med anledning av prop. 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret

Motion 2001/02:Fö2 av Henrik Landerholm m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Grundläggande för det civila försvarets planering skall vara försvarsförmågan vid väpnat militärt angrepp som syftar till att ockupera hela eller delar av landet. Civilförsvaret är en del av totalförsvaret.

Under senare år och särskilt de senaste veckorna har andra hot mot det civila samhället än militära uppmärksammats, vilket lett till en nödvändig diskussion om planering, ledning och resurser.

Hoten mot det civila samhället kan beskrivas i ett spektrum från översvämningar och kraftiga snöfall till terroristdåd och rena militära aktioner.

För en enskild person, en familj, ett hushåll är behoven av fungerande samhällsfunktioner desamma oavsett anledningen till funktionsstörningarna.

Samhället måste således ha en ständig beredskap för att kunna värna civilbefolkningen, trygga försörjningen, säkerställa viktigaste samhällsfunktionerna samt stödja försvarsmakten vid väpnat angrepp.

Oberoende av krisens, katastrofens eller hotets bakomliggande orsaker får vi aldrig glömma att det alltid är en kommun och kommuninvånare som drabbas.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 14

2 Innehållsförteckning 15

3 Förslag till riksdagsbeslut 16

4 Planering 17

5 Ledning 18

6 IT-säkerhet 19

7 Elförsörjning 19

8 Telesäkerhet 20

9 Internationella uppgifter 21

10 Civil–militär samverkan 21

11 Försörjningsberedskap 22

12 Beredskapspoliser 22

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktning av planeringen för det civila försvaret.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring att regelsystemet utvecklas och förtydligas vid övergång mellan fredstida påfrestningar och krigsfara, i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om planeringsledning av det civila försvaret.

4. Riksdagen beslutar om inrättande av krishanteringsfunktion i Regeringskansliet, på länsstyrelser och i kommuner, i enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT-säkerhet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elförsörjning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa klarhet i de åtgärder som behöver vidtas för att få en godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansiering av internationella insatser.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utnyttja militära resurser även för traditionellt civila uppgifter.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning rörande tillgång till livsviktiga produkter och hur beroendet av externa leverantörer ökar samhällets sårbarhet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att använda beredskapspoliser för vissa ändamål för att därmed frigöra resurser för ordinarie polisarbete.

4 Planering

Med totalförsvar avses all den verksamhet (civil och militär) som behövs för att förbereda för krig eller som behövs under krigstillstånd. Med 1996 års försvarsbeslut infördes begreppet svåra påfrestningar på samhället i fred. Det markerades tydligt att den verksamhet och de resurser som skapades inom totalförsvaret var avsedda för den beredskap och verksamhet som behövs vid krigstillstånd. Resurserna och verksamheten, såväl civila som militära, skall också kunna användas för att stödja samhället i helt andra situationer än i krig.

Det är därmed naturligt att de resurser som behövs i fred också prövas mot de fredstida behoven. Denna prövning sker mot olika påfrestningar på samhället som i grunden inte har sitt ursprung i krigshot eller krig. På motsvarande sätt är det naturligt att de resurser som särskilt behövs för beredskap och krig också prövas vid överväganden om behov vid krigsfara och för krigstida bruk. Vid krigsfara och i krig kommer alla resurser att behöva tas i anspråk. Det fredstida behovet försvinner inte vid krigsfara och i krig utan de påfrestningar som då uppkommer kan vara svåra att hantera inom ordinarie resursram. Det är för dessa situationer som totalförsvarsresurserna är framtagna. Samtidigt är det viktigt att inse att samhällets totalförsvarsresurser även kan tas i anspråk vid svåra påfrestningar.

Den utveckling som vi har sett under de senaste åren och som vi ser framför oss gör emellertid gränsen mellan det fredstida behovet av resurser som kan användas vid olika fredstida påfrestningar och de totalförsvarsresurser som anskaffas för krigsfara och krig är på väg att suddas ut. Inte bara av det skälet att det alltid är svårt att förutsäga om en händelse är en begränsad påfrestning eller om den är ett första steg i en mer allvarlig påfrestning på samhället som innebär krigsfara eller att krig utbryter.

Nuvarande regelsystem medger emellertid inte en smidig övergång mellan påfrestningar på det fredstida samhället och den situation som uppkommer vid krigsfara eller i krig. Det är därför nödvändigt att utveckla och förtydliga regelsystemet så att en smidig övergång kan ske samtidigt som alla samhällsresurser effektivt kan utnyttjas då samhället och dess medborgare utsätts för påfrestningar. Bland annat handlar det om att på bästa sätt i varje situation utnyttja befintliga resurser. Denna utveckling och förtydligande av regel-
systemet är särskilt nödvändigt för kommuner och länsstyrelser.

