med anledning av prop. 2001/02:91 Nationell narkotikahandlingsplan

Motion 2001/02:So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 64

Förslag till riksdagsbeslut 65

En handlingsplan som saknar handling 67

Familjens betydelse i det förebyggande arbetet 67

Stöd till föräldrar och anhöriga 68

Utbildning 69

Missbruksrelaterade ämnen i grundutbildningar 69

ANT-undervisning tidigt och kontinuerligt 69

Ungdomars förhållande till droger 70

Provtagning för person under 15 år 71

Polisväsendet och tullmyndigheten 72

Polisens resurser 72

Gränsdragningar vid narkotikabrott 73

Kräkmedel 73

Resurser till tullen 73

Kriminalvård 74

Stöd efter frigivningen 75

Vård och vårdplatser 76

Samverkan inom narkomanvården 76

Stöd och uppföljning 77

Sprututbytesprogram 77

Samordning 78

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om familjens betydelse i det narkotikaförebyggande arbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av informationsinsatser för att medvetandegöra föräldrar och andra med tillsyn över barn om värdeöverföringens betydelse och stärkande av barns inre kontroll.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att telefonhjälp inrättas utan vidare utredning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att missbruksrelaterade frågor ingår i föräldrautbildningen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att komplettera särskilda yrkesinriktade grundutbildningar med obligatoriska inslag av missbruksrelaterade ämnen och att inrätta särskilda kurser med specialinriktningar och fördjupningsmöjligheter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ANT-undervisningen bör utgå från verkligheten och att särskilda medel bör tilldelas frivilligorganisationer för ANT-undervisning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utbildningen om alkohol och droger i körkortsutbildningen blir obligatorisk.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stödja initiativ från arrangörer och organisationer att skapa drogfria miljöer.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att provtagning på ungdomar under 15 år bör bli tillåten vid allvarlig misstanke om narkotikamissbruk.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om polisens möjligheter att arbeta brottsförebyggande genom besök i skolan.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att rekrytera fler civilanställda för att avlasta polisen från administrativt arbete.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om bristande personalresurser i gatulangningsgrupper och behovet av att utbilda fler poliser.

13. Riksdagen begär att regeringen ser över narkotikastrafflagen, i enlighet med vad som anförs i motionen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om mer resurser till Tullverket för att förstärka kontroll av illegal införsel av narkotika m.m.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att drogtester används i större utsträckning vid misstanke om missbruk inom kriminalvården.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att man bör införa sektionering och smågruppssystem på anstalterna.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om övervakade besök för dem som dömts till fängelse en kortare tid för narkotikabrott.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om olika stadier i motivationsutvecklingen samt utslussningsboende.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en större medelstilldelning till kriminalvårdens verksamhet.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att behovet av en god missbrukarvård kräver mer resurser till landsting och kommuner.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en översyn av hur kommuner och landsting samverkar kring vården och rehabiliteringen av personer som missbrukar alkohol och/eller narkotika.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ett kommunalt handlingsprogram för stöd till drogrehabiliterade bör utarbetas.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att dagens sprututbytesprogram bör permanentas.

En handlingsplan som saknar handling

Om man ser på Sverige och den verklighet vi befinner oss i kan man konstatera att antalet narkotikabeslag av tullen och polisen ökar markant för varje år. År 2000 beslagtogs den största mängden amfetamin och cannabis hittills. Eftersom såväl resurserna till polis som tull har varit minskande kan man endast tolka denna förändring som att ett ökat inflöde av narkotika sker. Även om mängden beslagtagen narkotika ökar menar man att detta endast utgör en mycket liten andel av den totala narkotika som finns i omlopp. Ytterligare uppgifter som bekräftar denna dystra utveckling är bland annat att priset på narkotika sjunker, antalet tunga missbrukare ökar kraftigt och att experimenterandet bland unga ökar.

Attityden till narkotika har förändrats. De som någon gång testat narkotika har blivit tre gånger fler under 1990-talet. Narkotikan finns överallt och narkotikamissbruket kan inte längre endast förklaras med att någon befinner sig i en socialt utsatt situation. Ungdomar förknippar inte sig själva eller narkotikan med de missbrukare man kan se vid ”plattan”. De tror att de har kontroll över sin situation och att drogerna är något man tar vid fester för att må bra och ha kul. Många som tar droger idag är vanliga ungdomar som går i skolan och har en i övrigt socialt ordnad situation. De finns inte på ”plattan” eller på parkbänken.

Situationen i landet har försvårats genom ett ökat utbud samtidigt som insatserna minskat, kompetens, kontinuitet och samordning gått förlorad. Det förekommer brister inte minst inom den vård och behandling som erbjuds missbrukare. De stödjande miljöerna bland barn och unga har också förändrats. Skolhälsovården har begränsats, antalet skolkuratorer minskat, fritidsgårdarna har lagts ned och fältarbetare har dragits in.

