med anledning av skr. 2001/02:166 Barnpolitiken - arbetet med strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter

Motion 2001/02:So50 av Rosita Runegrund m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvalitetsförsämringarna inom barnomsorgen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om maxtaxans effekter i form av brist på mångfald.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrade barns rätt till färdtjänst.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behov av barnkompetens på vårdcentraler, inom skolhälsovården och i det mångprofessionella vårdteamet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de asylsökande barnens rätt att höras.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda alternativ till förvarstagande av barn.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undantag från huvudprincipen om att uppehållstillstånd skall beviljas före inresa skall göras när utlänningen har barn i Sverige eller kvinnan i förhållandet väntar barn eller om sökanden med all sannolikhet skulle få sin ansökan beviljad.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mottagandet av ensamkommande flyktingbarn.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att skapa regelverk för det uppdrag god man utför åt ensamma flyktingbarn.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tolkar och advokater.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att placering av barn i särskola aldrig får styras av vilka resurser som finns.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla metoder för att möta de s.k. bokstavsbarnens behov.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behoven av specialskolor för funktionshindrade barn.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för barn till psykiskt sjuka föräldrar.

Inledning

Skrivelsens syfte är att ge en redogörelse för hur arbetet med att förverkliga barnkonventionen i Sverige har fortskridit. Betecknande för regeringens barnpolitik tycks vara brist på handlingskraft. Det mesta som behandlas ”bereds av Regeringskansliet” eller utreds. Många politikområden inom barnpolitiken kallar på omedelbara åtgärder.

Under de senaste åren har det kommit många signaler och rapporter om att svenska barn mår allt sämre. För ansvarstagande politiker går det inte att blunda för dessa tendenser. När regeringen i skrivelsen anger den framtida inriktningen på barnpolitiken finns det knappast något som tyder på att de tagit signalerna om barns psykiska ohälsa på allvar.

Välfärdskommittén konstaterar i betänkandet ”Barns och ungdomars välfärd” att ”familjen är, främst för de yngre barnen, den viktigaste sociala resursen”. Självklarheter för en kristdemokrat, men ingalunda för den socialdemokratiska regeringen. I den socialdemokratiska barnpolitiken finns familjen knappast med över huvud taget. Dess roll intas där av andra aktörer i samhället. Detta är en del av problemet när det gäller den tilltagande psykiska ohälsan hos barn.

Barn och deras familjer

Maxtaxa och allmän avgiftsfri förskola

Föräldrarna eller regeringen – vem ska bestämma?

När regeringen under rubriken ”Barn och deras familjer” ska redogöra för vad de gjort för att uppfylla barnkonventionen tar de maxtaxan inom förskoleverksamheten som ett exempel. Detta är anmärkningsvärt. Regeringens främsta mål tycks vara att få ut alla föräldrar i förvärvsarbete och barnen i kollektiv omsorg. Vårt främsta mål är att barnens behov av sina föräldrar ska tillgodoses. Mer tid för barnen är viktigare än allt annat. Småbarnsföräldrar ska inte behöva ägna all sin vakna tid åt att få tidspusslet att gå ihop på ett sätt som gör att många känner att de inte hinner leva.

För Socialdemokraterna har förvärvsarbete alltid kommit i första rummet. För att uppnå målet heltidsarbete åt alla vuxna gällde det att först undanröja alla hinder för en sådan utveckling. Det svåraste visade sig vara barnen, som länge omnämndes som just ”förvärvshinder” i officiella texter.

Kvaliteten försämras med maxtaxan

Mellan 1990 och 1997 ökade den genomsnittliga gruppstorleken på förskolan med 27 procent. På förskolorna har antalet barn per heltidsanställd ökat med 35 procent under 1990-talet, samtidigt som åldersstrukturen har förändrats; det är fler yngre barn som går i förskolan. Personalen har dessutom fått fler arbetsuppgifter då nedskärningar gjorts i kök och inom lokalvården.

Vi varnade tidigt för att kvaliteten i förskolan skulle försämras ännu mer när maxtaxan införs. Barngrupperna är alltså för stora på många håll. Förskollärare har slagit larm om att de inte kan garantera barnens säkerhet, än mindre ge dem den omsorg de behöver. På många håll, exempelvis i Umeå, har föräldrar tagit initiativ till en protest mot kommunens överinskrivningar inom barnomsorgen. Storleken på barngrupperna gör att föräldrarna talar om förvaring istället för pedagogisk verksamhet.

Kommunernas ekonomi är redan ansträngd och eftersom reformen är underfinansierad kommer det att krävas tillskott bara för att upprätthålla den nuvarande kvaliteten på dagis. Till exempel kommer Jönköpings kommun att höja skatten för att klara av att finansiera införandet av maxtaxan. Flera kommuner har aviserat att de kommer att tvingas ta bort den betalningsfria månaden på sommaren när maxtaxan införs. De extra kvalitetspengarna som regeringen satsat räcker inte långt. Kommunförbundet konstaterar:

Också med regeringens 500-miljonersatsning på kvalitet i förskolan kvarstår en merkostnad för kommunerna som Kommunförbundet beräknar till mellan 1,5 och 2,0 miljarder kronor. Skillnaden förklaras av den ökade efterfrågan på barnomsorg som uppstår med kraftigt sänkta avgifter och som regeringen inte har avsatt medel för. (Kommunernas ekonomiska läge 2000, sidan 22.)

