med anledning av prop. 1997/98:58 Amsterdamfördraget

Motion 1997/98:U16 av Birger Schlaug m.fl. (mp)

Inledning – vårt grundläggande krav: respekt för demokratin!  14

Amsterdamfördragets innebörd avseende första pelaren  15

Den fria rörligheten för personer  16

Sysselsättningspolitiken  17

Miljöpolitiken  18

Konsumentpolitiken  18

Handelspolitiken  19

Jämställdhet mellan kvinnor och män  19

Amsterdamfördragets innebörd avseende andra pelaren  19

Målet med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik  20

Ett gemensamt försvar  22

Amsterdamfördragets innebörd avseende tredje pelaren  23

Polissamarbete och samarbete i straffrättsliga frågor  24

Schengensamarabetet  24

EU:s institutioner  25

Rådet  25

Parlamentet  25

Kommissionen  26

EG-domstolen  27

Rådgivande organ  27

Unionen och medborgaren – EU:s brist på öppenhet  27

Flexibel integration  28

Sveriges medlemskap i EU  29

Hemställan  30

Inledning – vårt grundläggande krav: respekt för demokratin!

I folkomröstningen 1994 angående Sveriges anslutning till EU stod klart och tydligt på valsedeln att omröstningen avsåg ett svenskt medlemskap i EU i enlighet med det avtal som förhandlats fram mellan Sverige och EU:s medlemsländer. Grunden för detta avtal var det s k Maastrichtfördraget. Den 17 juni 1997 togs ett nytt steg i EU:s utveckling mot ökad överstatlighet i och med att Sveriges statsminister, tillsammans med företrädare för de andra 14 EU-länderna, undertecknade det s k Amsterdamfördraget. Danmark, Portugal och Irland håller under våren 1998 folkomröstningar huruvida deras respektive land skall ratificera Amsterdamfördraget. Miljöpartiet anser, med utgångspunkt från frågeställningen vid folkomröstningen 1994, att även Sveriges medborgare borde ha givits den möjligheten. Opinionen mot Sveriges medlemskap i EU har vuxit sig mycket stark och den djupare integration av EU som Amsterdamfördraget leder till har inte självklart ett brett folkligt stöd. Miljöpartiets förstahandsyrkande är därför fortfarande att Amsterdamfördraget skall underställas en folkomröstning i samband med riksdagsvalet 1998.

Den nuvarande parlamentariska sammansättningen av riksdagen valdes innan Sverige blev medlem i EU och kan därmed inte anses ha väljarnas mandat att besluta om ytterligare överlåtelser av makt och kompetens till EU på det sätt som regeringen nu tyvärr föreslår ska ske. Enligt 10 kap 5 § regeringsformen kan riksdagen överlåta beslutanderätt till EU så länge som dessa har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen beslutar om sådan överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Om Miljöpartiets första yrkande skulle falla yrkar vi därför att Amsterdamfördraget skall underställas samma beslutsprocedur som tillämpas vid stiftande av grundlag.

En överlåtelse av beslutbefogenheter utan grundlagsändring får inte heller ske i sådan omfattning att regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Riksdagens ställning som det främsta statsorganet får inte genom överlåtelse av normgivningskompetens urholkas i väsentlig grad. Konstitutionsutskottet har tidigare bl a pekat på betydelsen av den fria åsiktsbildningen för vårt statsskick. Redan i den inledande paragrafen i regeringsformen slås det fast att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. En förutsättning för att den fria åsiktsbildningen skall kunna spela denna viktiga roll är offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Också förbudet mot censur, skyddet av uppgiftslämnare, ansvarighetssystemet och andra viktiga tryckfrihetsrättsliga principer i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen har stor betydelse för den fria åsiktsbildningen. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § regeringsformen ger inte möjlighet att överlåta beslutanderätt som väsentligt rubbar dessa principer utan samtidig ändring av grundlag. Vi hemställer därför om att riksdagen måste precisera gränserna för det överlåtbara området.

Det finns inget behov av en forcerad hantering av Amsterdamfördraget i riksdagen, Amsterdamfördraget kommer inte att kunna träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1999. Skulle både Miljöpartiets första- och andrahandsyrkande falla vore det inte bara att välja den minst demokratiska vägen för Sveriges del, genom att inte invänta folkomröstningen i Danmark påverkar Sverige säkerligen i stor omfattning resultatet av danskarnas folkomröstning. I tredje hand yrkar Miljöpartiet därför att beslut om Amsterdamfördraget skjuts upp till efter höstens riksdagsval, dels för att svenska folket därigenom skall ha en möjlighet att säga sitt om fördraget, dels för att inte påverka resultatet av den danska folkomröstningen.

Amsterdamfördraget är en missad chans. Miljöpartiets förhoppning var att det nya fördraget skulle ändra EU-projektets riktning och ge en öppnare union där överstatligheten inom områden som lämpar sig bättre för mellanstatlighet tonades ner, där det tydligt preciserades vad som skall beslutas på EU-nivå och vad som skall beslutas på nationell eller regional nivå, där en utträdesparagraf reglerade vad som händer om ett land vill lämna unionen, där offentlighet och demokrati betonades, där miljögarantin blev en verklig garanti osv. Men tvärtom har regeringskonferensen sett som sin viktigaste uppgift att effektivisera EU genom att stärka dess institutioner på medlemsstaternas bekostnad och innebörden av Amsterdamfördraget är att ytterligare steg tas i riktning mot mer överstatlighet och minskad demokrati. I propositionstexten beskriver regeringen naivt i positiva ordalag hur såväl parlamentet som ministerrådet, kommissionen och domstolen får ökad makt och ökade befogenheter. Tydligen inser man inte att den ökade makten på EU-nivå samtidigt innebär att ländernas egna parlament blir alltmer underordnade EU-strukturen och hur ländernas medborgare därmed hamnar allt längre från beslutsfattarna.

En av regeringskonferensens viktigaste uppgifter var att möjliggöra en utvidgning av unionen. Även här är Amsterdamfördraget en missad chans, en utvidgning av unionen är i realiteten omöjlig till dess en dramatisk förändring av EU:s jordbrukspolitik äger rum och de institutionella frågorna löses på allvar.

Om riksdagen inte bifaller något av Miljöpartiets tidigare yrkande anser vi därför att regeringens proposition skall avslås!

