Vattenvård

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 1, som handlar om vikten av internationella samarbeten i havsmiljöfrågor.

För några år sedan fastställde FN 17 globala hållbarhetsmål. Två av dem rör vatten. Ett handlar om rent vatten och sanitet för alla, och ett riktar in sig mer på hav och marina resurser. Det är viktiga mål som FN:s medlemsländer har antagit, eftersom inget land på egen hand kan hantera de problem som exempelvis marint skräp och försurning ger upphov till. För en god och livskraftig havsmiljö krävs därför mer och konstruktivt internationellt samarbete.

Men hur går det med målen då? Ja, i Sverige är det SCB som årligen följer utvecklingen. Och på vatten- och avloppssidan klarar vi det galant, men SCB påpekar samtidigt att vi måste jobba vidare för att säkerställa att vi även 2030 har ett dricksvatten av god kvalitet.

Då det gäller målet om hav är läget mer bekymmersamt. Framför allt lyfter SCB fram problem med övergödning, farliga ämnen och den bedrövliga utvecklingen vad gäller vissa fiskbestånd. Ett ytterligare problem är att man ser tecken på att Östersjön börjar försuras. Hav tar normalt upp atmosfärens överskott av koldioxid, men på senare årtionden har omfattningen av koldioxiden blivit så stor att haven inte klarar mer och därför börjar bli försurade. Detta är något som kraftigt påverkar hela ekosystemet och den biologiska mångfald som haven hyser. Det är förstås oroväckande, och det visar på de starka samband som måste råda mellan en aktiv klimatpolitik och en aktiv havspolitik.

Som sagt är läget gott då det gäller dricksvatten, även om vi under senare år faktiskt har upptäckt ett par dricksvattentäkter som är så kraftigt förorenade att de har måst stängas. Vi behöver därför göra mer för att kvalitetssäkra vattnet men också för att inhämta mer kunskap om vilka kemikalier vi exponeras för, hur farliga de är och framför allt vad vi kan göra åt dem. Därför vill vi moderater att det ska inrättas ett tvärvetenskapligt kompetenscentrum för dricksvatten.

Detta kan komma väl till pass, för om två år ska vi införa en ny EU-lag på området. Den kommer att fastställa miniminivåer av vissa ämnen som PFAS, bisfenol A och uran. Det är ett bra initiativ. Det nya med EU-lagen är att den också kommer att rikta krav hela vägen från källan till kranen. Nu gäller det att Sverige precis som andra länder, även om vi har ett bra vatten, vässar sig ytterligare och kanske till och med kan exportera sitt kunnande till andra länder.

Jag nämnde att det blir minimikrav på PFAS. Det är ju den kemikalie som har orsakat stor oro och vånda för invånarna i Kallinge i Blekinge och om vilken det just nu pågår en rättsprocess.

Vattenförsörjningen är en annan viktig fråga. De senaste åren har delar av Sverige drabbats hårt av torka, vilket har gett lågt grundvatten och sinande brunnar. Detta påverkar förstås både hushåll och företag väldigt svårt. Inte minst jordbruket har haft stora problem att klara vattenförsörjningen för sina djur. Detta är något som också framkommer i den rapport om lantbrukets sårbarhet som vi i miljö- och jordbruksutskottet härförleden publicerade.

Vi måste alltså göra mer för att spara dricksvatten, och det borde vi kunna. I dag använder varje svensk 140 liter vatten per dygn, men det är faktiskt bara 1,5 procent av vattnet som används till matlagning eller dryck. Det vore därför bra om vi till exempel när vi vattnar eller spolar av saker kunde använda det som kallas för tekniskt vatten, som har en annan typ av rening än det högkvalitativa dricksvattnet. Detta skulle man kunna beakta i samband med att man till exempel planerar nya bostadsområden. Det tycker vi att man borde göra.

Som sagt kommer EU snart att bidra till en bättre vattenkoll. En annan fråga som man har sagt att man kommer att ta upp är läckage av dricksvatten. Här trodde jag inte att problemen var så stora, men faktum är att även hos oss i Sverige läcker det mycket vatten ur våra ledningsnät. År 2019 låg läckaget på nivåer mellan 16 och 25 procent. Med tanke på klimatförändringar och annat är detta viktigt att hålla koll på även i ett land som är vattenrikt som vårt.

Framöver väntar nu stora behov av investeringar. Svenskt Vatten, som ju är kommunernas branschorganisation, uppskattar de nya kostnaderna till 23 miljarder kronor per år under den närmaste 20-årsperioden. Därför är det viktigt att regeringen nu faktiskt försöker få koll på hur dagens infrastruktur, trots att det är kommunalt va, kostnadseffektivt ska kunna anpassas till framtida utmaningar.

Det är vatten in och avlopp ut. För att vi ska kunna minimera mängden skadligt avloppsvatten som når naturen måste vi jobba både uppströms och nedströms, som man säger. Vi måste jobba förebyggande och även hitta bättre rening vid utloppen.

Detta har det satsats på. Det var bland annat den moderatledda alliansregeringen som drev på frågorna för att bli bättre på att plocka bort läkemedelsrester och vattenburna smittor från avloppsvattnet. Detta är en fråga som vi fortsatt driver, för det är fortfarande stora problem med läkemedel som kommer ut i våra hav, som Östersjön, och som till och med kan göra fiskarna tvåkönade.

När man i dag kvalitetssäkrar vattnet tittar man på förekomsten av några få ämnen. Då vet vi ändå att det finns 180 000 registrerade ämnen i EU. Här måste vi alltså ha bättre koll och ta reda på vad som händer med så kallade cocktaileffekter, då flera kemiska ämnen riskerar att samverka på ett negativt sätt.

Mer kunskap måste hämtas in och användas proaktivt, som nu när man tittar på virus i avloppsvatten och på det viset kan använda det som indikator för utbrotten av covid.

Men frågan om teknik och krav för avloppsrening måste också hanteras utifrån situation. I dag ställs mycket höga krav på rening av enskilda avlopp, trots att miljönyttan inte över huvud taget motsvarar kostnaderna för åtgärderna. I dag kan det kosta mellan 70 000 och 150 000 att åtgärda ett avlopp. Det är mycket pengar som gör att många har tvingats lämna hus och hem. Det är inte rimligt. Ändå motsvarar utsläppen från dessa fastigheter kanske bara 6 procent av Sveriges totala utsläpp av fosfor. Det är en intressant faktor.

Det är intressant, för samtidigt finns det vetenskapliga studier som säger att om hänsyn skulle tas till den självrening som dessa avlopp gör när det gäller både fosfor och andra föroreningar - det kallas för markretention - så skulle kraven på renoveringarna inte behöva vara så omfattande som de är i dag. Vi moderater förvånas över att myndigheterna inte agerar mer utifrån evidens och beprövad erfarenhet. Här borde krafttag tas och ett rimlighetsrekvisit införas.

