Allmänpolitisk debatt

Herr ålderspresident! I Rädda Barnens rapport På marginalen - vardagen bakom barnfattigdomsstatistiken från 2013 får Klara, 16 år, frågan: Vad vill Du säga till dem som inte tror att det finns fattiga barn i Sverige? Klara svarar: "De vet ju inte hur jag mår och hur jag har det. Om de inte tror mig så skulle jag önska att de kom och bodde med oss tre veckor. Bara för att se hur vi har det. Se hur vi bor, ställ frågor till mig och mamma om hur mycket pengar vi får, följ med oss när vi handlar. Och framför allt se vad vi gör med pengarna när vi faktiskt har några." Det finns de som ägnar stort engagemang åt att negligera och förminska det faktum att många barn och ungdomar lever i ekonomisk utsatthet. Man säger att det inte finns någon absolut barnfattigdom, att problemet är överdrivet och att Sverige relativt sett är rikt. Vi socialdemokrater tillhör inte dem. Vi ser er. Vi förstår hur ni har det, och vi tycker inte att det är okej. Vi vill förändra er situation. Herr ålderspresident! En borgerlig majoritet har i riksdagen röstat för Maria Larssons och regeringens propositioner om kraftigt sänkta skatter för människor med jobb och god ekonomi. För låginkomsttagare, arbetssökande och sjukskrivna levereras piskor, åtstramningar och sämre ekonomi. Många med mig undrar om ni inte ser konsekvenserna eller om ni inte bryr er. En sak är säker: Om detta kommer vi inte att bli överens. Herr ålderspresident! Barnfattigdom är inte bara en fråga om ekonomi. Det handlar om att mina, era och alla andras barn helt enkelt ska ha rätten och möjligheten att utvecklas till trygga individer med självförtroende, drömmar och ambitioner. Jag önskar så att alla barn ska våga drömma, med förhoppningen att det inte bara är en ouppnåelig dröm utan en dröm som i ett jämlikt samhälle, med egna ansträngningar och vuxnas kunskaper och stöd, en dag kan bli verklighet. Det är alla barns rätt om vi menar allvar med alla barns lika värde. Hur får då barn den bästa starten i livet? Kärleksfulla föräldrar är det självklart svårt, rent av omöjligt, att klara sig utan, liksom riktiga vänner. Men likväl måste vi känna ett gemensamt ansvar att från samhällets sida försöka ge varje barn de bästa förutsättningarna oavsett var de föds, vilka som är deras föräldrar och vilka ekonomiska förutsättningar som finns i familjen. Det är med stolthet jag ser tillbaka på förskolans oerhört framgångsrika resa från exklusiv barnpassning för ett fåtal till pedagogisk verksamhet för alla. Det är med glädje och än mer stolthet jag konstaterar att Socialdemokraterna fortsätter att ha ambitioner för morgondagens förskolebarn och deras föräldrar. Det är faktiskt trist att konstatera att inga avgörande steg har tagits under många borgerliga år för att göra förskolan mer likvärdig. Inte heller har några medel anslagits till mer personal, mindre grupper eller för att avskaffa den diskriminering det innebär att begränsa vistelsen för barn till arbetslösa, sjukskrivna eller föräldralediga till 15 timmar i veckan. Förskolans kompensatoriska roll och utbildningens betydelse för att man ska kunna göra en klassresa kan inte nog betonas. Förskolans kompensatoriska roll kan vara de lagade målen näringsriktig mat varje dag. Förskolans kompensatoriska roll kan innebära trygghet - den trygghet som borde finnas i hemmet, men som på grund av alkohol, droger och misshandel har vänts till motsatsen. Förskolans kompensatoriska roll kan vara sociala relationer med andra vuxna och pedagogisk stimulans som saknas eller inte orkas med i hemmet när familjen drabbas av ekonomiska problem och arbetslöshet. Den kompensatoriska rollen finns tydligt även i skolan med bland annat trygga vuxenförebilder och ett särskilt stöd för att alla ska nå kunskapsmålen. Det finns helt enkelt inget som är effektivare än en lyckad skolgång när det gäller att hamna rätt i livet och slippa utanförskap och arbetslöshet. Herr ålderspresident! Det som sker innanför hemmets väggar och drabbar föräldrar och familj påverkar också barnet. Det gäller lycka och glädje, sorger och bekymmer. Därför blir i praktiken också barn arbetslösa, sjuka och fyllda av ängslan och oro. Därför slår regeringens misslyckade jobbpolitik stenhårt mot barns och ungas uppväxtvillkor. Bakom en fördubblad långtidsarbetslöshet, en misslyckad arbetsmarknadspolitik och en fortsatt minskning av antalet högskoleplatser finns hundratusentals barn med en vuxenförebild som samhället sviker. Bakom allt fler i fas 3, en a-kassa i europeisk bottennivå och en sjukersättning som sätter en bortre gräns för sjukdom finns barn och unga som känner konsekvenserna in på bara skinnet. Herr ålderspresident! Ser regeringen att ojämlikheten ökar, att långtidsarbetslösheten biter sig fast och att kostnaderna för försörjningsstödet stiger? Hur kan de då dra slutsatsen att skatterna för dem som redan har jobb bör sänkas med över 100 miljarder och några tusenlappar delas ut mot uppvisande av kvitto till de barn som, trots att familjen har försörjningsstöd, vill spela fotboll, gå på musikskola eller dansa? Jag finner inte ord.

Herr ålderspresident! Jag delar helt Lena Hallengrens uppfattning att det är ett stort bekymmer att det i Sverige finns ett antal barn som växer upp under ekonomiskt mycket knappa omständigheter. Vi kan säkert diskutera statistiken och om det handlar om 150 000, 200 000 eller 250 000 barn, men det viktiga för mig är att så länge det finns ett enda barn som växer upp under dessa omständigheter är det ett för mycket. Det jag inte kan förstå i Lena Hallengrens politik är hur man sedan med närmast kirurgisk precision föreslår ett antal skattehöjningar som enbart kommer att innebära att fler barn växer upp i fattigdom. Det handlar om att fördubbla eller kanske tredubbla arbetsgivaravgiften för ungdomar. Det handlar om att dra tillbaka sänkningen av restaurangmomsen. Det handlar om att ge sig på de förändringar som har öppnat för RUT-avdrag. Vi har i dag 200 000 fler i sysselsättning än vi hade 2006. Det innebär ett antal barn som i dag inte behöver vara fattiga.

Herr ålderspresident! Jag tycker att Anders W Jonssons inlägg kunde passa bra i en skattepolitisk debatt. Du rabblar upp eventuella skattehöjningar och att de skulle slå omedelbart mot just barnfattigdom. Det kan vi säkert ha en längre debatt om. Fakta kvarstår. Under sju års tid har Anders W Jonsson ingått i den majoritet som har sett till att skapa villkor som har bidragit till att ojämlikheten i landet ökar. Allt fler blir allt fattigare, och allt fler blir allt rikare. Skillnaderna i landet ökar. De som blir fattigare har ofta barn, som då inte har samma förutsättningar som alla andra barn. Frågan är: Hur kan 100 miljarder i skattesänkningar för dem som redan har jobb bidra till minskad barnfattigdom? Det tycker jag är en fråga som Anders W Jonsson ska svara på.

Herr ålderspresident! Vi är helt överens om att det är ett problem att barn växer upp under fattiga omständigheter. Men sedan ger sig Lena Hallengren och Socialdemokraterna på att konsekvent genomföra en politik som skulle innebära fler arbetslösa. Ett antal av dem som med Socialdemokraternas politik kommer att gå från arbete till arbetslöshet är just ensamstående mammor och invandrade föräldrar. Jag tycker inte att er politik hänger ihop. Å ena sidan hatar ni barnfattigdom, å andra sidan står ni för en politik som leder till ökad barnfattigdom.

Herr ålderspresident! Fler utbildningsplatser på högskolor och universitet, ingen fas 3, heltidstjänster i välfärden - det är insatser som jag är alldeles övertygad om kommer att bidra till motsatsen till vad Anders W Jonsson beskriver, nämligen att fler kommer att få ett arbete att gå till. Det är insatser i våra trygghetssystem som innebär att man faktiskt kan leva på den ersättning man får. Höjda barnbidrag är också någonting som kommer den här gruppen till del. Den som sänker skatten med 100 miljarder är den som ska svara på frågan om hur man egentligen använder våra gemensamma resurser.

Herr ålderspresident! Det första jag vill säga är: För Vänsterpartiet är det en självklarhet att barnkonventionen ska bli svensk lag. Det skulle stärka barns ställning och rättigheter. Väldigt många barn har det bra i vårt land. De växer upp i en trygg familj. De går i en förskola som är till för barnens skull och i en skola som i de allra flesta fall ger en bra start i livet. Det är i stort sett gratis sjukvård och tandvård. Barnagan är borttagen sedan länge. Vi har en barnombudsman som bevakar barns rättigheter. Men samtidigt finns det brister som är allvarliga och som oroar mig mycket. Lena Hallengren var tidigare inne på något som oroar mig mest, nämligen att ojämlikheten ökar i Sverige, att klyftorna ökar. När allt fler föräldrar får svårare att klara sig och blir fattiga drabbar det direkt barnen. Mellan 2006 och 2011 fick den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning 79 000 mer om året att röra sig med medan den fattigaste tiondelen fick det sämre. Det här är en politik som går rakt emot Vänsterpartiets politik. När vi sedan ser att den grupp som långvarigt har låg ekonomisk standard ökar rejält - där är det väldigt många ensamstående föräldrar - känns det alldeles fel utifrån att alla barn ska ha det bra här i Sverige. Vänsterpartiet står för en annan politik. I stället för att sänka skatterna för dem som redan har det bra vill vi ha minskade klyftor och satsningar på jobb och trygghetssystemen. Det handlar om att kunna satsa på förskola och skola. När det gäller de ensamstående föräldrarna finns det något som är lätt att göra. Det är att höja underhållsbidraget, som i stort sett stått stilla i 20 år, värdesäkra det. Vi vill höja det med 400 kronor i månaden för barn under 13 år och 600 kronor för barn över 13 år. Och vi vill se till att ensamstående mammor kan ta de jobb som finns genom att det finns barnomsorg på obekväm tid. Där går vi också in med stimulanspengar. Jag förstår inte varför inte alla barn med föräldrar som lever på försörjningsstöd ska ha möjlighet att göra något meningsfullt på fritiden, varför det ska gälla barn från, tror jag, fjärde till nionde klass i den så kallade fritidspengen. För Vänsterpartiet är det självklart att höja försörjningsstödet för varje barn med 300 kronor i månaden. Man ska inte heller behöva gå till socialkontoret för att ens barn behöver glasögon eller för att barnet har fått mediciner när det besökte läkaren. Det ska vara gratis för barn. Det har vi med i vår budget. Vi kan prioritera. Det ska vara gratis läkemedel för barn och gratis glasögon för barn. En kulturskola bör naturligtvis alla barn kunna delta i. På sikt bör den bli gratis - det ska inte bara vara barn som har råd som kan vara med i kulturskolan. Därför sätter vi nu en maxtaxa på 300 kronor per termin. Förskolan måste utvecklas. Förskolan är bra på många sätt, men en del barn ställs utanför. Vi tycker att arbetslösas barn ska ha rätt till 30 timmars förskola. Bland dem finns en del barn som behöver förskolan allra mest. Men förskolan har i dag fått alltför många barn och alltför stora barngrupper. Vi vill minska grupperna. Och genom att satsa på välfärd i stället för skattesänkningar för dem som har det bäst kan vi avsätta pengar till att göra barngrupperna i förskolan mindre. Vi kan också satsa så att vi faktiskt får fler fritidspedagoger på fritis. Man kan se på vad som har hänt med fritis, som kan vara ett så viktigt stöd och en så viktig arena efter skolan för ungar vars föräldrar jobbar. Plötsligt består grupperna av 40 barn och två fritidspedagoger. Vad skulle det inte kunna vara med ett mindre antal barn och med fler fritidspedagoger? Vad skulle man inte kunna göra för att stötta många barn? Skolan behöver vi också satsa på. Vi behöver satsa speciellt på en del skolor och de barn som inte klarar skolan i dag. Vi öronmärker 1 miljard till just de skolorna och de eleverna. Men vi vill därutöver satsa på 6 000 fler lärare i skolan. Det skulle göra skillnad för många barn. Det här är alltså en helt annan politik. En utgångspunkt för oss är att barn är vårt gemensamma ansvar, och det gäller alla barn. Inga barn ska ställas utanför. Därför har vi en politik där vi satsar på både jobb och välfärd och där vi satsar på att skolan ska kunna fungera för alla barn. Inga barn ska ställas utanför på grund av att de lever i en utsatt ekonomisk verklighet. När jag vaknade i morse hörde jag om Unicefs rapport på nyheterna. Det var en fråga som jag kände till men som blev väldigt aktuell, tyckte jag. Barn som är omhändertagna enligt LVU, alltså tvångsomhändertagna, kan bli utvisade tillsammans med den förälder som har misshandlat dem eller som inte kunnat ta hand om dem. Det tycker jag är helt orimligt av alla skäl som finns. Det bryter mot barnkonventionen om barns lika värde. Jag skulle vilja ställa en konkret fråga till Maria Larsson: Vad kommer statsrådet att göra för att ändra på detta?

