med anledning av prop. 1995/96:146 Vissa frågor om personlig assistans

Motion 1995/96:So17 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Inledning

Folkpartiet liberalerna anser att det förslag till
inskränkningar i LSS och LASS som föreslås i regeringens
proposition 1995/96:146 inte kan accepteras. Vi anser att
propositionen måste avslås.

Folkpartiet har genom decennier arbetat för att personer i det som vi brukar
kalla för det glömda Sverige ska uppmärksammas. De funktionshindrade i
Sverige är en sådan grupp. Under 1991-94, då Folkpartiet senast var i
regeringsställning, genomfördes det ansträngda statsfinansiella läget till trots
en genomgripande reform för de funktionshindrade: den stora
handikappreformen.

Från den 1 januari 1994 började lagen om stöd till vissa funktionshindrade,
LSS, att gälla. Bengt Westerberg, som socialminister, var den drivande
personen bakom reformen.

Lagens syfte var att genom vissa rättigheter underlätta vardagen för alla
familjer med funktionshindrade barn och för vuxna med olika typer av
funktionshinder.

Lagen ger utvecklingsstörda och andra människor med omfattande
funktionshinder en lagstadgad rätt till bland annat avlösarservice, rådgivning,
personligt stöd, personlig assistans, ledsagarservice och bostad med särskild
service.

Dessutom infördes, för personer under 65 år, en ny stödform - så kallad
statlig assistansersättning. Denna ersättningsform har möjliggjort för många
handikappade att själva anställa personliga assistenter eller att anlita
kommunen eller kooperativ för att få denna service. Det har möjliggjort att
många handikappade kunnat föra ett mer självständigt liv än tidigare. Med
reformens hjälp har också många anhöriga stundtals kunnat avlastas den
personliga vårdnaden av exempelvis sina funktionshindrade barn under 16 år.
Reformen välkomnades varmt av den samlade handikapprörelsen och är
historiskt sett en milstolpe i arbetet för ett värdigare och bättre liv för
många
människor med olika funktionshinder. Det är en reform som vi i Folkpartiet
har varit och är stolta över.

Vi vet att det finns en del ytterligare behov av reformer inom LSS och
LASS tillämpningsområde. Ett sådant exempel är att göra samhället mer
handikappvänligt, ett annat gäller ersättningen till kommunerna för personlig
assistans. Men de förändringar som regeringens i sin proposition föreslår vad
avser rätten till personlig assistans är så omfattande att de hotar hela
reformen
om personlig assistans såsom den var tänkt enligt den förra regeringens
intentioner. Det är helt följdriktigt att Folkpartiet nu väljer att avvisa denna
proposition. LSS och LASS-lagstiftningen är viktig så att den inte får utsättas
för så genomgripande förändringar till det sämre som regeringens proposition
syftar till.

Sammantaget innebär de förändringar som regeringen föreslår i sin
proposition en återgång till den handikappolitik som präglade decennierna
före LSS och LASS tillkomst. En politik som kännetecknades av en kommu-
nalisering av handikappolitiken och en omyndigförklaring av de funktions-
hindrade. Det är ingen politik värd att återgå till.

Tidsramen för beslut om
assistansersättning

I nuvarande lagstiftning kan den funktionshindrade spara
assistanstimmar upp till ett helt år. Denna möjlighet är bra då
det ger en frihet för den enskilde funktionshindrade att själv
planera uttaget av sina assistanstimmar. Nu vill regeringen
begränsa möjligheten att spara assistanstimmar till tre
månader. Detta måste avvisas av flera skäl.

För det första innebär det rent praktiska svårigheter för många funktions-
hindrade. För många barn varierar hjälpbehoven mycket mellan olika delar av
året, i synnerhet mellan skolterminerna och skolloven. En rigidare tidsram
som tre månader kommer förmodligen att öka administrationskostnaderna
därför att många funktionshindrade då måste söka assistanstimmar var tredje
månad. Detta kommer knappast att bidra till den effektivare kostnadskontroll
som regeringen säger sig vilja eftersträva.

För det andra kommer elever som exempelvis går i skola på annan ort än i
hemorten, som i riksgymnasium, och vistas i hemmet veckoslut, helger och
lov att få det svårt att nå upp till mer än 20 timmar i veckan, även om
hjäpbehovet i hemmet utslaget över hela året överstiger 20 timmar i veckan.

Förslaget inskränker helt enkelt den enskildes möjligheter till självbestäm-
mande, oberoende och valfrihet. För att leva upp till dessa målsättningar är
det nödvändigt att behålla möjligheten för den enskilde att spara en del av
sina assistanstimmar upp till ett år.

Definition av personlig
assistent

Regeringens förslag går ut på att snäva in definitionen av
personlig assistans. Genom sin insnävning utelämnar
regeringen flera grupper av funktionshindrade personer.

Personer med astma, epilepsi och de som har en s k shuntventil som
reglerar trycket i hjärnan är sådana grupper av personer. Enligt propositionen
räknas inte insatser som förutsätter vissa medicinska kunskaper kombinerat
med vissa kunskaper om den enskilde in i definitionen. För ovan nämnda
personer är det avgörande att ha en personlig assistent som kan deras
sjukdomsbild och/eller funktionshinder ordentligt.

Vad gäller barn och ungdomar som beroende på sitt funktionshinder kan
skada sig själva eller andra är det också avgörande att de till sin personliga
assistent har en person som kan deras handikapp mycket bra och känner dem
väl.

Regeringens förslag innebär att hjälpbehovet beror på "grundläggande
behov" (praktisk hjälp med personlig hygien, att klä av och klä på sig, att äta
och att kommunicera med andra) som ska uppgå till mer än 20 timmar i
veckan. Behov utöver dessa kommer inte att godtas som grund för att bli
beviljad personlig assistans. I jämförelse med den förra regeringens
proposition, 1992/93:159, är detta en klar försämring.

1992/93 års proposition tog sikte på att även "vissa infektionskänsliga
personer" borde tillhöra personkretsen för att bli beviljade
assistansersättning.
Vidare: "Många svårt funktionshindrade personer behöver hjälp med träning
för att upprätthålla och förstärka funktionsförmågan. Förutsättningen är ofta
att en eller ett par personer kan instrueras av t ex habiliteringspersonal eller
rehabiliteringspersonal i att hjälpa till med träningen" ... "Likaså bör
assistansersättning kunna lämnas om en person kan antas på grund av
funktionshindret ofta behöva utebli från verksamheten och behöva personlig
assistans både i anslutning till verksamheten och i hemmet, vid sjukhusbesök
etc."

Mot denna bakgrund innebär regeringens nuvarande förslag en klar
insnävning av definitionen av personlig assistans. Detta finner Folkpartiet
oacceptabelt.

I propositionen talar regeringen även om att föreliggande rättsläge är
oklart: "Regeringen konstaterar att det är en brist att någon definition i lag
av
vad som är personlig assistans inte finns." Detta har enligt regeringen lett
till
att kammarrätterna tillämpat olika tolkningsmöjligheter av lagen vad gäller
rätten till personlig assistans. Det är ett besynnerligt konstaterande från
regeringen. Den borde känna till att situationen är likartad vad gäller så gott
som all ny lagstiftning. Det är inget ovanligt att kammarrätterna, i avvaktan
på regeringsrättsförslag - som ännu inte föreligger i detta fall - har olika
tolkningar av ny gällande lagstiftning. Detta gäller även LSS och LASS.

Går regeringens förslag igenom innebär det att det kommer att ta ytterligare
år innan en nya praxis har kunnat stadgas genom regeringsrättens
prejudicerande beslut.

Regeringens förslag kommer också att få omfattande konsekvenser för
personer med psykiska funktionshinder. Det är en grupp som redan i dag kan
ha vissa svårigheter med att erhålla assistans enligt LSS, men i regeringens
proposition kommer de nästan helt att elimineras ur personkretsen.
Motivations- och aktiveringsinsatser skall endast undantagsvis motivera för
assistansersättning. Till detta ska läggas att LASS-handläggarna på
försäkringskassorna och kommunens biståndsbedömare/LSS-handläggare
ibland saknar den kunskap som behövs för att göra en relevant bedömning av
många psykiskt funktionshindrades behov av rätten till assistansersättning. I
flera fall kan det psykiska funktionshindret göra det mycket svårt för dessa
personer även att utföra de mest basala vardagssysslor, som i lagtexten avses
med "grundläggande behov", vilket egentligen motiverar rätten till
assistansersättning. Det är viktigt att personkretsen definieras på ett sådant
sätt så att den även täcker in personer med olika psykiska handikapp,
exempelvis personer med autism. Det minsta som kan göras för denna grupp
är att regeringen inte genomför sin snävare definition av personlig assistans, -
utan behåller den nuvarande skrivningen.

Ett annat problem är 65-årsgränsen. Personer som är berättigade till
personlig assistent förlorar denna rätt vid 65 års ålder. För många innebär
detta ett alltför abrupt avbrytande av en assistans som möjliggjorde ett
mycket självständigt liv. En kvalitetssänkning av livsföringen för de
funktionshindrade blir ofta fallet. Det finns därför skäl att överväga om det
inte bör införas vissa övergångsregler som ersätter den rigida gränsen vid 65
års ålder.

Avgränsning mot viss
kommunal verksamhet

Regeringen vill även ifråga om avgränsningen mot den
kommunala verksamheten i allt större utsträckning lägga
över en allt större del av ansvaret för personlig assistans på
kommunerna. Detta sker genom att man föreslår att personlig
assistans inte ska beviljas för den tid då den
funktionshindrade befinner sig i daglig kommunal
verksamhet som skola, dagis eller liknande.

Dock skall personlig assistans kunna beviljas om "särskilda skäl"
föreligger. Sådana skäl kan, enligt propositionstexten, vara svårigheter med
att kommunicera, alltså ett "grundläggande behov", men även att det "med
hänsyn till den funktionshindrade personens hälsotillstånd är viktigt att den
personliga assistenten finns till hands" eller "där funktionshindret gör det
särskilt angeläget att den assistansberättigade har ett starkt begränsat antal
personer knutna till sig". De senare exemplen täcks dock inte in under
lagtextens definition av "grundläggande behov". Propositionen är här således
inte särskilt klar i sina formuleringar.

Den funktionshindrade kan behöva personligt stöd av personer som finns
utanför den ordinarie dagliga verksamheten. Enligt regeringens proposition
faller denna situation utanför "särskilda skäl". Ändå är detta den förmodligen
mest vanliga situationen.

Exempel på sådana situationer kan vara funktionshindrade elever som
befinner sig i skolan, dagcentret eller annan kommunal verksamhet. Dessa
uteblir ofta från den ordinarie verksamheten av olika skäl. De behöver gå till
läkare, logoped, gå på utprovning av olika hjälpmedel, ta vilopauser och ha
ledighet när kamraterna har verksamheter som de inte själva kan delta i. Detta
är omständigheter som i dag utgör skäl till personlig assistent i verksamhet -
men som enligt regeringens propositionstext ej skulle göra det. Detta finner
Folkpartiet oacceptabelt.

Det enda förslag som i detta stycke i propositionstexten är av godo är
förslaget att assistansersättning ska kunna lämnas även för sjukhusvistelse.
Detta är ett steg framåt och har Folkpartiets stöd.

Barns rätt till personlig
assistans

Regeringen vill att vid bedömningen till personlig assistans
och omfattningen av denna så skall det tas särskild hänsyn
till föräldraransvaret som åvilar alla föräldrar eller
vårdnadshavare enligt föräldrarbalken. I realiteten kan detta
komma att innebära att föräldrar till funktionshindrade barn
är skyldiga att utföra en extra arbetsinsats innan personlig
assistans/assistansersättning kan utgå. Det är fullständigt
oacceptabelt.

I enmansutredningen "Kostnader för den statliga assistansersättningen",
SOU 1995:126, föreslog Kerstin Wigzell, helt i enlighet med regeringens
ursprungliga direktiv, besparingar på i storleksordningen drygt 900 miljoner
kronor (nettobesparing exakt 902 miljoner kronor). I denna besparingar låg bl
a förslaget att rätten till personlig assistans för barn under 16 år skulle
försvinna. Efter massiv kritik valde regeringen efter hand att ta avstånd från
denna besparing. Folkpartiets bedömning är nu att regeringen ändå, fast
bakvägen, försöker ta in en del av denna besparingar. Detta är oacceptabelt.

Regeringen kan inte åberopa föräldrarbalken som ett skäl för att föräldrarna
ska ta mer ansvar för sin barn endast för att barnen råkar vara
funktionshindrade i någon mening. Enligt föräldrarbalken har föräldrar ett
ansvar för sina barn. Detta ansvar rör barnens grundläggande behov.
Föräldrarbalken föreskriver inte några extra insatser av föräldrarna därför att
deras barn är funktionshindrade.

Föräldrarbalken tar sikte på den rättsliga vårdnaden av barnen - inte den
faktiska vårdnaden. Exempelvis åläggs föräldrarna inte att lära barnen att
läsa, men de har skyldighet att se till att barnen kommer till skolan.

Enligt regeringens propositionstext skall nu emellertid hänsyn tas till att
föräldrarna också har den faktiska vårdnadsskyldigheten för sina barn och
inte bara den rättsliga, som hitintills i lagstiftningen, då bedömning av rätten
till personlig assistans för barn under 16 år skall göras.

Väljer man att tolka regeringens förslag välvilligt hänvisar regeringen
endast till den bedömning som i dag görs vid alla försäkringskassor, d v s att
hänsyn tas till det arbete och den bundenhet ett icke-funktionshindrat barn i
motsvarande ålder förorsakar, när rätten till personlig assistans skall
bedömas. Detta har försäkringskassorna och domstolarna gjort i alla år vad
gäller rätten till vårdbidrag. Detta är ingen som helst nyhet utan snarare en
självklarhet.

Men förmodligen är det inte detta som regeringen i propositionstexten
avser. Om så varit fallet hade den inte behövt ha med detta stycke
överhuvudtaget. En mer realistisk tolkning av regeringens förslag är nog att
regeringen här försöker begränsa barns och ungdomars rätt att få personlig
assistans. Begränsningen sker genom att man ålägger föräldrarna ett ansvar
som går utöver föräldrabalkens ansvar vid bedömningen av rätten till
personlig assistans.

Hela resonemanget i propositionstexten om föräldrabalken och barns rätt
till personlig assistent är så oklar så att Folkpartiet önskar en remiss till
Lagrådet för granskning av denna del av propositionens text.

Dessutom finns ett klart fel i regeringens propositionstext vad avser
hänvisningen till den förra regeringens proposition 1992/93:159. Enligt
regeringens text ska proposition 1992/93:159 endast avse att en begränsad
grupp barn med mycket stort omvårdnadsbehov kan komma ifråga för rätt till
personlig assistans. Detta är helt enkelt fel. Inte någonstans i propositions-
texten står det att personlig assistans endast ska begränsas till den grupp med
barn som exemplifieras i regeringens nuvarande proposition.

Personlig assistans för barn under 16 år är en nödvändig beståndsdel av den
nuvarande handikapplagstiftningen. Den ger barnen och föräldrarna ett ofta
oersättligt stöd. Regeringen vill delvis försvåra för föräldrar och barn att
erhålla detta stöd. Detta finner Folkpartiet oacceptabelt.

Ikraftträdande och
övergångsregler

Förslaget i regeringens proposition är att alla beslut om
assistans ska kunna omprövas och ändras, om de nya
reglerna inte ger rätt till assistansersättning. Detta för att
uppnå omedelbar besparingseffekt.

En sådan form av retroaktivitet är oacceptabel, och Folkpartiet har inom
andra områden alltid motsatt sig retroaktiva beslut. Folkpartiet finner även
detta förslag oacceptabelt.

Uppföljning

Folkpartiet bedömer att det finns en uppenbar risk med
regeringens förslag i propositionstexten om en uppföljning
av ansvarsförskjutningen ifråga om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun, nämligen att en sådan uppföljning
används som alibi för regeringen för att återigen föreslå
inskränkningar i rätten till personlig assistent.

De exempel som tas upp i propositionstexten är nämnda i Riksrevisions-
verkets rapport "Assistansreformen" (RRV 1995:57), där det också nämns ett
flertal exempel på hur kommuner anpassar eller gör om bostäder för
funktionshindrade i syfte att erhålla assistansersättning.

Det finns även andra uppgifter om hur kommuner erhåller medel för
personliga assistenter men underlåter att exempelvis underhålla dem med
någon vidareutbildning o s v. Det är givetvis ett problem att en del kommuner
försöker "komma över" så mycket assistansersättning som möjligt med
minsta möjliga "motprestation".

Även vad gäller administrationen av personlig assistent inom försäkrings-
kassan finns, enligt RRV, mycket övrigt att önska. Detta nämns endast med
några få rader i regeringens proposition. Ändå konstaterar RRV:
"Besparingar kan dock göras i form av förenklad administration och
beträffande samordning av olika insatser" (sid 6, RRV 1995:57).

Detta är problem som regeringen borde ägnat sin proposition åt - istället
för de neddragningar som nu föreslås.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1995/96:146,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning.

Stockholm den 28 mars 1996

Lars Leijonborg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Margitta Edgren (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Eva Eriksson (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Kerstin Heinemann (fp)