Till innehåll på sidan

med anledning av skr. 2001/02:188 Utbildning för kunskap och jämlikhet - regeringens utvecklingsplan för kvalitetsarbetet i förskola, skola och vuxenutbildning

Motion 2001/02:Ub28 av Yvonne Andersson m.fl. (kd)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Följdmotion
Motionsgrund
Regeringsskrivelse 2001/02:188
Tilldelat
Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning
2002-06-11
Bordläggning
2002-06-12
Hänvisning
2002-06-13

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skola för kunskap och jämlikhet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjedaghem och öppna förskolor.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för kvaliteten i förskolan.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de kommunala skolplanerna.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det individuella programmet.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den arbetsplatsförlagda utbildningen.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det praktiska kunnandet och en yrkeshögskola.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvecklingsmyndighet för skolan.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en självständig myndighet för kvalitetsutvärdering.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunens utvärdering av de fristående skolorna.

Inledning

Regeringen har lämnat skrivelsen Utbildning för kunskap och jämlikhet – regeringens utvecklingsplan för kvalitetsarbete i förskola, skola och vuxenutbildning till riksdagen. Regeringen redogör i den för sina åtgärder under de kommande åren, tar ställning i frågor som behandlas av pågående utredningar samt ger sin syn på ett antal frågor som är aktuella i den pågående skol- och utbildningsdebatten.

Skrivelsens tema är kvalitet. Regeringen skriver om systematiskt kvalitetsarbete, statliga insatser av strategisk karaktär, förbättrad information till elever och föräldrar samt Skolverkets nya organisation.

Kristdemokraterna är kritiska till regeringens skolpolitik, vilket redovisats i motioner, interpellationer och frågor i riksdagen. Den nu föreliggande skrivelsen är inget undantag. Vi är kritiska både till delar av nulägesbeskrivningen och vissa av de åtgärder som regeringen föreslår. Här följer våra viktigaste invändningar.

Utbildning för kunskap och jämlikhet

”Utbildning för kunskap och jämlikhet” är namnet på det första kapitlet i regeringens skrivelse. I detta kapitel kritiseras de borgerliga partierna för att vilja skapa en ”sorteringsskola” där de svaga eleverna tidigt sorteras ut. Regeringen förklarar att de istället vill ha en skola där jämlikhet råder. Kristdemokraterna vill självfallet inte ha en sorteringsskola, vilket regeringen försöker påskina. Vi vill ha en jämlik skola där alla elevers behov uppmärksammas och alla elever får möjlighet att utvecklas efter sin förmåga. Men den socialdemokratiska skolan är inte en jämlik skola. I en socialdemokratisk skola ska alla elever lära sig samma saker, på lika lång tid och ofta på samma sätt. Vi tror inte att det vare sig är möjligt eller lämpligt. Alla elever har särskilda förmågor och brister. Att tvinga alla till samma resultat innebär att många elever slås ut. De slussas vidare i skolsystemet utan de grundkunskaper som krävs för att klara svårare kurser. Ju längre upp de kommer desto svårare blir det att ta igen bristerna, och eleverna hamnar i en återvändsgränd. I Socialdemokraternas skola blir jämlikhet likriktning och den totala integreringen leder till segregering och utslagning. Det är inte en skola vi Kristdemokrater kan acceptera.

Förskola

Regeringens politik rörande barnomsorgen har de senaste åren gått mot att förvandla barnomsorg till skola. Barnomsorgen har förts över från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet, pedagogisk verksamhet blivit undervisning och daghem blivit förskola. Politiken har syftat till att sakta men säkert tränga ut familjedaghem, föräldrakooperativ och öppna förskolor och ersätta dem med förskolor.

Den skrivelse som vi nu behandlar är inget undantag. Det korta kapitel som behandlar barnomsorgen berör enbart förskolan. Regeringen beskriver sin syn på hur förskolan ska utvecklas men nämner varken familjedaghemmen eller de öppna förskolorna. Antingen har regeringen valt att inte ta upp sina utvecklingsplaner för familjedaghemmen eller så finns det inga. Regeringens politik innebär att familjedaghemmen trängs undan, och det är en utveckling som pågått i närmare tio år, trots att det är den omsorgsform som enligt Skolverkets undersökningar har högst andel nöjda brukare.