Mot bakgrund av denna verklighetsbeskrivning är det inte en dag för tidigt att en nationell narkotikahandlingsplan läggs fram. Det kan dok konstateras att den ifrågavarande handlingsplanen är en plan utan konkret handling. Detta är minst sagt anmärkningsvärt. Handlingsplanen saknar tillräckliga åtgärder för att minska utbudet av narkotika och att hjälpa människor ur ett missbruk. I propositionen finns det inte tillräckliga förstärkningar och den skjuter många nödvändiga åtgärder på framtiden. Det behövs ett åtgärdspaket som innefattar utökade resurser och befogenheter till polis- och tullmyndigheter. Vidare måste missbruksvården förbättras och få mer resurser. Det är inte möjligt att upprätthålla trovärdigheten i målformuleringar om ett drogfritt samhälle, om det inte omsätts i insatser. Idag har vi ett alltför stort avstånd mellan narkotikapolitikens högt ställda målsättning och verkligheten.

Familjens betydelse i det förebyggande arbetet

Narkotikakommissionen har hävdat att det ökande tablett- och blandmissbruket, ungdomars upplevelse av stress och utanförskap samt en frånvarande vuxenvärld som relevanta för missbruksutvecklingen och därmed också för det förebyggande arbetet.

Ovanstående citat är hämtat direkt ur den nationella narkotikahandlingsplanen. Kommissionen styrker med detta den grundsyn som präglat Kristdemokraternas politiska arbete. Vi anser att en av de viktigaste grundpelarna i samhället är familjen. Familjen har en oersättlig ställning och uppgift i samhället. Det är därför sorgligt att familjen är så undervärderad och att tilltron till föräldrarnas förmåga att ta hand om sina egna barn är så låg. Kristdemokraterna vill uppvärdera familjens roll och betydelse. Under uppväxten formas och grundläggs barnens syn på samhället, medmänniskan, värden, moral och etik. Etiken levandegörs i samspel med andra människor och införlivas så småningom med vårt tänkande. Bäst fungerar den processen tillsammans med personer vi älskar och har förtroende för. Det är därför föräldrarna är så viktiga. De är i de allra flesta fall de som bäst förmedlar grundläggande värden till sina barn. Men det kräver vardagstid tillsammans, eftersom det är i vardagliga situationer man löser konflikter och tränar samlevnad på ett naturligt sätt. Kvalitet kan inte ersätta kvantitet när det gäller tid hur gärna vi än önskar att det skulle vara så. Mer tid för barnen har en rad positiva följdverkningar för barnet. Vi måste därför kunna stötta de vuxna så att de kan vara närvarande och delaktiga i de ungas liv. Det är i sig förebyggande.

Det är således oerhört viktigt att familjens betydelse för barnets utveckling i större utsträckning tas i beaktande när man diskuterar förebyggande arbete inom narkotikapolitiken. Det är därför med stor besvikelse som vi tvingas konstatera att det i handlingsplanen saknas konkreta åtgärder med anledning av den insikt som narkotikakommissionen delgivit regeringen.

Stöd till föräldrar och anhöriga

Att erkänna familjens betydelse för barnens uppväxt innebär även att samhället måste tillhandahålla ett adekvat stöd om och när det behövs. Att upptäcka och inse att ens barn eller tonåring tar droger är svårt. Det kan finnas så mycket annat som gör att t.ex. beteendet ändras, även naturliga sådana. Föräldrar och familjer som på något sätt har erfarenhet av en anhörig med missbruksproblem vittnar om hur svårt det är att tyda signalerna och även att få hjälp och stöd. På det här området finns det således mycket övrigt att önska. Det är givetvis oroväckande att insatserna för att stödja och hjälpa föräldrar och anhöriga är så pass bristfälliga. Här måste även andra vuxna som vistas i miljöer med barn och ungdomar, t.ex. i skolan och på ungdomsgården, på olika sätt finnas tillgängliga och vara uppmärksamma.

Kristdemokraterna har i sitt budgetalternativ avsatt 20 miljoner kronor för att lyfta fram behovet av informationsinsatser för att medvetandegöra föräldrar och andra med tillsyn över barn om värdeöverföringens betydelse och om stärkande av barns inre kontroll.

Förslaget i propositionen om att inrätta en hjälptelefon för hela landet dit man gratis och anonymt kan ringa med frågor och råd om narkotika och missbruk är mycket gott. Att däremot ge Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att utreda förutsättningarna för detta är att återigen att dra ut på ett redan genomförbart förslag. Kristdemokraterna menar att denna typ av telefonhjälp kan inrättas redan nu.

