidrag som ska vara inriktat på att lösa just ett problem. Risken är att de tillfälliga pengarna inte kommer att kunna användas till att göra långsiktiga strukturella förändringar i sjukhusens sätt att arbeta. Jag är allvarligt oroad över den styrmodell som även den här regeringen verkar gå in i.

Fru talman! Jag tycker att ledamoten Jonsson delvis talar lite grann emot sig själv. Han inleder med att säga att vårdplatsbristen är ett akut problem. Sedan tycker han inte att vi ska använda de verktyg som vi ändå kan använda kortsiktigt för att snabbt få till förändring, nämligen till exempel ekonomiska incitament.

Det är för tidigt att döma ut ett system som vi ännu inte fått på plats. Jag instämmer i att det är viktigt att vi gör precis det som ledamoten Jonsson lyfter fram. Det handlar om att vi ser över hur vi kan skärpa tillsynen.

Vi kan också, som jag vet att vi är överens om, stärka patientens ställning. Det är oerhört viktigt för att vi ska kunna ställa ökade krav på regionerna att leverera goda resultat. Med goda resultat talar jag om både vårdens kvalitet och naturligtvis tillgängligheten.

Det är viktigt att vi stärker patientens ställning. En nationell förmedling är också viktig för att korta vårdköerna. Jag häpnade en smula när jag hörde hur ledamoten Jonsson tidigare närmast raljerade i sitt replikskifte med min kollega från Kristdemokraterna.

Detta är någonting som vi gemensamt har drivit på och som borde komma på plats. Jag ser det som angeläget att vi ger Sveriges alla invånare ökad kunskap om vad det finns för rättigheter i vården och var det finns ledig kapacitet.

Min uppfattning i dag är att det främst är resursstarka patienter som nyttjar de lagstiftade rättigheter som vi har att söka vård utanför den egna regionen när ens hemregion inte kan leverera. Nu försöker vi ta initiativ för att stärka allas möjlighet att få vård i tid utanför den egna regionen och verkligen se till att vi inte lämnar någon kapacitet outnyttjad någonstans.

I det här läget, med så långa vårdköer, måste vi se till att vi använder all tillgänglig kapacitet. Och det kommer denna regering, som tillträdde för en månad sedan, verkligen att jobba aktivt för.

Fru talman och ledamoten Hultberg! Jag tänker att i en god värld, där det hade funnits disponibla platser i hela Sverige, hade det varit fantastiskt med en nationell vårdförmedling. Men så är det inte, och jag tror att det kommer att bli ännu värre.

Det vi pratar om nu speglar det inskickade materialet, som det handlar om just nu. Jag tänker på SKR, som hade höjt till, och begärt, 20 miljarder. De sa att det är en summa som skulle göra att välfärden ändå kommer att klara sig någorlunda och att det var vad de behövde. Men ni passade på det och gick ned till 6 miljarder, Johan Hultberg.

Det är oerhört trista tider ekonomiskt, men jag anser att man skulle ha haft plats för att möta SKR och deras krav för att hålla vården igång. Alla 21 regioner står nu inför nedskärningar och jättesvåra beslut som de måste fatta. Detta hade ni kunnat undvika genom att lägga lite mer pengar till regionerna och lite mindre till de högavlönade.

Det finns också en annan uppgift som jag har fått av SKR som oroar mig. Det handlar om de riktade statsbidragen, där det blir en minskning av medel till hälso- och sjukvården från prognostiserade 36 miljarder 2022 till 18 miljarder 2023. Sedan kommer det att gå ned ytterligare kommande år, 2024 och 2025, till 11 miljarder. Det blir väldigt många minus på vägen.

Hur ska man då möta vårdkrisen? Hur ska man möta personalkrisen? Hur ska man få människor att vilja jobba kvar i en vård med ständiga nedskärningar? Hur ska man få människor att jobba kvar på scheman som är helt osannolikt dåliga? Hur ska man fånga in unga människor och få dem att vilja jobba inom vården när ekonomin kommer att vara så usel? Varför har ni inte valt att stärka statsbidragen för att möta detta, som vi har talat om så länge?

Fru talman! Som jag nämnde i det tidigare replikskiftet är jag stolt över att vi i detta kärva ekonomiska läge har kunnat prioritera vården, omsorgen och välfärdens kärna.

Vi stärker de generella statsbidragen med 6 miljarder, och vi gör viktiga riktade satsningar på att komma till rätta med några av de grundläggande problem som vi har inom svensk hälso- och sjukvård. Det är bristande tillgänglighet, brist på vårdplatser och en otillräcklig kompetensförsörjning - tre problem som i mångt och mycket är ett och samma problem. De hänger verkligen ihop.

Om vi ska kunna förbättra tillgängligheten och öka antalet vårdplatser handlar det inte bara om att hälla in mer pengar i systemet. Då handlar det om att vi säkerställer att det finns personal som - vilket ledamoten Rågsjö var inne på - vill, kan och orkar jobba kvar i vården.

Det krävs naturligtvis att vi gör allt vad vi kan som nationella beslutsfattare men också att våra regionala och kommunala företrädare gör sin del av arbetet. Det är varken jag eller ledamoten Rågsjö som lägger scheman eller ansvarar för det lokala arbetsmiljöarbetet, men vi måste skapa förutsättningar i form av vårdplatser, bra utbildningsplatser och möjligheter till karriär och kompetensutveckling. Vi måste ta alla initiativ som vi kan för att förbättra arbetsmiljön.

