med anledning av prop. 1989/90:129 Ett utvidgat knivförbud m.m.

Motion 1989/90:Ju36 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ju36

av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

med anledning av prop. 1989/90:129
Ett utvidgat knivförbud m.m.

Sammanfattning

I propositionen föreslås att det skall bli förbjudet att på allmän plats inneha
knivar och andra farliga föremål. Det föreslås vidare vissa lagändringar gällande
bl.a. innehav av stiletter m.m.

Mot bakgrund av den ökande våldsbrottsligheten finner vi det motiverat
med en viss skärpning av den så kallade knivlagen. Enligt vår mening bör
lagändringar syfta till att straffbelägga knivinnehav i just sådana situationer
där risken för våldsbrott är störst. Vi vill vidare gå längre än regeringen då
det gäller inskränkningar i möjligheten att inneha och överlåta stiletter och
gatustridsvapen.

Vi kan inte acceptera propositionens förslag. Det skulle kunna innebära
att även skötsamma medborgare kan komma att kroppsvisiteras på gator och
torg och bli straffade om de exempelvis har en mejsel i en väska. Detta måste
av laglydiga människor komma att upplevas som en grov kränkning. Förslaget
är i den delen därför missriktat, eftersom personer som inte haft någon
som helst avsikt att begå våldsbrott likväl kan komma att drabbas.

Förslaget har dömts ut av ett enigt lagråd. Enligt vår mening rimmar förslaget
vidare illa med grundlagen.

Förslaget får ses som ett försök från regeringens sida att ge intryck av
handlingskraft då dess kriminalpolitik har kollapsat.

Alltför vidsträckt knivförbud

Enligt propositionen skall således förbud införas mot att på allmän plats inneha
knivar och andra farliga föremål. Från detta principiella förbud görs
vissa undantag.

Ett flertal remissinstanser har riktat kritik mot förslaget. Sveriges advokatsamfund
har avstyrkt det. Överåklagaren i Stockholm anser att frågan
inte har genomarbetats tillräckligt för att lagstiftning nu skall kunna genomföras.
Hovrätten för nedre Norrland ifrågasätter det lämpliga i att redan nu
vidta omfattande ändringar i knivlagen. Lagrådet har riktat skarp kritik mot
förslaget. Lagrådet anför bl.a. följande:

Ett totalförbud mot innehav på allmän plats av knivar och alla andra föremål
som skulle kunna användas för att skada annan till liv och hälsa måste ound

vikligen komma att ingripa i det dagliga livet på ett sätt som inte kan accepte- Mot. 1989/90

ras från vare sig enskild eller allmän synpunkt. Det är tillräckligt att hänvisa ju36

till att, såsom också påpekas i remissen, sådana verktyg som mejslar och
stämjärn hör till de föremål som omfattas.

Lagrådet framhåller också att gränsdragnignen för kriminalisering ytterst
kommer att bero av en subjektiv tolkning av begreppet ”befogat” innehav i
föreslagen lagtext. Enligt lagrådet blir olägenheterna med en så oklar gräns
för straffbarhet allvarligare när förbudet nu skall få en avsevärt mycket
större omfattning än tidigare.

Vi menar att regeringens förslag om utvidgat knivförbud är onödigt omfattande.
Det kommer i stor utsträckning att vara helt utan betydelse för att
förebygga våldsbrott.

I samband med att den så kallade knivlagen föreslogs redovisades i propositionen
(1987/88:98) vissa uppgifter som härrörde från 1987 års vapenutredning.
Bl.a. följande aspekter berördes: Våldsbrottsligheten är i hög grad
koncentrerad till vissa platser, tider och omständigheter. Den är vanligare i
storstadsregionerna än i landet i övrigt och förekommer oftare i stad än på
landsbygd. I städerna är utomhusvåldet mycket starkt koncentrerat till stadskärnorna,
till kvällstid och nätter och i synnerhet till helgkvällar och helgnätter.
En stor del av våldshändelserna utomhus inträffar i samband med nöjesaktiviteter.

Våldet, och då särskilt utomhusvåldet, är starkt koncentrerat till en
mindre del av befolkningen. Det rör sig om personer som ofta har en omfattande
kriminell belastning, av vilken merparten består av annan brottslighet
än våldsbrott.

