med anledning av prop. 2001/02:96 En förstärkt Barnombudsman

Motion 2001/02:So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Barnombudsmannen skall kunna verka som pådrivare inte bara gentemot myndigheter, kommuner och landsting utan även mot regeringen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utnämningsförfarande av Barnombudsmannen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om så kallade nakna regleringsbrev.

4. Riksdagen begär att regeringen fattar beslut om tilläggsdirektiv till den parlamentariska kommittén för en sammanhållen diskrimineringslagstiftning i enlighet med vad i motionen anförs om en samlad ombudsmannainstitution.

Inledning

När regeringen nu tar ett steg i riktning att stärka Barnombudsmannen är det ett välkommet initiativ. Det har funnits ett behov av att renodla och stärka BO:s roll som ombudsman. Även om detta är välkommet måste man i detta sammanhang belysa barns situation i ett vidare perspektiv.

Kristdemokraterna vill se större förståelse för behovet av en mera samlad barnpolitik, där politiken på alla nivåer inriktas på att skapa ett barnvänligt samhälle. Här finns det mycket att önska av den nuvarande regeringen. Alltför ofta är det vuxenperspektivet som fäller avgörandet i viktiga politiska frågor. Exempelvis motiveras maxtaxan på dagis med arbetsmarknadspolitiska argument. Barnens behov av tid med sina föräldrar kommer i andra hand. Exemplen kan mångfaldigas.

Det finns idag många tecken på och rapporter om att barn mår psykiskt dåligt. Det är inte alls ovanligt att skolbarn, och till och med yngre barn än så, lider av olika stressrelaterade sjukdomar. I utredningen ”Barns och ungdomars välfärd” (SOU 2001:55) konstateras att psykosomatiska besvär inte är ovanliga bland barn och ungdomar.

I ett sådant läge är det varje regerings uppgift att bygga ett barnvänligt samhälle. Kortsiktiga akutåtgärder skapar inte den trygghet som krävs.

Regeringen tycks sakna den helhetssyn som krävs för att skapa ett barnvänligt samhälle.

Inför dessa stora och övergripande frågor har regeringen hittills visat sig svarslösa. Det barnvänliga samhället skapas inte med mindre än att landets regering tar sig an frågorna. Att agera långsiktigt istället för kortsiktigt. Att se helheten istället för att agera fragmentiserat.

Bakgrund

Den första Barnombudsmannen (BO) tillsattes 1993 av den dåvarande borgerliga regeringen. Syftet var att förstärka barns och ungdomars rättigheter och intressen. Inrättandet av en barnombudsman var ett led i genomförandet av barnkonventionen.

1998 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av Barnombudsmannens verksamhet. Utredningens (BO-utredningen, SOU 1999:65) betänkande avlämnades i maj 1999. Detta ligger till grund för den proposition som nu ställts till riksdagen.

Precis som propositionens titel indikerar syftar propositionen till att förstärka BO. Regeringen tar en del viktiga steg i riktning mot en förstärkt och mera självständig BO, men det finns fortfarande en del att önska. Man kan tydligt skönja den vånda regeringen tycks känna inför att ge BO möjlighet att kritisera regeringen. Detta tar sig bland annat uttryck i att BO föreslås vara pådrivande gentemot kommuner, landsting och myndigheter, medan inget sägs om BO:s roll som pådrivande gentemot regeringen. Det tar sig också uttryck i att regeringen inte vill frånsäga sig sin utnämningsmakt över BO, samt i att regeringen inte accepterar BO-utredningens tydliga förslag om så kallade nakna regleringsbrev.

Barnombudsmannens självständighet

BO-utredningen behandlar i korthet frågan om vem som bör vara BO:s huvudman. Att överföra huvudmannaskapet från regeringen till riksdagen skulle, enligt utredningen, innebära en avvikelse från den konstitutionella ansvarsfördelningen enligt regeringsformen. Dessutom menar utredningen att BO med riksdagen som huvudman skulle drabbas av samma problem som under regeringen. En del av riksdagen eller riksdagen i dess helhet kan lika väl som en regering ha önskemål om och synpunkter på ombudsmannens verksamhet. För att uppnå önskad självständighet måste således denna garanteras oavsett om huvudmannen är riksdag eller regering.

Mot bakgrund av detta menar utredningen att ett förändrat huvudmannaskap inte skulle innebära den förstärkning av BO som eftersträvas. Därför anser utredningen att regeringen även fortsättningsvis bör stå som huvudman för BO. Självständigheten bör istället ökas bland annat genom valet av författningsform. BO:s alla uppgifter bör därför tydligt framgå av lag och inte av instruktion. Det är alltså riksdagen som ska bestämma mandatet, och regeringen ska inte själv kunna ändra på ombudsmannens uppdrag.

Så länge regeringen fungerar som BO:s huvudman anser Kristdemokraterna att detta är en välkommen förstärkning av BO:s självständighet. Kristdemokraterna anser emellertid att frågan om huvudmannaskap för BO bör tas med i den översyn av regeringens ombudsmän som riksdagen beställt (se nedan).

