Den högre utbildningen och forskningen

Motion 1992/93:Ub687 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)

I budgetpropositionen berör regeringen bara högst
kortfattat området högre utbildning och forskning. Skälet
till detta är att regeringen aviserar att separata
propositioner om högskolans utbildningsuppdrag för tre år
respektive forskningspolitiken också för tre år skall
överlämnas till riksdagen i slutet av februari 1993. Vi har
inget att invända mot detta. Riksdagen har tidigare uttalat
att den önskar behandla hela högskoleområdet i ett
sammanhang och för tre år.

För oss socialdemokrater intar emellertid
utbildningspolitiken en så central position när det gäller att
ta tillvara mänskliga resurser och bekämpa arbetslöshet,
liksom när det gäller att rusta vårt land ekonomiskt och
näringspolitiskt för framtiden, att vi väljer att redan nu
presentera en rad förslag till satsningar på utbildning och
forskning.

Om än alltså kortfattat tar regeringen upp vissa
principiella frågor rörande högskolan i
budgetpropositionen. Därvid markerar man också vissa
inriktningar för framtiden. Detta, tillsammans med en del
iakttagelser i övrigt vi gjort, föranleder också oss att redan
nu beröra ett antal frågor. Dessa och andra områden
kommer vi att återkomma mera utförligt till i samband med
de tidigare omnämnda särskilda propositionerna.

Högskolans dimensionering måste öka ytterligare

Högskolan är nu inne i en period av kraftig utbyggnad.
Expansionen inleddes efter beslut i riksdagen våren 1991.
Då hade den statliga högskolan ca 140 000 årsstudieplatser.
Innevarande budgetår antalet ökat till ca 160 000
årsstudieplatser. Till detta kommer den kommunala
högskolan med ca 20 000 årsstudieplatser.

Genom redan fattade beslut kommer den statliga
högskolan att öka med ca 10 000 till ca 170 000
årsstudieplatser budgetåret 1993/94, budgetåret 1995/96 och
1996/97 till nära 180 000.

Högskolan genomgår också stora förändringar. Fr.o.m.
1 juli 1993 försvinner linjesystemet och ersätts av ett system
med examensordning. Statsmakterna kommer att lägga ut
utbildningsuppdrag på de olika högskoleenheterna. Även
högskolans utbildning kommer i likhet med vad som redan
gäller för forskningen fr.o.m. 1993/94 beslutas av riksdagen
för en treårsperiod.

Vi socialdemokrater anser att den svenska högskolan
bör expandera ytterligare utöver vad som redan beslutats.
Vi bedömer att det är realistiskt och nödvändigt att öka
planeringsramen för högskolan redan från hösten 1993 med
ytterligare 10 000 årsstudieplatser. Vi anvisar för detta 350
miljoner kronor.

Dessa tillkommande utbildningsplatser skall följas upp
under tre år. Detta innebär att den statliga högskolan läsåret
1995/96 kommer att ha nära 210 000 årsstudieplatser dvs. ca
50 000 fler än innevarande läsår.

En ökning av planeringsramen för högskolan fr.o.m.
höstterminen 1993 med totalt ca 20 000 årsstudieplatser
innebär en ökning med ca 12 % jämfört med nuvarande
situation. Vi förutser självfallet att detta kommer att
innebära en stor anspänning för högskolans organisation,
dess lärare och studenter, men att det skall vara möjligt.

Det finns i dag många goda motiv för att ytterligare
påskynda den utbyggnad av högskolan som nu äger rum. De
långa köerna till högskolan visar tydligt ett ökande intresse
bland medborgarna för att ytterligare fördjupa sitt
kunnande. En starkt bidragande orsak till detta är
naturligtvis situationen på arbetsmarknaden. Kraven inom
de flesta sektorer av arbetslivet ökar genom att vårt
samhälle ekonomiskt och i andra avseenden i ökande tempo
integreras med vår omvärld.

Många unga som i dag kommer in i arbetslivet har en
modernare utbildning än de redan yrkesverksamma. Det
ökar intresset för och behovet av komplettering av gediget
yrkeskunnande med kunskaper erhållna genom fort- och
vidareutbildning. För en ökande andel av arbetskraften
ligger den utbildning som här krävs på högskolenivå.
Högskolan måste i betydligt större omfattning än i dag spela
en roll i denna fort- och vidareutbildning av de
yrkesverksamma. Det ökar också kraven på högskolorna
att till form, innehåll och lokalisering av utbildning
tillmötesgå arbetslivets önskemål. I detta sammanhang är
det angeläget att ta tillvara såväl de statliga högskolornas
resurser för fortbildning som de landstingskommunala
vårdhögskolornas.

Vi vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av
utbildning på distans. Detta är en viktig utbildningsform
såväl i högskolan som i övriga delar av utbildningsväsendet.
Vi föreslår därför i vår motion Utbildning för förnyelse och
tillväxt att 10 miljoner kronor anslås för att utveckla
distansutbildningen i dess olika former.

I avvaktan på att regeringen redovisar de
utbildningsuppdrag som utbildningsdepartementet och
respektive högskola förhandlat sig fram till är det inte
lämpligt eller möjligt att fördela de tillkommande
utbildningsplatser vi föreslår. Vi vill dock redan nu
framhålla behovet av ökad omfattning av utbildningarna
inom den tekniska och naturvetenskapliga sektorn.