Erfarenheten hittills visar att våra farhågor besannats. Regeringen bör återkomma till riksdagen med besked om hur de tänker sig lösa problemen med maxtaxans effekter i form av kvalitetsförsämringarna inom barnomsorgen.

Mångfalden stryps på grund av maxtaxa

Genom maxtaxepaketet styr regeringen kommunernas satsning åt ett håll. Den kommun som istället skulle vilja satsa de statliga miljarderna på mindre barngrupper, mer personal, nytt material eller fräschare lokaler får inte en krona av regeringen. Beslutet om ett tak för avgifterna leder till att många föräldrakooperativ och privata förskolor kommer att slå igen sin verksamhet. Föräldrakooperativen har hållit låga avgifter mot att föräldrarna ställt upp med arbetsinsatser. Den ekvationen går inte ihop längre. De privata alternativen har konkurrerat med mindre barngrupper och små enheter mot något högre avgifter. Den möjligheten finns inte längre. Montessoriförskolan Valen i Vaxholm är ett exempel på en förskola som kommer att försvinna. En väl fungerande förskola med en alternativ pedagogik tvingas att slå igen, mot personalens och föräldrarnas vilja. Även familjedaghemmen som av många uppfattas som ett bra alternativ till förskolan är i riskzonen i många kommuner. Detsamma gäller de öppna förskolorna som betytt mycket inte minst för invandrarbarn och deras föräldrar. Där kan de bygga upp nätverk, träna sin svenska och få hjälp med myndighetskontakter samtidigt som barnen deltar i den pedagogiska verksamheten. Kristdemokraterna har beskrivit hur vi vill se barnomsorgspolitiken i motionen 2001/02:Ub548.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur de tänker agera för att mångfalden inom barnomsorgen inte ska strypas.

Flickor i patriarkala familjer

I skrivelsen redogör regeringen för vad de gjort för utsatta flickor i patriarkala familjer. Kristdemokraterna har tidigare pekat på behovet av ett samarbete med de kvinnojourer som redan idag har såväl kunskap om som kontakt med dessa flickor. Det är således viktigt att man har med dem i diskussionerna samt att stödja dem i deras framtida arbete. Nu skriver regeringen att länsstyrelserna i de tre storstadslänen fått dela på 2 miljoner för att, i samarbete med kommuner och kvinnojourer, finna en skyndsam lösning på frågan om behovet av jourbostäder särskilt avsedda för utsatta flickor. Det är ett välkommet, om än senkommet, besked. Dessvärre räcker de 2 miljonerna inte särskilt långt. Kristdemokraterna anser att det krävs mer offensiva åtgärder.

Barn med funktionshinder

Det finns uppgifter, bland annat från Barnombudsmannen, om att funktionshindrade barn och unga inte ges tillgång till färdtjänst i den utsträckning som är önskvärd.

1998 inträdde en ny lag om färdtjänst som ersatte socialtjänstens tidigare bestämmelser. Vägverket har i en rapport till regeringen gjort en utvärdering av den nya lagen utifrån ett antal rättsfall. Enligt rapporten är det tydligt att barnperspektivet saknas helt såväl i färdtjänstlagen som i förarbetena.

Enligt vägverksrapporten har den nya lagen inneburit försämringar för barn med funktionshinder i en rad avseenden. Rapporten pekar på ett antal situationer där barn som tidigare fick färdtjänst beviljad numera får avslag på sin ansökan. Det finns tecken som tydligt pekar på att kommunerna tillämpar lagen olika, vilket innebär att bedömningen av barns behov av färdtjänst blir olika beroende på var i landet barnet bor. Här måste regeringen agera.

Barnombudsmannen belyser på ett bra sätt problemen kring färdtjänstlagen och funktionshindrade barn. BO ger också ett antal förslag på lösning som mycket väl kan tas som utgångspunkt för att förbättra färdtjänstlagen så att funktionshindrade barn inte diskrimineras. Regeringen bör återkomma till riksdagen för att redovisa hur man tänkt lösa problem med färdtjänst som de beskrivs ovan.

Barns rätt till hälsa

Under rubriken ”Barns rätt till hälsa” visar regeringen vad de åstadkommit för att skydda barn från ohälsoeffekter av tobak, alkohol och narkotika.

I skrivelsen kan man läsa att regeringen har ”aviserat sin avsikt” att avsätta 20 miljoner kronor årligen för arbete med tobaksprevention. Kristdemokraterna anser att satsningen i huvudsak är vällovlig, även om uttrycket ”aviserat sin avsikt” inte ger ett särskilt handlingskraftigt intryck.

