med anledning av prop. 2000/01:111 Skyddet för vissa djur- och växtarter och deras livsmiljöer

Motion 2000/01:MJ35 av Göte Jonsson m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det måste finnas väldokumenterad grund för inrättande av
Natura 2000-områden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bevisbördan skall ligga på myndigheterna att visa att ett
tänkt Natura 2000-område behöver skyddas och inte omvänt att
markägarna måste bevisa att normal markanvändning inte leder till
negativ miljöpåverkan.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att markägarna skall kompenseras med intrångsersättning
motsvarande den ekonomiska förlust markägaren lider vid införande av
restriktioner i markanvändningen.

2 Inledning

I propositionen föreslås lagändringar i syfte att genomföra vissa krav i art-
och habitatdirektivet (92/43/EEG) och i fågeldirektivet (79/409/EEG). I
huvudsak innebär ändringarna att det införs ett tillståndsförfarande för att
få bedriva verksamheter som kan påverka miljöerna inom s k Natura
2000-områden. Natura 2000 är ett nät av skyddade områden inom
gemenskapen som syftar till att skydda vissa arter och livsmiljöer.

Tillstånd för verksamheter och åtgärder inom Natura 2000-områden får
enligt förslaget lämnas om bevarandet av den berörda arten eller livsmiljön
inte skadas eller störs på ett sätt som strider mot direktivens syfte.

De ändringar och förtydliganden som föreslås berör såväl miljöbalken
som andra lagar enligt vilka verksamheter och planer för verksamheter
prövas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

3 Bakgrund

Kommissionen anser att art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet inte
är korrekt genomförda i den svenska lagstiftningen. Regeringen har ansett
att det befintliga regelverket är tillräckligt för att tillgodose direktivens
krav. De svenska bestämmelserna är dock inte lika detaljerade som
direktiven. Vidare lämnar de svenska reglerna utrymme för en viss
intresseavvägning. Tanken har varit att lagstiftningen skall ange de yttre
ramarna och att tillämpningen skall vara fullt förenlig med direktivens
krav.

Kommissionen anser också att det behövs ett starkare skydd för de
områden som är identifierade men ännu inte slutgiltigt införda i Natura 2000-
nätverket.

4 Krav på tillstånd

Regeringen föreslår nu för att tillgodose kommissionens krav att det skall
krävas tillstånd för verksamhet eller åtgärder som kan påverka miljön
inom ett etablerat eller anmält Natura 2000-område. Vid ansökan om
tillstånd måste vidare en miljökonsekvensbeskrivning av verksamheten
eller åtgärden bifogas.

Det nu gällande svenska regelverket ger inte de planerade eller beslutade
Natura 2000-områdena något särskilt områdesskydd i sig. Däremot kan
området bli skyddat enligt andra bestämmelser såsom nationalpark,
kulturreservat, naturreservat, biotopskyddsområde, djur- och
växtskyddsområde eller strandskyddsområde eller enligt reglerna om samråd.
Det finns för myndigheterna vidare möjligheten att genom förbud eller
förelägganden ingripa mot icke tillstånds- eller anmälningspliktiga
verksamheter.

Det är naturligtvis viktigt att de särskilda skydds- och bevarandeområdena
(Natura 2000-områdena) hanteras på ett sådant sätt att de miljöer och arter
som skall skyddas verkligen får det skydd de behöver. Självklart är det också
viktigt att Sverige genomför de aktuella direktiven på ett korrekt sätt i svensk
lagstiftning.

Problemet med införandet av ett krav på tillstånd är att perioden med
osäkerhet för markägaren riskerar att bli lång. Dessutom innebär det att det
blir markägaren som får bevisbördan att visa att normala verksamheter och
åtgärder inte påverkar miljön negativt.

5 Konsekvenser för markägarna

Den övervägande andelen av de områden som hittills anmälts till
kommissionen för att bli Natura 2000-områden är skyddade i svensk lag
genom att de samtidigt är naturreservat eller liknande. Därmed är
restriktionerna för användning av marken ganska tydlig. Markägarna vet
vad som gäller och får ersättning i den mån de inte kan använda marken
för normal produktion.

Just nu pågår dock ett arbete som syftar till att identifiera och till
kommissionen inrapportera ytterligare områden som ska bli Natura 2000-
områden. De nya områdena är i huvudsak områden som inte är klassade som
naturreservat eller liknande. Processen att identifiera dessa områden har varit
kort, och ansvariga myndigheter har därför i många fall inte haft möjlighet att
föra en diskussion med eller förankra besluten om att anmäla områdena hos
markägarna.

Det sistnämnda riskerar i sig att leda till att det hittills relativt goda
samarbetet mellan myndigheter och markägare försämras. Myndigheternas
arbete med miljöåtgärder och inskränkningar i markanvändningen måste
skötas på ett bättre sätt och få ta längre tid så att det blir möjligt att föra
en
nödvändig dialog mellan myndigheter och markägare.

Det påskyndade arbetet med att anmäla nya områden riskerar dessutom att
leda till att områden anmäls som egentligen inte behöver den typen av skydd.
Att införa ett generellt krav på markägarna att de måste söka tillstånd för
verksamheter som potentiellt kan påverka miljön förskjuter beviskravet från
myndighet till markägare. Från att tidigare kunna bedriva normal verksamhet
även på ett Natura 2000-område om inte myndigheten uttryckligen bestämt
om en restriktion blir det i stället markägaren som i alla lägen måste kunna
visa att tänkta verksamheter och åtgärder inte påtagligt påverkar miljön.

Det rimliga vore att enbart anmäla markområden som Natura 2000-
områden som definitivt behöver ett specificerat skydd. När restriktionen i
markanvändningen är definierad utgår också ersättning för restriktionen. Med
det nu föreslagna systemet blir det i stället för markägaren ett stort
osäkerhetsmoment om vilka restriktioner som gäller. Förutom ökad osäkerhet
som i sig kan innebära att markvärdet sjunker, innebär tillståndsförfarandet ett
ökat krångel och merarbete. Kravet på miljökonsekvensbeskrivningar gör
också att kostnaderna ökar även i de fall tillstånd ges för verksamheten i
fråga.

6 Inrättande av Natura 2000-områden

Stat och myndigheter måste ta ansvar för att enbart inrätta Natura 2000-
områden på områden som verkligen är i behov av skydd. Dessutom bör
inte beslut fattas om inrättande av ett sådant område förrän myndigheten
tydligt anger vilken restriktion som kommer att gälla för
markanvändningen. Restriktionen i användningen skall vidare kopplas till
en ersättning för markägaren motsvarande den ekonomiska förlust
markägaren lider.

Med dessa principer för inrättande av Natura 2000-områden finns inget
behov av att införa ett tillståndsförfarande eftersom myndigheterna redan vid
inrättande av ett område blir skyldiga att besluta om på vilket sätt
markanvändningen begränsas. Det är viktigt att fördela rättigheter och
skyldigheter på ett rimligt sätt mellan myndigheter och enskilda markägare.
Eftersom markägarna måste acceptera de begränsningar i markanvändningen
som staten bestämmer är det rimligt att kräva att staten i sin tur är skyldig
att
tydligt ange vilken restriktion som kommer att gälla. Beroende på i vilken
grad
markanvändningen begränsas skall markägaren därmed redan vid inrättandet
av ett Natura 2000-område få besked om vilken intrångsersättning han har rätt
till.

Stockholm den 6 april 2001

Göte Jonsson (m)

Ingvar Eriksson (m)

Carl G Nilsson (m)

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Lars Lindblad (m)

Per-Samuel Nisser (m)

Berit Adolfsson (m)

Inger René (m)

Anders G Högmark (m)

Patrik Norinder (m)

Lars Björkman (m)

Ola Sundell (m)