Avslutningsvis, fru talman! Som framgår av mitt anförande vill vi hävda att det behövs mer kunskap om vatten. Vi är därför tacksamma för den satsning som regeringen har presenterat i forskningspropositionen, där man talar om att inrätta ett nationellt program för hav och vatten. Det skrev vi om redan i vår kommittémotion. Vi hoppas och tror på detta, och vi plussar faktiskt på pengar när det gäller just den frågan. Detta är nämligen ett område som är oerhört väsentligt för all befolkning på hela vår jord.

Fru talman! Vi debatterar i dag vattenvård. Det är kanske den allra viktigaste frågan vi har att handskas med. Vatten, och framför allt rent vatten, är ju en förutsättning för liv och för att mänskligheten ska kunna fungera på den här planeten.

Och så länge det finns liv på den här planeten kommer också våra vattendrag att påverkas i någon omfattning. Vi kan se på vår egen region. Det bor 90 miljoner människor inom Östersjöns avrinningsområde. De flesta bor i den södra delen av regionen, och det enskilt största landet är Polen. Detta är en av de mer industrialiserade regionerna i världen. Det handlar om välmående länder med hög bruttonationalprodukt som producerar stora värden årligen. Det påverkar naturligtvis våra hav. Det finns 3 000 reningsverk i denna region. Vissa används av miljoner människor och andra av mycket få.

Detta understryker vikten av internationellt arbete. Oavsett vilken politik vi bedriver här i riksdagen kan vi inte lösa problemet enbart här.

Fru talman! Det är positivt att detta också har varit i fokus för utskottets arbete. I fjol riktade riksdagen ett tillkännagivande om att Sverige ska driva på för att öka det internationella samarbetet inom Ospar och Helcom. Vi väntar fortfarande på återrapportering om detta, men det är ett bra fokus som riksdagen har haft.

Det känns också viktigt att ta upp Miljömålsberedningens arbete som slutredovisades för ett par månader sedan. Vi har presenterat ett betänkande där det till största delen är stor enighet över partigränserna. Det handlar om nya etappmål för återföring av växtnäring och marint områdesskydd. Det handlar också om förenklingsarbete och förslag som ska göra samverkan mellan myndigheter och regering bättre. Under Miljömålsberedningens arbete visade det sig, i alla fall för mig, att det har funnits ett problem med att både sittande och tidigare regeringar inte har tagit fullt ansvar för politiken. Mycket har skyfflats runt mellan myndigheter, som i sin tur ogärna har velat skyffla saker tillbaka till Regeringskansliet.

Det är komplicerat att arbeta med vattenvårdsfrågorna. Sveriges påverkan är inte avgörande på något sätt. En åtgärd får inte effekt på kort sikt, utan det tar i regel åtskilliga år. Frågorna är heller inte utan intressekonflikter.

Samtidigt som vi vill att det ska produceras mer mat är det ett faktum att ju mer vi brukar jorden, desto svårare blir det att minska påverkan på våra vatten. Särskilt omfattande är problemen i exempelvis Polen som har jordar som kräver mycket tillsatser. Det är också många och små gårdar. Ju fler aktörer som brukar jorden, desto svårare blir det naturligtvis att uppnå beteendeförändringar.

Just intressekonflikterna är avgörande när det kommer till dessa frågor. Vi har en levande landsbygd med ökad svensk matproduktion, och vi har arbetet mot näringsläckage. Vi har förbättringar av avloppen hos enskilda till förmån för kommunala avloppssystem och modernisering av befintliga samtidigt som vi har oerhört höga kostnader för de enskilda. Människor får kanske gå från hus och hem för att de inte har råd. De kanske inte kan höja bolånet eftersom de är för gamla eller eftersom deras hus på landsbygden inte är värt tillräckligt mycket.

Vi har intressekonflikter när det gäller transporter till havs för att förbättra luftkvalitet och minska utsläpp. Det stör samtidigt livet i våra hav och försämrar kvaliteten på våra vatten.

Fru talman! Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 9. Det är en fråga där vi ser att det inte finns många intressekonflikter. Det handlar om EU:s vattendirektiv och den svenska implementeringen.

I takt med tekniska framsteg, större befolkning och ökade krav på rening krävs det framöver förnyelse av de svenska reningsverken. Vi behöver få möjlighet att avskilja såväl fler näringsämnen som läkemedelsrester, och reningsverken måste höja sin kapacitet. EU:s vattendirektiv är i dag ett hinder i det här arbetet, och det har fattats domslut som inneburit att reningsverk inte kan byggas i den omfattning som krävs för att möjliggöra effektiv och maximal rening.

Direktivet hindrar i dag investeringar i ny avancerad teknik som kan göra rening av läkemedelsrester möjlig samtidigt som regelverket gynnar mindre effektiva anläggningar. Här är det viktigt att Sverige och regeringen agerar inom ramen för EU-samarbetet för att förändra vattendirektivet så att miljöskyddande verksamheter som avloppsreningsverk och andra miljöåtgärder i samhället alltid ska kunna tillåtas.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 4 under punkt 3.

Sverige är ett land som på alla sätt och vis är präglat av vatten genom de sjöar, hav och vattendrag som gett oss mat, försörjning och våra viktigaste färdvägar genom större delen av vår historia. Att vi över huvud taget står här på Helgeandsholmen och debatterar beror i grund och botten på vikten av att kontrollera vattenvägen som går utanför riksdagens panoramafönster.

Vi är också påverkade av vattnet eftersom Sverige i grunden är ett vattensjukt land. Vi har fullt av myrar, kärr, våtmarker, mossar, gölar och andra vattensamlingar som det svenska språket har ord för. Verkligheten för alla generationer svenskar före vår egen är präglad av hårt arbete för att dika ur, dämma upp, sänka, höja, kontrollera och leda bort vatten. Vatten har varit lika delar resurs och bekymmer.

För oss, fru talman, är situationen en annan. Rent vatten, tillgängligt vatten under perioder med lite nederbörd och livskraftiga marina ekosystem är inte och kommer inte att vara en självklarhet. Tvärtom är det en allt viktigare och mer dyrbar resurs även här i Sverige.

Klimatförändringarna gör att såväl torksomrar och skogsbränder som översvämningar och extrema nederbördsmängder kommer att bli allt vanligare. Detta blir också svårt att hantera i ett land där hanteringen av vatten oftast har inneburit att dika ur och få ut vatten så fort det bara går till hav och stora sjöar. Såväl ur samhällssäkerhetssynpunkt som för biologisk mångfald och jordbruket, liksom för att minska övergödning och marin nedskräpning, är det av stor vikt att få till fler våtmarker, dämmen och lager för vatten i landskapet.