Tobak

Kristdemokraterna anser att det preventiva arbetet skall utföras på lokal nivå t.ex. i skolornas ANT-undervisning och genom att kommunerna/landstingen utarbetar en tobakspreventiv policy som integreras i det övriga hälsofrämjande arbetet. Istället för regeringens medelstilldelning avsätter Kristdemokraterna följaktligen betydligt mer pengar till kommunerna och landstingen bl.a. för detta ändamål i vår senaste budgetmotion. Vidare ingår det redan i Folkhälsoinstitutets uppdrag att arbeta med tobaksfrågor.

Idag finns det en åldersgräns i Sverige för inköp av tobaksvaror. I samband med att 18-årsgränsen infördes diskuterades även frågan om ett förbud mot tobaksautomater. Erfarenheten från länder med åldersgräns visar nämligen att tobaksautomater blivit en av de viktigaste kanalerna för minderårigas tobaksinköp.

Alkohol

Ett av de viktigaste instrumenten för att uppnå de alkoholpolitiska målen har varit att verka för att vissa perioder och situationer i livet skall vara helt alkoholfria.

För Kristdemokraterna innebär det konkret att vi vill se fyra områden som vita zoner: under graviditeten, under barnens uppväxt, i trafiken samt på arbetsplatsen.

Att alkoholdebuten sker i allt tidigare åldrar är en folkhälsofråga. En senareläggning av alkoholdebuten ger betydande hälsovinster för hela livet.

De krävs olika insatser för att förhindra den utveckling som vi idag ser. Här har familjen, anhöriga, alla vuxna och skolan en stor uppgift. De vuxna måste ta ett större ansvar och föregå med gott exempel inför sina barn. Det är även nödvändigt att lärarnas utbildning och fortbildning i ANT-frågor förbättras och att information om ANT förstärks i såväl grundskola som gymnasium.

Regeringen har visat brist på handlingskraft när det gäller frågan om unga och alkohol. Kristdemokraterna har lagt ett stort antal yrkanden i andra motioner angående dessa frågor.

Narkotika

När regeringen ska beskriva vad man gjort när det gäller unga och narkotika hänvisar regeringen till propositionen Nationell narkotikahandlingsplan. Handlingsplanen har fått rättmätig kritik från många håll. I vår motion till handlingsplanen konstaterade vi att det är en, trots namnet, plan helt utan handling. Den saknar tillräckliga åtgärder för att minska utbudet av narkotika och att hjälpa människor ur ett missbruk som ytterst drabbar barnen. I propositionen finns inte tillräckliga förstärkningar och den skjuter många nödvändiga åtgärder på framtiden. Många barn och unga kommer sannolikt att drabbas som en följd av regeringens brist på handlingskraft.

Skolan är av naturliga skäl oslagbar när det gäller möjligheten att nå ut till barn och ungdomar med information och kunskap om bl.a. droger. Det förebyggande ANT-arbetet var tidigare ett viktigt instrument men undersökningar från senare år visar att många är missnöjda med den information de fått om ANT.

Vår kritik mot regeringens narkotikapolitik finns redovisad i motion 2001/02:So35.

Barnpsykiatri

Som konstaterats i inledningen till motionen kommer allt fler signaler om att barn mår psykiskt dåligt. Antalet samtal till BRIS hjälptelefon har ökat dramatiskt. En betydande del av samtalen handlar just om att barn mår psykiskt dåligt. Enligt Rädda Barnen finns det undersökningar som visar att bara hälften av barnen i nionde klass har någon vuxen i omgivningen som de kan anförtro sig åt. Ännu mer alarmerande är det att 27 procent av flickorna, i en undersökning i norra Bohuslän, uppgav att det vore bäst om de inte fanns och att 57 procent någon gång har funderat på att de inte vill leva längre. Exemplen kan mångfaldigas. Dessa signaler måste tas på allvar.

Köerna till barnpsykiatrin är oacceptabelt långa. Det rapporteras om mycket långa väntetider och det ser inte ut som landstingen kan åtgärda problemet med de ökade köerna.

I en tid när många barn mår allt sämre är det givetvis viktigt att kvalificerad hjälp finns att tillgå. Barn- och ungdomspsykiatrimottagningarna har drabbats av neddragningar under 90-talet och dessa motsvaras inte alls av en nedgång av antalet vårdbehövande.

Kristdemokraterna anser att psykologisk kompetens bör finnas på vårdcentraler, inom skolhälsovården och i det mångprofessionella vårdteamet. Om psykologisk expertis finns tillgänglig kan ungdomar med psykiska problem upptäckas tidigt. På så sätt kan man upptäcka och förebygga och därigenom minska trycket på BUP-mottagningarna.

Barn i asylprocessen

Barns rätt att höras

Barnombudsmannen har påpekat att man måste se barnen som individer med egna rättigheter. Ett barns berättelse och upplevelser är lika viktiga som en vuxens och kan tillföra nya och intressanta uppgifter vid handläggningen av en asylansökan. Kristdemokraterna delar denna uppfattning.

