med anledning av förs. 2001/02:RR13 Riksdagens revisorers förslag angående Efterkontroll av förtidspensioner

Motion 2001/02:Sf20 av Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att analysera och beräkna försäkringskassornas administrativa merarbete.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkretisering av åtgärder när det gäller de svårigheter som kan uppstå för förtidspensionärer vid återgång till arbete.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om centralisering av arbetet med efterkontroll.

Förslagets innehåll

Riksdagens revisorer föreslår att regeringen vidtar åtgärder för att förbättra efterkontrollen av förtidspensioner. Regeringen bör enligt revisorerna bland annat ge Riksförsäkringsverket i uppdrag att utarbeta riktlinjer för efterkontroll. Regeringen bör vidare uppdra åt Riksförsäkringsverket att föreslå förändringar av reglerna när det gäller förtidspensionärernas möjlighet att uppbära inkomst av arbete. Regeringen bör även ta initiativ för att göra det möjligt för Riksskatteverket att lämna uppgifter om deklarerade inkomster till Riksförsäkringsverket. I samband med att riktlinjer för efterkontroll tas fram menar revisorerna att Riksförsäkringsverket även bör rekommendera försäkringskassorna att centralisera arbetet med efterkontroller till särskilt utsedda handläggare samt lämna rekommendationer om hur informationen till den som beviljas förtidspension ska förbättras.

Kristdemokraterna delar i stort revisorernas syn att det behövs efterkontroll av förtidspensioner. Däremot finns det vissa inslag i revisorernas förslag som vi menar borde lösas på annat sätt än vad revisorerna föreslår.

Försäkringskassorna behöver resurser för merarbete

Flera remissinstanser har påpekat att revisorernas förslag kommer att innebära ett ökat administrativt arbete för försäkringskassorna. Försäkringskasseförbundet och flera försäkringskassor anser därför att förslaget måste följas av att staten anslår resurser i proportion till det merarbete som uppstår.

Revisorerna bemöter denna remisskritik med att det i revisorernas granskning framkommit att de försäkringskassor som kunnat beräkna de besparingar i socialförsäkringsutgifter som uppkommit till följd av efterkontroller i allmänhet ansåg att efterkontrollerna lönat sig.

Läser man revisorernas rapport (Rapport 2001/02:1), som ligger till grund för förslagen, blir det tydligt att den lönsamhet revisorerna menar sig finna svårligen kan finnas i rapportens granskning (sid. 44–45, 62–63). Bland annat kan man läsa att ”de fåtal kontroller som gjorts av deklarerade inkomster i förhållande till förtidspension har dock givit ett marginellt utbyte” och vidare: ”Utifrån försäkringskassornas redovisningar är det således svårt att bilda sig en uppfattning om hur stora besparingar som kan göras till följd av efterkontroller”. I rapporten dras också slutsatsen att de försäkringskassor som redovisar ett positivt resultat av sina efterkontroller ofta har gjort denna bedömning i samband med att efterkontrollen nyligen avslutats. Uppföljande intervjuer som revisorerna gjort visar att resultaten på längre sikt vanligen inte är kända. En försäkringskassa antyder att det positiva resultatet håller på längre sikt, medan en annan kassa antyder motsatsen.

Oavsett hur det faktiskt förhåller sig i detta avseende ter sig revisorernas lönsamhetsresonemang märkligt utifrån försäkringskassornas behov av resurser för att klara merarbetet till följd av ett ökat antal efterkontroller. Den vinst som antas uppstå sker i sjukförsäkringssystemet i stort, dvs. det är statskassan som gynnas, inte försäkringskassans administration. Efterkontrollen frigör således inga resurser för försäkringskassans administration. Revisorernas resonemang skulle vara giltigt om de insparade resurserna tillfallit kassornas administration, men så fungerar inte försäkringen.

Kristdemokraterna anser därmed att revisorernas förslag angående efterkontroll av förtidspensioner rimligen bör åtföljas av de resurser till försäkringskassan som krävs för det administrativa merarbete som kommer att uppstå.