Centerpartiet har därför i budgetsamarbetet försökt att stärka de ekonomiska satsningarna på fler våtmarker. Det är jag stolt och glad över, men ett stort arbete kvarstår, både när det gäller att förbättra möjligheterna att anlägga bevattningsdammar och ta del av medel för att anlägga våtmarker och för att förstärka satsningar med de godaste resultaten, till exempel arbetet med LEVA-samordnare som ser till att vi får ut och genomför åtgärder för fler våtmarker och mer stående vatten i landskapet.

Fru talman! Vattenvården handlar självklart inte bara om att få mer stående vatten på rätt ställen i det svenska landskapet. Minst lika viktigt är att säkra tillgången till rent vatten och att rena det vatten vi använt i industrier och hushåll. En stor utmaning är att det svenska va-systemet är föråldrat. Det är ofta infrastruktur från 50, 60- och 70-talen som är i stort behov av både nyinvesteringar, där vi bygger nytt, och reinvesteringar utöver det befintliga.

Systemet är också satt under en ständigt ökad press på grund av klimatförändringarna. Sakkunniga bedömare uppskattar investeringsbehovet i det svenska va-nätet till runt 20 miljarder per år under 20-talet. I dagsläget projekterar vi för 16 miljarder, men vi bygger bara för 11 miljarder. Vi kan alltså räkna med ungefär en fördubbling i investeringar i de svenska va-näten om vi ska klara av att möta behoven, klimatanpassa och klara miljömålen. Nu hävdar jag inte att någon här i kammaren skulle vara onykter på något vis, men det här är ett investeringsbehov som borde får fler av oss att nyktra till lite och också inse vilken stor politisk vilja som kommer att krävas, detta för en infrastruktur som liksom inte ligger i dagen och därmed inte heller ligger särskilt högt upp i det allmänna medvetandet. Ändå är den helt avgörande för att vårt moderna samhälle ska fungera.

Centerpartiet vill se över möjligheterna att fondera medel inom va-kollektivet för reinvesteringar, men också öppna upp för möjligheten att ta in privata investeringar från till exempel långsiktiga finansiärer som pensionsfonder - som faktiskt är riktigt sugna på att kunna investera långsiktigt i den här typen av projekt. Den möjligheten finns dock inte i dagsläget.

Vi vill också se över möjligheterna att samverka för att kunna samla de ekonomiska musklerna och den kompetens som krävs för att klara av de här projekten, inte bara för att bibehålla standarden utan också för att höja den.

På längre sikt vill vi också, om det är nödvändigt, se över möjligheterna till en form av allmän eller regional vattenavgift. Rent vatten och en fungerande vattenrening, mina vänner, är nämligen inte en resurs som vi kan räkna med, utan det är någonting som vi kommer att behöva investera i.

Det handlar självklart inte heller bara om att klara vattenreningen som den sett ut hittills. Vi vet att vi måste höja standarden för att kunna rena ut läkemedel, hormonstörande ämnen och mikroskräp. Även om det är så att de stora påfrestningarna på till exempel Östersjön kommer från andra utsläppskällor kommer vi att behöva göra vår del om vi ska klara miljömålen. Det räcker inte med att peka på någon annan, utan vi måste både sätta en förväntan på våra grannar och samtidigt klara vårt eget beting. Det jag har talat om i dag, fru talman, handlar bara om att klara av vårt eget beting.

Till detta måste vi inse att va i framtiden inte bara handlar om att rena ut och lagra bort utan faktiskt också om att återanvända gödningsmedel, mullämnen och annat. Om ni inte har tagit intryck av det än kan jag säga att en glosa som jag är säker på att vi alla i den här salen kommer att nämna i talarstolen under nästa mandatperiod är "cirkulärt va", alltså möjligheten att se på det här som en del i ett cirkulärt system där vi inte bara klarar av att återanvända en enda resurs - rent vatten - utan faktiskt också alla de resurser som flödar i va-systemen i dagsläget.

Fru talman! Till sist vill jag också nämna något om de tickande miljöbomber som vi har i det svenska samhället: gamla miljösynder från 1900, 1800- och ibland till och med 1700-talet. Ibland är de små till omfattningen. Det kan handla om gamla marinor, båtuppläggningsplatser eller varv där man först har använt blyhaltig tjära och sedan giftig bottenfärg, något som man fortsatt med in i våra dagar. Detta är små tickande miljöbomber, men när man lägger samman alla innebär de ett stort hot för våra sjöar och vattendrag.

Det kan också handla om riktiga miljöskulder som gifttunnor i Gävlebukten, stridsmedel i Blekingedjupet eller krom från garveriet i Valdemarsvik, där jag själv kommer från. Just garveriet i Valdemarsvik och Valdemarsviken är ett exempel på att det går att ta tag i de här gamla miljöskulderna och göra så gott vi kan för att plocka bort det som är farligt, försöka lagra det på ett bättre sätt och hantera de tickande miljöbomber som finns innan de detonerar och blir nya miljöskador.

Det är viktigt att vi tar både de stora projekten och de små och försöker att reda upp dem. Det kan ibland verka övermäktigt att reda upp de stora, samtidigt som det blir en större vinst när vi gör det. Men vi måste kunna klara av båda delarna.

Fru talman! Den 15 januari överlämnades Miljömålsberedningens betänkande Havet och människan till dåvarande klimat- och miljöminister Isabella Lövin. I sammanfattningen till betänkandet skriver vi: "Miljömålsberedningens ambition har varit att strategin inte ska förstärka målkonflikter utan att snarare integrera och harmonisera målen för olika verksamheter." Jag hoppas innerligen att den intentionen följer utredningen på den fortsatta resan fram till proposition och beslut och inte bara i det betänkandet utan allt inom detta viktiga område som vi nu debatterar.

I vårt arbete i Miljömålsberedningen har stort fokus, av självklara skäl, legat på Östersjön och de utmaningar som finns där. Kristdemokraterna vill att Sverige går i täten för ett gemensamt ansvarstagande för Östersjöns miljö. Östersjön är ett världsunikt bräckvattenhav med ett särskilt ekosystem. Oregelbundna variationer i saltvatteninflödet medför instabila villkor för arterna som finns där, och den långsamma vattenomsättningen gör att gifter och andra kemikalier inte rinner ut ur innanhavet i någon större omfattning utan stannar kvar och anrikas där.

Dessa omständigheter gör att det är motiverat att ta särskilda hänsyn till Östersjöns miljö och djurliv. För att hantera miljöutmaningarna är det nödvändigt med ett nära samarbete mellan kuststaterna. Dessa bör solidariskt finansiera sådana kostnadseffektiva miljöåtgärder som gynnar Östersjöns gemensamma miljö.

Det är mycket viktigt att EU:s ramdirektiv för vatten genomförs i alla Östersjöländer och att Ryssland tydligt involveras i detta arbete. Alla berörda länder bör också intensifiera arbetet med att identifiera och sanera källor till dioxin, kadmium och PCB. Dessa gifter skadar allvarligt Östersjöns djurliv.