Utlänningslagens 11 kap 1 § ”Utredning om barn m.m.” lyder: ”Vid bedömningen av frågor om tillstånd enligt denna lag skall det, om det inte är olämpligt, klarläggas vad barn som berörs av ett beslut i ärendet har att anföra och det skall tas den hänsyn till det anförda som barnets ålder och mognad motiverar.” Lagtexten är tvingande i den mening att den anger ordet ”skall”. Det är därför anmärkningsvärt när Migrationsverket ändå inte hör barn som uttryckligen framfört önskemål om detsamma. Enligt FN:s barnkonvention skall konventionsstaterna ”tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras.”

Enligt Utlänningsnämnden är det utlänningslagen och dess förarbeten (prop. 1996/97:25) som är vägledande i deras bedömning. Utifrån detta har nämnden och Migrationsverket dragit en annan slutsats än den att det är barnens absoluta rätt att uttrycka sin åsikt och bli hörd. Kristdemokraterna anser att detta strider mot såväl intentionerna i utlänningslagens 11 kap 1 § som de åtaganden Sverige har genom FN:s barnkonvention.

Förvarstagande av barn

Idag kan en asylsökande tas i förvar om identiteten är oklar och behöver utredas, om det finns annat skäl som motiveras utifrån prövningen av rätten att stanna i Sverige eller det finns en risk att den asylsökande håller sig undan inför utresan. Även personer som till Utlänningsnämnden överklagat ett avvisningsbeslut kan tas i förvar. För att frihetsberöva någon i mer än två veckor krävs synnerliga skäl. Vid risk för att den asylsökande kommer att hålla sig undan kan denne frihetsberövas i upp till två månader. Någon permission får den som frihetsberövats inte. Det sistnämnda motiveras genom att man hänvisar till att frihetsberövandet gäller under en begränsad period. Detta kan i princip göras hur många gånger som helst.

Undantaget från ovannämnda regler är att barn endast i undantagsfall tas i förvar och aldrig ensamma. För en vuxen kan förvarstagandet upplevas som psykiskt nedbrytande och integritetskränkande. Det är därför inte orimligt att anta att förvarstagandet för ett barn kan upplevas som än mer skrämmande och traumatiskt. Regeln borde istället vara att barn endast skall tas i förvar i yttersta undantagsfall och då endast i några timmar. Alternativ till förvarstagande av barn borde därför ses över. Ett sådant exempel kunde vara placering hos en jourfamilj eller liknande.

Uppehållstillstånd efter inresa

Regeringen föreslog i prop. 1999/2000:43 ”Uppehållstillstånd på grund av anknytning” att uppehållstillstånd för andra än skyddsbehövande i princip skall beviljas före inresa i landet. I propositionen undantar man dock utlänningar som har ”stark anknytning” till en i Sverige bosatt person eller om det ”skäligen inte kan krävas” att utlänningen återvänder för att ge in ansökan där. Även om det är viktigt att vidmakthålla principen om att uppehållstillstånd skall beviljas före inresan anser Kristdemokraterna att det bör finnas undantag från huvudregeln. Ett sådant skäl är när utlänningen har barn i Sverige eller kvinnan i förhållandet väntar barn. Uppehållstillstånd skall även kunna beviljas efter inresan om det står klart att sökanden skulle ha beviljats uppehållstillstånd om ansökan getts in i sökandens hemland.

Relativt nyligen utvisades en underårig med vårdnadshavare i Sverige till sitt hemland för att där inge ansökan om uppehållstillstånd. Det är viktigt att undantagsreglerna i lagstiftningen verkligen tillämpas i ovannämnda och liknande fall för att den inte skall vara verkningslös.

Barnens bästa främst

FN:s barnkonvention ratificerades av Sverige redan 1996. Barnkonventionen och barns rättigheter lyftes sedan fram i lagändringen av utlänningslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997. Bland annat infördes en portalparagraf som innebar att man i fall som rör ett barn särskilt skall beakta vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

Trots denna portalparagraf finns det många fall där man undlåtit att höra barnen eller avvisat dem med en motivering som står i direkt strid med barnets bästa. I flera avvisningsbeslut sedan 1996 bortser man från portalparagrafen genom att hänvisa till följande: ”Enligt 1 kap 1 § andra stycket utlänningslagen skall i fall som rör ett barn särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Förebilden för bestämmelsen är artikel 3 i barnkonventionen. Kravet i artikel 3 i konventionen att barnets bästa skall beaktas är emellertid inte absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenligt med barnets bästa ändå måste vidtas. Samhällets intresse att reglera invandringen är ett sådant viktigt övergripande intresse som kan vägas mot barnets intresse att få vistas i Sverige. En avvisning eller utvisning av en familj med barn måste kunna beslutas och genomföras även om det finns omständigheter i det enskilda fallet som talar för att det hade varit bäst för barnet att få stanna här” (SOU 1995:75 s.232).