Inom ramen för den föräldrautbildning som idag finns borde man kunna stödja föräldrarna genom bl.a. information om missbruksrelaterade frågor. Föräldrautbildning är ett viktigt område för lokala initiativ. Viktiga platser för utbildningen och annat förebyggande arbete är vårdcentraler, kyrkor, samfund, studieförbund och folkrörelser. Samhällets kostnader för att erbjuda förebyggande insatser skulle sannolikt relativt snabbt sparas in, samt leda till att många barn och vuxna fick möjlighet att utvecklas i harmoni med sig själva och sin omgivning.

Utbildning

Missbruksrelaterade ämnen i grundutbildningar

Grundutbildningen för socionomer, socialpedagoger m.fl. är bristfällig när det gäller viktiga missbruksrelaterade ämnen. Detta är anmärkningsvärt eftersom dessa yrkeskategorier i stor utsträckning arbetar med och kommer i kontakt med personer med olika typer av missbruksproblem. I propositionen uppmärksammas detta problem. Regeringen hänvisar till Socialstyrelsens uppdrag att utveckla ett program för nationellt stöd till kunskapsutveckling inom socialtjänsten samt utveckling av nationella riktlinjer för missbrukarvården. Socialstyrelsen skall samtidigt se över frågan inom ramen för kartläggning av missbruksrelaterade ämnen inom olika grundutbildningar. Regeringen menar dock att det är viktigt att de olika utbildningarna bibehåller sin karaktär av yrkesutbildningar som skall ge en bred kompetens inom människovårdande yrke och att fokus därför bör läggas vid möjlighet till vidareutbildning. Kristdemokraterna menar att det är av stor vikt att grundutbildningarna snarast kompletteras med obligatoriska inslag av missbruksrelaterade ämnen och att det samtidigt finnas särskilda kurser med specialinriktningar och fördjupningsmöjligheter. Därutöver anser vi att denna möjlighet inte endast skall gälla socionomer, socialpedagoger eller sjuksköterskor. Även andra yrkesgrupper behöver få en god utbildning i frågor om missbruk såsom trafikinspektörer, yrkeschaufförer och lärare. För lärare är det särskilt viktigt både när det gäller undervisningen i ANT och för att på ett tidigt stadium kunna upptäcka ungdomar som kanske har hamnat i något sorts missbruk.

ANT-undervisning tidigt och kontinuerligt

Skolan är av naturliga skäl oslagbar när det gäller möjligheten att nå ut till barn och ungdomar med information och kunskap om bl.a. droger. Det förebyggande ANT-arbetet var tidigare ett viktigt instrument men undersökningar från senare år visar att många är missnöjda med den information de fått om ANT.

För att ANT-utbildningen skall vara av värde måste den anpassas efter ungdomarnas synsätt, utgångspunkt och livsstil. Detta konstaterar även regeringen i sin proposition. Vi anser dock att det inte räcker med att endast hänvisa till att Statens skolverk i samarbete med Statens folkhälsoinstitut skall analysera vilka insatser som kan vidtas för att stärka den narkotikaförebyggande verksamheten i skolan. Inte heller räcker det att ange att behovet av tydligare mål för undervisningen och hur de skall knytas till läroplanerna skall ske vid nästa översyn av kursplanerna. Detta mål ligger alltför långt framåt i tiden. Vi hävdar att detta kan och måste ske snarast. Kristdemokraterna anser att ANT-undervisningen bör utgå från verkligheten genom att ha föreläsare som t.ex. arbetar med dessa frågor till vardags eller som har levt i missbruk. Polisen, f.d. missbrukare, frivilligorganisationer m.fl. är de som är bäst lämpade att informera om missbruksrelaterade frågor på ett realistiskt och verklighetsanknutet sätt, d.v.s vare sig förskönande eller som skräckpropaganda. De unga har själva på sitt ungdomsting uttryckt önskemål om att före detta missbrukare och föräldrar till missbrukare bör föreläsa ute på skolorna. Sådana initiativ bör uppmuntras exempelvis genom att Ungdomsstyrelsen ges i uppdrag att organisera en sådan aktion. Det är också viktigt att arbetet ges kontinuitet. Kristdemokraterna har i sitt budgetalternativ avsatt 15 miljoner kronor till frivilligorganisationerna för att de skall kunna föreläsa ute på skolorna om ANT.

Organisationen KRIS menar att det inte är ovanligt att såväl drogmissbruk som kriminalitet börjar i mycket tidig ålder. Vi anser att ANT-undervisningen bör påbörjas redan från läsår fyra och sedan kontinuerligt finnas med i läroplanen fram till nionde klass.