Fru talman! För drygt ett år sedan besökte Miljömålsberedningen Helsingfors. Där fick vi då höra hur de investeringar som har gjorts bland annat med hjälp av Nordiska investeringsbanken för att rena floden Neva, som har sitt utlopp vid Sankt Petersburg, har gjort stor skillnad, vilket kunde märkas i vattnen utanför Helsingfors. Det är, fru talman, enligt vårt sätt att se helt korrekta satsningar. Självklart ska vi sopa rent framför egen dörr, men om vi ska nå målen måste vi ta de största utsläppen först. Då är ett samarbete runt Östersjön helt avgörande eftersom vi fortfarande ser många skulder inte minst sedan kommunismens tid i Östeuropa.

Trots att utsläppen av fosfor och kväve till Östersjön nådde sitt maximum omkring 1980 fortsätter innanhavet att plågas av övergödningsproblem. De återkommande algblomningarna sommartid är ett av tecknen på att Östersjön inte mår bra. 15 procent av botten betraktas som död i den bemärkelsen att bara bakterier överlever där. Närmare 30 procent av havsbotten lider av allvarlig syrebrist. Den främsta orsaken är övergödning från avlopp och jordbruk, och den största delen av föroreningarna i Östersjön kommer via floderna.

Inom Östersjöns avrinningsområde lever 90 miljoner människor. Det är viktigt att investeringar i avlopp och utvecklingen av jordbruket kring innanhavet sker med stor hänsyn till miljön. Vi föreslår därför bland annat att ett system med överlåtbara utsläppsrätter för kväve och fosfor bör prövas i Östersjön. Det behövs även ett fortsatt arbete för att minska övergödningen av vattendrag och hav genom ett mera hållbart brukande, bland annat via insatser som Greppa näringen. Hållbara gödningsmetoder behöver utvecklas, inte bara utifrån miljösynpunkt utan även ur självförsörjningssynpunkt.

Fru talman! Utefter de svenska kusterna finns många förlista vrak. Flera av dessa läcker olja, vilket skadar miljön. Flera vrak har också kemiska stridsmedel ombord, vilka utgör ett arbetsmiljöhot mot yrkesfiskarna.

Sedan hör vi ofta från denna talarstol om andra exempel. Det kan vara gifttunnorna i Sundsvallsbukten, som ingen vill kännas vid. För de flesta vrak eller dumpade gifter som utgör potentiella miljöhot är det svårt att identifiera vem som är ansvarig ägare. Det finns för närvarande ingen myndighet i Sverige som har det övergripande ansvaret för läckande vrak.

I en departementsskrivelse från 2015 har man föreslagit lagändringar för att tydliggöra ansvaret, men ännu har de inte resulterat i ny lagstiftning. Det är angeläget att sjölagen ändras så att ansvaret för läckande vrak tydliggörs. I december 2017 utfärdade regeringen en förordning om vrak med kompletterande bestämmelser till sjölagen. Det är positivt men inte tillräckligt eftersom förordningen inte berör äldre vrak utan tydlig ägare.

Fru talman! Kristdemokraterna vill att avloppsreningsverk ska utrustas med avancerade reningsmetoder som klarar av att reducera läkemedelsrester och andra föroreningar som reningsverken i dag inte är kapabla att rena med nuvarande processer. Detta kan exempelvis göras genom pilotprojekt runt om i landet.

Naturvårdsverket fick i december 2015 i uppdrag att i nära dialog med flera myndigheter utreda förutsättningarna för användning av avancerad rening i syfte att avskilja läkemedelsrester från avloppsvatten för att skydda vattenmiljön. Uppdraget redovisades i april 2017. Naturvårdsverket konstaterar i rapporten att det finns ett behov av att införa avancerad rening av läkemedelsrester i avloppsvatten. Sådan rening skulle dessutom medföra rening av andra oönskade ämnen.

Dyra krav ställs i dag på enskilda avloppsägare trots att det finns betydligt mer kostnadseffektiva åtgärder som kan göras. Men det är för staten "gratis" att höja kraven på enskilda eftersom dessa får stå för kostnaden själva. För att nå miljömålen vore det betydligt billigare om skattebetalarna gemensamt finansierade kostnadseffektiva åtgärder, exempelvis strukturkalkning av åkermark. En uppgradering av enskilda avlopp kostar 10 000-25 000 kronor per kilo minskat fosforutsläpp. På många håll där kommunerna med stöd av Havs- och vattenmyndigheten kräver att nya avloppsanläggningar installeras är det tveksamt om det över huvud taget blir någon miljönytta eftersom fosforn stannar i marken innan den når vattendraget. Kostnadseffektiviteten för åtgärder i kommunala avloppsreningsverk ligger omkring 2 000 kronor per kilo fosfor.

Stor kostnadseffektivitet finns för investeringar som förebygger så kallade bräddningar, vilket innebär att reningsverket släpper förbi vattnet utan att rena det. Att investera i nya avlopp kostar 150 000-200 000 kronor för den enskilde. För Sverige som helhet styr reglerna om enskilda avlopp investeringar på tiotals miljarder kronor. Det är därför demokratiskt rimligt att dessa regler blir föremål för politisk prövning utifrån olika mål. I dag handlar det om enskilda kommunala tjänstemän som gör tolkningar av en allmänt hållen lag samt i föreskrifter och allmänna råd på myndighetsnivå. Och i dag är det verksamhetsutövaren som är skyldig att visa att miljöskyddskraven uppfylls. Det vore rimligt om det när det gäller ett enskilt privat hushåll är det offentliga som har bevisbördan för att hushållet orsakar en negativ miljöpåverkan.

I det dagliga livet tänker sig nog inte medborgaren att den privata bostaden utgör en verksamhet. Kristdemokraterna anser därför att det ska införas ett skaderekvisit i va- och miljölagstiftningen, vilket innebär att kommuner och statliga myndigheter måste kunna påvisa att det sker en otillåten miljöpåverkan innan man kräver att den enskilda fastighetsägaren ska genomföra en dyr investering. Det finns dessutom nu en dom från mark- och miljödomstolen i Växjö gällande enskilda avlopp där det framgår att mer ingripande åtgärder än vad som behövs inte får tillgripas. Vidare framgår det att för att ett föreläggande eller ett förbud enligt denna paragraf ska kunna ges krävs att en skada eller olägenhet har konstaterats. Man menar alltså att det ligger på kommunen att påvisa skada eller olägenhet. Den omvända bevisbördan som vi önskar är således på god väg tack vare domstolen även om regeringen tydligt stretar emot vad gäller förtydligande i lagen.

Många ej godkända enskilda avlopp ägs av äldre personer eller andra med små ekonomiska resurser. Investeringen för att installera ett godkänt avlopp kan vara orimligt betungande eller omöjlig att genomföra för dessa fastighetsägare. Vi föreslår därför att statliga lånegarantier till dessa fastighetsägare ska subventioneras. Det är den enskildes avgift för lånegarantin som ska kunna sättas ned.