Herr ålderspresident! I en världsrankning där man jämför 90 av världens utvecklade länder utsågs Sverige nyligen till världens bästa land att åldras i. Som äldreminister är jag förstås väldigt glad för det. Men jag och mitt parti, Kristdemokraterna, vill också att Sverige ska vara världens bästa land för barn och ungdomar att växa upp i. Vi har goda förutsättningar för att det ska bli så. Låt mig nämna några av dem. Vi har ett starkt civilsamhälle som utgör en bra grund för trygghet och som skapar sammanhållning mellan generationer och grupper. Det bör vi bygga vidare på genom att ge de frivilliga organisationerna goda arbetsvillkor. Jag önskar att mer av den politiska debatten skulle kunna handla om detta, om hur vi skapar sammanhållning och tillit mellan människor. Vi vet ju att barns uppväxtvillkor hänger intimt samman med hur vuxna utformar samhället och hur starka nätverken är i barnens vardag. Den andra goda förutsättningen vi har i Sverige utgörs av vår väl utbyggda offentliga välfärd. Vi har avgiftsfri skola, avgiftsfri sjukvård, avgiftsfri tandvård och så vidare. Vi bygger därtill ständigt vidare på välfärdslösningarna. I förslaget till budget för nästa år har vi en särskild fritidspeng. Barn i ekonomiskt utsatta familjer deltar inte i organiserade fritidsaktiviteter i samma utsträckning som andra barn. Jag vill att alla barn, oavsett familjens ekonomi, ska ha möjlighet att utveckla sin talang och sina intressen. Från och med den 1 juli nästa år kommer det att vara möjligt också för barn i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd att spela fotboll, att ta danslektioner eller att vara med i kommunala musikskolan. Den tredje förutsättningen jag vill nämna är den relativt stora samstämmighet som finns i vårt land om att barn är egna individer med egna behov, med rätt att komma till tals och med rätt att bemötas med respekt. Den rätten har jag arbetat mycket för att stärka, inte minst i barnens kontakter med myndigheter och särskilt med socialtjänsten. Barn har mänskliga rättigheter, självklart, men de behöver också särskilt skydd. Sverige var först i världen med lagen om aga. Den firar 35-årsjubileum nästa år. Vi var tidiga med att ratificera barnkonventionen. Den firar 25-årsjubileum nästa år. Mitt parti, Kristdemokraterna, menar att vi verkligen kan stärka barns rättigheter om barnkonventionen skulle bli en del av svensk lag. Och som säkert alla känner till i den här kammaren arbetar en särskild utredning med det här. Mot den här bakgrunden vill jag nämna fyra områden som jag som kristdemokrat ser som angelägna för att Sverige ska bli världens bästa land att växa upp i. Det handlar om att skapa goda förutsättningar för familj, för skola, för arbete och för bostadssektorn. Det första området, familjen, är centralt i samhällsutvecklingen. Det är den gemenskap som i stor utsträckning formar den framtida generationen. En politik som stöder familjen skapar faktiskt de bästa förutsättningarna för varje barns möjlighet till en trygg utveckling och ytterst till utveckling för hela landet. Föräldrarna är de viktigaste personerna i varje barns liv. Vi måste betro och bemyndiga föräldrar att ta huvudansvaret för sina barn. Många föräldrar upplever att familjelivet är ett besvärligt pussel. De behöver flexibla verktyg och mindre detaljstyrning. Därför vill vi kristdemokrater utöka föräldraförsäkringen utan någon kvotering. Vi vill förbättra möjligheten att välja barnomsorgsform, och vi vill minska barngrupperna i förskolan. Vi stärker också ekonomin hos de barnfamiljer som har de minsta marginalerna - senast nu i budgeten. Det är en angelägenhetsgrad som vi har arbetat med under hela mandatperioden. Jag är också stolt över det föräldrastöd som nu utvecklas i landet med stöd från regeringen. Föräldrar vill ha tillgång till kunskap och till nätverk, inte minst när barnen är i tonåren. Därför görs nu en särskild tonårssatsning. Det andra området är skolan. Den ska ge både inspiration till kunskap och trygghet. En fullföljd skolgång med fullständiga betyg är en enormt stark skyddsfaktor. Allt ska göras för att den ska ges till alla barn, inte minst till de barn som är omhändertagna av samhället. Därför utarbetas just nu särskilda skolprogram för dem. Nolltolerans mot mobbning ska vara en självklarhet. Varje barn har rätt till en trygg skolmiljö som gynnar lärandet. Det är de vuxnas ansvar att se till att det blir så. Det tredje området handlar om möjligheten till jobb för unga. Den höga arbetslösheten bland ungdomar oroar mig. Unga behöver framtidshopp. De behöver veta att de har en uppgift att fylla, att utbildning spelar roll. Det ska vara enkelt och billigare att anställa en ung människa. Då blir ungdomsrabatten viktig. För mig är det obegripligt att oppositionen vill ta bort den. Då blir också matchningen viktig. Rätt ungdom på rätt plats. Förmedlingsverksamheten behöver konkurrensutsättas. Ett system med jobbpeng behöver införas där förmedlarna ersätts för förmedlat jobb. Vi vill också införa lärlingsanställningar. I ett första steg ska det gälla 18 månaders anställning för personer upp till 23 års ålder. Mitt fjärde och sista område handlar om ungas möjlighet till egen bostad. Det är svårt att bli vuxen om man aldrig kan flytta hemifrån. Vi kristdemokrater vill pröva det man har gjort i 20 år i Norge, nämligen att låta unga bospara avdragsgillt. Vi vill förenkla regelverket så att fler ungdoms- och studentbostäder ska byggas, och vi vill att unga ska vara med i planeringsprocessen. Det här är faktiskt mitt sista budskap i dag. Låt barn och unga vara med i utformandet av vårt samhälle. Det är en vinst på alla sätt. Jag har fått hjälp av unga att förbättra socialtjänstlagen. Barnkonventionen bjuder oss att göra det både nationellt och lokalt. Barn och unga har klokskap. De är värda att ta på allvar. Annars blir vårt samhälle inte så bra som det skulle kunna vara. Låt mig sluta med att återge David, 12 år, som framförde följande klokskap på World Child & Youth Forum år 2011. Han sade följande: Barn är olika. Därför kan ni vuxna inte göra på samma sätt varje gång. Ni måste vara påhittiga. Vuxna ska se till barns bästa. Barn behöver massor av kärlek - annars dör man, kanske inte i kroppen men i själen och hjärtat. Annars tror man att man är värdelös. Hur ska det då gå i skolan? Då blir man vilsen. David, 12 år. (Applåder)

Herr ålderspresident! Jag har två korta reflexioner och en fråga. Rätten till en egen bostad är en fråga som engagerar många unga. Det vore önskvärt om det inte bara finns en möjlighet att spara till en bostad utan också en bostad att flytta in i. Det är något för regeringen att fundera över. Min andra reflexion handlar om engagemanget i deltids- och heltidsfrågan, som handlar om att många kvinnor har svårt att försörja sig själva och sin familj på ett deltidsarbete. Engagemanget har inte varit så stort från regeringens sida i den frågan, enligt min uppfattning. Låt mig gå över till min fråga. Jag tror att statsrådet nämnde ordet förskola en gång i sitt anförande på nästan tio minuter. Enligt min uppfattning är förskolan oerhört viktig som en kompensatorisk del av välfärden, inte minst för de barn som har en otrygg hemmamiljö, som saknar vuxenförebilder, som på många sätt behöver förskolan. Då handlar det inte bara om mindre grupper utan också om möjligheten att få vistas där på sina egna villkor. Hur ser statsrådet på det?

Herr ålderspresident! Vi vill självklart att det ska byggas fler lägenheter. Byggandet har legat lågt i Sverige under lång tid. Det är en angelägen fråga att byggandet kommer i gång. Här gör bostadsministern ovärderliga insatser. Sedan var det frågan om heltid och deltid. Det är inte en fråga i första hand för regeringen utan för arbetsmarknadens parter. Jag tycker att kloka kommunpolitiker ska se till att ge förutsättningar för kontinuitet hos välfärdens personal. Det är viktigt i äldreomsorgen och i barnomsorgen. Kontinuiteten är en stark kvalitetsfaktor. När det gäller förskolan nämnde jag att en av Kristdemokraternas prioriteringar inför budgetdiskussionerna var just mindre grupper i förskolan. Vi ser att de har ökat mycket. Låt mig säga att vi tror och vet att föräldrar behöver många olika verktyg. Förskolan är ett av dem, och den ska hålla en god kvalitet.

Herr ålderspresident! Om det ska bli en bättre kvalitet i förskolan är det svårt att komma ifrån att det kan behövas mer resurser för att få mindre grupper. Jag har en sista reflexion om fritidspengen. Jag undrar om inte Maria Larsson får lite ont i magen när hon tänker på att man ska behöva visa upp kvittot för att få gå på en fotbollsträning jämfört med att försörjningsstödet höjs för barnfamiljer. Hade det inte varit ett mer smakligt sätt att agera på?

Herr ålderspresident! Jag är förvånad över att Socialdemokraterna inte tycker att Rickard, som har jag träffat, som har drömt om att få spela gitarr men inte har haft den ekonomiska möjligheten inte ska få göra det. Vi vet att för många barn som lever i familjer där det finns ekonomiskt försörjningsstöd finns missbruksproblematik. Rickard lever i en sådan familj. Hans möjlighet är naturligtvis att det finns ett specialdestinerat bidrag som går just till vad han behöver för att utveckla sin talang och sitt intresse. Jag är mycket förvånad över att Socialdemokraterna säger nej till att barn ska kunna utveckla sina talanger och intressen i Sverige.

Herr ålderspresident! Maria Larsson kanske kan säga om Rickards syster som går i första klass får en fritidspeng. De bostäder som bostadsministern har fixat kan vi inte se någonstans, och de unga runt om i landet ser dem inte. Tvärtom ser de en bostadsmarknad som borde vara en mänsklig och social rättighet lämnas över till marknaden att lösa. Då byggs det inga hyresrätter med rimliga hyror. En av Vänsterpartiets viktigaste frågor, som också skulle ge helt andra jobb än vad ROT ger, gäller ett statligt investeringsstöd. Det skulle sätta fart på byggandet av hyresrätter med rimliga hyror. Jag hörde inget från statsrådet om ensamstående föräldrar. Hur är det med underhållsbidraget? Gäller inte värnandet av familjen en ensamstående mamma med barn? Jag vill ta upp den fråga jag ställde sist i mitt anförande. Vad tänker statsrådet göra åt att omhändertagna barn i asylprocess eller papperslösa kan bli utvisade tillsammans med den som har misshandlat dem?

Herr ålderspresident! Det är inte enkelt att besvara fyra frågor på en minut, Eva Olofsson. Vi får kanske begränsa oss, men jag betar av dem i tur och ordning. Fritidspengen gäller från årskurs 4. Upp till årskurs 4 finns fritidshemmen öppna med en rabatt för den typen av verksamhet. Det finns fritidsaktiviteter med subvention. Sedan var det frågan om bostäder. Det handlar mycket om att förenkla regelverket för att kunna bygga enklare och billigare bostäder som unga har råd att bo i. Underhållsbidraget är en av de saker vi har tittat på. Vi ser att underhållsbidraget kontra underhållsstödet inte ger barn de ekonomiska förutsättningar de skulle kunna ha. Där har vi en förändring på gång, som Eva Olofsson säkert känner till. Jag får komma tillbaka till frågan om asylprocessen i nästa frågesvar. Det kräver lite mer tid än de sju sekunder jag har till förfogande.

Herr ålderspresident! Jag ser fram emot att få det svaret nästa gång. Vad jag vet ligger det ingen höjning av underhållsstödet på den nivå som Vänsterpartiet har i budgeten och inte heller att kommunerna ska vara tvungna att satsa på barnomsorg på obekväm arbetstid. Med den bostadspolitik som förs kommer inte unga att ha råd att skaffa bostäder som kostar 8 000-9 000 i månaden. Men även bostäder för unga ska väl vara bra och tillgängliga.

Herr ålderspresident! Vi vill ju förenkla regelverket för att förbilliga byggandet, som jag just sade i mitt svar. Frågan om barn som är omhändertagna där föräldrarna sedan utvisas är svår. Den bekymrar mig mycket. Dessa fall är givetvis mycket svåra att avgöra. Det är viktigt att socialtjänsten levererar underlag till Migrationsverket om hur barnens status och ställning är och att barnen själva tillfrågas om sin syn på saken. Jag tror att det senare görs i för liten utsträckning. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kan ges till barnet om föräldrarna utvisas. I dag sker det en översyn. Vi har gjort en överenskommelse med Miljöpartiet om att "särskilt ömmande" skäl ska kunna användas i stället för "synnerligen ömmande". Det tror vi kommer att leda till att fler barn kan stanna. Det är en bra reform som snart kommer att genomföras.

Herr ålderspresident! Jag vill veta hur barn- och äldreminister Maria Larsson ställer sig till det faktum att utbetalningen av försörjningsstöd har ökat med ungefär 30 procent sedan 2006. Dessutom får 40 procent av dem som får försörjningsstöd i dag det för att de är arbetslösa och inte för att det finns en annan social problematik. På vilket sätt är det ett bra stöd till familjen att en förälder vars a-kassa har tagit slut hänvisas till kommunens socialtjänst? På vilket sätt är det bra att föräldrar som har drabbats av sjukdom också måste ägna sig åt att oroa sig över hur det ska gå för familjen när sjukpenningen är på upphällningen? Sist men inte minst gäller det lönesättningen för unga. Jag vill veta om statsrådet anser att det är en fråga för parterna eller om det är något som ska hanteras av oss i kammaren.

Herr ålderspresident! När det gäller försörjningsstödet ser vi två stora grupper som får långvarigt försörjningsstöd, men det finns en del som är inne en kortare period. De som har ett långvarigt behov av försörjningsstöd är framför allt ensamstående föräldrar och människor med annan etnisk bakgrund som har funnits i Sverige under en kortare tid. Det bästa sättet att komma bort från att vara beroende av ekonomiskt försörjningsstöd är att få ett arbete. Det är därför vi arbetar så mycket med arbetslinjen. Det är det som hjälper i det långa loppet. Det är så den långsiktiga lösningen måste se ut. Vi använder oss av skattesänkningar som ett sätt att öka möjligheten till fler jobb i landet. Det är en mycket viktig fråga. I det korta perspektivet måste vi givetvis se till att man också kan ha ett bra liv med försörjningsstöd. Därför har vi jobbat med bland annat bostadsbidragsdelen som är ett mycket träffsäkert instrument för dem som har barn i hushållet.

Herr ålderspresident! Jag håller med statsrådet om att ett av de bästa sätten är att människor kommer i arbete. Därför är det intressant att arbetslösheten i dag är ungefär 25 procent högre än 2006 trots de gigantiska skattesänkningar som denna och den tidigare regeringen har genomfört. Statsrådet får gärna också återkomma till frågan om lönepolitiken ska hanteras i kammaren eller av parterna.

Herr ålderspresident! Ungefär 200 000 fler har arbete i dag än när regeringen tillträdde. Det är sanningen. Många av dem med annan etnisk bakgrund har i dag arbete och bidrar genom att betala skatt till våra gemensamma välfärdssystem. Det är en sanning som också Meeri Wasberg ska ta till sig. De skattesänkningar som har genomförts är en del av detta. Det är därför som fler har kommit i arbete. Och har jag inte alldeles fel har Socialdemokraterna stått bakom merparten av dessa skattesänkningar. Det är bara den sista som ni ännu inte har godkänt, men det ska ni visst göra framöver.

Herr ålderspresident! Ministern nämnde att barn är individer. Gäller det också unga? Långtidsarbetslösheten har bitit sig fast, särskilt bland unga och trots att de reas ut. Vi socialdemokrater ser unga som individer och vet att behoven hos de unga ser olika ut. Det kan behövas utbildning och praktik för att komma i arbete. Ministern nämnde också bostadsbristen. Den har ökat. Över hälften av landets kommuner anger i dag att de har bostadsbrist för unga. Bosparande kanske är bra, men vad säger du till de unga som i dag saknar bostad, Maria Larsson?

Herr ålderspresident! Till de unga säger jag att det pågår ett arbete med att förenkla regelverket så att byggandet äntligen kan komma i gång. I decennier har det byggts för lite i detta land. Det ser olika ut i olika delar av landet, i olika kommuner. En del kommuner har överskott på bostäder. Där är det svårt att sälja bostäder. I andra delar av landet, inte minst i större städer och på utbildningsorter, råder det akut brist. Det är dock inget nytt fenomen, Hannah Bergstedt. Det har funnits i decennier. De åtgärder som regeringen vidtagit för att förenkla regelverk och se till att reformer kommer på plats är tänkta att sätta fart på byggandet. Det har påbörjats en hel del. Det byggs en del studentbostäder och ungdomsbostäder men fortfarande alldeles för lite.

Herr ålderspresident! Trots alla utredningar som har tillsatts där man till och med utreder sina egna utredningar ökar bostadsbristen. Detta kommer inte att lösa den situation som unga som söker bostad står inför i dag. Vi vet att utbildning, erfarenhet av praktik, sommarjobb och kontakter rustar unga människor för arbete. Hur vore det att investera i sådant i stället för att se unga människor som en stor massa som ska reas ut? Varför inte satsa på individen och se varje ung människa som en individ?

Herr ålderspresident! Det är precis det vi gör. Det är därför vi säger att det måste finnas olika utbildningsvägar för olika individer. Man ska ha en chans att komma igen. Jag tittar särskilt på barn och unga som är placerade och omhändertagna av samhället, för de har en mycket lägre nivå på sina studier och i mycket mindre utsträckning fullföljda betyg. Jag har intresserat mig särskilt för dessa eftersom de är extra sårbara. Kan de få den starka skyddsfaktor som en fullföljd utbildning innebär ger det dem en helt annan sits för resten av livet. Det är därför av högsta angelägenhetsgrad att vi får ett sådant system på plats.