Vi vänder oss mot regeringens ensidiga politik som enbart förordar förskola. För Kristdemokraterna är förskolan en viktig omsorgsform, men inte den enda. Vi vill ha ett flexibelt system där föräldrarna själva kan välja vilken barnomsorgsform som passar barnets behov och familjens vardag. Besluten om vilken omsorg enskilda barn ska få ska fattas vid köksborden och inte vid politiska beslutsbord.

Regeringen ser förskolan som det första steget i det livslånga lärandet och som ett nödvändigt steg för att klara det fortsatta lärandet. Kristdemokraterna hävdar att det är fel, regeringen förväxlar det livslånga lärandet med det schemalagda lärandet. Det livslånga lärandet börjar långt innan barnen börjar förskolan och upphör inte bara för att eleverna lämnar gymnasiet. Små barn lär i alla miljöer och för vissa barn kan lugnet i hemmet eller hos dagmamman vara en bättre lärandemiljö än förskolan.

Den senaste tiden har kvalitetsproblemen uppmärksammats både i medierna och i den politiska debatten. Barngrupperna har blivit större, köerna har växt och maxtaxan har förvärrat den redan negativa utvecklingen. Bullernivåerna är så höga att vissa kommuner gjort hörseltester på personalen. Det är bra att så görs men frågan är vem som bryr sig om barnens hörsel. Dessa problem är väl kända av de flesta, även för Skolverket som tidigare i år publicerade en utredning som visade på de växande barngrupperna och den minskande personaltätheten. I utvecklingsplanen förklarar regeringen att de ska genomföra en översyn av personaltätheten och gruppstorleken. Kristdemokraterna menar att det bara är att skjuta ifrån sig ett accelererande problem. Alla vet att barngrupperna är för stora och personaltätheten för låg. Det behövs inte fler översyner, det behövs handling för att åtgärda kvalitetsproblemen i förskolan.

Barnomsorgspolitiken måste öppna för större valfrihet för familjerna. Om det fanns ekonomiska möjligheter att gå ner i arbetstid när barnen är små eller att på annat sätt själv ordna barnomsorgen tror vi att trycket på förskolorna skulle minska. Då skulle det finnas större möjligheter att satsa på kvalitetsfrämjande insatser som mindre barngrupper och ökad personaltäthet och på att varje barn ska få den barnomsorg som passar det enskilda barnets och familjens behov.

Grundskola

En stor grupp elever går varje år ut grundskolan utan behörighet att börja på gymnasieskolans nationella program. Det är en grupp som ökat varje år under de åtta år som Socialdemokraterna suttit i regeringen. Trots vissa försök från regeringen fortsätter utvecklingen i negativ riktning och utvecklingsplanen innehåller mycket få förslag på hur regeringen ska komma till rätta med detta problem. Ett av de få förslag som faktiskt presenteras är en utvecklad framåtriktad utvecklingsplan för varje elev. Den beskrivs som ett dokument som innehåller de överenskommelser som lärare, elev och föräldrar gjort vid utvecklingssamtalet, dvs. ett förslag mycket likt det kristdemokratiska förslaget om ett ansvarskontrakt som vi presenterat tidigare i år. Det är bra att regeringen tagit till sig vårt förslag.

Vissa av regeringens förslag kan tolkas som försök att centralisera skolväsendet. Skolplanerna ska avskaffas och Skolverkets utvecklingsmyndighet få en förstärkt roll. Kristdemokraterna vill även fortsättningsvis ha en kommunal skola. Förutsättningarna för att bedriva skolverksamhet skiljer sig så markant från kommun till kommun att centraliserande tendenser riskerar att försämra för skolorna snarare än att förbättra. Kommunaliseringen är inte orsaken till skolans problem, utan det är regeringens handlingsförlamning samt resursneddragningarna till kommunerna under 1990-talet. Kristdemokraterna anser att skolplanerna skall vara kvar som styrdokument för kommunerna. Skolplanerna lyfter fram hur skolorna i kommunen ska utvecklas utifrån de lokala förutsättningarna.

Vad som däremot behöver diskuteras är vad som är personalens respektive rektorns och kommunens ansvar i skolan och av vem ansvar ska utkrävas. Idag finns det många olika beslutsnivåer och dokument; riksdag, regering, skolverk, kommunpolitiker, lagar, förordningar, läroplaner och kursplaner. Det är viktigt att rektorer och lärare ges större frihet och ett utökat ansvar att lägga upp arbets- och organisationsformer utifrån sina pedagogiska kunskaper.