Ökad ingenjörsutbildning

Vi bedömer att det är av största vikt att öka
examinationen av civilingenjörer. Tillgång på kvalificerade
tekniker är av strategisk betydelse för den industriella
utvecklingen. Det kan ske genom att andelen som fullföljer
påbörjad utbildning ökar. I dag avbryter drygt 30 % sina
studier i förtid. Den snabbaste ökningen kan åstadkommas
genom att mer stöd sätts in för att hjälpa de studerande att
fullfölja studierna. Detta måste ske. De berörda
högskolorna bör av regeringen uppmanas att i sin
verksamhet högt prioritera sådant stöd. Riksdagen bör som
sin mening ge regeringen detta till känna.

Vi anser även att antalet nybörjarplatser inom
civilingenjörsutbildningarna bör ökas. För att klara det
framtida behovet, inte minst för de mindre och medelstora
företagen, bedömer vi att antalet nybörjarplatser behöver
öka med minst ett par tusen. Detta är inte möjligt att
åstadkomma på kort sikt, främst av rekryteringsskäl. Redan
höstterminen 1993/94 bör dock 600 nybörjarplatser kunna
inrättas. Ökningstakten måste sedan vara beroende av att
rekryteringen till utbildningen löses.

Vid vissa av de sju utbildningsorterna för
civilingenjörsutbildning kan en ökning ske, inte minst vid
högskolan i Luleå. Vidare bör det vara möjligt att utveckla
den modell som innebär att delar av utbildningen
lokaliseras till vissa mindre och medelstora högskolor som
har särskilda förutsättningar för denna. Detta sker i dag t ex
vid högskolorna i Eskilstuna/Västerås,
Sundsvall/Härnösand, Falun/Borlänge, Örebro och
Gävle/Sandviken.

För att klara expansionen av utbildningen vill vi
dessutom aktualisera behovet av att etablera en ny teknisk
högskola på en ort som redan har god
utbildningskompetens inom detta område. En ny teknisk
högskola skall bidra till att skapa god tillgång på
kvalificerade tekniker i hela landet. Vi förordar därför att
förutsättningar för detta omedelbart utreds.

För att den här föreslagna kraftiga utbyggnaden av
civilingenjörsutbildningarna skall kunna ske krävs att
rekryteringsunderlaget stärks och breddas. En nysatsning
som leder till allvarliga svårigheter för rekryteringen till
redan etablerade utbildningar måste självfallet undvikas.

Det är vidare angeläget att öka utbildningen av
högskoleingenjörer. Denna tvååriga utbildning, som
tillkom efter starka önskemål från näringslivet, har blivit
mycket uppskattad. Men redan i dag föreligger starka
önskemål att i ännu högre grad kunna tillmötesgå kraven
från många studerande och högskolor om ett tredje
kompletterande år till denna utbildning. I dag finns på dessa
utbildningar ca 5 300 nybörjarplatser. Vi anser att resurser
motsvarande 900 årsstudieplatser bör anslås för detta.

Rekryteringen till de naturvetenskapliga och tekniska
utbildningarna måste förbättras. Att öka andelen
studerande med dessa inriktningar är en angelägen uppgift
i detta sammanhang. Våren 1993 lämnar endast ca 16 000
studerande fullgjord treårig naturvetenskaplig eller teknisk
linje i gymnasieskolan.

För att klara rekryteringen bl.a. till dessa sektorer på
högskolan måste förutom gymnasieskolan den kommunala
vuxenutbildningen ges möjlighet att utöka utbildningarna
inom dessa områden.

En kraftig utökning av utbildningar inom teknik och
naturvetenskap kräver dessutom att högskolorna i högre
grad än vad som nu gäller anpassar sitt utbud av
utbildningar till de behov och önskemål som finns hos de
presumtiva studerandena. Det är vid utvecklingen av
utbildningarna helt nödvändigt att ha en nära kontakt med
näringslivet i berörda regioner samt med företrädare för
kommuner och för arbetsmarknadens parter.

Utbildningar som gör det möjligt för högskoleingenjörer
att bygga på sina kunskaper till en civilingenjörsexamen
måste utvecklas och spridas. De skall alltså kunna få
tillgodoräkna sig den utbildning de redan har i de fortsatta
studierna. En del av de nytillkommande resurserna bör
användas för detta ändamål.

För att kunna expandera högskoleutbildningarna inom
teknik och naturvetenskap kommer det även att bli
nödvändigt att öka omfattningen av det s.k. tekniska
basåret. Genom detta ges studerande möjlighet att inom
högskolan komplettera gymnasieutbildningar från andra
linjer än T och N inom matematik, fysik, kemi och olika
tekniska ämnen. De erfarenheter som finns av dessa
utbildningar är goda.

Yrkesteknisk högskoleutbildning måste utökas

Genom den yrkestekniska högskoleutbildningen (YTH)
ges en god möjlighet för yrkesverksamma, inom främst
industrin, men även inom handel och servicenäringar, att
skaffa sig en kvalificerad yrkesutbildning på högre nivå. Vi
har tidigare i motion krävt att regeringen skall utarbeta en
plan för utbyggnad av YTH. Detta yrkande avslogs av den
borgerliga majoriteten med motiveringen att ''Utskottet
utgår från att regeringen prövar frågan om YTH-
utbildningens dimensionering och lokalisering inför nästa
treårsperiod''. Vid de utökningar som därefter har skett av
antalet högskoleplatser har YTH-utbildningen inte utökats.