Enligt 1987 års vapenutredning kunde man uppskatta de våldsbrott som
begicks med stick- eller skärvapen 1986 till 3 500-4 000 fall. Man bör dock
notera att den större delen av de brott där vapen användes emellertid inte
utspelade sig på allmän utan på annan plats. De fall där vapen hade utnyttjats
och som hänförde sig till allmän plats uppskattade utredningen till 1 6002
000 för hela landet 1986. De fall som avsåg stick- eller skärvapen uppskattades
till 1 100-1 300.

Att det är en liten, speciell kategori brottsbelastade människor som i stor
utsträckning står bakom våldsbrotten har visats även i andra undersökningar.

Det är mot denna bakgrund regeringens förslag skall bedömas. Den som
kommer att bryta mot knivförbudet kan enligt knivlagen komma att dömas
till fängelse. Förbudet riktar sig - med vissa undantag - mot alla människor
som vistas på allmän plats. Enligt rättegångsbalken 28 kap. 11 § får kroppsvisitation
företagas om det ”förekommer anledning, att brott förövats, varå
fängelse kan följa”.

Begreppet allmän plats är mycket omfattande. Det täcker bl.a. vägar,
gator, torg, parker, flygplatser, andra trafikområden, väntsalar, spårvägsoch
busstationer, restauranger, hotell, affärer, teatrar, biografer, idrottsområden,
bad- och campingplatser, kyrkogårdar, utrymmen i tåg, bussar och
andra kommunikationsmedel.

Innebörden i lagförslaget är således att teoretiskt sett varje person som vistas
på någon sådan plats kan bli utsatt för att få sina kläder eller väskor ge- 11

nomsökta. Den sorn har en kniv eller en skruvmejsel med sig har enligt hu- Mot. 1989/90
vudregeln begått ett brott och kan därför bli straffad. Ju36

Enligt regeringsformen 2 kap. 6 § är varje medborgare skyddad mot bl.a.
kroppsvisitation. Denna rättighet kan inskränkas genom lag. Enligt 2 kap.12
§ andra stycket regeringsformen gäller emellertid att en begränsning av sådan
rättighet endast får ske under vissa förutsättningar. Bl.a. föreskrivs att
begränsningen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till
det ändamål som har föranlett den.

Enligt vår mening är det mycket tveksamt om regeringens förslag uppfyller
grundlagens krav. Ändamålet med utvidgningen av knivförbudet till allmän
plats är att ”minska antalet sådana våldsbrott där stick- och skärvapen
kommer till användning” (propositionen sid. 9).

Såsom ovan anförs är våldsbrotten starkt koncentrerade till vissa grupper
av personer, platser och tidpunkter. Att då införa ett generellt förbud för
hela landet, för alla människor och vid alla tidpunkter är enligt vår mening
att gå för långt. En sådan reglering rimmar illa med grundlagens krav.

Det finns i detta sammanhang anledning att citera vad dåvarande justitieministern
anförde i propositionen (sid. 7) i samband med att knivlagen föreslogs
under våren 1988:

För egen del delar jag utredningens uppfattning att det är förenat med betydande
svårigheter att på ett lämpligt sätt avgränsa räckvidden av ett mera
generellt knivförbud. Knivar är i många sammanhang nödvändiga arbetsredskap
som måste kunna innehas även på allmänna platser och som rimligtvis
också måste kunna medföras till och från olika fritidsaktiviteter där användande
av kniv är naturligt och invändningsfritt från allmän synpunkt. Som
utredningen har funnit är det också tveksamt om det finns något verkligt behov
av ett knivförbud på allmän plats på alla orter.

Förslaget får ses som ett försök från regeringens sida att ge intryck av handlingskraft
då dess kriminalpolitik har kollapsat. Med denna typ av skenåtgärd
vill den om möjligt dölja de stora bristerna i den politik den fört på detta
område. Polisresurserna är otillräckliga. Många personer kan begå brott
utan att straffas. Unga lagöverträdare möter en slapp - eller ingen - reaktion.
Vanebrottslingar får ”mängdrabatt”. De som ådöms fängelsestraff
släpps ut efter halva tiden. Intagna får permission eller rymmer från fängelserna.
Flumprat prioriteras framför krafttag mot narkotikamissbruket.

