Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Anf. 1 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.

Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd, som debatteras i dag, är en del av statens budget som Sverigedemokraterna och regeringspartierna har kommit överens om. Det är sedan tidigare känt att våra fyra partier har lite olika syn på hur biståndspolitiken ska se ut. Vi har dock jämkat oss samman och landat i en bra produkt som alla fyra partier kan stå bakom.

Liksom budgetsamarbetet är biståndet en del av Tidöavtalet. Vi har kommit överens om att fokusera biståndspolitiken för att den ska utgöra ett verktyg för att motverka irreguljär migration, öka återvändandet och bidra till ett effektivt arbete för frivillig återvandring.

Biståndet ska innefatta effektiva åtgärder för att motverka själva grundorsakerna till migration. Nu tänker säkert vissa, inte minst oppositionen, att allt såklart handlar om migration när det gäller Sverigedemokraterna. Men man kan låta bli att vantolka och faktiskt försöka lyssna på vad den här omprioriteringen betyder. Jag menar att det finns starka synergier mellan bistånd och migration. Det finns direkta kopplingar såsom bistånd till flyktinghjälp, men även i princip allt annat bistånd har dessa synergier. Biståndet ska innefatta åtgärder för att motverka själva grundorsakerna till migration.

Vilka är då grundorsakerna till migration? Några av dem är krig och konflikt, brist på mänskliga rättigheter, brist på sjukvård, en för svag rättsstat, fattigdom och klimatpåverkan. Alla dessa utgör grundorsaker till migration och är samtidigt områden där bistånd har potential att göra skillnad.

Herr talman! Utvecklingssamarbetet är ett viktigt verktyg inom utrikespolitiken för att värna svenska intressen och möta de utmaningar som Sverige och världen står inför. Samordningen mellan utvecklingspolitiken, utrikespolitiken, handelspolitiken, klimatpolitiken och migrationspolitiken ska stärkas. Detta framgår i budgetpropositionen och har nu också förtydligats genom reformagendan för biståndet.

De tematiska prioriteringarna fokuserar på de områden där Sverige har intressen. Det handlar om att stärka det humanitära stödet för att rädda liv och lindra nöd. Det handlar om att främja frihet och bekämpa förtryck. Vidare handlar det om stärkta synergier mellan bistånds- och migrationspolitiken, om förbättrad hälsa för de allra mest utsatta, om fattigdomsbekämpning genom jobbskapande, handel och utbildning samt om utökat och effektiviserat klimatbistånd. Det handlar dessutom om att stärka kvinnors och flickors frihet, rättigheter och egenmakt.

Alla dessa tematiska områden är delar av den reformagenda som Tidöpartierna har tagit fram gemensamt och som kommer att ligga till grund för den fortsatta styrningen av biståndspolitiken.

Anf. 2 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Regeringen och Sverigedemokraterna har ju sedan tidigare övergett enprocentsmålet och därmed minskat biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst. Vi ser hur den extrema fattigdomen återigen ökar i världen. Världsbanken räknar med att cirka 700 miljoner människor är fattiga i dag. Vi ser också hur demokratin och jämställdheten backar.

Att då skära ned på biståndet är självklart ett oerhört hårt slag mot de människor i världen som är allra mest utsatta. Sverigedemokraterna har dessutom tidigare drivit att biståndet ska halveras. Är detta något som Sverigedemokraterna fortfarande står fast vid?

Anf. 3 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Jag tycker att det var en fullt rimlig åtgärd som vi vidtog under föregående år när vi frångick enprocentsmålet för biståndet. Vi har i stället en fast summa som är förutsägbar, vilket underlättar planeringen av framtida insatser.

Tyvärr har fattigdomen ökat de senaste åren, men om man ser det hela i ett längre tidsperspektiv ser man att den har minskat. I mänsklighetens historia var det inte länge sedan Sverige var ett fattigt land.

Jag förstår att det finns otroligt stora behov av att minska fattigdomen runt om i världen, och vi adresserar detta genom vår politik och genom de fattigdomsbekämpande åtgärder som vi presenterar. Det handlar om utökad handel, jobbskapande med mera.

Anf. 4 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Jag tackar Yasmine Eriksson för svaret. Jag fick dock inte riktigt svar på min fråga.

Min fråga var om Sverigedemokraterna fortfarande står fast vid att man vill halvera biståndet i en tid när behoven är som allra störst, när kriser och konflikter avlöser varandra och när fattigdomen i världen återigen ökar efter att ha minskat under ett antal år.

Ni har tidigare också sagt att människor ska stanna där de är, och ni vill helst stoppa alla flyktingar från att nå Europa. Men om ni vill att människor ska stanna i sina länder borde ni i stället öka biståndet för att möjligheterna att göra det ska öka. Människor flyr ju av en anledning - det kan bero på krig och konflikter eller på kriser orsakade av klimatkrisen, med torka och hunger som följd. Ni säger att ni vill undanröja orsakerna till migration, men då borde ni ju öka biståndet i stället för att minska det.

Anf. 5 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! När det gäller biståndspolitiken handlar allting om prioriteringar, och det är det vi gör. Lotta Johnsson Fornarve antyder att vi inte skulle göra insatser som går i linje med den politik vi faktiskt driver, men detta är tämligen verklighetsfrånvänt.

Såväl i Tidöavtalet som i budgeten och reformagendan för biståndet preciserar vi att migrationspolitiska åtgärder behöver beaktas. Vi behöver motverka grundorsakerna till migration, vilket jag också nämnde i mitt huvudanförande. Allt det som ligger till grund för att människor tvingas eller vill migrera är också det vi arbetar med genom vår biståndspolitik.

Anf. 6 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag tackar Yasmine Eriksson för anförandet.

Jag blir lite konfunderad och kan också fråga om det Lotta Johnsson Fornarve inte fick svar på. Står Sverigedemokraterna fortfarande fast vid att 0,5 procent är målet för biståndet?

Men det var inte därför jag begärde replik, utan min fråga handlar om att använda biståndet som ett verktyg eller en hävstång för att pressa och tvinga regeringar att ta tillbaka sina medborgare.

Vi socialdemokrater är för en reglerad invandring och att den som inte har rätt att vistas i landet ska lämna det och återvända. Vi är också för det som står i reformagendan om att motverka grundorsakerna till migration. Det är alla överens om, så det är inga konstigheter.

Det som är problemet med SD:s inflytande över reformagendan är det här att med hjälp av utvecklingsbiståndet tvinga regeringar att ta tillbaka sina medborgare. Hur ska detta gå till när bara 2 procent av biståndet går till regeringar? Det mesta, 98 procent, går via multilaterala organisationer och civilsamhälle, och dessa jobbar ofta mot regeringen och för mänskliga rättigheter och så vidare. Hur ska man då tvinga regeringar med hjälp av just utvecklingsbiståndet? Jag vill veta hur det ska gå till.

Anf. 7 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Det korta svaret på Olle Thorells första fråga är: Nej, vi vill inte se 0,5 procent av bni i bistånd, för vi har helt och hållet frångått principen om ett procentmål. I stället jobbar vi med fasta anslag som är förutsägbara så att man över tid vet hur mycket som kommer att användas, vilket gör det lättare att planera.

Frågan om andra stater och deras återtagande av sina medborgare handlar i grunden om folkrätten. Givetvis ska Sverige stå upp för den och verka för att den implementeras världen över. Det gäller inte minst i de fall där människor är i Sverige utan att ha rätt att vara här men inte heller släpps in i sina hemländer. De hamnar i en gråzon och famlar i blindo när de inte har ett land att vistas legalt i. Jag tycker därför att det är fullt rimligt att vi ställer krav på att dessa länder tar emot sina egna medborgare.

Anf. 8 Olle Thorell (S)

Herr talman! Det var inget svar på hur det ska gå till. Vi är överens om att om man inte har rätt att vistas i Sverige ska man återvända och att länder har ansvar för sina medborgare. Där är det ingen åsiktsskillnad.

Men hur ska utvecklingsbiståndet kunna användas som hävstång, verktyg eller utpressningsmetod mot en regim som inte vill ta emot sina medborgare? Hur ska det gå till? Utvecklingsbiståndet går till 98 procent till organisationer, till Unicef, Rädda Barnen, UNDP, World Food Programme och alla möjliga lokala organisationer som ofta arbetar för mänskliga rättigheter, ökad demokrati och en fungerande rättsstat stick i stäv med regimens vilja. Ingen blir gladare än en general i Myanmar eller en viceminister för migration i Irak om Sverige slutar att skicka bistånd till organisationer som verkar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Hur ska detta påtryckningsmedel fungera i praktiken? Det skulle jag vilja ha svar på.

Anf. 9 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Precis som ledamoten Thorell nämner finns det olika typer av bistånd, och det vi har kommit överens om är att villkora en del av utvecklingsbiståndet. Detta kommer att ligga till grund för vilka vi väljer som samarbetspartner i utvecklingsfrågor. Vill man nå en förändring och bidra till utveckling i dessa länder måste det finnas en vilja till samarbete från deras sida. Det kan inte bara vara ensidigt, för då kommer vi inte att nå någonstans. Jag tycker att detta är ett grundsteg på en bättre väg.

Anf. 10 Anna Lasses (C)

Herr talman! Jag håller helt med om att man ska jobba för att förutsättningarna där människor bor ska vara så goda som möjligt och att ingen ska behöva fly, oavsett om det handlar om svält, konflikter eller annat. Men jag blir lite fundersam, för ett av de bästa sätten att förebygga flykt är att ge utvecklingsbistånd till långsiktiga projekt. I reformagendan säger man att man ska öka andelen humanitärt bistånd i förhållande till utvecklingsbiståndet. Samtidigt gör man en koncentration till närområdet. I många länder som drabbats av både konflikter och klimatförändringar behövs utvecklingsbiståndet, men där kommer det nu att minska. Företag kan absolut ge en hävstångseffekt, men i många auktoritära stater är det inte aktuellt att företag etablerar sig. Där är man alltså mer beroende av utvecklingsbiståndet, och nu blir den andelen mindre. Hur går detta ihop?

Anf. 11 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Att det humanitära biståndet ökar i denna oroliga tid är en självklar och väl vald prioritering. Vi har fler krig än vad vi kan räkna, och de humanitära behoven ökar. Det gäller att prioritera, vilket jag har varit inne på förut, och nu prioriterar vi de allra mest nödställda som är i stort behov. Vi vet att världen har oändligt stora behov på många plan, och skulle vi slopa humanitärt bistånd och bara ge utvecklingsbistånd skulle vi ändå inte kunna möta dessa behov.

Vi gör prioriteringar och smalnar av något för att kunna göra bättre insatser mer koncentrerat på de platser vi väljer. Vi minskar till exempel antalet landsstrategier för att öka koncentration och fokus och därmed förhoppningsvis göra en ordentlig insats.

Anf. 12 Anna Lasses (C)

Herr talman! Jag håller med om att katastroferna blir allt fler och att det humanitära biståndet måste öka. Vi ser dock att även andra stora givarländer gör precis samma bedömning och ökar det humanitära biståndet, medan utvecklingsbiståndet får stå tillbaka. Detta är rimligt på kort sikt, men på lång sikt kan det bli fler katastrofer eftersom färre människor får möjlighet att ta del av utvecklingsbiståndet.

Borde inte Sverige se långsiktigt och snarare motverka eller åtminstone bibehålla dagens nivå på utvecklingsbiståndet?

Anf. 13 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Som jag har nämnt tidigare spelar det roll vad man gör med biståndsmedlen. När den budgeten minskar eller ökar får det en viss effekt på enskilda projekt på många olika platser, för vi har ju väldigt många samarbeten med olika organisationer runt om i världen.

Jag tror ändå att vår modell är mycket bättre, för oavsett om vi riktar mer medel till det humanitära kommer de pengar som faktiskt går till utvecklingsbistånd att vara mer träffsäkra. Det ska arbetas med att mobilisera mer privat kapital, försöka få in hävstänger och höja de anslag som vi kan ge genom garantier, vilket när det landar rätt är ett extremt bra instrument för att mobilisera privat kapital när man annars kanske inte hade vågat göra investeringar i till exempel utvecklingsländer.

Anf. 14 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Ledamoten Yasmine Eriksson nämner i sitt anförande grundorsakerna till migration, och vi delar den bilden.

Frågan har redan ställts här flera gånger varför man då drar ned på det stöd som går till grundorsakerna och i stället ställer krav och hotar på ett sätt som man också kan ifrågasätta om det fungerar. Jag tänker alltså inte ställa samma fråga igen, även om jag kanske tycker att vi hade förtjänat ett lite bättre svar.

Yasmine Eriksson säger också i sitt anförande att allt inte handlar om migration när det kommer till Sverigedemokraterna. Ändå är det vad hennes anförande till största delen handlar om.

Jag har en fråga som gäller de förslag som kom i går i regeringens reformagenda om att ställa större krav på återvändande och på stater - detta har Olle Thorell också utvecklat här och frågat om. Enligt OECD-Dacs regelverk är det inte tillåtet att ställa sådana krav som regeringen och Sverigedemokraterna nu vill gå fram med. Hur har Sverigedemokraterna tänkt att det ska gå till?

Anf. 15 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Det är lite lustigt att Janine Alm Ericson ändå återgick till frågan som hon inte hade tänkt ställa.

Jag har nämnt det tidigare: För att vi ska ha ett utvecklingssamarbete med en annan stat krävs det just ett samarbete och att det går åt båda håll. Märker vi att en stat inte är samarbetsvillig är frågan om vårt bistånd faktiskt kommer att göra bäst nytta där eller om det kan göra bättre nytta någon annanstans med länder som är villiga att samarbeta med Sverige.

Anf. 16 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Nu var det inte den frågan jag ställde. Det är också lite en chimär att det går att ställa den sortens krav.

Det är i de stater som inte vill ha tillbaka sina medborgare utan som håller emot som vårt utvecklingssamarbete behövs som mest. Det är där vi behöver stärka demokratirörelserna, och det är där vi måste se till att flickor har mer rättigheter och så vidare för att främja utvecklingen.

Det jag frågade gällde att regeringens och Sverigedemokraternas politik just nu inte verkar vara kompatibel med Dac-reglerna. Det innebär alltså att vi inte får använda biståndsmedel till detta. Min fråga var hur det ska gå till.

Anf. 17 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Jag vill kort säga att biståndspolitiken som presenteras i reformagendan är förenlig med OECD-Dac. Det behöver Janine Alm Ericson inte oroa sig för.

Jag tycker ändå att jag besvarade den frågan i min tidigare replik. Jag begriper egentligen inte på vilket annat sätt jag kan beskriva hur detta ska gå till. Det är så det ska gå till, och det är förenligt med Dac.

Anf. 18 Olle Thorell (S)

Herr talman! I dag debatterar vi ett viktigt ämne, nämligen biståndsbudgeten, utgiftsområde 7. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation tillsammans med V och MP under beslutspunkt 2 om reformagendan. I övrigt hänvisar vi som brukligt är i budgetdebatterna till vårt särskilda yttrande som beskriver vårt ställningstagande i övrigt i politiken.

Sverige är en del av världen, och det som sker på den globala arenan påverkar oss alla. Vi ser hur behoven i världen ökar. Humanitära kriser som de i Yemen, på Afrikas horn, i Myanmar och i Gaza orsakar ett omänskligt lidande. Antalet flyktingar i världen är över 100 miljoner. Demokratin är tillbakapressad, och färre människor lever i demokratier än på flera decennier. Kriget i Ukraina och Rysslands terror skakar Europa och den regelbaserade världsordningen i sina grundvalar. Covidpandemin har gjort att utvecklingen har gått bakåt i tiden i stora delar av världen. De framgångar vi tidigare har sett när det gäller fattigdomsbekämpning, ökad hälsa, bättre utbildning och jämställdhet är på många platser tillbaka på de nivåer vi såg på 80- och 90-talen. Multilateralismen, det globala samarbetet, är utmanad av auktoritära regimer, trumpister och populister som driver på för ökad nationalism, mindre samarbete och urholkad demokrati.

I det här läget menar vi att den svenska regeringen väljer fel väg i utvecklingspolitiken. Vad Sverige och världen behöver är mer samarbete, mer långsiktigt utvecklingsbistånd och fler länder som tar globalt ansvar och arbetar utifrån Agenda 2030 för att uppnå utvecklingsmålen.

Vad gör Sverige då? Jo, högern sätter sig i samma båt som nationalisterna i SD och sänker sina ambitioner på den globala arenan. De frångår enprocentsmålet som har varit en ledstjärna i biståndet i över 50 år. De överger den feministiska bistånds- och utrikespolitiken. De använder Ukraina som en ursäkt för att vända ryggen till när det gäller andra stora delar av världen där svenskt bistånd gör stor nytta.

I stället bidrar regeringen och regeringsunderlaget till att sprida myter om biståndet som inte stämmer, som att svenskt bistånd inte alls gör någon skillnad, att länder hålls tillbaka i sin utveckling av bistånd, att det mesta antingen går ned i korrupta regeringars fickor eller försvinner i allmän korruption. Inget av detta stämmer.

Det är klart att vi ska bekämpa korruption och att varje skattekrona vi ger i bistånd ska göra största möjliga nytta. Men det tycker ju alla partier, och granskning efter granskning i både svenska och internationella analyser visar att svenskt bistånd hör till de mest effektiva i världen.

Regeringskoalitionen målar upp en bild av biståndet som inte stämmer, och vi befarar att man gör det för att på sikt urholka biståndsviljan hos svenska folket och gå fram med ytterligare nedskärningar längre fram. Den här budgeten är långt ifrån enprocentsmålet, och för varje år som går där SD har ett avgörande inflytande kommer vi förmodligen att komma allt längre från det målet.

Vi socialdemokrater vill återställa enprocentsnivån i biståndet. Vi vill att Sverige ska vara en betydelsefull global aktör. Vi vill att Sverige ska ta täten i världen och föregå med gott exempel i fråga om hur stor andel vi avsätter för bistånd och hur vi agerar för klimatomställningen, för respekten för mänskliga rättigheter, för folkrätten och för fred och nedrustning. Vi ser ingen skam i att vilja vara en humanitär stormakt. Vi är stolta över Sverige och vill satsa på att Sverige ska göra skillnad på världsscenen.

I går lanserade regeringen reformagendan för biståndet. Vi har varit mycket kritiska till den process som varit i framtagandet av denna agenda. Vi har krävt att regeringen ska komma med en särskild skrivelse till riksdagen. Vi har velat se en mycket öppnare process, där civilsamhället, forskare, myndigheter, experter och inte minst representanter för mottagarna ska komma till tals. Vi skulle ha velat ha en dialog på riktigt med regeringen från oppositionen. Vi skulle ha velat se konsekvens- och riskanalyser.

Alla dessa, som vi tycker, mycket rimliga krav från oss och en mängd andra har regeringen blankt struntat i. Vi tycker att det är oseriöst och en nonchalant hantering av ett så viktigt politikområde som biståndet. Det förtjänar en mer seriös hantering.

I stället har detta tagits fram runt förhandlingsbord bakom stängda dörrar och mellan partier som har väldigt olika uppfattningar. SD och M å ena sidan har fått baxa igenom kompromisser med L och KD å andra sidan. Det märks i slutprodukten att det spretar åt väldigt olika håll.

Även om vi inte ens har haft ett dygn på oss att läsa den här reformagendan - det är en del av problemet; vi hade velat se den tidigare och kunnat delta i en debatt - finns det förstås vid en första anblick sådant som är bra i den. Det är heller inget konstigt att en ny regering vill sätta sin prägel på ett så här viktigt område. Vi socialdemokrater vill ju inte se något status quo, att biståndet ska vara oföränderligt. Världen förändras. Covidpandemin, auktoritära staters framryckning, klimatkrisen och de ökade klyftorna mellan och inom länder gör också att biståndet behöver vara flexibelt och öppet för förändring.

Den feministiska biståndspolitiken var ett exempel på hur vi utvecklade biståndspolitiken under vår regeringstid. Synen på arbetstagarnas rättigheter och vikten av en socialt hållbar tillväxt är andra områden där vi tycker att politiken behöver utvecklas. Klimatomställningen är förstås ytterligare en avgörande faktor som måste påverka framtida politik ännu mer.