Starka skäl talar för att vidga de nuvarande målen för
YTH till att tillgodose industrins, handelns och
servicenäringarnas behov av arbetskraft för kvalificerade
funktioner. Det bör samtidigt övervägas om yrkeshögskola
skulle vara ett mer relevant begrepp för denna utbildning.
För att klargöra YTH:s utvecklingsmöjligheter och behovet
av sådan utbildning förordar vi att en utredning ges i
uppdrag att närmare bedöma detta. Riksdagen bör ge
regeringen till känna vad som här anförts om behovet av en
utredning om YTH:s utvecklingsmöjligheter.

Vi beräknar att en utbyggnad av YTH med 200
årsstudieplatser budgetåret 1993/94 skulle motsvara
behovet på arbetsmarknaden. Vi bedömer att omfattningen
av YTH-utbildningarna som nu uppgår till ca 1 100
årsstudieplatser efter några år bör ha fördubblats.

Vi anser att en utökad dimensionering av en sådan
vidgad YTH bör ingå i de 10 000 ytterligare platser vi
föreslår för högskolan för nästa budgetår. Dessa yrkanden
om utökad dimensionering görs även i en socialdemokratisk
partimotion.

Studiestöd

Vår bedömning av behovet av studiestödet för
ovanstående utbildningssatsning finns beskrivet och
beräknat i särskild utskottsgruppmotion.

Högskolelokaler

Om högskolan skall kunna växa i den omfattning som
här föreslås är det angeläget att även ställa resurser till
förfogande för nybyggnation och underhåll av byggnader
och lokaler. Av arbetsmarknadsskäl och kostnadsskäl är det
viktigt att snarast kunna påbörja byggprojekt inom
högskolan.

I de aviserade propositionerna om Grundläggande
högskoleutbildning och Treårig budgetfinansiering för
forskning och forskarutbildning måste lokalfrågorna ägnas
stor uppmärksamhet. Genom att regeringen i dessa
propositioner kommer att övergå till ett nytt anslagssystem
är det nu inte lämpligt att anvisa medel till nuvarande
anslagspost. Vi avser att återkomma till anslagsfrågan i vår
motion i anslutning till kommande propositioner. Vi vill
dock nu i denna motion anvisa 300 miljoner kronor mer än
för innevarande år för byggnation och underhåll inom
högskolan för budgetåret 1993/94.

Det finns i dag ett stort antal viktiga byggprojekt inom
högskolans område som kan igångsättas relativt snabbt. Vi
anger här ett antal av dessa som exempel utan att prioritera
mellan dem. Upprustning av Kemicentrum och ombyggnad
för arkeologiska institutionen vid Lunds universitet,
nybyggnation och renoveringar vid Karoliska Institutet och
Fysikcentrum för universitetet och KTH i Stockholm,
Centrum för experimentell biologi och Matematiskt
centrum vid universitetet och Chalmers i Göteborg,
Kemiskt-biologiskt centrum vid universitetet i Umeå,
lokaler för ingenjörsutbildningarna vid högskolan
Sundsvall/Härnösand, ombyggnad av I 14:s lokaler för
högskolan i Gävle/Sandviken, nybyggnation av
ekonomicentrum vid universitetet i Linköping,
ombyggnation av lokaler vid högskolan i Luleå,
Materialcentrum vid universitetet i Uppsala,
laborationsbyggnad för ingenjörsutbildningarna vid
högskolan i Örebro, utbildningslokaler vid högskolan i
Skövde, nybyggnation för forskning och utbildning vid
högskolan i Karlstad, biblioteket vid högskolan i Östersund
samt lokaler för högskoleutbildningarna på Gotland.

Utbildning för förnyelse och tillväxt

I vår partimotion Utbildning för förnyelse och tillväxt
har vi tagit upp alla de yrkanden till riksdagen som följer
som konsekvens av våra hittills i denna motion framförda
krav. Vi väljer dock att även i denna motion framföra det
övergripande kravet att riksdagen skall anvisa 350 miljoner
kronor för ytterligare 10 000 årsstudieplatser på högskolan.

Medellånga vårdutbildningar m.m.

De medellånga vårdutbildningarna och angränsande
utbildningar har oftast landstingen som huvudman. En
utredning i huvudmannaskapsfrågan pågår f.n. Vi avstår
därför nu från att lägga några synpunkter på just detta.

Till de medellånga vårdutbildningarna räknar vi bl.a.
hälso- och sjukvårdslinjen,
laboratorieassistentutbildningen, sjukgymnast- och
arbetsterapeututbildningen liksom den sociala
omsorgslinjen men också t.ex.
hörselvårdsassistentutbildningen. Alla dessa utbildningar
har det gemensamt att de i huvudsak lockar kvinnliga
studerande. De har också det gemensamt att
förutsättningarna för utbildningarna och senare
yrkesutövning är stadd i kraftig förändring.

En allt mer internationell arbetsmarknad och närmandet
till EG påverkar utbildningarna. Förändringar i högskolans
utbildningssystem liksom förändringar i
arbetsorganisationen hos de oftast offentliga arbetsgivarna
får konsekvenser för dessa utbildningar. En del utbildningar
leder fram till en tydlig yrkesidentitet medan andra, som
t.ex. den sociala omsorgslinjen, kan sägas vara något
bredare. Forskning och nya rön påverkar det kunskapsstoff
som behöver ingå i utbildningarna och ibland även
utbildningarnas längd.