Kristdemokraterna vill härmed understryka att barnets bästa oreserverat skall sättas främst.

Ensamma flyktingbarn

Under senare delen av 1990-talet har antalet ensamma flyktingbarn som kommit till Europa och sökt politisk asyl ökat. Under 1990-talet kom 3 000–4 000 barn till Sverige. Bara under förra året sökte omkring 240 ensamma barn asyl. De kommer från en rad olika länder. Barnen flyr sina hemländer av olika skäl, såsom tortyr, övergrepp, väpnade konflikter, föräldrar har dödats eller fängslats. Barnen tar sig till Europa på olika sätt, men i de flesta fall är det fråga om smuggling. Barn som kommer ensamma befinner sig i en utsatt situation. De är ensamma i en främmande del av världen. De har ofta mycket svåra upplevelser bakom sig från länder i krig och förtryck.

Tyvärr har mottagandet i Sverige inte varit anpassat till deras behov. Många av barnen riskerar att fara mycket illa i asylprocessen. För att kunna bemöta alla dessa barn på ett bra sätt krävs många åtgärder.

Idag tas barnen om hand av Migrationsverkets olika grupphem. De enda instruktioner grupphemmen har är att dessa barn skall ha mat och tak över huvud. Men detta räcker inte långt för de barn som kommer hit i en mycket utsatt situation. Tvärtom krävs det personal med hög kompetens och förståelse för dessa barn. Många barn befinner sig i en djup kris vid ankomsten och tiden därefter. Den situation vi har idag är mycket allvarlig. Självmordsförsök är mycket vanliga. Denna situation skulle kunna förbättras genom att överlåta handhavandet av dessa frågor till exempelvis kommuner och frivilliga organisationer.

Vi välkomnar det uppdrag som Migrationsverket och Socialstyrelsen fått för att förbättra mottagandet av ensamkommande barn. Det är sedan av största vikt att en förändring sker snarast för att tillförsäkra barnen en trygg situation under sin vistelse i Sverige. Personalen bör också snarast få klara direktiv och befogenheter i sitt arbete.

God man

Ett annat problem är de ensamma barnens gode män och vilken roll dessa skall spela. Idag finns inget regelverk som reglerar det uppdrag som en god man utför. Alla arbetar på sitt eget sätt och med en viss vägledning av andra gode män som arbetar med vuxna människor. Det innebär inte nödvändigtvis någon god vägledning för att ta hand om barn som befinner sig i en svår situation. Det finns ett uppenbart behov av någon form av regelverk och riktlinjer för de ensamma flyktingbarnens gode män.

Vi ser positivt på att ett projekt med jourverksamhet för gode män genomförs.

Handläggningstider

Handläggningstiderna är ett annat område där det krävs uppstramning. Samtidigt som man understryker att barnen skall ha förtur i hanteringen kan det ta ett år och ibland upp till tre år innan ett barn får sitt första beslut från Migrationsverket. Detta är helt oacceptabelt.

Tolkar och advokater

Det är viktigt att få en bra tolkning och tolkar som förstår och har stor respekt för barnens situation. Det krävs auktoriserade tolkar med hög kompetens. Detta har hittills fungerat relativt dåligt. I de fall kommunikationen mellan tolk och klient inte fungerar tillfredsställande bör klienten ges rätt att byta tolk. Samma sak bör gälla för advokat. Om klientens, dvs. barnets, och advokatens kommunikation inte fungerar tillfredsställande bör klienten ha rätt att byta advokat. Det är också önskvärt att barnet ges möjlighet att få en advokat eller tolk av samma kön. Vissa obehagliga upplevelser som barnet kan ha genomlevt kan vara lättare att tala om med en person av det egna könet.

Barn i rättsprocessen

Medling med anledning av brott

I skrivelsen hänvisar regeringen till en proposition som lagts till riksdagen under mars månad 2002. Kristdemokraterna har tagit del av den och vi ställer oss i huvudsak positiva till de förslag som läggs. Vi har i vår motion med anledning av prop. 2001/02:126 ”Medling med anledning av brott” utvecklat hur vi ser på medling med anledning av brott.

Barn i skolan

Nya grupper i särskolan

Ökningen av barn i särskolan har inneburit att nya grupper kommit in i särskolan. I många kommuner tolkas begreppet utvecklingsstörning allt vidare och det är inte längre enbart barn med utvecklingsstörning som placeras i särskolan. Istället särskoleplaceras nu flera olika typer av barn, och de så kallade bokstavsbarnen har stått för en stor del av ökningen. Denna utveckling är oacceptabel. Särskolan är till för barn med en utvecklingsstörning, barn som saknar den intellektuella förmågan för att klara grundskolan. Bokstavsbarnen tillhör inte denna kategori. De har ofta en mycket hög intellektuell förmåga med saknar förmåga till socialt samspel med andra. Genom att placera denna typ av barn i särskola är riskerna stora att de blir ett störande moment för de andra barnen i särskolan och att de själva blir intellektuellt understimulerade. De får inte den sociala träning de så väl behöver.