Jag började med haven och vill avsluta där, fru talman.

Det brukar ofta talas om nedskräpningen i haven och att den absolut största delen kommer från floder i Asien och Afrika. Vi har därför valt att ansluta oss till en reservation från Moderaterna om att regeringen ska verka i FN för ett dekret om att snarast få stopp på den marina nedskräpningen av de tyngst belastade floderna i Asien och Afrika. Jag vill med anledning av detta yrka bifall till reservation nummer 11. Som tidigare har sagts måste vi ta de största utsläppskällorna först. Det är de som gör störst verkan.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till Liberalernas reservation 7 om enskilda avlopp. Självfallet står vi bakom alla våra reservationer.

Jag kommer främst att tala om enskilda avlopp, och i slutet kommer jag att beröra Östersjön och de viktiga havsmiljöfrågorna.

Fru talman! Frågan om enskilda avlopp engagerar många boende. Det är ett område där det behövs mer kunskap i form av nationell rådgivning och ökad tydlighet om lösningar. Varför behövs mer kunskap och nationell rådgivning? Det är grundläggande för vilka lösningar som finns och som kan skapas. Kunskapen påverkar också framtiden.

Fastighetsägare behöver tillgång till kunskap. Men beslutsfattare behöver också tillgång till mer kunskap, inte minst om de senaste rönen, till exempel om markretention.

En utredning redovisades den 28 maj 2018 i betänkandet Vägar till hållbara vattentjänster. Den bereds just nu i Regeringskansliet.

Enligt det betänkande som vi nu debatterar avser regeringen att återkomma med en proposition. Den skulle ha kommit i går.

Utskottet besvarar Liberalernas förslag om enskilda avlopp med att man "välkomnar eventuella förändringar som kan bidra till att förtydliga regelverket för enskilda avlopp och som gör det enklare för fastighetsägare att göra rätt". Utskottets majoritet säger att man i avvaktan på den kommande propositionen lämnar motionen utan åtgärder. Jag hade gärna välkomnat att fler som nu har varit uppe i debatten också hade röstat på och ställt sig bakom Liberalernas förslag i betänkandet.

Fastigheter på landsbygden och glesbygden har många gånger egna avloppslösningar. Det är problematiskt att försörja med kommunalt vatten och avlopp när det handlar om glesa lokaliseringar och långa avstånd. Därför behövs de enskilda avloppen.

Sveriges mest tätbebyggda kommun, Sundbyberg, har 5 819 invånare per kvadratkilometer. Om hela Sverige skulle ha samma befolkningstäthet som Sundbyberg skulle Sverige ha 2,4 miljarder invånare. Arjeplog har den lägsta befolkningstätheten. Där bor 0,2 invånare per kvadratkilometer. Det säger sig självt att när Sverige ser så olika ut ställs det stora krav på de lösningar vi skapar för fastighetsägarna på olika håll i Sverige. Det är dyrt att dra fram kommunalt va. Ändå har många fastighetsägare ordnat alldeles utomordentliga lösningar utifrån omständigheterna.

Om lösningen med små avlopp och enskilda avlopp fungerar, varför ska den bytas till kommunal anslutning? Det är en fråga som engagerar väldigt många fastighetsägare. Dessutom är det, som många har varit inne på i debatten, svårt att finansiera kommunal anslutning om fastighetsvärdena är låga, oavsett om det kanske gör att värdet ökar lite. Många upplever också att det är svårt att få lån för att göra investeringen.

Lokala lösningar ska självfallet vara välfungerande och tillräckliga för att omhänderta avloppsvattnet lokalt på ett korrekt sätt som begränsar utsläppen av näringsämnen i den lokala vattenmiljön. De krav som ställs på små avlopp måste vara rimliga i förhållande till nyttan för hälsan och miljön. Förutsättningarna och de problem som avloppen för med sig skiljer sig åt för olika fastigheter. Kraven får inte leda till orimliga kostnader i förhållande till nyttan.

Många fastighetsägare kan känna stor oro för vilka skyldigheter de har, även när fastighetsägarna gör sitt yttersta för att anlägga lösningar som ska uppfylla alla krav. De vill ju ha goda lösningar. Det handlar om deras egen livsmiljö.

I dag finns det de som känner att de har kommit i kläm i vårt system. Det är fastighetsägare som inte vet hur de ska kunna påverka sin situation. Det är ju fastighetsägaren som får stå för konsekvenserna av myndighetsbesluten.

Fru talman! Krav såväl som tekniska möjligheter förändras över tid. Det är fastighetsägaren som ska visa att anläggningen är rätt placerad, att den renar tillräckligt, att den inte stör vattentäkter, att den sköts och underhålls på rätt sätt och att den fungerar som avsett under driften. Av Havs- och vattenmyndighetens vägledning framgår dock att det inte går att ställa obegränsade krav på den fastighetsägare som har ett enskilt avlopp, vilket fastighetsägare kan uppleva. Även innan kommunen ställer krav på utredning ska proportionalitetsregeln beaktas. Fastighetsägaren har ansvaret för sitt avlopp, men samtidigt måste kostnaderna vara rimliga i förhållande till nyttan.

Statens roll bör vara att underlätta för enskilda fastighetsägare, ofta ägare av småhus och fritidsfastigheter, att göra rätt. Det behövs nationell rådgivning som den som avser att vidta åtgärder för sitt avlopp ska kunna vända sig till och få råd. Rådgivning gör det enklare för fastighetsägare att göra rätt. Man kan också studera hur andra länder, inte minst grannlandet Finland, har hanterat samma utmaningar.

När det gäller lösningarna och konsekvenserna bör man beakta de särskilda förutsättningarna för boende och företag på landsbygden och i glesbygd. Det är ju klart att utmaningarna i en tätbebyggd kommun som Sundbyberg är av en annan art, vilket också tidigare talare har varit inne på. Där är det tätheten och nyproduktionen som ökar belastningen på systemet. Men för att människor ska kunna bo i hela landet, även i landsbygd och glesbygd, måste våra system och beslut beakta deras verklighet.

Fru talman! Jag väntar med stort intresse på svaret på den skriftliga fråga som jag har ställt till miljö- och klimatminister Per Bolund om just enskilda avlopp. Jag hade hoppats att det skulle ha kommit fram till den här debatten. Men det finns all anledning att återkomma. Frågan berör väldigt många människor.

Fru talman! Jag ska avsluta med att tala om Östersjöns stora miljöproblem. Döda havsbottnar saknar syre, vilket innebär att miljön blir obeboelig för havets djur. Övergödningen i Östersjön skapar stora algblomningar. Det ger stora mängder alger som sjunker till havsbotten när de dör och förbrukar syre under nedbrytningsprocessen.