År 1990 begärde riksdagen av regeringen en översyn av
de medellånga vårdutbildningarna. De enda resultat av
denna översyn riksdagen hittills sett har gällt hälso- och
sjukvårdslinjen och sjukgymnastutbildningen. När det
gäller översynen av laboratorieassistentutbildningen hörs
enbart oroande signaler.

Vi anser att de medellånga vårdutbildningarna, som
alltså vetter mot en av tradition starkt kvinnodominerad
arbetsmarknad, förtjänar ordentlig uppmärksamhet. De
behöver utvecklas och ibland vidgas med tanke på alla de
nya kraven och förutsättningarna. När nu linjesystemet i
högskolan avvecklas blir detta än mer tydligt.

Forskningen inom de områden utbildningarna täcker är
svagt utbyggd. Detta är till skada både för verksamheten
som sådan och för de studerande. Det ges få tillfällen till
sådan ämnesfördjupning som tillåter forskarutbildning.
Dessutom saknas i stor utsträckning egna
forskningsdiscipliner.

Den osäkra framtiden för flera av de berörda
utbildningarna liksom den bristande forskningsbasen
måste, enligt vår mening, uppmärksammas och åtgärdas.

Riksdagen bör därför ge regeringen till känna vad som
här anförts om de medellånga vårdutbildningarna.

Mindre och medelstora högskolor

De mindre och medelstora högskolorna är väl spridda
över landet. De varierar kraftigt i omfattning och
inriktning. Ofta har de en god lokal förankring beträffande
utbildningsutbud och profilering. Forskningsinsatserna är
av stort nationellt intresse och i många fall av internationellt
gångbar standard. Det forsknings- och utvecklingsarbete
som bedrivs vid dessa högskolor berikar dessutom regionen
och stimulerar dess näringsliv. Samtidigt är de mindre och
medelstora statliga högskolorna, liksom för övrigt också de
landstingskommunala vårdhögskolorna, små enheter med
ett begränsat kursutbud. Trots det stora antalet står dessa
högskolor för en sammantaget i ekonomiska termer ringa
andel av den totala högskoleutbildningen i vårt land.

De mindre och medelstora högskolorna har kanske sin
största betydelse när det gäller att erbjuda utbildning åt
människorna i den närmaste omgivningen. Deras insatser
för fortbildning och kompetensutveckling är av stor
betydelse för regionerna liksom för de enskilda
medborgarna. Samtidigt har dessa högskolor liksom alla
övriga universitet och högskolor uppdraget att vara
riksrekryterande och ingå i ett nationellt utbildningssystem.
De måste med andra ord ha en lika kompetent lärarkår som
alla andra. De måste också ha en viss bredd i sitt
utbildningsutbud. De måste kunna erbjuda såväl allmänna
kurser, såsom engelska och matematik, som mera
profilerade kurser. Särskilt de minsta högskolorna är ofta
uppbyggda omkring en eller ett par tydliga
yrkesutbildningar, olika lärarutbildningar. Däremot saknar
de det varierade utbudet av fristående kurser.

I vår högskolemotion i oktober 1992 begärde vi att
regeringen skulle återkomma med ett förslag till riksdagen
om hur en utbyggnad av forskning och forskarutbildning vid
de mindre och medelstora högskolorna skall ske.

Detta krav resulterade sedan i att riksdagen i december
uttalade att resurserna för forskningsstödjande åtgärder --
resurser som de mindre och medelstora högskolorna själva
ansvarar för -- skall förstärkas.

Vidare innebar beslutet att riksdagen förordade att det
inom varje fakultetsanslag avsätts en viss minsta andel för
lärare från mindre och medelstora högskolor.

Detta innebär att vi nu har bestämda förväntningar på
regeringen att den i den kommande
forskningspropositionen föreslår en betydande ökning av
resurserna till forskningsstödjande åtgärder vid de mindre
och medelstora högskolorna.

Under hösten 1992 ökades utbildningsplatserna i
högskolan markant. Vi hävdade då att den större delen av
denna ökning skulle göras vid de mindre och medelstora
högskolorna. För detta krav fick vi bara begränsat gehör av
den borgerliga riksdagsmajoriteten. Vi har ovan föreslagit
en kraftig ökning av utbildningsplatserna i högskolan. Vår
mening är att en mycket betydande del av denna satsning
skall göras på de mindre och medelstora högskolorna för att
åstadkomma de mål vi ovan angivit. Vi återkommer senare
med konkreta förslag om fördelningen av dessa platser.
Samtidigt förväntar vi oss att också regeringen i sin
aviserade proposition om utbildningsuppdraget till varje
enskild högskola presenterar en plan med samma
inriktning.

I samband med att regeringens proposition om ny
högskolelag behandlades under hösten 1992 hävdade vi att
möjligheten att utfärda magisterexamen skulle stå öppen
för alla högskolor. Det borde vara en uppgift för den
enskilda högskolestyrelsen att bedöma om man vill satsa
resurser och kompetens på att utveckla en utbildning på den
nivå som krävdes för magisterexamen, ansåg vi. I stället
borde det vara utbildningens kvalitet som skulle bedömas.
Det är inte rätt att på förhand ställa de mindre högskolornas
utbildningar utanför denna möjlighet. Vi kvarstår vid denna
uppfattning och utgår från att regeringen i sin fortsatta
beredningsprocess mycket snabbt låter granska samtliga
högskolors förutsättningar att utfärda magisterexamen i
olika ämnen. Regeringen bör återkomma med förslag till
åtgärder om alltför många högskolor av olika skäl visar sig
sakna dessa förutsättningar.