Under år 2000 inrapporterades till polisen 796 vägtrafikolyckor med personskada där föraren misstänks ha varit påverkad av alkohol eller annan drog. Som jämförelse kan nämnas att antalet vägtrafikolyckor med motorcykel och bil på halt väglag uppgår till 1 477 för samma år. Antalet indragna körkort på grund av rattfylleri uppgår årligen till ca 17 000. Av dessa är drygt 3 000 drogrelaterade. De flesta genomgår någon gång en körkortsutbildning. I denna utbildning ingår det en teoridel som innebär att man läser bl.a. om alkohol och andra droger. Mot bakgrund av ovanstående siffror anser vi det motiverat att utbildningen om alkohol och droger i körkortsutbildningen uppgraderas och görs obligatorisk.

Ungdomars förhållande till droger

Tillgången på narkotika ökar och antalet ungdomar som prövar illegala droger har under 90-talet mer än tredubblats. Vid en undersökning i Stockholm av 9 000 elever i skolår nio och gymnasiets årskurs två framkom att var fjärde 17-åring någon gång har prövat narkotika och mer än var fjärde niondeklassare regelbundet dricker sig berusad. Sedan motsvarande undersökning gjordes för fyra år sedan har siffrorna ökat markant. Att det idag finns ett större utbud av droger, nya konsumtionsmönster och användningsområden och en mer tillåtande hållning till narkotika i olika ungdomsgrupper är en del av internationell utveckling. Sverige utgör inte något undantag. Illegala droger förekommer allt oftare på diskotek och i andra nöjesmiljöer. För en del kopplas droger ihop med festande och party, för andra är droger ett sätt att fly bort från ett svårt vardagsliv. Många unga idag anser att ”droger är en del av att vara ung”. Det som är oroväckande är att en del ungdomar tror att det går att ha ett ”kontrollerat bruk” av narkotika.

Det är viktigt att stärka unga människors vilja och förmåga att avstå från droger. En åtgärd skulle kunna vara att ungdomar tillsammans med vuxna själva skapar platser och tillfällen för nöje och umgänge utan alkohol. Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att uppmärksamma och stödja initiativ för att skapa drogfria miljöer. På det kommunala planet är det till exempel självklart att arrangemang där kommunen är arrangör eller medarrangör är drogfria. På liknande sätt tror vi att det är viktigt att andra organisationer skapar miljöer utan droger. Detta bör uppmuntras, eftersom det är en viktig del av det drogförebyggande arbetet.

Narkotikamissbruket ökar, särskilt bland flickor. Det är svårt att upptäcka missbruk av LSD, ecstacy och kokain. Flera unga använder drogerna på helgerna och sköter skolarbetet under veckorna som vanligt. Men beroendet blir till sist så stort att personligheten förändras. För att lyckas i arbetet att komma in med tidiga upptäckter och insatser måste vi förändra samhällets attityd. Det finns de som uppfattar familjen som ett hot mot den kollektiva solidariteten och andra som ser den som ett hot mot individen. Vi menar att familjen istället är samhällets största resurs.

Provtagning för person under 15 år

Idag är det svårt att ge en människa under 15 år tidig hjälp när det finns misstanke om narkotikamissbruk. En stödinsats från samhället försvåras av de gällande reglerna om förbud mot kroppsbesiktning. Urin- eller blodprovstagning får inte göras och därmed kan inga åtgärder vidtas förrän missbruket är uppenbart. Följden blir att socialtjänsten kopplas in först när narkotikamissbruket pågått under en längre tid. I Rikspolisstyrelsens rapport 1995:9, Sållningsinstrument för analys av narkotika i urin – Redovisning av en försöksverksamhet med vissa kommentarer, uppmärksammas frågan om provtagning på unga människor under 15 år. Polisen eller annat samhällsorgan behöver få tillgång till det verktyg som provtagning utgör, för att hjälp snabbt skall kunna sättas in för att stävja ett begynnande narkotikamissbruk anser RPS. RPS föreslår en ändring i nuvarande lagstiftning för att möjliggöra provtagning. Förslaget förordas ”med hänsyn till intresset av att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk”. RPS rapport kom för fem år sedan. Det är nu hög tid att genomföra den nödvändiga lagändringen. Brottslighet går hand i hand med drogmissbruk. Häleri, inbrott och rån är några exempel på brott där ett narkotikamissbruk ofta är drivkraften. Unga flickor dras in i prostitution. Ett narkotikamissbruk som inte stoppas i tid får tragiska konsekvenser både för den som missbrukar och för andra. Familj och vänner står maktlösa när missbruket blivit akut. Det kan aldrig vara acceptabelt att misstänkt narkotikamissbruk hos barn skall bagatelliseras med hänvisning till att tonårsmissbruk är en protest som anses gå över av sig självt.