Vad blev det då i denna reformagenda? Den spretar som sagt åt olika håll. Å ena sidan sägs att OECD-Dacs regler ska följas. Å andra sidan säger Aron Emilsson i intervjuer att OECD-Dacs regler ska vara en utgångspunkt, men man skulle kunna tänka sig att frångå det också. Man öppnar i agendan upp för bundet bistånd kopplat till svenska företag, vilket går emot OECD-Dacs regler.

Å ena sidan vill man se mer transparens i biståndet, å andra sidan har man skurit ned på informationsanslaget, vilket gör att granskningen av och transparensen i biståndet minskar. Å ena sidan säger man att man ska stärka multilateralismen, å andra sidan skär man ned kärnstödet till många FN-organ.

Agendan drar alltså åt olika håll.

Det går inte heller att utläsa vad som kommer att prioriteras ned. Vad ska bort? Om man nu vill rikta om biståndet till närområdet, vad ska bort? Om man vill ha bilateralt bistånd till bara 30 länder, vilka ska bort? Är det Somalia, Guatemala, Mali, Sydsudan, Myanmar eller Palestina?

Vi befarar nu att Sverige kommer att överge länder där vi haft bistånd som gjort nytta och varit avgörande för att förbättra livsvillkoren för miljontals människor. Vi önskar att regeringen kunde vara tydligare med vad man prioriterar ned och bort.

Latinamerika och Afrika nämns väldigt lite, och viktiga teman som en socialt hållbar tillväxt, minskade klyftor, arbetstagares rättigheter och fackliga rättigheter nämns knappt alls.

Vi är kritiska till att biståndet ska användas som verktyg för att tvinga fram större återvändande. Givetvis ska länder ta ansvar för sina medborgare, men att tro att biståndet är verktyget är fel. Det är ju bara 2 procent av biståndet som går till regeringar, medan 98 procent går till organisationer som arbetar självständigt i länder, ofta mot den lokala regeringens intressen. Många auktoritära länder skulle bara bli glada om svenskt bistånd till organisationer som vill stärka demokrati och mänskliga rättigheter försvann.

När det gäller att prioritera Ukraina och att fortsatt stöd dit måste vara en stor del av biståndet håller vi med. Redan under vår regeringstid när kriget bröt ut styrde vi om resurser för att bistå Ukraina. Ukraina var redan då om inte det största så i alla fall ett av de allra största biståndsländerna.

Här finns ingen politisk konflikt. Men det går inte att använda stöd till Ukraina som en ursäkt för att hals över huvud överge länder och kriser där svenskt bistånd behövs. Stödet till Ukraina behöver komma från fler källor än biståndsbudgeten. Det handlar om privata investeringar, att ge tillträde till den europeiska marknaden för ukrainska produkter och så vidare.

Det kommer att behövas en internationell Marshallplan för Ukrainas återuppbyggnad. Där ska Sverige förstås vara drivande och med, men det får inte betyda att vi vänder ryggen till resten av världen och överger fattigdomsbekämpning och kampen mot förtryck på global nivå.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om regeringens hantering av biståndet till Palestina.

Till att börja med fördömer vi socialdemokrater förstås terrororganisationen Hamas och de vidriga attacker mot civila som skedde den 7 oktober. Inget kan ursäkta eller legitimera detta.

Nu ser vi hur våldet eskalerar med över 15 000 dödsoffer i Gaza varav nästan hälften barn. Alla parter i konflikten har ett ansvar att skydda civilbefolkningen och följa internationell lag.

Den svenska regeringen har i detta, enligt FN, apokalyptiska läge stoppat bistånd till Palestina som verkar mot extremism och radikalisering.

Sida beordrades att göra en översyn av biståndet. Den är nu klar och visar exakt samma resultat som tidigare både Schweiz, Tyskland och EU kommit fram till när man har granskat biståndet till Palestina, nämligen att inga biståndspengar har gått till Hamas.

Man skulle kunna tro att Sverige efter Sidas granskning skulle återuppta biståndet - men nej. I stället underkänner regeringen sin egen myndighets utredning och fortsätter att frysa bistånd till Palestina. Jag undrar: Vad är problemet med bistånd som går till krafter som motarbetar Hamas och ger palestinier alternativ till extremism, terror och radikalisering? Vad är problemet med projekt som ger kvinnor i Palestina rättslig hjälp när de vill skiljas eller på annat sätt kräva sina rättigheter?

Vi tycker att det är skamligt att Sverige är ensamt i EU om att stoppa bistånd till Palestina. Vi var kritiska redan i fjol då regeringen halverade biståndet till Palestina, och efter att kriget har rasat sedan den 7 oktober är behoven, som alla vet, större än någonsin. Sverige behöver skala upp sitt engagemang, omedelbart stoppa pausen i biståndet, ta fram en långsiktig plan för biståndet till Palestina och agera på alla plan för att möjliggöra en fredlig tvåstatslösning.

Herr talman! Avslutningsvis är den nya inriktning som regeringen har sjösatt oroande på många vis. En aspekt som det talas för lite om är hur utgångspunkterna nu verkar ha skiftat.

Målet för biståndet ska vara att bekämpa fattigdom och förtryck och ska utgå från mottagarnas och de fattigas perspektiv och rättigheter. Nu verkar det mer som om regeringen utgår ifrån snäva svenska egenintressen. Som någon skrev verkar vi ha gått från att ha haft en politik för global utveckling till en politik för svensk utveckling i biståndspolitiken.

Detta är bakvänt, dels för att solidariteten urholkas, dels för att det är ineffektivt och ger sämre resultat. Vi vet till exempel att bundet bistånd kopplat till enskilda nationella företag är både dyrare och mindre effektivt. Ett annat exempel är att använda biståndet som ett verktyg för att tvinga fram återvändande från Sverige; vi hade ett replikskifte om detta tidigare.

Vi socialdemokrater ser fram emot fortsatt debatt om biståndet i den här debatten och vidare nästa år och kommer att fortsätta att driva på för internationell solidaritet och ett generöst bistånd som bekämpar fattigdom och förtryck i hela världen.

Sverige är en del av världen. Som socialdemokrat är jag stolt över att inte vara nationalist utan internationalist. Vi tror på internationell solidaritet. Vi tror att vi alla på det här klotet är beroende av varandra.

Anf. 19 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Det är många delar i Olle Thorells anförande som jag gärna hade kommenterat. Men jag får återkomma i mitt anförande senare.

Det är ingen överraskning att Socialdemokraterna vill ge allt till alla och klagar på att det finns brister i regeringens biståndspolitik.

Det finns skrivningar i Socialdemokraternas särskilda yttrande i detta betänkande som väcker frågor. Och det var en del som ledamoten sa från talarstolen som väcker frågor. I början av sitt anförande sa Olle Thorell till exempel att regeringen använder Ukraina som ett svepskäl för att lägga om biståndspolitiken. Jag tror att det var så han uttryckte det. Och jag måste säga att detta är ett ganska häpnadsväckande uttalande.

Socialdemokraterna påstår i sitt särskilda yttrande att Sveriges anseende som pålitlig och ambitiös partner i utvecklingssamarbetet är hotat och att regeringen har ett ensidigt fokus på närområdet.

För att vara tydlig: Närområdet betyder i denna kontext Ukraina.

Detta säger Socialdemokraterna samtidigt som de i nästa mening säger att det är rimligt att växla upp biståndet till Ukraina och vårt närområde, men att det inte är klokt att göra detta på bekostnad av stöd till andra länder.

Hur går denna ekvation ihop? Jag önskar att resurserna var oändliga. Socialdemokraterna kan i opposition låtsas som att man kan göra allt, men det kan man inte. Man måste förhålla sig till verkligheten, och man måste helt enkelt prioritera.

Regeringen gör prioriteringen att Ukraina ska bli det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Delar Socialdemokraterna denna prioritering?

Anf. 20 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Thuresson för frågorna.

Vad gäller Ukraina finns det ingen åsiktsskillnad i denna kammare. Det är någonting som vi som svenska parlamentariker kan vara stolta över, att stödet för Ukraina är enhälligt och långsiktigt. Och oavsett vilken regering som styr detta land kommer vi de närmaste åren att stå vid Ukrainas sida vad gäller militärt, ekonomiskt och politiskt stöd på alla sätt. Det vill jag understryka. Där finns alltså ingen åsiktsskillnad. Det är fakta. Vi tycker likadant här.

Vi tycker också att det är rimligt att en stor andel av biståndsbudgeten går till Ukraina. Man kunde under vårt sista regeringsår 2022 se hur vi styrde om resurser i biståndsbudgeten till Ukraina. Och det vete tusan om inte Ukraina var största biståndsland 2022. Jag tittar på den före detta statssekreteraren för att få veta fakta. Vi har alltså visat i de skarpa budgetar som vi har lagt fram att vi minsann prioriterar Ukraina.

Det som vi inte gillar är att man använder Ukraina som en ursäkt - jag sa inte svepskäl - för att vända ryggen till globala utmaningar. Det är också fakta att denna regering vill ha en mer regional utrikespolitik och prioriterar ned stödet till FN och prioriterar ned arbetet med de globala utmaningarna. Det är fakta. Och vi såg i budgeten förra året - det syns inte i denna budget - vilka länder som kommer att drabbas. Vi har under förra året sett hur man har skurit ned på stöd till länder. Ju längre bort från Europa dessa länder är, desto mindre får dessa länder av svenska pengar. Det tycker vi är synd. Det borde kunna gå att prioritera på ett annat sätt.

Anf. 21 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Jag tackar Olle Thorell för svaret.

Om vi ska jämföra regeringens budget med Socialdemokraternas budget lägger regeringen 0,84 procent av bni på bistånd, och Socialdemokraterna lägger 0,85 procent av bni på bistånd. Så även Socialdemokraterna måste prioritera och förhålla sig till verkligheten.

Ledamoten lyfte fram i sitt anförande att stödet till Ukraina måste komma från olika delar. Låt mig då understryka att en stor del av stödet till Ukraina alltså ligger utanför biståndsbudgeten. Men det pågår ett krig i vårt absoluta närområde, och det måste få konsekvenser också för svensk biståndsbudget.

Jag vill verkligen inte söka konflikt om stödet till Ukraina. Men när Socialdemokraterna anklagar regeringen för att ha ett för ensidigt fokus på närområdet väcker det frågan: Menar Socialdemokraterna att vi inte ska ha fokus på närområdet, som i denna kontext betyder just Ukraina?

Jag tolkade Olle Thorells första replik som att Socialdemokraterna också delar prioriteringen att Ukraina ska vara det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Uppfattade jag det rätt?

Anf. 22 Olle Thorell (S)

Herr talman! Det är inte orimligt att Ukraina är det största mottagarlandet när vi har ett aggressivt Ryssland som väller in över Europas näst största land och med terrormetoder försöker piska dem till underkastelse. Då är det klart att Sverige ska ställa upp och att Sverige ska bidra. Och en stor del av biståndsbudgeten ska också gå dit. Det är inget konstigt med det.

Vad vi kritiserar är inte att man prioriterar Ukraina, utan vad vi kritiserar är det ensidiga fokuset. Och jag står fast vid att det är ett ensidigt fokus på Ukraina och närområdet och ett inte tillräckligt stort intresse visat för Myanmar och Palestina eller för situationen i Guatemala, där Sverige har gjort en otrolig skillnad med sina biståndsmedel. Det är ett land långt bort som inte så många känner till här i Sverige. Men för människorna i Guatemala är det av oerhört stor vikt att Sverige har funnits där under mörka och repressiva tider och stöttat människorättsaktivister, jurister och andra som har kämpat för att bibehålla något slags rättsstat under förtrycket. Och man har lyckats. Att nu vända ryggen till dessa modiga människor i Guatemala, som man riskerar att göra, tycker vi är fel.

Det är klart att man som regering måste prioritera, och alla behov kommer inte att kunna tillgodoses. Det är därför som vi har tyckt att det är så bra att ha just ett enprocentsmål. Då vet vi nämligen var ribban ligger, och det är dit vi ska nå.

Det kommer alltid att finnas behov i världen. Vi är inte så naiva att vi tror att alla plötsligt kommer att leva i fred och frihet och att fattigdomen bara kommer att försvinna som i ett trollslag. Så kommer det inte att bli, utan behoven kommer att fortsätta finnas.

Anf. 23 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Jag har lyssnat på Socialdemokraternas anföranden och följt Socialdemokraternas politik kring biståndsfrågor och andra politiska områden under rätt lång tid. Och jag har en fråga.

Socialdemokraterna har en mycket hård hållning när det gäller att man inte ska föra samtal eller förhandla med Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag. Exempelvis 2019 bjöd den socialdemokratiska regeringen in till samtal om hur vi ska få bukt med gängbrottsligheten i Sverige. Regeringen bjöd in sju gruppledare i riksdagen men inte den åttonde från Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har varit mycket hårda med detta och har skällt som bandhundar på mig och mitt parti för att vi har sagt att man ska kunna prata med alla partier i riksdagen.

Samtidigt har Socialdemokraterna en helt annan uppfattning när det gäller samtal och förhandlingar med Hamas. Då har Socialdemokraterna i många år drivit linjen att man, om man läser i partiets motioner, ska sträva efter normalisering, att man ska förhandla med Hamas och att man ska inkludera Hamas.

Socialdemokrater har till och med varit involverade i att bjuda hit Hamasföreträdare. År 2006 träffade de till exempel flyktingministern Atef Adwan. Assam Tamimi, en Hamasideolog, var involverad i en diskussionsserie som bland andra S-studenter ordnade. Även Broderskapsrörelsen och Socialdemokrater för tro och solidaritet har varit involverade i detta.

Eftersom detta berör även attityden till biståndet till Palestina är min fråga till Olle Thorell: Varför vill Socialdemokraterna att man ska kunna normalisera, förhandla och inkludera personer som Yahya Sinwar och Ismail Haniya? Men Yasmine Eriksson som sitter fem meter bort får man inte ens föra samtal med om hur vi skapar lag och ordning i Sverige.

Anf. 24 Olle Thorell (S)

Herr talman! Trevligt att se dig i utrikespolitiska sammanhang igen, Fredrik Malm!

Det är dock bedrövligt att höra en "liberal" - ja, ursäkta, men nuförtiden får man ju använda citattecken runt det ordet när man pratar om Liberalerna - anklaga Socialdemokraterna gällande Hamas och på något sätt likställa frågan med samarbete med SD. Det är för mig helt obegripligt.

Vi ställer upp på EU:s, den nuvarande regeringens och tidigare regeringars politik när det gäller Hamas. Vi tar fullt och tydligt avstånd ifrån dem. Vi fördömer dem. Vi vill inte ha med terrororganisationer att göra på något sätt. Jag vet att Fredrik Malms korståg mot Socialdemokraternas kopplingar till Hamas är något han brinner väldigt starkt för, men påståendet stämmer ju inte med verkligheten.

Det stämmer inte heller med verkligheten att Socialdemokraterna inte för samtal med Sverigedemokraterna. Vi pratar med dem i utskottet varje vecka, vi hälsar på dem i korridorerna och vi visar respekt för att deras ledamöter har valts in i riksdagen med hjälp av röster som har samma värde som de röster vi har fått. Vad vi dock inte gör är att kröka rygg för nyfascism. Vad vi inte gör är att hoppa i samma båt som illiberala krafter som har som mål att sortera människor utifrån ursprung och gradera människor utifrån vilken bakgrund de har.

Det Liberalerna gör är ju skamligt - att kalla sig ett liberalt parti och sedan gå ihop med sin huvudmotståndare, vars största fiende är liberalismen, tycker jag är en stor skam. Det borde egentligen även Fredrik Malm tycka.

Anf. 25 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Jag blir aningen bekymrad när jag lyssnar på Olle Thorells svar, för han berör inte det som är kärnfrågan här.

I Sverige har vi demokrati och fria val, och sedan har vi olika uppfattningar partierna emellan. Men Socialdemokraterna driver linjen att man inte ska kunna samtala med alla partier i Sveriges riksdag om hur vi ska få bukt med gängbrottsligheten - medan det är väldigt viktigt för Socialdemokraterna att Hamas ska normaliseras och att man ska öppna upp för förhandlingar och inkluderingar med dem.

Europeiska unionen hade en gemensam linje efter det palestinska valet, som Hamas vann. Man sa att man bland annat fryser bistånd och inför restriktioner mot Hamas så länge Hamas inte ställer upp på kraven att erkänna staten Israel, erkänna ingångna avtal och inte ägna sig åt terrorism. Socialdemokraterna bröt mot den linjen genom att aktivt bjuda hit Hamasföreträdare - som då också kunde ta sig vidare till andra länder i EU från Sverige.

Under de senaste mandatperioderna här i Sveriges riksdag har exempelvis Peter Hultqvist, Urban Ahlin när han var vice ordförande i utrikesutskottet och en rad andra ledamöter som fortfarande sitter i denna kammare undertecknat motioner som argumenterar för precis detta. Någonstans blir därför ändå frågan, för att en gång för alla komma till pudelns kärna: Varför är det viktigt att inkludera och kunna förhandla med en person som Ismail Haniya, som i över 40 år har varit ledare för en av världens värsta terroristorganisationer, medan man inte får förhandla över huvud taget med Yasmine Eriksson, som sitter fem meter bort här i salen? Varför?

Anf. 26 Olle Thorell (S)

Herr talman! Det är tröttsamt att en så erfaren riksdagsledamot som Fredrik Malm ägnar sig åt så simpel halmgubberetorik. Man målar upp ett problem och klistrar på mig och Socialdemokraterna en åsikt vi inte har, och sedan attackerar man den. Det är mycket skicklig och vildsint retorik, men det är fortfarande inte sant.

Vi fördömer Hamas. Vi vill att Hamas ska sluta existera. Vi vill bekämpa dem precis som vi ville bekämpa Isis/Daish och al-Qaida; det finns mängder av terrororganisationer som vi vill ska sluta finnas, och Hamas är en av dem.

Påståendet att vi inte skulle kunna samtala med Sverigedemokraterna stämmer inte. Vi samtalar med sverigedemokrater varje dag, men det betyder inte att vi kröker rygg för dem. Det betyder inte att vi anpassar vår politik efter dem. Det betyder inte att vi ger upp våra ideal för att få makt tack vare dem. Det gör däremot Liberalerna, och det tycker jag att ni borde skämmas för, Fredrik Malm.

(Applåder)

Anf. 27 Anna Lasses (C)

Herr talman! Jag tackar Olle Thorell för ett viktigt anförande.

Olle Thorell och jag sitter lite grann i samma båt. Vi är nämligen medlemmar av partier som båda två vill stå upp för enprocentsmålet - samtidigt som vi har anpassat våra budgetförslag efter det ekonomiska läge som råder och även efter den budget som regeringen har valt att lägga fram.

I Centerpartiets budgetförslag är vi väldigt tydliga med att vi vill återgå till enprocentsmålet, och vi har en tydlig plan för hur det ska ske till januari 2027. Min enkla fråga är: Om ni i Socialdemokraterna skulle få makten i morgon, Olle Thorell, har ni då en motsvarande plan för hur och när Sverige ska vara tillbaka på enprocentsmålet?

Anf. 28 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag tackar Anna Lasses för frågan då den ger mig tillfälle att förklara hur vi ser på enprocentsmålet och den visionen.

Det stämmer att vi i vår skuggbudget inte når enprocentsmålet. Det gör inte heller Centerpartiet, som dock har en trappa upp för kommande år. Vi har lagt 1 miljard kronor mer i år, nästa år och året därefter och säger klart och tydligt att vi ska återgå till enprocentsnivån. Vi säger inte exakt när eller i vilka trappsteg det ska ske, men målet är klart och tydligt.

Om man ifrågasätter trovärdigheten i det kan man titta på hur vi agerade under 90-talet, då vi också skar i biståndet medan vi sanerade de svenska statsfinanserna. Då var vi nere på 0,7 procent, men vi övergav ju inte enprocentsmålet. Det var fortfarande målet och visionen, och på samma vis är det nu. Då tog det till 2004 eller 2005 innan vi återigen nådde upp till enprocentsnivån, det vill säga lagom till att vi förlorade valet och den borgerliga regeringen kunde skörda frukterna av det arbetet.