Särskolan måste få vara en skolform för barn och ungdomar med utvecklingsstörning. Det får inte bli en skola för alla barn som av olika anledningar har det svårt i skolan. Barn är olika och kommunerna måste se till att det finns tillräckliga resurser för att möta barnens behov i grundskolan så att inte brist av resurser får avgöra barnens skolgång.

Bokstavsbarnen

De så kallade bokstavsbarnen blir allt fler. DAMP, ADHD och Asberger är några av de störningar som ökat under senare år. Vad ökningen beror på råder det delade meningar om men klart är att barnen finns och har rätt till skolgång. I Sverige har vi utvecklat goda vägar för att möta barn som har en lägre intellektuell förmåga; särskolan är för många barn ett mycket gott alternativ. Vi saknar dock alternativ för de barn som har brister i sin förmåga i kommunikationen och samspelet med andra, som till exempel vissa av bokstavsbarnen har. Vi måste därför utveckla metoder och former för att möta dessa barns individuella behov. Vi vill i det sammanhanget lyfta fram Institutet för handikappvetenskap vid Linköpings och Örebros universitet som med sina specialkunskaper borde kunna utveckla former för utbildning för dessa barn. Forskningsinstitutet, som har ett gott internationellt renommé, bör i större utsträckning tas tillvara för att förbättra utvecklingen av utbildning för funktionshindrade och utvecklingsstörda i hela landet.

Specialskolor

Barn som är syn- eller hörselskadade eller har någon annan språkstörning kan få möjlighet att gå i någon av landets specialskolor. Specialskolorna är till för att möta behoven hos de barn som har så pass grava funktionshinder att de inte klarar av att integreras i en vanlig klass. Specialskolan har ett utökat ansvar för sina elever i förhållande till andra skolor, exempelvis för fritidsaktiviteter, resor med mera.

Utgångspunkten för regeringens syn på specialskolorna är att de ska ta emot allt färre barn. Barn och ungdomar med funktionshinder ska så långt som möjligt erbjudas anpassad utbildning i sin hemkommun. Statens insatser för de funktionshindrade skall i framtiden främst riktas mot att stödja kommunerna för att öka deras förutsättningar att klara uppgiften med de funktionshindrades skolgång. Den ideologiska utgångspunkten stämmer väl överens med kristdemokratiska utgångspunkter. Det är varje kommuns uppgift att ansvara för att alla innevånares primära behov tillgodoses, oavsett förutsättningar och ålder. Kristdemokraterna anser emellertid att frågan är mer komplex än så. Vissa kommuner kommer att klara av uppgiften medan andra med säkerhet inte kommer att göra det. Osäkerhetsmomentet blir alltför stort eftersom många kommuner saknar kompetens och ekonomiska resurser för att tillgodose de funktionshindrades behov. Som exempel kan nämnas gravt hörselskadade som inom specialskolan fått tillgång till teckenspråkslärare och en miljö där de får öva språket regelbundet. I och med integreringen i den kommunala skolan förlorar de den dagliga tillgången till en teckenspråkslärare och tvingas kommunicera med sina klasskamrater genom tolk. Integrering blir på detta sätt till segregering. Innan en integrering kan ske måste regeringen tillse att det finns tillräckligt med teckenspråkslärare i kommunerna. Idag råder en stor brist och det finns inte ens någon utbildning för teckenspråkslärare i Sverige för att avhjälpa problemet.

En intervjuundersökning gjord av Unga synskadade under sommaren och hösten 2000 visar att stora brister finns i den kommunala skolans kunskaper om funktionshinder och om hur hjälpmedel för synskadade fungerar. Undersökningen visar också att de gravt synskadade har svårt att bli socialt integrerade i klassen. Slutsatsen i undersökningen är att den integrerade skolan i många avseenden inte fungerar tillfredsställande. Detta kan vi kristdemokrater inte acceptera.

Ekeskolan och Hällsboskolan

När den specialpedagogiska myndigheten skapades slogs ett antal tidigare myndigheter samman. Två av dessa var Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i Sigtuna som förvandlades till så kallade resurscenter. Eftersom dessa skolor har stor erfarenhet av arbete med barn med grava funktionshinder är det naturligtvis bra att dessa erfarenheter tas tillvara. Samtidigt beslutade dock regeringen att lägga ner de fasta skoldelarna som fanns på skolorna. Ekeskolan har haft fasta skoldelar för synskadade, döva/hörselskadade och utvecklingsstörda medan Hällsboskolan haft fasta skoldelar för talskadade, döva/hörselskadade och beteendestörda. De som har börjat sina studier på dessa skolor får slutföra dem men inga nya intagningar kommer att ske. Nedläggningsbeslutet är en följd av regeringens intentioner att integrera ett större antal funktionshindrade barn i kommunala grund- och gymnasieskolor. Vi befarar att beslutet kommer att innebära att många elever med multihandikapp inte kommer att få den hjälp de behöver. Att undervisa elever med multihandikapp ställer oerhört stora krav på lärarnas pedagogiska kompetens och kunskap om tekniska hjälpmedel. Den kompetensen och kunskapen finns inte i kommunerna, vilket kommer att innebära sämre undervisning för de funktionshindrade. Många barn och ungdomar med lättare funktionshinder är redan integrerade i den kommunala skolan och klarar sig bra, medan elever med svårare funktionshinder behöver lärare med specialkompetens och kunnighet om olika tekniska hjälpmedel som finns i specialskolan.