Regeringen bör analysera och beräkna det administrativa merarbetet. Det är ett rimligt krav att tillräckliga resurser till försäkringskassorna säkerställs så att detta inte ytterligare tränger undan nödvändig snabb handläggning av rehabiliteringsärenden.

Svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet

Kristdemokraterna anser att revisorerna allt för lättvindigt bemöter remisskritiken angående svårigheterna för förtidspensionerade att komma tillbaka till arbetslivet. Vissa remissinstanser menar att efterkontroller innebär ett problem eftersom förtidspensionärer, om de ska tillbaka i arbete, inte har rätt till arbetslöshetsförsäkring då de från början saknar anställning. Att förlora förtidspensionen innebär därför att man måste etablera sig på nytt på arbetsmarknaden utan att ha några av de rättigheter som för andra tas för givna, exempelvis a-kassa.

Revisorerna bemöter detta med att de ”delar denna syn”. Kristdemokraterna anser att det är otillräckligt. Det bör konkretiseras hur förtidspensionärer som ska tillbaka till arbete ska tillförsäkras en smidig övergång. Systemet med vilande förtidspension löser problemet för dem som kan påbörja en anställning. De kvalificerar sig för arbetslöshetskassa. För dem som ställer sig till arbetsmarknadens förfogande men inte omedelbart kommer in på arbetsmarknaden måste andra lösningar tas fram.

Centralisering av handläggningen av efterkontroller

Revisorerna anser att det finns uppenbara fördelar med att centralisera arbetet med efterkontroller. Möjligheter till kompetensuppbyggnad, oberoende och nätverk med andra myndigheter är viktiga för en verkningsfull efterkontroll, enligt revisorerna. Revisorerna föreslår mot bakgrund av detta att Riksförsäkringsverket i sina riktlinjer om efterkontroll rekommenderar en centralisering av arbetet med efterkontroller.

Revisorerna har vissa poänger med idén om centralisering, men de behandlar frågan relativt ytligt.

Kristdemokraterna menar att man bör skilja mellan den kontroll som är avsedd att upptäcka fusk från den kontroll som syftar till att utreda den försäkrades möjligheter att återkomma till arbetsmarknaden. När det gäller den förstnämnda bör den centraliseras. Förutom de effektivitetsskäl revisorerna anger har en centralisering av kontrollen som syftar till att upptäcka fusk den fördelen att den lokale handläggaren inte behöver ifrågasätta den försäkrade. Handläggare och försäkrad har en av relation som ofta är sådan till sin karaktär att handläggaren skulle känna olust inför att behöva ifrågasätta den försäkrades hederlighet. Genom att lyfta upp kontrollen som syftar till att upptäcka fusk till central nivå löser man detta problem. Några skäl i övrigt som talar för att denna del av efterkontrollen borde ligga på lokal nivå är svåra att finna.

När det däremot gäller den efterkontroll som syftar till att utreda den försäkrades möjligheter att återkomma till arbetsmarknaden förhåller det sig annorlunda. Här finns det stor anledning att behålla handläggningen på lokal nivå. Den handläggare som utrett det aktuella ärendet är sannolikt också den som är bäst lämpad att handlägga efterkontrollen. Handläggaren har den mest ingående kunskapen om den försäkrades situation och eventuella förutsättningar för rehabilitering.

Den efterkontroll som syftar till att upptäcka fusk kan således med fördel centraliseras. Efterkontrollen som syftar till att utreda möjligheter för att kunna återgå i arbete bör ligga kvar hos den lokale handläggaren.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 30 januari 2002
Désirée Pethrus Engström (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)	Fanny Rizell (kd)
Magda Ayoub (kd)	Inger Davidson (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Lars Gustafsson (kd)
Sven Brus (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)	Dan Kihlström (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)	Yvonne Andersson (kd)
Erling Wälivaara (kd)	Ulla-Britt Hagström (kd)
Maria Larsson (kd)	Ingvar Svensson (kd)