Social snedrekrytering

Vi vill inför kommande högskoleproposition framhålla
vikten av att regeringen presenterar riksdagen konkreta
förslag för att bryta snedrekryteringen till högskolan. Det
finns f n tendenser till att skillnader i social bakgrund i
ökande utsträckning avgör ungdomars studieval. Särskilt
markant är att ungdomar från mindre studievana hem i
mycket liten utsträckning går vidare till längre akademiska
utbildningar som läkar- och civilingenjörsutbildningen.

Det är ett känt faktum att grunden för snedrekrytering
till högre studier läggs redan i ungdomsskolan. Vi har därför
tidigare betonat vikten av lärarnas pedagogiska skicklighet
och utbildning.

Forskningsresultat tyder på att utformningen av
studiestödet är av större betydelse för ungdomar från hem
där föräldrarna inte har högskoleutbildning än för andra.
Aviserade förändringar i studiestödssystemet måste ha som
en utgångspunkt att beakta stödets effekter på studievalet
för olika grupper.

Tillgängligheten och närheten till högskoleutbildning är
en annan faktor som påverkar ungdomars och kvinnors
intresse för högre utbildning. De mindre och medelstora
högskolorna ger av detta skäl fler möjlighet att söka sig till
akademisk utbildning.

Många söker sig först i vuxen ålder till högskolan. För
den vuxne har studierna många gånger formen av
kompletteringsutbildning och kompetensutveckling.
Därför känner vi viss oro för de signaler som givits från
högskolorna om att det resursfördelningssystem regeringen
nu arbetar med kommer att ge mindre ekonomiskt utbyte
till högskolorna för deras satsningar på vidareutbildning och
kompetensutveckling än fullständiga, avlagda examina för
unga studerande.

Som vi tidigare framhållit måste övergången till en friare
utbildningsorganisation inom högskolan innefatta en massiv
satsning på information. Dessa informationsinsatser har
särskild betydelse för ungdomar vars föräldrar inte själva
hittar vägen in i högskolan.

I vår partimotion Utbildning för förnyelse och tillväxt för
vi fram krav på att resurser måste avsättas för att ge
möjlighet till minst 50 000 ungdomar som saknar det tredje
gymnasieåret att genomgå detta under kommande läsår.
Det skulle förutom att stärka deras ställning på
arbetsmarknaden även ge dem en god grund för fortsatta
studier på högskolan. Ett förverkligande av vårt krav på den
punkten skulle vara ett mycket betydande bidrag i kampen
för en jämnare social rekrytering till högskolan.

Motsvarande gäller vid ett tillmötesgående av våra krav
på ytterligare 20 000 platser i kommunal vuxenutbildning.
Komvux betydelse för en minskad snedrekrytering till
högskolan kan inte nog framhållas. Även vårt förslag om
förstärkning av folkbildningen med ca 5 000 helårsplatser
har betydelse i detta sammanhang.

Vi socialdemokrater vill nu åter upprepa vårt krav att
riksdagen tydligt uttalar att en jämnare social rekrytering
till olika utbildningsvägar är ett mål inom
utbildningspolitiken och att regeringen vidtar kraftfulla
åtgärder som leder till en minskad social snedrekrytering
inom olika delar av utbildningssystemet, inte minst inom
den högre utbildningen. Riksdagen bör ge regeringen detta
till känna.

Lärarutbildningen

Den svenska skolans behov av en god och ändamålsenlig
lärarutbildning kan inte nog betonas. Den 4 juni 1985 tog
riksdagen det historiska beslutet att införa lärarutbildning
särskilt anpassad efter grundskolans behov. Utbildningen
har därefter ersatt de tidigare skilda utbildningarna för
lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Den nya
lärarutbildningen har rönt stor uppskattning.

Våren 1992 föreslog emellertid den borgerliga
regeringen under kraftiga trumpetstötar att en med
lärarutbildningen för årskurserna 4--9 parallell
lärarutbildning skulle införas. Utbildning i olika
akademiska ämnen ställdes i förgrunden och den
pedagogiska utbildningen -- den egentliga
lärarutbildningen -- blev ettårig. I en motion med anledning
av detta förslag framhöll vi att man i denna
ämneslärarutbildning helt missar de fördelar som varvning
av teori och praktik under hela yrkesutbildningen innebär.
Genom varvningen kan utbildningen tillgodogöras på ett
mer fullödigt sätt och de lärarstuderande får redan från
första veckan av utbildningen en inskolning för sin framtida
yrkesroll.

Den nuvarande, fullständiga lärarutbildningen ger goda
och relevanta ämneskunskaper samtidigt som den ger de
utbildade lärarna en stor ämnesbredd.
Parallellärarutbildningen, däremot, ökar riskerna för att
lärare skall tvingas undervisa i ämnen de saknar utbildning
för. Nyutbildade lärare med en gammeldags
ämneslärarutbildning skapar också planeringsproblem i
skolan, särskilt i mindre skolor, och den tvingar eleverna att
också i framtiden möta ett stort antal lärare.