Kristdemokraterna anser att det bör införas en möjlighet till blodprov och urinprov också från barn under 15 år när narkotikamissbruk misstänks. Vi anser att det är beklagligt att Narkotikakommissionen och regeringen inte vågar ta steget fullt ut och föreslå att förbudet mot drogtester av barn skall tas bort. Den personliga integriteten skall värnas men inte till priset av mänskligt lidande. Det måste alltid ske ett övervägande mellan integritetsaspekter och andra tungt vägande faktorer. Vi finner därför att provtagning på ungdomar under 15 år bör bli tillåtet vid allvarlig misstanke om narkotikamissbruk.

Polisväsendet och tullmyndigheten

Polisens resurser

Den nedrustning som tidigare skett inom rättsväsendet har fått allvarliga, svårreparerade konsekvenser. Trots förhållandevis stora anslagshöjningar till polisen har en mycket liten del av resursförsäkringarna nått den faktiska verksamheten. Både på landsbygden och i storstäderna saknas resurser. Polisen har under sommaren 2001 tvingats hålla sommarstängt på flera stationer i landet. Dessutom har många stationer haft begränsade öppettider på grund av personalbrist. Detta har lett till att man på sina håll anställt vaktbolag istället.

Samtidigt utför polisen uppgifter som mer effektivt kunde skötas av andra. Till exempel sköter poliserna själva om polisbilarna, man städar sina lokaler själva och sköter administrativa uppgifter. Det behövs klara direktiv och bestämmelser om vilka arbetsuppgifter polisen skall arbeta med. Fler civilanställda behövs för att få ut poliserna i operativt arbete. I budgetunderlaget för 2002–2004 skriver RPS att förutom att nyrekrytering av poliser är nödvändig för att klara verksamhetskraven, är det viktigt med rekrytering av civilanställda med såväl bred kompetens och erfarenhet som av specialister. För att avlasta polisen vill Kristdemokraterna tillsätta fler civilanställda så att polisen därmed kan arbeta operativt.

Närpolisens huvuduppgift är att arbeta brottsförebyggande. I denna uppgift understryks vikten av att möta och samtala med ungdomar. Enligt en undersökning som Polisförbundet genomfört har polisbesöken i skolorna minskat de senaste åren. I var femte skola var det mer än tre år sedan eleverna fick möjlighet att träffa polisen. Samtidigt vill 9 av 10 skolor att polisen skall besöka eleverna oftare. Poliser anställda för narkotikaspaning och vid ungdomsroteln har varit tvungna att gå ut i utryckningsverksamheten för att fylla tomma platser. Detta har lett till att de ungdomsspanare som skulle vara utplacerade på ungdomsgårdar för att ha kontroll över narkotikautvecklingen har uteblivit. Spaningsverksamheten i storstäderna har legat nere till förmån för utryckningsverksamheten. Det brottsförebyggande arbetet bland ungdomar prioriteras bort för att polisen inte har resurser och därmed saknar tid.

Kristdemokraterna menar att antalet poliser i Sverige är för litet. Gatulangningsgruppen i Stockholm t.ex. uppgick i mitten av 90-talet till 50 personer men består numera endast av 16 personer. Det säger mycket om de förutsättningar de har i sitt arbete med bekämpning av narkotika. I slutet av år 2000 fanns 16 089 poliser. Enligt beräkningar som Rikspolisstyrelsen, RPS, gjort behövs det 19 000 poliser. Det är därför med stor förvåning som vi ser att propositionen inte ger några som helst resursförstärkningar till polisen skall arbeta med bekämpning av narkotika. Att säga sig vilja bekämpa narkotikan och intensifiera detta arbete samtidigt som man hänvisar till att det skall göras inom ramen för de medel som redan finns är minst sagt anmärkningsvärt. Kristdemokraterna vill utbilda fler poliser så att man år 2006 uppnår 19 000. I vårt budgetalternativ har vi avsatt 380 miljoner kronor extra till polisorganisationen.

Gränsdragningar vid narkotikabrott

De rättsvårdande myndigheterna behöver, utöver mer resurser, skarpare verktyg i kampen mot narkotikan. Kristdemokraterna förordar att en översyn görs av narkotikastrafflagen. I översynen bör man särskilt beakta effekterna vid tillämpningen av nuvarande lag. Det är rimligt att antalet doser skall ligga till grund för bedömningen huruvida gärningen är att anse som narkotikabrott, ringa narkotikabrott eller grovt narkotikabrott.

