Vapenexporten

Motion 1990/91:U402 av Inger Schörling m.fl. (mp)

Miljöpariet de grönas grundsyn på vapenexporten är
välkänd. All vapenexport bör på sikt avvecklas. Svensk
vapenexporten går inte att förena med en aktiv fredspolitik.

''Vapenaffärernas'' grundorsak är att vapenexport inte
kan regleras på så sätt som den svenska regeringen tänker
sig eftersom så oerhört starka ekonomiska och militära
intressen är inblandade. Så länge Sverige har en
vapenexport, kommer svenska vapen att hamna i länder där
de inte hör hemma.

Glädjande nog har under senaste året en minskning av
den internationella vapenmarknaden noterats, en
minskning som även kunnat avläsas på den svenska
vapenexporthandeln. Förhoppningsvis skall regeringen
under våren, i linje med den socialdemokratiska
kongressens beslut, lägga förslag om lagstiftning om
riktlinjer för vapenexport som ytterligare skall bidra till
minskad svensk vapenhandel.

Men trots den positiva utvecklingen pågår en
omfattande vapenexport, som strider mot de riktlinjer som
fastlagts av riksdagen, riktlinjer som uttryckligen säger att
export inte bör förekomma till länder som 'befinner sig i
väpnad konflikt'' eller är indragna i ''internationell konflikt
som kan befaras leda till väpnad konflikt''. Sådana fall är
export till Indien som har en väpnad konflikt med Pakistan,
ockupationen av Panama där USA använde svenska vapen
(pansarvapen AT-4 från FFV) och Singapore som
vidareexporterat vapen till förbjudna länder.

Under de senaste fem åren har vapenskandaler och
avslöjanden om 'affärer med förbjudna länder'' avlöst
varandra oavbrutet. Storföretag, myndigheter och politiker
har direkt eller indirekt struntat i givna regler för
vapenexporten. Några få inblandade har blivit dömda,
andra väntar på resultatet av en rad utredningar,
kommitteer och domstolar.

Vapenexportskandalerna

Utrikesminister Sten Andersson har vid ett flertal
tillfällen sagt att ''vapenexportbyken måste tvättas''. I
fjolårets motion skrev vi: 'Tyvärr har tvättvattnet blivit allt
smutsigare.''

Då, i januari 1990, var regeringens mörkläggning av
Bofors mutaffärer i samband med Indienordern och RRV-
rapportens avslöjande att Bofors betalt 188 miljoner till
indisk mellanhand, högaktuella.

Nu, den 9 januari 1991, avslöjar Svenska Freds-och
skiljedomsföreningens vapenforskare Henrik Westander, i
Expressen, en 3 år gammal vapenskandal nedskriven i
rikskriminalens dagbok, 'leverans till Irak från Italien'', som
aldrig kommit till polisens, utredningars eller
medborgarkommissionens kännedom. Detta trots att
regeringen vid två tillfällen blivit informerad, av ledningen
vid Nobel Industrier, om att granater hamnat i Saddam
Husseins armé.

Misstankarna om brott mot krigsmateriellagen för
vapentillverkaren FFV, har nu lett till att åtal väcks i tre
affärer.

1. Flygkapslar som levererats till Singapore har enligt
åklagaren vidareexporterats till ''minst tre länder'' som inte
är godkända för svensk vapenexport.

2. Smuggling av ammunition till förbjudna länder via
Singapore.

3. Smuggling av granatgeväret Carl Gustaf till Saudi-
Arabien via Storbritannien.

Vapenaffärerna har gjort att Sveriges anseende
utomlands har fläckats svårt. Många svenskar känner att
skam och vanära följer med den svårkontrollerade
vapenexporten. Skiljelinjerna mellan olagligt och lagligt har
visat sig suddiga, gränsdragningarna godtyckliga.

Vem har det egentliga ansvaret för vapenskandalerna
och hur skall ansvar kunna utkrävas en gång för alla?