För Kristdemokraterna är det en självklarhet att den kompetens som finns i specialskolan tas till vara och stärks. Specialskolorna utgör redan i dag viktiga resurscentra som kommunerna kan ha hjälp och nytta av i sitt arbete för att förbättra förutsättningarna för de funktionshindrade barn och ungdomar som är integrerade i den kommunala skolan. Men vi anser också att specialskolorna behövs i framtiden för att tillgodose behoven för elever med svårare funktionshinder och som den egna kommunen inte har resurser att klara av. Kristdemokraterna har i sin budgetmotion för 2001 avsatt 15 miljoner kronor för att återföra de fasta skoldelarna i Ekeskolan och Hällsboskolan.

Barnkompetens i hälso- och sjukvården

I Sverige finns cirka två miljoner barn och ungdomar som alla är beroende av sina föräldrars kärlek, uppmärksamhet, omvårdnad och stöd. Av alla barn och ungdomar kommer omkring 7–8 procent att någon gång under uppväxten få uppleva att en av deras föräldrar får en psykisk sjukdom som kräver behandling i slutenvård.

Barn till psykiskt sjuka eller allvarligt psykiskt störda föräldrar utgör en riskgrupp för att själva få psykisk ohälsa. Att ständigt leva med oro över att en förälder är psykiskt sjuk kan också leda till att man inte vågar säga emot eller tänja på gränser med risk att det ska förvärra situationen. Barnen stänger då inne många känslor, och den trygghet och öppenhet som normalt finns mellan förälder och barn skadas. En tredjedel av dessa barn utvecklar själva allvarliga psykiska och sociala problem under sin uppväxt. Trots en modern behandlingsorganisation inom både socialtjänsten och vårdsektorn är det alltför få professionella behandlare som agerar utifrån de särskilda behov som barn till psykiskt sjuka har.

Det är viktigt att etablera samarbete över gränserna inom hälso- och sjukvården och med kommunernas socialtjänst. Socialtjänsten får ofta i ett sent skede del i ansvaret för många av dessa barn och ungdomar men får ofta inte vetskap om situationen förrän stora problem redan blivit befästa och svårare att åtgärda.

Detta är ett problem som inte uppmärksammats av regeringen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur man tänker komma till rätta med problemen.

Vi vill också kommentera vikten av barnkompetens inom domstolsväsendet. Alla som i sitt arbete eller uppdrag kommer i kontakt med barn som utsatts för brott behöver ha förståelse för de särskilda förutsättningar som gäller. Förverkligandet av barnkonventionen är en ständigt pågående process. Barn som brottsoffer har rätt till en högkvalitativ och rättsligt säker behandling. Vi utvecklar vår politik kring detta i motionen 2001/02:Ju394.

Familjerådslag eller annan arbetsmodell

Vid utskottsbehandlingen av den förra barnskrivelsen uttalade sig socialutskottet om att det bör vara en självklar rättighet för familjer att vara delaktiga när beslut skall tas om sociala ingripanden eller om stödåtgärder. Om familjen så önskar bör den därför ha rätt till ett familjerådslag eller annan arbetsmodell som i likhet med familjerådslag tar de närståendes resurser till vara. Utskottet uppmanade regeringen att i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med en redovisning.

I skrivelsen får regeringen ett bra tillfälle att redovisa vad man gjort eller avser göra med socialutskottets tillkännagivande. Istället för att redovisa vad regeringen gjort eller avser att göra konstaterar regeringen att det finns skäl att inte arbeta för att familjerådslag ska bli en rättighet. Detta är anmärkningsvärt.

Regeringen konstaterar i skrivelsen att ”de flesta av familjerådslagsbarnen placerades hos släktingar, medan detta var ovanligt bland dem som utretts på traditionellt sätt”. Detta är ytterligare ett skäl som talar för att familjerådslag bör bli en självklar rättighet.

Kristdemokraterna anser att regeringen måste ta riksdagens uppmaning på allvar och bör därför återigen komma tillbaka till riksdagen för att redovisa hur de agerat i frågan om familjerådslag. Kristdemokraterna har i motionerna 2001/02:Sf392 och 2001/02:So617 yrkat om detta. När det gäller samverkan familjerådslag–medling har vi kommenterat detta i vår motion med anledning av prop. 2001/02:126 ”Medling med anledning av brott”.

Nordiska ministerådet och Östersjösamarbetet

Regeringen beskriver hur de satsat några mindre summor pengar på några mindre projekt. Även om detta är vällovligt tycks det som om regeringen förhåller sig halvhjärtad till satsningarna. Kristdemokraterna anser att politiken på detta område bör drivas mer intensivt.