Herr ålderspresident! Vi diskuterar barns och ungdomars uppväxtvillkor, och det finns många aspekter på det. Det är flera saker som är viktiga för att barn och ungdomar ska få den goda start i livet som de förtjänar. Av flera av de föregående talarna har vi hört att det kan handla om ekonomi, om pengar, om kronor och ören. Visst kan det vara viktigt att ha pengar, men det finns samtidigt mycket annat i livet som är viktigt för att göra varje människa komplett och för att alla barn ska kunna gå ut i vuxenlivet som hela människor. Jag vill lyfta upp en av dessa saker, nämligen vikten av att varje barn kan gå ut i vuxenlivet frisk, fri från sjukdomar och vid god hälsa. Tyvärr kan inte alla det i dag. Exempel på utmaningar här är stillasittande, fysisk inaktivitet och till och med fetma hos mycket unga barn. Jag har följt de här frågorna under snart tre år i riksdagen och gjort ett stort antal besök hos människor som på olika sätt är engagerade i dessa frågor, allt från läkare till sjuksköterskor, idrottslärare, hälsodebattörer och naturligtvis många föräldrar och barn. Det har varit en intressant resa i ett ämne som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet. Då infinner sig frågan: Hur mår egentligen svenska barn i dag? Jag skulle vilja säga att det är en ganska tudelad bild som framträder. Vi ska komma ihåg att många unga mår väldigt bra. De trivs med sig själva, gillar att leka och har föräldrar som är engagerade. Samtidigt ser vi att andelen överviktiga barn i Sverige har fördubblats under de senaste två decennierna. I Sverige i dag behandlar vi fyraåringar som väger uppemot 45 kilo. De barnen mår naturligtvis inte bra. Det för med sig problem med diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, och det yttrar sig på många sätt. Ett tydligt sådant tecken är den markanta ökningen av antalet nya knäleder i Sverige. Det följer på det enkla faktum att vi blir allt tyngre allt längre ned i åldrarna. Här kan vi följa utvecklingen över lång tid genom data från till exempel mönstringen. Eftersom jag också är försvarspolitiker kan jag inte låta bli att säga att man i USA nu ser fetma inte bara som ett hälsoproblem utan också som ett säkerhetspolitiskt problem. Det börjar helt enkelt bli för få unga som klarar militärtjänstens krav. Problemen handlar lika mycket om stillasittande. Vi är viktfokuserade i det här landet. Egentligen är det nog bättre att vara lite rund med bra flås än tvärtom. När det gäller stillasittandet finns två viktiga paradoxer. Den första är att vi svenskar idrottar mest i hela världen, men vi är samtidigt nästan det allra mest stillasittande folket. Vi åker buss till jobbet eller skolan, åker rulltrappor och hiss för att förflytta oss och sitter bakom skolbänken eller skrivbordet. Det handlar inte bara om unga. I vissa yrken definierar stillasittandet hela arbetet. Man kan till exempel fundera på varför det heter att man sitter i riksdagen. Jag har många gånger funderat på det när jag hör en kollega säga att man har suttit här i tio eller femton år. Det låter inte så roligt. Den andra hälsoparadoxen handlar om de hälsoskillnader som finns i samhället. Ingen har missat att det finns en omfattande trend. Alla tidningar skriver om den senaste dieten eller om löparskor. Sociala medier svämmar över av statusuppdateringar om hur duktiga vi har varit. Faktum är att det aldrig har varit så många som idrottar och motionerar så mycket, men samtidigt ser vi det rakt motsatta: Det har aldrig varit så många unga som aldrig motionerar eller i alla fall gör det väldigt sällan. Herr ålderspresident! Vi kan inte stifta lagar i den här kammaren om att människor ska leva hälsosamt. Det vore naturligtvis praktiskt om vi kunde det, men det är inte möjligt. Till syvende och sist vilar ansvaret tungt på var och en av oss att efter bästa förmåga ta ansvar för våra egna kroppar, och för våra barn. Men även om politiken inte kan göra allting kan den i alla fall göra någonting. Vi kan skapa förutsättningar för att fler barn och unga ska kunna leva på ett sätt som förhindrar att de drabbas av de hälsoproblem och sjukdomar som följer av inaktivitet och fetma. Här finns mycket att göra. Ett exempel är förekomsten av idrott och hälsa i skolan. Sverige är ett av de länder i dag i hela Europa som har minst antal idrottstimmar. På den begränsade tiden ska man både hinna med att introducera barnen till nya sporter och undervisa dem om hälsosamma vanor. Det tycker jag inte är inte tillräckligt bra. Mot bakgrund av ohälsan vore det önskvärt med mer undervisningstid men också att vi moderniserar undervisningen så att den riktar sig till fler än bara de elever som redan är duktiga på fotboll. Nya rön visar också att en ökad mängd fysisk aktivitet har positiva effekter på studieresultaten i teoretiska ämnen, särskilt bland unga killar. Vardagsmotionen är oöverträffad för att minska stillasittandet. Vi behöver moderna städer som uppmuntrar till rörelse genom ytor för idrott, motion och rekreation, och vi behöver fler promenadstråk och säkra cykelbanor som gör det enklare att ta sig till skolan utan att behöva åka bil eller buss. Herr ålderspresident! Att leka, springa, hoppa och cykla är något som funnits med oss från generation till generation. Det är nästan som en automatisk mekanism hos barn att springa eller hoppa i stället för att sitta still. Det är vårt ansvar, inte bara som politiker utan också som föräldrar och medborgare, att alla barn i Sverige ges goda förutsättningar att undvika de sjukdomar som följer av stillasittande, inte bara under det stundande höstlovet utan hela året om.

Herr ålderspresident! Jag har väntat länge på att se när förslagen skulle komma. Vi vet att folkhälsa, övervikt och annat hänger ihop med klass, kunskap, utbildningsnivåer och vilka resurser man har. Vi har ett eget ansvar, men det finns ett samhälleligt ansvar. Där såg jag ingenting i ditt inlägg. Jag håller helt med dig om vikten av att röra sig mer och ha god hälsa, men det gäller att titta var insatser behöver göras. I Angered har man till exempel gjort speciella insatser för att få kvinnor att gå på gymnastik. Det kanske man inte hade behövt göra i Linnéstaden där jag bor. Hur ser man till att barn får sommar- och fritidsaktiviteter när de inte har råd att betala för dem? De har kanske inte en förälder som orkar därför att det är en ensamstående mamma som är jättetrött. Hur ser man till att styra resurserna dit behoven är störst? Det saknade jag i ditt inlägg.

Herr ålderspresident! Jag nämnde i alla fall insatser i mitt anförande. Jag hörde däremot ingenting om det i din fråga, men det blir kanske fler tillfällen att utveckla det. En sak jag talade om var idrott och hälsa i skolan. Jag tror att det är allra viktigast för de barn som inte har med sig idrotten genom modersmjölken. Det är naturligtvis så i dag att vi har många barn som idrottar mer än de någonsin har gjort förut. Inte minst hänger detta ihop med att man har föräldrar som är intresserade. Men för alla andra barn är skolidrotten viktig därför att den faktiskt är obligatorisk. Den går inte att undvika. Jag tror att detta är bra, i alla fall i vissa åldrar. Det är viktigt. Men det handlar inte bara om antalet timmar. Det handlar också om vad man gör på idrottslektionerna och om att se till att de riktar sig till fler unga. Jag tror att det är viktigt med lite mer lek och ibland lite mindre tävling, för att stimulera intresset för mer idrott och motion i tidiga åldrar.

Herr ålderspresident! Den insats jag tror på är att samhället ser till att det finns idrottsplatser, idrottsverksamhet som är gratis, spontanidrottsplatser och aktiviteter, bland annat på sommaren för barn som inte har råd. Att styra så att det blir mer idrott i skolan är, som du säger, Johan Forssell, en viktig del, men det jag efterlyste i ditt inlägg var att se att vi har olika resurser. Resurserna behöver riktas mer till dem som behöver det här stödet för att kunna ha aktivt idrottande verksamhet eller röra sig eller få mer motion - man behöver inte idrotta.

Herr ålderspresident! Själva huvudpunkten i mitt anförande var just att säga att det är olika och att det ser olika ut. Man kan inte säga att alla unga idrottar mindre än tidigare av den anledningen att det faktiskt inte är sant. Här finns det skillnader, och jag lyfte till och med fram dem. Det är heller inte så enkelt som att det bara handlar om pengar. Det är en faktor i det här, men det handlar också om utbildningsnivå. Något annat som är viktigt är föräldraansvar. Lever vi som vi lär? Ser vi till att uppmuntra våra unga till mer idrott och motion eller skjutsar vi barnen till skolan av slentrian? Det inryms många fler frågor än bara pengar i den här diskussionen.

Herr ålderspresident! Jag tycker att det var roligt med ett anförande som inte handlade om att sänkt skatt skulle lösa alla problem, vilket ju inte är helt ovanligt när vi har den här typen av debatter och diskussioner. Jag funderar väldigt mycket på en sak. Individuell hänsyn och föräldraansvar går absolut inte att bortse ifrån. Men de socioekonomiska faktorerna är mycket tydliga och får stort genomslag. Johan Forssell har säkert också hört talas om sir Michael Marmots stora rapport Closing the Gap in a Generation , som tydligt visar att utbildningsbakgrund och vilken utbildningsnivå man når har stor korrelation med vilken hälsa man sedan har, där hälsa handlar inte bara om motion och kondition utan över huvud taget om hur man tar hand om sig själv, med rökning, alkohol och mycket annat. Jag känner ett stort behov av att få lyfta upp de socioekonomiska faktorerna och perspektiven lite tydligare än hur jag kände att de fanns med i Johan Forssells anförande.

Herr ålderspresident! Jag tyckte att det var kul med en replik som inte handlade om varför det är fel med sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare. Det är bra att vi har den diskussionen. Visst finns det skillnader, och de är till viss del socioekonomiska, inte minst det som Lena Hallengren lyfte fram, nämligen det som är kopplat till föräldrars utbildningsnivå. Men som jag också var inne på tidigare: Det är fler parametrar än det som spelar roll. Jag tror att det mycket handlar om föräldraansvar. Det är ett svårt område, för det kan inte direkt påverkas med lagstiftning. Men kanske kan den här debatten och förhoppningsvis fler debatter få fler människor att ändra inställning och ta ett större ansvar för sina barn, för det kan inte vi här i kammaren ersätta.

Herr ålderspresident! Det är ganska många saker som vi inte kan lagstifta om som vi skulle önska. Men det är ändå så att det socioekonomiska perspektivet är mycket starkt, vill jag säga. Har man inget arbete är det svårt att ta det fulla ansvar som man säkert både kan, vill och borde ta som förälder men som man kanske inte orkar av det skälet. Vi kan däremot påverka hur primärvården ser ut, hur skolhälsovården ser ut, hur tandvården ser ut, hur idrottsförutsättningarna ser ut och så vidare. Det finns rätt mycket som vi kan göra. Men det är viktigt att se att de socioekonomiska faktorerna inte är någon bisak utan faktiskt är en av grunderna till att det ser ut som det gör.

Herr ålderspresident! Jag skriver under på en hel del av det Lena Hallengren säger. Det finns viktiga skillnader här. Men jag tror att lösningen är mer komplicerad än att det bara handlar om en särskild insats. Det är ett pussel av saker som måste till, som fler cykelvägar och fler promenadstråk. Varför är det så många föräldrar i dag som väljer att skjutsa sina barn till skolan? Är vi nöjda med att trafiken utanför skolan är den enskilt farligaste platsen på våra vägar i dag? Nej, naturligtvis inte. Handlar det bara om att det inte finns tillräckligt många cykelbanor? Nej, det är ett av svaren, men det handlar också om inställningen hos oss som föräldrar.

Herr ålderspresident! Fler i arbete är en målsättning som vi delar med regeringen. Däremot är vår syn på vägen dit lite annorlunda. Regeringen har dragit åt tumskruvarna för dem som saknar arbete och för dem som inte klarar av att ta ett arbete. Kraven i samhället har ökat på både barn och vuxna. Att ställa krav är i grunden bra. Men vi socialdemokrater anser att det måste mötas upp med möjligheter. Då kan vi fråga oss hur utvecklingen av möjligheterna ser ut. Fler i arbete borde ställa krav på samhället, i alla fall om vi samtidigt menar allvar med att vi ska ha goda uppväxtvillkor för våra barn och unga. Krav och möjligheter behöver möta varandra, men det gör de inte alltid i dag. Om man som vuxen ska kunna ta alla lediga arbeten krävs en bra barnomsorg. Därför vill vi investera i förskolan. Alla föräldrar ska kunna känna att man lämnar sina barn i en trygg och pedagogisk miljö där barnen blir väl omhändertagna och får möjlighet att växa och utvecklas. Ingen förälder ska med ångest i hjärtat behöva försöka pressa ihop sin arbetstid för att hämta tidigare på förskolan, i rädsla för att den verksamhet som finns inte räcker till för ens barn. Det är inte bra för de vuxna och inte heller för personalen och barnen. Det är också viktigt att alla barn ska kunna känna den här tryggheten vilken tid på dygnet som helst. En del vuxna behöver kunna jobba även på kvällar och helger, och därför behövs det en barnomsorg som är värd namnet även på obekväm arbetstid. Det vill vi socialdemokrater investera i. Ett annat bra exempel på att samhällets utveckling och krav inte hänger ihop är läxor. När jag var barn var de allra flesta mammor hemma, åtminstone på deltid och många också på heltid. De kunde hjälpa till när man kom hem från skolan. Kunskapskraven i skolan har ökat. Det är bra, för det behöver vi. Men flera lärare vittnar om att man inte klarar av kunskapskraven i skolan utan att ha hjälp av läxor. Kopplat till diskussionen om att samhället vill att fler ska arbeta mer måste vi också fundera på hur vi utvecklar skolan och skolans verksamhet. Många föräldrar som jobbar kommer hem sent. Det är när barn och unga - och även föräldrarna - har haft en ganska lång dag. Jag vet inte riktigt hur det är med er, men jag lär mig i alla fall bäst när jag är utvilad. Jag är övertygad om att det också gäller barn. På den utmaningen har regeringen svarat med att införa läx-RUT. Det är ett avdrag som kan göras av den som arbetar. Men det stödet kan också behövas av dem som har föräldrar som inte arbetar. Vad utgår förslaget om läx-RUT från? Är det barnens behov som styr? Nej, inte alls. Det blir i stället föräldrarnas plånbok som får styra. Varje RUT-subventionerad timme kostar mellan tre och fyra gånger mer än en lärarledd timme. Behoven hos barnen borde vara det som styr - inte hur föräldrarnas plånbok ser ut. Vi vill i stället att de här resurserna ska användas för att alla barn ska ha tillgång till läxhjälp och stöd i sin utbildning. Socialdemokraterna satsar på jobben men också på att ge goda förutsättningar för att ta de jobben och att det inte ska ske på bekostnad av barns och ungas utveckling, vare sig i förskolan eller i skolan. Krav och möjligheter hänger ihop i ett socialdemokratiskt styrt Sverige. (Applåder)