Otaliga utredningar har som sagt gjorts och andra pågår.
Alla inblandade regeringar springer ifrån sitt ansvar, alla
skyller på alla och de organ som har att utreda har antingen
för dåliga resurser (KU), alltför begränsade uppgifter
(rättsapparaten som inte kan utkräva politiskt ansvar) eller
är uppknutna till de inblandade (medborgarkommissionen,
delar av KU).

Ändå måste det väl rimligen i en demokrati gå att få till
stånd ett övergripande politiskt ansvarsutkrävande?

Givetvis måste KU fortsätta sin grundlagsenliga form av
granskning av enskildheter. Och rättsapparaten måste hålla
sig strikt till de rättsliga aspekterna. Återstår en ny
oberoende, men sakkunnig kommission.

Miljöpartiet de gröna har tidigare krävt en ny
medborgarkommission, men annorlunda sammansatt.
Framförallt måste den innehålla sakkunnigt folk, dvs.
företrädare för Svenska Freds och eventuellt andra
fredsforskare.

Vi föreslår också en Nordisk kommission om de
nordiska vapenaffärerna.

Både Finland och Norge är inblandade i
Boforsaffärerna, Norge genom robotexport och
Indienaffären, Finland genom leveranser av krut till Iran.

De nordiska företrädarna bör vara så partipolitiskt
oberoende som möjligt.

En modell vore att låta företrädare för fredsrörelsen,
fredsforskare, nordiska journalister och författare ingå i
denna nordiska kommitté.

Uppgiften för kommittén vore att göra en övergripande
'samhällsmoralisk utvärdering av vad vapenaffärerna berott
på, vilka faktorer i ländernas system som gjort dem möjliga,
jämföra dem (eventuellt) med liknande företeelser i andra
länder och -- framförallt -- uttala en uppfattning om det
samhällsmoraliska ansvaret.

Samarbete med utländsk krigsindustri

Svenska företag som tillverkar militär utrustning och
militär teknologi har under en längre tid etablerat sig,
förutom i Europa, bl.a. i Australien och Sydostasien. De
bildar nya bolag och dotterbolag tillsammans med inhemska
företag. Den svenska kontrollen av och insynen i svenskt
deltagande i vapenhandel försvåras eller omöjliggörs.

Samtidigt har våra egna vapen och system blivit alltmer
beroende av import och samarbete med utländsk
krigsindustri. Det främsta exemplet på detta är JAS-planet.

Ett 60-tal licensavtal finns idag upplåtna från svensk
krigsindustri till utländsk, varav 37 i EG-länder.

De s.k. samarbetsavtalen har ökat kraftigt. Under
perioden 1950 till 1985 tecknades 44 samarbetsavtal med
företag i andra stater. Men mellan 1986 och 1989 tecknades
så många som 65 sådana avtal. Flerparten av dessa
samarbetsländer, som t.ex. Västtyskland, USA,
Storbritannien, Frankrike, Italien och Nederländerna,
exporterar krigsmateriel till länder som är ''förbjudna'' för
svensk vapenexport.

EGs gränslösa vapenmarknad

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens tidning PAX
tar i nr 6/89 upp EG och vapenhandeln: 'En gränslös
marknad håller nu på att växa fram. Det sker parallellt med
den inre marknaden. Efter 1992 väntas EG ta över även
samordningen av vapenmarknaden. Företagen har redan
börjat förbereda sig genom samgåenden och
rationaliseringar. Även Bofors har börjat anpassa sig efter
den nya gemensamma vapenmarknaden. Men regeringen
låtsas som ingenting händer.''

Både Bofors och FFV har anställda ''EG-samordnare''.
Företagens uttalanden visar att de är rädda att bli ställda
utanför och skapar därför utrymme för en ''egen EG-
anpassning''.

Samtidigt pågår en rad gemensamma forsknings- och
samarbetsprojekt. Det är mycket svårt att dra gränser för
vad som är civilt eller militärt. Så anses det t.ex. i militära
kretsar att en rad av EGs 'civila'' projekt kommer
krigsindustrin tillgodo, skriver PAX. Det gäller framförallt
''Esprit'' (mikroelektronik och informationsteknik), 'Brite''
(modern materiel och flygteknik), ''Race''
(telekommunikation). Och inom ''Eureka'' säjs 30 av de 100
första projekten kunna få militär tillämpning.