När det gäller de riktade statsbidragen och sänkningen av dem är detta en logisk och självklar konsekvens av att vi nu har lämnat den akuta fasen av pandemin. Väldigt mycket av de riktade statsbidrag som ledamoten Rågsjö hänvisar till är kopplade till insatser under pandemin.

Nu är vi inte längre i det läget, så jag tror inte att vare sig SKR eller någon annan är förvånad över att bidragen fasas ut. Det är naturligt när man inte har det extraarbete och de extrakostnader som har varit förknippade med vaccinationsinsatser, informationsinsatser och den stora omställning som man var tvungen att göra under pandemin till en mer akut verksamhet från att ha haft mer av en planerad verksamhet, som vi nu återgår till.

Fru talman! Jag tänker på ett bra uttryck som lyder: Walk the talk. När vi lyssnade på högergänget under den förra mandatperioden lät det så här: När vi kommer till makten, då ska ni få se! Då blir det bättre!

Vi befinner oss i och för sig i en stor kris, men jag tycker inte att det är okej att prata om att hälla pengar i systemet. Jag tror inte att det är så de som arbetar inom hälso- och sjukvården ser på det. De upplever en kris varje dag, de får sitta på extremt överbelastade akutavdelningar, de får springa runt och så vidare. Jag tror inte att det handlar om att hälla in pengar i systemet, utan jag tror att det handlar om att man hade behövt mer statsbidrag.

SKR sa 20 miljarder, och ni landade på 6 miljarder, Johan Hultberg. Okej, jag måste ändå säga att det är en väldig diskrepans. Inte bara jag utan även många andra är oroade.

Politik är att prioritera. Vad ska vi prioritera nu när vi går in i en kris? Ska vi prioritera sådana som mig och många andra här i salen - de som tjänar över 46 000? Ska vi prioritera dem, ge dem lite mindre skatt och ändra skiktgränsen?

Eller ska vi ta tillbaka de där pengarna och låta det vara? De klarar sig. De absolut rikaste kommer att klara sig. De som har det absolut bäst i samhället kommer att klara sig. Vi tar dessa pengar och lägger dem på välfärden i stället! Då hade det blivit en klang- och jubelföreställning. Då hade man kunnat säga: Wow, titta, de gör så här! Till och med den SD-styrda regeringen gör så här - det är fantastiskt!

Men nu blir det inte så. Nu finns det i stället en stor oro i Sveriges regioner, och det är inte politikerna som är mest oroade. De är också oroade, men mest oroade är sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, psykologer - you name it! Det är de som jobbar och som vet att det nu blir hårda tider på riktigt. Det kommer inte att bli som det vi har sett tidigare, utan det kommer att bli värre. Det är det som är så tragiskt.

Fru talman! Det är många som känner oro i vårt samhälle i dag, och det med all rätt eftersom vi befinner oss i ett bekymmersamt säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och klimatmässigt läge.

Jag är stolt över att den regering som nu har tillträtt har kunnat adressera mycket av denna oro. Jag är stolt över att vi har kunnat göra viktiga satsningar på att rusta upp försvaret och viktiga satsningar för att vanligt folk ska få råd att köra sina barn till fritidsaktiviteten eller pendla till arbetet. Jag är stolt över att vi har kunnat tillföra resurser till hälso- och sjukvården.

Kommer detta att helt lösa de utmaningar som regionerna nu möter? Nej, det kommer det inte. Det är tuffa och kärva tider. Det är mycket möjligt att regeringen kommer att behöva återkomma i kommande budgetar med ytterligare statsbidrag till regionerna, beroende på hur ekonomin utvecklar sig.

Det är ändå någonstans fantastiskt att höra de höga förväntningar som ledamoten Rågsjö har på den nytillträdda regeringen och på oss fyra samarbetspartier! Nu har det gått en månad sedan den nya regeringen tillträdde, och det låter på ledamoten Rågsjö som att vårdens utmaningar och problem borde vara borta vid det här laget.

Jag är lite mer ödmjuk än så och konstaterar att problemen är, som jag beskrev i mitt anförande, närmast kroniska. Det kommer att ta tid att lösa den bristande tillgängligheten och bristen på vårdplatser. Men vi tar viktiga steg i Tidöavtalet, i budgetpropositionen och i regeringsförklaringen för att lägga om politiken och verkligen ta itu med grundproblemen.

Fru talman! Jag kan avslutningsvis konstatera att det betänkande vi i dag behandlar innehåller noll förslag från Vänsterpartiet. Det finns inga yrkanden, och inga motioner har väckts med anledning av skrivelserna. Det är alltså väldigt mycket - om uttrycket tillåts - varmluft från ledamoten Rågsjö.

Fru talman! Jag kan konstatera att det låter ganska likartat från oss oppositionspartier när vi begär ordet för att ställa frågor till ledamoten Hultberg.

Jag noterade att Centerpartiets ledamot Jonsson frågade ledamoten Hultberg om det inte vore bättre att satsa på generella statsbidrag till regionerna och kommunerna än att ha riktade statsbidrag. Jag skulle vilja omformulera frågan till ledamoten Hultberg lite grann.

Regionerna och kommunerna väntas nu gå in i en tuff ekonomisk situation. Vi hör från landets samtliga 21 regioner att de förväntar sig att göra stora underskott kommande år och därmed naturligtvis också att få göra nedskärningar och uppsägningar. Skulle det då inte vara bättre, ledamoten Hultberg, att satsa 12,9 miljarder på generella statsbidrag till våra regioner och kommuner än på skattesänkningar på 10 000 kronor extra till dig och mig?