Det beror alltså på - om vi tar regeringsmakten i morgon kommer det att gå fortare än om vi vinner regeringsmakten 2026. Och det går ännu långsammare om vi, gud förbjude, vinner regeringsmakten först 2030. I så fall kommer det att ta längre tid. Men så fort det är möjligt och kan ske på ett ansvarsfullt sätt både gentemot statsfinanserna och gentemot våra partner ute i världen ska vi göra detta.

Anf. 29 Anna Lasses (C)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag hade egentligen ingen mer fråga - det var mest detta jag var intresserad av - men när jag satt här och lyssnade kom jag på en annan sak. Något jag faktiskt tycker är ganska bra i den modell som nu finns är maxtaket på 8 procent för avräkning. Jag blev helt plötsligt nyfiken på att höra hur Socialdemokraterna ställer sig till det - är det något man kommer att behålla ifall man får möjlighet att besluta om det?

Anf. 30 Olle Thorell (S)

Herr talman! Vi har inte uttryckt ett exakt tak i procent för avräkningar, utan det vi har sagt och har beslut på i vårt parti är att man ska vara restriktiv med detta. Man ska följa OECD-Dacs riktlinjer, men det ska vara restriktivt. Vi välkomnar därför taket på 8 procent; det gör det mer förutsägbart och enklare för samarbetsorganisationer och förvaltningar att veta vad som kommer att hända.

Vi tycker att det ska vara restriktivt. Vi får återkomma med exakt hur vi formulerar denna restriktivitet när vi väl får regeringsmakten igen, men det kommer att finnas med.

Anf. 31 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Inledningsvis vill jag kommentera ett replikskifte där jag blev apostroferad rätt många gånger. Det kan vara läge att nämna något om det. Socialdemokraterna kritiserade Liberalerna hårt för att de samarbetar med Sverigedemokraterna. Jag tycker i all väsentlighet att Liberalerna är den vuxna i rummet, inte Socialdemokraterna, som sitter kvar i någon sandlådementalitet och inte kan samtala med andra partier. Liberalerna har vunnit väldigt mycket mer på detta. De får igenom sin politik både i riksdagen och i regeringen, något som Socialdemokraterna inte lyckas med.

Men det var inte därför jag begärde replik på Olle Thorell, utan anledningen var Olle Thorells kritik rörande borttagandet av feministisk utrikespolitik i budgeten. Därför skulle jag vilja fråga om Olle Thorell motsätter sig de delar vi har på detta område inom Tidösamarbetets utrikespolitik. Det handlar om att minska de digitala klyftorna med särskilt fokus på flickor och kvinnor och om att främja kvinnors företagande, arvsrätt och besittningsrätt. Det handlar om kvinnors och flickors rätt till utbildning och om att ha fokus på dem i konfliktsituationer, där vi vet att de är mer drabbade. Vilka av de åsikter och förslag vi har inom detta politikområde är det Olle Thorell så enträget vänder sig emot?

Anf. 32 Olle Thorell (S)

Herr talman! Vi börjar med debatten om att samtala eller inte. Vi står ju och samtalar nu i riksdagens kammare, Yasmine Eriksson. Jag behandlar dig med respekt. Jag förstår att du har rätt att vara här. Dina väljares röster är lika mycket värda som mina väljares. Ni har all rätt att lägga fram alla förslag ni vill. Ni ingår i regeringsunderlaget. Vi möts varje vecka i utskotten och debatterar tillsammans.

Men vi förhandlar inte med er. Vi står nämligen för långt från varandra värderingsmässigt. Vi vill inte kompromissa med våra värderingar och förhandla politiskt med er. Att Liberalerna gör det är det inte bara vi som är kritiska mot. Även i stort sett halva Liberalerna är ju kritiska till det. Det är också så att 97,6 procent av den svenska väljarkåren har valt ett annat parti än Liberalerna. Deras vägval är inte direkt någon succé.

Sedan frågar Yasmine Eriksson mig vilka jämställdhetsinsatser som vi är emot i Tidöavtalet och i reformagendan. Svaret är att vi inte är emot något av detta. Det är bra att SRHR nämns och att man vill stärka kvinnors och flickors rättigheter, deltagande i politiska församlingar och så vidare. Det är klart att vi är för det. Men låt mig likna den feministiska utrikespolitiken vid en fantastisk sportbil. Du plockar bort två däck och strålkastarna och säger: Vad är det för fel på sätet? Vad är det för fel på ratten? Vad är det för fel på motorn? Det är inget fel på allt detta. Men ni har plockat isär en sammansatt holistisk politik för feminism i bistånds- och utrikespolitiken. Den fungerar sämre när inte alla delar finns med.

Anf. 33 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Jag kan bara konstatera att Socialdemokraterna fortsätter med sin symbolpolitik. För oss är det viktiga vilken skillnad vi faktiskt kan göra på riktigt, inte vilken rubrik eller vilket namn det har.

Olle Thorell framförde i sitt anförande kritik mot att vi pausat biståndet till Palestina. Jag skulle vilja fråga ledamoten om han inte håller med om att vi måste säkerställa att de biståndsmedel vi betalar ut inte går till terrorism eller till korrupta aktörer. Vi pausade biståndet för att säkerställa att inga felaktiga utbetalningar görs. Vi behöver ha ett transparent och säkert bistånd. Vi kan inte betala ut det lättvindigt bara för att vi alltid har gjort det, när vi vet att Palestina har stora problem med korruption.

Olle Thorell efterfrågade en långsiktig plan för biståndet till Palestina. Nu har Sida fått ett kompletterande regeringsuppdrag angående översynen av biståndet till Palestina. När översynen presenteras kommer regeringen att titta på den för att göra en bedömning av hur vi ska gå vidare framöver. Vad är det mer Olle Thorell vill se än att vi utreder det här grundligt och sedan gör en bedömning utifrån de fakta vi får på bordet?

Anf. 34 Olle Thorell (S)

Herr talman! Återigen kommer det halmgubbsretorik. Man målar upp en bild av att vi har uppfattningar som vi inte har. Det är klart att vi tycker att alla biståndsmedel ska gå till det som de är avsedda för. Det är klart att vi allihop här inne och hela svenska folket tycker att skattepengar ska användas till rätt saker. De ska givetvis inte gå till terrorism eller försvinna i korruption. Ingen tycker något annat. Självklart är det bra att man säkerställer det.

Det är dock så att man redan har fått en rapport som säger att biståndet inte går till Hamas eller andra terrororganisationer. Samma sak har även EU, FN, Schweiz och tyska granskare kommit fram till när de har granskat det här. Det är inte så att biståndet till Palestina var helt okontrollerat innan kriget bröt ut. Det var granskat kors och tvärs åt alla håll, som det ska vara.

Nu är regeringen ensam i EU om att frysa utbetalningen av biståndet. Det är pengar som skulle gå till att hjälpa kvinnor juridiskt att kräva sina rättigheter och till att cancerpatienter från Gaza fick hjälp på sjukhus i Jerusalem hindras. Följeslagarprogrammet, där internationella följeslagare följer med palestinska barn till skolan på Västbanken, pausas. Det är ju det här som är fel. Sverige är ensamt om att slå klackarna i backen på det här sättet. Det tycker jag är pinsamt. Det skadar Sverigebilden. Framför allt skadar det palestinierna. Det skadar oskyldiga civila människor som bara vill leva sina liv, som vill bort från extremism och radikalisering, som vill kunna försörja sig själva, skicka sina barn till skolan och ha tak över huvudet. Detta blir svårare på grund av den svenska regeringens agerande, och det tycker jag är sorgligt.

(Applåder)

Anf. 35 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Vi debatterar nu utgiftsområde 7. Det handlar om internationellt bistånd, ett av de viktigaste utrikespolitiska verktygen för att driva och värna svenska intressen samt möta de utmaningar som vi och världen står inför.

Vad är då svenska intressen? Det är exempelvis att stå upp för flickors och kvinnors rättigheter, att värna den regelbaserade rättsordningen och det multilaterala samarbetet, att stå upp för rättsstatens principer, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser och att verka för en regelbaserad och kontrollerad migration till Europa.

Det förs ofta fram i debatten att Sverige skär ned på biståndet. Detta är ett felaktigt påstående, herr talman. Det Sverige har gjort är att vi förändrat budgeteringsprincipen för biståndet. Tidigare har vi just för biståndet bestämt att vi ska ge 1 procent av bni i budgeten. Den modellen har Sverige nu lämnat, eftersom vi inte vill att biståndet ska ha utbetalningsmål utan resultatmål. I stället har vi beslutat om en treårig budgetram för biståndet.

Åren 2023, 2024 och 2025 är vi överens om att lägga 56 miljarder årligen på bistånd. Tittar man på hur mycket pengar Sverige kommer att lägga på bistånd under de tre år vi har kommit överens om för denna ram och hur mycket pengar Sverige lade på bistånd de tre föregående åren ser man att biståndet ökar. Detta är viktigt att ha med sig i debatten.

Herr talman! Behovet av bistånd är på många håll i världen stort. Särskilt viktigt och särskilt stort är behovet av ökat humanitärt stöd på flera platser, inte minst till krigets Ukraina och till den hårt drabbade civilbefolkningen i Gaza.

Sverige ska vara med och ta globalt ansvar genom vårt bistånd. Det humanitära biståndet, eller katastrofbistånd som det ibland kallas, handlar om att hindra död och lindra nöd. Det humanitära stödet i biståndet är en av regeringens prioriteringar i denna budget.

Behoven i världen är stora, näst intill oändliga. Många människor lever på flykt. Efter pandemin finns globalt både en utbildningsskuld med barn som förlorat tid i skolan och en vaccinationsskuld då många barn inte fick ta del av vaccinationsprogram under pandemin. Många länder, familjer och individer hamnade under fattigdomsstrecket i samband med pandemin.

Samtidigt är demokratin globalt på tillbakagång, och klimatförändringarna leder till både torka och översvämningar med förödande konsekvenser.

Vi måste säkerställa att de medel vi avsätter för bistånd används på bästa möjliga sätt. Regeringen har därför i samband med denna budgetproposition och i andra sammanhang aviserat att man ska presentera en reformagenda för biståndet. Det är mycket välkommet.

Regeringen presenterade i går reformagendan Bistånd för en ny era som kommer att fungera som ett styrdokument för hur regeringen kommer att styra och prioritera biståndet. Reformagendan slår bland annat fast att vi ska ha ett minskat antal strategier och en frihetsprincip i biståndet. Svenska skattekronor ska inte gå till länder som systematiskt undergräver den internationella rättsordningen.

Det ska ges ett uppdrag till Sida om att utveckla transparensgarantin så att det är enkelt att följa och spåra biståndspengar hela vägen och se vilket resultat vårt bistånd leder till.

Herr talman! Det är välkommet att regeringen visar reformvilja när det kommer till biståndet. Gör man som man alltid har gjort, ja då blir det också som det alltid har blivit. Under alltför lång tid har biståndet präglats för mycket av en diskussion om hur mycket pengar vi gör av med och för lite av en diskussion om hur vi ska prioritera vårt bistånd.

Vad ska vi fokusera på och varför? Hur ökar vi transparensen och effektiviteten i biståndet? Det här är viktiga frågor inte bara i sig utan också för att upprätthålla allmänhetens förtroende för biståndet.

Jag tror att det finns en stor folklig förankring för att Sverige som land ska ha ett stort bistånd, men det får inte handla om att kravlöst skicka iväg skattepengar. Alla ska kunna vara trygga med att det vi väljer att prioritera i biståndet är effektivt och leder till resultat.

Herr talman! Denna debatt handlar dock inte om reformagendan utan om betänkandet där utskottet behandlar regeringens budget för utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.

I betänkandet finns det dock en reservation från S, V och MP som rör reformagendan. Oppositionen anser att processen varit hastig med brist på transparens och förankring i riksdagen. Låt mig därför med anledning av denna reservation säga några ord dels om processen med reformagendan, dels om hur biståndet styrs.

När det gäller processen kan jag konstatera att både riksdagens samtliga partier och många civilsamhällesaktörer och andra aktörer har blivit inbjudna till UD för att lämna synpunkter och diskutera utformningen av en framtida reformagenda.

Herr talman! Eftersom det påtalas att det varit brist på förankring i riksdagen: Hur styrs egentligen biståndet? Biståndet styrs av regeringen genom regleringsbrev och strategier. Det är så det alltid har gått till. Reformagendan är i sin tur ett slags styrdokument som kommer påverka och ge vägledning i hur regeringen framöver kommer att styra biståndet genom exempelvis regleringsbrev och strategier.

Jag vill understryka att den tidigare regeringen aldrig konsulterade i varje fall Moderaterna när den skulle ta fram nya strategier för biståndet.

Herr talman! Låt mig nu återgå till budgeten för utgiftsområde 7 och säga några ord om prioriteringarna för utgiftsområdet.

Det är först och främst Ukraina. Sverige har ett moraliskt ansvar att hjälpa Ukraina försvara sin suveränitet och sin rätt att fritt göra självständiga säkerhetspolitiska val. Ukraina blir nu det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Från biståndsbudgeten bistår vi med humanitärt stöd, stöd till uppbyggnad och stöd i reformprocessen för ett närmande till ett EU-medlemskap.

Som jag redan har nämnt i mitt anförande är behovet av bistånd på vissa platser i världen mycket stort, och bistånd kan lindra fattigdom. Men, herr talman, långsiktigt är det inte bistånd utan handel, tillväxt och rättsstat som leder till hållbar utveckling och ökat välstånd. Handel och företagande som medel för ökat välstånd och minskad fattigdom är därför en viktig prioritering i budgeten.

Insatser för frihet, fred och säkerhet ska stödjas för att möta Sveriges och Europas utmaningar. EU-närmande, främjande av demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och rättsstatens principer ska vägleda Sveriges insatser i EU:s östra grannskap.

Demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och rättsstatens principer är egenvärden i sig. De är också avgörande för fred, säkerhet och utveckling i vår omvärld. Stödet till människorätts- och demokratiförsvarare ska öka, och en särskild satsning görs för att skapa förutsättningar för fria val, inklusive stöd till aktörer som bidrar till att motverka otillbörlig informationspåverkan.

Multilateralt samarbete är av avgörande betydelse. Sverige ska fokusera sitt multilaterala samarbete inom biståndet till organisationer som arbetar med regeringens tematiska prioriteringar, humanitärt stöd, stöd till flyktingar och migranter samt till barns rättigheter.

När det gäller Agenda 2030 ska svensk biståndspolitik fokusera på de frågor där partnerländer ligger efter i måluppfyllelsen och som är prioriterade av regeringen. Det gäller exempelvis mänskliga fri- och rättigheter, demokrati, jämställdhet, miljö och klimat samt där det bedöms vara effektivt.

Biståndet ska fokuseras för att vara ett verktyg för att motverka irreguljär migration och dess risker samt för att främja återvändande, frivillig återvandring och återintegrering. Regeringen avser att villkora delar av utvecklingsbiståndet i syfte att mottagarländer ska följa folkrättsliga principer om återtagande.

Biståndet ska även bidra till effektiva åtgärder för att trygga migranters och flyktingars rättigheter i partnerländer, stötta värdsamhällen samt minska grundorsakerna till irreguljär migration och tvångsförflyttning.

Klimatförändringarna medför allt större humanitära behov och bidrar till påtvingad förflyttning. Svenskt klimatbistånd ska öka i volym och i ökande grad bidra till investeringar som ger utsläppsminskningar, omställning till fossilfri energi och energieffektivisering.

Klimatbiståndets katalytiska effekter ska stärkas med ökat fokus på mobilisering av privat kapital, exempelvis genom att intensifiera arbetet med garantier och öka Swedfunds klimatinvesteringar.

Herr talman! Låt mig säga någonting helt självklart, som tyvärr på för många platser i världen inte är självklart. Flickors och kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Genom vårt bistånd ska Sverige vara en tydlig röst och kraft för jämställdhet och kvinnors och flickors möjligheter och egenmakt.

Budgeten slår också fast att vårt bistånd ska användas för hälsoinsatser för de mest utsatta, att stärka hälso- och sjukvårdsystem och för stärkt hälsosäkerhet.

Det handlar om stärkt arbete med SRHR, tillgång till vaccinationer och tillgång till vatten, sanitet och hygien samt att verka för tillgång till och ansvarsfull användning av antibiotika i världen.

Herr talman! När det gäller prioriteringarna för biståndet i budgeten vill jag också nämna EU-biståndet. EU är en viktig kanal för svenskt bistånd, och Sverige ska vara och är tongivande inom EU:s utvecklingssamarbete.

Avslutningsvis vill jag säga att svenskt bistånd inte kan göra allt. Man måste prioritera. Men där svenskt bistånd verkar ska skattebetalarna se resultat av sitt givande. Biståndet ska leda till bättre levnadsvillkor för människor i fattigdom och förtryck.

Jag vill avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och önska kammarkansliet och talmanspresidiet en god jul.

(Applåder)

Anf. 36 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Tack, Magdalena Thuresson, för anförandet! Biståndet kopplas i reformagendan starkt till att främja handel, investeringar och svenska företagsintressen.

Om handelspolitiken kan användas för att lyfta människor ur fattigdom är det naturligtvis välkommet, men man ska vara noga med att det inte är detsamma som bistånd. Handelspolitiken och biståndspolitiken har olika syften och mål. Behoven är som allra störst i fattiga eller konfliktdrabbade länder, där affärsmöjligheterna för företag är små. Svenska intressen och affärsmöjligheter gynnas däremot mest i medelinkomstländer.

Vad händer då med människor som bor i sköra länder och som kämpar för demokrati, jämställdhet och rättsstatens principer om vi överger dem? Det är länder som Somalia, Guatemala, Kambodja och Myanmar. Kan Moderaterna garantera att människor i de fattigaste länderna fortsatt kommer att prioriteras och inte överges genom den nya inriktningen för biståndet?

Anf. 37 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågan! Det är en väldigt välkommen prioritering att regeringen avser att stärka synergierna mellan bistånd och handel. Precis som jag sa i mitt anförande kan bistånd lindra fattigdom. Men långsiktigt är det handel, tillväxt och rättsstat som leder till hållbar utveckling och ökat välstånd.

Här finns det stora synergieffekter att dra nytta av, och det är viktigt att ta vara på dem. Det kan göras exempelvis genom Swedfund eller genom garantiinstrumentet. Det finns många verktyg att jobba med, och här finns mycket mer att göra.

Dessa synergier lämpar sig naturligtvis inte för all typ av bistånd. En annan viktig prioritering för regeringen är att öka det humanitära biståndet, alltså katastrofbiståndet. Det styrs av helt andra principer än utvecklingsbiståndet, och där är denna typ av synergier inte lämplig. Det humanitära biståndet riktar sig direkt till de allra mest utsatta människorna. Det handlar om att lindra nöd och hindra död.

Det här kommer alltså inte att lämpa sig för allting, men det finns stora synergieffekter att dra nytta av, och det är väldigt viktigt att göra det för att få ett så effektivt bistånd som möjligt.

Anf. 38 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Jag tycker ändå att det finns en stor övertro på de marknadsekonomiska lösningarna kopplat till biståndet. När OECD:s biståndsexpert utvärderade svenskt bistånd varnade man just för att överge de fattigaste länderna. Jag tycker inte att jag fick något riktigt svar på detta. Kommer Sverige att stå upp för de fattigaste länderna även fortsättningsvis?

Exportkrediter ska också kopplas till biståndet. Det är en form av bundet bistånd som både anses bli dyrare för mottagaren och minska valfriheten. Detta erbjuds den som vill köpa varor från ett svenskt företag, men det har påtalats att det är något som kan strida mot OECD:s regler för hur bistånd kan användas. Bundet bistånd är i sig en biståndsform som både EU och OECD tydligt avråder ifrån som ett omodernt, dyrt och mindre effektivt bistånd. Bundet bistånd kan bli upp till 15-30 procent dyrare.

Biståndspolitiken ska genomsyras av rättighetsperspektiv och utgå från fattigas behov. Biståndet ska gynna mottagaren och inte givaren. Hur ser Magdalena Thuresson på att koppla biståndet till exportkrediter? Det är som sagt ett både mindre effektivt och dyrare bistånd.

Anf. 39 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att tänka nytt och prova nya verktyg i biståndspolitiken. När det gäller de mest utsatta nämnde jag i mitt anförande att en av de viktigaste prioriteringarna är ökat humanitärt stöd. I Sveriges bistånd ska vi självklart stå upp för de mest utsatta människorna.