Slutsatsen blir att regeringen kommer att ställas inför
fullbordat faktum när alla samarbets-, samproduktionsavtal
och forskningsprojekt är skrivna och i gång, ifall man inte
utan betänketid ger sig i kast med att se hur begränsningar
och kontroll kan utformas så att den svenska neutraliteten
inte medvetet äventyras.

I EG-kommissionens promemoria (21/10-90) om
''Garantier för enighet och konsekvens i gemenskapens
insats på det internationella planet'' heter det (i
översättning), bland annat:

''Det är i medlemsstaternas gemensamma intresse att
produktion av och handel med försvarsmateriel fullt ut
underkastas den gemensamma marknadens disciplin, vilket
bl.a. innebär upphävande av artikel 223.''

(I art. 223 tillförsäkras medlemsstaterna rätt att behålla
säkerhetspolitiska hemligheter för sig själva och att själva
kontrollera sin vapenproduktion och sin vapenhandel.)

Det är således helt klart att medlemskap i EG
omöjliggör en självständig vapenexportpolitik.

Krympande marknad

Internationellt

Avspänningen i världen kommer att leda till
nedskärningar i ländernas försvarsbudgetar. Människor
kommer att kräva att resurser satsas på vår tids verkliga
hotbilder, miljöförstöring och sammanbrott för ekologiska
system. Världsopinionen kommer även att kräva att de
konflikter som uppstår, skall lösas med politiska medel, inte
militära.

I tidningen ''Defence'' december 1990, redovisas att den
franska vapenexporten minskat med 50 procent senaste
året.

Förutom minskad efterfrågan på vapen bidrar minst tre
andra faktorer till den krympande marknaden.

1. Försäljning av begagnade vapen ökar och minskar
marknaden för nyproducerade vapen.

2. Länderna i tredje världen har numera en ''egen
vapenexportmarknad''. T.ex. är Brasilien en av de stora
vapentillverkarna.

3. Teknisk utvecklig, sammanslagningar och
rationalisering gör att antalet vapenproducenter och antalet
sysselsatta i vapenindustrin krymper.

Sverige

Svensk vapenindustri står inför stora bekymmer när
konkurrensen på den internationella marknaden hårdnar.
Det är bara att inse att den svenska
krigsmaterielindustrin måste skäras ner.

Miljöpartiet de gröna noterar med glädje att den
internationella trenden nu också visar sig på de svenska
vapenexportsiffrorna. Äntligen minskar den svenska
vapenexporten.

I årets budgetproposition, bilaga 5, redovisas att vid
årsskiftet 1989/90 hade 149 enskilda tillverkare regeringens
tillstånd att tillverka krigsmateriel. Under 1990 har 1 600
ansökningar om utförsel behandlats. Värdet av
exporten under året uppgår till ca 3 000
milj. kr. (avser i vissa fall även export under flera
följande år), jämfört med ca 7 250
milj. kr. år 1989. Även krigsmaterialexportens andel
av Sveriges totala export minskar -- från 2,02 procent år
1988, till 1,81 procent år 1989.

Enligt en sammanställning av offentlig statistik som
Svenska Freds och Skiljedomsföreningen gjort minskade
den svenska vapenexporten med 57 procent under tiden
1990-01-01 till 1990-10-30.

Men trots den positiva utvecklingen fortsätter en
omfattande och tvivelaktig vapenexport.

Vapenexporten är ingen isolerad fråga, utan hör
samman med hur vårt eget försvar och militära struktur
skall se ut i framtiden. Väljer vi ett högteknologiskt och
kvalificerat försvar blir vi framgent beroende av att
exportera och importera vapen för att upprätthålla
standarden. Vi tvingas in i den internationella
vapenkarusellen alltmer.

Idag finns inget säkerhetspolitiskt egenvärde i att ha en
egen vapentillverkning.

Slutsats: Den militärindustriella basen måste minska
och vapenindustrin ställas om till civil produktion.