Moderaternas ledamot sa i sitt anförande att han var övertygad om att det går att lösa dessa problem inom hälso- och sjukvården. Då blir nästa fråga till ledamoten Hultberg: Men hur?

Tillsammans med Sverigedemokraterna lägger ledamoten och regeringspartierna 6 miljarder i riktade statsbidrag. De sänker skatterna för dem som redan tjänar gott med 12,9 miljarder, och de riktar statsbidrag på 6 miljarder till en sektor som förväntas gå med stora underskott och som kommer att behöva säga upp personal och göra nedskärningar på våra sjukhus.

Fru talman! Låt mig börja med att korrigera några saker. Vi ökar alltså de generella statsbidragen med 6 miljarder. Det är redan väldigt omfattande statsbidrag som vi ytterligare förstärker.

Jag förstår naturligtvis att Sveriges Kommuner och Regioner hade önskat mer. Det hade närmast varit tjänstefel av SKR:s ordförande om han inte hade uttryckt besvikelse över att det inte blev mer från regeringen. Jag är som sagt ändå stolt över att vi i detta kärva ekonomiska läge har kunnat tillföra ytterligare resurser.

När det gäller debatten om statlig inkomstskatt kan jag konstatera att det handlar om en uppräkning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt, en modell som har gällt länge. Den räknas upp på samma sätt som vi räknar upp väldigt mycket av socialförsäkringarna. Det blir höjda ersättningar för dem som lever på försörjningsstöd, till exempel, och det är kopplat till kostnadsutvecklingen i samhället.

Jag konstaterar att det var ledamoten Bladelius regering som avskaffade till exempel värnskatten. Hade vi moderater styrt hade vi gjort en annan prioritering. Vi hade tyckt att det var angeläget för vissa att avskaffa värnskatten men att det var ännu viktigare att sänka skatten för dem med låga inkomster. Det är där det är extra angeläget att stärka drivkrafterna för arbete. Att göra det, att ha en stark arbetslinje, är grunden för att vi långsiktigt ska ha resurser till välfärden. Där saknar Socialdemokraterna och de rödgröna partierna svar.

Sedan levererade jag ganska många svar, fru talman, på hur vi ska utveckla svensk hälso- och sjukvård. Jag talade om behovet av att ta ett ökat nationellt ansvar för kompetensförsörjningen. Jag kan gärna addera hur viktigt det är att vi skapar bättre förutsättningar för informationsdelning inom hälso- och sjukvården. Det är också någonting som bidrar till att förbättra arbetsmiljön och skapa förutsättningar för ett mer effektivt arbete.

Hur Socialdemokraterna vill utveckla svensk hälso- och sjukvård är fortfarande en gåta.

Fru talman! SKR är tydliga: Minst 20 miljarder svenska kronor krävs för att bara bibehålla den nivå som vi har i dag. Sveriges regioner är också tydliga: De kommer samtliga att gå med stora underskott nästa år.

Hur många av de satsningar som ledamoten Hultbergs parti tillsammans med de övriga regeringspartierna och Sverigedemokraterna nu riktar, och som ledamoten nu också lyfter exempel på i detta replikskifte, anser ledamoten Hultberg kommer att genomföras? Hur många av dem tror ledamoten Hultberg faktiskt kommer att genomföras och få effekt ute i verksamheterna? Dessa rapporterar ju samtidigt att de tvingas gå med stora underskott nästa år. De kommer att tvingas göra bortprioriteringar, tvingas göra nedskärningar och tvingas säga upp personal.

Inga av de satsningar som Moderaternas ledamot lägger fram här i talarstolen och som regeringspartierna lägger fram i sin budget kommer att få hundraprocentig, full effekt ute i verksamheterna eftersom man samtidigt inte satsar på de generella statsbidragen ens i närheten av det som SKR hävdar att man behöver för att bibehålla nuvarande nivå.

Det man däremot gör, fru talman, är att sänka skatterna för dem som redan tjänar skitmycket pengar med 10 000 kronor. Och då har jag inte ens räknat in de övriga skattesänkningar som regeringspartierna gör.

Om man i stället för att lägga 12,9 miljarder på att sänka skatterna för de rika hade lagt dem på generella statsbidrag hade det kanske varit rimligt att tro att de förslag som ledamoten lägger fram skulle kunna genomföras i praktiken. Så kommer dock inte att bli fallet, fru talman.

(Applåder)

Fru talman! Självklart spelar det stor roll vilka resurser som svensk hälso- och sjukvård har att förfoga över. Då är det som sagt oerhört viktigt att vi har en stark arbetslinje och får fler människor i arbete. Det var någonting som den förra regeringen gravt misslyckades med. Man lovade Europas lägsta arbetslöshet men levererade Europas lägsta tillväxt. Hade vi haft annan politik då hade svensk hälso- och sjukvård varit bättre rustad ekonomiskt.

Nu är jag glad att vi har en stark regering som kommer att ha fokus på att skapa fler jobb och ha ordning i de offentliga finanserna så att staten inte bidrar till att driva upp inflationen ytterligare och sätta regionerna i en ännu tuffare ekonomisk position. Nu stärker vi de generella statsbidragen. Vi påbörjar en viktig reformresa inom svensk hälso- och sjukvård.