Barnombudsmannens dubbla roller

I BO:s uppdrag ingår att vara både ombudsman och myndighet i mer gängse mening. I ombudsmannarollen ligger att självständigt utifrån barnkonventionen bevaka barns och ungas rättigheter i samhället och att företräda denna grupp. BO har också att självständigt informera, utbilda och bedriva opinionsbildning kring barnkonventionen. I myndighetsrollen ligger att vara regeringens organ på området och att spela en roll i själva genomförandet av barnkonventionen utifrån regeringens intentioner. Så har det varit fram till idag.

BO-utredningen vill se en renodling av ombudsmannarollen. Som en följd av detta tonas myndighetsrollen ned.

Stärk ombudsmannarollen

Kristdemokraterna vill, i likhet med BO-utredningen, att Barnombudsmannens roll som ombudsman renodlas och stärks. Detta bidrar till att BO kan fungera på det sätt som efterlysts av barn och ungdomar själva, samt av flera myndigheter, kommuner och frivilligorganisationer, nämligen som en företrädare för barn och ungdom med uppgift att vara pådrivare och bevakare utifrån det rättighetsperspektiv som anges i barnkonventionen.

Den myndighetsroll som BO har är viktig, men i förhållande till ombudsmannarollen underordnad. Vissa av BO:s nuvarande myndighetsuppgifter behöver inte nödvändigtvis utföras av BO. Man kan exempelvis tänka sig att ansvaret för genomförandet av barnkonventionen läggs direkt på de sektorsansvariga myndigheterna – ett slags mainstreamingförfarande.

Vid en första anblick förefaller regeringen vara förhållandevis tydlig i sin ambition att stärka BO:s ombudsmannaroll. Bland annat kan man läsa att ”Barnombudsmannen skall vara pådrivande gentemot myndigheter, kommuner och landsting när det gäller genomförandet av barnkonventionen i alla delar av samhället”. Men det är symptomatiskt att regeringen anser att det är angeläget att BO ska agera som pådrivare på kommuner, landsting och myndigheter, men inte på regeringen själv. Det finns inga formuleringar i propositionen som antyder att BO även ska kunna verka som pådrivare på regeringen. Detta är en stor brist, och ett tecken på att regeringen trots vackra formuleringar inte är beredd att låta BO få en så fristående ställning gentemot regeringen som är möjlig. I propositionen kan man läsa att BO ”… kommer […] att särbehandlas i sin egenskap av ombudsman och ges så mycket självständighet som är möjligt”. Menar regeringen allvar med detta bör man även ge BO institutionellt goda förutsättningar att även verka som pådrivare på regeringen. En ombudsman måste kunna påtala förhållanden som även kan uppfattas som kritik mot den ytterst verkställande makten, nämligen regeringen. Kristdemokraterna anser att detta måste göras tydligt.

Regeringens utnämningsmakt

I Barnombudsmannens roll som ombudsman ska han eller hon bara ha en lojalitet – mot barnen. I detta sammanhang aktualiseras utnämningsförfarandet. För att BO ska kunna vara den självständiga aktör, som ska verka som pådrivare på bland annat regeringen, som utredningen och flera remissinstanser verkar vara överens om, måste utnämningsförfarandet vara så till sin karaktär att det minimerar risken för att den BO som utses ska kunna ses som jävig. Eftersom BO bör verka som pådrivare även på regeringen är det direkt olämpligt att regeringen själv har makten att utse BO. För BO:s legitimitet är det väsentligt att man från medborgarnas sida inte ska behöva misstänka att BO är tillsatt på politiska meriter.

Barnombudsmannen ska inte behöva ställas i den situationen att han eller hon tvingas välja mellan att se till barnens bästa eller till regeringens bästa. BO ska bara ha en lojalitet – mot barnen.

Därför är det ytterst viktigt att regeringen – för att BO:s nyvunna självständighet ska ha någon effekt – frånsäger sig utnämningsmakten. BO kan rimligen inte utses av det organ som ska granskas och kritiseras.

Denna synpunkt har även påpekats av Barnombudsmannen själv i dennes remissvar till utredningen.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt förslag om hur utnämningsförfarandet ska gå till, som beaktar de synpunkter Kristdemokraterna redovisat ovan.

Nakna regleringsbrev

Utredningen föreslår att regleringsbreven till BO inte bör innehålla uppdrag som binder upp och begränsar ombudsmannens möjligheter att utifrån egna bedömningar forma sin verksamhet. Regleringsbreven bör begränsas till att innehålla det som är nödvändigt för att regeringen skall få en bild av hur ombudsmannen med anslagna medel uppfyller sina uppgifter enligt lagen. Regleringsbreven skulle därmed kunna betecknas som nakna. BO-utredningen är mycket tydlig i denna fråga.

Hittills har BO givits ett flertal uppgifter i regleringsbreven från regeringen som tagit mycket tid och resurser i anspråk och som har hindrat BO från att agera på eget initiativ. Att regeringen på detta sätt ålägger en ombudsman en mängd arbetsuppgifter står inte i överensstämmelse med de principer som är viktiga för att stärka ombudsmannens ställning och effektivitet som just ombudsman. Detta har påpekats av BO-utredningen.