Herr ålderspresident! Jag vill i den här debatten om barns och ungas uppväxtvillkor lyfta blicken och ta upp en fråga som är en av den här planetens stora bekymmer och problem. Det handlar om trafficking, som i grunden är ett fattigdomsproblem. Jag är just hemkommen från Rumänien, ett av alla de länder där trafficking förekommer rätt omfattande. Vi har också i medierna de senaste dagarna sett hur man i Göteborg har fått bekymmer med ökad organiserad brottslighet, där flickor, som är sista länken i kedjan, prostituerar sig. I Göteborg är det en dominans av flickor från just Rumänien. Men polisen har fått lägga tid på gängkriminalitet och skjutningar - och då ökade prostitutionen. Trafficking är ett globalt problem med globala kriminella nätverk. Faktum är att trafficking eller människohandel är den tredje största brottsliga verksamheten på jorden, efter narkotika- och vapenhandel. FN beräknar att ca 1,2 miljoner barn varje år utsätts för det. Att människohandeln är så lukrativ beror på att den sker i flera led med många aktörer och att den här "varan" - människan, ungdomen - kan säljas gång på gång. När det gäller sexhandel är det vanligt att en hel kedja av personer är inblandad. Det är rekryterare, som kan vara pojkvänner, och det är transportörer eller smugglare och hyresvärdar bland annat. Både flickor och pojkar utnyttjas sexuellt eller som billig arbetskraft i tvångsarbete eller som soldater. De tvingas begå stölder, tigga och smuggla narkotika. FN beräknar att de kriminella syndikaten tjänar 7 miljarder dollar varje år på sin verksamhet. Herr ålderspresident! I FN:s barnkonvention finns flera artiklar som ska skydda barn från att utnyttjas sexuellt. Artikel 34 handlar specifikt om varje barns rätt att skyddas mot sexuella övergrepp. Det är väl känt, vilket minister Maria Larsson också har nämnt här i dag, att vi kristdemokrater gärna ser att FN:s barnkonvention blir en del av svensk lag. Anledningen är att vi vill stärka barns rättigheter och göra deras röst mer hörd. I Sverige är det förbjudet att köpa sexuella tjänster, men det är inte förbjudet att sälja dem. Det finns krafter som vill kriminalisera de flickor, och i en del fall pojkar, som befinner sig i denna situation och prostituerar sig. För mig som kristdemokrat är det viktigt att dessa ungdomar inte kriminaliseras. Samhället ska inte sätta en stämpel i pannan på dessa personer som de får leva med resten av livet. Däremot har jag ingenting till övers för hallickar och dem som köper sex. Trafficking är i grunden en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna, och det finns olika syn på detta. Unicef ser fattigdomen som huvudskälet. Ecpat, som arbetar med barnsexhandel, ser mer efterfrågan som själva orsaken till problemet. I en värld där 2 000 barn dör varje dag på grund av sjukdom eller undernäring försöker människor finna vägar till ett bättre liv. Det gör att många barn från fattiga förhållanden och svåra sociala villkor med våld, missbruk och förtryck som inte får möjlighet att gå i skolan kidnappas och tvingas in i handeln. De lockas av löften om jobb och ett bättre liv i något annat land eller i något annat område. Vi såg detta i Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever , och vi ser det som återkommande nyhetsinslag. Vad är då nyckeln för att lösa det grundläggande problemet? På något sätt måste man ta sig an någon form av lösning på detta om man håller ett anförande om det. Det grundläggande problemet är, som jag sade, fattigdom. Det finns säkert flera nycklar. Men en viktig nyckel är utbildning. Det handlar om att ge liv åt barns drömmar genom att de får utbildning eller genom att de får utveckla ett hantverk för egen försörjning. Det lyfter hela familjer ur den värsta fattigdomen. Det såg jag på nära håll i Rumänien i förra veckan. Fattigdomen gör att många barn och unga runt om i världen hamnar i slaveri. Du och jag kan inte svära oss fria från ansvar när vi ser hur detta bara fortsätter. Det handlar också om vad vi konsumerar för varor där barn utnyttjas som arbetskraft. Vi är alla en del av problemet, men vi är också alla en del av lösningen.

Herr ålderspresident! Jag instämmer helt i det som Roland Utbult säger om vad trafficking orsakar och om det förtryck och de pengar som skapas av detta. Däremot tycker jag att det finns ett behov av att lite tydligare diskutera vad vi gör åt det. En sak som vi kan göra är att föra fram flickors, kvinnors och barns rättigheter starkare i vårt biståndsarbete. I Vänsterpartiet har vi en tydlig sådan styrning. En annan sak gäller vad som nu händer i länder som Grekland och andra när fattigdomen bara ökar, barn går hungriga och unga inte får något jobb. Vi måste alltså se till att bryta den politik som drabbar människor runt om i EU så att de blir fattiga. Det gäller också att se till att sexköp från svensk sida blir olagligt när det sker i andra länder. Detta har Vänsterpartiet föreslagit, och så är det i Norge. Ytterligare en sak handlar om att ge polisen resurser och försöka styra polisen att prioritera sexbrottslighet. Är det något av detta som du, Roland Utbult, håller med om och vill driva?

Herr ålderspresident! Jag skulle vilja ge tre konkreta förslag på vad man kan göra. Eva Olofsson nämnde biståndsarbetet, och jag tycker att det är mycket viktigt. Det bedrivs av ett stort antal organisationer runt om i världen. Både dessa organisationer och regeringen är föredömen i detta sammanhang eftersom man satsar stora summor, och biståndet har ökat på senare år. Det är en lösning. Jag har ytterligare två förslag till lösningar, men det finns säkert fler. Det handlar, som jag sade, om hur vi konsumerar varor och att vi informerar om hur vi konsumerar varor. Barn används som arbetskraft i slavarbete och i slavliknande förhållanden. Där måste vi tänka oss för. Sedan handlar det om, som jag nämnde, att göra FN:s barnkonvention som en del av svensk lag.

Herr ålderspresident! Det sista är vi överens om, och där har regeringen för närvarande bollen, om vi inte får en annan regering efter valet. De tre rödgröna partierna är nämligen för det, och jag är jätteglad att du, Roland Utbult, är för det. Du tog upp Göteborg där man får använda polisen i arbetet mot alla skjutningar. Men det finns faktiskt en möjlighet att ge polisen i uppdrag att prioritera prostitutionsbekämpningen mycket mer. En annan sak handlar om efterfrågan och att man tar upp männens syn på och roll i fråga om flickor, kvinnor men också pojkar. Det är nämligen mest män som köper sexuella tjänster och på det sättet utnyttjar både barn - flickor och pojkar - och kvinnor.

Herr ålderspresident! Jag håller helt med Eva Olofsson. Jag tror att både du och jag känner mycket starkt för dessa frågor. Polisen ska absolut prioritera detta. Nu var polisen tvungen att använda tid till gängkriminalitet och skjutningar i Göteborg, vilket man själv har beklagat. Regeringen har gett Länsstyrelsen i Stockholms län i uppdrag att samordna arbetet mot prostitution och även ta fram ett nationellt metodstöd för detta. Det vidtas alltså en del åtgärder. Det är ett svårt problem, och det är starka krafter som arbetar mot de goda.

Herr ålderspresident! I Sverige har vi haft en sexköpslag sedan 1999 som innebär att det är olagligt att köpa sex. Men fortfarande exporterar vi i Sverige sexköpare till andra länder i världen. Det är ofta fattigare och mer utsatta länder. Rumänien är ett av de länder dit vi i Sverige exporterar sexköpare. Roland Utbult frågade här tidigare vad lösningen på problemet med trafficking och människohandel är. En lösning är att kriminalisera svenskar som köper sex i andra länder och utnyttjar pojkar och flickor - barn - som är mer utsatta. År 2011 röstade Kristdemokraterna mot förslaget att ta bort kravet på dubbel straffbarhet vid sexköp utomlands. Jag undrar varför de gjorde det. När man har en lösning som skulle kunna göra skillnad för många människor runt om i världen röstar Kristdemokraterna nej när det gäller.

Herr ålderspresident! Jag måste erkänna att när det gäller att exportera sexköpare blir jag lite konfunderad. Anna Wallén, du får förklara för mig vad du menar med att man exporterar sexköpare, såvida det inte är svenskar som åker i väg och köper sex. Det är en verklighet. När man talar om export får det mig att tänka på att man skickar i väg någonting, så att säga en produkt. Du får förklara detta för mig. Vi ser trafficking som ett mycket stort bekymmer. Vi kristdemokrater, som i stor utsträckning har hand om frågorna om barns och ungas uppväxtvillkor, ser det som vår hjärtesak att barnen verkligen skyddas. När det gäller att kriminalisera sexköp för dem som köper sex utomlands tycker jag att det som du säger låter som en rimlig tanke.

Herr ålderspresident! Jag är politiker för att jag vill förändra - jag brinner för någonting och vill skapa ett bättre samhälle. Det hoppas jag att också Kristdemokraternas företrädare vill göra. Här hade ni möjligheten att göra en viktig förändring och fatta ett beslut där man tar bort kravet på dubbel straffbarhet när det gäller sexköp utomlands. Du sade nu att du tyckte att det lät intressant, men du svarar fortfarande inte på frågan varför ni röstar emot det. Kommer Kristdemokraterna att vara positiva till frågan nu?

Herr ålderspresident! Jag tror nog att de överväganden vi har gjort håller. Det är jag ganska övertygad om, så det finns väl ingen anledning att ändra det. Det viktiga är väl vad vi gör på hemmaplan när det gäller de personer som köper sex här. Det är ju olagligt. Jag tror att någon annan i ett replikskifte sade att det inte är olagligt, men det är faktiskt olagligt att köpa sex. Jag tror att det är positivt om vi kan få lite ordning när det gäller de olika lösningar vi har talat om.

Herr ålderspresident! Roland Utbult lyfte i sitt anförande fram flera viktiga aspekter på barns och ungdomars uppväxtvillkor, och väldigt många av de sakerna handlar om problem man kan säga följer i fattigdomens spår. Det får mig osökt att tänka på frågan om barnkonventionen och barnkonventionen som svensk lag. Jag skulle vilja ge Roland Utbult möjlighet att lite grann utveckla vad skälen är till att vi ännu inte har fått något förslag på riksdagens bord från regeringen om att göra barnkonventionen till lag.

Herr ålderspresident! Jag ska först konstatera att det har tillsatts en utredning som ska titta på för- och nackdelar. Det är tydligen en ganska komplicerad juridisk fråga att införa detta. Är det så att domstolarna får större makt över besluten när det gäller barn är det inte säkert att det är så bra, egentligen. Där finns alltså en del överväganden man har varit tvungen att göra, och då tycker jag att det är riktigt att man ser över för- och nackdelar. Som vi hörde tidigare i debatten ratificerades lagen för 25 år sedan, tror jag - det blir i alla fall det nästa år. Det var ett steg där man implementerade tankarna i den svenska lagen. Det sista steget, att så att säga göra den till svensk lag, är ett steg man ser över. Jag tror att det är riktigt att göra det.

Herr ålderspresident! Den metoden, som kallas transformering av lagstiftningen, har tjänat Sverige väldigt väl under de 20 år vi har jobbat med frågan om barnkonventionen. Ändå kan jag tycka att det blir lite magstarkt att i talarstolen så hårt trycka på vikten av att genomföra barnkonventionen som svensk lag och samtidigt backa och säga: Nej, det är nog bäst att vi tittar på saken ett varv till. Regeringen hade nämligen redan tidigare chansen att ge ett tydligt uppdrag till den utredning som nyss har avslutat sitt arbete.

Herr ålderspresident! Jag kan bara säga att vi kristdemokrater när vi tar upp detta i vårt sammanhang är positiva till att göra barnkonventionen till en del av svensk lag. Det är så vi arbetar. Då har vi en gemensam strävan, och om jag får göra en egen bedömning tror jag att det på sikt kommer att bli så. Jag tror ändå att det är riktigt att man gör noggranna överväganden och att vi låter utredningen komma fram till det bästa resultatet.

Herr ålderspresident! Då ska vi tillbaka till skolans värld. Under fyra år var jag mentor åt en pojke; låt mig kalla honom Oskar. Oskar hade dyslexi - bokstäver och sammanhang hoppade runt i en enda röra. Oskar behövde många hjälpmedel, men framför allt behövde han undervisning av specialpedagog med rätt kompetens. Oskar hade tur: Han fick rätt hjälp, behöll sin självkänsla genom hela sin skolgång och behöll lusten att lära. I dag är Oskar egen företagare i anläggningsbranschen, och han vinkar fortfarande glatt åt sina lärare fast han är 24 år gammal. Tyvärr finns det dock många berättelser som inte är lika ljusa som Oskars. Även det har jag som lärare sett under många år och på nära håll. Att behandla alla lika är inte rättvisa. Alla är olika och unika och behöver olika lösningar för att utvecklas maximalt. En skolform passar inte alla, och en pedagogisk metod är inte lösningen för alla problem. Vi måste erbjuda en palett av skolformer och erbjuda individuella lösningar för våra elever. Det är därför oerhört frustrerande att de elever som har de allra största behoven många gånger undervisas av personal med den lägsta utbildningen och kompetensen - detta samtidigt som platserna i speciallärarutbildningen gapar tomma. Jag talar om barn med särskilda behov och barn med diagnoser av olika slag. De kan tillbringa hela sin dag med elevassistenter som i de flesta fall helt saknar pedagogisk utbildning. Dessa barn har rätt att kräva de mest professionella pedagogerna. Under lång tid har det varit brist på specialpedagoger och speciallärare. Alliansregeringen har därför öppnat upp speciallärarutbildningen igen, men många platser gapar tomma. Det krävs därför en nationell satsning inom det specialpedagogiska området för att framtida behov ska kunna täckas. Vi kristdemokrater föreslår ett speciallärarlyft, vilket vi också har beräknat kostnaden för. Herr ålderspresident! Jag går nu över till förskolan. Det är en bekräftad sanning att barn mår bäst av små sammanhang. Ju mindre de är, desto färre personer bör de knyta an till för att uppnå stadga och trygghet i tillvaron. Barngrupperna i förskolan är i dag för stora. Barnen får fler personer omkring sig än vad de är mogna att hantera. Det påverkar deras utveckling, och orken tryter hos personalen. Oro uppstår hos föräldrarna - är barnen under uppsikt, eller kan en ettåring utan tillsyn skada sig eller andra? Nyligen presenterade Skolverket den största föräldraundersökningen någonsin. Den visar att svenska föräldrar är nöjda med förskolan men att de är missnöjda med storleken på barngrupperna. Föräldrarna tycker att personalen är professionell och välutbildad, och de har ett genuint förtroende för att förskolans pedagoger gör ett bra jobb utifrån sina förutsättningar. Men hur lätt är det att ha koll på 21 barn samtidigt när många av de 21 barnen tillhör de lägre åldrarna? I den svenska förskolan var förra året antalet barn per grupp 16,9. Hela 5 124 barngrupper hade 21 barn eller fler. Det är en utveckling vi vill vända, och där har vi kristdemokrater ett förslag. Det går ut på att stat och kommuner tillsammans skjuter till pengar som öronmärks för minskade barngrupper, men även att maxtaxan justeras upp. Det är dags att vända utvecklingen och prioritera små barngrupper i förskolan. Herr ålderspresident! Många har förslag på hur skolan ska bli bättre. Det är inte konstigt med tanke på de mätningar som visar att svenska elever hamnar under genomsnittet i internationella PISA-mätningar. Nästan var femte elev går ut grundskolan och står under basnivån i läsförståelse. Ett av svaren på det här problemet är att på nytt placera läraren i centrum för lärandet. Det här är en viktig fråga för Sveriges framtid. Svenska elever i åldern 12-14 år har ca 130 färre undervisningstimmar per år jämfört med genomsnittet för motsvarande åldersgrupper i EU-länder. Den lärarledda undervisningen behöver öka, särskilt i svenska med fokus på läsning. Läsning ligger nämligen till grund för all annan inlärning hos eleverna, och de lär sig bäst i undervisning som leds av lärare. Det här står i motsats till den ökade individualisering av inlärningen som kom genom 1990-talets läroplan. Eleverna har olika behov, och inte alla har redskap för att själva ta ansvar för sin inlärning. Den som går ut skolan behöver ha konkreta färdigheter i ämnen som matematik och svenska, och de behöver yrkesförberedande kunskaper. Skolan behöver förbereda för arbetslivet. Vi vet dock inte i dag vilka utmaningar framtidens arbetsmarknad kommer att ställa på våra ungdomar. Skolan måste därför utrusta eleverna att möta en okänd framtid. Med i bagaget måste det finnas en insikt om rättigheter och skyldigheter i samhället samt om hur man bör förhålla sig gentemot andra människor - en bildning. Då förbereder skolan för hela livet, inte bara arbetslivet, och framtiden kan kännas välkommen.