Jag konstaterar också att de förslag Socialdemokraterna driver är moderata förslag. Det är positivt. De reservationer som finns från Socialdemokraterna i det här betänkandet är sådana förslag som Moderaterna har lagt fram. Det är positivt att Socialdemokraterna inspireras av oss moderater när det gäller hur den svenska hälso- och sjukvården ska utvecklas.

Vi har många svar. Vi har levererat dem i regeringsförklaringen, vi har levererat dem i Tidöavtalet och vi har levererat dem i den nyss avlämnade budgetpropositionen. Men det är ett mödosamt och långsiktigt arbete som naturligtvis handlar om resurser men också om strukturella reformer.

Jag fortsätter gärna att prata lite om exempelvis vikten av reformering när det gäller digital infrastruktur och digitalisering. Här har vi ett enormt behov av att få till bättre lagstiftning men också bättre infrastruktur så att vårdinformation bättre kan delas, till gagn för vårdutvecklingen och forskningen men också för att säkerställa att personalen på golven på våra sjukhus inte ska behöva rapportera samma uppgifter i flera olika system utan kan ägna mer tid åt det viktiga patientmötet i stället för åt administration.

Tack för det här replikskiftet, Yasmine Bladelius! Jag ser fram emot många fler debatter om hur vi kan utveckla svensk hälso- och sjukvård.

Fru talman! Den debatt vi haft i dag hade sin begynnelse den 14 januari, då Vårdförbundets ordförande tillsammans med Läkarförbundets ordförande på DN Debatt publicerade en ganska omtalad artikel med rubriken "En kriskommission krävs för sjukvården". Det var ord och inga visor. Det var allvarliga signaler från deras medlemmar som gjorde att de tog det här steget.

I artikeln påtalade man ett antal stora problem i svensk sjukvård. Det handlade inte minst om problemen i arbetsmiljön. Fler och fler medarbetare väljer att söka sig bort, inte minst från akutsjukvården, på grund av att man känner att man inte längre kan göra ett gott jobb. Det handlade om kompetensförsörjningen, som är långt ifrån tillfredsställande. Det handlade om vårdplatsbristen, som tidigare var något som förekom på vissa sjukhus i Sverige men som i dag enligt Vårdförbundet och Läkarförbundet existerar på i stort sett alla svenska sjukhus. Det är inte längre ett lokalt problem.

Slutligen handlade det om köerna i den svenska sjukvården, som är något ganska unikt för svensk sjukvård. Vi presterar bra på många områden, men vi har helt oacceptabelt långa köer och har så haft under lång tid - jag skulle till och med kunna säga decennier. De första försöken att lösa detta kom i en uppgörelse från 2001 mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Det här var en larmsignal från den svenska sjukvården. Läkarförbundet och Vårdförbundet hade tagit kontakt med regeringen och dåvarande sjukvårdsminister. Det handlade om att få regeringen att ta ett nationellt ansvar. Det blev inte kalla handen men inte långt därifrån, var upplevelsen. Man var helt avvisande till tanken på en nationell kriskommission.

Det var också detta som gjorde att Centerpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna jobbade fram ett förslag till tillkännagivande i syfte att ta frågan hit till riksdagen och driva regeringen framför oss för att någonting skulle hända. Det som vi nu diskuterar är rapporteringen utifrån det tillkännagivandet.

Fru talman! Läget i sjukvården i Sverige är inte bättre än för ett år sedan, när arbetet med den här DN Debatt-artikeln pågick, utan snarast sämre. Sundsvalls sjukhus har jag nämnt tidigare. Det är nog ett av de hårdast drabbade sjukhusen. För någon vecka sedan larmade läkare i en artikel i Svenska Dagbladet för att man befinner sig i närheten av att vara i fritt fall på det här sjukhuset. Det är en region som styrts av socialdemokrater och moderater under den gångna mandatperioden. Man beskrev i artikeln också hur patienter som har hjärtproblem läggs in på psykavdelning.

Svaret från den förra regeringen var att det här inte är statens ansvar utan att regionerna måste ta ansvar för det. Det är lite slående att den nytillträdda regeringen har exakt samma besked; det här är regionernas ansvar, har vi hört i debatten i dag.

Återigen har vi också en regering som hemfaller till riktade statsbidrag, större och mindre, och tror att man kan lösa problemen på det viset. Det är ju inte så. Ska man kunna lösa det stora problem som debattartikeln i januari pekade på, nämligen vårdplatsbristen, handlar det om strukturella åtgärder på sjukhusen som kan planeras för lång tid framåt. Om regionerna får generella statsbidrag kan man använda dem för att ta hand om de flaskhalsar man har på det egna sjukhuset. Det behövs också skarp tillsyn i form av Ivo.

Problemen med köerna kommer inte att lösas genom det gamla socialdemokratiska förslaget att man i Stockholm skulle ha ett kontor som samordnar ledig kapacitet i den svenska sjukvården. Ledig kapacitet existerar i stort sett inte. Om man däremot gav långsiktiga spelregler för svensk sjukvård genom att göra ändringar i patientlagen och se till att det finns ordentlig information till patienterna skulle ett antal vårdgivare långsiktigt kunna planera för att lösa de här problemen och öka sin kapacitet. Det har inte minst de privata vårdgivarna tydligt signalerat. Men de har inte fått de här långsiktiga beskeden, inte av den förra regeringen och absolut inte av den nuvarande. I det läget är det väldigt svårt för ett privat företag att öka sin kapacitet.