Det är orimligt att staten, av sysselsättningsskäl, skall
hålla vapenindustrin i gång med olika stödåtgärder.
Däremot måste staten ta ansvar för orter, företag och
anställda som drabbas av nedläggningar, så att omställning
till annan produktion sker så smärtfritt som möjligt och att
nya arbetstillfällen kan skapas.

Förslag härom framställs i vår motion om
Vapenindustrins framtid.

Vi yrkar också på att medel ställs till förfogande i
motionen Kunskapsbank för försvarsindustrins
omställning.

Utredningar

Utförsel av krigsmateriel från Sverige har varit mycket
omdebatterad i massmedia. I utländska tidningar har
omdömet varit att svenskarna hycklar. Våra bestämmelser
må vara restriktiva, men tillämpningen är ofta mycket
liberal.

Dessa frågor har också under senare tid blivit föremål
för statliga utredningar.

Två större utredningar om krigsmaterielexport är klara
och avlämnade dels ''Utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet'' (SOU 1989:102) dels 'Begreppet
krigsmateriel'' (SOU 1989:66). Den senare avlämnades
redan 1989, den förra i februari 1990. Ännu har regeringen
inte klart aviserat om tidpunkt för proposition till
riksdagen. I årets budgetproposition (bilaga 5, sid. 195) står
det att ''regeringen avser att senare framlägga förslag om ny
lag rörande krigsmateriel.

Regeringens förslag till ny lag har låtit vänta på sig
länge nog, vi förutsätter att regeringen med ''senare'' avser
våren 1991.

Vi har med bestörtning noterat att utredningen om
krigsmaterielexporten från februari 1990, inte
fullföljt direktiven. ''Även effekterna av ett totalt
avbrytande av krigsmaterielexporten bör utredas'', (Dir.
1988:41). Men frågan om försvarsekonomisk kostnad
utreddes aldrig, trots att det angetts i direktiven.

Även i utrikesutskottets betänkande 1990/91:UU1
förutsattes att en sådan utredning skulle ske:

''Vidare har utredningen till uppgift att göra en
bedömning av möjligheterna att ytterligare begränsa eller
helt avbryta den svenska krigsmaterielexporten. Utskottet
konstaterar att frågorna om avveckling av vapenexporten
således är föremål för utredning.''

Innebär detta att inga beräkningar och
avvecklingsplaner för vapenexporten kommer att tas fram?
Vi anser att utredningsdirektiven och utrikesutskottets
skrivning inte kan nonchaleras och fordrar därfören
uppföljning.

I utredningen förespråkas även en betydligt liberalare
syn på 'följdleveranser'', t.ex. reservdelar och ammunition.
Ett förslag som vi anser absolut måste förkastas.

Likaså vad gäller försvarsindustriellt samarbete med
utländsk industri (samarbetsavtal) måste utredningens
förslag förkastas. Detta är ''luddigt'' uttryckt -- vilket kan få
till följd en ökad försäljning av svensktillverkad
krigsmateriel utomlands.

Det är inte svårt att se att utredningen gjorts av personer
som företräder vapenexportpositiva åsikter; samma sak
gäller för övrigt den rådgivande nämnden i
krigsmaterielfrågor.

Miljöpartiet de gröna arbetar för att all vapenhandel
skall upphöra -- från Sverige liksom från andra länder.
Detta förutsätter i sin tur ett utvecklat internationellt
system för kollektiv säkerhet som med fördel borde
förhandlas fram inom ramen för Förenta Nationerna -- FN.

I en skrivelse till FN (45:e sessionen, A/45/150 and
corr.1) föreslår E.A. Sjevardnadze ett program för
begränsning av försäljning och transferering av
konventionella vapen. Programmet bygger på öppenhet och
dialog mellan länderna och en aktiv roll för FN.

Regeringen bör som sagt snarast lägga en proposition
om krigsmateriel som föreslår att riktlinjer om vapenexport
skall lagfästas och att dessa skall leda till att begränsa
vapenexporten och öka kontrollen, samt att skärpa urvalet
av länder som får köpa svenska vapen, dvs. lagfästa att
vapenexport inte skall få ske till stat som har militära
styrkor utanför det egna territoriet.