Bundet bistånd ska naturligtvis rapporteras som bundet bistånd om det är det. Men det strider inte mot Dacs regelverk.

Det finns en rad olika verktyg man kan använda för att koppla ihop bistånd och handel mer. Ett av de mest effektiva verktygen är garantiinstrumentet, där en enda biståndskrona kan skapa kapitalflöden som annars inte hade kommit till. Den kan skapa kanske sju, åtta, nio eller tio nya kronor. En enda krona kan alltså bli många fler. Detta är ett otroligt effektivt bistånd och något som vi verkligen borde använda oss mer av. Det avser den här regeringen att göra, och det tycker jag är väldigt positivt.

Anf. 40 Anna Lasses (C)

Herr talman! Tack, Magdalena Thuresson, för ett i många stycken mycket viktigt inlägg! Det finns en hel del som jag absolut håller med om.

Jag har dock en fråga. Vi lämnar det humanitära biståndet därhän, för nu handlar det om utvecklingsbiståndet. Det här är en sak som jag har funderat över hela hösten av olika skäl, inte minst i samband med Palestinafrågan.

Å ena sidan står det i reformagendan att det ska finnas en reformvilja som något slags villkor för att ett land ska kunna motta utvecklingsbistånd. Å andra sidan talas det väldigt mycket - precis som Magdalena Thuresson förde fram - om att stödja insatser för demokrati, för frihet och allt sådant.

Låt mig ta ett praktiskt exempel. Det finns ett projekt i Afghanistan där Rädda Barnen tillsammans med Sida driver skolor för flickor. I mitt tycke är detta ett exempel dels på att man främjar kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter att växa upp, dels på ett land som är allt annat än demokratiskt, utan direkt tveksamt, styrt.

Är detta ett projekt som kommer att få fortleva, eller ingår det i den kategori som vi inte kan ställa upp på?

Anf. 41 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Det exempel som Anna Lasses lyfter fram med Afghanistan är ett exempel på en oerhört svår kontext. Jag vill naturligtvis att insatser för att stärka flickors möjligheter och egenmakt och den typen av projekt ska kunna fortsätta. Detta är, som alla partier i den här kammaren känner till, en oerhört svår kontext att jobba i. Vi måste gemensamt i EU och FN säkerställa att det blir så bra som det kan i denna extremt svåra kontext.

När det gäller den generella frågan om länder som går i fel riktning och vilken typ av samarbete man ska ha med dem är principen att svenska skattebetalares pengar ska gå till länder där det finns en reformvilja och där utvecklingen går åt rätt håll.

Allt stöd ser dock inte likadant ut. Jag har nämnt det humanitära biståndet. Anna Lasses bad mig att inte nämna det nu, så jag ska inte göra det. Men stöd till människorättsförsvarare och demokratiförsvarare, exempelvis, är som allra viktigast i denna typ av kontext, och det handlar inte heller om jättemycket pengar. Det är ett ganska litet, riktat stöd.

Svaret är alltså att utformningen kan se olika ut. Men när det gäller just det konkreta exemplet med Afghanistan får vi helt enkelt följa utvecklingen och be att få återkomma.

Anf. 42 Anna Lasses (C)

Herr talman! Jag är väl medveten om att det är en extremt svår kontext, och det är också därför jag tar upp detta som ett exempel. Det är väldigt svårt att göra de generella uttalandena om reformvilja och så vidare, för det kan förekomma just i situationer där människorna behöver bistånd som allra mest och befinner sig i en extremt svår kontext.

Men jag ska inte fråga vidare, utan jag följer utvecklingen och ser hur det blir med de nya strategierna och hur regeringen väljer att fortsätta att agera i de kontexter som är mycket svåra men där det är ack så viktigt att projekten kvarstår.

Anf. 43 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Ja, vi får följa utvecklingen. På det generella planet tycker jag att det är väldigt viktigt att det finns vägledande principer, och en sådan princip är att svenskt bistånd inte ska vara helt kravlöst. Det handlar om samarbete, och då kommer det också med vissa förväntningar på och diskussioner om olika krav.

Svenskt bistånd kan inte finnas överallt, och vi väljer vilka vi samarbetar med. En fråga som har varit uppe tidigare i debatten är den om migration och återvändande. Det är fullt rimligt, rätt och riktigt att svenskt utvecklingsbistånd också kommer med vissa förväntningar om ett gemensamt samarbete.

Anf. 44 Olle Thorell (S)

Herr talman! Tack, Magdalena Thuresson, för ett anförande med många viktiga poänger!

Det finns mycket som vi är eniga om i utrikesutskottet, som att Sverige har en viktig roll att spela och att biståndet kan göra stor skillnad för fattiga och utsatta människor världen över. Vad vi inte är överens om är exempelvis nivån på biståndet. Det har vi diskuterat flera gånger tidigare.

Magdalena Thuresson ljuger inte och hittar inte på; det stämmer att det under dessa tre år är mer pengar i kronor och ören än under de föregående tre åren. Så kan man ju räkna om man vill. Det är dock ett lite ohederligt sätt att räkna på, kan jag tycka, eftersom bnp och bni ändras och inflationen ändras. Man fick mer för de pengarna då än vad man får nu. Andelen har alltså minskat.

Det är väl bara att vara ärlig med det från Moderaterna: Ni vill inte vara lika generösa med svenskt bistånd som vi i oppositionen samt Kristdemokraterna och Liberalerna vill. Det får ni väl tycka. Jag kan förstå att man gör den prioriteringen, även om jag tycker att den är helt fel. Jag tycker dock att det är lite opassande att trixa med beräkningarna på det sättet.

Min fråga gäller förankringen av detta. Magdalena Thuresson tycker att regeringen har haft möten med diverse organisationer och att vi partier har getts möjlighet att komma med åsikter. Det stämmer till viss del, men det är ju inte så att vi har fått ta del av något förslag som har funnits. Det har inte gått ut något förslag på remiss till partierna där vi har kunnat komma med inspel. Det har mest varit pliktskyldiga möten för att man sedan ska kunna säga att man haft möten.

Min fråga är: Vad är problemet med att ha en skrivelse i riksdagen om detta viktiga politikområde?

Anf. 45 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Låt mig börja med att kommentera nivån på biståndet. Vi har som sagt kommit överens om att lägga 56 miljarder årligen på bistånd, och det är 56 miljarder kronor som vi inte lägger på rättsväsendet, på järnvägsunderhållet eller på sjukvården. Det är 56 miljarder - otroligt mycket pengar - som vi i stället aktivt väljer att lägga på biståndet. Som sagt är det också mer pengar de här tre åren än de tre åren innan.

Vi har högre ambitioner för biståndet än att bara betala ut en viss andel av bni. Vi vill ha mer fokus på innehåll. Vi vill ha mer diskussion om vad vi ska göra och varför och om hur vi stärker effektiviteten i biståndet.

Vad gäller processen kring reformagendan har jag såklart förståelse för att Olle Thorell önskar ett större inflytande i svensk biståndspolitik än vad man har möjlighet att ha i opposition. Det är en naturlig känsla för en riksdagsledamot. Men vi vann valet och fick ett mandat att förändra också det här politikområdet.

Det har varit otaliga möten. Riksdagens alla partier har blivit inbjudna, och en rad andra aktörer har fått vara med och lämna synpunkter på hur en framtida reformagenda ska utformas.

Som jag sa i mitt anförande styrs biståndet av regeringen. Jag blev i alla fall aldrig konsulterad av tidigare biståndsministrar när man skulle se över strategier och så vidare. Jag kände då, precis som Olle Thorell gör nu, att jag gärna hade varit med och tyckt till. Det är dock inget konstigt med den här processen med tanke på hur biståndet styrs.

Anf. 46 Olle Thorell (S)

Herr talman! Det stämmer inte att vi i tidigare regeringsställning inte har efterfrågat oppositionens synpunkter. Senast det gjordes ett så här stort omtag i biståndspolitiken var före både Magdalenas och min tid i riksdagen, nämligen 2002/03 när vi lanserade Sveriges politik för global utveckling. Det är kanske att likställa med detta, åtminstone med er bild att detta är ett så stort paradigmskifte och en så stor omläggning.

Det är svårt för oss att kunna analysera om det verkligen är det. Vi fick texten i går eftermiddag, så det är lite svårt att göra en totalanalys. Det visar väl också på problemet: Vi kan inte bedöma den eftersom vi inte har fått se den förrän i dag, och i dag ska vi stå här och debattera den.

Vi hade velat att det skulle lämnas en skrivelse till riksdagen om biståndsreformagendan så att vi hade haft möjlighet att analysera den ordentligt, komma med reservationer och särskilda yttranden och beskriva vår politik i jämförelse med den. Men det verkar man vara rädd för från regeringen.

När vi tog fram politiken för global utveckling var det en mycket omfattande process där alla riksdagens partier var inblandade och fick komma med yttranden och där vi hade rundabordssamtal under utformandet. Vi tog hjälp av akademin, av forskningen och av andra länders myndigheter och gjorde ett gediget arbete, ett arbete som var banbrytande och världsledande och fick många efterföljare ute i världen.

Omläggningen av biståndet förtjänar en sådan hantering. Jag tycker att den här hanteringen har varit sluten. Det spelar ingen roll hur många möten ni har haft där ni bara sagt "Vad tycker ni då" i största allmänhet. Det har inte varit en seriös hantering av detta, och det beklagar vi.

Vad är det som är så farligt med en skrivelse till riksdagen om detta?

Anf. 47 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Varför inte en skrivelse? Ytterst är det en fråga som ska ställas till regeringen, men jag delar bedömningen.

Detta kommer att fungera som ett styrdokument för regeringens styrning och prioritering av biståndet. Därför tycker jag och en majoritet i utskottet att regeringens hantering, att besluta om reformagendan som ett regeringsbeslut, är rimlig.

Anf. 48 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! När jag lyssnade på Magdalena Thuressons anförande hörde även jag mycket som vi är överens om. Det är flera saker som den tidigare regeringen gjorde inom biståndet som fortsätter, och det är såklart välkommet.

Men ledamoten sa också någonting i stil med att man inte bara ska skicka iväg pengar kravlöst. Jag skulle vilja fråga Magdalena Thuresson varför hon säger så. Är det för att hon vill få det att låta som att det är så svenskt bistånd har hanterats genom åren, att det har skickats helt kravlöst utan transparens och effektivitet?

Anf. 49 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Vi ska inte skicka iväg skattepengar helt kravlöst. Jag säger inte att det har förekommit i stor utsträckning tidigare, men däremot har vi haft ganska mycket debatt i utskottet och i denna kammare om kärnstöd. Där menar jag att den tidigare regeringen har använt kärnstödet på ett sätt som syftat till att nå utbetalningsmålet. Man har gjort stora utbetalningar i slutet av året för att komma upp i "rätt" summa spenderade pengar på bistånd. Det, menar jag, är inte ett ansvarsfullt sätt att hantera skattebetalarnas pengar på.

Kärnstödet har en jätteviktig roll i det multilaterala systemet. Men Sverige kan inte ligga på topp tre bland de största kärnstödsgivarna i hur många organisationer som helst. Där vi ger kärnstöd ska det gå till våra tematiska prioriteringar där Sverige har ett aktivt inflytande och är med och påverkar styrningen av organisationerna.

Detta är ett exempel på ansvarslöst hanterande i biståndet där utbetalningsmålet enligt mig har fått ansvarslösa konsekvenser. Man gör i slutet av året stora utbetalningar enbart för att komma upp i "rätt" summa spenderade pengar på bistånd för att kunna rapportera det.

Anf. 50 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Ändå vet ledamoten säkert att bland det mest verksamma vi kan göra är att ge kärnstöd till de stora multilaterala organisationerna och FN-organisationerna. Då ser vi till att det kommer in i ett system som fungerar och där man har möjligheter att faktiskt hjälpa där det behövs. De organisationerna säger att stora kärnstöd och flexibel finansiering är otroligt viktigt. Få ger det. Men det binder inte upp eller bakbinder deras händer.

Jag tror att det var World Food Programmes förre chef som sa: Jag har hur mycket pengar som helst. Jag ser bara vatten, men jag har ingenting att dricka. Det betyder att alla länder bundit upp sitt bistånd och villkorat det mot olika projekt. Sedan händer en annan katastrof, och ingenting av det han har kan användas. Det är inte effektiv användning av biståndspengar, tycker jag.

Svenskt bistånd, som det utvecklades med Miljöpartiets biståndsministrar, är rankat som ett av de bästa i världen, med stor transparens och hög effektivitet. Därför blir jag förvånad över att Moderaterna fortsätter att hävda att det inte var effektivt.

Nu ska det ju bli mer effektivt. Det upprepas som ett evigt mantra. Då undrar jag varför Moderaterna, i alla fall enligt ryktet, går fram med saker som riskerar att leda till motsatsen. Vissa av dem ser vi redan i reformagendan, även om vi måste analysera den lite mer. Men nu ska också strategin för de partianslutna organisationerna reformeras. Det verkar som att det blir ett stöd som är knutet till mandaten i riksdagen i stället för effektiviteten i de projekt som ska göras. Det går alltså rakt emot det som Magdalena Thuresson nu har stått och talat för.

Varför lägger ni fram förslag som leder till motsatsen till det som ni säger att ni vill göra?

Anf. 51 Magdalena Thuresson (M)

Herr talman! Kärnstödet är ett jätteviktigt, ett extremt viktigt, verktyg inom biståndet. Men det ska användas strategiskt. Det ska inte användas som ett sätt att nå ett utbetalningsmål för biståndet. Då är det ansvarslöst. Kärnstödet är viktigt, men det ska användas strategiskt för att nå den svenska biståndspolitikens mål och tematiska prioriteringar.

Biståndet ska bli mer effektivt, exempelvis genom användningen av garantier, vilket jag tog upp flera gånger i mitt anförande. En biståndskrona kan bli fler biståndskronor och skapa kapitalflöden som annars inte hade kommit till. Det är otroligt effektivt bistånd och något vi borde använda och kommer att använda mycket mer inom flera olika områden.

Jag avstår från att kommentera olika rykten från UD som har nått Janine Alm Ericson. Jag konstaterar bara att regeringens och majoritetens absoluta ambition är att biståndet ska bli mer effektivt, och reformagendan presenterar flera förslag för att det ska bli det.

Anf. 52 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! I går presenterade regeringen och Sverigedemokraterna äntligen reformagendan för biståndet. Det är dock en stor brist att agendan inte har förankrats hos riksdagen och andra berörda parter som civilsamhället och experter. En så stor omläggning av svenskt bistånd som nu sjösätts borde ha getts möjlighet att diskuteras mer ingående. Vi har därför tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet en reservation, som jag yrkar bifall till.

Vi ska ha ett väl fungerande bistånd som utgår från fattigdomsbekämpning och som sker på mottagarens villkor. Regeringen har med stöd av Sverigedemokraterna presenterat en politik som delvis går i motsatt riktning. Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare övergett enprocentsmålet och därmed sänkt biståndet i en tid då globala kriser överlappar varandra, den extrema fattigdomen ökar och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor i världen som har det allra svårast. Vänsterpartiet står i vårt budgetförslag upp för världens fattiga och avsätter 1 procent till biståndet. Det går att göra om den politiska viljan finns.

I reformagendan kopplas biståndet i högre grad till att främja handel, investeringar och svenska företagsintressen. Om handelspolitiken kan användas för att lyfta människor ur fattigdom är det naturligtvis välkommet. Men man ska vara noga med att detta inte är detsamma som bistånd. Handelspolitiken och biståndspolitiken har olika syften och mål.

Behoven är som allra störst i fattiga eller konfliktdrabbade länder där affärsmöjligheterna för företag är små. Svenska intressen och affärsmöjligheter gynnas däremot bäst i medelinkomstländer. Vad händer med de människor som bor i sköra länder och som kämpar för demokrati, jämställdhet och rättsstatens principer om vi överger dem, i länder som Somalia, Guatemala, Kambodja och Myanmar?

När OECD:s biståndsexperter utvärderade svenskt bistånd varnade de just för att överge de fattigaste länderna. De varnade även för att låta svenska företags exportintressen styra svenskt bistånd. Att använda bistånd för exportgarantier för att gynna svenska företag är dessutom en form av bundet bistånd som riskerar att göra biståndet både dyrare och mindre effektivt för mottagarländerna. Ett fokus på svenska intressen sätter biståndspolitiken i gungning. Biståndet ska inte utgå från svenska intressen utan från mottagarens behov. Biståndspolitiken ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och utgå från fattigas behov.

Det finns även en stark övertro i regeringsunderlaget på att det främst är marknadsekonomiska lösningar som kan skapa förutsättningar för utveckling. Det visar på en bristande insikt om bland annat vikten av en fungerande rättsstat, starka och oberoende institutioner, utvecklad hälso- och sjukvård och barns möjligheter till en god skolgång. I exempelvis Afghanistan är 16 av 21 miljoner barn i behov av humanitärt stöd. Situationen är särskilt allvarlig för flickor, då barnäktenskap och brist på utbildning är stora problem.

Regeringen och Sverigedemokraterna kopplar även migration och återvandring till biståndet och skriver att det är särskilt prioriterat att värna det svenska intresset. Biståndsmedel ska användas som påtryckning för att förmå länder att ta emot personer som Sverige vill utvisa. Det är högst osannolikt att det kommer att fungera i verkligheten. Vilka länder ska man påverka? Det är bara ett par procent av biståndet som går direkt till länder. Det mesta går till civilsamhällets organisationer och multilaterala organ som FN. Ett land som Irak kommer nog inte att bry sig särskilt mycket ifall biståndet till kvinnoorganisationerna i Irak får minskat stöd.

Att använda bistånd för migration går dessutom emot OECD-Dacs regelverk för bistånd. En aktivitet kan inte redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor om att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål.

I reformagendan kan vi läsa att kvinnors och flickors rättigheter samt demokrati ska prioriteras i biståndet. Det är naturligtvis väldigt bra, men det är svårt att se hur det ska bli verklighet med de nedskärningar och omprioriteringar av biståndet som sker. Vi vet att det är en framgångsfaktor att stödja flickors och kvinnors möjlighet till utbildning och egen försörjning och att ge flickor och kvinnor tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Att stödja flickor och kvinnor bidrar till att utveckla hela samhället och är en förutsättning för verklig demokratisk utveckling.

Jag besökte nyligen Zambia tillsammans med riksdagens SRHR-nätverk och kunde med egna ögon se att vårt bistånd gör stor skillnad och bidrar till att exempelvis förhindra barnäktenskap och tonårsgraviditeter. Denna typ av bistånd måste öka, inte minska. Vänsterpartiet vill därför att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor samt att minst 10 procent ska öronmärkas till SRHR.

Det var dessutom ett stort misstag att slopa den feministiska utrikespolitiken, som vi vet har gjort skillnad. Dessutom har allt fler länder börjat införa en feministisk utrikespolitik. Att avskaffa den samtidigt som jämställdheten i världen backar är att skicka fel signaler till omvärlden.

Att minska stödet till FN och skära ned på kärnstödet är också fel väg att gå. Kärnstödet medger en flexibilitet som krävs i en föränderlig värld med uppblossande kriser och konflikter, till exempel i Ukraina och Afghanistan. FN har också en viktig samordnande roll mellan olika aktörer i världen. En stor del av de medel som kanaliseras via FN går också till stöd för kvinnor och flickor och SRHR.

I reformagendan framgår det att stödet till civilsamhället samt transparensen angående biståndet ska öka. Det blir svårt att tro på när regeringen genomför enormt stora nedskärningar på informationsstödet för bistånden. Det slår undan benen för civilsamhällets möjligheter att informera, granska och sprida kunskap om svenskt bistånd. Vi har dessutom samtidigt sett hur biståndet till civilsamhället sammantaget minskar.

I reformagendan nämns även vikten av forskning och av att främja hälsoinsatser för de mest utsatta. Då är det märkligt att forskningsbiståndet skurits ned kraftigt. För första gången på flera decennier minskar tillgången till rent vatten och resurser för att bekämpa svåra sjukdomar som malaria och tuberkulos, och allt fler barn lider av akut näringsbrist. Att minska bistånds- och forskningsmedel till projekt som berör de allra fattigaste och hårdast drabbade är förödande. Det viktiga forskningsbiståndet måste finnas kvar och stärkas.