Fru talman! Jag känner mig något missmodig, eftersom varken den dåvarande eller den nuvarande regeringen svarat upp mot de krav som ställs från vårdens medarbetare och som i grunden handlar om att skapa en bra arbetsmiljö för dem som jobbar i sjukvården. Det är nämligen där sjukvård skapas: i mötet mellan den enskilda sjuksköterskan eller läkaren och patienten.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 3 från Centerpartiet.

Fru talman! Under förra riksdagsåret och även dessförinnan riktade Liberalerna flera uppmaningar till den dåvarande regeringen om att förbättra svensk sjukvård på avgörande områden. Svensk sjukvård är, som många här i dag har konstaterat, helt avgörande för att människor ska få sina liv tillbaka. Men den är också tyvärr en plats där anställda ofta dräneras på just sina liv.

Fru talman! Vi konstaterade - ibland själva i vår skuggbudget, ibland tillsammans med andra partier - att staten behöver ta ett större strategiskt ansvar för att svensk sjukvård ska få fler vårdplatser och för att korta vårdköerna, så att sjuka människor slipper vänta på vård. Vi efterfrågade också gång på gång att man ska kunna opereras någon annanstans i landet än där man själv bor om man så vill.

Fru talman! Vi riktade även uppmaningar om statens roll när det gäller att anställa och behålla kunniga anställda i sjukvården. Den som väljer att arbeta i vården ska vara säker på att få god arbetsmiljö, tillräckligt många kollegor och fortbildning. Det gäller bedside, labb, röntgenavdelning och alla andra ställen i vården där vi i dag ofta har brist på avgörande kompetens. Just att anställa och behålla de kunniga och omtänksamma är, skulle vi liberaler säga, den allra viktigaste åtgärden för att få fler vårdplatser och för att få fler operationer och annan vård i tid. Inga beslut i något styrelserum eller någon kammare, fru talman, kan stärka svensk sjukvård så mycket som kunniga kollegor som man kan lita på.

Den dåvarande regeringen ville inte befatta sig med självbestämmande, inte för anställda och inte heller för patienter, dock gärna med vårdplatser. Där hade vi nog faktiskt en enighet, åtminstone framåt vårkanten, men vi hade inte enighet om hur det skulle gå till. Det finns en tendens hos många partier att vilja ösa på stora engångssummor. Men dessa summor går inte att använda för att anställa en enda människa. Ingen vill bli anställd för fyramånaderspengar som tar slut vid jul, för vad händer sedan? Det är som om en vårdplats vore en säng med en droppställning och inte vård och kunskap dygnet runt till den som blir sjuk.

Men nu händer det, fru talman, och det är jag väldigt glad över. Nu har den nya regeringen inlett arbetet med att stärka arbetsmiljön. Man inför digitala verktyg som gör stor skillnad både för patienternas säkerhet och för de anställdas arbetsmiljö. Det blir starkare företagshälsovård och försäkringsskydd. Det blir långsiktighet i tillskotten i stället för enstaka klumpsummor som tar slut vid årsskiftet. Man ser till att pengar till vårdplatser faktiskt förvandlas till just vårdplatser - platser där patienter får hjälp dygnet runt tills de klarar att skrivas ut. Vårdkedjan, fru talman, kommer att stärkas över hela landet. Det blir mer småskalig vård i den nära vården, mer självbestämmande även för den som är sjuk och behöver slutenvård samt mer stöd till anhöriga.

Jag känner mig hoppfull. Den nya regeringen har bara suttit i Socialdepartementet i en månad, men redan ser jag tydliga tecken på mer kunskap och omvårdnad, mindre byråkratisk detaljstyrning och mer mänsklighet och frihet - även för den som är sjuk och även för den som väljer att arbeta i sjukvården.

Fru talman! I artikeln som gav upphov till den här debatten lyfter man från både Vårdförbundet och Läkarförbundet fram arbetsmiljön som det kanske allra viktigaste. Det där känner jag väldigt väl igen, bland annat från akutmottagningen på Gävle sjukhus. Personalen säger att det är det mest fantastiska ställe man kan jobba på om man har känslan att man gör ett bra jobb.

När vi jobbade med tillkännagivandet var Liberalerna drivande för inte minst företagshälsovården. Jag noterar också att Lina Nordquist i sitt anförande lyfte fram den frågan.

I Tidöavtalet är det två punkter som på ett avgörande sätt kommer att påverka arbetsmiljön för alla som jobbar i sjukvården. Det har vi redan hört på reaktioner från den svenska sjukvården. Man känner att det här på ett allvarligt sätt kommer att minska möjligheterna att göra ett gott jobb.

Den första punkten är att man har enats om att begränsa möjligheten att ha tolk i sjukvården. Den andra är att man har öppnat för att sjukvårdspersonal ska kunna få ytterligare en arbetsuppgift utöver att diagnostisera och behandla, nämligen att kontrollera att patienten har tillstånd att vistas i landet och i annat fall anmäla det.

Jag har därför en fråga till Lina Nordquist. I ett läge där Liberalerna tycker att arbetsmiljön är så viktig, hur kommer dessa konkreta förslag när de genomförs att påverka arbetsmiljön för dem som jobbar på BUP i Västerås och för dem som jobbar på akutmottagningen i Gävle, med de två helt nya förutsättningarna för att göra ett gott jobb?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

För mig och andra liberaler var det viktigt med de fullständiga skrivningarna när det gäller de två delarna av Tidöavtalet som ledamoten tar upp.