Planeringen för totalförsvarsresurser skall inriktas mot försvarsförmågan vid väpnat militärt angrepp som syftar till att ockupera hela eller delar av landet. Därutöver skall planeringen inriktas mot sådana situationer som på ett allvarligt sätt kan komma att påverka människors säkerhet och samhällets vitala funktioner. Planeringen skall ha sin bas i kommunerna och länsindelningen.

5 Ledning

Ledningsfrågorna är av avgörande betydelse för möjligheterna att hantera en svår påfrestning på samhället. Det som nu inträffat i USA – och de förödande konsekvenser detta terroristdåd fått – är en alltför tydlig påminnelse om samhällets sårbarhet och den uppenbara brist på beredskap som finns i ett modernt samhälle för denna typ av händelser.

Många av de brister som finns är kända sedan länge, och underlag för beslut om konkreta åtgärder står att finna i redan gjorda utredningar, remissvar och rapporter.

För att säkerställa en tillräcklig ledningsförmåga måste ansvarsförhållandena och ledningsfrågorna vara tydliga då det gäller att hantera svåra påfrestningar i fredstid. En viktig faktor är att regeringens ansvar för ledningen av landet hålls odelad. De resurser som regeringen har och anser sig behöva för ledningen av landet skall finnas i Regeringskansliet. Behövs det extra resurser handlar det i allmänhet om expertis inom olika sakområden, helt beroende på den inträffade händelsen. Då kan denna expertis knytas till Regeringskansliet och dess beredskapsorganisation. Tyvärr har regeringen under lång tid undvikit att ta ställning i dessa viktiga frågor och fortfarande saknas handlingskraft och konkreta åtgärder.

Här gäller det inte bara att tillsätta utredning efter utredning utan att få alla, på såväl regional som kommunal nivå, att arbeta intensivt med dessa frågor.

Den snabbstudie som FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) gjort efter vad som hände i USA talar om att nya samarbeten i nätverk mellan svenska myndigheter krävs för att förhindra terroristattacker liknande den i USA. Det talas i denna snabbstudie om att Sverige kan behöva en helt ny säkerhetspolitisk bild.

Det är anmärkningsvärt hur regeringen tydligt markerar och fördjupar den organisatoriska skillnaden mellan ledning av Försvarsmakten, kommunal ledning och funktionsledning. Det görs samtidigt som erfarenheter från kriser och katastrofer i närtid entydigt pekar på behovet av en ökad samordning och ledningssamverkan.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen gör förtjänstfulla analyser av åtskilliga problem. Inrättandet av en ny planeringsmyndighet för att ersätta ÖCB är en rimlig utveckling. Likväl vill vi ifrågasätta om inte detta organ – som enligt vår mening bör vara en renodlad stabsmyndighet – i stället bör inordnas i Regeringskansliet. Avvägning och ledning av myndigheter är enligt vår uppfattning ett ansvar som bör tas av den regering som i enlighet med regeringsformen har att styra riket. Det mest angelägna är att det sker en samordning av ledningsfunktionerna och att ledningen har en klar utformning som i sin tur får genomslag på länsnivå och kommunal nivå. Gränsytan mellan planeringsmyndighetens uppgifter och ansvar bör vidare i sin helhet ses över av den föreslagna organisationskommittén.

Vi anser att det behövs tydliga och konkreta anvisningar avseende såväl ansvar, mandat som befogenheter för att det nya krishanteringssystemet skall kunna realiseras på ett bra sätt. Det behövs också, enligt vår uppfattning, en omfördelning av resurserna från sektorsansvariga myndigheter till länsstyrelserna och kommunerna.

Vår uppfattning är att länsstyrelserna och kommunerna måste få ett tydligare mandat och skyldighet att agera då kriser uppstår. Vi delar ÖCB:s inställning; detta är en angelägen och nödvändig reform. Samma ansvar måste finnas hos ansvariga myndigheter oavsett om läget betecknas som kris, krig eller svåra påfrestningar.

Det är viktigt att den satsning som görs (ca 4 miljarder kronor) på forskning kring icke-militära hot genomförs på ett målinriktat och bra sätt.

Det är dessutom alldeles uppenbart att det behövs ett utvecklat samarbete mellan den offentliga sektorn och näringslivet. Det är inte helt okänt att den offentliga sektorn har haft problem med att knyta till sig och behålla IT-kompetens av hög klass.