Jag vill också särskilt ta upp biståndet till Palestina. Det behöver stärkas mot bakgrund av den humanitära katastrof som vi nu bevittnar i Gaza. Självklart fördömer jag Hamas angrepp på civila israeler, men det rättfärdigar inte Israels bestraffning av en hel befolkning. Över 15 000 har dödats i Gaza, varav 7 000 barn. Det måste få ett slut.

Det var felaktigt att frysa utvecklingsbiståndet på det sätt som regeringen gjorde i början av kriget mellan Israel och Hamas. Det svenska biståndet går till krafter som kämpar mot terror och för demokrati, kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter. Att strypa biståndet gynnar bara Hamas. Både Sida och EU-kommissionen har kommit fram till att inga biståndspengar har gått till Hamas. Det finns med andra ord inga skäl att inte återuppta utbetalningarna med omedelbar verkan. Men trots det fortsätter regeringen förhala delar av utbetalningarna. Regeringen överför dessutom 80 miljoner från FN-organet UNRWA till Gaza. Det är bra att stödet till Gaza ökar, men det får inte ske på bekostnad av de mest utsatta palestinierna i flyktinglägren.

Regeringen kommer att i högre utsträckning koncentrera biståndet till Europa och framför allt Ukraina. Situationen i Ukraina är akut. Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig har orsakat omfattande förödelse. Tusentals och åter tusentals civila har dödats och skadats. Ukraina behöver självklart internationellt stöd, och Sverige har alla möjligheter att spela en viktig roll när det gäller både humanitärt stöd och stöd till återuppbyggnad. Det är vi helt överens om. Men samtidigt pågår en rad andra kriser, krig och konflikter runt om i världen. Konflikten mellan Hamas och Israel, hungerkrisen i Somalia och fattigdomen i Myanmar är bara några exempel.

Behoven i Ukraina är och kommer att vara gigantiska. Världens samlade biståndsmedel kommer inte att räcka till på långa vägar. Därför måste stödet till Ukraina ske i form av additionella medel, det vill säga utöver den befintliga biståndsbudgeten.

Även det viktiga klimatbiståndet borde finansieras som ett additionellt bistånd. Det är den fattigaste delen av världen som drabbas hårdast av klimatkrisens effekter. Klimatmålen måste gå före kortsiktiga vinstintressen, och den rika delen av världen måste ta sitt historiska ansvar. För att kombinera en effektiv fattigdomsbekämpning med ekologisk hållbarhet krävs satsningar på miljövänlig och hållbar produktion av energi och livsmedel samt omställning till en mer miljövänlig transport- och industrisektor.

Det talas ibland helt felaktigt om biståndet som ett svart hål. Sverige har i dag ett relativt bra bistånd som är både transparent och effektivt och som ses som en förebild globalt. Samtidigt är det näst intill inget fokus på kapital- och skatteflykt som ett svart hål, trots att det berövar länder hundratals miljarder dollar varje år i uteblivna skatteintäkter. Här behöver krafttag göras. Vi behöver även införa en effektiv land-för-land-rapportering för multinationella företag.

Regeringen överger både enprocentsmålet och en i det stora hela välfungerande biståndspolitik utan någon seriös dialog. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Sverige ska vara en röst för solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter världen över. Vi ska ha ett väl fungerande bistånd som utgår från fattigdomsbekämpning och som sker på mottagarens villkor.

Anf. 53 Fredrik Malm (L)

Herr talman! I Lotta Johnsson Fornarves anförande var det många stora ord om fattiga i världen, mänskliga rättigheter, demokrati och sådana saker. Samtidigt har ju Vänsterpartiet en del egna bekymmer på den fronten.

I 70 år var Vänsterpartiets mål att införa diktatur i Sverige. Det är viktigt att ha med sig det. Det finns inget parti i Sverige som under så lång tid varit blint lojalt med totalitära regimer och praktiskt taget alla kommunistiska partier som Vänsterpartiet. När de partierna splittrats har Vänsterpartiet också splittrats till maoister, stalinister och så vidare.

Skälet till att Vänsterpartiet inte fick sitta med i samlingsregeringen under andra världskriget var att man inte var lojal med Sverige. Det är också skälet till att Vänsterpartiet aldrig har fått sitta i en regering över huvud taget i Sverige. De har stått för diktatur, inte demokrati, under många år. Vänsterpartiet fick därför tidigare inte heller sitta med i Utrikesnämnden.

Kommunismen föll, och då reformerades Vänsterpartiet - men inte av fri vilja. Man gjorde det för att Sovjetsystemet kollapsade. Då kom man där som eftersläntrare och ville moderera sig och bli demokrater. Det är ju bra. Men problemet är att vi än i dag ser en del kopplingar mellan Vänsterpartiet och totalitära idéer.

Inte minst har Vänsterpartiet kopplingar till Svensk-kubanska föreningen, som är närmast fanatiska i sitt försvar av enpartistyret på Kuba. Flera av deras företrädare har också partiuppdrag för Vänsterpartiet, exempelvis lokalavdelningsansvariga. En talare för något år sedan representerade både Svensk-kubanska föreningen och Vänsterpartiet. Kan man vara medlem i Vänsterpartiet och samtidigt ha uppdrag för Svensk-kubanska föreningen? Är det förenligt, Lotta Johnsson Fornarve, med era värderingar?

Kenneth G Forslund

Anf. 54 Förste vice talman Kenneth G Forslund

Jag får påminna om att ämnet för debatten är utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.

Anf. 55 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Tack för påminnelsen! Jag tackar Fredrik Malm för frågan. Det är så typiskt ledamoten att gå tillbaka i historien och försöka hitta angreppspunkter på Vänsterpartiet. Vi har en del saker i vår historia som vi inte är så stolta över, precis som alla partier. Men de sakerna har vi gjort upp med.

I dag är Vänsterpartiet ett modernt, demokratiskt, socialistiskt parti som alla dagar i veckan står upp för demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter överallt i världen. Vi är de första att kritisera när det begås brott mot de mänskliga rättigheterna, var de än begås.

När det gäller Kuba är vi kritiska mot bristerna i demokrati och mänskliga rättigheter, men vi ser också att det finns saker på Kuba som är bra och som kan lyftas fram. Det gäller till exempel sjukvården. Men vi är som sagt kritiska mot brister i de demokratiska fri- och rättigheterna. Det är självklart.

Anf. 56 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Detta har ju med bistånd att göra, eftersom Vänsterpartiet exotiserar kring flera länder, till exempel Nicaragua, Venezuela och Kuba - åtminstone gjorde man det i början. När de fick socialistiska maktövertaganden såg man ljuset skymta i slutet av tunneln. Men när socialisterna har fått makten vill de inte släppa den ifrån sig. Då vill de inte ha några val. Då ändrar de och manipulerar grundlagen för att kunna sitta kvar år efter år. Då får vi till exempel sandinisterna med Ortega i Nicaragua, som har infört totalitär diktatur. Då får vi Maduro i Venezuela, som också har infört totalitär diktatur, och så Castroregimen med dess efterträdare till den skäggige diktatorn.

Det hade varit mycket bättre om Vänsterpartiet från början insett att det skulle barka fullständigt åt skogen. Det har ju de flesta andra förstått.

Kopplingarna är relevanta därför att när Lotta Johnsson Fornarve säger att Vänsterpartiet har gjort upp med detta och att det var förr i tiden stämmer det inte riktigt. Vänsterpartiet har i dag politiska företrädare som har stått på valsedlarna i de senaste valen som samtidigt är representanter för en organisation som är en direkt lobbyorganisation för den västra hemisfärens sista totalitära diktatur. Hur är det möjligt? Hade det varit möjligt i Centerpartiet, Moderaterna, Miljöpartiet eller Liberalerna? Nej, våra partimedlemmar söker sig inte till de miljöerna. Men Vänsterpartiet har uppenbarligen den problematiken.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Nu får ledamoten Fredrik Malm skynda sig att knyta detta till biståndspolitiken lite tydligare än vad han har lyckats med hittills.)

Detta hör definitivt biståndspolitiken till, därför att Sverige under många år har gett aktivt bistånd till Kuba. Det har gått till regimen. Det finns fortfarande biståndssamarbeten som vi i Liberalerna vill fasa ut. Det här har alltså definitivt med biståndet att göra - och med de demokratiska värderingarna.

Anf. 57 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Vi diskuterar som sagt internationellt bistånd här i dag, och jag tycker att Fredrik Malm rör sig ganska långt ifrån det ämnet.

Som jag tidigare sa står Vänsterpartiet upp för demokratiska rättigheter, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter överallt i världen, och vi är de första att protestera när det begås brott mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Det här innebär inte att bistånd inte kan gå till länder som är auktoritära. Då går ju biståndet inte till de ländernas regimer, utan det går till demokratirörelser och kvinnorörelser och civilsamhällets organisationer som jobbar för att öka demokratin och stå upp för till exempel kvinnors rättigheter. Det är ett bistånd som vi försvarar och tycker är väldigt bra, för det kan också förändra utvecklingen.

Anf. 58 Gudrun Brunegård (KD)

Herr talman! Biståndet är en betydelsefull del av det svenska engagemanget i världen. Biståndet ska skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.

De humanitära behoven i världen har ökat kraftigt under senare år, inte minst till följd av pandemin. Krig och väpnade konflikter har drivit miljontals människor på flykt. Rysslands olagliga krig i Ukraina men även klimatförändringar har gjort livsmedelsförsörjningen otrygg. Allt detta har ökat det mänskliga lidandet med undernäring, hunger och svält.

Barn är ofta de som är allra mest utsatta och drabbas värst av fattigdom, krig, klimatförändringar och katastrofer. Barn omfattas av alla mänskliga rättigheter men har också specifika rättigheter som måste värnas. Det är också genom att investera i den yngre generationen som biståndet kan hjälpa till att lägga grunden till en mer långsiktigt positiv förändring i fattiga länders välfärd. Därför bör barns situation uppmärksammas, deras erfarenheter och deras livssituation, när svenskt bistånd genomförs.

Utbildning är en mänsklig rättighet och en grundsten för demokrati och jämställdhet. Investeringar i hälsa och utbildning är viktiga för ett samhälles utveckling och välmående och för att ge enskilda människor möjlighet att ta sig ur fattigdom.

Sverige är en av världens mest generösa biståndsgivare med 0,88 procent av bni. Det kan vi vara stolta över.

Vid resor i många länder möter vi positiva reaktioner och tacksamhet för de insatser som gjorts under flera decennier.

Till exempel besökte jag tillsammans med konstitutionsutskottet Sydkorea för en månad sedan. Flera sydkoreaner som vi mötte berättade att deras anhöriga hade arbetat eller blivit hjälpta och vårdade på det svenska fältsjukhuset som fanns där i samband med och efter Koreakriget.

Ett annat exempel är mina egna erfarenheter som sjuksköterska i Tanzania. Vi blir alltid väl mottagna där, för även den fattiga landsbygdsbefolkningen vet som regel att Sverige sedan många decennier har hjälpt till att bygga upp landet med utbildning och hälso- och sjukvård men även med industribyggen och framgångsrika företag med högkvalitativa produkter - som våra Scanialastbilar, som kunde leverera både förnödenheter och sjukvårdsutrustning även under värsta regntiden med fullständigt förstörda vägar när den inhemska marknaden inte fungerade.

Men biståndet har inte alltid varit oomstritt och är det inte i dag heller. Allt emellanåt har det kommit avslöjanden om biståndsmedel som missbrukats och hamnat i fel fickor.

Oberoende utvärderingar av exempelvis OECD och Riksrevisionen har också pekat på att det svenska biståndet under årens lopp har spritts ut och delats upp på allt fler fokusområden i allt fler länder, vilket har gjort det svårt att följa upp.

I samband med detta och tidigare replikskiften här i kammaren när det gäller frysningen av bistånd vill jag ge några kommentarer i just den här delen.

Först och främst mitt och Kristdemokraternas djupa deltagande med Israel, som för drygt två månader sedan drabbades av den värsta terrorattacken med flest döda israeler på en och samma dag sedan andra världskrigets gasugnar. Hamas visade ingen skonsamhet mot vare sig spädbarn, kvinnor eller sjuka åldringar och inte heller mot palestinska anställda eller gästarbetare från andra länder på de israeliska kibbutzerna. Alla dödades skoningslöst eller fördes bort som gisslan eller misshandlades, stympades och våldtogs.

Vi kan inte riskera att en enda krona från Sverige läcker iväg till denna avskyvärda terrororganisation eller till organisationer som står den nära, varken direkt eller indirekt. Frysningen av biståndet till Palestina var nödvändigt och är nödvändigt för att säkerställa det.

Tyvärr svarade inte Sidas utredning upp till detta. I stället för att granska alla organisationer som är deras samarbetspartner i området redoviserade de bara en handfull. Därav det förnyade uppdraget att utreda det som de faktiskt hade ombetts.

Det är förfärligt att Hamas på detta sätt har utsatt sin egen befolkning för det lidande som detta krig innebär. Regeringen har därför ökat på det humanitära stödet till dem som drabbas av kriget i Gaza via multilaterala organisationer och släppt fram utbetalningar till sjukvård, psykosocialt stöd och redan utfört arbete.

Fru talman! Med anledning av den här utvikningen kommer jag att överskrida min anmälda talartid. Jag vill be om ursäkt för detta, men jag såg det som viktigt och nödvändigt att ge dessa kommentarer.

Sverige fick i går en ny biståndspolitik för en ny era, en reformagenda för frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Precis som skrivs i utrikesutskottets betänkande UU2, som vi i dag behandlar, har den fokus på långsiktighet, transparens och effektivitet.

De tematiska prioriteringarna från fyrpartiöverenskommelsen Bana för biståndet från hösten 2022 finns återgivna i betänkandet. Prioriteringarna gäller fattigdomsbekämpning och hälsoinsatser för de mest utsatta, demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar, utökat och effektiviserat klimatbistånd samt kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter.

I överenskommelsen från förra hösten ingick även att bidra till synergier mellan utökad handel och utveckling, för det finns inget land som har lyfts ur fattigdom enbart genom bistånd.

Genom att stödja demokratiutveckling, hälsa och utbildning, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer och motverka och öka motståndskraften mot klimatförändringar bidrar vi också till samhällen där människor inte ser sig nödsakade att ge sig på flykt mot ett bättre liv. Samtidigt ökar den typen av insatser motivationen för människor som är på flykt att återvända till hemlandet.

Fru talman! En av styrkorna med reformagendan är det sätt på vilket civilsamhällesorganisationernas engagemang och lokala kännedom tas till vara.

Vi kan ta kyrkorna som exempel. De har funnits där länge och byggt upp ett förtroende bland befolkningen. I de allra flesta länder utom Sverige är religionen väldigt viktig för befolkningen. Man lyssnar ofta mer på prästen eller imamen än på politiker eller FN-tjänstemän.

Därför är det viktigt att kunna arbeta tillsammans med dessa organisationer. När en kris inträffar, kanske torka eller översvämning, finns kyrkan redan där och kan snabbt sätta in insatser genom sina nätverk och samarbeten med svenska systerkyrkor. Och dessa civilsamhällesorganisationer kommer att finnas kvar där även när krisen har lagt sig. De är människonära, de känner kontexten och de kan bidra till verklig förändring på marken, där de fattigaste och mest utsatta lever.

I det här sammanhanget vill jag också nämna värnandet av de mänskliga fri- och rättigheterna, dit religionsfriheten hör. I ett ökande antal länder är det farligt att ha "fel" religion sett med majoritetssamhällets ögon. Kristna är den grupp som utsätts för mest förföljelse i hela världen.

Allra farligast är det att vara kristen i Nordkorea, följt av Somalia, Jemen, Eritrea, Libyen, Nigeria, Pakistan, Iran, Afghanistan, Sudan och Indien. I dessa elva länder klassificerar organisationen Open Doors läget som extrem förföljelse av kristna. Det är alltså förenat med livsfara att vara kristen.

I vissa länder kan en person som påträffas med en bibel bli avrättad direkt på platsen utan rättegång. Sverige behöver i sina kontakter med dessa länder framhålla att religionsfrihet är en mänsklig rättighet som inte får kränkas.

Ett livskraftigt civilsamhälle är också viktigt för att bygga demokratiska strukturer som kan fungera även där det demokratiska utrymmet är trångt. När situationen en gång förändras finns det då demokratiskt skolade personer som kan träda in och ta på sig ett konstruktivt ledarskap.

Som sjuksköterska vill jag självklart också lyfta upp regeringens avsikt att förbättra förutsättningarna för god hälsa i världen. Dit hör hälsoinsatser för de mest utsatta, vaccinationer, tillgång till livräddande behandlingar och insatser för psykisk hälsa, inte minst i humanitära krissituationer.

Som exempel kan jag nämna det besök jag gjorde i Armenien för en dryg månad sedan. Jag träffade då flera civilsamhällesorganisationer som bland annat ägnar sig åt att snabbutbilda frivilligarbetare i psykosocialt omhändertagande och krisbearbetning för traumatiserade flyktingar, framför allt kvinnor, från Nagorno-Karabach.

Antimikrobiell resistens är ett globalt hälsohot. Tänk den dag penicillinet inte hjälper mot infektionssjukdomar! Användandet av antibiotika behöver begränsas, både i hälso- och sjukvården och i djurhållning och livsmedelsproduktion.

Som avslutning, fru talman, vill jag lyfta fram regeringens fokus på flickors och kvinnors rättigheter och möjligheter, utan att använda det symbolpolitiskt laddade begreppet feminism. Det handlar om att stödja insatser som stärker kvinnors och flickors självbestämmande, ekonomiska egenmakt och utbildningsmöjligheter.

Alla former av sexuellt och könsrelaterat våld och skadliga sedvänjor ska motverkas, och skydd av och stöd till offer för våld ska stärkas. SRHR-tjänster ska integreras i utbildnings, hälso- och sjukvårdssystem. Tillgången till utbildad personal, särskilt barnmorskor, behöver öka för att man ska kunna ge adekvat vård till gravida, mödrar och nyfödda. Insatser som förbättrar tillgången till allsidig och tillgänglig sexualundervisning ska stödjas.

Vi ska arbeta för kvinnors politiska inflytande och deltagande och främja flickors utbildning, speciellt i kris och konflikt. Under pandemin var det miljontals flickor som fick sluta skolan i förtid och blev bortgifta för att familjen skulle få en mun mindre att mätta. Men följden blev att antalet tonårsgraviditeter ökade, med ökade risker för både barnet som blev mamma innan hon var mogen för detta kroppsligt och mentalt och för det nyfödda barnet.

Fru talman! Det finns otroligt mycket mer att säga om detta område, som handlar om internationellt bistånd och det ansvar vi har för våra medmänniskor i andra länder, men eftersom jag redan har överskridit min talartid stannar jag här.

Jag vill önska fru talmannen, hela kammarkansliet och Riksdagsförvaltningen en riktigt god jul och ett gott nytt år.

(Applåder)

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag tackar för att ledamoten redan var medveten om att talartiden överskreds med över 50 procent.)

Anf. 59 Anna Lasses (C)

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för ett mycket viktigt anförande!

Jag upplever att Gudrun Brunegård och jag står väldigt nära varann när det handlar om synen på bistånd och vad det bör gå till, så där ifrågasätter jag absolut ingenting.

Det som jag funderar över handlar lite om samma sak som jag frågade om tidigare, framför allt kopplat till kvinnors och flickors rättigheter som kränks framför allt i områden med mycket svåra kontexter. Jag lyfte exempelvis fram flickorna i Afghanistan och skolan där. Jag undrar: Hur ser Gudrun Brunegård på detta, och hur kan vi vänta oss att den nya reformagendan kommer att påverka projekten?

Jag är glad över att Gudrun Brunegård lyfte upp utbildning som en oerhört viktig faktor, återigen särskilt för flickor och kvinnor. Tack och lov finns utbildning med i reformagendan, även om det ett tag var lite osäkert hur mycket plats det skulle få. Nu finns det ändå med. Jag har en enkel fråga: Borde det inte ha varit ett ännu större fokus på utbildning i reformagendan, kanske särskilt kopplat till kvinnor och flickor?