Den första skrivningen gäller den inre gränskontrollen, det vill säga att de människor som vistas illegalt i landet i högre grad behöver lyftas fram och synliggöras för Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med svenska myndigheter. Där är det viktigt för oss att vi får kontroll över vilka människor som inte får vistas i landet och därmed vilka personer som ska meddela polis och migrationsverk. Det var dessutom mycket viktigt för oss liberaler att också prata om att utreda de undantag som ska finnas. Det finns med största säkerhet ett behov av tydliga undantag. Även den som inte har rätt att vistas i landet behöver vissa grundläggande trygghetsfaktorer tillgodosedda. Det är mycket viktigt att den kommande utredningen ska se över vilka undantag som behövs.

Samma sak gäller frågan om tolk. Vi tycker att det är viktigt att möjligheten att lära sig svenska stärks. Den som efter en viss tid i Sverige får ett uppehållstillstånd ska inte bara ha tillstånd att vistas i landet utan också en möjlighet att tillgodogöra sig landet, vara en del av ett samhälle, påverka samhället och förstå viktiga delar av den information man får i tidningar och på annat sätt.

Vi tycker att det är rimligt att utreda om det en viss tid efter det att uppehållstillstånd har erhållits ska införas avgifter. Vad utredningen landar i vill jag inte föregripa. Men naturligtvis förutsätter detta också en stor möjlighet att lära sig språket. Annars blir allt tandlöst.

Fru talman! Detta var föga betryggande för svensk sjukvårdspersonal. Alla lagförslag måste utredas. Annars går det inte att införa en ny lag.

Här är det fråga om två specifika punkter. Det är inte fråga om lagen ska införas utan hur den ska införas i den svenska sjukvården. Jag blir lite förvånad när jag hör en liberal företrädare försvara att möjligheten att anlita tolk i sjukvården ska begränsas. Barnfamiljer som inte fullt ut behärskar svenska språket måste själva betala för tolk med pengar som de inte har. För den pappa som har drabbats av cancer och som inte har pengar till tolken ska något av barnen förmedla budskapet att det är cancer som är orsaken till hans symtom. Det är en skrämmande inställning. Om det är något som riktigt skulle försämra arbetsmiljön för människor i sjukvården är det detta.

Det andra handlar om att när någon kommer in till akutmottagningen ska sjukvårdspersonal inte bara ställa diagnosen att benet är brutet och måste gipsas, utan dessutom finns det en teoretisk möjlighet att man ska kontrollera att personen har rätt att vistas i landet. Om personen inte har det ska man genast höra av sig till gränspolisen så att de kan komma och ta vederbörande. Det innebär att alla papperslösa människor inte kommer att våga söka svensk sjukvård oavsett vad de drabbas av.

Fru talman! Jag är förvånad över att höra en liberal företrädare, som värnar arbetsmiljön i sjukvården, vara beredd att öppna dörren för dessa två åtgärder, som skulle vara förödande inte bara för dem som jobbar inom barn- och ungdomspsykiatrin utan framför allt för dem som jobbar på akutmottagningarna. Det hade jag, fru talman, inte väntat mig.

Fru talman! Ja, mina vänner, det är inte ofta jag blir förbannad i denna kammare. Men detta, ledamoten Jonsson, är ren vilseledning.

Jag har precis förklarat för ledamoten, mycket pedagogiskt, att om man läser de fullständiga skrivningarna i avtalet kan man tydligt se att undantag ska utredas. Frågan är om man efter viss tid efter uppehållstillstånd ska införa avgifter. Skaka inte på huvudet, Anders W Jonsson! Jag har läst detta avtal - sannolikt noggrannare, verkar det som. Jag har varit mycket pedagogisk och tydlig. Detta är ren vilseledning.

Jag hade hoppats att snömoset skulle hålla sig utanför Riksdagshuset och inte släpas in hit till talarstolarna.

Efter åtta år med socialistiskt styre i detta land och försök att få till någonting som ger liberala reformer gör vi i Liberalerna bedömningen att hellre än som en takfläkt snurra runt, kasta åt alla håll och bara samarbeta med sig själv acceptera demokratin, acceptera matematiken och se till att få in så mycket liberala reformer som möjligt så att riskerna blir så få som möjligt.

I stället för att försöka skapa verklig förändring står man i riksdagens talarstol och meddelar medvetet svenska folket direkta felaktigheter. Det står uttryckligen att undantag för sjukvården ska utredas. Jag är så arg just nu att jag är glad att jag inte kan många fula ord. Kunde jag dem skulle jag just nu räkna upp en hel lång rad av dem.

Detta avtal var en nödvändighet för att få till en borgerlig liberal regering. Det finns alltid saker i varje samarbete som inte är vad ett enskilt parti vill ha. Men att inte samarbeta, att bara se till alla andras fel, innebär att det inte blir något resultat alls.

Låt oss mötas här om tre och ett halvt år, så får vi väl se vilka reformer vi fick!

Fru talman! Lina Nordquist nämnde i slutet av sitt anförande mänsklighet och frihet. Det är ett epitet som jag känner igen från den liberala sidan. Men jag tycker väl inte riktigt att Tidöavtalet känns superliberalt - om jag ska vara ärlig.

Jag tänkte begränsa mig till tolkfrågan. Det ska utredas att man ska betala för tolk. Många i sjukvården har reagerat hårt på detta. Det är läkare och sjuksköterskor som vet att det kan bli stora problem.