Om moderata förslag på det kriminalpolitika området genomförts tidigare
skulle brottsligheten vara väsentligt mindre utbredd än för närvarande. Moderata
förslag riktar sig mot brottslingar, inte mot skötsamma medborgare.

Om man önskar en ändring i knivlagen i syfte att förebygga våldsbrott bör
det enligt vår mening ske på sådant sätt att möjligheterna att ingripa vidgas
i de sammanhang då risken för sådana brott är störst. Av den nu aktuella
propositionen framgår att det från polishåll har påpekats att den mest överhängande
risken för våld med kniv inte finns på den plats eller i den lokal
där en allmän sammankomst eller offentlig tillställning äger rum och där
knivförbud enligt nuvarande regler gäller. Risken är i stället störst bland personer
som har samlats utanför denna plats eller lokal. Att införa ett generellt
knivförbud på allmän plats är därför att, med grundlagens ord, ”gå utöver
vad som är nödvändigt”. 12

Vi föreslår mot denna bakgrund att den nuvarande knivlagens 1 §, första Mot. 1989/90

stycket, kompletteras på så sätt att förbud att bära kniv även skall gälla ex- Ju36

empelvis ”i samband med” eller ”i anslutning till” offentlig tillställning eller
allmän sammankomst. En sådan lagändring skulle öppna möjlighet för att
beslagta knivar från exempelvis personer som köar utanför ett dansställe eller
i övrigt - exempelvis efter att ha avvisats - uppehåller sig i närheten. Det
är varken möjligt eller lämpligt att ange någon exakt gräns för denna vidgning
av knivförbudet. En närmare avgränsning får bestämmas i rättspraxis.

Det viktiga är att utrymmet för att ingripa med stöd av knivlagen i förebyggande
syfte ökas. En sådan lagändring skulle komplettera de snävare och
mer preciserade möjligheter polisen redan har att ingripa med stöd av polislagen
och 36 kap. 3 § brottsbalken.

Enligt propositionen skall vidare förbud att inneha kniv m.m. gälla inom
skolområde. Det torde normalt saknas anledning för elever att bära kniv
m.m. i samband med undervisning. Vi godtar propositionens förslag, varför
1 §, första stycket i nuvarande knivlag även bör uppta förbud att inneha kniv
på skolområde. Vid godtar vidare propositionens förslag till undantag, 1 §
andra stycket knivlagen.

Inför totalförbud för stiletter och s.k. gatustridsvapen

I propositionen behålls det nuvarande förbudet att överlåta en springstilett
eller springkniv till den som är under 21 år. Motsvarande förbud införs beträffande
gatustridsvapen. Beträffande den sistnämnda typen av vapen införs
också ett förbud mot att saluhålla sådana vapen.

Enligt vår mening är propositionen i dessa delar inte tillräckligt långtgående.
Det är fråga om föremål som typiskt sett är avsedda för våldsanvändning
och inte har något annat naturligt legitimt användningsområde.

Det saknas anledning att ha restriktioner beträffande innehav och överlåtelse
endast beträffande personer under 21 år. Vi menar därför att någon
åldersgräns inte skall gälla enligt 1 §, tredje stycket och 2 § i den föreslagna
knivlagen. Det bör införas totalförbud vad gäller innehav och överlåtelse av
denna typ av vapen. Det anförda medför att vi är positiva till det införselförbud
som diskuteras i propositionen. Då lagstiftning sker i dessa delar bör
dock en möjlighet att göra undantag för exempelvis enstaka överlåtelser av
samlarobjekt beaktas.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen - med avslag på propositionens förslag i denna del beslutar
att utforma 1 § första stycket knivlagen i enlighet med vad i
motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar att någon åldersbegränsning avseende förbud
att inneha och överlåta springstiletter m.m. och s.k. gatustrids

13

vapen inte skall föreskrivas i knivlagen, i enlighet med vad i motionen Mot. 1989/90
anförts. Ju36

Stockholm den 17 april 1990

Rolf Dahlberg (m)

Jerry Mar tinger (m)

Göthe Knutson (m)

Birgit Henriksson (m)

Göran Ericsson (m)

Inger Koch (m)

Carl G Nilsson (m)

Allan Ekström (m)

Ewy Möller (m)

Charlotte Cederschiöld (m)
Filip Fridolfsson (m)

Eva Björne (m)

14