Herr ålderspresident! Sju borgerliga regeringsår inleddes med att de riktade resurserna till mer personal i förskolan togs bort. De sju åren har också lett till att personaltätheten har minskat på förskolorna. Det är klart att då bör man ha en ambition att återigen förstärka förskolan. Det förvånar mig därför att skatten först har sänkts med 100 miljarder och att avgifterna sedan höjts för dem som har barn i förskolan. Jag läste i dag på DN Debatt vad Annika Eclunds partivän skrev om äldreomsorgen och som också tänkte sig att man skulle kunna betala mer själv. Då undrar jag om det är en modell som vi ska se också när det gäller barn, unga och välfärd, att vi har fått så stora skattesänkningar, närmare bestämt 100 miljarder, att var och en i stället kan betala lite mer själv. Frågan är om de där kronorna man själv ska betala verkligen leder till mer personal, mindre barngrupper och så vidare.

Herr ålderspresident! Nu är det så att man inte betalar så jättemycket själv för förskoleplatsen. Förskolebidraget uppgår till 151 224 kronor för en heltidsplats. Man betalar alltså 12 600 kronor. Vi kristdemokrater tycker att det är en rättvisefråga att skapa valfrihetsreformer så att vi också kan ge de föräldrar som vill vara hemma med sina barn en del subventioner. Jag vill inte hålla med Lena om att vi betalar så hemskt mycket själva, för det här är den största subvention vi har.

Herr ålderspresident! Jag kan konstatera att vi har en avgiftsfri skola och en avgiftsfri förskoleklass i dag. Men jag noterar att Kristdemokraterna vill gå i motsatt riktning när det gäller förskolan. Nu har vi fått sänkta skatter, och därmed ska föräldrarna kunna betala lite mer själva. Frågan är om vi inte snarare skulle gå åt motsatt håll, att fortsätta sänka avgifterna och göra förskolan till en del av den generella välfärden. Det tycker vi socialdemokrater.

Herr ålderspresident! Jag tycker att det är rimligt att man betalar lite mer för sin barnomsorg. Den är otroligt kraftigt subventionerad, och maxtaxan har stått still sedan den infördes. Nu har Kristdemokraterna ett konkret förslag för att man ska kunna minska barngrupperna med ett bidrag från stat och kommun men också med en liten höjning för föräldrarna själva.

Herr ålderspresident! Den svenska funktionshinderspolitiken är i dag, enligt oss socialdemokrater, alltför passiv. Trots problem och orättvisor för personer med funktionsnedsättning saknas nya mål och konkreta förslag från regeringens sida. Andra frågor prioriteras uppenbart högre i deras arbete. Funktionshindersfrågor är i första hand rättighetsfrågor och tillgänglighetsfrågor, inte vård- och omsorgsfrågor. Och det finns en rad saker som regeringen borde ta itu med. Dagens lama och till intet förpliktande strategier och måltexter måste ersättas av handling. För det första måste man nu se till att bristande tillgänglighet blir en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Det har utretts flera gånger, och ett färdigt utredningsförslag finns liksom fungerande exempel från andra länder. Nu är det mer än tusen dagar sedan remisstiden gick ut för den senaste utredningen Bortom fagert tal . Sedan dess har regeringen ständigt upprepat att de bereder frågan, utan att vi har sett några som helst resultat. Förslaget i utredningen innebär att man ska utgå från redan gällande minimiregler och fokusera på skäliga anpassningar utifrån nytta och kostnader. Det är alltså långt ifrån några orimliga krav som ställs, i praktiken mest ett tydliggörande av de lagar som redan finns. Riksdagen har dessutom gett regeringen i uppdrag att återkomma med en proposition i frågan, men inget händer. För det andra måste LSS-reformen värnas. Många som har personliga assistenter vittnar om den rädsla man känner inför omprövningar av sina assistansbeslut och den negativa utveckling som hanteringen av lagen i sin helhet har gett. Riksdagen har uppmanat regeringen att tala om ifall de anser att det behövs en lagändring för att se till att det som var tänkt när lagen inrättades fortfarande kan gälla. Men regeringen begraver frågan i en utredning som ska presentera sitt betänkande först efter nästa val. Under tiden blir allt fler av med sin assistans och med det också förutsättningarna för ett aktivt liv. För det tredje måste arbetet för att tillgänglighetsanpassa Sverige snabbas upp. Arbetet har gått långsamt och satta mål har inte infriats. För det fjärde måste aktiva åtgärder sättas in för att ge personer med funktionsnedsättning ökade möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Statistiska Centralbyråns och Arbetsförmedlingens kartläggning från i våras visar att antalet personer med funktionsnedsättning som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har fördubblats sedan 2007. Regeringens politik har alltså misslyckats även här, trots allt tal om att prioritera arbete. Det behövs bland annat kvalificerat, riktat och individanpassat stöd för att kunna vända denna utveckling samt ett större ansvarstagande från bland annat offentliga arbetsgivare. En utredning har nyligen lagt fram ett väldigt bra förslag, men även här står regeringen handlingsförlamad. För det femte behöver hjälpmedelsfrågan ses över. Tillgången till hjälpmedel varierar stort över landet liksom regler och avgifter. På två andra områden har regeringen lovat att återkomma med förslag. Det gäller en försöksverksamhet med samordnare till föräldrar som fått barn med funktionsnedsättning och som i dag själva tvingas sköta alla myndighetskontakter, ibland ända upp till hela 90 stycken, som behövs för att få sina rättigheter tillgodosedda. Slutligen har regeringen lovat att återkomma med ett utredningsförslag som skulle underlätta för döva och hörselskadade att få tillgång till tolk oavsett var i landet man bor. Båda dessa frågor verkar också ligga i en byrålåda tillsammans med många andra angelägna frågor. Jag ska avsluta mitt anförande med delar av en insändare i Dagens Nyheter i fredags, den 11 oktober: "I augusti 1997 köpte vi vår villa i Stockholm. Samma månad föddes vårt yngsta barn som ger oss mycket glädje, men också oro eftersom hon har en utvecklingsnivå motsvarande en ettårings. I samma takt som husets värde fyrdubblats, och regeringen fyllt på vår plånbok via avdragsmöjligheter och skattereformer, har det blivit allt svårare för oss att organisera en vettig tillvaro för vår dotter. Med jämna mellanrum tvingas vi kämpa för de rättigheter som gäller enligt svensk lag." "Vår familjs möjlighet att få ihop vardagen skulle öka drastiskt om regeringens satsningar lades om. Vi behöver inte mer pengar i plånboken eller ROT-bidrag som ökar villans värde. Vi, liksom många familjer i vår situation, vill mycket hellre att våra barns lagstadgade behov blir tillgodosedda. Utan kamp." Herr ålderspresident! Det ser ut som om den enda möjligheten att få funktionshindersfrågor prioriterade är att byta regering. (Applåder)

Fru talman! På senare tid har vi allt oftare kunnat se och läsa i medierna om olika typer av vårdskandaler. Det har handlat om allt från en icke-fungerande äldreomsorg och patienter som inte får vård i tid till fruktansvärda misstag i vården. Nu senast har den omtalade serien Arga doktorn visats på SVT. Där har flera tragiska fall inom vården tagits upp. Denna granskning är jättebra och nödvändig för att få vårdens huvudmän att öka kvaliteten och sätta patientsäkerheten i första hand. Däremot är det oroväckande att den bild som oppositionspartierna målat upp, och även lyckats få med medierna på, ger helt fel bild av sjukvården. Det pågår en svartmålning av hela hälso- och sjukvården där det påstås att sjukvården håller på att krackelera och att välfärdssystemet brakar samman. Det är inte bara felaktiga påståenden utan även ett hån mot alla dem som arbetar inom sektorn och gör ett fantastiskt bra jobb. Givetvis finns det kvalitetsbrister inom sjukvården som vi måste jobba med, men vi ska inte glömma bort att både den svenska äldreomsorgen och den svenska hälso- och sjukvården över lag är riktigt bra. Häromveckan kom siffror på att vi har världens bästa äldreomsorg. Och enligt Euro Health Consumer Index 2012 har Sverige den sjätte bästa vården i Europa, och vi har dessutom klättrat från en tidigare niondeplats. En kritik som Sverige tidigare fick av EHCI var bland annat att vi hade för långa köer. Men genom att vi införde kömiljarden får nio av tio patienter vård inom utsatt tid, vilket måste ses som en enorm framgång. Fru talman! Vid regeringsskiftet 2006 var ovetskapen total om hur kvaliteten såg ut i sjukvården och hur pass långa operationsköerna var. När vi sedan tillsammans med SKL och Socialstyrelsen sjösatte Öppna jämförelser var det som att öppna Pandoras ask. Helt plötsligt fick vi svart på vitt på hur långa köerna var, hur kvaliteten såg ut och hur pass ineffektiv vården var på olika ställen i landet. Det blev tydligt att vi hade ett enormt förbättringsarbete framför oss. Det är viktigt att aldrig stagnera i arbetet, utan att fortsätta att genomföra förbättringar för att öka kvaliteten inom sjukvården. Därför har regeringen gjort historiska satsningar inom området. Under mandatperioden avsätter regeringen drygt 2,5 miljarder för att nå en säkrare vård och för att stärka patientens ställning. Som ett led i detta startade Inspektionen för vård och omsorg i juni 2013. Deras huvuduppgift är att granska att befolkningen får vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med gällande lagar och föreskrifter. Fru talman! Vidare finns en överenskommelse mellan staten och SKL om en prestationsbaserad satsning på patientsäkerhet. Överenskommelsen syftar till att, genom ekonomiska incitament och med patientens behov i centrum, uppmuntra, stärka och intensifiera patientsäkerhetsarbetet i landstingen samt öka kvaliteten. Satsningen omfattar all vård som finansieras av landstingen, oavsett aktör. Ny lagstiftning, ökade investeringar i kvalitetsregister, det fria vårdvalet samt nationellt och regionalt it-stöd är andra exempel på insatser som förbättrar förutsättningarna för en stärkt uppföljning av såväl vårdkvalitet som väntetider. Till sist, fru talman: Det är viktigt att vi får ett slut på den pågående nedvärderingen av hälso- och sjukvården. Vi får aldrig blunda för de problem som finns, men inte heller avstå från att tala om att vi på det stora hela har en sjukvård i världsklass som vi ska vara stolta över.

Fru talman! Jag tycker att Metin Ataseven tar i något när han säger att det sker en svartmålning av sjukvården. Jag tror att vi är många som är stolta över svensk sjukvård och svensk äldreomsorg, inte minst i ett internationellt perspektiv. Om vi vore nöjda med det vi har och inte ville ligga i framkant även i framtiden skulle vi kunna luta oss tillbaka och vänta på att andra ska komma i kapp. Men där vill vi inte vi vara. Vi vill fortsätta att vara i fronten och i spetsen av forskning, ny teknik och nya läkemedel. Vi är rätt bekymrade från Socialdemokraternas sida, inte minst när vi tittar på Stockholm och Skåne, som är stora landsting och regioner där många människor bor. Man kan bli ganska bekymrad när man ser hur marknadslösningarna tar alltmer plats. Det handlar om att marknaden ska lösa problemet med förlossningsplatserna i Stockholm. Det handlar om att marknadslösningar i form av fritt val ska lösa det mesta. Skattesänkningar har nu senast tagit ungefär hundra gånger större plats i budgeten än vad sjukvården har gjort. Känns det verkligen som rätt prioritering, Metin Ataseven?

Fru talman! Om Lena Hallengren hade lyssnat på mitt anförande skulle hon ha hört att jag sade att det är självklart att vi ska fortsätta med förbättringarna. Vi ska inte stagnera, utan vi ska fortsätta att jobba. Det har gjorts en del skattesänkningar för att se till att få mer jobb i Sverige - vilket verkligen behövs. Man har gjort skattesänkningar för arbetsgivare när det handlar om att anställa unga. Det är ett sätt att få fler i arbete. Vi har trots detta satsat mer än någonsin på sjukvården; vi har inte på något sätt dragit ned själva stödet till den. Vi har tvärtom ökat det, och det har gjort att fler människor får vård i rätt tid. Nio av tio patienter får komma till vården och får rätt vård inom rätt tid. Det ena behöver inte utesluta det andra. Det har inte drabbat sjukvården att vi har gjort skattesänkningar. Tvärtom har vi fler som jobbar och ser till att välfärden blir bättre för alla.

Fru talman! Arbetslösheten ökar. Allt fler är arbetslösa. Fler är arbetslösa i dag jämfört med 2006. Räkna inte antalet jobb, Metin Ataseven! Det är inte seriöst. Fråga vilken landstingspolitiker med vilken politisk färg du vill. Det är ju inte så att landstingen har mer pengar relativt sett, sett till befolkning, till demografi eller till de behov vi har. Tvärtom höjer hälften av alla landsting skatten, för pengarna räcker inte till de utmaningar vi har. Ändå försvarar du 100 miljarder i skattesänkningar under den här mandatperioden och i princip ingenting till sjukvården.

Fru talman! Ja du, Lena Hallengren, vi har ju faktiskt 200 000 fler i arbete i dag jämfört med 2006. Det är en väldigt stor summa. Det är väldigt många människor som jobbar i dag jämfört med 2006 - 200 000 fler i arbete. Självklart tillför de en hel del skattemedel, så att vi kan satsa på sjukvården. Vi har gjort större satsningar jämfört med 2006. Det handlar om miljarder. Självklart ser vi att det behövs mer inom vården och satsar ännu mer. Det kommer hela tiden.

Fru talman! Globalt sett är hälso- och sjukvården en av de absolut största samhällssektorerna och dessutom en av de mest forskningsintensiva. När man frågar väljare vilken politisk fråga som är viktigast hamnar oftast sjukvården på första plats. Utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård har varit oerhört snabb och positiv de senaste sju åren. En lång rad förändringar har sjösatts - förändringar som vi i dag kan se positiva effekter av. För det första har vi fått stora förändringar vad gäller valfrihet och delaktighet. Alliansregeringen har successivt, steg för steg, flyttat makten från landsting och profession till patient. Vårdvalet i primärvården har lett till att vi i dag har 190 nya hälsocentraler. 40 procent av patienterna har i dag listat sig på en av de 500 privata enheterna, medan 60 procent är listade på en av de 700 enheter som drivs av landstingen. Resultatet av reformen är att primärvården får allt större förtroende bland människor. Ett flertal utvärderingar har gjorts. Konkurrensverket ser vårdvalet som en lyckad reform. Myndigheten för vårdanalys har visat att alla grupper har gynnats. Vi har sedan den första oktober i år ett regelverk som underlättar för patienter att söka vård inom EU utan att behöva lägga ut pengar i förväg. Vi har också fått en betydligt bättre situation vad gäller väntetiderna i vården. Kömiljarden har satt fokus på att det inte är effektiv sjukvård när patienter får vänta på besök eller behandling. För det andra har vi under de här sju åren fått en betydligt tydligare kunskapsstyrning av sjukvården. Socialstyrelsens riktlinjer är en viktig del men också den betydligt skarpare statliga tillsyn som vi ser, nu som en särskild tillsynsmyndighet, Inspektionen för vård och omsorg. För det tredje har vi i dag en helt annan tillgänglighet till sjukvården. Traditionellt sett har det varit Sveriges sämsta gren. När vi har varit världsledande på en lång rad områden inom hälso- och sjukvården har vi tyvärr haft orimligt långa köer. Lagstiftningen om vårdgaranti och kömiljard har varit viktiga delar. Vårdvalet har ökat tillgängligheten till primärvård. Omregleringen av apoteksmarkanden har gett oss 300 fler apotek där öppettiderna ökat från i snitt 42 timmar till i snitt 53 timmar. Vi har fått fler sjuksköterskor, fler läkare, fler specialistläkare, fler barnmorskor och fler tandläkare. Men den kanske allra viktigaste tillgänglighetsfrågan är att vi sedan den 1 juli i år ger vård som inte kan anstå även till personer som saknar tillstånd att vistas i landet. För det fjärde har vi sett stora förändringar vad gäller uppföljning av vårdens resultat. Det handlar om öppna jämförelser, kvalitetsregister, Nationella patientenkäten och dessutom att vi medverkar i en lång rad internationella jämförelser. Det är oerhört viktigt att vi nu faktiskt kan följa vad som händer i sjukvården. Förändringstrycket har, fru talman, varit väldigt högt. Kontrasten blir stor när man jämför med vad som hände åren före 2006. Den socialdemokratiska minoritetsregeringen lyckades med stöd från Vänstern och Miljöpartiet driva igenom två reformer. Det handlade om att införa och sedan återinföra en stopplag - stopp för nytänkande och utveckling inom svensk hälso- och sjukvård. För den som har läst oppositionens förslag i budgetmotionerna ser man att reformagendan tyvärr fortfarande är lika tom. Det handlar om att säga nej till genomförda förslag och möjligen föreslå återställare. Fru talman! Även om det har skett många och rätt genomgripande förändringar står svensk sjukvård inför många stora utmaningar. Det handlar om att göra någonting åt bristen på specialistsjuksköterskor. Det handlar om bristen på jämlikhet, där skillnaden fortfarande är stor mellan men framför allt inom landstingen. Den som är född i Sverige och dessutom har en akademisk utbildning får med stor sannolikhet vård av högsta klass, men den som är född utomlands eller saknar högre utbildning riskerar att inte få densamma. Vi har fortfarande viktiga steg att ta för att stärka patientens makt. Enligt WHO kan 90 procent av all diabetes förebyggas, 80 procent av alla hjärtinfarkter och 30 procent av all cancer. Det ger slutsatsen att förebyggande arbete på ett mycket mer systematiskt sätt måste komma in i den svenska hälso- och sjukvården. Svensk sjukvård har, fru talman, varit världsledande. Den är alltjämt världsledande på de flesta områden och kan med en klok allianspolitik vara världsledande även i framtiden.