Kräkmedel

Narkotikakommissionen föreslog i sitt slutbetänkande en bestämmelse som tillät polisen och tullen att använda kräkmedel vid kroppsbesiktning. Förutsättningen för användandet av kräkmedel är att narkotikabrottet inte anses som ringa. I regeringens proposition saknas åtgärder i linje med utredningens förslag om kräkmedel. Vi anser att denna fråga inte endast kan lämnas därhän utan bör vara föremål för ytterligare överväganden.

Resurser till tullen

För att bekämpa narkotikan måste tullen tillföras resurser. Kristdemokraterna har därför i sitt budgetalternativ avsatt 20 miljoner kronor till Tullverket för att förstärka kontroll och spaning kring illegal införsel av narkotika, vapen, alkohol m.m.

Kriminalvård

I Kristdemokraternas höstbudgetmotion påpekade vi att kriminalvården har ett skriande behov av resurser. Vi har länge hävdat att överfyllda häkten, narkotika på anstalterna, indragna programverksamheter och miserabla frigivningsförhållanden knappast kan vara att uppfylla statsmakternas intentioner.

Kristdemokraterna anser att ett angeläget mål måste vara att hålla anstalterna och häktena fria från droger och att personalen får resurser och möjligheter att på ett effektivt sätt kontrollera att drogfriheten efterlevs. Den intagne och den häktade skall erbjudas behandling vid alkohol- och narkotikamissbruk. Drogtester bör användas i större utsträckning när personalen misstänker missbruk. Kriminalvårdsstyrelsen konstaterar att omfattningen av kontrollåtgärder i anstalter och häkten i form av grundliga visitationer och urinprovstagningar har minskat. Detta har vi velat ändra på genom att tillföra resurser så att personalen hinner med och har instrument för att på ett effektivt sätt få kontroll över narkotikan på anstalterna. Vi anser också att man på anstalterna bör införa en sektionering och ett smågruppssystem, vilket är resurskrävande men verkningsfullt. I och med att de intagna endast får umgås i mindre grupper ökar förutsättningarna för att narkotikamarknaden på anstalten skall försvinna.

Kristdemokraterna välkomnar således den satsning regeringen nu gör på kriminalvården när det gäller narkotika. Samtidigt är det givetvis beklagligt att liknande insatser inte görs inom missbrukarvården. Att satsa på narkotikabekämpning inom kriminalvården samt missbruksvård är onekligen viktigt. Det är dock ett mycket märkligt uppgivet resonemang som förs om att ”de flesta tunga narkotikamissbrukare hamnar förr eller senare inom kriminalvården” och detta är argumentet för satsningen. Man verkar inte ha för avsikt att förändra detta förhållande. Här förskjuter man ett problem till kriminalvården när de största insatserna borde ske innan någon skall behöva hamna där. Regeringens ovilja att inse detta är ytterst oroväckande.

I regeringsförklaringen tar regeringen upp vilka mål man har med den svenska kriminalvården och i budgetpropositionen nämns också vilka mål verkställigheten skall ha och hur programverksamheten fungerat. ”Totalt uppgick de intagnas deltagande i programverksamheten till 81 % av tillgänglig tid”. Läsaren får en uppfattning att deltagandet varit förhållandevis omfattande. För den oinsatte men även för andra dras slutsatsen att i ordet programverksamhet ligger motivationsträning, brotts- och missbruksprogram etc. Sanningen är, enligt Kriminalvårdens officiella statistik KOS 2000, en helt annan. I KOS redovisas de intagnas sysselsättning där 49 % av tillgänglig tid använts till arbete, 12 % till klientutbildning, 14 % till annan strukturerad verksamhet, 19 % till outnyttjad tid och endast 6 % till brotts- och missbruksrelaterade program. Det är allvarligt om regeringen gör en annan definition av programverksamhet än den som har egentlig brotts- eller missbrukspåverkande syfte och som kan ge den kriminelle motivation för att börja ett hederligt liv.

Kristdemokraterna anser att man också bör överväga att införa generella regler för övervakade besök för dem som dömts till fängelse för narkotikabrott en kortare tid, exempelvis 1–3 månader. Det skulle ge dessa narkotikamissbrukare en rimlig chans att komma ifrån sitt missbruk.

Kristdemokraterna förespråkar inte, som Kriminalvårdsstyrelsen tidigare gjort, att ett nytt storfängelse byggs. Vi anser att det är bättre att bygga om och bygga till de fängelser som redan finns och ge de nuvarande anstalterna olika inriktning. Vårt förslag skulle också innebära fler platser men med en indelning i motivationsavdelningar och utslussningsboenden. Flera anstalter i Sverige skulle kunna ha liknande inriktning. Steg ett och två skulle vara olika stadier i motivationsutvecklingen. Steg tre skulle vara ett utslussningsboende i anslutning till anstalten. Där skulle större frihet råda men den intagne fortfarande vara frihetsberövad, och inriktningen skulle handla mycket om förberedelse för livet utanför anstalt. Permissioner och kontaktskapande verksamhet skulle få större utrymme. Ett grundläggande krav måste vara absolut drogfrihet.