Kommande inriktning av barnpolitiken

Barnäktenskap

Kristdemokraterna förutsätter att regeringen fullföljer riksdagens tillkännagivande med syftet att förbjuda barnäktenskap.

Barn i familjer med knappa ekonomiska omständigheter

Barnfattigdomen har ökat under 1990-talet. 345 000 barn levde i fattiga familjer 1999. Det motsvarar vart femte barn i Sverige. Vart och ett av dessa barn har sina egna upplevelser av hur det är att leva i en fattig familj.

Enligt artikel 27 i barnkonventionen har alla barn rätt till en skälig levnadsstandard. Alla barn har lika värde och alla barn ska ha samma möjligheter. Inga barn ska alltså behöva riskera att bli diskriminerade till följd av det utanförskap som familjens bristande ekonomiska resurser kan skapa.

Under budgetprocessen föreslog vi kristdemokrater en rad åtgärder för att underlätta för hushåll med barn. På skattesidan föreslog vi att grundavdraget skulle höjas rejält, till 24 000 kronor, vilket skulle betyda mest för dem med lägst inkomster. Likaså hade våra förslag om skattereduktion för låg- och medelinkomsttagarna samt ett förvärvsavdrag underlättat påtagligt för barnfamiljerna. Vi ville också ha en barnbonus för varje barn på 1 200 kronor per år.

De flesta som arbetar heltid skulle gott och väl klara sig på sin lön om inte skatterna var så höga. Det är helt orimligt att lågavlönade ska behöva betala upp till 60 % i skatt för att sedan tvingas begära socialbidrag.

Maxtaxan har gett många medel- och höginkomsttagare bättre ekonomi, men inte heller den kommer de bäst behövande tillgodo. Det finns till och med exempel på att lågavlönade fått höjd avgift.

Kommersiell sexuell exploatering av barn

Vid den första Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn, 1996, antog 122 regeringar enhälligt en aktionsplan, vilken skulle utgöra grunden för det fortsatta arbetet mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Enligt aktionsplanen skulle de deltagande ländernas regeringar ”skyndsamt stärka omfattande, sektorsövergripande och integrerade strategier och metoder så att det senast år 2000 finns nationella program för åtgärder och synbara tecken på framsteg, med bestämda mål och tidsramar för genomförande, som är inriktade på att minska det antal barn som kan bli utsatta för kommersiell sexuell exploatering och att främja en miljö, attityder och metoder som är lyhörda för barnets rättigheter.”

Den svenska handlingsplanen offentliggjordes i juli 1998. Den fick också kritik från en hel del experter och organisationer för att vara dåligt underbyggd och allmänt hållen samt för att i stora stycken sakna tidsramar, konkreta förslag och mål. Mot bakgrund av detta begärde vi en omarbetning av handlingsplanen. Vi beklagar att någon omarbetning inte skett.

Däremot välkomnar Kristdemokraterna att regeringen äntligen tillsatt en arbetsgrupp med uppdrag att göra en nationell inventering av kunskaper om sexuell exploatering av barn i Sverige och identifiera olika aktörer för att bugga nätverk för utbyte av erfarenhet och kunskap samt för samverkan. Det är ett tecken på tillnyktring i frågan.

Kristdemokraterna skrev en motion om kommersiell sexuell exploatering redan 1999/2000 (1999/2000:So481). I den fanns en rad yrkanden som är värda att beakta. Regeringens arbetsgrupp bör ges i uppdrag att beakta de yrkanden som finns i den motionen.

Under senaste tiden har det uppmärksammats i medierna att barnsexhandeln på Internet hittar nya vägar. Det är viktigt att regeringen uppmärksammar problemet och agerar när det framkommer uppgifter kring detta.

Partnerskap och adoption

Frågan om barn med homosexuella föräldrar har aktualiserats politiskt under senare år. Kristdemokraterna välkomnar en seriös genomlysning av frågan. Regeringen har nyligen lagt en proposition om partnerskap och adoption. Vi beklagar att den utredning som föregått propositionen, Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10), inte på ett mer förutsättningslöst sätt behandlat frågan, framför allt med hänsyn till barnexpertisens utlåtanden. Vi är starkt kritiska till att barnperspektivet inte varit vägledande för kommitténs arbete. Hanteringen gör att förslagen i propositionen inte kan anses vila på tillräckligt god grund. Vi utvecklar vårt ställningstagande i motion 2001/02:L26.

Stockholm den 9 april 2002
Rosita Runegrund (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Lars Gustafsson (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)	Sven Brus (kd)
Inger Davidson (kd)	Dan Kihlström (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)	Ingvar Svensson (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)	Fanny Rizell (kd)
Magda Ayoub (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Désirée Pethrus Engström (kd)	Yvonne Andersson (kd)
Erling Wälivaara (kd)	Ulla-Britt Hagström (kd)
Maria Larsson (kd)