Fru talman! Anders W Jonsson var lite orolig för att vi inte ska kunna finansiera de förslag som vi lägger fram. Jag kan stilla den oron; vi brukar alltid göra så att vi har pengar till det vi föreslår. Men det var inte det jag funderade över, utan det var om Anders W Jonsson tycker att det är rätt prioritering att ni nu sänker skatterna med ytterligare ungefär 15 miljarder i ert senaste budgetförslag, när den förda politiken tidigare inte har visat sig ha den effekt på arbetslösheten som ni trodde. Vi har en arbetslöshet på 400 000 nu, och ni har sänkt skatterna med 130 miljarder. Kostnaden för äldreomsorgen är 99 miljarder. Skulle man inte ha kunnat använda pengarna på ett klokare sätt än vad man har gjort nu?

Fru talman! Lennart Axelsson och Socialdemokraterna delar ju den prioritering regeringen har gjort. Fyra av de fem jobbskatteavdragen tycker man är bra och att de ska vara kvar. Det femte kommer man efter årsskiftet också tycka att det är bra att det ligger kvar. Dessutom är det så att om man höjer skatten får man inte mer pengar till välfärd. Det är precis tvärtom. Om man höjer skatten på ett felaktigt sätt blir det mindre pengar till vård, skola och omsorg. Det har vi visat under den gångna sjuårsperioden. Vi har sänkt skattetrycket med 4 procent. Samtidigt har skatteintäkterna ökat med 11 procent. Vi har under den här perioden genomfört skattesänkningar på dryga 100 miljarder kronor. Samtidigt har vi kunnat förstärka hälso- och sjukvård, vård och omsorg med mer än 30 miljarder kronor. Höjda skatter ger mindre pengar till vård, skola och omsorg. Det måste även Socialdemokraterna förstå.

Fru talman! Jag tror inte att mina före detta arbetskamrater ute i omsorgen håller med alls när de ser att det inte finns pengar så det räcker till tillräckligt många arbetskamrater. Det är ju den verkligheten man måste se. Det hjälper inte hur många siffror Anders W Jonsson står och radar upp här. Det är ju den verklighet som är där ute som det handlar om. Sedan är det detta med apoteken. Jag träffar väldigt sällan människor som tycker att det var en jättebra idé att göra sig av med det apotek vi hade förut.

Fru talman! Jag delar helt Lennart Axelssons uppfattning att det finns mycket stora behov inom hälso- och sjukvård, omsorg och inte minst inom skolan. Men sättet att få fram mer pengar är att få fler människor i arbete. De gjorda jobbskatteavdragen och Alliansens politik har gjort att det är mer än 200 000 fler människor i arbete i dag. De människorna betalar skatt, och det är ju det som gör att kommunsektorn i dag har närmare 200 miljarder mer i inkomster än de hade 2006. Svårare än så är det inte.

Fru talman! Jobben, skolan, ekonomin och sedan sjukvården - ungefär i den ordningen har de kommit. Nu börjar dock sjukvården stiga i väljarnas ögon när det gäller vad som är viktiga politiska frågor. Det skulle kunna ha något att göra med att man också är bekymrad över den väg som sjukvården håller på att ta. Det är inte bara Socialdemokraterna och oppositionen som talar om att vårdtyngden inte tillåts styra eller att förlossningsplatserna i Stockholm inte räcker till eller som pekar på att Socialstyrelsen kritiserar Region Skåne för att man till och med har sett dödsfall på grund brist på vårdplatser och dålig organisation. Jag tror att väljarna delar den uppfattningen. Jag undrar om Anders W Jonsson, som själv är läkare, tror att 2 miljarder till sjukvården för mer personal och bättre kvalitet är någonting som faktiskt skulle kunna bidra till en bättre sjukvård.

Fru talman! Jag tror att de 30 miljarder som alliansregeringen har tillfört svensk hälso- och sjukvård, vård, skola och omsorg har betytt väldigt mycket. Det allra största tillskottet som kommuner och landsting har fått beror dock inte på att statsbidragen har ökat mycket under den här perioden utan på att 200 000 fler människor går till arbetet varje morgon. En enda person som går från arbetslöshet, sjukskrivning eller förtidspension till att faktiskt arbeta innebär 250 000 till 300 000 kronor i plus i skattkistan. Det är detta som gör att kommuner och landsting i dag har närmare 200 miljarder kronor mer i inkomster än de hade 2006. Det har inget med skattehöjningar att göra. Skattesatsen är ungefär densamma som den var 2006, men man har 200 miljarder kronor mer - inte så mycket på grund av de 30 miljarderna i statsbidrag utan framför allt beroende på att det är 200 000 fler människor i arbete.

Fru talman! Det är en sak att prata omkull väljarna med siffror och statistik om hur många som faktiskt jobbar, men här undrar jag om inte regeringen håller på att prata omkull sig själv. 400 000 människor är arbetslösa. Långtidsarbetslösheten har trefaldigats sedan 2006. Hälften av alla landsting tvingas höja skatten. Här står Anders W Jonsson och talar om att landstingen och kommunerna har fått en massa ökade statsbidrag och mer resurser att använda. Problemet är ju den demografiska utvecklingen och att behoven är så mycket större, så landstingen måste höja skatten. Socialdemokraterna anslår 2 miljarder kronor i sitt budgetalternativ. Är det några pengar som Anders W Jonsson tror skulle kunna komma till nytta?

Fru talman! Jag tror att landsting och kommuner behöver större resurser, men det viktigaste sättet att åstadkomma det är just att få fler människor i arbete. I boksluten kan vi se att kommuner och landsting i dag har närmare 200 miljarder mer i inkomster än man hade 2006. Det är klart att en del beror på de 30 miljarderna i ökade statsbidrag, men den stora delen av det, de 170 miljarderna, handlar om att fler människor har kommit i arbete. Det är det som gör att vi i dag har en positiv utveckling i den svenska sjukvården.

Fru talman! Anders W Jonsson återkommer hela tiden till de fantastiska 200 000. Det är fantastiskt att 200 000 fler människor har arbete, men problemet är att det är över 400 000 som inte har ett arbete. När vi talar om arbetslöshetsstatistik talar vi dessutom alltid om andel, inte antal, för det är detta som går att jämföra över tid. Man kan också fundera på om inte mängden pengar också går att hänföra till ökade löner. Min fråga handlar om cancervården. Vi ligger väldigt väl framme när det gäller själva cancervården, men det behövs också mer insatser inte minst när det gäller det som man kan kalla för cancerrehabilitering. Jag skulle därför gärna vilja att Anders W Jonsson reflekterar lite över hur regeringen ställer sig till frågorna om patientkontrakt, en sammanhållen vårdprocess och ett tydligare stöd när det gäller cancerrehabilitering löpande under hela vårdtiden.

Fru talman! Cancersjukvården är kanske det område där alliansregeringens politik har inneburit mest. Vi såg 2006 att det fanns uppenbara brister på en lång rad områden, alltifrån tidig upptäckt till vård i livets slutskede. Därför gjorde alliansregeringen något fullständigt nytt i svensk politik, nämligen att man från nationell nivå gick in och sjösatte cancerstrategin för att se över detta och helt enkelt ta ett nationellt ansvar. Det var något som aldrig hade gjorts tidigare. Vi ser i dag resultaten av detta. På flera områden har vi sett klara förbättringar, dock inte på alla, ska jag tillstå. I och med att detta grepp har varit framgångsrikt - att man nationellt tar ett ansvar för en grupp med kroniskt sjukdom - tycker jag att det är en arbetsmetod som vi bör använda mer. Vi behöver mycket mer av statlig styrning av den svenska sjukvården, och då framför allt kunskapsstyrning. Jag ser detta som ett väldigt viktigt steg framåt.

Fru talman! Jag ska ge Anders W Jonsson chansen att kommentera själva cancerrehabiliteringsfrågan, för det var den som var min kärnpunkt. I cancervården ligger vi som sagt långt framme när det gäller själva behandlingen, men när det gäller det som handlar om att se till att människor har möjlighet att kanske ta ett arbete och komma tillbaka till arbetslivet eller att hur som helst ha ett gott liv är cancerrehabiliteringen en viktig del av vården. Det omfattas av vårt förslag om patientkontrakt. Jag vill gärna höra Anders W Jonssons kommentar till detta.

Fru talman! Jag håller helt och hållet med Meeri Wasberg om att det är oerhört viktigt att man ser till att ha fungerande vårdkedjor i cancervården, alltifrån att man i primärvården tidigt när symtomen uppträder ska vara beredd att gå in och ställa diagnos till att man ska ha en effektiv behandling och en bra rehabilitering. I vissa fall går det även in i den palliativa vården och vården i livets slutskede. Just cancersjukdomarna är ett typområde där vi måste jobba mycket mer med vårdkedjor, och där ingår detta som en viktig del.

Fru talman! Vad är viktigt? Det är en fråga som man bör ställa sig då och då och kanske också ställa till personer i sin omgivning. Svaren skiftar naturligtvis beroende på vem man frågar. Vi gör olika värderingar, och säkerligen skiftar svaren också från tid till annan. Undersökningar har dock visat att väldigt ofta hamnar sjukvården högt på listan över vad svenska folket menar är allra viktigast att det fungerar. Alla kommer vi i kontakt med sjukvården på ett eller annat sätt, och när vi gör det vill vi naturligtvis att vården ska vara lättillgänglig, att man ska få den vård man behöver, att den ska utföras professionellt och kanske framför allt att man ska få ett gott bemötande. Sverige har en vård som i hög grad lever upp till dessa förväntningar. Enligt Svenskt Kvalitetsindex, som regelbundet genom en stor mängd intervjuer mäter hur nöjda människor med olika tjänster, tillhör vården den sektor som har uppvisat en tydlig ökning av patienternas nöjdhet. År från år blir alltså patienternas betyg på den svenska vården högre. Det är väldigt glädjande. Genom kömiljarden, som innebär att en miljard avsätts årligen, stimuleras landstingen att uppnå ytterligare förbättringar av tillgängligheten. De landsting som uppnår kraven får ta del av medlen. Fru talman! Det allra bästa är självfallet om vi kan minska efterfrågan på vård. En förbättrad folkhälsa är ett viktigt mål för att öka välbefinnandet hos den enskilde och minska efterfrågan på vård. En tredjedel av fallen av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer skulle kunna undvikas med förändrade levnadsvanor. Det är dock inte alltid lätt att leva sunt, och därför behövs bättre stöd för att förebygga livsstils- eller så kallade välfärdssjukdomar. Förbättrade levnadsvillkor har resulterat i en förbättrad allmänhälsa och ökad medellivslängd. Samtidigt ser vi en trend med ökande psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa har blivit något av det moderna samhällets farsot. En av fyra svenskar drabbas någon gång i livet. Det kan handla om ångest, depressioner eller självmordstankar. För många är det övergående, men för andra utvecklas problemen till livslånga följeslagare. Den psykiska ohälsan är dessutom fortfarande ofta belagd med skam, vilket gör att många som skulle behöva hjälp döljer det för sin omgivning. Därmed förblir många psykiska åkommor olösta, helt i onödan. Regeringen satsar 870 miljoner kronor per år under en femårsperiod för att förebygga psykisk ohälsa och förbättra vård och omsorg för dem som redan har drabbats. Kroppslig ohälsa var industrisamhällets stora utmaning. På den punkten har det skett enorma förbättringar. Vår tids utmaning är i stället den höga psykiska ohälsan, inte minst bland ungdomar. Psykiatriska diagnoser är de vanligaste orsakerna till sjukskrivning. Lanseringen av ungdomsmottagningen på nätet har varit en lyckosam satsning, 100 000 besökare varje månad. Det är naturligtvis viktigt att även kunna träffa vårdpersonal i verkliga livet. Därför har vi anslagit 650 miljoner i riktat statsbidrag till elevhälsovård, pengar som finns att söka för skolhuvudmän. Inte minst viktigt tror jag att det är att fler pojkar tar kontakt med hälsovården. Det har visat sig att män har en tendens att vänta betydligt längre med att ta kontakt med vården, vilket kan leda till svårare komplikationer och längre vårdtid. Därför tror jag att det är angeläget att försöka ändra på den attityden så tidigt som möjligt. Fru talman! I september offentliggjordes en överenskommelse om en etisk plattform mellan ett stort antal fack och arbetsgivarorganisationer inom vård och omsorg. Allmänheten får tack vare detta insyn och kan ta del av vårdgivarens kvalitet, ekonomi och anställningsvillkor. Det kan inte vara viktigast vem som är huvudman. Det viktiga måste vara att vi fokuserar på kvaliteten i utförandet. Om en privat aktör bedriver en verksamhet med bättre vårdresultat och högre grad av patientnöjdhet och dessutom till en lägre kostnad kan jag inte förstå att det skulle vara ett problem. En annan viktig fråga som jag vill beröra är att det måste blir bättre rutiner kring organdonation. Här ligger Sverige inte så väl framme som jag skulle önska. Alltför många dör i onödan på grund av organbrist. Jag kan bekänna att jag själv, av någon anledning, har dröjt tills ganska nyligen med att anmäla mig till organdonationsregistret. Men nu är det gjort, och jag vill uppmana alla som lyssnar att göra detsamma. Här handlar det verkligen om att rädda liv. Regeringen har tillsatt en utredning kring organdonation. Slutrapporten ska vara klar om drygt ett år. En delrapport kommer redan strax efter årsskiftet. Liksom i skolans värld måste vi anstränga oss för att minska byråkratin för vårdpersonalen. Alltför stor del av tiden ägnas åt annat än patientnytta. Därför utsåg socialministern, så sent som i förra veckan, en nationell samordnare som ska föreslå olika sätt att befria vårdpersonal från onödigt administrativt arbete. Slutligen, fru talman! Ju mer vi mäter och jämför desto tydligare blir det att det är stora skillnader i olika delar av landet. Vi kristdemokrater önskar ett konstruktivt samtal om hur vi kan ge varje patient i landet en lika god vård. Kanske behöver vi en bättre nationell samordning för att klara framtidens utmaningar. Vi bör noggrant överväga om dagens modell med 21 olika sjukvårdshuvudmän bäst tillgodoser kravet på jämlik vård i hela landet. Vi tror att det är dags för en genomgång av arbetsfördelningen mellan stat, landsting och kommun. Det behöver vi en fördjupad diskussion om framöver. I detta anförande instämde Annelie Enochson (KD).