Våra insatser för att skapa förutsättningar för ett renare Östersjön är alldeles nödvändiga. Det kräver också politiskt engagemang och politiska beslut. Liberalerna vill gärna fokusera på forskning inriktad på att hitta lösningar för att syresätta döda havsbottnar. Det arbetet behöver fortsätta och göras tillsammans med andra inom EU, för att vi ska få ett renare Östersjön.

Fru talman! Inledningsvis har jag ett meddelande om att miljö- och jordbruksutskottets förste vice ordförande Maria Gardfjell från Miljöpartiet inte är här för att delta i denna debatt. Det beror på läget i samhället och på att hon vill minimera resandet.

Fru talman! En god minnesregel är att vi överlever i tre veckor utan mat, i tre timmar utan skydd mot naturens krafter, i tre minuter utan syre och i tre dagar utan vatten. I dag talar vi här i kammaren om vårt vatten då vi behandlar miljö- och jordbruksutskottets betänkande 11 om vattenvård.

Det är viktigt att vi värnar luft, mark och vatten som en helhet, eftersom föroreningarna förr eller senare hamnar i vattnets kretslopp. Av Sveriges 16 miljökvalitetsmål handlar hälften på ett eller annat sätt om vårt vatten. Även här i Sverige påminns vi tyvärr emellanåt om skörheten i kretsloppen då gifter hittas i vårt vatten eller när vi ställs inför risken för torka och vattenbrist.

Bättre miljö, renare vatten och hav och en ambitiös klimatomställning som alla i hela landet kan vara med på är en självklarhet för oss socialdemokrater.

Vi socialdemokrater vill att våra hav och sjöar ska klaras från försurning. Vi vill att gifter och plast inte ska spridas i havet. Vi vill se att vårt rena dricksvatten får ett ökat skydd. Vi vill se fortsatta kraftfulla åtgärder mot övergödning och bottendöd. Vi vill ta fram nya metoder för att minska läkemedelsresterna i avloppsvatten.

Det är därför bra att vår socialdemokratiskt ledda regering inför i år ökade anslagen för åtgärder för havs- och vattenmiljö med 105 miljoner kronor, vilket beräknas öka med 100 miljoner kronor nästa år.

Det är därför bra att återskapandet av våtmarker och återvätning av dikade torvmarker fortgår. Detta bidrar till många stora positiva effekter när det gäller både klimatet, biologisk mångfald, minskad övergödning, balanserade vattenflöden och tillskott till vårt grundvatten. Regeringen ökade därför inför i år satsningarna på åtgärder för värdefull natur med 350 miljoner kronor, och detta beräknas öka med 325 miljoner kronor nästa år och 100 miljoner kronor 2023.

Uppgradering av våra avloppsreningsverk så att de kan ta hand om läkemedel och andra svårnedbrytbara ämnen är bra. Satsningen på avancerad rening förstärks med ytterligare 75 miljoner kronor i år och nästa år.

Fru talman! Miljögifter från förorenade områden kan spridas vidare i hav och vatten och utgöra ett hot mot vårt dricksvatten. Längs Sveriges kust finns också hundratals vrak som innehåller miljöfarliga ämnen, varav ett trettiotal utgör en akut miljöfara och riskerar att läcka. Förorenade områden och miljöfarliga vrak riskerar att hota människors hälsa, den biologiska mångfalden samt havs- och vattenmiljön.

Förorenade områden och sediment ska saneras och de mest akut miljöfarliga vraken hanteras. Den socialdemokratiskt ledda regeringen gör därför en satsning på 350 miljoner kronor 2021 för att öka takten i arbetet med sanering av de mest förorenade miljöskulderna på land, i hav och i vatten. Det här är bra.

Januariavtalet och fyrpartiuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet innehåller också flera punkter som berör vatten på ett eller annat sätt. Det handlar om kemikalier, grön teknik och cirkulär ekonomi.

Januariavtalets punkt om hur spridningen av mikroplaster ska förhindras bör även nämnas. Detta ska bland annat ske genom förbud mot mikroplaster i fler produkter och minimerande av onödiga plastartiklar. Flera förslag och resultat har redan redovisats, och arbetet fortgår. Detta arbete engagerar också fler och fler, och fler universitet och myndigheter är, som man brukar säga, på bollen.

Det är därför även bra att regeringen i den forskningspolitiska propositionen aviserade ett uppdrag till Formas att genomföra ett 10-årigt nationellt forskningsprogram om hav och vatten. Här satsas bland annat 210 miljoner kronor de närmaste fyra åren. Det är grundläggande och av stor vikt att det finns korrekta och tillförlitliga data och kunskap för att kunna vidta relevanta och effektiva åtgärder. Vi vet nämligen att om bestämmelser och regler ska ändras med effekt behövs vetenskapliga underlag, tilltro till upprättade processer, samråd med andra medlemsländer och ofta beslut i EU. Det är en praxis och en ordning som har gagnat oss och som vi i fortsättningen ska värna.

Fru talman! Angående vårt vatten och EU vet vi att vatten är gränsöverskridande, och gemensamma utmaningar löser vi bäst tillsammans. Som socialdemokrat vill jag att EU ska ta en ledarroll i världen med en ambitiös klimat- och miljöpolitik, vilket även gäller vårt vatten. Här kan och ska Sverige ta ledarrollen inom EU.

Fru talman! Vi har länge tagit friska vatten och hav för givet. Jag och vi socialdemokrater jobbar hårt för friska vatten och hav, för våra barn och barnbarn. Vi vill se stabila kretslopp för vatten och en stabil dricksvattenkedja från grundvatten till tappkran även i framtiden.

Vi klarar oss, fru talman, i tre dagar utan vatten, i tre veckor utan mat men bara i tre sekunder utan hopp. Det finns hopp.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Tack, Markus Selin, för ett intressant anförande! Jag tror inte att Markus Selin missade en enda positiv punkt som kan tas upp när det gäller vatten. Jag tror att alla kan skriva under på att vi vill ha en fantastisk havsmiljö och rent dricksvatten, och det har vi andra också talat om i talarstolen.

Men något som Markus Selin undviker att svara på är hur man ska göra. Markus Selin återkommer till en budget, och den handlar om 105 miljoner ytterligare jämfört med förra året. Med detta skulle man göra allt. Men jag skulle vilja uppmärksamma Markus Selin på att det som står i budgetpropositionen om dessa pengar handlar om att de ska gå till att korrigera de nya moderna miljövillkoren för vattenkraft. Markus Selin skakar på huvudet, fru talman, men jag har papperet från budgetpropositionen här och kan visa det för Markus Selin.

Vi är överens om att vi bör öka takten i saneringsarbetet. Därför tycker jag ändå att vi bör ställa frågan. Något som har nämnts i debatten är nämligen gifttunnor fyllda med kvicksilver - 23 000 gifttunnor, varav man har bärgat 3 600. Markus Selin är civilingenjör och borde känna till att metalliskt kvicksilver kan övergå i organisk fas och metyleras och på det viset gå högt upp i näringsväven.