När man anlitar hälso- och sjukvården kan det ibland kännas som att man själv behöver en tolk. Jag är svensktalande och har god utbildning, men det kan för mig, en väl utbildad medelklasskvinna, ibland vara en svår materia att ta emot.

Hur är detta tänkt? Här blir det stora problem för familjer som talar knackig svenska. Det gäller framför allt även personalen. Det kan vara så att mannen ska tolka åt sin fru. Är det fair? Det kan vara att barnen får tolka åt sina föräldrar därför att föräldrarna inte har pengar till tolk. Då löses situationen på det sättet. Det brukar aldrig bli bra.

Människor lever i dag under ekonomiskt knappa omständigheter när de kommer till Sverige. Det tar tid att etablera sig, att fixa jobb och komma igång. Det är inte så konstigt. Det skulle vara så för Lina Nordquist och för mig om vi hamnade i till exempel Afghanistan, av någon anledning. Det skulle ta lång tid för oss att förstå var vi är någonstans och på vilket sätt vi ska ta oss framåt.

Fru talman! Hur tänker ni framåt om dessa gränsdragningar, Lina Nordquist?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag tror att ledamoten och jag till stor del delar uppfattningen att vi i dag har en sjukvård som inte är jämställd. Det finns stora skillnader mellan människor som beror på var i landet de bor eller var i staden de bor. Det beror på utbildning, bakgrund och sjukdomar. Det finns för stora skillnader.

När vi kommer till sjukvården kan den första skillnaden vara om det finns en sjukvård att komma till. Där finns det viktiga överenskommelser, och det är jag väldigt glad över. Den nya regeringen kommer att driva på för större chanser att bedriva nära vård både i glesbygd och på landsbygd, för småskalig vård och för en möjlighet att ha vården nära sig.

Det finns också skrivningar som jag skulle säga är väldigt avgörande om tiden i vården. Den som är anställd i sjukvården måste ju ha tid för patienten. Precis som ledamoten Rågsjö nämner kan det handla om språkförbistring. Det kan handla om demenssjukdomar och annat. Det finns mycket som gör att ett vårdmöte behöver ta mer tid. Tolk är ett exempel. Där blir mötet automatiskt längre därför att en till person behöver komma in och meddela vad som pågår. Men det finns många andra sammanhang där man behöver ha tid att mötas för att prata om en sjukdom som patienten kanske inte ens visste fanns eller en sjukdom som patienten har glömt att hen lider av.

Jag tror inte att det finns mycket som är viktigare än tiden i vården och viljan hos de mest kunniga att stanna i vården och veta med säkerhet att de har den kunskap de behöver och tiden att se både patienter och anhöriga.

Fru talman! Jag tänker att det här med tid också innebär att det ska bli patientsäkert när man sitter där som läkare och ska fatta svåra beslut med en patient som kanske inte behärskar svenska så bra att man kan prata om svåra förlopp och svåra processer. Det här kan det som sagt vara svårt att prata med vem som helst om i hälso- och sjukvården i dag. Vi lever i något slags klassorienterat samhälle i dag, anser jag, och då blir det svårt att förstå.

Det är väldigt många som har regerat stenhårt på det här. Man springer benen av sig inom hälso- och sjukvården, och jag tror tyvärr att man kommer att springa ännu fortare om man blir kvar i en vård som nu är utsatt för stora nedskärningar.

Det är självklart så att det blir väldigt oroligt inom vården när man ser den här typen av förslag. Om mycket av det jag läste i slottsavtalet, i delar av hälso- och sjukvårdsavsnittet, kunde jag känna att "jamen det där, det där och det där". Vissa saker på området hälso- och sjukvård tyckte jag absolut inte om. Men de här förslagen, dels om angiveri och dels om tolk, kändes väldigt aparta. Jag tror knappast att det är liberala förslag.

Jag undrar ändå hur det här ska genomföras. Om man utreder och kommer fram till att detta ska betalas av patienten, finns det då inte en stor risk att det kommer patienter som känner att de inte har råd att betala utan tar in sin man, sitt barn, sin kusin eller sin kompis som tolk i stället? Och blir det då inte väldigt skakigt för sjukvårdspersonalen, låt oss säga en läkare, att ställa de rätta frågorna, få de rätta svaren och fatta de rätta besluten?

Fru talman! Ledamoten lyfter fram en sak som är oerhört viktig för framför allt människor i sjukvården, sjuka personer, men också för oss liberaler - just detta med till exempel hedersförtryck, där en ytterligare person som finns med i vårdmötet kan tänkas vara mer eller mindre en spion som kan hindra patienten från att säga som det är men också sprida vidare vad som sagts. Det är ju helt oacceptabelt.

Vi liberaler vill inte att det ska vara tillåtet att låta barn tolka i sjukvården. Vi vill heller inte att släktingar ska göra det. Däremot vill vi att människor ska ha de allra bästa förutsättningarna att lära sig svenska språket när de kommer hit för att bygga sig en ny framtid. Det tycker vi är oerhört viktigt.

Vi har accepterat skrivningen i Tidöavtalet som säger att man för det första ska stärka tolkars kvalitet i hela samhället och för det andra ska låta en utredning överväga, vilket alltså betyder väga för- och nackdelar med, att ta ut en avgift när en viss tid förflutit efter att någon fått sitt uppehållstillstånd. Vad den utredningen kommer fram till vet inte jag, men jag utgår från att det är en gedigen utredning.