För att kriminalvården skall kunna ha en realistisk möjlighet att bygga ut antalet motivationsavdelningar, häktesplatser, satsa på kontraktsvård, påverkansprogram och förberedelser för utslussning av de intagna efter avtjänad strafftid behövs det avsevärda resurser. Regeringens satsning som innebär 30–40 Mkr per år räcker inte långt – särskilt mot bakgrund av det underskott som kriminalvården lever med. Kristdemokraterna menar att en satsning som är värd namnet innebär att ytterligare minst 300 miljoner kronor måste tillföras verksamheten. Detta har vi också gjort i vårt budgetalternativ.

Stöd efter frigivningen

Lekmannaövervakare har en viktig uppgift i samhället. Framtiden för en frigiven brottsling är beroende av vad som händer den närmaste tiden efter frigivningen. Därför är det angeläget med en övervakare som kan stödja den frigivne och visa vägen till en normal livssituation, till ett liv utan kriminalitet. Lekmannaövervakaren är en positiv förebild som finns tillgänglig dygnet runt och därför är det viktigt, anser Kristdemokraterna, att statusen och arvodet för uppgiften höjs.

Många som sitter på våra anstalter och som verkligen har en vilja att börja ett nytt liv utan droger och kriminalitet vänder sig till KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället. KRIS syfte är att hjälpa dem som friges från våra fängelser så att de får en reell möjlighet att leva ett liv utan brott och droger. Ett annat mål är att hjälpa ungdomar så att de inte ska fastna i kriminalitet. De får hjälp till insikt om vilka konsekvenser en kriminell livsstil får. Verksamheter liknande KRIS måste få samhällets stöd att arbeta effektivt.

Vård och vårdplatser

Narkotikakommissionen har påtalat att det finns brister i samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja, från uppsökande verksamhet över vård och behandling till eftervård och uppföljning. De ekonomiska svårigheterna för kommuner och landsting pekas ut som en tänkbar orsak till att vården av missbrukare på många håll är otillräcklig.

(Nationella narkotikahandlingsplanen sid 35)

Kristdemokraterna anser att vård och omsorg måste ges en särställning i samhället och därmed tillförsäkras tillräckliga resurser. Därför måste de resurser som tillförs landsting och kommuner främst användas till att säkerställa en god vård och omsorg för svårt och långvarigt sjuka. Den satsning som regeringen gjort i den senaste budgetpropositionen är inte tillräcklig för att garantera en god vård och omsorg. I den nationella narkotikahandlingsplanen målas en mycket dyster bild upp av missbrukarvården. Anmärkningsvärt nog resulterar denna beskrivning inte i några skarpa förslag eller någon medelstilldelning. Kristdemokraterna har i sitt budgetalternativ tillfört landsting och kommuner 3 miljarder kronor ytterligare utöver regeringens förslag i budgetpropositionen. Detta skall även tillförsäkra fler vårdplatser inom missbrukarvården där det idag finns ett skriande behov.

Samverkan inom narkomanvården

Vården och rehabiliteringen sköts av behandlingsenheter med varierande metoder och driftsformer. Dessa behandlingsenheter anlitas av landsting och kommuner för vård av narkomaner. I dagens system finns ett delat kostnadsansvar för vård och rehabilitering av narkotikamissbrukare mellan kommuner och landsting. I många fall innebär det att efter avslutad avgiftning, som betalas av landstinget, övergår kostnadsansvaret till kommunerna som av olika skäl väljer att inte fortsätta rehabiliteringen på behandlingsenheten. Som vårdinsats blir avgiftningen därmed mer eller mindre bortkastad, eftersom den inte följs upp med rehabilitering – vilket oftast innebär att individen återfaller i sitt missbruk.

Det borde ligga i kommunernas och landstingens intresse att samverka kring vård och rehabilitering av missbrukare för att underlätta för individen att bli drogfri. Som huvudmän har både kommun och landsting ett lagstadgat ansvar att vårda och rehabilitera missbrukare. En bättre samverkan mellan huvudmännen måste till för att lösa situationen. Förutom en effektivare vård och bättre behandlingsresultat skulle en bättre samverkan mellan huvudmännen medföra lägre kostnader för samhället i stort.