Även förslag om att helt avbryta vapenexporten bör
framläggas för riksdagen, i enlighet med givna direktiv och
utrikesutskottets betänkande.

Exportkontroll av kemikalier

Kemiska vapen tillhör de mest fruktansvärda för
människan. Illegalt tillverkas och sprids dessa. Att det finns
regimer som inte drar sig för att använda kemiska vapen
mot civilbefolkning visar folkmordet i den kurdiska staden
Halabja i mars 1988 då Irak utplånade en mellanstor stad
och tusentals dog av giftgas. Kemiska vapen har även
används av Libyen i Tchad, av Indonesien på Östtimor, av
Thailand i Kambodja, av Kina i Vietnam, av Storbritannien
på Falklandsöarna. För tillverkning behövs kemiska ämnen
som bl.a. tillverkas i Sverige. Enligt SSC exporteras varje år
ca 20 ton av tyonylkloriden, fosforklorid, fosforpentaklorid
och dimetylamin. Under hela 80-talet har de sålts från
Sverige till ca 30 länder, varav 13 har kemiska vapen eller
använt kemiska vapen under 80-talet.(Källa: PAX 7/89)

Sverige ingår inte i Australiengruppen -- en
sammanslutning av de viktigaste industriländerna med bl.a.
de 12 EG-länderna -- som enats om åtgärder för att
förhindra spridning av kemiska vapen till tredje världen.
Sverige anser att denna Australiengrupp är en i-
landssammanslutning som diskriminerar u-länderna och
därför står vi utanför.

I bugdetpropositionen, bilaga 5, sid. 196, föreslås
regeringen lägga fram en proposition om kontroll av vissa
produkter som kan användas i massförstörelsesyfte. Enligt
KMI innefattar förslaget bl.a. missilkomponenter, civil
utrustning för tillverkning av kemiska vapen och 33 kemiska
ämnen (prekursorer).

Miljöpartiet de gröna kräver att för att Sverige inte skall
bidra till spridning av kemiska vapen måste vi utan dröjsmål
lagstifta om exportrestriktioner av produkter som kan
användas vid framställning av kemiska vapen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att regeringen tar initiativ till och tillsätter en nordisk
kommission för utvärdering av det övergripande
samhällsansvaret i samband med de nordiska
vapensmugglingsaffärerna enligt de i motionen framförda
principerna,

2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om totalt
förbud för export av krigsmateriel och en plan för
avveckling av svensk krigsmaterielexport på fem år,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att samtliga riksdagspartier skall vara representerade i
kommande utredningar om krigsmaterielexporten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att fredsrörelsen bör vara företrädd i rådgivande nämnden
för krigsmaterielfrågor i första hand direkt genom att
fredsrörelseföreträdare utses, i andra hand indirekt genom
att också riksdagspartier med negativ syn på vapenexport
ges representation i nämnden,

5. att riksdagen beslutar att riktlinjer för svensk
vapenexport inkl. licensförsäljning och samarbetsavtal,
skall fastställas i lag,

6. att riksdagen beslutar att militär materiel av svenskt
ursprung inte kan försäljas till stater som befinner sig i eller
kan befaras komma i väpnad konflikt, inom eller utom
landet, eller stater som är engagerade i stridshandling
utanför det egna territoriet eller som hålls kvar där, efter att
striderna upphört, undantaget om närvaron är en följd av
beslut i Förenta Nationerna,

7. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag rörande
krigsmateriel under våren 1991,

8. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om
exportrestriktioner av produkter som kan användas vid
framställning av kemiska vapen, under våren 1991,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att helt
avbryta svensk vapenexport, enligt direktiv 1988:41 och
utrikesutskottets betänkande 1990/91 UU1,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
om lämpligheten att arbeta efter och internationellt verka
för att följa f.d. utrikesministern i Sovjetunionen E.A.
Sjevardnadzes förslag till FN om begränsning av
vapenförsäljning enligt vad som anförts i motionen.

Stockholm den 18 januari 1991

Inger Schörling (mp)

Claes Roxbergh (mp)

Per Gahrton (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Paul Ciszuk (mp)

Carl Frick (mp)

Eva Goe s (mp)