Mot denna bakgrund bör det i såväl Regeringskansliet som länstyrelser och kommuner inrättas en nationell krishanteringsfunktion.

6 IT-säkerhet

Vi anser att säkerheten kring IT-frågorna måste lyftas fram på ett bättre sätt än vad som sker i dag. Då man ser rapporter om s.k. hackers som t.ex. varit nära att slå ut hela elförsörjningen i London inser man att frågan är av betydligt större vikt än vad vi tidigare förstått. En av våra internationellt sett största sakkunniga på IT-säkerhet har sagt: Fram till 11 september väntade jag mig att en stor terroristattack skulle ske via en samordnad aktion på Internet.

Förutom behovet av att studera kopplingen mellan el, tele och IT när det gäller ömsesidigt beroende av funktionalitet finns det anledning att särskilt beakta konsekvenserna av störningar och angrepp på samhällsviktiga IT-system och IT-relaterade verksamheter.

Ett effektivt IT-säkerhetsarbete förutsätter att man noga följer utvecklingen i omvärlden och analyserar dess konsekvenser för IT-säkerheten. Ansvaret för driftsäkerhet och skydd måste klargöras. Förslaget om ett sammanhållande organ samt en övergripande strategi för hantering av IT-säkerhet får vårt stöd. Det finns anledning att understryka att även några av de förslag från försvarsberedningen som inte återfinns i propositionen bör övervägas. Det handlar bl.a. om en central statistikenhet för samverkan med näringslivet som bl.a. Svenskt Näringsliv ställt sig positiv till. Det krävs också enligt vår mening en koppling mellan incidenthanteringsfunktionen och rättsväsendet.

7 Elförsörjning

Det finns en rad orsaker till avbrott och störningar i elsystemet: tekniska fel, väderstörningar, medveten skadegörelse m.m. Inga nätnivåer är undantagna.

Normalt finns beredskap för att hantera mindre och mer eller mindre frekventa avbrott, ö-drift, roterande bortkoppling etc. Ett komplicerat avbrott i förbindelserna i stamnätet mellan norra och södra delen av landet skulle dock kunna innebära svårigheter att upprätthålla elförsörjningen i södra Sverige. Vid höjd beredskap kan kärnkraften ställas av vilket innebär att stora delar av landet är helt beroende av vattenkraft från norr.

I nuläget finns begränsade personella och materielmässiga resurser för reparation. I Sverige finns endast fem entreprenadföretag som har kapacitet och resurser att utföra reparationer på stamnätet och regionnätet.

Vid ett totalt elbortfall kommer mycket lite verksamhet att kunna fortgå. Enligt ÖCB:s infrastrukturprojekt bör funktionerna Psykologiskt försvar, Befolkningsskydd och Räddningstjänst, om kraven inte ställs för högt, kunna fullgöra sina uppgifter. Däremot är det mycket tveksamt om detta gäller Civil ledning, Ordning och säkerhet och Hälso- och sjukvård. Försvarsmakten bedöms klara sig med egna resurser. Dock medför begränsningar i det civila samhället också allvarliga begränsningar i stödet till Försvarsmakten vid väpnat angrepp och krig i vår omvärld.

En godtagbar elförsörjning i hela landet är ett oavvisligt krav. Reparationsberedskapen bör förbättras. Författningsändringar som gör det möjligt att prioritera samhällsviktiga intressen vid effektbrist bör övervägas. Närmare samarbete mellan nätägare, elproducenter och myndigheterna bör eftersträvas för att förbättra säkerhets- och beredskapsarbetet. Förmågan att bevaka och skydda viktiga anläggningar måste förbättras.

Vi vill fästa riksdagens uppmärksamhet på regeringens inriktning att genom dialog med elbranschen sträva efter olika lösningar vid fredstida effektbristsituationer samt säkerställa elleveranser i Syd- och Mellansverige genom det tredje blocket i Karlshamnsverket. Dessa åtgärder är än mer nödvändiga när regeringen till höga samhällskostnader har avvecklat en fullt fungerande, miljövänlig elproduktion i Barsebäck.

8 Telesäkerhet

Tele- och elsäkerheten är intimt förknippade. Tillgången på fungerande teleförbindelse är av avgörande betydelse för den tid det tar att få tillbaka en fungerande elförsörjning. Samtidigt är samtliga telekommunikationssystem som saknar reservkraftsförsörjning obrukbara vid elavbrott.