Hur kan ni, Markus Selin, tillåta att detta får fortgå? Denna fråga har varit uppe under hela mandatperioden, men ingenting har gjorts.

Fru talman! Jag tackar Betty Malmberg för hennes engagerade replikinledande. Vi socialdemokrater har knappast, försynt sagt, något att skämmas över i detta läge. Vi socialdemokrater sätter mål och tillsätter medel.

Om ledamoten Betty Malmberg försöker få denna debatt om vårt vatten att handla om vattenkraft och påstå att det är dit medlen går är detta helt fel. Precis som jag nämnde i mitt inledande anförande tillsätter regeringen bara i år 105 miljoner kronor för åtgärder för havs- och vattenmiljön. För åtgärder för värdefull natur, alltså egentligen våtmark, som i sin tur hjälper vårt grundvatten och vår havs- och miljöställning, tillsätts 350 miljoner kronor. Och, som vi sa, för miljögifter, sediment och liknande, vilket har varit uppe tidigare i våra anföranden, och alla dessa vrak tillsätts 350 miljoner kronor. För avancerad rening i våra kommande avloppsreningsverk tillsätts 75 miljoner kronor.

Och regeringen har, precis som Betty Malmberg tacksamt lyfte i sitt inledande anförande, lagt fram en forskningspolitisk proposition som sträcker sig tio år framåt i tiden, inriktad på hav och vatten. Där tillsätts 210 miljoner kronor för de fyra första åren. Inget av detta handlar om vattenkraft, Betty Malmberg. Det är reell politik och satsning.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag är ledsen att göra Markus Selin besviken, men fakta är att läsa i budgetpropositionen för 2021. Jag kan överlämna den till Markus Selin efteråt. Pengarna är anslagna för att modernisera miljövillkoren för vattenkraften.

Markus Selin talar gärna budget. Han talar mycket om pengar, och helst ska man ju vara den som satsar mest. Men den här gången, Markus Selin, är det väl ändå Moderaterna som satsar mest pengar på havsmiljön. Det hoppas jag att vi kan vara överens om, eller behöver jag lämna över papper på det också?

Vi satsar faktiskt 250 miljoner på vatten under tre års tid. Det gör vi därför att detta är en så angelägen fråga för oss, för livet, för kommande generationer och för alla ekosystem som kan finnas.

Det är också viktigt att man till exempel ska ha möjlighet att bärga gifttunnorna, så att vi inte får metylkvicksilver som vandrar upp i näringsväven och kanske kan förstöra havsörnarnas chans att lägga ägg. Den möjligheten finns, men Markus Selin undviker att prata om den.

En annan fråga som jag skulle vilja ta upp här handlar om återvätning av dikade torvmarker. I dag finns det faktiskt torvutvinning i de här markerna - torv som går åt till 380 000 skogsplantor. Då går det inte att återväta alltihop. Det kan finnas andra finesser att göra innan man återställer torvmakterna. Har ni tänkt på det?

Fru talman! Jag tackar Betty Malmberg för kloka och rappa frågor och svar.

En sak ska jag ge Betty Malmberg, och det är att det är första gången på mycket lång tid som Moderaterna matchar den socialdemokratiskt ledda regeringens budgetar när det gäller utgiftsområde 20 i allmänhet och även Moderaternas syn på vatten och hav. Det är bra.

Tillbaka till rökridåerna, efter att ha varit lite tacksam mot Moderaterna, fru talman. Återigen: Den socialdemokratiska regeringen har lagt 105 miljoner kronor på havs- och vattenmiljö, 350 miljoner kronor på värdefull natur och våtmark, 75 miljoner kronor på avancerad rening och 350 miljoner kronor på saneringsarbete.

Jag ska påminna Betty Malmberg om att det fanns någonting att ta igen även inför budgetpropositionsåret 2021. Det lades nämligen fram en budget här i kammaren som ibland kallades för en servettskiss. Det var budgetpropositionen för 2019, som bifölls här av bland andra moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater. Det var ett dråpslag mot svensk havs- och vattenpolitik. Om Betty Malmberg får tillfälle någon annan gång här i kammaren kan hon eller andra moderater förklara hur ni tänkte då.

Fru talman! Ja, Markus Selin, jag delar helt uppfattningen att det finns oerhört fina satsningar som görs inom januarisamarbetet: våtmarkssatsningarna, satsningarna på rening av vattnet, en strategi för att se över läkemedelsrester och mycket annat. Jag tycker att det är ett fantastiskt arbete som förhoppningsvis kommer att ge stora resultat, inte bara ur miljösynpunkt utan även ur klimatsynpunkt.

En fråga som jag tog upp i mitt anförande handlar väldigt mycket om ett annat perspektiv på våra vattensystem och avloppssystem. Det handlar egentligen om den lilla människans situation när vi politiker försöker göra världen så mycket bättre. Vi använder ofta systemtänk, därför att vi behöver de här systemen för att det ska fungera. Men ibland är det så att fastighetsägare inte riktigt passar in i vårt systemtänk.

Med tanke på att propositionen inte har kommit om enskilda avlopp och om vattentjänsterna, vilken ska bringa någon form av klarhet i de här frågorna, undrar jag hur Markus Selin ser på förhållandet att vi har de storskaliga lösningarna som passar för tätorterna men inga lösningar för människor som bor på landsbygd och i glesbygd. Även i Stockholmsregionen har vi landsbygd och glesbygd.

Med tanke på det som vi nu har hört om kostnaden för att investera, ungefär 23 miljarder på årsbasis, undrar jag hur Markus Selin och Socialdemokraterna ser på åtgärder som underlättar för fastighetsägare som har små, enskilda avlopp att få en lösning som fungerar för både dem och för samhället i stort.

Fru talman! Tack, Nina Lundström, för bra frågor!

Om man som fastighetsägare bor i det som vi skulle kunna kalla för svensk glesbygd eller där fastighetsvärdet är ganska lågt blir en investering i ett enskilt avlopp en stor del av hela fastighetens värde. Jag har full respekt för alla som befinner sig i den eventuella situationen.

Precis som Nina Lundström lyfte fram är det en budgetproposition på väg. Den skulle ha kommit i dagarna, men jag kan inte säga exakt vilket datum den kommer. Den kommer efter en ganska omfattande och enligt min mening väldigt välskriven utredning som heter, som Nina sa, Vägar till hållbara vattentjänster. Den lyfter fram många bra exempel på vad som komma skall.

Jag vill inte förekomma budgetpropositionen men vill ändå påminna om alla de av riksdagen 16 fastställda miljökvalitetsmålen. Det är en målkonflikt om vi ska nå målet Ingen övergödning samtidigt som vi har enskilda avlopp. Inte alla men en del av alla dessa låt oss säga 150 000 enskilda avlopp läcker för mycket näringsämnen ut där vi inte vill ha dem. Därför blir det ett problem att nå målet Ingen övergödning, som är ett av 16 miljökvalitetsmål, utan att dessa enskilda avlopp åtgärdas, helt enkelt.