Anf. 60 Gudrun Brunegård (KD)

Fru talman! Tack, Anna Lasses, för frågorna!

Precis som ledamoten säger är flickors och kvinnors rättigheter och möjligheter oerhört viktiga. Det har många gånger bevittnats att det är när flickor och kvinnor får möjlighet att utvecklas som det börjar hända saker i samhället och dess utveckling.

Det finns ett gammalt talesätt: Om du vill hjälpa en man, ge honom en fisk, men om du vill hjälpa honom en längre tid - en vecka eller ett år - lär honom att fiska! Men om du vill förändra ett samhälle ska du utbilda kvinnorna och flickorna. Det ligger mycket i detta.

Vi får inte överge kvinnor och flickor även om omständigheterna runt omkring är svåra, som de är i Afghanistan, som nämndes tidigare i replikskiftena. Där har vi möjlighet att genom olika organisationer föra fram hjälpen. Det är som sagt otroligt viktigt att vi inte överger dem.

När det gäller utbildningsdelarna är jag väldigt glad och stolt över att vi har med dem. Sedan är det naturligtvis en smaksak hur många ord man tycker att det ska stå. Det som står i agendan är dock oerhört viktigt.

Ordet "utbildning" återkommer på många olika ställen, till exempel i samband med utbildning som en förutsättning för företagande och utbildning som en förutsättning för god hälso- och sjukvård.

Det gäller utbildning av sjukvårdspersonalen men självklart också att människor ska förstå hur kroppen fungerar, vad som händer när man blir gravid och så vidare och hur man kan skydda sig emot oönskade graviditeter och sådana saker. Det gäller naturligtvis också utbildning för att förändra sitt eget och andras liv och få möjlighet att förverkliga sina förutsättningar.

Anf. 61 Anna Lasses (C)

Fru talman! Jag har inte särskilt mycket att tillägga, för jag tycker att jag har fått ett gott svar från Gudrun Brunegård. Jag litar på att det där finns en drivkraft för regeringen när det gäller att försvara kvinnors och flickors rättigheter.

Anf. 62 Gudrun Brunegård (KD)

Fru talman! Jag tackar för ett gott samtal.

Anf. 63 Olle Thorell (S)

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för ett värdefullt anförande och för det arbete som ledamoten och Kristdemokraterna har gjort i framtagande av reformagendan.

Det finns, som jag sa i mitt anförande, bra inslag. Det finns ett nytänkande som kan vara välbehövligt. Det finns saker som vi inte har debatterat här som är spännande. Landstrategier som är sammankopplade med både bistånd och andra politikområden tycker jag låter som en spännande sak, till exempel.

Över huvud taget när det gäller styrningen av biståndet finns det många goda tankar. Vi socialdemokrater tycker bara att det är synd att inte vi, civilsamhället, organisationer och akademin har fått vara med vid utformandet. Då hade det kunnat bli ännu mer nytänkande.

Jag skulle vilja fråga om civilsamhällets roll. Jag vet att det är en hjärtefråga för Kristdemokraterna. I agendan står det att en ökad andel av biståndet ska gå till civilsamhällets organisationer.

Men det som oroar mig är två saker. Det ena är att detta ska ske på bekostnad av det multilaterala stödet. Varför sätter man just multilateralt stöd i motsatsställning till civilsamhället?

Det andra som oroar mig är att regeringen sa exakt samma sak i budgeten förra året, men hur än vi och många civilsamhällesorganisationer räknar kunde vi inte se att det på totalen blev något ökat stöd till civilsamhällets organisationer, så varför ska vi tro på detta nu? Det är mina frågor.

Anf. 64 Gudrun Brunegård (KD)

Fru talman! Tack, Olle Thorell, för frågorna, som är väldigt viktiga, och för erkännandena för de goda saker som även ledamoten har hunnit ta till sig under det dygn som reformagendan har varit offentlig!

Jag förstår frustrationen över att inte ha kunnat finnas med i arbetet. Det är bedrövligt att vara i opposition. Jag vet det av erfarenhet. Men anledningen till den snabba processen var att vi är angelägna om att skiftet ska kunna ske så snabbt som möjligt.

Vi har mycket bakgrundsmaterial, och vi har haft många dialoger på många olika fronter. Jag är övertygad om att detta kommer att bli bra när det nu sjösätts.

När det gäller civilsamhället och den ökade andelen skulle jag vilja förtydliga att det kan ha varit ett missförstånd med begreppsförvirring. Den ökade andelen handlar inte om kronor och ören i bruttosummor utan i förhållande till den andra delen. När man förändrar helheten, till exempel med utökat stöd till Ukraina, får det också effekter.

Anledningen till att vi i högre grad betonar civilsamhället är att det handlar om mindre organisationer och mindre byråkratisk överbyggnad. Det är lättare att följa upp. Precis som jag sa i mitt anförande har man direktkontakt med sina systerorganisationer i fält, där man vet att det också blir större effektivitet och mindre pengar som försvinner utefter vägen.

Anf. 65 Olle Thorell (S)

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för svaret!

Jag ställer frågan igen eftersom ledamoten inte hann med den i första replikskiftet. Varför ställer ni stödet till civilsamhället mot det stödet till multilaterala organisationer? Civilsamhällets organisationer tycker ju inte att det finns något motsatsförhållande här, utan de vet att FN-organens arbete, World Food Programme, IMF och Världsbanken är vitala för att de ska kunna fungera. Det finns alltså ingen motsatsställning mellan civilsamhällesstöd och multilateralt stöd. Jag undrar varför man ser en sådan motsatsställning i reformagendan.

Sedan talades det om långsiktig förändring. Jag tror på Gudrun Brunegårds och Kristdemokraternas vilja att få till stånd förändring. Det är helt naturligt. Detta handlar inte om att jag skulle vara bitter för att vi är i opposition, utan det är för att vi vill att biståndet ska göra största möjliga nytta och ha högsta möjliga kvalitet.

Vill man se långsiktig förändring är en god förankring en förutsättning för det. Om man bestämmer fort, stänger in sig i ett förhandlingsrum och kommer ut med en färdig produkt är det mindre sannolikt att man får stort genomslag för det än om man hade fått med sig civilsamhällets organisationer, myndighetsrepresentanter, akademin, forskningen och partner i andra länder i arbetet och också lyssnat mer på oppositionen. Då hade förändringarna kunnat bli mer långsiktiga. Risken är ju annars att politiken växlar igen vid nästa regeringsskifte.

Men frågan varför man sätter civilsamhällesstöd mot multistöd vill jag ha svar på.

Anf. 66 Gudrun Brunegård (KD)

Fru talman! Tack, Olle Thorell, för möjligheten att svara på den fråga som jag inte hann med i mitt förra inlägg!

När vi har en begränsad värld med begränsade resurser och otroligt stora behov gäller det att göra prioriteringar. I det grundarbete som vi gjorde när vi tog fram det kristdemokratiska biståndspolitiska programmet kunde vi se forskningsbelägg på att pengar som går genom civilsamhällesorganisationer har större effekt på fältet än det som går till de multilaterala organisationerna. Behöver man göra en balansering gör vi en finjustering mellan dessa båda aktörer.

Med detta sagt vill jag ändå poängtera värdet och nyttan av de multilaterala organisationerna. De är otroligt värdefulla med sin kompetens och sin storlek. De har möjlighet att gå in med stora resurser från fler länder sammantaget. Det var tack vare att kärnstödet fanns som man snabbt kunde gå in och hjälpa exempelvis Armenien när flyktingkrisen där uppstod, och likaså när det gäller kriget i Gaza.

Man måste ha en balans. Det är inte så att man ska utradera det ena på det andras bekostnad. Men vi vill ändå göra en justering dem emellan.

Jag nämnde det kristdemokratiska biståndspolitiska programmet. Där gjorde vi en noggrann genomgång av olika forskningsrapporter och sådant som låg till stöd för de förändringar som vi föreslog. I många stycken följer programmet och reformagendan de förslag som vi lade fram där. Jag litar på att den forskning som var bra för ett och ett halvt år sedan är tillförlitlig även i dag.

Anf. 67 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för ett i många delar bra anförande! Vi har ju i många delar också en samsyn när det gäller biståndet, till exempel när det handlar om stöd till kvinnor och flickor.

Jag tänkte fortsätta på spåret med civilsamhället. Apropå det tidigare replikskiftet skulle jag vilja säga att det multilaterala biståndet, kärnstödet och stödet till civilsamhällesorganisationer är kopplade till varandra. De är liksom en förutsättning för varandra och står inte i motsats till varandra.

Det jag tänkte fråga om gäller att ni betonar att stödet till civilsamhället kommer att öka. Det tycker jag är bra och välkommet. Men det är lite svårt att tro på att det kommer att bli verklighet när man ser att det har varit stora nedskärningar inom till exempel informationsstödet för biståndet, infokom. Detta är något som slår undan benen för civilsamhällets möjlighet att informera, granska och sprida kunskap om svenskt bistånd.

Dessutom har vi sett hur biståndet till det civila samhället totalt sett har minskat och inte ökat. Hur ska man kunna lita på att stödet till civilsamhället kommer att prioriteras i framtiden?

Anf. 68 Gudrun Brunegård (KD)

Fru talman! Det är precis som ledamoten säger: När det gäller stödet till fattiga och utsatta människor finns det en stor samsyn mellan partierna i kammaren. Det gläder mig att vi ändå kan konstatera det när vi bryter åsikter mot varandra.

Detta med civilsamhället var jag inne på i det förra replikskiftet. Både de multilaterala organisationerna och civilsamhällesorganisationerna har ett stort värde. Men vi ser att civilsamhällesorganisationerna har en kapacitet att bygga upp och öka sina insatser. Genom forskning vet vi att de åtgärderna också ofta har en större effektivitet. De når ut i nätverken, ut till lokalsamhällena där de mest utsatta och fattiga människorna finns, och de har möjlighet att verka och driva ett förändringsarbete där på ett helt annat sätt än vad de stora multilaterala organisationerna har.

Hur mycket den här justeringen dem sinsemellan kommer att innebära vet jag inte, men det ska vara en tydlig förändring.

När det gäller stödet till civilsamhället som helhet ligger CSO-stödet oförändrat. Det är inte någon skillnad. Som jag sa i det förra replikskiftet tror jag att det kan handla om en begreppsförvirring. När vi säger att andelen av det totala biståndet som förmedlas via civilsamhället ska påverkas betyder det kanske inte nödvändigtvis att det ska öka i antal kronor och ören, utan det är i relation till de multilaterala.

Anf. 69 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för svaret på frågan! Men jag blir ändå inte riktigt klar över detta. Biståndsplattformen Concord har faktiskt räknat ut att biståndet till civilsamhället har minskat. Då blir man lite förvirrad när det står i reformagendan att biståndet ska stärkas och prioriteras. Man ser ju hur det har minskat.

Jag skulle vilja att Gudrun Brunegård också kommenterar att infokomstödet minskade med 90 procent. Det är ett stöd som möjliggör granskning, påverkan och att internationella miljö- och människorättsförsvarares röster kan höras i både Sverige och Europa.

Att det minskat så drastiskt har verkligen varit ett hårt slag mot många civilsamhällesorganisationer i Sverige, särskilt de mindre organisationerna. Många av dem har varit tvungna att avskeda personal och minska sin verksamhet dramatiskt. Detta är också något som på sikt kan påverka synen på bistånd i samhället i stort. När det ges mindre resurser till att sprida kunskap om hur biståndet används kan det försvåra debatten runt internationellt bistånd.

Jag skulle vilja att Gudrun Brunegård kommenterar infokomstödet till civilsamhällets organisationer och hur det dramatiskt har minskat.

Anf. 70 Gudrun Brunegård (KD)

Fru talman! När det gäller infokomstödet gjorde man på departementet en granskning, och man konstaterade att delar av infokomstödet inte direkt användes så som avsikten var.

Den stora förändringen när det gäller budgetproportionerna skedde för ett år sedan, när vi gick ifrån enprocentsmålet, som jag för övrigt vill fortsätta arbeta för att återinföra. Vi frös det på 56 miljarders nivå. Jag vill minnas att det var en minskning med ungefär 4 miljarder. Jag har inte granskat detaljerna, men jag drar ändå slutsatsen att det var där som den förändringen skedde. Det är detta som man ser i proportionerna. Det blev en mindre summa totalt att fördela, och då såg man det i det som man fick in från Sida.

Nu ligger det däremot fast på 56 miljarder. Det ger en helt annan förutsägbarhet och planerbarhet när man vet att det är 56 miljarder. Det är den summan vi har att jobba med, inte bara i år, inte bara nästa år, utan under hela budgetperioden. Under tre år framåt vet man precis hur man ska disponera sina pengar. Då har varje organisation möjlighet att göra de justeringar som man kan, vill och behöver göra. Det tror jag är en framgång.

Dessutom har vi fått in taket för avräkningarna, som förhindrar det som Socialdemokraterna åstadkom för ett och ett halvt år sedan när de ryckte 14 procent av biståndet över en natt. Det kommer inte att inträffa.

Anf. 71 Anna Lasses (C)

Fru talman! Jag gillar egentligen inte gnäll och tjafs, så låt oss bara konstatera att efter att ha försökt ta ställning till två budgetar utan mer precist innehåll är reformagendan nu äntligen på plats. I ärlighetens namn innehöll den väl ganska exakt det vi kunde vänta oss utifrån de utspel och ageranden som partierna i regeringsunderlaget har stått för under det senaste året.

Värst har väntan varit för alla de organisationer som på olika sätt arbetar med biståndet, såväl här i Sverige som ute i världen, då det har varit hart när omöjligt att sia om vilka projekt som kommer att få vara kvar och vilka som inte kommer att få vara kvar. Därför blir det nu extra intressant att följa detta under de närmaste veckorna, då de olika landstrategierna gissningsvis börjar rulla ut.

Låt mig säga att jag tycker att det finns många bra ansatser i den reformagenda som nu finns. Att handel och bistånd knyts närmare varandra är mycket positivt. Här finns stora mervärden att vinna i form av att skapa jobb och bygga samhällen men också i form av samverkan i näringslivet över nationsgränserna. Rätt använt är detta ett mycket starkt verktyg för att på riktigt lyfta människor ur fattigdom och utanförskap. Jag erkänner att jag har varit och fortfarande är en smula orolig över att det kanske blir för mycket fokus på de svenska företagens vinster när utgångspunkten ska vara mottagarens behov och villkor. Detta måste byggas underifrån.

Här är det särskilt viktigt att lyfta småföretagandet och kvinnors möjlighet att driva företag. Ett exempel på detta är de småskaliga projekt som görs inom livsmedelsförsörjning runt om i världen. Det är ett område där bland andra We Effect och Act Svenska kyrkan är aktiva. Här får små företag och producentkooperativ ökad kunskap och kapacitet gällande odlingsteknik och affärsutveckling. Det finns ett starkt miljö, klimat- och jämställdhetsfokus i detta. Samtidigt får de möjlighet att ta lån som gör att de kan utveckla sina affärsmodeller och få tillgång till nya marknader.

Förutom att det bidrar till jämställdhet och hållbar livsmedelsförsörjning bygger det underifrån ett resilient samhälle med samverkan över nationsgränserna. En betydligt större andel av biståndet skulle kunna gå till just den formen av projekt. Så skulle det kunna vara i stället för som det är i dag, då de större stöden till jordbruksutveckling hamnar i mycket storskaliga projekt.

En annan positiv del i reformagendan är viljan att minska spretigheten och i stället fokusera på de områden där Sverige är bäst och på att ha ett så effektivt bistånd som möjligt som når så många människor som möjligt. Men samtidigt upplevs det som att det finns många risker och motsättningar i agendan. Det gör att jag blir orolig på riktigt.

Samtidigt som det talas om vikten av långsiktighet, om viljan att bygga människors egenmakt och om att främja demokrati görs det en omfördelning från långsiktigt utvecklingsstöd till kortsiktigt humanitärt stöd. Detta betyder inte att det humanitära stödet inte är viktigt. Men det sker när många länder i omvärlden gör exakt likadant, och behovet av långsiktiga stöd ökar till följd av klimatförändringar och tillbakagången för demokratin.

Jag vet att ambitionen är att få ut mer för mindre pengar genom att samla privat kapital till det offentliga kapitalet. Men vi måste minnas detta: Hur många företag är villiga att satsa pengar där trygghet och infrastruktur kanske helt saknas? Svaret som ges mellan raderna i agendan och på presskonferensen förefaller vara att utvecklingsstödet ska fokuseras till de länder som visar vilja att samarbeta och arbeta i demokratisk reformanda. Det är gott så. Men vad händer då med de mest utsatta människorna i de länder där styret är allt annat än demokratiskt? Vad händer med dem som lever i förtryck? Kommer Sverige att rycka undan de stöden?

Jag kommer här att nämna Palestina och hur agerandet har varit när det gäller stödet till Palestina. Jag vill i samband med det uttrycka mitt djupaste deltagande med Israel i det som drabbade Israel den 7 oktober.

Vi kan i nutid se hur regeringen har valt att frysa utvecklingsbiståndet till Palestina i en situation där stödet till dem som arbetar för demokrati och jämställdhet behövs som allra mest. Jag och Centerpartiet välkomnade den granskning som skulle göras men hade hellre sett att den gjordes parallellt med att stödet fick fortsätta. Men vi sa okej - nu gör vi granskningen fram till den 1 december, men sedan måste stöden omedelbart komma igång igen, om inte något konstigt visar sig.

Man kan ha olika syn på den granskning som Sida utförde, men att fortsätta pausen fram till den 15 februari är skadligt. De projekt som bromsats handlar till stor del om att ge kvinnor och flickor egenmakt. De handlar om utbildning för barn och om stöd till demokratiutveckling. Att rycka undan dem är att rycka undan hoppet och leder inte till något annat än hopplöshet, vilket Hamas och andra liknande organisationer tacksamt kan utnyttja.

Detta agerande gällande biståndet till Palestina väcker dessutom den fråga jag har ställt tidigare: Kommer Sverige att rycka undan utvecklingsstöden i länder med antidemokratiska styren som inte vill samarbeta?

Jag har flera gånger lyft exemplet Afghanistan, där Rädda Barnen med stöd av Sida driver skolor för flickor. Det är ett arbete där man kan se tydliga positiva resultat. Det har lett till att pappor och mammor kommer och frågar om de kan få plats för sina döttrar, så att de kan utbilda sig och få ett mer självständigt liv. Det blir en folkrörelse. Är inte just detta ett exempel på väldigt effektivt bistånd?

Utbildning nämns ett flertal gånger i agendan; det är väldigt positivt. Men det är alltid knutet till något annat. Det är som sagt positivt, för när vi diskuterade detta i somras var det tydligt att just utbildning var ett område som kanske inte riktigt hade kommit med i tankarna runt reformagendan. Fokus var då i stället mest på handel.

Här vill jag till regeringens försvar säga att Sverige under lång tid har varit tämligen dåligt på att prioritera skola och utbildning i sitt bistånd, trots att all forskning och erfarenhet visar att det finns få verktyg, om ens något, som är så effektiva för att bygga egenmakt och lyfta människor ur fattigdom, särskilt flickor och kvinnor. Jag tycker därför att det är lite synd att regeringen inte tog chansen att ännu tydligare föra in utbildning som ett av de stora fokusen i agendan, vid sidan av handel, demokratiutveckling och klimat. Men som sagt, utbildning finns med, och det finns stor potential till utveckling och förbättring av agendan.

Att klimatet är ett huvudfokus är självklart. Annars har mänskligheten ingen planet att bo på, och är det något som kan knytas till konflikter och massflykt är det följderna av ett förändrat klimat. Knutet till detta är tillgång till rent vatten och en hållbar livsmedelsförsörjning, vilket regeringen förhoppningsvis kommer att djupdyka mer i. Här finns dessutom, vilket också nämns, stora möjligheter till synergier inom handel och samverkan mellan näringsliv, lokalsamhälle, biståndsorganisationer och forskning. Men detta har jag redan berört.

Den största kritik som jag och Centerpartiet har mot reformagendan har jag sparat till sist. Det handlar om att villkora utvecklingsbistånd kopplat till regeringens mål om minskad migration. Att använda biståndet som ett sätt att tvinga människor att återvända efter att de nekats asyl är inte särskilt smakligt, och det är inte i enlighet med OECD-Dac. Vi motsätter oss därför en politik där biståndet används på detta sätt.