Fru talman! Jag vill i mitt anförande ta upp skyddet för samvetsfrihet i svensk lag. Samvetsfrihet handlar om respekt för individen, respekten för att varje människa är unik, med ett jämlikt värde. Varje människa har rätt att tänka och uttrycka sig fritt. Varje människa har rätt att respekteras för sin åsikt och sin religiösa övertygelse. På dessa värderingar bygger de mänskliga rättigheterna. Varje individ har skyldighet att följa ett lands lagar. Men vissa lagar är till för att skydda individen. Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna inkorporerades i svensk rätt 1995. Enligt artikel 9 i den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har i princip samma innehåll som artikel 9 i Europakonventionen. Samvetsfrihet innebär en rätt att vägra utföra en arbetsuppgift med hänvisning till samvetsskäl. Exempel på samvetsbetänkligheter som kan anses kontroversiella i dag handlar om genomförandet av abort och forskning som inbegriper celler från aborterade foster. Andra exempel på verksamheter som kan upplevas stötande ur ett etiskt perspektiv är vissa djurförsök och transplantationer av djurorgan till människor. Europakonventionen, som är svensk lag, innehåller ett skydd för samvetsfriheten. Men hur ser det ut i dag? Socialstyrelsens föreskrifter om abort från 2009 innehåller inga närmare anvisningar i frågan om sjukvårdspersonalens rätt att slippa delta i abortvården. I Sverige har det sedan lång tid ansetts vara vårdgivarens uppgift att leda och fördela arbetet i sjukvården, och vid fördelningen bör det så långt det är möjligt tas hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. En läkare som av etiska eller religiösa skäl inte vill delta i abortvården bör - även av hänsyn till patienten - inte heller tvingas göra det. Att man arbetar fram individuella lösningar på berörda arbetsplatser har ansetts vara ett tillräckligt bra skydd. Men någon lagstadgad rätt att avstå från en arbetsuppgift med hänvisning till samvetsfriheten finns inte. I ett av de senaste numren av Läkartidningen refereras det till en svensk studie där det framkommer att existentiella tankar om livet och döden inte bara finns hos abortsökande kvinnor utan även bland vårdpersonal. Studien visade att närmare var femte gynekolog hade funderat på att byta arbete på grund av aborter, och närmare 75 procent hade upplevt osäkerhet i samband med kirurgiska eller sena aborter. År 2010 behandlade Europarådets parlament en motion av en svensk riksdagsledamot som handlade om samvetsskäl och tillgången till lagstadgad vård och behandling inom hälso- och sjukvården. Motionären krävde att samvetsgrundad vägran att utföra vård starkt skulle begränsas. Motionen syftade i synnerhet på rätten att få abort utförd. Europarådet gick emot motionen. Resolutionen 1763(2010) slår fast att ingen person, inget sjukhus eller ingen institution ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo. Resolutionen betonade att ingen ska diskrimineras om man vägrar att medverka till något av detta. Resolutionen slog fast att medlemsstaterna dels ska försäkra tillgången till vård och hälsa, dels ska upprätthålla respekten för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet för vårdpersonalen. Slutligen föreslog Europarådet i resolutionen att medlemsstaterna skulle ta fram sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfriheten. Europarådet ger endast rekommendationer, men dess resolutioner är vägledande för Europadomstolens arbete. I Danmark finns exempelvis rätten till samvetsfrihet genom en bestämmelse i den danska hälsolagen. I Norge finns en lagstadgad reservationsrätt i abortlagen och dess föreskrifter. Det finns också en lagstadgad rätt att reservera sig mot att delta i forskning eller behandling som innebär användande av fostervävnad. Jag anser att skyddet för samvetsfrihet i Sverige bör stärkas och införas i grundlagen. Jag menar att det behövs en samvetsklausul inom svensk sjukvård och högskoleutbildning och att Sverige ännu starkare ska stå upp för att ge varje människa förutsättningar att även inom arbetslivet bli respekterad för sin etiska eller religiösa övertygelse. Därför bör det utredas hur en samvetsklausul för hälso- och sjukvården samt högskoleutbildningen kan utformas. Utan detta finns det risk för att Europadomstolen anser att Sverige har förvägrat sina medborgare fundamentala rättigheter. Det vill inte jag.

Fru talman! Jag tänkte ta upp barns och ungdomars rätt till en likvärdig utbildning i den svenska skolan. Det finns många saker att glädjas åt i den svenska skolan när man är ute och möter engagerade rektorer och lärare som inte bara jobbar med att lära eleverna att läsa, skriva och räkna ordentligt utan också jobbar med dem när det handlar om personlig utveckling och fostrar dem till demokratiska medborgare. När man ser hur dessa barn och ungdomar växer är det naturligtvis väldigt glädjande. Likväl känner man också en oro. Jag känner en stor oro över att resultaten har fallit under ett stort antal år, sju år i rad, och att likvärdigheten försämras undan för undan. I dag, fru talman, är det tio gånger vanligare att elever från studieovana hem inte blir gymnasiebehöriga jämfört med elever som kommer från ett hem där antingen mamma eller pappa har studerat på högskola. Det är naturligtvis ett stort nederlag för skolpolitiken att barn inte ges en utbildning på likvärdiga villkor. En av de mest grundläggande tankarna bakom läroplan och skollagar är just att skolan ska kompensera för det faktum att man kommer med olika förutsättningar till den svenska skolan. Likvärdigheten har försämrats år för år. I dag är det tydligt att hemmet och framför allt föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar alltför stor roll för resultaten i den svenska skolan. Skolverket har analyserat frågan och kommit fram till ett par förklaringar. Man pekar på de skolvalsmodeller som Sverige implementerade i början av 90-talet - fria skolvalet och fristående skolor. Man pekar också på det faktum att i alltför många av landets skolor lämnas eleverna åt sitt öde. Alltmer självständiga uppgifter, till exempel läxor, ges utan att eleverna erbjuds hjälp och stöd för att utvecklas i sin kunskapsinhämtning. Socialdemokraterna ser allvarligt på detta. Vi vill ta krafttag för att stärka den svenska skolan, krafttag för att stärka skolans kompensatoriska uppdrag och stärka likvärdigheten. Vi föreslår att staten i sin budget avsätter närmare 4 ½ miljard kronor att öronmärkas för satsningar på framför allt de första åren i den svenska grundskolan. Forskning och beprövad erfarenhet visar att om du på ett tidigt stadium kan möta varje barn utifrån dess förutsättningar och erbjuda hjälp och stöd i form av undervisning, läxhjälp, sommarskolor med mera har eleven lättare att nå upp till de mål som har satts upp för den svenska skolan och de svenska eleverna. Vi vill öronmärka 2 miljarder för att minska klasstorlekarna de första åren, från förskoleklassen, ettan, tvåan och trean. Det är inte rimligt att det finns så många klasser i vårt land i dag med 27, 28, 29 eller kanske till och med 30 sjuåringar. Oavsett hur engagerad läraren är, oavsett hur mycket läraren vill, hinner inte läraren ta sig an varje elev utifrån dess förutsättningar. Undervisningen i dessa stora klasser riskerar att bli av medelsnitt. Resultatet blir att vi tappar i den änden där elever kan ha lätt för sig. De kan redan läsa och skriva när de börjar skolan, men de möter inte någon utmaning och stimulans och tappar sugen. Vi tappar också i den andra änden med de elever som har de tuffaste förutsättningarna, som börjar i skolan utan att ha gått i förskolan. De behöver mycket hjälp och stöd från skolan för att komma i kapp. På samma sätt vill Socialdemokraterna att det ska finnas en lagstadgad rätt att få hjälp och stöd med läxorna i skolan om man inte kan få den hjälpen hemma. Skolverket har påpekat att de självständiga arbetena har påverkat skolan åt fel håll eftersom elever inte har samma tillgång till hjälp och stöd. Vi avsätter drygt 100 miljoner i vårt budgetalternativ för detta. Detta ska kontrasteras mot regeringens förslag på området, som röstades igenom i riksdagen förra vintern, nämligen att läxhjälp ges utifrån om mamma eller pappa kan köpa sig detta via RUT-avdrag. Fru talman! Vem kommer på idén att när svensk skola blir allt mindre likvärdig, när likvärdigheten försämras, ska en läxhjälpsreform genomföras som bara riktar sig till hem där man har råd att betala för sig? Skolverket har redan nu påpekat att det fördjupar skolans likvärdighetsproblem och att skillnaderna kommer att öka på grund av reformen. Är de borgerliga representanterna nöjda med detta? Var det detta ni ville åstadkomma? Om inte, är ni beredda att backa från detta?

Fru talman! Varje dag görs fantastiska insatser i skolor runt om i landet. I dag är det särskilt glädjande att uppmärksamma det fantastiskt goda resultat som eleverna presterar i engelska. Till den svenska grundskolan går varje dag omkring 900 000 elever och nära 85 000 lärare. Till detta kommer skolledare, fritis- och skolhälsopersonal som alla bidrar positivt till utvecklingen. Det är alltså en otroligt stor organisation där lärare och elever möts för att bygga kunskap hos individer och till samhällets fromma. Alla förväntar vi oss att dessa skolor ska vara bra skolor så att eleverna får med sig den kunskap och kompetens de kommer att behöva på livets väg. Men elever och pedagoger ska också känna trygghet under skolgången, och skolan ska när det behövs kompensera elevernas bakgrund. För att ny kunskap ska komma alla dessa elever till del behöver skolan därför vara en modern och lärande organisation som systematiskt jobbar för att ta in ny kunskap i klassrummet. De flesta arbetar redan så, men dem hör vi sällan talas om. I stället fokuserar ni i oppositionen och medierna på dem som inte lyckas samtidigt som ni svartmålar det jobb som över en miljon individer gör varje dag. Den trenden behöver vi politiker vända. Jag ska återkomma till frågan, men jag vill ändå först ge en bakgrundsbild till varför vi är där vi är just nu. Dess värre är den forskning som finns i Sverige på skolområdet begränsad. Det råder kanske ingen brist på forskning och antalet avhandlingar, men när man tittar på vad avhandlingarna handlar om är det sällan om didaktiken, om lärandet. Det är ju det väsentliga. Knut Sundell, docent i psykologi, tittade lite närmare på detta för några år sedan. Han gick igenom 1 400 avhandlingar inom till skolan närliggande discipliner. Han fann att i fråga om pedagogik hade bara 6 procent av uppsatserna fokus på metoder om skolans huvuduppgift lärande. Däremot fanns det gott om avhandlingar som handlade om allt från rektorns roll under 1900-talet till studier om hur skolan kan fostra demokratiska medborgare. Men det är inte det som hjälper till att utveckla skolan. Utöver stimulanser för forskning och utveckling, som regeringen verkligen har lagt sig vinn om, har vi också skapat det nödvändiga ramverk som stora organisationer behöver. Skolverket slog redan 2004 larm om den tydliga trenden med sjunkande skolresultat. Verket uppmärksammade dåvarande regeringen på situationen och presenterade ett åtgärdsprogram - men inget hände. Det ramverk som alliansregeringen har fått på plats är i princip identiskt med de förslag som Skolverket presenterade för nio år sedan. Dåvarande generaldirektören för Skolverket, Per Thullberg, sade i en intervju med Lärarnas tidning att åtgärdsprogrammet handlade bland annat om att göra konkretare och tydligare styrdokument, men programmet handlade också om lärarutbildning, lärarlegitimation, inspektion och andra saker. Känns åtgärderna igen? Per Thullberg fick också frågan om han som socialdemokrat anser att denna utveckling är ett brott mot tidigare socialdemokratisk skolpolitik. Då svarade Thullberg att man måste värdera insatserna i politiken efter hur verkligheten ser ut. Ett system som missgynnar dem som skolan ska kompensera är inte bra. Nu ser vi att de stora förlorarna i skolan är de som inte har välutbildade föräldrar som hjälper dem. Vidare sade han att de reformer som nu genomförs kommer att förändra resultaten, men det kommer att ta tid. Just nu vägrar dock partierna i opposition att lyssna. I stället kritiseras Alliansen för att inte mer händer och snabbare. Visst vill vi också att det ska gå fort, men vi har fötterna på jorden. När drygt 85 000 pedagoger ska utveckla sitt arbetssätt sker det inte på en kafferast. Nu gäller det att vi håller i reformerna och inser att det tar tid. Hellre rätt än fort och fel. Självklart har dessa år med reformer varit jobbiga för många pedagoger, kanske till och med skapat oro hos elever och föräldrar. Men jag tror också att det har varit nyttigt. Det här har satt i gång ett enormt kunskapsdrivet utvecklingsarbete på skolorna, och det ger resultat. Men om ni i oppositionen hade gjort er läxa 2004 är jag övertygad om att vi hade varit i ett annat läge. Nu sker dock saker ute på skolorna. Före sommaren bad Moderaterna riksdagens utredningstjänst att göra en sammanställning över de 30 grundskolor som hade lyft sina resultat mest mellan åren 2008 och 2012. Resultaten handlar om andelen behöriga elever till gymnasieskolan. Jag har besökt en del av dessa skolor, vilket var intressant. En skola låg i ett invandrartätt område där det fanns 30 nationaliteter och talades 18 språk. 70 procent av eleverna hade ett annat modersmål än svenska. Den skolan hade lyft andelen behöriga till gymnasiet med drygt 21 procent. Man var inte helt framme men nästan. Gemensamt för de skolor jag besökte var att ingen klagade på resurser. Läxhjälp under pedagogisk ledning gavs såväl före som under skoldagen. Det fanns ett tydligt ledarskap från såväl rektorer som pedagoger. Detta visar också forskningen om framgångsrika skolor på, fru talman. I detta anförande instämde Björn Samuelson (M).

Fru talman! När jag lyssnar på Moderaternas Betty Malmberg slås jag av något som Stefan Löfven sade i partiledardebatten i Agenda : De nya Moderaterna har sannerligen blivit de nöjda Moderaterna. Man kan fråga sig varför Moderaterna är nöjda. Resultaten i den svenska skolan har sjunkit snart sju år i rad. De har sjunkit i 60 procent av landets skolor. Skolverket och Skolinspektionen, ja, alla som kan något om den svenska skolan pekar på att likvärdigheten försämrats och fortsätter att försämras. Senaste gången svensk skola hade en uppgång i resultaten var läsåret 2005/06. Folkpartiet har dominerat politiken. Men i ett avseende härstammar skolpolitiken från det moderata kansliet, och det gäller läxhjälp via RUT. Varför, Betty Malmberg, var det så viktigt att genomföra detta när vi vet att det bidrar till att öka skillnaderna?

Fru talman! När vi debatterar en sådan angelägen fråga som skolan är det viktigt att vi står för sanningen som den är. Vi vet att kunskapsresultaten har sjunkit sedan 90-talet. Jag refererade i mitt anförande till vad dåvarande gd för Skolverket var uppmärksam på. Redan 2004 sade han att den negativa trenden när det gäller kunskapsresultaten måste stävjas. Skolverket presenterade ett åtgärdsprogram vilket dåvarande skolminister Ibrahim Baylan inte var intresserad av att ta del av, för han lyssnade inte på denna kritik. Nu har vi genomfört reformer, och jag vädjar till Ibrahim Baylan att inse att det kommer att ta tid. Vi är inte nöjda, men vi ser att det är en utveckling på gång. Vi märker den när vi besöker skolorna, eller hur, Ibrahim Baylan?