Propositionstexten, däremot, är otydlig på denna punkt. Det förs en del resonemang kring frågan, men resonemangen landar inte i några förslag. Detta måste tolkas som ytterligare ett tecken på att regeringen inte vill ge BO den maximerade självständighet regeringen skriver om i propositionen när den skriver att BO ska ges ”så stor självständighet som möjligt”.

I enlighet med BO-utredningen anser Kristdemokraterna att det inte finns någon anledning att i propositionstexten inte tydligt och klart ta ställning för nakna regleringsbrev. Kristdemokraterna anser således att detta måste göras tydligt.

BO under regeringen eller riksdagen

När det gäller frågan om huruvida BO ska ha regeringen eller riksdagen som huvudman menar regeringen att BO måste förbli under regeringen. Argumentet är att den konstitutionella ansvarsfördelningen – där regeringen ska styra riket och riksdagen ska lagstifta och besluta om skatt – lägger hinder i vägen för en sådan lösning. BO-utredningen gör en liknande bedömning och även deras resonemang mynnar ut i att BO bör stå kvar under regeringen. Kristdemokraterna menar att denna fråga är principiellt viktig och bör utredas mer grundligt än vad som gjorts i BO-utredningen.

Regeringen har i januari 2002 i ett kommittédirektiv (dir. 2002:11) tillkallat en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda förutsättningarna för en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. I denna sägs dock uttryckligen att ”BO har … inte till uppgift att handlägga enskilda klagomål när det gäller diskriminering och BO:s uppgifter skiljer sig även i övrigt från de andra ombudsmännens. BO bör därför enligt regeringens mening inte ingå i en sådan samlad ombudsmannainstitution.”

Utredningen har kommit till som ett resultat av att riksdagen givit regeringen i uppdrag att utreda dessa frågor. I konstitutionsutskottets betänkande (2000/01:KU3) kan man läsa följande:

När det gäller frågan om att föra ihop de ombudsmän som är underställda regeringen till en ombudsmannaorganisation anser utskottet tiden nu vara mogen att utreda frågan. Enligt utskottet bör således en utredning tillsättas med uppgift att undersöka om det finns förutsättningar för att slå samman några av eller samtliga dessa ombudsmannainstitutioner till en institution. Frågan om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste, enligt utskottet, ses i ljuset av de uppgifter ombudsmännen tilldelas.

Vad riksdagen beställt av regeringen är således en förutsättningslös utredning beträffande samtliga ombudsmän som står under regeringen. Inget undantag görs för BO. Regeringen väljer således att redan i direktivet frångå den förutsättningslöshet som riksdagen menade skulle prägla utredningen. Detta är anmärkningsvärt.

Att BO inte på förhand bör exkluderas ur utredningen stöds även av bland annat Statskontoret. I sitt remissvar till SOU 1999:65 anför man:

Vi anser att regeringen bör ta initiativ till ett utredningsarbete som syftar till att inrätta en ombudsman för de mänskliga rättigheterna. En sådan lösning skulle ansluta till den resolution som FN:s generalförsamling antagit med rekommendationer för medlemsländerna … Till grund för en sådan myndighets arbete bör ligga en samordnad lagstiftning som omfattar den verksamhet som bedrivs av DO, JämO, BO, HO och HomO.

Eftersom BO-utredningen inte tillräckligt ingående behandlat frågan om huvudmannaskap för BO och regeringen inte tillmötesgått riksdagens krav på en förutsättningslös utredning anser Kristdemokraterna att den parlamentariska kommittén för en sammanhållen diskrimineringslagstiftning bör ges ett tilläggsdirektiv där även BO tas i beaktande på samma sätt som övriga ombudsmän.

Det lokala arbetet

För många barn ute i landet är det svårt att förhålla sig till en myndighet, förlagd i Stockholm, som ska ta till vara barnens intressen. Det har i en del undersökningar visat sig att barn och unga har behov av att det i deras hemkommuner finns någon som kan föra deras talan och fungera som någon form av lokal barnombudsman.

Kristdemokraterna anser att det är viktigt att sådana institutioner etableras på lokal nivå. Däremot anser vi – i enlighet med vårt stöd för nakna regleringsbrev – inte att regeringen ska ge BO i uppdrag att åstadkomma detta. Det är en fråga för varje enskild kommun att åtgärda.

Barnombudsmannens särskilda råd

Kristdemokraterna välkomnar att det särskilda råd som har till uppgift att biträda BO avskaffas. BO bör själv, utifrån de behov BO anser sig ha, avgöra vilka han eller hon vill anlita som rådgivare.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 19 mars 2002
Chatrine Pålsson (kd)
Lars Gustafsson (kd)	Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Inger Davidson (kd)
Dan Kihlström (kd)	Gunilla Tjernberg (kd)
Ingvar Svensson (kd)	Sven Brus (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)	Fanny Rizell (kd)
Magda Ayoub (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Désirée Pethrus Engström (kd)	Yvonne Andersson (kd)
Erling Wälivaara (kd)	Ulla-Britt Hagström (kd)
Maria Larsson (kd)