Att andra länder gör så är ett dåligt skäl att göra likadant. Sverige ska tvärtom stå upp för syftet med bistånd: att lyfta människor ur fattigdom och främja demokratiutveckling. Detta är i sig något som såväl Sverige som resten av världen vinner på då minskad fattigdom och ökad hälsa, demokrati och jämställdhet minskar antalet konflikter och ökar samverkan.

Allra sist vill jag såklart lyfta Ukraina. Centerpartiet står självklart bakom det stöd som ges inom alla områden och därmed även inom biståndet. Därför har vi i vår egen budget sagt att det är viktigt att vi återgår till enprocentsmålet och att Ukraina på så sätt får en större andel, samtidigt som vi kan bibehålla en vettig nivå till resten av världen.

Rysslands krig mot Ukraina är också ett krig mot hela Europa, och vi måste ta vår del av ansvaret att stötta och bygga upp Ukraina. Blockaden i natt från endast ett av EU:s medlemsländer gällande EU:s långsiktiga finansiella stöd till Ukraina är mycket beklaglig och kommer naturligtvis att innebära att vi måste finna motsvarande stöd på annat vis. Här behöver Sverige ta på sig ledartröjan och göra allt vi kan förmå för att åter samla EU-länderna. På detta område har jag fullt förtroende för att regeringen agerar klokt och tänker ungefär likadant.

Med detta vill jag meddela att Centerpartiet väljer att avstå att ta ställning till regeringens förslag till budget för utgiftsområde 7 - vi hänvisar i stället till vårt eget förslag. Vi kommer därför inte heller att ta ställning till den reservation som finns avseende processen för framtagandet av reformagendan, även om jag håller med om att för alla oss som inte sitter i Regeringskansliets lokaler, framför allt alla biståndsorganisationer, har processen upplevts som allt annat än öppen och transparent, även om avsikten har varit en annan.

Inför framtiden kan jag tipsa om att formerna för öppenhet och transparens avgörs av mottagaren, inte av den som sitter inne med informationen. Det kan därför vara vettigt att lyssna på vilken form mottagaren föredrar - om man vill uppfattas som just öppen och transparent, vill säga.

Anf. 72 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

När Ryssland invaderade Ukraina förändrades allt för Sverige och Europa. Detta är en kamp som riskerar hela den regelbaserade världsordning som vi mödosamt hjälpt till att bygga upp sedan kalla krigets slut. Det är helt avgörande att Ryssland och dess allierade förlorar detta krig - att Ukraina vinner. Den viktigaste uppgift vår kontinent och vårt land står inför de kommande åren är att bidra till detta.

Vi är mitt uppe i en förändring av det internationella systemet. Auktoritära stater vinner mark, och demokratier backar. Utfallet i Ukraina kommer att diktera svensk säkerhet, svensk biståndspolitik och allt annat under överskådlig framtid. Vi står nu mitt i den kanske viktigaste stunden i modern europeisk historia.

Det svenska stödet till Ukraina har, fru talman, varit omfattande och stabilt ända sedan den ryska invasionen påbörjades. Sverige bistår med humanitärt, militärt, ekonomiskt och långsiktigt strategiskt stöd samtidigt som vi varit drivande i att Ukraina ska ges status som kandidatland för medlemskap i EU och varit med och beslutat om ett flertal sanktionspaket mot Ryska federationen. Den här regeringen befäster i och med detta också på riktigt Sveriges roll som en humanitär stormakt.

Samtidigt är en ukrainsk statsbankrutt inte otänkbar, om stödpaket från både USA och Europeiska unionen blockeras. Just nu ser det ut att bli så, om man inte hittar en lösning. Stödet till Ukraina måste fortsätta. Det är rätt och riktigt att skicka svenskt bistånd och svenska vapen till Ukraina. Ukraina strider även för oss.

Det som händer i Ukraina sker parallellt med en myriad andra oroväckande trender, tragedier, krig och så vidare. När Hamas återigen - jag minns inte för vilken gång i ordningen - startat krig mot Israels befolkning påminner detta oss om att dödskulter inte kan tillåtas besitta territorium. Då använder de den hävstången för att begå de mest sadistiska, brutala brott som tänkas kan. Hamas slaktade 1 400 israeler och möttes av jubelrop, från Gazaremsan till Malmö.

Mellanösterns enda demokrati, Israel, behöver vårt stöd, och eventuellt bistånd till Gaza måste nagelfaras. Självklart ska vi ge humanitärt bistånd; det ska alltid kunna ges, oavsett regim. Men övrigt bistånd måste självklart nagelfaras noggrant. Svenska skattebetalare ska vara säkra på och trygga i att deras pengar går till bra projekt som utvecklar samhällen, inte till motsatsen.

Fru talman! Demokratiinstitutet V-Dem konstaterar rätt krasst att vi globalt nu är tillbaka på 1986 års nivåer när det gäller demokrati. Den genomsnittliga världsmedborgaren åtnjöt förra året samma nivå av demokrati som 1986. Vi är alltså tillbaka i det läge som rådde före Berlinmurens fall.

För första gången på två årtionden finns i dag fler repressiva autokratier än liberala demokratier. Det framträder ett tydligt vi och dem. Det är ett demokratiskt och frihetligt väst i vid mening, om man så säger, med en delvis ny uppsättning utmanare, och sedan sticker Kina ut som det långsiktiga hotet. Kommunistpartiet försöker påverka den globala utvecklingen till sin fördel. Strategiskt samarbete mellan likasinnade demokratier blir allt viktigare.

Den svenska biståndspolitiken måste föras mot en bredare kontext där geopolitisk konkurrens och demokratisk tillbakagång ytterst kan utgöra hot, i förlängningen existentiella hot om det vill sig riktigt illa, även mot en liten, demokratisk och förhållandevis stabil nation som vår egen, Sverige.

Svenska biståndsinsatser ska därför alltid gå till att främja och belöna demokratiska tendenser. Tydliga krav och förväntningar om en ömsesidig konstruktiv samarbetsvilja är avgörande. I de fall länders ledningar saknar demokratisk reformvilja ska samarbete i första hand ske via civilsamhället.

Vi vill se ett fristående och pluralistiskt civilsamhälle i våra partnerländer. Det svenska biståndet är och ska vara en viktig del i att bekämpa ofrihet och att främja demokrati världen över.

Fru talman! Det finns många liberala segrar både i budgetpropositionen för kommande år och i den reformagenda regeringen presenterade alldeles nyligen.

Reformagendan fokuserar på, vilket har berörts i tidigare anföranden, långsiktighet, transparens och effektivitet. Lägg därtill det gemensamma miljö- och klimathotet, där vi nu får ett utökat och effektiviserat klimatbistånd. Svenskt bistånd ska bidra till att påskynda den gröna omställningen och stärka anpassningsarbetet för att stödja genomförandet av både Parisavtalet och ramverket om biologisk mångfald. Vi ska uppnå ökad effektivitet genom ett större fokus på de länder som har stora utsläpp, inklusive medelinkomstländer.

Svenskt bistånd ska också vara en tydlig kraft för jämställdhet med särskilt fokus på att stärka kvinnors och flickors fri- och rättigheter, normer, värderingar och möjligheter. Jämställdhet är en frihetsfråga och ett liberalt kärnvärde. Det är ett mål i sig och ett medel för att också uppnå andra mål.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, kallat SRHR i biståndsdebatten, är avgörande för kvinnors och flickors aktiva deltagande i samhället. När konflikter blossar upp ökar kvinnors och flickors utsatthet för både våld och övergrepp. Det är sällan som förövarna straffas.

Svenskt utvecklingsbistånd ska motverka förlegade sedvänjor där små barn far illa. Särskilt barnäktenskap är ett sådant exempel. Sverige ska prioritera arbete mot barnäktenskap på platser där de förekommer som sedvänja eller är, vilket är en tragedi, rent av lagligt. Liberalerna stöder alla ansträngningar som motverkar barnäktenskap.

Fru talman! Det är marknadsekonomi och privat ägande som skapar förutsättningarna för långsiktig tillväxt, sysselsättning och välstånd samtidigt som de minskar fattigdomen i världen. Utbildning hör också till detta. Det är en mänsklig rättighet och en grundsten för demokrati och jämställdhet, samtidigt som det är en viktig förutsättning för ekonomisk utveckling, för ökad tillväxt, för förbättrade handelsmöjligheter och för individens frihet att växa som person. Utbildningssektorn måste helt enkelt vara välfungerande.

Här finns ett annat stort problem, fru talman. Covid-19 försämrade dramatiskt förutsättningarna globalt för en positiv utveckling inom utbildning, och detta bidrog till en fördjupad lärandekris. Därför är det glädjande att regeringen via reformagendan har aviserat att Sverige ska arbeta för en god, likvärdig och inkluderande utbildning.

Vi behöver också fler vägar in i den formella ekonomin och in på arbetsmarknaden genom egen försörjning. Yrkesutbildningar efterfrågas mycket i den lokala ekonomin, och det är också något som vi kan använda biståndet till för att prioritera, samtidigt som tillgång till rent vatten och sanitet i skolor skapar trygga och säkra skolmiljöer.

Fru talman! I det historiska läge vi befinner oss i är en prioritering av fria och demokratiska samhällen, kvinnors och flickors rättigheter, utökat klimatbistånd, utbildning och stöd som går till Ukraina helt rätt.

(Applåder)

Anf. 73 Olle Thorell (S)

Fru talman! Jag tackar Fredrik Malm för hans anförande. Det är många saker som vi ställer upp på, och de är universella, nämligen stödet till Ukraina, mänskliga rättigheter, demokrati och så vidare. Där finns inga åsiktsskillnader. Det är inte heller förvånande att Fredrik Malm vill lyfta upp de liberala segrarna i de långa nattmanglingarna under arbetet med att ta fram reformagendan.

Jag skulle vilja ställa en fråga om en sak som jag tycker går stick i stäv med tidigare liberala ställningstaganden och som återfinns i reformagendan, nämligen OECD-Dac-reglerna. De är ju styrande för biståndet, inte frivilliga. Det är regler som vi ska följa, inte bör följa.

I gårdagens rapportering från reformagendans lanserande sa Sverigedemokraterna att de fick ge med sig när det gäller följsamheten till OECD-Dac. Ordföranden i utrikesutskottet, Aron Emilsson, säger att OECD-Dac-reglerna ska vara en utgångspunkt för svenskt bistånd, men det är möjligt att det kommer att finnas projekt som inte är uppbundna till OECD-Dacs regelverk.

Vilka OECD-regler är problemet? Vilka projekt har ni på lut som ska bryta mot OECD-Dac-reglerna som ni vill lansera?

Anf. 74 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Det hade nog varit bättre om Socialdemokraterna begärt replik på Sverigedemokraterna, eftersom det handlar om sverigedemokratiska uttalanden. Jag svarar gärna för Liberalerna.

Vår ambition är att det ska vara ett generöst bistånd. Nu har biståndet gått ned en del, och det skiljer sig en aning mellan regeringen och Socialdemokraterna. Regeringen lägger, tror jag, 0,84 procent av bni på bistånd, och Socialdemokraterna lägger 0,85 procent av bni. Det skiljer en promille. Sedan ligger Centern ytterligare någon promille över Socialdemokraterna. Det biståndet ska motsvara ODA i biståndsdebatten - det officiella utvecklingsbiståndet. Och det är mycket riktigt som ledamoten Thorell säger, nämligen att det bestäms av reglerna inom OECD:s utvecklingskommitté Dac. Det är bra att det är så.

Man kan ha synpunkter på Dac-reglerna. Man kan tycka att de borde vara lite vidare eller snävare. Men det är bra att reglerna finns. Annars kan bistånd användas till vad man vill och i slutändan kalla allt för bistånd.

Vi står bakom reglerna. Samtidigt är Sverige en del av Dac-kommmittén. Om man har synpunkter på dem, vilket möjligen Sverigedemokraterna har, är det rimligt att man tar upp diskussionen i den kommittén.

När det gäller avräkningar finns en gräns satt på 8 procent. När Socialdemokraterna och Miljöpartiet styrde 2015, under flyktingkrisen, skenade avräkningarna fullständigt eftersom mottagandet var mycket stort. Men nu har en maxgräns satts för hur mycket man får räkna av.

Anf. 75 Olle Thorell (S)

Fru talman! Fredrik Malm tycker att jag borde fråga Sverigedemokraterna. Men jag kan berätta för Fredrik Malm att ni sitter i samma båt. Ni är delar av samma regeringsunderlag. Ni är en junior partner med bara ett fåtal mandat i riksdagen, och Sverigedemokraterna är större med stor påverkan på förhandlingarna. Det begriper jag. Jag förstår att de inte vill att OECD-Dac-reglerna ska följas. De har ju varit en eftergift för dem.

Jag frågar Liberalerna därför att ni har gått med på det här - ni står ju bakom reformagendan. I reformagendan öppnas möjligheter för att frångå OECD-Dac-reglerna när man säger att detta ska vara en utgångspunkt för biståndet. Det betyder att det också finns andra utgångspunkter.

Min fråga till Fredrik Malm kvarstår: Vad är problemet? Och vilka projekt är det som man vill sjösätta som inte följer Dac-reglerna?

När det gäller nivådiskussionen stämmer det att Socialdemokraterna med 0,85 procent ligger något högre än regeringen. Det finns sex partier - Liberalerna, Kristdemokraterna, Vänstern, Miljöpartiet, Centern och Socialdemokraterna - som tycker att det är rimligt att vi avsätter 1 procent av vår bni för bistånd. Jag antar att Liberalerna fortfarande tycker det. KD har ju sagt det öppet. Skiljelinjen går mellan å ena sidan dessa sex partier och å andra sidan Sverigedemokraterna och Moderaterna, som inte tycker att vi ska ha ett enprocentsmål. Där går den stora skiljelinjen. Den går inte mellan mig och Fredrik Malm, utan den går mellan å ena sidan mig och Fredrik Malm och å andra sidan Sverigedemokraterna och Moderaterna.

Anf. 76 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Jag svarade ju på frågan. Jag tycker i och för sig fortfarande att det är rimligt att ställa frågan till det parti som har sagt något i stället för att ställa frågan till ett annat parti, men jag svarade ändå på frågan. Vill man utveckla Dac-reglerna eller ha biståndsprojekt som går utanför detta bör man ta den diskussionen inom OECD-familjen, eller inom Dac-kommittén. Det tycker jag är en fullt rimlig uppfattning att förfäkta. Ingenting är ju hugget i sten, utan allting går självklart att förändra.

Därtill, fru talman, vill jag säga att jag inte skulle dela upp biståndsdebatten riktigt så schematiskt som Olle Thorell gör.

Jag noterade en annan sak. Om man till exempel går in på UN OCHA, det FN-organ som koordinerar det humanitära biståndet i världen, kan man se att de har en financial tracking service. Där kan man se att det humanitära nödbiståndet och hjälpbiståndet under årtionden har varit kroniskt underfinansierat. Detta tar regeringen nu fasta på genom att fokusera på att de humanitära utmaningarna är så pass stora.

Samtidigt vet vi att vi har en viss budget att förhålla oss till; detta gäller i alla verksamheter och på alla nivåer. Det innebär att andra saker kommer att behöva prioriteras bort om vi vill prioritera upp detta.

Vi ser också omfattningen av utmaningarna i närområdet. Det gäller inte bara Ukraina utan även Nordafrika, Mellanöstern, en rad sönderfallande stater, stora krig och mycket annat. Detta gör att vi - menar i alla fall jag - vare sig vi vill eller inte kommer att tvingas till en starkare fokusering på Europa och Europas närområde i biståndspolitiken. Jag uppfattade inte att Socialdemokraterna riktigt var på den bogen i Olle Thorells tidigare replikskiften.

Anf. 77 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Mörkret den här hösten har verkligen varit mer kompakt än andra år. Bilderna från Hamas vedervärdiga terrorattack mot Israel har etsat sig fast, liksom bilderna på barnen i Gaza som fortfarande drabbas av det urskillningslösa bombandet. Vi ser det också fortsatt i kriget i Ukraina. Vi ser barn som räknar med att dö av bomber eller hunger. Omvärldens hjälpsändningar räcker inte till, om de ens kommer fram.

Internationellt utvecklingssamarbete handlar om att möta just denna hopplöshet med en tro på att en annan värld är möjlig och på att vi kan lyckas om vi hjälps åt. Det handlar om att ge människor som tror på frihet förutsättningarna att omsätta sitt hopp till handling. Det handlar om att rädda liv och om att ge andra möjligheten att göra detsamma.

Det handlar om att använda vår makt, vår frihet och våra möjligheter till att bygga upp detta också för andra. Det gör vi för att vi kan och för att vi skulle vilja att andra gjorde samma sak för oss om situationen var en annan. Det handlar om internationell solidaritet och om att vi inte bara kan se andras lidande utan att agera.

Vi möts varje dag av bilderna och berättelserna från krigen i Gaza och Ukraina, men det är ju inte bara dessa krig som pågår. I skuggan av krigen där finns det andra konflikter som varje dag fortsätter att skörda liv. Det finns andra barn som inte räknar med att kunna äta sig mätta och andra familjer som flyr för sina liv. Det finns andra familjer som drömmer om att kunna komma tillbaka och leva i frihet, men hopplösheten kryper dag för dag allt längre in under skinnet för att till slut bli hela deras värld.

Vi vet att barn växer upp i flyktinglägren i Cox's Bazar eller Afrikas inland. Familjer lever hela sina liv på flykt från krig, förtryck och klimatförändringar. Deras verklighet påverkas inte av andra krig som startas, men den påverkas när omvärldens blickar vänds åt ett annat håll. Det råder fortfarande konflikter i länder som Kongo, Syrien, Afghanistan och Jemen, och dessa länder behöver fortsatt omvärlden. Vi i omvärlden behöver visa att vi står på civilbefolkningens sida mot brutala regimer som saknar respekt för mänskliga rättigheter.

När vi nu ser hur regeringen fokuserar biståndet ser vi också att väldigt många kommer att bli lämnade åt sitt öde.

Det här är verkligheten i världen. Detta är det vi ser. Det är vad som varje dag finns i våra telefoner, i nyhetssändningar och hos människor som vi har runt omkring oss. Det här är den värld vi lever i.

Jag har därför svårt att förstå hur regeringen kan se ut över samma verklighet och dra slutsatsen att det är nu som Sverige ska göra lite mindre. Det är ju detta man gör. Genom att dra ned på biståndet och överge enprocentsmålet slår man de facto undan benen för demokratirörelser. Man drar in bidrag till organisationer som verkar för fred och jämställdhet. Man vänder många människor ryggen.

När krigen har startat är det väldigt svårt att avsluta dem. Att jobba förebyggande och sedan delta i de fragila fredsprocesser som ändå utvecklas är otroligt viktigt, men också här drar regeringen ned.

Vi vill i stället satsa på fredsarbetet. Folke Bernadotteakademin är den svenska myndighet som ansvarar för fred, säkerhet och utveckling. Vi vet ju att det inte blir någon utveckling utan fred. Sveriges kompetens på detta område är unik, och Sverige har länge förknippats med ett starkt arbete för att förhandla fram, uppnå och bidra till varaktig fred. Men här drar regeringen alltså ned.

Sverige kan välja en annan väg. Vi i Sverige kan välja att investera mer i vår omvärld och i det gemensamma för att bygga upp en värld där fler lever i frihet och fred.

Vi i Miljöpartiet vill möta de kriser vi ser i världen med att i stället öka biståndet. Vi vill minska avräkningarna och stärka det svenska fredsarbetet.

För oss är det väldigt tydligt att Sveriges stöd till Ukraina är helt nödvändigt och otroligt viktigt i en osäker tid. Vi vill dock inte att notan för detta stöd ska skickas till världens mest utsatta. Vi ser att Sverige som land har såväl möjlighet som vilja att både stötta Ukraina och ha ett ambitiöst utvecklingssamarbete i resten av världen.

Nästan 120 miljoner flickor världen över går inte i skolan. Det är helt förfärliga siffror. Vissa får börja. Några får gå några få år för att sedan tvingas sluta i förtid. Andra får inte ens uppleva den där magiska första skoldagen. Detta är flickor som världen sviker, från början och framåt.