Fru talman! Det centrala här tycker jag är frågan om avloppen är godkända ur miljösynpunkt eller inte. Det borde vara den absolut viktigaste frågan, oavsett vilken typ av lösningar vi skapar.

Jag bor i en kommun som är exceptionellt tätbebyggd. Där är det en annan typ av utmaningar med tanke på stora regnmängder och en hög belastning på gamla avloppssystem. Icke förty kan jag också ha en stor respekt för dem som kämpar med sin tillvaro i landsbygd och glesbygd. Att kunna få till stånd kommunalt va överallt tror jag är en väldigt stor utmaning, även om jag är den första att säga att jag naturligtvis tycker att det vore bra.

Om vi ska försöka hitta andra typer av lösningar är jag mån om att fundera på hur vi som beslutsfattare kan bidra till att dessa lösningar kommer fram. Som jag tog upp handlar det om kunskap om den nationella rådgivningen och vart en fastighetsägare ska vända sig för att få opartisk kunskap om vad som är godkänt.

Det andra är: Om en lösning av något skäl underkänns för att den inte fungerar, vem är det då som ska ha bevisbördan för att det inte fungerar?

Det tredje är den nya kunskapen, som några talare också har varit inne på. Hur får vi beslutsfattare god kunskap om hur det egentligen förhåller sig sett till miljöbelastningen, exempelvis i frågan om markretention och mycket annat?

Vad jag far efter är att försöka hitta ett system som gör att man oavsett var man bor i landet ska få goda förutsättningar att bidra i miljöarbetet men också få rimliga lösningar. Det är egentligen den frågan som jag tycker att det är viktigt att få svar på.

Hur ser Markus Selin på frågan om kunskap? Det är ju steg ett.

Fru talman! Jag tackar Nina Lundström för bra inlägg och frågor.

Jag börjar där Nina Lundström slutade. I utredningen om hållbara vattentjänster lyfts just kunskapen tydligt upp. Det handlar till exempel om bättre avloppsrådgivning till fastighetsägare. Det är en stor del i detta. Vilka val kan man göra när man ska byta, justera och så vidare.

Jag gillar Nina Lundströms ansats, för som Nina Lundström lyfte fram finns det gott om tekniska lösningar. Vi har en palett av olika lösningar. Det är därför svårt att ge ett svar på en enskild lösning i detta.

Återigen: Propositionen kommer eventuellt i dagarna. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Låt mig lyfta fram något som ännu inte kommit fram i replikskiftet. Alla fastigheter blir inte lågvärderade av detta. En investering kan öka värdet på hela fastigheten. Det kan lätt låta i debatten som att detta blir en börda för en stor massa, men en ganska stor del av fastighetsägarna gör en sjyst uppdatering och investering och därmed ökar värdet på hela fastigheten.

Fru talman! I känd stil stod Markus Selin i talarstolen och skröt över regeringens satsningar. Den stilen har jag lärt mig att känna igen efter de två och ett halvt åren vi har suttit i samma utskott.

Men det ämne som enligt min uppfattning har tagit upp mest talartid här i kväll berörde Markus Selin inte i någon högre grad i sitt anförande, nämligen det som kollegan Nina Lindström nyligen var uppe och debatterade, de enskilda avloppen.

När detta har diskuterats har regeringen gömt sig bakom utredningen om hållbara vattentjänster och att en proposition är på väg. Men Socialdemokraterna måste väl ha en egen åsikt i frågan, tänker jag, och den hade varit lite intressant att höra.

Som det är nu har många enskilda kommunala tjänstemän stor makt och kan tyvärr ställa till det enormt för fastighetsägare i dessa frågor. Och i den dom jag refererade till säger mark- och miljödomstolen att det nu är upp till kommunerna.

Kan Socialdemokraterna och regeringen tänka sig att förtydliga lagen i så fall? Även om mark- och miljödomstolen har sagt så står det klart att man inte alltid har dömt så tidigare. Kan regeringen tänka sig att tydliggöra detta i kommande lag?

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för frågan.

Jag kan inte svara på en enskild fråga om ett enskilt fall. Men det är intressant, och precis som jag och ledamoten Nina Lundström var inne på tidigare om enskilda avlopp kan jag inte så mycket mer än upprepa vad som försiggår ute i Sverige.

Vi har 16 miljökvalitetsmål som är fastställda i riksdagen. Hälften av dem handlar om vårt vatten, och ett av dem är Ingen övergödning. Vi vet att det finns ungefär 150 000 enskilda avlopp runt om i Sverige, och en del av dem läcker. Vi måste komma åt onödigt näringsläckage, för annars kommer vi inte att nå de mål som är satta av riksdagen.

Fru talman! Jag är helt enig med Markus Selin om att de avlopp som läcker och är skadliga måste åtgärdas. Men i dag görs detta schablonmässigt, och bland annat skyller man på ålder. Men domen visar att det kan man inte längre göra. Bara för att trekammarbrunnen är från 1972 ska den förbättras, och det spelar ingen roll om den fortfarande är fullt fungerande och utan näringsläckage.

Detta ställer till stora bekymmer på landsbygden, och som jag sa i mitt anförande kan det kosta uppemot 200 000 för en enskild markägare att ta hand om detta. Tyvärr har vi exempel på där gamla människor har varit tvungna att flytta från sitt hem eftersom de inte har råd att bättra på avloppet. Vi vill möjliggöra för dem som saknar medel att kunna bo kvar.

Socialdemokraterna brukar slå sig för bröstet när det gäller solidaritet. Finns den solidariteten även för dessa mindre bemedlade på landsbygden som har ett enskilt avlopp som är utdömt?

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för den eventuella fråga jag snappade upp.

Återigen: Hälften av våra 16 fastställda miljökvalitetsmål handlar om vatten. Ett av dem är Ingen övergödning.

Vi har en tydlig målkonflikt i detta. Vi måste stoppa onödigt läckage från enskilda avlopp, och en proposition är som sagt på gång.

Fru talman! Jag kan inte sluta fundera på hur Kristdemokraterna egentligen resonerar. Jag har full respekt för vurmen för enskilda avlopp, för det är en viktig fråga. Men Kristdemokraterna vill lägga ned Havs- och vattenmyndigheten med argumentet att man inte hanterar enskilda avlopp.

När vi precis har gått in i det av FN utlysta decenniet för havs- och vattenforskning vill Kristdemokraterna lägga ned Havs- och vattenmyndigheten, som instiftades av bland andra Kristdemokraterna för nio år sedan. Man ger det inte en andra chans, utan det är pang bom.

Nästa gång vi möts i kammaren vill jag gärna höra hur Kristdemokraterna resonerar kring att lägga ned en hel myndighet på grund av att man inte kan lösa frågan om enskilda avlopp.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)