Det är nödvändigt att göra en översyn av hur kommuner och landsting samverkar kring vården och rehabiliteringen av personer som missbrukar alkohol och/eller narkotika.

Stöd och uppföljning

Det är även viktigt att se över stödet till individer som genomgått en lyckad drogrehabilitering. För att kunna klara av en drogfri vardag krävs ett större personligt stöd än som idag ges. Stödjande insatser på hemorten är ett kommunalt ansvar. Enligt Narkotikakommissionen varierar dessa insatser mellan olika kommuner. Ett kommunalt handlingsprogram för stöd till drogrehabiliterade bör utarbetas. I detta sammanhang bör även frivilligorganisationers insatser tas i beaktande.

Sprututbytesprogram

I Sverige finns sedan mitten av 1980-talet sprututbytesprogram i Malmö och Lund. Dit kan tunga missbrukare över tjugo år som påvisat att de har ett injektionsmissbruk av narkotika gå och byta ut använda sprutor mot nya. Sprututbytesprogrammet har drivits som en försöksverksamhet och har nyligen utvärderats av Socialstyrelsen. Av utvärderingen framgår det att man inte har kunnat finna något entydigt svar på frågan om programmet lyckats förhindra hivspridningen. Det går varken att påvisa uttalat negativa eller uttalat positiva effekter av programmet. Socialstyrelsen anser dock att verksamheterna inte står i strid med det övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle och inte heller målen att förhindra nyrekrytering till missbruk och att fler missbrukare skall upphöra med sitt missbruk. Man konstaterar dock att andelen nyupptäckta hivfall bland missbrukare är avsevärt lägre i Malmö än i Stockholm, trots att förmodligen testfrekvensen är mycket högre i Malmö. Socialstyrelsen finner heller inget stöd för antagandet att sprututbytesverksamheten påverkat rekryteringen till tungt missbruk i ena eller andra riktningen. De finner inte heller något belägg för att verksamheten skulle innebära någon skada för enskild.

Verksamheterna, som enligt styrelsen utgör en kontaktyta mot en grupp tunga och marginaliserade missbrukare, har ett upparbetat kontaktnät inom hälso- och sjukvården samt andra vårdgivare, vilket borde ha stor betydelse för patienternas motivation för vård och behandling. Missbrukarna får dessutom medicinsk omvårdnad, som ger möjlighet till tidig behandling av infektioner i öppenvård.

Sammantaget anser Kristdemokraterna att sprututbytesprogrammet bör permanentas i de landsting som så önskar. Möjlighet att överlämna spruta och kanyl skall bedömas i det enskilda fallet utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Vissa villkor för sprututbyte skall dock ställas som t.ex. att ett personligt överlämnande sker och att ett faktiskt utbyte av spruta/kanyl äger rum. Utbytet skall ses i ett långsiktigt rehabiliteringsperspektiv. Kristdemokraterna vill samtidigt ge landsting och kommuner mer resurser till vård och omsorg för att dagens missbruksvård faktiskt skall fungera. En fungerande missbruksvård som även innefattar rehabilitering och stödjande verksamhet måste prioriteras. Det vore dock inhumant att låta de missbrukare, som man ännu inte lyckats fånga in och hjälpa, även riskera att drabbas av en dödlig sjukdom. Idealism får inte gå före humanitet. Det går att bekämpa och arbeta mot missbruk samtidigt som man förhindrar att farliga sjukdomar sprids.

Samordning

Kristdemokraterna anser att samordning inom narkotikapolitiken är viktig.

Narkotikakommissionen föreslog i sitt slutbetänkande Vägvalet (SOU 2000:126) att en narkotikaminister skulle utses. Regeringen har valt att utse en nationell narkotikasamordnare vars huvudsakliga uppgift blir att följa upp målen i handlingsplanen. Samordnaren skall under de fyra år som handlingsplanen omfattar inrättas inom kommittéväsendet och får därigenom en myndighetsställning. Vi anser i motsats till regeringen att det råder stor resursbrist hos exempelvis kommuner, landsting och polisen för att kunna förverkliga de mål som finns i den nationella narkotikahandlingsplanen. Med de resurstillskott som Kristdemokraterna har föreslagit i sitt budgetförslag skulle däremot betydelsefulla steg kunna tas för att uppnå målen i narkotikapolitiken.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 6 februari 2002
Lars Gustafsson (kd)
Inger Davidson (kd)	Chatrine Pålsson (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Sven Brus (kd)	Dan Kihlström (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)	Ingvar Svensson (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)	Fanny Rizell (kd)
Magda Ayoub (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Désirée Pethrus Engström (kd)	Yvonne Andersson (kd)
Erling Wälivaara (kd)	Ulla-Britt Hagström (kd)
Maria Larsson (kd)