Fru talman! Forskningen visar att i de länder där man gör rätt insatser går det att vända skolresultaten på fyra till sex år. Men gör man fel insatser spelar det ingen roll. Jag återkommer till den fråga som Betty Malmberg över huvud taget inte berörde. Varför var läxhjälp via RUT så viktigt för Moderaterna? Förslaget kom ju direkt från er. Till och med utbildningsminister Jan Björklund kände ett visst obehag inför detta. Varför var det så viktigt att införa läxhjälp bara via RUT?

Fru talman! Det handlar inte om läxhjälp bara via RUT, utan det är ett kunskapsuppdrag som samtliga skolor har. De har till uppdrag att ge den hjälp och det stöd eleverna behöver. På de skolor jag har besökt har man inte diskuterat att det är ett problem. Läxor ges, och det vållar inga bekymmer. Ibrahim Baylan säger att vi behöver göra rätt insatser. Ja, de görs. Vi gör precis de insatser som Ibrahim Baylan räknar upp. Vi måste dock räkna från när reglerna började gälla, och det var 2011. Sedan ser vi fem år framåt.

Fru talman! Abraham Lincoln sade en gång: Jag går långsamt, men jag går aldrig tillbaka. Detta är möjligtvis alliansregeringens signum. Även om inte allt har gått jättefort går vi inte tillbaka utan långsamt framåt. Fru talman! Kristdemokraterna fokuserar på barn och unga med allt vad det innebär i form av byggandet av deras framtid. Jag vill här debattera högre utbildning. Det är just den vi vill att dagens barn ska längta till. Det är den som utöver god arbetskraft skapar morgondagens forskare till vårt samhälle. Med detta fortsätter Sverige att vara en framstående kunskapsnation som ligger i framkant av det globala kunskapssamhället. I stort sett alla förknippar framtiden med forskning och utveckling inom olika kunskapsområden. Men enligt en nyligen genomförd studie på uppdrag av Svenskt Näringsliv fokuserar alltför få politiker på det forskningspolitiska området. Det är dags att ändra på det. Sverige har varit och är en kunskapsnation. Inte minst blir den internationella medvetenheten tydlig i samband med prisutdelningen till Nobels minne. Vissa hävdar att Sverige har blivit allt sämre i kvalitet de senaste åren. Så är det naturligtvis inte. Snarare har andra nationer blivit bättre så att vår internationella rangordning har blivit sämre. Detta motverkades till viss del av alliansregeringen genom den historiskt stora satsningen som gjordes på högre utbildning och forskning förra året. Ersättningen ökade med 35 procent per student och helårsprestation. För humaniora ökade den med 60 procent. Vi går vidare, följer upp och kvalitetssäkrar högre utbildning och forskning. Så bygger vi framtiden för våra unga. Fru talman! Högre utbildning får aldrig bli en återvändsgränd för unga människor. Alliansregeringen har genomfört det vi kristdemokrater drev mot socialdemokraternas vilja i flera år, nämligen en effektiv yrkeshögskola. Yrkeshögskolan måste utvecklas vidare, breddas och låta utbildningar ges långsiktighet, men framför allt ska behovet av övergångar mellan yrkeshögskola och annan högskoleutbildning möjliggöras. Det finns fortfarande alltför många återvändsgränder, bland annat beroende på bristfälliga valideringssystem. Fru talman! Vi har världens bästa studiemedelssystem, men vi har fortfarande brister i tillgång på studentbostäder. Unga människor måste få bostäder. Trots en effektiv bostadsminister har bristen ännu inte avhjälpts. Det måste möjliggöras att universiteten själva får hyra ut studentbostäder och på detta sätt säkra studentbeståndet till sitt lärosäte. Den försöksverksamhet som finns måste permanentas. Hinder för de unga ska avhjälpas. Fru talman! Antalet registrerade studenter är i dag större än 2006. Tillgång till platser i högre utbildning ska anpassas och har anpassats till de ungas önskemål och arbetsmarknadens behov. Internationella studenter är en tillgång och konkurrerar aldrig med de svenska. Alla som har förmåga och erforderlig kompetens ska ha tillgång till akademin. Genom internationella studenter är vi en del av den globala kunskapsmarknaden. Lärosätena kan själva omfördela platsernas innehåll, men takbeloppet måste anpassas till söktrycket. Allt annat är ett svek mot de unga. Har man kämpat i ungdomsskolan för att tillåtas förverkliga sina framtidsdrömmar med högre utbildning och avancerat arbete ska tillgången finnas. Universiteten ska kunna erbjuda kunskap till hela befolkningen. Kristdemokraternas människosyn tar inte hänsyn till ålder, utan alla ska få del av det livslånga lärandet. I dag satsar alliansregeringen 2 miljarder mer på utbildning för vuxna än 2006. Fru talman! Sverige är bra och kan bli bättre. Vårt land ska vara världens bästa land att växa upp i för den unga generationen men också världens bästa land för att få sitt kunskapsbehov mättat och förädla sin kompetens, som motsvarar forskningens eller arbetsmarknadens behov. Med god kvalitet i högre utbildning, god flexibilitet mellan yrkeshögskola och universitet, utökade grundutbildningsplatser och stöd till det livslånga lärandet och till studentbostäder skapar vi ett samhälle för våra barn och unga. I detta anförande instämde Betty Malmberg (M).

Fru talman! Yvonne Andersson pratar vältaligt om vikten av att se till att ungdomar har många möjligheter när det gäller utbildning. Den uppfattningen delar Socialdemokraterna. Jag begärde replik därför att jag hajade till när Yvonne Andersson sade att hon och regeringen anser att tillgången till utbildningsplatser ska anpassas efter söktrycket. Utvecklingen i verkligheten är precis tvärtom. Sedan 2006 har antalet sökande till våra högskolor och universitet ökat med hundra tusen sökande - hundra tusen. Det har varit rekord sex år i rad. Det är inte så konstigt. Ungdomar inser att det är svårt på arbetsmarknaden och vill skaffa sig en utbildning. Det är klokt, tycker jag. Under de senaste tre åren har regeringen aktivt dragit ned antalet utbildningsplatser med 26 000 platser. I dag är den andel som får plats på högskolan betydligt lägre än 2006. Hur går detta ihop, Yvonne Andersson?

Fru talman! Detta stämmer inte riktigt överens med de siffror som finns. Vi har fler platser i högskolan i dag än år 2006. Det finns i dag ungefär tre hundra tusen, jämfört med 2006 då det var 283 000 registrerade studieplatser. Det stämmer inte riktigt, och det får vi titta över, men vi har fler platser i dag. Den prognos som Regeringskansliet gjort visar att de årskullar som slutför gymnasieskolan under de kommande åren har möjlighet att påbörja en eftergymnasial utbildning i betydligt större utsträckning än tidigare, givet att dagens utbildningsmönster och resurser till eftergymnasial utbildning fortlever. Därför vet vi i dag att vi kommer att höja andelen avsevärt.

Fru talman! Förrförra torsdagen hade vi ett antal rektorer och Universitets- och högskoleförbundet hos oss. Deras bild är en helt annan, Yvonne Andersson, nämligen att de hela tiden måste dra ned därför att regeringen har dragit in resurser. Utbildningsdepartementets och regeringens hela prognos bygger på att det bara är 19-åringar som pluggar på högskolan. Yvonne Andersson vet mycket väl att det inte är så. Det blir allt färre platser när allt fler söker. Det är fel. Byt politik!

Fru talman! Riktigt så är det inte. Andelen som inte tidigare haft högskoleplats över huvud taget och som söker till högskolan är högre i dag än år 2006, och från 2002. Riktigt så är det alltså inte. Vi har ett större antal vuxna. Därför kan jag stolt tala om att det livslånga lärandet har trätt i kraft och att vi har fler och fler människor som vill och får söka till fristående platser. Sedan har vi en problematik, men den får jag återkomma till.

Fru talman! Många brukar prata om den amerikanska drömmen - the American dream. Där borta kan minsann alla förverkliga sina drömmar. Men det är långt ifrån sanningen. Jag skulle i stället vilja tala om den svenska drömmen. Sverige är verkligen det land där man kan förverkliga sina drömmar. Jag har varit som stoltast över att unga i Sverige kan drömma stort, och de kan också förverkliga drömmen om sitt drömyrke genom att skolan är avgiftsfri. När jag har träffat vänner och bekanta från andra delar av världen och beskrivit det svenska utbildningssystemet häpnar många. Störst reaktioner kommer det på att den högre utbildningen är till för alla oavsett hur mycket pengar man har. Högskolor och universitet finns runt om i hela landet och det finns inga terminsavgifter. Detta fina - allas rätt till utbildning, den svenska drömmen - håller den borgerliga regeringen på att ha sönder. Trösklarna till högskolan höjs och utbildningsplatserna blir färre. Vi socialdemokrater vill att Sverige ska förbli ett bra land att bo i och att företag ska välja att förlägga sin verksamhet till Sverige, med bra och intressanta jobb. I Sverige ska vi inte konkurrera med billig arbetskraft, utan vi ska konkurrera med välutbildade och kompetenta människor. Vi vill därför att fler ska få möjlighet att studera. Trots att vi behöver en mer välutbildad befolkning i Sverige får unga sämre möjligheter att studera i dag. Den borgerliga regeringen har genomfört kraftiga nedskärningar av antalet högskoleplatser under sin regeringstid. Sedan 2006, som Ibrahim Baylan tidigare sade i ett replikskifte, är det hundra tusen fler sökande till högskolan och 26 000 färre högskoleplatser. I Västerås, som jag kommer ifrån, har vi Mälardalens högskola. Deras anslag minskas med 40 miljoner kronor fram till 2015. Mälardalens högskola tvingas därför dra ned på antalet utbildningar och minska antalet studenter på hel- och deltid från dagens 12 000 till 10 000. En minskning med hela 2 000 studenter - detta i tider när allt fler vill studera vidare. Regeringen väljer att fortsätta sin resultatslösa skattesänkningspolitik i stället för att satsa på utbildning. Samtidigt visar en rapport från Svenskt Näringsliv i Västmanland att vart femte rekryteringsförsök i länet misslyckas. Företagens svårigheter att rekrytera nya medarbetare med rätt kompetens får allvarliga följder. Tre av tio företag uppger att de tvingats minska sin produktion. Lika många fick tacka nej till order eller nya uppdrag. Nästan fyra av tio företag som haft svårigheter att rekrytera uppger att problemen ledde till att en planerad expansion förhindrades. Neddragningen av antalet högskoleplatser påverkar Sveriges framtida konkurrenskraft på ett negativt sätt. En rapport från Högskoleverket visar att Sverige, med nuvarande politik, kommer att gå från att vara ett land känt för att ha en välutbildad befolkning till att bli en kunskapens medelmåtta. Sverige kommer att ligga efter alla de andra nordiska länderna och hamna under genomsnittet i OECD. Vi socialdemokrater vill i stället satsa på fler högskoleplatser. Sverige ska ha en världsledande utbildningsnivå i hela befolkningen. Det är också avgörande att rekryteringen till högskolan breddas. Alla människors förmåga ska tas till vara oavsett deras bakgrund. Allt annat är ett slöseri. Högskolor och universitet ska finnas i hela landet och byggas ut ytterligare.

Fru talman! Jag vill fråga hur siffrorna om att det är färre har tagits fram. Vi har i dag, som jag sade tidigare, fler platser än tidigare. Däremot har antalet platser för 19-24-åringar minskat. Det beror delvis på att det är fler äldre som söker till högskolorna. Men det totala antalet platser har faktiskt ökat. Varifrån kommer de aktuella siffror som gör att man kan dra slutsatsen att de har minskat?

Fru talman! Som jag sade i mitt anförande är trycket på högskolorna enormt i dag. Det är 100 000 fler sökande till högskolan sedan 2006. Behovet ser väldigt annorlunda ut. Jag har här en liten bild från Mälardalens högskola. Där ser man de besparingar som de måste göra. De är tvungna att dra ned på 2 000 utbildningsplatser eftersom de får minskade statliga anslag fram till 2015. Det är 13 olika typer av utbildningar som de drar ned på - i tider när vi har massarbetslöshet i Sverige. Jag tycker att du borde oroa dig lite mer för det.

Fru talman! Det är alltid trist att diskutera sanningen, så då får man väl gå vidare till den egentliga statistiken och helheten i Sverige. Sedan kan det ju skilja mellan olika lärosäten. Socialdemokraterna har målet att 50 procent av 30-34-åringarna år 2020 har minst två års eftergymnasial utbildning. Hur tänker ni nå det? Det saknas ju 4 miljarder kronor om året i budgeten, om man ska följa dagens studiemönster.

Fru talman! Vi socialdemokrater satsar mycket offensivt i vår budget på fler högskoleplatser. Vi vill prioritera utbildning i stället för det femte jobbskatteavdraget, att sänka skatten för de människor som inte behöver mer pengar. I stället vill vi lägga de pengarna på 16 000 nya utbildningsplatser. Jag skulle vilja fråga Yvonne Andersson om du är nöjd med situationen som den ser ut i dag, att väldigt många vill ha en högskoleutbildning men inte får det på grund av att det inte finns tillräckligt många platser.

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa Anna Wallén välkommen i utbildningsfrågor. Det har inte varit så många som har debatterat utbildningsfrågor, och jag tycker att det var roligt att du tar dig tid och ställer upp på det. Anna Wallén tar upp mycket om allas rätt till utbildning, att fler ska få möjlighet att studera och att det är vad Socialdemokraterna kommer att möjliggöra. Det är viktigt och riktigt, och det är också något som i princip alla skriver under på. Men det handlar inte bara om kvantitet utan också om kvalitet. Precis som Yvonne Andersson nämnde tidigare har vi satsat mycket hårt på både kvalitet och kvantitet. Med den inriktningen tycker jag att vi får en helt annan möjlighet med studierna. Det handlar ju inte bara om att slussa människor igenom ett system utan också om att man har kvalitet med sig. Hur ser du, Anna Wallén, på att vi också har satsat mycket på kvalitet? Anser du att Socialdemokraterna gör det?

Fru talman! Kvalitet är självklart oerhört viktigt - tack för frågan! Kvalitet är viktigt för oss socialdemokrater, men tyvärr är vi inte de som sitter med taktpinnen just nu. Vi tycker att det är viktigt att studenter på högskolor och universitet får mer lärartid till exempel. Det är mycket viktigt att de får den möjligheten för att kunna öka sina kunskaper på det sättet. Men problemet är att högskoleplatserna blir färre och att många företag, framför allt många teknikföretag i Västmanland och Västerås, som jag kommer från, inte lyckas rekrytera utbildad personal. Vi har ett exempel från den senaste tiden där man vänder sig ut i Europa för att hitta till exempel ingenjörer. Jag tycker inte att det är rimligt. Vi har hög arbetslöshet i Sverige, och samtidigt har vi många företag som är i behov av att anställa. Vi har ett enormt rekryteringsgap.

Fru talman! Det ante mig att du också tyckte att det var positivt, Anna Wallén. Saken är den att vi från alliansregeringen har höjt beloppet som går till exempelvis humaniora och samhällssektorn med 60 procent per klass sedan vi tillträdde 2006. Vi har också ökat andelen nybörjarplatser till läkarutbildningen med 43 procent, och vi har ökat antalet ingenjörsplatser. Men det sagt tycker jag ändå att vi har jobbat för en inriktning och också jobbat för att försöka svara upp mot vad arbetsmarknaden kräver.

Fru talman! Du säger att ni har gjort mycket. Men ni har väl inte nått hela vägen fram, med tanke på hur situationen ser ut i dag, att det fortfarande är enorma problem för många företag att rekrytera. Som jag har sagt vid flera tillfällen är söktrycket till högskolan enormt, och platserna räcker inte till. I tider som dessa, när många vill rusta sig för arbetsmarknaden, för att kunna ta de jobb som finns, då prioriterar Moderaterna och regeringen skattesänkningar före satsningar på utbildning.