UHÄ har genomfört en utvärdering av
grundskollärarutbildningen. Därvid presenterar man ett
antal förslag för att utveckla densamma. Vi menar att
kraften nu i de enskilda högskolorna bör koncentreras på
att just utveckla lärarutbildningen. När den nya läroplanen
fastställts kan det också finnas behov av viss anpassning av
grundskollärarutbildningen. Dessa utvecklings- och
anpassningsåtgärder är långt väsentligare för skolan än att
lägga möda på en parallell lärarutbildning som ändå inte är
anpassad efter skolans och elevernas behov.

Den ordinarie lärarutbildningen har blivit uppskattad av
de studerande och över lag har den nu en god
sökandefrekvens. Den nya ämneslärarutbildningen
däremot har inte på långt när kunnat rekrytera till erbjudna
utbildningsplatser, något som vi för övrigt förutsade redan
när förslaget presenterades. Under läsåret 1992/93 fanns
totalt 570 platser tillgängliga. Till dessa platser antogs 178
studerande! 147 studerande fanns kvar i utbildningen vid
terminsslutet 1992, alltså mitt i utbildningen. Statistiken
tyder på såväl avhopp som bristande antal behöriga
sökande. Resultatet har blivit att många utbildningsplatser
kommit att stå tomma. Vi anser att det ekonomiska
utrymmet bör utnyttjas till att i stället bereda ytterligare
platser i den reguljära lärarutbildningen.

Vi anser att experimentet med parallellärarutbildning
bör avbrytas och att kraften istället skall ägnas åt att följa
upp och utveckla den ordinarie grundskollärarutbildningen.

Förskollärar- och fritidspedagogutbildning

Under de senaste 20 åren har de barnpedagogiska
utbildningarna varit 100 poäng. Alla nya krav på
utbildningarna har fått inrymmas utan ökad utbildningstid.
I Sverige har vi en relativt kort utbildning till dessa yrken.
Detta tillsammans med organisatoriska och andra
förändringar som nu sker inom barnomsorgen menar vi
leder fram till behovet av en översyn av så väl längd som
innehåll och struktur avseende den barnpedagogiska
utbildningen. Vi tror t.ex. inte på en sammanslagning av
förskollärar- och fritidspedagogutbildningen. De tidigare
mycket allmänt förekommande gemensamma
avdelningarna mellan daghem och fritidshem blir nu alltmer
ovanliga. En utredning om de barnpedagogiska
utbildningarna bör beakta den samverkan som utvecklas
mellan förskola och skola och pågående försök med
skolstart vid sex års ålder. Dimensioneringen av
utbildningarna behöver också övervägas. Regeringen bör
således snarast föranstalta om en översyn av dessa
utbildningar.

Stiftelser

Redan i sin första regeringsförklaring 1991 deklarerade
den tillträdande borgerliga regeringen att man snabbt skulle
utreda förutsättningarna för att omvandla universitet och
högskolor i stiftelseform. I 1990 års regeringsförklaring
fanns frågan överhuvudtaget inte nämnd, men i regeringens
proposition om ny högskolelag och högskoleförordning,
som riksdagen antog den 14 december 1992, aviserades att
man skulle pröva möjligheten att överföra vissa högskolor
till privaträttslig form.

Samtidigt gjorde utbildningsministern ett stort politiskt
utspel i vilket kungjordes att KTH, Chalmers och
Högskolan i Jönköping erbjudits att bli stiftelsehögskolor.
Som sådana kommer de inte att lyda under högskolelagen.
Kapital tillföres genom att aktier i statliga företag
överlämnas i sådan omfattning att avkastningen uppgår till
75 miljoner kronor--100 miljoner kronor. Denna avkastning
tillsammans med högskolans egna fastigheter utgör ett
grundkapital för den nya stiftelsen. Staten sluter sedan ett
utbildningsavtal med stiftelsehögskolan och betalar för en
överenskommen produktion av studenter.

Det dåligt underbyggda stiftelseprojektet, som
uppenbarligen inte förankrats i regeringskretsen, avslöjar
också ihåligheten i regeringens substanslösa frihetsretorik.

Den högskoleproposition som riksdagen tog beslut om i
december bygger i allt väsentligt på den utredning om
grundutbildningens villkor i högskolan som tillsattes av den
socialdemokratiska regeringen. Så t.ex. verkställes nu den
avveckling av linjesystemet som föreslagits av
socialdemokraterna. Också många andra förändringar i
högskolesystemet emanerar från riksdagsbeslut i juni 1991.
Det är alltså på socialdemokratiskt initiativ som en
omfattande avreglering av den svenska högskolan inletts.

Avregleringen får emellertid enligt vårt synsätt aldrig bli
ett självändamål. Författningsmässig kvalitet måste
upprätthållas för att rättssäkerheten skall tillgodoses.

Staten kommer, enligt den föreslagna stiftelsemodellen,
allt framgent att vara den ekonomiska garanten. Enbart
marginella bidrag kan förväntas från externa finansiärer.
Och eftersom statens ekonomiska engagemang kommer att
bli omfattande och långsiktigt, blir den ofrånkomliga
konsekvensen att mindre resurser står till förfogande för
övriga högskolor.