Den feministiska utrikes- och utvecklingspolitiken har haft just dessa flickor och deras mammor för ögonen. Det var för deras skull som Miljöpartiet under sin tid i regeringen gick fram med flera stora satsningar inom utvecklingssamarbetet som fokuserade på flickors och kvinnors rättigheter: rätten till sin egen kropp, rätten till sin egen försörjning och makten över sitt eget liv. Vägen till fred och demokrati går också genom kvinnorna. Det är genom att satsa på flickor och kvinnor som lokalsamhällen byggs starkare och lyfter fler människor ur fattigdom och förtryck. Miljöpartiet står fast vid att en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik är det som skapar bäst förutsättningar för fred och utveckling.

Sedan nuvarande regering tillträdde har man gjort en stor sak av att vilja frångå den utstakade linjen med argumentet att den feministiska politiken bara var en etikett. Etiketten har nu tagits bort, men man ska fortfarande satsa på kvinnor och flickor. Jag har hört flera från regeringssidan argumentera väldigt väl för att stödet till flickor och kvinnor måste fortsätta. Jag hoppas att ni får genomslag, för detta är otroligt viktigt. Men det var inte bara en etikett, för det vi hittills har sett från regeringen är neddragningar och minskade ambitioner på detta område. Sverige är inte längre en lika stark röst för jämställdheten, men jag hoppas att regeringen snart tar sitt ansvar för detta igen.

Det är tydligt att när vi sätter flickors och kvinnors rättigheter i första rummet i både ord och handling skapar det utrymme för andra att komma efter. Det skapar också utrymme för alla som verkar i Sverige att strategiskt och fokuserat arbeta mot samma mål, och det behöver vi fortsätta att göra.

Vid sidan av en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik behöver biståndet också i allt högre grad fokusera på klimat, omställning och hållbar utveckling. De senaste åren har värmerekord och extremväder avlöst varandra runt om i världen, med katastrofala följder. Människors hus och hem har försvunnit, torka har tagit död på skördar och översvämningar har gjort hela byar obeboeliga. Krig, konflikter och brist på både mat och vatten kommer i klimatförändringarnas spår, och vi har tyvärr bara sett början på den klimatkris vi befinner oss i.

Regeringen säger sig också vilja satsa på klimatet i biståndet, och det är bra, välkommet och nödvändigt. Men ännu ser vi inget av det. Inför COP 28, som nu är avslutat, kom Sverige helt utan åtaganden, och det var första gången på över ett decennium. Men klimatbiståndet måste öka. Klimatet, miljöförstöringen, utrotningen av den biologiska mångfalden, pandemier samt krig och konflikter - vår tids stora utmaningar är globala och gränsöverskridande och kräver gemensamma ansträngningar för att stoppas.

Genom klimatbiståndet stöttar vi utvecklingsländer i deras utveckling och i genomförandet av Parisavtalet. Medan vi och övriga västländer byggt vårt välstånd på fossil grund kan de växande ekonomierna inte upprepa våra misstag. Därför måste klimatbiståndet öka i såväl kvantitet som kvalitet. Storskalig finansiering för klimatåtgärder krävs för investeringar i både minskade utsläpp och mer klimatanpassade samhällen i den fattigare delen av världen. Vi behöver stödja utvecklingen av hållbara livsmedelssystem som kan stå emot klimatförändringarna.

Klimat- och miljöinvesteringar i såväl Sverige som övriga världen behöver komma snabbt på plats om vi ska ha en chans att klara klimatmålen.

Det finns hur mycket som helst att prata om inom denna budgetpost, men jag ska knyta ihop säcken och sammanfatta. Miljöpartiet vill att Sverige ska avsätta minst 1 procent av bni till utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Vi vill satsa på fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Utvecklingssamarbetet måste klimatsäkras och klimatbiståndet utökas.

Regeringen säger sig vilja fortsätta samarbetet med civilsamhället med oförminskad kraft. Det måste bevisas, för hittills har vi bara sett neddragningar. Jag beklagar att regeringen lovar runt men håller tunt på både biståndsområdet och klimatområdet. Det duger inte. Nu är det dags att visa resultat.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Anf. 78 Statsrådet Johan Forssell (M)

Fru talman, ledamöter och åhörare! I går presenterade regeringen en genomgripande reformering av det svenska biståndet i en agenda som är ett resultat av många timmars arbete. Jag är väldigt stolt över vad vi tillsammans har åstadkommit. Vi lägger fram en bred reformagenda för det svenska biståndet för att se till att det bättre svarar mot dagens europeiska och globala utmaningar. Vi ska helt enkelt göra det svenska biståndet mer modernt och träffsäkert än det någonsin har varit tidigare. Det innebär konkret ett bistånd som inte bara lindrar fattigdom utan också bygger välstånd och som inte bara motarbetar förtryck utan också skapar frihet. Här har Sverige ett moraliskt ansvar att dra sitt strå till stacken.

Vår målsättning måste vara väldigt tydlig. Fria länder ska ytterst kunna stå på egna ben och ansvara för sina egna samhällstjänster. Det är just i fria samhällen där människor kan stå på egna ben som individer bäst kan växa och förverkliga sina livsdrömmar.

Tyvärr ser världen inte ut så i dag, och denna verklighet måste vi också förhålla oss till när vi utformar framtidens bistånd. Kriget i Ukraina har förändrat inte bara vår del av världen utan också den globala världs- och säkerhetsordningen, och det ställer helt andra krav på biståndspolitiken än tidigare. Ryssland är ansvarigt för en fruktansvärd humanitär katastrof, och det har skapat ett enormt behov av utländskt kapital för att bygga upp Ukraina igen. Vi ser också ett ökat humanitärt behov i spåren av många konflikter runt om i världen, inte minst för många av världens barn. Hamas terrorattack och det efterföljande kriget i Israel och Palestina har skapat ett lidande som inte lämnar någon människa oberörd.

Samtidigt ser vi hur den geopolitiska konkurrensen ökar i världen. Det handlar om råvaror och ny teknik och om auktoritära stater som flyttar fram sina positioner i många utvecklingsländer och lockar länder med ekonomiska och politiska medel. Detta är en verklighet som Sverige och Europa måste ta på allvar.

Vi ser också en demokratisk tillbakagång. Mänskliga fri- och rättigheter har aldrig varit självklara, men just nu hotas de på väldigt många platser i världen samtidigt. Särskilt motståndet mot flickors och kvinnors fri- och rättigheter har ökat. Lägg därtill klimatförändringarna och den globala omställning vi ska genomföra.

Jag var på COP 28 i Dubai för bara några dagar sedan, där jag också bekräftade Sveriges starka engagemang för att använda biståndet för ett effektivt klimatbistånd och även presenterade flera nya klimatstöd. Men vi kan alla se att vi måste bli mycket bättre på att samla resurserna inom det offentliga och det privata för att tillsammans se till att hålla temperaturökningen nere och hitta nya verktyg för att bättre anpassa vår värld till den verklighet vi ser.

Det är i ljuset av allt detta jag är övertygad om att vår reformagenda kommer att göra skillnad genom att vi ser världen för vad den är och anpassar resurserna så att vi får ett stort genomslag som möjligt för frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Just därför måste biståndet utgå från långsiktighet, transparens och effektivitet. Det fanns en tid då biståndet snarare handlade om att göra av med så mycket pengar som möjligt, inte vad vi faktiskt gjorde med pengarna. Det var varken långsiktigt eller effektivt. Biståndet ska inte vara en budgetregulator, som det har varit många gånger tidigare. Det ska bidra till varaktig förändring för världens fattiga och förtryckta.

Men vi måste också erkänna något för oss själva, nämligen att Sverige är en röst i världen. Med de begränsade resurser som vi har måste vi våga prioritera för att se till att våra resurser och våra verktyg får så stort genomslag som möjligt och skapar ett tydligt svenskt mervärde.

Därför kommer vi att införa ett nytt koncept med landstrategier, och vi kommer att begränsa dem till högst 30 stycken. Landstrategierna innebär att Sveriges biståndsengagemang sätts i en mycket större och bredare kontext än tidigare. De ska präglas av tydliga och samstämmiga målsättningar för vad Sverige vill uppnå, vad vi kan bidra med i det enskilda landet och vilka reformer som samarbetsländerna förväntas genomföra. Strategierna ska även innebära en möjlighet till utfasning av biståndet eller andra alternativa åtgärder till revidering om inte tillräckliga framsteg görs. Det kan till exempel röra sig om uteblivna resultat eller bristande reformvilja eller vilja att ta tag i korruptionsproblem från partnerlandets sida. Då får man helt enkelt arbeta någon annanstans och förhoppningsvis uppnå bättre resultat för världens fattiga i det landet.

Goda avsikter är bra, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är vad som görs och vilka resultat man faktiskt uppnår. Med dessa utgångspunkter skulle jag vilja lyfta fram några saker som jag är extra stolt över.

För det första ser vi nu till att biståndet i högre grad blir en del av Sveriges samlade utrikespolitik. Biståndet ska nå genomslag för Sveriges intressen och utrikespolitiska prioriteringar. Vi gör till exempel en särskild satsning på Sverigebilden. Genom Svenska institutet ser vi till att Sveriges biståndsinsatser flaggas bättre än tidigare.

Biståndet ska ligga i linje med Sveriges grundläggande intressen och principer. Svenska skattemedel ska inte gå till länder som systematiskt undergräver den internationella rättsordningen. Den här principen finns till exempel i Storbritannien och i Finland, och den hänger ihop med biståndet som ett utrikespolitiskt verktyg.

Detta innebär också att vi i högre grad kommer att ställa krav på de länder som vi samarbetar med. När Sverige samarbetar med ett land följer det på en förväntan att det landet ska vilja samarbeta med oss. Utvecklingssamarbetet är viktigt. Det är betydelsefullt. Det kan spela en större roll än i dag, men det kan aldrig ersätta nödvändiga reformer som säkerställer väl fungerande demokratiska och ekonomiska institutioner.

Vi öppnar också för ett helt nytt samarbete rörande migrationsfrågor: att kunna villkora delar av utvecklingsbiståndet för länder som inte gör det som de har en folkrättslig förpliktelse att göra, nämligen tar emot sina egna medborgare. Detta handlar faktiskt om ett dubbelt ansvar - ansvar gentemot svenska skattebetalare men framför allt ett ansvar för att hjälpa de människor som i dag lever i fattigdom och förtryck att säkerställa att medlen alltid går mot de mål som vi faktiskt vill uppnå.

För det andra lägger denna reformagenda grunden för mer handel och företagande i biståndet. De senaste decennierna har vi sett hur många fattiga länder har lyckats lyfta sig ur fattigdom. Det är väldigt bra. Det har inte gjorts enbart med bistånd utan framför allt tack vare marknadsekonomi, handel, investeringar, entreprenörskap och rättsstat. Detta måste vi börja dra slutsatser av, också i den svenska biståndspolitiken.

Samtidigt ser vi att flera av de globala utmaningarna kräver mer investeringar. Ta bara klimatfrågan - där är det helt uppenbart att det aldrig kommer att vara tillräckligt med bara bistånd. Detta gäller för den delen även i fråga om att lyckas bygga upp Ukraina igen. Vi är övertygade om att biståndet kan användas för att få in mer kapital till hållbara investeringar, till exempel för grön omställning eller digitalisering, som är just sådana saker som saknas i många av utvecklingsländerna.

Här kan vi också lära oss av våra europeiska grannländer. Se bara på Nederländerna, som under många år har haft ett framgångsrikt arbete med att främja investeringar och export genom biståndet, eller Finland, som har haft detsamma. Det är dessutom två regeringar med en annan politisk färg än den Sverige har just nu.

Vi behöver också positionera konkurrenskraftiga socialt hållbara svenska företagslösningar inom ramen för de multilaterala utvecklingsbankerna, till exempel när det gäller upphandlingar. I dag är Sverige en av de största givarna till många av de multilaterala organisationerna. Trots det vinner svenska företag en försvinnande liten del av de kontrakt som delas ut i upphandlingar. Här kan Sverige bli mycket bättre.

Vi ger nu ett utökat uppdrag till Business Sweden för att hjälpa företag att bidra till biståndets mål och till grön och digital omställning i låg- och medelinkomstländer. Vi kommer också att vidareutveckla garantiinstrumentet så att staten kan ta en del av risken för investeringar i länder med svåra förutsättningar. Vi kommer också att gå vidare med ett pilotprogram för biståndsstödd exportfinansiering, det vill säga mjuka lån. Med detta tror vi att biståndet kan bli en viktig faktor för att möjliggöra en positiv, regelbaserad och marknadsekonomisk utveckling i många av de länder som fortfarande kämpar med fattigdomen.

För det tredje måste vi se till att biståndet faktiskt når de mål som vi sätter upp. Det är en förpliktelse gentemot svenska skattebetalare men först och främst gentemot människor i dessa länder att se till att biståndet uppnår tydliga resultat.

Tidigare i september kom uppgifter från en FN-rapport om utbredd stöld av livsmedel från FN:s livsmedelsprogram i Somalia. I en värld där de humanitära behoven ökar måste vi ha nolltolerans mot denna typ av korruption. Korruptionen ska bekämpas, men vi måste också bli mycket bättre på att hela tiden följa upp de insatser som Sverige bidrar till, att öka spårbarheten i hela biståndet. Därför lägger vi ett uppdrag till Sida om att utveckla transparensgarantin och modernisera Openaid. Även civilsamhällesstöd ska gå att spåra och följa upp resultaten av.

Civilsamhället är oerhört betydelsefullt, och dess andel av biståndsbudgeten ska öka. Inte minst tror vi att civilsamhället kan spela en avgörande roll i länder där utvecklingen går åt fel håll. Då måste vi också se till att vi stöder rätt aktörer. Vi kommer att se till att säkerställa att aktörer som tar emot stöd inte har kopplingar till våldsbejakande ideologier, extremism eller islamism samt att de stöder demokratiska värderingar och mänskliga fri- och rättigheter. Vi kommer också att införa ökade krav på Sida och Folke Bernadotteakademin att redovisa processer för val av samarbetspartner samt se över vidareförmedling av biståndsmedel. Skattebetalarnas pengar ska kunna följas hela vägen.

Fru talman! För det fjärde pekar vi med denna reformagenda ut tydliga prioriteringar där jag menar att Sverige kan göra stor skillnad. Vi ska helt enkelt satsa mer på att göra det som vi är riktigt bra på. Vi satsar på att bygga upp Ukraina igen - det är den största svenska bilaterala biståndsstrategin i Sveriges historia - men också på att stötta länderna i EU:s östra grannskap. Vi accelererar Sveriges globala arbete på ett nytt sätt genom att försöka få in mer privat kapital och göra fler gröna investeringar i utvecklingsländer. Vi stärker kvinnors och flickors frihet genom att prioritera sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter men också genom att motarbeta normer och sedvänjor som står i vägen för kvinnors och flickors frihet.

Vi kommer som sagt att öka stödet till civilsamhället, för även i länder där utvecklingen går åt fel håll måste Sverige stötta de goda krafter som finns för reformer för ökad demokrati och frihet. Organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter är särskilt prioriterade.

Sverige har en lång historia av globalt engagemang. Som bistånds- och utrikeshandelsminister är jag väldigt stolt över det enorma arbete som våra myndigheter, våra företag och civilsamhället varje dag utför för att bidra till mer frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Med den reformagenda som vi har presenterat för biståndet är jag övertygad om att vi kommer att göra biståndet mer relevant, mer träffsäkert, och mer modernt. Det är så vi kan se till att uppnå mer av frihet, egenmakt och hållbar tillväxt i världen.

(Applåder)

Anf. 79 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Jag tackar ministern för anförandet. Det är glädjande att ministern deltar i debatten, även om jag gärna hade sett att ministern hade deltagit under hela debatten. Det är ändå bra att ministern är här.

Jag måste börja med att nämna något som ministern sa i sitt anförande och som jag minst sagt studsade på. Ministern sa att biståndet tidigare handlade om att göra av med så mycket pengar som möjligt. Jag tycker att det är ganska upprörande. Det är en arrogant syn på hur biståndet används.

Vi vet att vi i dag har ett av världens bästa, mest effektiva och transparenta bistånd, ett bistånd som får väldigt höga betyg globalt. Det skulle inte hända om inte biståndet vore bra, så visst har biståndet använts på ett bra sätt.

Men det var egentligen inte därför jag begärde ordet, utan det var för att återgå till en fråga som vi har debatterat här tidigare, nämligen det här med att koppla biståndet till migration och återvandring. Det är ju någonting man trycker på i reformagendan.

Jag undrar hur man ska klara att redovisa de här medlen så att de svarar upp mot OECD-Dacs regelverk för hur bistånd får användas. En aktivitet kan ju inte redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor om att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål, enligt regelverket för OECD-Dac.

Jag har därför väldigt svårt att se hur man ska kunna redovisa detta.

Vilka länder ska man egentligen förhandla med när det gäller återvandring? Det är ju bara ett par procent av det svenska biståndet som går direkt till enskilda stater. Det mesta går till civilsamhällesorganisationer, multilaterala organ som FN och andra.

Dessa två frågor vill jag gärna ha svar på.

Anf. 80 Statsrådet Johan Forssell (M)

Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågorna!

När det gäller diskussionen kring biståndets storlek är det väl ändå ett faktum att det allra mesta av diskussionen hittills har handlat om enprocentsmålet, det vill säga hur mycket pengar vi gör av med. Jag får väldigt få frågor till exempel från Vänsterpartiet om hur vi kan se till att göra biståndet mer effektivt, öka transparensen eller öka spårbarheten för svenska skattemedel och hur vi kan hitta synergier med den viktiga handelspolitiken, medan väldigt mycket handlar just om hur mycket pengar vi gör av med.

Jag tycker att det är lite synd, för det döljer väldigt många andra viktiga frågeställningar kring detta. Vad uppnår vi för någonting? Ser vi till att verkligen göra den skillnad i världen som behövs? Eller handlar det kanske mer om att vi själva ska kunna säga att vi är en stor givare så att det känns bättre för oss?

Det har kommit flera utvärderingar av biståndet, till exempel, och vi kan se att det har fått omfattande kritik. Det är svenska myndigheter som har pekat på detta. Det handlar till exempel om bristande styrning och att målen har varit för många och ibland för spretiga och överlappande.

Man kan också konstatera att när biståndet i vissa av våra mottagarländer utvärderas - och då är inte tidsperioden ett år eller två, utan vi talar om decennier - så visar forskningsutvärdering att det ibland är väldigt svårt att hitta några resultat alls. Det är på det sättet, så vi tycker nog att det finns väldigt gott fog för att utveckla reformagendan och ta det vidare, och det är det som vi nu lägger fram.

Vad gäller frågan om migration har jag haft förmånen att få ha kanske fem interpellationsdebatter med Lotta Johnsson Fornarve kring det, och jag vill bara säga att jag inte har ändrat mig sedan den senaste interpellationsdebatten. Sverige har alltid en rätt att avgöra vilka länder som vi samarbetar med. Det är alltid svenska beslut, och det är till hundra procent i enlighet med Dacs regler.

Anf. 81 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Fru talman! Tack för svaret, ministern!

Det finns otroligt många exempel på hur svenskt bistånd har använts på ett effektivt sätt till exempel för att stödja flickors och kvinnors rättigheter, demokratifrämjande verksamhet och en mängd andra viktiga områden. Det här syns i utvärderingen av det svenska biståndet där vi globalt sett får väldigt höga betyg, och det skulle vi inte få om inte biståndet hade varit just effektivt och transparent.

Åter till mina frågor runt det här med migrationen. Det är inte tydligt. OECD-Dacs regelverk säger faktiskt, efter att man förtydligade regelverket för hur bistånd får användas, att en aktivitet inte kan redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor för att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål.

Jag tycker att det är väldigt tydligt att det är precis det man gör i den reformagenda som man har presenterat, så jag tror att det blir väldigt svårt för regeringen att redovisa den här typen av verksamhet som bistånd.

Jag får heller inte svar på vilka länder vi kan tänka oss att påverka med det här med återinvandringen. Det handlar om länder som Irak, som inte gärna vill ta emot personer som vi vill skicka ut ur landet. