med anledning av prop. 1990/91:96 Statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m.

Motion 1990/91:So47 av Rosa Östh m.fl. (c)

Huvudmannaskapsfrågan

Fram till 1983 sorterade ungdomsvårdsskolorna under
socialstyrelsen. Efter ett riksdagsbeslut samma år kom
kommuner och landsting att ta över ansvaret för denna
verksamhet.

De farhågor som centerpartiet hyste redan vid
överflyttningen av huvudmannaskapet, nämligen att
vårdbehovet skulle bli svårt att tillgodose, har besannats.

Under åren har flera nedläggningar av
ungdomsvårdsplatser skett och tillgången på vårdplatser är
i dag betydligt mindre än behovet. Det råder dessutom en
regional obalans vad gäller vårdplatser i landet. På de flesta
ställen är underlaget inte tillräckligt stort, varför det
differentierade vårdbehov som krävs inte kan
tillhandahållas. Allt för ofta anser man sig inte kunna ta
emot utagerande kriminella ungdomar, eftersom man inte
vill vårda dessa tillsammans med dem som har mindre
uttalade problem. Resultatet har blivit att många
svårbehandlade ungdomar i stort behov av en adekvat vård
inte bereds plats. Bristen på platser har vidare medfört en
ökning av antalet fängelsedomar för ungdomar under 18 år.

Flera utredningar under senare tid har bekräftat den helt
oacceptabla situationen för ungdomsvården. Från
centerpartiets sida har vi i motioner under flera år framhållit
nödvändigheten av åtgärder på området. Riksdagen har
också på förslag av socialutskottet, flera gånger uttalat att
åtgärder krävs. I sammanhanget har särskilt framhållits
nödvändigheten av större upptagningsområden för de s k §
12-hemmen.

Vi kan konstatera att mycket lite gjorts från ansvarigt
håll för att komma till rätta med situationen. För att kunna
garantera vårdplatser åt alla ungdomar har vi kommit till
slutsatsen att ett statligt huvudmannaskap måste
återinföras. Det behövs en vårdform där det finns resurser
och kompetens att under en begränsad tid ta hand om
ungdomar med särskilt svåra problem. Detta kan enligt vår
mening inte lösas enbart genom en förändring av
statsbidragen.

Enligt vår uppfattning måste denna fråga lösas med
förtur. En beredningsgrupp föreslås nu tillsättas med
uppgift att utarbeta förslag om hur en omorganisation av
institutionsvården skall kunna genomföras. Statsrådet avser
återkomma till frågan någon gång under hösten 1991. Det
finns inga skrivningar i den nu aktuella propositionen som
tyder på att man avser utgå ifrån att en ändring till ett
statligt huvudmannaskap bör ske. Vi ser det som högst
väsentligt att beredningsgruppen får till huvuduppgift att se
över vårdorganisationen utifrån kravet om en återgång till
ett statligt huvudmannaskap. Som en följd av detta blir
andra givna uppgifter att se över statsbidraget,
betalningsansvaret samt vårdinnehållet i en ny
organisationsform.

Vad här anförts om ett statligt huvudmannaskap för de
särskilda ungdomshemmen bör ges regeringen till känna.

Statsbidragssystemen

Trots att kommunerna får statsbidrag för verksamheten,
klarar inte kommunerna av att erbjuda de utsatta
ungdomarna vård. Sedan 1986 har bara 25 procent av
statsbidraget varit riktat till de f d statliga institutionerna.
Statsbidragen har inte fungerat som styrinstrument när det
gäller att stimulera utbygggnaden av en differentierad vård.

Regeringen föreslår anvisande av 75 miljoner kronor per
år till anordningsbidrag och förutsätter att 200 nya platser
per år därigenom skall bli inrättade. Det är svårt att tro att
möjligheten att få anordningsbidrag skulle utgöra en
effektiv stimulans för att behovet skall bli tillgodosett.

Med nuvarande propositionsförslag ökar inte den totala
ramen för statsbidragen. Regeringen föreslår ett
anordningsbidrag som skall finansieras inom oförändrat
anslag. Detta betyder att bidraget till driftkostnaderna
minskar med 75 miljoner kronor (8 %). Kommunernas
driftkostnader för institutionsvård kommer att öka betydligt
med regeringens förslag.

En konsekvens av förslagen om anordningsbidrag och
höjda platsbidrag blir en kraftig minskning av det s k
kommunbidrag som efter schablonmässiga grunder fördelas
mellan kommunerna. I propositionen beräknas att
kommunbidraget sjunker från 727 miljoner kronor 1990 till
ca 500 miljoner kronor 1991. Kommunbidraget kan av
kommunerna fritt disponeras till täckande av avgifter för
institutionsvård och öppenvårdsinsatser. Den kommun som
ambitiöst satsat på öppen vård för att undvika
institutionsvård skulle enligt förslaget drabbas av en mycket
kraftig reducering av statsbidraget.

Vi finner det anmärkningsvärt att statsbidraget
successivt urholkats sedan ansvaret för institutionsvården
för ungdomar och missbrukare överförts från staten till
landsting och kommuner. De uppräkningar som skett täcker
bara ungefär hälften av periodens kostnadsökningar. Det
kommunala skattestoppet begränsar kommunernas
handlingsutrymme ytterligare.

Detta förslag till förändrat statsbidrag till
ungdomsvården är enligt vår mening inte ändamålsenligt.
Som vi tidigare framhållit måste arbetet nu inriktas på ett
statligt huvudmannaskap för §12-hemmen och en
anpassning av statsbidragen till detta.

Vad här anförts om statsbidragens konstruktion bör ges
regeringen till känna.

Vårdens innehåll

Antalet klienter på institutionerna ökar kraftigt
samtidigt som nya klientgrupper, ofta med stora vårdbehov,
tillkommer. Detta för med sig stora krav på vårdens innehåll
och utformning. Vården måste göras mer differentierad och
program läggas upp utifrån den enskilde individens behov
och önskemål. Nya vårdformer som akut- och
motivationshem för missbrukare behöver utvecklas.

Många kommuner är i dag helt beroende av privata
vårdanordnare för att kunna erbjuda vård. De enskilda
hemmen svarar för mycket av nytänkandet när det gäller att
finna effektiva behandlingsformer. De är resurser som
möjliggör mångfald och valfrihet inom institutionsvården.
Det är dock viktigt att kraven på kvalitet förtydligas för att
sådana hem skall få tillstånd att drivas. De ideella
organisationerna utför ett särskilt angeläget socialt arbete
när det gäller vård och rehabilitering av missbrukare. Ett
större utnyttjande av ideella organisationer för med sig att
väntetiderna för intagning till frivillig missbrukarvård
radikalt kan förkortas.

Utöver behovet av vård för de mest aggressiva och
utagerande ungdomarna, vilket redan nämnts, behövs
också särskilda enheter där psykiskt störda ungdomar kan
få adekvat vård.

Utbildning av familjehemsföräldrarna

Det krävs ett stort mått av engagemang och tålamod hos
familjehemsföräldrarna och personalen på elevhem för att
ta sig an de mest utsatta ungdomarna som ofta är dåligt
motiverade för vård. Behovet av personalutveckling,
fortbildning och personlig handledning är mycket stort,
medan resurserna är allt för knappa. Ökade resurser och
bättre samordning av utbildningsinsatserna krävs.

Utbildningen och förståelsen för bl a psykiskt störda
ungdomar som begår brott och kriminella
invandrarungdomar måste intensifieras. Antalet
behandlingsenheter för ungdomar med psykiska problem
bör ökas. Ungdomspsykiatrins ansvar måste också
klargöras. Gruppen av kriminella invandrarungdomar
växer och det ställer särskilda krav på vårdens utformning
när det gäller språk, kultur och religion, inte minst vid valet
av familjehem. För flertalet invandrargrupper saknas
fungerande behandlingsformer och platser på
behandlingshem för vård av missbruk. Flyktingbarnen är en
annan utsatt grupp i behov av ökat stöd från både
socialtjänst och hälso- och sjukvården. Socialnämndernas
ansvar vid omhändertagande för vård måste betonas.

En utredning bör enligt vår mening göras om behovet av
personalutveckling och utbildning bland annat mot
bakgrund av de behov som här redovisats. Detta bör ges
regeringen till känna.

Flickor i riskzonen

Gruppen tonårsflickor som använder droger och i många
fall prostituerar sig ökar. De får dock inte den
uppmärksamhet och den hjälp som behövs. Debatten och
insatserna gäller främst kriminella pojkar. Flickorna är i
regel mindre kriminella än pojkar och de skadar bara sig
själva genom sitt förnedrande och förnekande beteende.
De tvångsomhändertagna flickorna har ofta en mer störd
föräldrakontakt, ett större narkotikamissbruk och en större
utsatthet för mobbning i skolan.

Tvångsomhändertagna flickor kommer oftast till
institutioner som domineras av pojkar. I de starkt
pojkdominerade behandlingsgrupperna får flickorna ett allt
för litet utrymme för att bearbeta sina problem eller få sina
speciella vårdbehov tillgodosedda. Det krävs ökade
insatser, bla i form av flera särskilda behandlingshem för
flickor, för att möta de speciella vårdbehov som unga flickor
i riskzonen har.

Vad här anförts om ökade insatser för flickor i riskzonen
bör ges regeringen till känna.

Utslussningen

Det är när vårdtiden är över som det på allvar gäller att
bryta de onda cirklarna. Ofta är det svårt att komma bort
ifrån sin missbrukande eller kriminella miljö.
Återanpassningen till ett liv utan droger eller kriminalitet
kräver en väl utvecklad samverkan mellan bl a socialtjänst,
arbetsförmedling, skola och bostadsförmedling.
Missbrukaren måste ofta efter avslutad tvångsvård få
fortsatt frivillig vård. Socialtjänsten har här ett stort ansvar.
Särskilda utslussningshem med akut- och utredningsplatser,
öppen och sluten vård bör finnas i större skala.

Ofta förlorar den unge kontakten med ungdomshemmet
efter utskrivningen. Hemmet bör behålla ett formellt ansvar
för den unge under en längre tid än vad som för närvarande
tillämpas.

Vad här anförts om en effektivare utslussning av unga
kriminella eller missbrukare bör ges regeringen till känna.

En aktiv drogpolitik

Det förebyggande arbetet får givetvis aldrig avstanna.
Insatserna där är avgörande för omfattningen av behovet av
vård.

Alkohol och narkotika spelar en stor roll när det gäller
att försätta såväl ungdomar som vuxna i en svår social
situation. Drogmissbruk är också ofta avgörande för att
utlösa våldshandlingar och annan brottslig verksamhet.

Centerpartiet har i en omfattande partimotion pekat på
en rad förebyggande insatser inte minst för ungdomar.
Likaså har i en kommittémotion om alkoholpolitiken
framhållits betydelsen av offensiva insatser på området. Vi
vill i det här sammanhanget särskilt betona vikten av
insatser riktade till skolungdom och tonårsföräldrar.
Kampanjer mot drogmissbruk, bättre droginformation i
skolor och på arbetsplatser, åtgärder mot langning och
hembränning, en ökad satsning på drogfria ungdomsmiljöer
och en satsning på förebyggande arbete inom bl a
primärvården är exempel på åtgärder som vi finner
nödvändiga att vidta.

Vi efterlyser liksom tidigare ett större intresse för detta
arbete från regeringens sida. Vi avser att återkomma med
ytterligare krav i samband med regeringens aviserade
alkoholpolitiska proposition våren 1991.

Vad här anförts om åtgärder för en aktiv alkoholpolitik
bör ges regeringen till känna.

Tidig reaktion på ungdomsbrottslighet

Samhällets reaktioner på ungdomsbrott måste präglas av
tydlighet och konsekvens. Ett tidig reaktion från samhällets
sida markerar ett klart avståndstagande från den brottsliga
handlingen. Från brottsförebyggande synpunkt är det
viktigt att påföljden kommer i nära anslutning till brottet.
Det nuvarande lagföringssystemets brister tar sig bl a
uttryck i form av långa handläggningstider. Enligt vår
mening krävs en snabb och effektiv lagföring för att möta
ungdomsbrottsligheten. Vi vill därför här återkomma till
vårt tidigare förslag om inrättande av jourdomstolar.

Polisens möjligheter att organisera sitt arbete är också
av betydelse för att komma till rätta med ungdomsbrottslig
heten. Inom de större polisdistrikten har arbetet
organiserats så att en särskild rotel arbetar med
ungdomsbrott. Även om de mindre polisdistrikten inte har
personella resurser att arbeta på det sätt bör det finnas
särskilt ansvarig polispersonal som arbetar med
ungdomsbrott.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett ändrat huvudmannaskap för
de särskilda ungdomshemmen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statsbidragens konstruktion,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om behovet av
personalutveckling och utbildning till familjehemsföräldrar
och personal på elevhem, bl.a. mot bakgrund av de behov
som redovisats i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade insatser för
flickor i riskzonen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en effektivare utslussning av
unga kriminella och missbrukare,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för en aktiv drogpolitik.

Stockholm den 11 mars 1991

Rosa Östh (c)

Karin Israelsson (c)

Ulla Tillander (c)

Göran Engström (c)

Roland Larsson (c)

Marianne Jönsson (c)

Kersti Johansson (c)