Även om syftet med stiftelsehögskolorna är att de skall
vara privaträttsliga, är det i nuvarande rättsläge synnerligen
oklart om man helt kan frigöra sig från myndighetsansvaret.
I förslaget sägs visserligen att grundläggande bestämmelser
om offentlig insyn skall tas in i bolagsordningen. Om detta
innebär att tryckfrihetsförordning och sekretesslag skall
gälla synes emellertid oklart.

Att först minimera högskolelag och förordning men
sedan ändå undanta stiftelsehögskolor från dessa
rättssäkerhetsskapande ramar skapar utrymme för
godtycke och öppnar givetvis möjligheter för att
avgiftsbelägga den grundläggande högskoleutbildningen.
Det kontrakt och den stiftelseurkund som staten upprättar
med en stiftelsehögskola kommer inte att innehålla samma
rättsskydd för studenterna som vid övriga högskolor.

Det svenska högskolesystemet är präglat av mångfald
och kvalitet. För att uppnå ytterligare eftersträvade
förstärkningar krävs inga nya ägandeformer. Det är mot
denna bakgrund synnerligen olyckligt att
utbildningsdepartementet genom ett illa genomtänkt och
politiskt dåligt förankrat förslag utsätter berörda högskolor
för den onödiga oro och osäkerhet om de framtida
förutsättningarna som måste bli följden av ovissheten om
den eventuella ''stiftelsereformens'' politiska överlevnad vid
ändrade parlamentariska förhållanden.

En socialdemokratisk majoritet förbehåller sig givetvis
rätten att i ett annat parlamentariskt läge begagna sig av de
möjligheter som regeringsformen ger till förändringar i
lagstiftningen beträffande stiftelser. Vi kommer inte att
känna oss bundna av de ekonomiska åtaganden som staten
skulle ikläda sig om förslaget genomfördes.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Beredningsprocessen av högskolefrågorna

Riksdagen skall senare under våren ta ställning till
treårsprogram för högskolan och forskningen. Beredningen
av de enskilda högskolornas utbildningsuppdrag pågår
därför nu i utbildningsdepartementet. Detta sker genom
direkt dialog mellan varje högskola och departementet.
Beredningen har emellertid inte föregåtts av någon samlad
och för allmänheten tillgänglig bedömning.

Även om det framöver är studenternas val av utbildning
som i större utsträckning än tidigare skall styra vilka
utbildningsvägar som tillhandahålls går det inte att helt
bortse från en utbildningsplanering byggd på samhällets
behov. Den bedömning av samhällets utbildningsbehov som
skall göras måste vara offentlig och kunna bygga på
gemensamt faktaunderlag. Oavsett vilket
resurstilldelningssystem som tillämpas måste underlaget
vara tillgängligt och begripligt.

I regeringens proposition om ny högskolelag m.m.
(1992/93:1) presenterades en skiss till
resurstilldelningssystem. Skissen skulle utvecklas
ytterligare och göras operativ av den s.k.
Resursberedningen. Förslagen från denna utredning (SOU
1993:3) kommer dock inte att remissbehandlas i sedvanlig
ordning. Dess förslag avses att direkt föras in i den
kommande propositionen om den grundläggande
högskoleutbildningen. Regeringen väljer således att
hantera hela denna betydelsfulla fråga i slutna rum. Vi
anser att detta är en ytterst anmärkningsvärd handläggning.

För det första får högskolans lärare, administrativa
personal och studenter mycket kort tid på sig att sätta sig in
i detta nya anslagssystem.

För det andra kommer en offentlig diskussion om dessa
frågor till stånd först när regeringen gjort sina
ställningstaganden och dessutom förhandlat med respektive
högskola om utbildningsuppdragen. Möjligheterna att
genom en offentlig debatt påverka besluten beskärs därför
avsevärt.

För det tredje försvåras riksdagens möjligheter att ha
insyn i och reellt påverka resursfördelningen till högskolan.

Det är en fråga av central betydelse att
resursfördelningssystemet utformas så att kvaliteten i
utbildningen inte äventyras och så att inga oförutsedda
effekter orsakas genom en alltför snabb och sluten
beredningsprocess. Den slutgiltiga utformningen av det nya
systemet måste alltså belysas ytterligare genom
remissbehandling och offentlig debatt. Detta bör ges
regeringen tillkänna.

Sedan drygt ett halvår finns en ny myndighetsstruktur
inom den svenska högskolan. Under den
socialdemokratiska regeringens tid begränsades
uppgifterna för dåvarande UHÄ i viss utsträckning. Den
nuvarande regeringen har helt avskaffat UHÄ och splittrat
återstoden på flera myndigheter, ett utvärderingssekretariat
och verket för högskoleservice. Därmed saknas idag en
sammanhållande högskolemyndighet.

Resultatet har blivit att mycket av det som tidigare UHÄ
handlade nu centraliseras till utbildningsdepartementet.
Offentlighet och alternativ som kan bli föremål för debatt
saknas i processen. Detta förstärks av att
utbildningsdepartementets nuvarande politiska ledning inte
är särskilt benägen att gå vägen via offentliga utredningar
utan låter planeringsprocessen ske inom departementet.
Olika promemorior sänds ut med korta remisstider och följs
av slutna och oöverskådliga förhandlingar med de
intressenter utbildningsdepartementet kallar till sig.