Amsterdamfördragets innebörd avseende första pelaren

Samarbetet i första pelaren är EU:s mest utpräglat överstatliga del; kommissionen har ensamrätt att lägga förslag och besluten fattas sedan i regel genom tillämpning av medbeslutandeproceduren, dvs av EU-parlamentet och en kvalificerad majoritet i ministerrådet. Beslut inom första pelaren innebär också att de nationella genomförandena av besluten skall ske inom bestämd tid. I och med Amsterdamfördraget flyttas en rad områden från tredje pelaren till första pelaren, framför allt frågor som gäller yttre gränskontroller, asyl- och invandringspolitik samt vissa civilrättsliga frågor. Miljöpartiet anser att dessa frågor inte hör hemma i en överstatlig struktur utan borde ha varit kvar i den mellanstatliga tredje pelaren.

Miljöpartiet ställer sig också frågande till regeringens uttalade förhoppning att EU skall kunna lösa ländernas arbetslöshetsproblem. All erfarenhet visar att länderna själva måste finna lösningar som passar de egna förutsättningarna, att passivt invänta sysselsättningspolitiska riktlinjer och rekommendationer från rådet kan komma att visa sig mycket olyckligt.

Direkt felaktig är regeringens analys av förändringarna i fördragsskrivningen om den s k miljögarantin. Visserligen görs klart att garantin inte bara ska kunna tillämpas vid nya lagar, utan också beträffande redan existerande lagar, men samtidigt omgärdas garantin av sådana villkor att det kommer att bli mycket svårt att kunna tillämpa den. De största problemen är skrivningarna om att den medlemsstat som vill åberopa miljögarantin måste kunna presentera vetenskapliga fakta kring miljöproblemet, samt att problemet ska vara specifikt för medlemsstaten. Miljöpartiet anser att detta står i direkt konflikt med försiktighetsprincipen.

Den fria rörligheten för personer

En utgångspunkt för regeringskonferensen har varit att förverkliga ambitionen att skapa en fri rörlighet för personer. En orsak till att det fortfarande finns hinder mot denna fria rörlighet anses vara att samarbetet inom det rättsliga området varit mellanstatligt, placerat i tredje pelaren, där beslut krävt enhällighet och efterföljande ratifikation av medlemsstaterna. Frågor gällande framför allt yttre gränskontroller, asyl- och invandringspolitik samt vissa civilrättsliga frågor flyttas därför över till första pelaren. Under en övergångsperiod på fem år gäller dock att medlemsländerna har kvar ett visst inflytande över frågorna genom att alla beslut skall fattas med enhällighet och att kommissionens initiativrätt skall delas med medlemsstaterna. Efter denna övergångsperiod ges kommissionen ensamrätt att lägga förslag till åtgärder. Men t o m denna övergångsperiod är i realiteten inskränkt genom artikel 73i, vilken slår fast att rådet skall: Inom fem år efter ikraftträdandet besluta om åtgärder som syftar till att säkerställa fri rörlighet för personer.

Miljöpartiet menar att EU misslyckats att uppnå den fria rörligheten och att de s k kompensatoriska åtgärder som införs för att ersätta passkontroller vid gränserna i själva verket resulterar i en minskad frihet. I viss mån för EU-medborgare, genom att de yttre gränserna (dvs gränser mellan EU:s medlemsländer och icke medlemsländer) endast får passeras vid vissa platser och tider och att såväl in- som utresa noga kontrolleras, men i ännu högre grad naturligtvis för tredjelandsmedborgare. De händelser kring invandringen från Turkiet och Irak under våren 1998, när ett hundratal flyktingar klassificerats som massinvandring, gör att Miljöpartiet skarpt ifrågasätter artikel 73l.2, vilken ger rådet rätt att i händelse av plötslig inströmning av tredjelandsmedborgare med kvalificerad majoritet besluta om tillfälliga åtgärder för en tid av högst sex månader.

Medlemsländerna måste också, enligt artikel 73j.3, harmonisera sin viseringspolitik, vilket innebär att Sverige inte längre självt kan besluta om vilka stater som skall underställas viseringskrav.

Även asylpolitiken harmoniseras genom att rådet får befogenhet att reglera vilken medlemsstat som skall ansvara för prövningen av en asylansökan och bestämma miniminormer för mottagandet av asylsökande, bosättning och för när tredjelandsmedborgare skall betraktas som flyktingar och beviljas flyktingstatus. Miljöpartiet befarar att denna harmonisering av asylpolitiken, som syftar till att asylsökande inte ska söka sig till vissa medlemsstater p g a fördelaktiga villkor, kommer att leda till att många flyktingar får svårare att finna en fristad i något EU-land. Risken är överhängande att minimistandarden och uppskjutningen av asylprövningar normaliseras, i stället för att vara just minimistandarder. Fr o m 1 januari 1998 får invandrarverket också ta fingeravtryck på alla asylsökande över 14 år och ministerrådet har tillsatt en arbetsgrupp för att utreda förutsättningarna för utbyte av asylsökandes fingeravtryck. Miljöpartiet menar att det i grund och botten inte bara rör sig om att reglerna för flyktingar skärps, bakgrunden till politiken är en direkt främlingsfientlig inställning.

På förslag från Spanien slås också fast att ansökningar om asyl som har lämnats in i en medlemsstat inte skall få behandlas i en annan medlemsstat. Bakgrunden till förslaget var en önskan från Spanien att förhindra förmodade ETA-terrorister från Baskien att kunna söka asyl i andra EU-länder. FN:s flyktingkonvention, 1951 års Genèvekonvention, stadgar att envar har rätt att söka och åtnjuta fristad från förföljelse i ett annat land. Miljöpartiet anser, liksom Amnesty, Rädda Barnen och Röda korset gjort i sina respektive remissvar, att Amsterdamfördraget därmed inte är förenligt med Genèvekonventionen. Att regeringen förnekar detta i propositionen är häpnadsväckande, allra helst som även FN:s flyktingkommissarie har reagerat och menar att inskränkningarna i rättigheterna för ett medlemsland att ge asyl till medborgare från ett annat medlemsland riskerar att urholka de internationella flyktingreglerna. Belgien har i en ensidig förklaring till protokollet klargjort att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Miljöpartiet kräver att Sverige ansluter sig till detta protokoll.

Sysselsättningspolitiken

Regeringen tycks fortfarande hysa en övertro på att EU skall vara lösningen på den höga arbetslösheten. Miljöpartiet menar att det inte finns några som helst skäl för ett sådant ställningstagande, Amsterdamfördraget ger inte något juridiskt bindande sysselsättningsmål.

EU-länderna har generellt haft hög arbetslöshet, även när Sveriges arbetslöshet varit på en låg nivå, och i viss mån är den nu höga svenska arbetslösheten kopplad till den svenska EU-anpassningspolitiken. Det är naturligtvis positivt att en hög sysselsättningsnivå kommer till uttryck i Amsterdamfördraget, men det får inte innebära att Sverige antar en passiv roll och avvaktar eventuella EU-direktiv: arbetslösheten måste lösas på nationell nivå utifrån de olika ländernas egna förhållanden. Miljöpartiet är därför kritiskt till att ministerrådet ges kompetens att rekommendera medlemsländerna olika sysselsättningspolitiska åtgärder.

Miljöpolitiken

Hållbar utveckling slås fast som ett övergripande mål för hela EU, men så länge som detta inte tar sig uttryck i konkreta åtgärder blir det vackra ord på ett papper. Ett av de största problemen med EU:s miljöpolitik är att miljökrav på varor har artikel 100a som rättslig grund, vilket innebär att medlemsstaterna inte får tillämpa strängare miljökrav än EU:s. För att ge viss öppning i denna problematik infördes 1987 den s k miljögarantin, artikel 100a.4. Med Amsterdamfördraget försvagas denna rejält, att regeringen i propositionen och i andra sammanhang tvärtom påstår att miljögarantin förbättras är inte bara osmakligt utan rent lögnaktigt. Visserligen breddas miljögarantin genom att den får tillämpas även på områden där det redan finns harmoniserade rättsakter, men samtidigt omgärdas den av så hårda villkor att den knappast kommer att vara möjlig att tillämpa. För det första måste det medlemsland som vill åberopa garantin lägga fram vetenskapliga bevis för att åtgärden är nödvändig och dessutom kunna påvisa att det rör sig om ett problem som är specifikt för medlemsstaten. Miljöpartiet anser att detta står i direkt motsättning mot försiktighetsprincipen. Vilka miljöproblem kan anses vara specifika för ett land? För det andra måste det miljöproblem som medlemslandet vill komma åt ha uppkommit efter det att EU beslutade om gemensamma regler. För det tredje underställs miljön alltid kraven på en effektiv gemensam marknad i och med den skrivning i artikel 100a.6 som ger kommissionen rätt att motsäga sig tillämpning av miljögarantin om kommissionen anser att de nationella bestämmelserna innebär förtäckta handelshinder eller hindrar den inre marknadens funktion!

Konsumentpolitiken

Genom Amsterdamfördraget lyfts konsumentpolitiken fram som ett självständigt politikområde inom första pelaren. Detta innebär att kommissionens ensamrätt att lägga förslag gällande konsumenträtt fördragsfästs. Även om Amsterdamfördraget inte innebär några direkta bakslag för konsumentpolitiken ser Miljöpartiet stora risker med att EU ges ökade befogenheter inom området, detta utifrån erfarenheten att Sveriges konsumentpolitik sedan EU-anslutningen fått stryka rejält på foten. Bl a har Livsmedelsverket tvingats godkänna 92 tillsatsämnen som tidigare varit förbjudna i Sverige och marknaden översvämmas nu av livsmedel som innehåller alltfler tillsatsämnen. Lyckligtvis har Livsmedelsverket dock tagit strid mot EU genom att vidmakthålla förbudet mot azo-färgämnen (vilka kan utlösa allergiska reaktioner) och cyklamat (p g a vissa cancerrisker). Sveriges förbud mot azo-färgämnen kommer nu att prövas av EG-domstolen, då en butiksinnehavare åberopat EG-reglerna för tillsatser efter att ha fällts för att ha sålt importerade godsaker med azofärger.

Enligt EU:s märkningsdirektiv är det inte heller nödvändigt att skriva ut vad som ingår i sammansatta ingredienser, t ex majonnäs, om den sammansatta ingrediensens andel i varan är mindre än 25 %. Den svenska gränsen låg tidigare på 5 %, och dessutom hade Sverige en regel om att sådana ämnen som var kända för att framkalla allergiska reaktioner (t ex nötter och ägg) alltid skulle anges. Något sådant krav finns inte i EU-reglerna. Något krav på generell ursprungsmärkning finns inte heller, ursprungsmärkning behöver bara göras om det skulle vilseleda konsumenten att inte sätta ut uppgiften.

Handelspolitiken

Handelspolitiken integreras ytterligare genom en möjlighet för rådet att med enhällighet fatta beslut om att utsträcka EG:s exklusiva behörighet till att också omfatta immaterialrätten och de delar av tjänstehandeln som ännu inte omfattas av den gemensamma handelspolitiken. EG:s exklusiva rättighet att ingå handelsavtal med tredje land utvidgas också genom att ett sådant beslut av rådet kan åtföljas av ett beslut om provisorisk tillämpning i avvaktan på avtalets ikraftträdande. Detta innebär att medlemsländernas egna godkännandeprocedurer totalt förbigås, dvs att unionens handelspolitik inte längre kan sägas vara en samordning av självständiga länders handelspolitik, utan att den enda reella avtalsslutande parten är EG. Miljöpartiet motsäger sig skarpt att Sverige på detta sätt ger upp sin suveränitet i handelspolitiska frågor. EU:s handelspolitik har orsakat stora skador, både i form av försämringar för konsumenter i Sverige och i form av utsugning av tredje världen.

Jämställdhet mellan kvinnor och män

Regeringen beskriver i positiva ordalag hur EU ges ökade befogenheter att driva en progressiv jämställdhetspolitik. Miljöpartiet menar att så länge som maktstrukturen i EU är som den är, med en kommission, en domstol och ett ministerråd som så gott som uteslutande består av män, har EU svårt att ens nå upp till vad som länge varit självklarheter i Sverige

Amsterdamfördragets innebörd avseende andra pelaren

Den andra pelaren innefattar EU:s samarbete när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Med Amsterdamfördraget luckras det tidigare mellanstatliga samarbetet upp i och med att vissa beslut i ministerrådet som tidigare krävt enhällighet nu kan fattas med majoritetsbeslut. I den nya arbetsordningen ska stats- och regeringscheferna mer aktivt arbeta med utrikes- och säkerhetspolitiken och under enighet dra upp nya riktlinjer för politiken. Sedan är det upp till utrikesministrarna att omsätta riktlinjerna i praktiken, och här räcker det med kvalificerad majoritet. Detta undantag från huvudregeln om enhetlighet gäller:

• När rådet beslutar om gemensamma åtgärder, antar gemensamma ståndpunkter eller fattar andra beslut på grundval av en gemensam strategi som tidigare fastställts enhälligt,

• När rådet beslutar om genomförande av en gemensam åtgärd eller gemensam ståndpunkt.

Här gäller att besluten skall tas med kvalificerad majoritet, dvs 62 röster avgivna av minst tio länder. Dessa undantag skall dock inte tillämpas i militära frågor.

Amsterdamfördraget för också in en regel om s k konstruktivt avstående, vilket innebär att för beslut som kräver enhällighet kan det medlemsland som inte vill delta i ett beslut lägga ned sin röst i stället för att rösta nej. En nedlagd röst innebär att landet slipper delta i de åtgärder som följer av beslutet, men att landet samtidigt förbinder sig att inte hindra eller försvåra för de andra länderna att genomföra beslutet. Om medlemsstaten väljer att avstå från att rösta utan att samtidigt motivera varför blir landet dock bundet av det beslut som fattas. Miljöpartiet menar att införandet av ett s k konstruktivt avståndstagande endast är ett system för att kringgå det veto som länderna tidigare haft vid beslut i andra pelaren.

Vad gäller budgeten för GUSP undertecknade parlamentet, kommissionen och rådet ett avtal den 16 juli 1997, dvs efter det att Amsterdamfördraget fastställts, att GUSP:s operationella kostnader skall hänföras till gemenskapens budget, utom då det är fråga om militära kostnader. Alla förvaltningskostnader belastar EU-budgeten, även länder som röstar nej vid majoritetsbeslut eller gör ett konstruktivt avståndstagande vid enhällighetsbeslut måste alltså vara med och betala.

En enhet för politisk planering och tidig förvarning förelås också inrättas i rådets generalsekretariat, med befogenhet att kunna agera på kort varsel. Miljöpartiet motsätter sig skarpt denna utveckling av ett UD på EU-nivå. Enheten skall lyda under rådets generalsekreterare, som genom Amsterdamfördraget i stor utsträckning blir EU:s, och därmed indirekt Sveriges, ansikte utåt för unionens utrikespolitik. Generalsekreteraren ges befogenhet att med den av höga tjänstemän sammansatta politiska kommittén medverka till utformning och genomförande av beslut. Generalsekreteraren tar också plats i den s k trojkan, bredvid ordförandelandets utrikesminister och kommande ordförandelands utrikesminister. Syftet med detta är att skapa en längre kontinuitet i den gemensamma utrikespolitiken trots att EU skiftar ordförandeland varje halvår.

Även samarbetets militära delar fördjupas genom att EU ges befogenhet att anlita VEU. Alla medlemsstater ges rätt att delta fullt ut i sådana insatser. Det slås också fast i fördraget att en etablering av ett gemensamt försvar och en eventuell integration av VEU i EU kan ske om Europeiska rådet enhälligt fattar ett sådant beslut.

Målet med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

Regeringen skriver i propositionen att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) tillkom i insikt om att samarbete förbättrar förutsättningarna att tillvarata medlemsländernas sammanfallande intressen. Miljöpartiet ifrågasätter vilka dessa intressen anses vara. Sverige har efter andra världskriget i hög utsträckning arbetat, inom FN och på andra sätt, för att hjälpa utvecklingsländer och på olika sätt visa solidaritet med tredje världen. Detta har långt ifrån varit det övergripande intresset för gamla kolonialmakter som Frankrike och Storbritannien. Med Amsterdamfördraget förlorar Sverige i hög grad sin möjlighet att agera internationellt och tvingas i stället visa solidaritet med EU:s stormakter för att sluta upp kring en gemensam EU-linje i internationella frågor. Det övergripande målet är att medlemsstaterna skall arbeta för att stärka sin ömsesidiga politiska solidaritet. Den svenska alliansfriheten är därmed historia blott och EU:s faktiska utrikespolitik visar tydligt att Sverige i och med EU-medlemskapet dels dras in i konflikter som vi egentligen inte berörs av, dels förhindras att reagera vid händelser där ett svenskt agerande vore rimligt.

Att integrationen inom GUSP inte sätter stopp i och med Amsterdamfördraget är fullkomligt klart. När Tindemansbetänkandet1 debatterades i EU-parlamentet gavs en tydlig fingervisning om att syftet med GUSP är att EU ska bli en militär supermakt och att de gamla kolonialländerna vägrar släppa greppet om resterna av kolonialväldena. Tindemans anförde att EU kan föra en säkerhets- och försvarspolitik för att skydda sig själv och för att försvara sina intressen och värden och vidare att detta ska kunna ske genom användandet eller hot om användande av militära insatser. Även kommissionen tydliggör denna utveckling mot en europeisk supermakt, bland de förslag man lagt kan nämnas:2

• Gradvis utveckling av en gemensam försvarspolitik med gemensamt försvar som slutmål.

• Ökade operationella resurser till VEU.

• Att EU i större utsträckning kommer att behöva fatta utrikespolitiska beslut som omfattar utnyttjande av militära resurser.

• Att EU bör spela en mer aktiv roll på den internationella politiska scenen och därför måste förstärka sin förmåga att fatta politiska beslut.

Vad som dock kanske är mer förvånande är att Sverige i sitt yttrande ställt sig positivt till kommissionens förslag och bara lagt in en liten passus om att kongruens mellan medlemskap i EU, NATO och VEU inte är ett mål i sig.

I kommissionens handlingsprogram för 19983 intensifierar kommissionen sina förslag och skriver under rubriken EU i världen: en ställning och en roll att hävda bl a: Det är ett känt faktum att Europa, trots sin ställning som den främsta handelsmakten och den största internationella bidragsgivaren i världen, inte har tillräcklig kapacitet till gemensam handling när det gäller de yttre förbindelserna. Vägen dit anser man vara en stärkt politisk beslutsförmåga och att länderna alltid intar en gemensam hållning i de yttre förbindelserna. Kommissionens supermaktsambitioner framstår därmed som alltmer tydliga.

Ett gemensamt försvar

I propositionen erkänner regeringen att man vid förhandlingarna om Sveriges medlemskap insåg att en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar hörde till EU:s långsiktiga mål. Detta naturligtvis tvärt emot vad som sades i Sverige före folkomröstningen. Med Amsterdamfördraget tas ett steg närmare en gemensam försvarspolitik genom en formulering i artikel J7 att den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken skall omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik.

På förslag från Sverige och Finland (!) får EU också reell militär kompetens genom att EU ges möjlighet att anlita VEU för utförande av de s k Petersburgsuppgifterna. Petersburgdeklarationen antogs 1992 och anger att VEU skall inrikta sig på tre uppgifter: humanitära aktioner, fredsbevarande operationer och krishantering med militära medel. För att kunna utföra dessa uppgifter har VEU knutit militära styrkor, de s k FAWEU (Forces answerable to WEU), till sig. Dessa styrkor ingår emellertid redan i NATO:s organisation och står under NATO:s befäl. För större uppdrag är VEU hänvisade till rena NATO-styrkor. Med andra ord kan det s k alliansfria Sverige i och med sitt medlemskap i EU delta i beslut att anlita VEU (där Sverige är observatör) för militära uppdrag som utförs av NATO (där Sverige varken är medlem eller observatör). Miljöpartiet ifrågasätter skarpt varför en regional organisation som EU ges befogenheten att agera militärt i andra länder. Även om det rör sig om fredsbevarande operationer menar Miljöpartiet att denna uppgift uteslutande borde ligga på FN-nivå.

Strax efter det att Amsterdamfördraget färdigställts sammanträdde VEU:s ministerrådsmöte och fattade beslut om att tillfoga Amsterdamfördraget en deklaration där det framhålls att VEU understödjer EU i utformandet av försvarsaspekterna av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Ambitionen är att VEU tillsammans med EU skall utarbeta arrangemang för att stärka samarbetet mellan de båda organisationerna. Gemensamma möten skall hållas mellan EU:s och VEU:s organ, administration och ledning skall sammanföras och samverkan mellan VEU:s generalsekreterare och ministerrådet skall intensifieras. Samtidigt förblir NATO den centrala komponenten i EU:s försvar, EU:s politik skall vara förenlig därmed och VEU ska ta aktiv del av NATO:s försvarsplanering.

Man beslutade också att vidta åtgärder på krigsmaterielområdet. Man kom också överens om att samarbeta om krigsmateriel inom ramen för WEAG (Western European Armaments Group) i samband med rationaliseringen av den europeiska marknaden för krigsmateriel och inrättandet av en europeisk krigsmaterielagentur.

Miljöpartiet beklagar att Sverige deltar i en union som bygger upp nya murar och spänningar i världen i stället för att bedriva en avrustningspolitik. Sveriges anslutning som observatör i VEU har inneburit en helt ny, och olycklig, linje i svensk utrikespolitik. Miljöpartiets ståndpunkt är att den svenska säkerhetspolitiken i stället borde bygga på en aktiv neutralitetspolitik och solidaritet med tredje världen. Fred är inte bara målet – utan också vägen. Miljöpartiet menar därför att Sverige omedelbart bör dra sig ur allt samarbete inom VEU.

Amsterdamfördragets innebörd avseende tredje pelaren

Miljöpartiet delar inte regeringens syn att samarbetet i tredje pelaren i princip förblir mellanstatligt. Genom Amsterdamfördraget förs ett antal samarbetsområden (se avsnittet om första pelaren) över från det mellanstatliga samarbetet i rättsliga och inrikes frågor till det överstatliga samarbetet i första pelaren. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar i sitt remissvar att gränsen mellan EG och EU med tiden suddas ut. Miljöpartiet drar samma slutsats och pekar på att utvecklingen är tydlig: först inleds ett mellanstatligt samarbete, detta övergår sedan till någon sorts blandform av mellanstatlighet och överstatlighet genom att kommissionen ges initiativrätt och genom att EU-parlamentet skall rådfrågas innan beslut fattas, slutligen tas steget fullt ut och området flyttas till första pelaren. I de områden som blir kvar i tredje pelaren i och med Amsterdamfördraget, dvs polissamarbete och straffrättsligt samarbete, ges kommissionen initiativrätt och kommissionen har därmed initiativrätt inom samtliga områden.

Enligt artikel K 6.2b samt artikel K 6.2 c införs nya beslutsformer syftande till en harmonisering av medlemsländernas lagar, dvs den princip som råder för direktiv som antas inom första pelaren. Skillnaden mellan dessa nya s k rambeslut och direktiven är att rambesluten visserligen är bindande för medlemsstaterna vad gäller resultat, men att de nationella myndigheterna fortfarande kan besluta om form och tillvägagångssätt. Miljöpartiet ställer sig negativt till införandet av rambeslut, då det är tydligt att de i allt väsentligt kommer att väga lika tungt som direktiv.

Regeringen anför i propositionen att de nya beslutsformerna i tredje pelaren inte på något avgörande sätt skiljer sig från den nuvarande beslutsformen gemensam åtgärd. Vidare uttalar regeringen att beslutsformerna inte påverkar den grundläggande mellanstatliga karaktären av tredjepelarsamarbetet.

Noteras kan dock att rambeslut innebär att det inte skall vara en förutsättning för sådana besluts bindande effekt att de – som mellanstatliga konventioner – i efterhand har godkänts av de nationella parlamenten. Vi ifrågasätter därför hur detta förhåller sig till bestämmelsen i 10 kap. 2 § regeringsformen om att regeringen får ingå vissa internationella överenskommelser endast med riksdagens godkännande. Vidare anser vi att de nya beslutsformerna innebär ett formellt överförande av beslutskompetens från riksdagen till EG, dvs. en uttrycklig kompetensöverflyttning enligt 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen.

Enligt artikel K 7.1–3 kan medlemsländerna ge EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut, liksom om tolkningen av tredjepelarkonventioner och om giltigheten och tolkningen av åtgärder att genomföra dem. För den medlemsstat som väljer att ansluta sig till systemet innebär detta att de egna domstolarna blir bundna av EG-domstolens förhandsavgöranden i det enskilda fallet. Miljöpartiet anser att Sverige inte skall ge EG-domstolen sådana befogenheter, då det vore att ge en överstatlig institution kontroll över mellanstatliga angelägenheter. Vi finner inte heller någon relevans i regeringens argumentation att systemet med förhandsavgöranden får avgörande betydelse när det gäller att säkerställa att genomförandet av den fria rörligheten för personer inte sker till priset av en minskad säkerhet.

EG-domstolen kommer genom Amsterdamfördraget att få en betydande makt över central nationell straffrätt. Genom att ge domstolen denna generella kompetens, har man i praktiken gett domstolen kompetens att bestämma gränserna för sin egen kompetens. Det blir alltså domstolen som slutligen avgör vilka harmoniseringsåtgärder som anses nödvändiga osv.

Polissamarbete och samarbete i straffrättsliga frågor

Kvar i tredje pelaren blir enbart polissamarbete och samarbete i straffrättsliga frågor. Avvecklandet av personkontroller vid de inre gränserna har föranlett krav på s k kompensatoriska åtgärder och utvidgat samarbete i frågor som invandring och brottsbekämpning. För detta ändamål får Europol, enligt artikel K 2, utökade befogenheter och kan bl a anmoda nationella myndigheter att genomföra och samordna sina utredningar och stödja gemensamma operativa insatser. Detta innebär i realiteten att Europol ges en ställning som överordnad federal polis.

Det straffrättsliga samarbetet integreras tydligare vad gäller utlämning, bevisupptagning och gränsöverskridande undersökningar. En harmonisering sker också av minimiregler för brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad brottslighet, terrorism och narkotikahandel.

Efter det att regeringskonferensen avslutades har ytterligare steg tagits och hur långt samarbetet inom polis och rättsväsende till sist kommer att sträcka sig är i dag omöjligt att uttala sig om. Bl a föreslår den s k högnivågruppen att det enligt varje lands lagstiftning ska vara olagligt för en person att vistas i landet om hon eller han deltar i en kriminell organisation. Det är ännu mycket oklart hur sådana regler ska tolkas och vilka organisationer som klassas som kriminella, Miljöpartiet utesluter inte att reglerna kommer att kunna tillämpas mot organisationer som exempelvis bedriver civil olydnad, vilket skulle vara ett bakslag för möjligheten att påverka beslutsprocessen med icke-parlamentariska metoder.

Schengensamarbetet

Miljöpartiet är kritiskt till att regeringen valt att särskilja Schengensamarbetet från övriga delar av Amsterdamfördraget, i synnerhet som Amsterdamfördraget inte inför Schengenavtalet rakt upp och ner, utan splittrar olika frågor på första respektive tredje pelaren. När riksdagen till sist ges möjlighet att debattera Amsterdamfördraget har Schengensamarbetet med stor sannolikhet redan klubbats i riksdagen. För Miljöpartiets synpunkter på Schengensamarbetet tvingas vi därför också hänvisa till partiets motion på regeringens proposition 1997/98:42.

Att kunna bevaka det egna landets gränser är en grundläggande funktion för varje suverän stat. När denna möjlighet nu totalt upphävs har ett mycket stort steg tagits mot en slutgiltig federal stat. Utan gränskontroller blir det naturligtvis också lättare för kriminella att föra in narkotika, vapen, alkohol etc i landet. Miljöpartiet är kritiskt till att Schengensamarbetet införlivas i EU, men när så nu sker anser vi att även de frågor inom Schengensamarbetet som rör yttre gränskontroller, fri rörlighet för personer, asyl och invandring bort läggas i tredje pelaren snarare än i den första (se avsnittet om första pelaren).

EU:s institutioner

Samtliga av EU:s institutioner stärks på olika sätt i Amsterdamfördraget. Detta sker på bekostnad av de nationella parlamenten och därmed på bekostnad av medborgarnas demokratiska möjligheter att påverka besluten.

Rådet

Rådet görs effektivare genom att kravet på enhällighet för vissa beslut övergår till att vara majoritetsbeslut. Detta innebär naturligtvis samtidigt en ökad överstatlighet och att enskilda länder inte kan blockera beslut man anser vara olämpliga. Arbetet görs också effektivare genom att fler beslut delegeras till tjänstemannanivå. En ny befattning som vice generalsekreterare inrättas, med anledning av att generalsekreteraren får utökad befogenhet som representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Rådet är i dagsläget på många sätt det mest slutna av EU:s organ, de politiska partier som inte sitter i regeringsställning tillkännages ministerrådsmöteshandlingarna alltför nära inpå mötena och stundtals inte alls. Det sätt på vilket det parlamentariska arbetet är organiserat i Sverige, dvs med en EU-nämnd som ska hantera alla frågor som kommer upp i ministerråden, är mycket otillfredsställande då frågorna är av så olika art att det är omöjligt för nämndens ledamöter att vara insatta i alla detaljer. Miljöpartiets förslag är att EU-frågorna i stället bör behandlas i de riksdagsutskott till vilka de hör.

Parlamentet

Parlamentet får utökade befogenheter genom att man ges medbeslutanderätt i ett ökat antal frågor, nämligen:

• Artikel 6 Bestämmelser i syfte att förbjuda diskriminering på grund av nationalitet

• Artikel 8a.2 Unionsmedborgarskap – bestämmelser för att underlätta medborgarnas utövande av vissa rättigheter

• Artikel 51 Fri rörlighet för personer – regler för social trygghet för migrerande arbetstagare inom EU

• Artikel 56.2 Etableringsrätt – samordning av vissa bestämmelser om särbehandling av utländska medborgare

• Artikel 75.1 Transporter – åtgärder för att genomföra transportpolitiken

• Artikel 109r Sysselsättning – stödåtgärder

• Artikel 116 Tullsamarbete

• Artikel 118.2 Sociala frågor – minimikrav, vissa åtgärder mot social utslagning

• Artikel 119.3 Jämställdhet – lika möjligheter och lika behandling

• Artikel 125 Europeiska socialfonden – genomförandebestämmelser

• Artikel 129.4 Folkhälsa – vissa minimikrav när det gäller organ m.m. samt vissa åtgärder på veterinär- och växtskyddsområdena

• Artikel 129d Transeuropeiska nät – vissa åtgärder tredje stycket

• Artikel 130e Europeiska regionala utvecklingsfonden – genomförandebestämmelser

• Artikel 130o Forskning och utveckling – vissa åtgärder andra stycket

• Artikel 130s.1 Miljö

• Artikel 130w Utvecklingssamarbete

• Artikel 191a Allmänna principer och gränser för rätten till tillgång till handlingar

• Artikel 209a Bekämpning av bedrägerier

• Artikel 213a Statistik

• Artikel 213b Inrättande av ett övervakningsorgan för skydd av personuppgifter

Denna ökade befogenhet för EU-parlamentet innebär samtidigt att de nationella parlamenten tappar inflytande.

Parlamentet ges också uppdraget att godkänna den av medlemsländerna nominerade kommissionsordföranden, dvs ett förfaringssätt närliggande det att riksdagen skall godkänna den föreslagna statsministern. Även detta stärker naturligtvis EU:s överstatliga karaktär.

Parlamentets splittring av verksamhet på tre orter, dvs Bryssel, Strasbourg och Luxemburg, fördragsfästs, vilket är olyckligt av effektivitets- och kostnadsskäl.

Kommissionen

För att öka kommissionens effektivitet ges dess ordförande en starkare roll, dels genom en bestämmelse att kommissionen skall arbeta under politisk ledning av ordföranden, dels genom att medlemsstaternas nominering av kommissionsledamöter skall ske i samförstånd med den nominerade ordföranden. Miljöpartiet anser det vara mycket olyckligt att det politiska initiativet i så stor utsträckning ska ligga i händerna på en enda person.

Kommissionen är EU:s överstatliga organ, dess ledamöter är inte folkvalda och får över huvud taget inte ta nationell hänsyn i arbetet. Samtidigt har kommissionen den exklusiva förslagsrätten för frågor inom första pelaren. Miljöpartiet anser att folkvalda parlament, både de nationella och EU-parlamentet måste ges förslagsrätt. Över huvud taget är EU:s konstruktion med tre institutioner olycklig och bidrar till att göra det svårt för medborgare att ha insyn i EU:s politiska gång, vilket samtidigt ger ökade möjligheter för professionella lobbyister att påverka beslut. Miljöpartiet anser det vara en stor brist att intressen med starka kapital bakom sig på detta sätt ges företräde att påverka beslutsgången samtidigt som vanliga medborgare har mycket svårt att kunna veta vad som är på gång.

EG-domstolen

EG-domstolen får utökade befogenheter genom en uttryckt behörighet att pröva frågor om institutionerna respekterar de grundläggande rättigheterna i sin verksamhet. Detta skall gälla också för det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren. Domstolen ges också utökade befogenheter genom artikel K 7.1–3 skrivning om medlemsländernas möjlighet att ge EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut.

Rådgivande organ

EU:s rådgivande organ, COSAC, ESK och Regionkommittén, får i viss mån en starkare roll genom skrivningar att parlament, råd och kommission i vissa fall ska ta del av deras bidrag. Men samtidigt är deras bidrag aldrig på något sätt bindande. Att få in synpunkter från många olika håll är naturligtvis bra, men Miljöpartiet anser att mer vore vunnet med ett system där nationella eller regionala organisationer m m i stället hördes i ökad omfattning.

Unionen och medborgaren – EU:s brist på öppenhet

Ett viktigt mål för regeringskonferensen var att förbättra möjligheterna för unionsmedborgare att ta del av Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. I dagsläget är bristen på insyn i EU:s olika beslutsprocesser mycket allvarlig. Även riksdagspartier och andra som arbetar med frågorna har mycket svårt att få den information som behövs och för medborgare är situationen naturligtvis ännu värre. Problemets art har visat sig inte bara vara sekretessbestämmelser utan också den direkta ovilja att hjälpa som framför allt kommissionstjänstemän ofta visar. Det är ingen tillfällighet att det nu utarbetats etiska regler för tjänstemän som tar upp elementära företeelser som hur man bör svara i telefon!

I Amsterdamfördraget förs visserligen in ett tillägg om att besluten skall fattas så öppet som möjligt. Vidare fastslås att alla unionsmedborgare har rätt att ta del av EU-parlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Men samtidigt ges rådet rätt att fastställa principer för begränsningar i denna rätt som skall gälla alla tre institutionerna. Journalistförbundet (SJF) påpekar i sitt remissvar att detta innebär att fördragstexten inte ensam skapat någon praktiskt användbar offentlighetsprincip. Miljöpartiet delar denna analys och delar också SJF:s krav att frågan om meddelarfrihet för anställda inom EU:s organ måste aktualiseras.

Rätten att använda vilket som helst av de elva gemenskapsspråken vid skriftväxling med institutionerna slås fast i fördraget. Miljöpartiet finner det märkligt att inte samma rättighet slås fast för alla de språk som talas inom unionen och som inte har statusen gemenskapsspråk. Att på detta sätt ignorera minoritetsspråk ställer inte bara till svårigheter för de medborgare som endast talar något av minoritetsspråken, utan riskerar att bidra till att många språk efter hand kommer att dö ut.

EU-projektet är dömt att kvävas av sin egen slutenhet, Miljöpartiet menar att ett svenskt fortsatt deltagande i unionen måste föregås av en handlingsoffentlighet innefattande samtliga EU:s institutioner och att denna handlingsoffentlighet måste vara fördragsfäst för att inte kunna åsidosättas av ett enkelt rådsbelut.

Även om EU skulle genomgå en förändring och till karaktären bli öppnare, kvarstår problemet att avståndet mellan beslutsfattare och medborgare är mycket stort. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet påpekar i sina respektive remissvar att principen om kommunalt självstyre borde kommit till uttryck i fördraget. Miljöpartiet understryker att beslut alltid skall fattas så nära dem som berörs av besluten som möjligt, både av demokratiska skäl, för att öka människors engagemang och möjlighet att påverka den egna livssituationen, och för att möjligheten att utgå från den faktiska vardagen ökar, vilket ger bättre förutsättningar för att besluten blir bra.

Den s k subsidiaritetsprincipen brukar anföras som försvar för att EU faktiskt har en ambition att flytta ner beslutsnivån till nationell eller regional nivå. Miljöpartiet menar att det är en felaktig analys. För det första undantas alla områden där EU har ensam beslutsrätt, t ex handelspolitik och jordbrukspolitik. För det andra ger subsidiaritetsprincipen EU befogenhet att fatta beslut i frågor där man anser att åtgärdens mål bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Det är alltså EU som avgör när ett beslut passar bättre på nationell nivå, inte tvärtom. Med Amsterdamfördraget tillfogas ett protokoll om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen, men utan att detta i sak förtydligar avsikten med principen.

Flexibel integration

Framför allt Tyskland och Frankrike visade tidigt under regeringskonferensen att man ansåg att integrationen och harmoniseringen av länderna gick för sakta. Olika förslag lades därför under processens gång om hur EU kunde delas in i olika grupper, med en kärna av länder som deltog i allt samarbete, därefter olika nivåer beroende på vilka delar av samarbetet ett land avsåg deltaga i. Den modell regeringskonferensen till sist fastnade för var en s k flexibel integration, som gör det enkelt för de länder som så önskar att ingå ett närmare samarbete. Att vissa länders samarbete sträcker sig längre än andras är naturligtvis i sig inget nytt, vad som gör reglerna märkliga är att denna s k flexibla integration föreslås ske inom unionens ram och institutioner, trots att samarbetet inte rör hela unionen. Även om kostnaderna för den utökade integrationens själva verksamhet ska bäras av de länder som deltar kommer integrationen också att leda till utökade kostnader för EU:s institutioner, vilket belastar även de länder som inte deltar i samarbetet. Miljöpartiet menar att avsikten med den flexibla integrationen är att den fortsatta utvecklingen mot en alltmer integrerad union ska kunna ske utan nya fördragsändringar. Utvecklingen är tydlig: ett närmare samarbete knyts mellan de mest federalistiskt inställda länderna, detta ger en indelning i ett A- och ett B-lag inom EU, något som sätter tryck på de länder som från början inte avsett att delta i samarbetet att mer eller mindre tvingas följa med i den federala utvecklingen. Att så skedde och sker med Schengensamarbetet vet vi redan och samma sak kommer med stor sannolikhet att ske med t ex EMU.

Sveriges medlemskap i EU

Regeringen beskriver i propositionen hur väl Sverige utnyttjat tre års medlemskap till att påverka unionen. Miljöpartiet instämmer inte i detta utan menar att regeringen i många fall alltför lätt givit upp vad som kan anses vara självklara svenska ståndpunkter och också svikit flera av de löften som gavs före folkomröstningen. Den växande EU-kritiken i Sverige är därför logisk och borde av regeringen ses som en signal till att inte med hastiga steg nu fortsätta EU:s utveckling mot ökad överstatlighet. Regeringen skriver också i propositionen att regeringskonferensen pågått i nära kontakt med riksdagen och att en mycket viktig del av arbetet har varit att informera allmänheten om de frågor som konferensen behandlade. Även här anser Miljöpartiet att verkligheten varit helt annorlunda. Den informationskampanj som bedrivits, Nyfiken EU, var ensidigt vinklad och fokuserades på flera frågor som i realiteten inte är de centrala i Amsterdamfördraget, samtidigt som de mer avgörande konstitutionella frågorna lämnades därhän.

Regeringen tycks också totalt ha missuppfattat sin roll som förhandlare. Att det gick att få undantag mot obehagliga delar av fördraget visade bl a Danmark, Irland och Storbritanniens förhandlare prov på. Danmark har genom ett särskilt protokoll kunnat behålla ett mellanstatligt förhållande till EU vad gäller EMU, försvarspolitik samt rättsliga och inrikes frågor. Detta innebär konkret att Danmark exempelvis kan ansluta sig till utbyggnad av Schengenregelverket i den mån man själv önskar, men också att man när som helst kan avstå från att införa ytterligare direktiv. När nu Sveriges regering misslyckats att ta till vara svenska medborgares intressen föreslår Miljöpartiet att Sverige skall rädda vad som räddas kan genom att begära att få samma särställning i unionen som Danmark givits genom protokollet om Danmarks ställning.

Om Sverige, trots Miljöpartiets motion, nu ratificerar Amsterdamfördraget rakt av anser Miljöpartiet att förändringarna vad gäller Sveriges relation till EU blir så omfattande att folkomröstningsresultatet från 1994 har spelat ut sin roll och legitimitet. Vi kräver då att en ny folkomröstning om Sveriges medlemskap i EU skall hållas och att, om det svenska folket då så önskar, förhandlingar omedelbart skall inledas på alla plan så att Sverige på ett så gynnsamt sätt som möjligt skall kunna avsluta medlemskapet i EU.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att Amsterdamfördraget skall underställas en folkomröstning vid riksdagsvalet 1998,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att Amsterdamfördraget skall underställas samma beslutsprocedur som tillämpas vid stiftande av grundlag,

3. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, beslutar att beslut om Amsterdamfördraget skall skjutas upp till efter riksdagsvalet 1998,

4. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1, 2 och 3, avslår regeringens proposition 1997/98:58,

5. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1, 2, 3 och 4 avslår regeringens förslag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen,

6. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1, 2, 3 och 4 inte godkänner Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, inte heller fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna eller de akter som hör samman med dem eller de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget,

7. att riksdagen inte godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artiklarna K 7.2 och K 7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i deras nya lydelse,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring angående asylprövning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall avsluta sitt observatörskap i VEU,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall begära att få samma särställning i unionen som Danmark erhållit,

11. att riksdagen preciserar gränserna för det överlåtbara området.

Stockholm den 4 mars 1998
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)	Bodil Francke Ohlsson (mp)
Peter Eriksson (mp)	Gudrun Lindvall (mp)
Kia Andreasson (mp)	Elisa Abascal Reyes (mp)
Eva Goës (mp)	Gunnar Goude (mp)
Barbro Johansson (mp)	Thomas Julin (mp)
Ronny Korsberg (mp)	Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)	Annika Nordgren (mp)
Roy Ottosson (mp)	Ragnhild Pohanka (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)

[1]	I parlamentet ges betänkanden namn efter föredragande utskottsledamot, i detta fall Leo Tindemans, f d statsminister i Belgien.
[2]	EU:s utvidgning och Agenda 2000. Utrikesdepartementets promemoria 1997-10-30.
[3]	Kom (97) 517.