Det är positivt att regeringen hörsammat vårt krav på skriftliga omdömen för de elever som saknar betyg i något ämne från grundskolan. Ett skriftligt omdöme kan vara till hjälp för eleven när han eller hon senare vill komplettera sitt betyg. Det blir också ett stöd för den lärare som ska ta emot eleven i gymnasieskolan eller komvux.

Kristdemokraterna vill även framhålla vikten av att en lärare inte ska ha huvudansvar för mer än 15 elever, en tanke som fått stöd av en nyligen publicerad ESO-rapport. Vi tror att det behövs närhet i skolan, personliga relationer mellan lärare och elever. Det stöder både en god arbetsmiljö och goda studieresultat, och det ger läraren reella möjligheter att följa elevens utveckling.

Gymnasieskolan

De elever som går ut grundskolan utan fullständiga betyg i matematik, svenska och engelska får inte fortsätta till något av gymnasieskolans nationella program. Därför skapades det individuella programmet som skulle hjälpa dem att komplettera de betyg som saknades och sedan vara en sluss in i gymnasieskolan. Kommunerna har själva fått möjlighet att utveckla programmen på olika sätt. Under den senaste mandatperioden har antalet elever i det individuella programmet ökat dramatiskt, och idag är programmet det tredje största. Anledningen till den dramatiska ökningen är naturligtvis misslyckanden i grundskolan. Andelen elever som saknar fullständiga betyg ökar. Regeringens lösning är dock inte att förbättra förutsättningarna i grundskolan utan att ta bort det individuella programmet. Det ska inte längre finnas några krav för att komma in på ett nationellt program i gymnasieskolan utan gymnasieskolan ska vara öppen för alla. Vi anser att regeringen på det sättet bara förflyttar problemet istället för att komma med en lösning.

Kristdemokraterna menar att ett godkänt betyg är nödvändigt för att klara gymnasiestudierna. Att låta alla börja nationella program kommer enbart att innebära en utslagning av de elever som ligger efter redan från början. Vi anser att någon form av förberedande program är nödvändigt för att möta behovet hos de elever som inte fått fullständiga betyg från gymnasiet. Regeringens sätt att föregå Gymnasiekommitté 2000, som har i uppdrag att se över det individuella programmet, bör också ifrågasättas.

En fråga som Kristdemokraterna arbetat för under en längre tid är vikten av arbetsplatsförlagd utbildning (APU) i gymnasieskolan, vilket nu också regeringen uppmärksammat. I skrivelsen betonas vikten av att APU och LIA (lärande i arbete) utvecklas i gymnasieskolan och i det kan vi enbart instämma. Däremot nämns över huvud taget inte det problem som många skolor har att ordna arbetsplatser som kan ta emot eleverna. Som arbetslivet ser ut idag saknar många företag möjligheter att helt utan ersättning ta emot praktikanter från gymnasieskolan. Därför är det många elever som redan idag inte får så mycket APU som kursplanen föreskriver. Det här är ett problem som måste lösas innan den arbetsplatsförlagda utbildningen kan öka ytterligare.

Yrkeshögskola

Hela det svenska utbildningssystemet blir alltmer teoretiserat. De praktiska ämnena får allt mindre utrymme och värderas allt lägre. I gymnasieskolan är detta särskilt tydligt eftersom de tidigare helt yrkesinriktade programmen nu är treåriga och har en stark teoretisk prägel. Samtidigt börjar bristen på arbetskraft inom många praktiska yrken bli allt tydligare. Regeringen försöker lösa detta genom att införa alltfler olika typer av eftergymnasiala yrkesutbildningar, kvalificerad yrkesutbildning, YTH och yrkeshögskoleexamen. Det blir ett virrvarr av olika utbildningsvägar och alla kräver allmän högskolebehörighet, dvs. ett stort teoretiskt kunnande. Det innebär att en stor grupp av elever med förmågor lämpliga för många av bristyrkena slås ut innan de ens fått börja.