Det finns en tendens att olika verksamheter, telekommunikation, rundradioverksamhet och IT-verksamhet, i allt större omfattning använder samma fysiska förbindelser men för olika typer av trafik. Ett resultat av denna konvergens är att ev. avbrott vid strategiska förbindelser eller kopplingspunkter kan få långtgående konsekvenser. Konsekvenser som inte är studerade men som måste bli föremål för studier och fördjupade analyser.

Som tidigare nämnts föreligger ett ömsesidigt beroende av el–tele, tele–el. Den av Statskontoret behandlade frågan om TETRA-standard som på grund av regeringens synnerliga passivitet nu synes resultera i en tummetott om ens det, skulle till stor del eliminera denna moment 22-situation.

Det är väsentligt att den nationella funktionaliteten inom telekommunikationsområdet säkerställs. Det får inte vara så att de svenska kommunikationssystemens funktionalitet är beroende av motsvarande system i andra länder. Inte minst att i Sverige ha en stabil tidsreferens till våra datorer är en förutsättning för många av de nya tjänsterna, bl.a. för loggning, krypton och finansiella tjänster. Global Positioning System, GPS, är ingen bra lösning. Vi får inte vara beroende av USA för tidsreferensen. Det som nu hänt i USA stärker våra farhågor därvidlag.

Våra telekommunikationer måste skyddas. De utgör, som regeringen konstaterar i propositionen, en gränssättande faktor för hela totalförsvarets samlade förmåga. Enligt vår mening är det angeläget att skapa klarhet i de åtgärder som bör vidtas för att få en godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen, även sett i ett nära framtidsperspektiv.

9 Internationella uppgifter

Det saknas i dag adekvata resurser för återuppbyggnad av det civila samhället efter kriser och krig. Uppsättande av särskilda förband och staber för att lösa denna typ av uppgifter bör övervägas. Särskilt avdelad personal bör utbildas och hållas i beredskap för att snabbt kunna komma på plats för att leda också civila operationer och samordna återuppbyggnads- och hjälparbete såväl inom landet som vid internationella insatser.

Vi vill fästa riksdagens uppmärksamhet på att finansieringen av Räddningsverkets internationella insatser helt riktigt sker över utgiftsområdena 5 och 7. Enligt vår mening föreligger inga sakskäl för varför Försvarsmaktens internationella insatser inte skall finansieras på samma sätt.

10 Civil–militär samverkan

Alla samhällsresurser måste kunna utnyttjas när samhället utsätts för kriser, katastrofer och svåra påfrestningar. Den ömsesidiga förmågan – Försvarsmaktens stöd till det civila samhället och det civila samhällets stöd till Försvarsmakten – har sedan länge varit en naturlig del av krigsplanläggningen. Nyttan av att kunna utnyttja militära resurser har varit uppenbar vid de tillfällen då bl.a. snöoväder, översvämningar, skogsbränder eller andra olyckor har inträffat. Genom att i större utsträckning än tidigare vara öppen för att utnyttja befintliga resurser över myndighetsgränserna skulle mycket kunna vinnas i effektivitet. Försvarsmaktens resurser bör således användas även för traditionellt civila uppgifter för att därmed stärka samhällets förmåga vid kriser och svåra påfrestningar i fredstid.

11 Försörjningsberedskap

Den ökande internationaliseringen har medfört ett allt större beroende av andra länders möjligheter att producera och leverera tjänster och produkter. Vår egen grad av självförsörjning blir därav lägre och svårare att upprätthålla. Att som i forna tider lägga upp stora lager av förnödenheter och materiel låter sig icke göras. Däremot är det väsentligt att Sverige som nation säkerställer, genom ömsesidiga avtal, tillgång till för oss livsviktiga produkter vid såväl kriser som krig. Forskning kring sårbarhet på grund av helt eller delvis beroende av externa leverantörer av produkter och tjänster bör ges ökad tyngd.

12 Beredskapspoliser

Ett annat exempel på ovarsamhet i förslagen till framtida utveckling är minskningen av antalet beredskapspoliser samtidigt som man konstaterar att förmågan till bevakning och skydd av väsentliga knutpunkter för elförsörjning och telekommunikation inte är tillfredsställande. Beredskapspoliser kan användas för vissa ändamål och därmed frigöra resurser för ordinarie polisarbete. Detta inte minst viktigt då vi gång på gång påminns om att våra poliser inte räcker till.

Stockholm den 10 oktober 2001
Henrik Landerholm (m)
Olle Lindström (m)	Rolf Gunnarsson (m)
Anna Lilliehöök (m)	Björn Leivik (m)
Lars Lindblad (m)	Gunnar Hökmark (m)
Liselotte Wågö (m)	Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)	Inga Berggren (m)
Ingvar Eriksson (m)