En annan negativ erfarenhet av
utbildningsdepartementets avskärmade roll är svårigheter
för enskilda riksdagsledamöter att få del av nödvändigt
underlagsmaterial. Vi har mött stora svårigheter att få
tillgång till material för bedömning av
dimensioneringsfrågan, lokalbehov m.m.

Det är således tydligt att det finns avsevärda brister i
nuvarande beredningsprocess och myndighetsstruktur på
högskolans område. Vissa brister borde kunna rättas till
främst genom att utbildningsdepartementet ser över sitt
eget arbete vad gäller att offentliggöra hanterligt
faktaunderlag. Vi anser att utvecklingen noga måste följas.
När ytterligare erfarenhet vunnits bör det vara lämpligt att
ta ställning till en prövning av frågan om en samlad
myndighetsfunktion på mellannivå för högskolan och
kanske särskilt dess grundutbildningsdel.

Forskning

Forskningsfrågorna kommer att bli föremål för en
omfattande behandling i riksdagen under våren med
anledning av regeringens särskilda proposition på detta
område. Därför inskränker vi oss nu till att ta upp ett
mycket begränsat antal frågor.

Den avancerade och internationellt gångbara
forskningens betydelse för Sverige som industrination är så
väsentlig att den egentligen inte behöver framhållas särskilt.
På vissa områden är också svensk forskning mycket
framstående och attraktiv som bas för internationellt
samarbete.

Självfallet kan det finnas behov av att ibland från
statsmakternas sida särskilt massivt satsa på något visst
forskningsområde både för att ge rejäla förutsättningar åt
en befintlig, framstående forskning och för att stimulera till
ny forskning. Det senare har forskningsrådsnämnden hittills
ibland kunnat stå för. Regeringen talar emellertid nu i
budgetpropositionen och också i tidigare propositioner om
en koncentration till kraftfulla insatser inom ett begränsat
antal områden. Tidigare har man talat om upprättandet av
s k centers of excellense. Det är svårt att riktigt värdera
dessa idéer utan att se förslagen insatta i ett totalt
forskningspolitiskt sammanhang. Vi vill emellertid varna
för de långsiktiga effekter denna typ av koncentration på en
fast forskargrupp t o m kanske under en särskild beteckning
kan få. Det är relativt lätt att enas om en särskild satsning
och det kan också vara fruktbärande. Satsningen kan också
med tiden visa sig få motsatta effekter nämligen att
innovationskraften ebbar ut och formen stelnar. Att låta ett
center upphöra och undandra de särskilda resurserna kan
visa sig betydligt svårare.

Över huvud taget tror vi att svensk forskning inte bara
är betjänt av en kraftig satsning på elit utan även på en rejäl
bredd. Bara om denna bredd finns kan också nya
forskningsområden uppstå.

En ordentlig grundforskning är av stor betydelse i sig
men också som grund för mera tillämpad forskning och
utveckling. FoU-arbete förkommer på många ställen i vårt
land, både vid stora universitet och mindre högskolor. För
små och medelstora företag anser vi att närheten till
kompetens och FoU-arbete betyder oerhört mycket. Det
finns en rad exempel på gott och ekonomiskt fruktbart
samarbete mellan företagen på en ort och högskolan i
regionen. Dessa kontakter måste stimuleras.

Forskningen är särskilt eftersatt inom en del
utbildningsområden där kvinnor är väl representerade. Vi
anser att det finns all anledning att utveckla självständig
forskning t ex inom lärarutbildningen och de medellånga
vårdutbildningarna och förväntar oss att regeringen lägger
förslag på dessa områden. Kvinnor skulle förmodligen i
betydligt större utsträckning satsa på en forskarutbildning
och ägna sig åt forskning om sådana möjligheter erbjöds
inom traditionellt kvinnliga områden. Fler kvinnor behövs
inom den tekniska/naturvetenskapliga sektorn men kvinnor
skall inte tvingas söka sig till detta område för att få tillfälle
att forska. Dessutom skulle berörda samhällssektorer tjäna
på forskningsinsatserna. Barnen i skolan skulle ha nytta av
det! Forskning och beprövad erfarenhet behöver blandas
inte ses som separata företeelser.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1993/94 anvisa
350 000 000 kr utöver de medel som avsätts för av riksdagen
redan beslutad omfattning av grundläggande
högskoleutbildning för anordnande av ytterligare
högskoleutbildningar motsvarande 10 000 årsstudieplatser i
enlighet med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de medellånga
vårdutbildningarna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om magisterexamen vid de mindre
och medelstora högskolorna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en jämnare social rekrytering till olika utbildningsvägar
bör vara ett mål inom utbildningspolitiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av kraftfulla åtgärder
som leder till minskad social snedrekrytering via olika delar
av utbildningssystemet, inte minst via de högre
utbildningarna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att experimentet med
parallellärarutbildning bör avbrytas och i stället låta fortsatt
utveckla den ordinarie grundskollärarutbildningen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att snarast göra en
översyn av förskollärar- och fritidspedagogutbildningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförs om stiftelser,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att belysa det nya
resursfördelningssystemet genom remissbehandling och
offentlig debatt.

Stockholm den 26 januari 1993

Lena Hjelm-Wallén (s)

Bengt Silfverstrand (s)

Ingvar Johnsson (s)

Margareta Israelsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Eva Johansson (s)

Jan Björkman (s)

Inger Lundberg (s)

Lena Öhrsvik (s)

Inger Hestvik (s)

Anders Nilsson (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Ulrica Messing (s)