Vi anser att de praktiska ämnena måste få ett större utrymme i skolan ända från grundskolan upp till högskolan. Många elever har ett stort praktiskt intresse och det bör stimuleras inte hämmas i skolan. Vi vill därför utveckla lärlingsprogrammen och de yrkesinriktade programmen i gymnasieskolan. På dessa program ska det vara möjligt men inte ett krav att läsa till allmän högskolebehörighet. Efter gymnasieskolan vill vi inrätta en yrkeshögskola som är parallell med den akademiska högskolan. Här ska alla de olika utbildningsvägar som regeringen nu skapar inrymmas. Urvalet till de olika utbildningsvägarna inom yrkeshögskolan avgörs av vilka kvalifikationer som är lämpliga. En allmän akademisk högskolebehörighet ska inte alltid vara nödvändig. På så sätt kan vi skapa kvalificerade utbildningsvägar för alla ungdomar. Yrkeshögskolan blir en naturlig följd på gymnasieskolans yrkesinriktade program och kan lösa rekryteringsproblemen för de många bristyrken som finns idag.

Skolverkets nya kläder

Efter flera år av kritik mot Skolverket har regeringen slutligen börjat agera. Kristdemokraterna anser att de åtgärder regeringen föreslår inte kommer att lösa Skolverkets verksamhetsproblem, vilket även Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer tydligt visat på. Skolverket har de senaste åren haft en negativ utveckling och blivit alltmer av stabsorgan åt den sittande regeringen. Denna utveckling är mycket olycklig. Vi föreslår att Skolverkets framtida roll blir som ren sektorsmyndighet med tillsynsansvar för att lagar och förordningar följs i hela skolväsendet. Den utvecklingsmyndighet som regeringen föreslår ska tillskapas avvisas å det bestämdaste. Den kommer att öka centralstyrningen av skolan på ett olyckligt sätt. Skolutvecklingen sker bäst genom att låta tusen lokala blommor blomma, inte genom att diktera skolutvecklingsdoktriner ovanifrån. Det garanterar inte likvärdighet utan likriktning, vilket vore olyckligt för svensk skola. Vi föreslår däremot att en ny självständig myndighet skapas som svarar för kvalitetsutvärdering av såväl kommunala som fristående skolor. Varje skola bör få besök kontinuerligt, få sina starka sidor och sina svagheter belysta och få ett antal förslag på kvalitetsförbättringar som kan följas upp vid nästa besök. Såväl skolans kunskapsförmedlande som fostrande roll ska utvärderas.

Fristående och kommunala skolor

Regeringen skriver att likvärdiga villkor måste gälla mellan kommunala och fristående skolor. Dilemmat är att regeringens förslag hela tiden handlar om att försämra förutsättningarna för friskolorna. Ett exempel är ersättningen per elev. En friskola har idag en ersättning per elev som skall vara jämbördig med ersättningen till den kommunala skolan. Men många kommunala skolor går med förlust, vilket innebär att de i praktiken har större resurser per elev än de fristående skolorna. Men sådana och liknande situationer bryr sig regeringen inte om. Kristdemokraterna har sedan partiets start 1964 haft friskoletanken som en bärande idé. Vi anser att regeringen inte bara bör säga att friskolor är en viktig del av skolväsendet, utan även bör börja agera utifrån att så är fallet.

Huvudmannen på en skola ansvarar för utvärdering av verksamheten. Det gör kommunen över de kommunala skolorna och det gör de fristående skolhuvudmännen över sina skolor. Vi kan därför inte förstå regeringens krav på att kommunerna ska utvärdera de fristående skolornas verksamhet. De ligger inte under kommunens ansvarsområde. Att kommunen dessutom bedriver konkurrerande verksamhet är ytterligare ett skäl till att vi är negativa till ett sådant förslag.

Vi anser att villkoren ska vara jämställda mellan fristående och kommunala skolor. Följaktligen ska kommunen ha samma ansvar för sin skolverksamhet som en styrelse i en fristående skola har över sin. Därutöver vill vi, som beskrivits ovan, ha en fristående myndighet som ansvarar för att granska kvaliteten på alla skolor och att Skolverket har myndighetsansvar över tillsynen av skollag och förordningar.

Stockholm den 11 juni 2002

Yvonne Andersson (kd)

Inger Davidson (kd)

Magda Ayoub (kd)

Sven Brus (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Dan Kihlström (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Maria Larsson (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Désirée Pethrus Engström (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Fanny Rizell (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Erling Wälivaara (kd)


Yrkanden (10)

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skola för kunskap och jämlikhet.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjedaghem och öppna förskolor.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för kvaliteten i förskolan.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de kommunala skolplanerna.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det individuella programmet.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den arbetsplatsförlagda utbildningen.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det praktiska kunnandet och en yrkeshögskola.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvecklingsmyndighet för skolan.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en självständig myndighet för kvalitetsutvärdering.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunens utvärdering av de fristående skolorna.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.