Jag tror att hela den här debatten är viktig därför att den innehåller många helt avgörande frågor för människor, både för dem som arbetar ute i offentlig sektor och för dem som behöver offentlig sektor. Men jag tror också att debatten i viss mån har blivit lite av en skräckfilm därför att vi sedan länge har en situation med svår matematik i Sveriges riksdag och ett mycket hårt debattklimat. Nu går vi också in i en hård vinter med en väldigt svår situation där många människors vardag riskerar att faktiskt tippa omkull. Då tror jag att så fort diskussionen blir lite osaklig ligger vi väldigt risigt till, så jag hoppas att oron kan dämpas och att utredningarna är mycket noggranna.

Fru talman! Det här var en intressant debatt. Jag tackar mina kollegor i utskottet för alla inlägg, och jag antar att vi kommer att få anledning att återkomma till flera av de här diskussionerna.

Jag vill lyfta fram några förslag som fanns i min följdmotion till det här betänkandet. De rör områden som flera redan har tagit upp även om vi kanske har lite olika lösningsförslag.

Jag vill säga något om en statlig satsning för stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden för hälso- och sjukvårdspersonalen. Det har med vårdplatserna att göra, som flera av er har noterat. Sedan vill jag säga något om en särskild utbildning för chefer i hälso- och sjukvården som Miljöpartiet har tittat lite på. Jag vill också säga något om återhämtningsbonusen och en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa.

Flera av er har noterat - och jag antar att vi alla egentligen är överens om - att personalens arbetsförhållanden och arbetsmiljö är grundpelaren i hälso- och sjukvården. Det går inte att ha fysiska vårdplatser öppna om det inte finns personal på plats som kan bemanna dem, och därför hänger frågan om vårdplatser starkt samman med personalens arbetsmiljö och arbetsvillkor. Vården måste ju kunna attrahera nya medarbetare och också få dem som arbetar i vården att vilja stanna kvar och orka jobba kvar. Varje gång någon som egentligen tycker om sitt jobb inom vården och skulle vilja fortsätta ändå slutar är det ett misslyckande.

Regeringen har gett ytterligare 500 miljoner kronor till Socialstyrelsen att fördela i syfte att öka antalet vårdplatser. Det kan vara värdefullt beroende på hur pengarna används.

Vi tycker att det är problematiskt med engångssatsningar som man inte kan planera långsiktigt med. Vi vill i stället se en ambition för ett långsiktigt stärkt stöd, ett förstärkt statligt ansvar och ett permanentat stöd i syfte att vända den negativa spiral som finns på många håll i vården i dag och skapa en positiv arbetsmiljö och ett positivt arbetsklimat för vårdens medarbetare där det finns tid för återhämtning på ett realistiskt sätt.

Arbetsmiljöfrågan är helt central, men lönefrågan är också väldigt viktig. Vi vill att båda dessa frågor ska prioriteras framöver. Det behövs en struktur för ett långsiktigt stärkt stöd. Därför bör regeringen återkomma med förslag på en konstruktion för en permanent statlig satsning på stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden för hälso- och sjukvårdspersonal och inte dessa tillfälliga satsningar.

Vi tycker inte heller att det är någon bra lösning att staten tar över ansvaret för hela hälso- och sjukvården. Det skulle vara en gigantisk omorganisation som hälso- och sjukvården inte behöver. Flera av er har också noterat tidigare i den här debatten att det skulle vara enormt resurskrävande att sätta igång en sådan utredning och att det inte är riktigt realistiskt att tro att det går att planera vården på ett så centraliserat sätt. Vi behöver kunna fortsätta utveckla vården utifrån de olika behov som finns i olika delar av Sverige, men det statliga stödet behöver utökas.

Vårdförbundet driver tanken om att hälso- och sjukvården skulle behöva en kvalitativ utbildning likvärdig skolvärldens rektorsutbildning. Vi tycker att det är ett intressant förslag och vill därför lyfta fram det. Det ska vara möjligt att läsa en högskoleutbildning som går att kombinera med att fortsätta arbeta deltid, och utbildningen ska finnas på flera högskolor. Det hoppas vi att regeringen vill se över.

Återhämtningsbonusen drev Miljöpartiet igenom under 2021. Det är medel hos Socialstyrelsen som man kan söka som arbetsgrupp inom vården och äldreomsorgen om man vill prova att utveckla nya arbetssätt som syftar till en förbättrad arbetsmiljö. Det här kan också inkludera arbetstidsmodeller. Syftet är såklart att ta till vara personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjlighet att prova dem.

Detta infördes sommaren 2021, med 300 miljoner kronor i medel, och var en väldigt populär åtgärd. Det var 190 kommuner och 16 regioner som sökte stödet. Nu, 2022, avsätts 1 miljard årligen och dessutom 300 miljoner kronor för att minska eller ta bort delade turer, vilket är väldigt värdefullt. Delade turer är nämligen ett gissel om det inte är något som personalen själv önskar.

Vi anser att regeringen bör verka för att göra denna modell mer känd och på sikt se över möjligheten att förstärka återhämtningsbonusen ytterligare.

Det sista jag vill ta upp är en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Arbetslivet kan vara hälsofrämjande; det är så vi vill att det ska vara. Därför måste vi ta krafttag för att motarbeta de problem som i dag skapar ohälsa. Här skulle regeringen kunna återkomma med ett förslag om hur en nollvision kan införas, och hälso- och sjukvården kan vara ett första fokusområde för ett sådant arbete.

Jag yrkar bifall till reservation 4 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa frågor inom hälso- och sjukvårds-området

(Beslut fattades under § 19.)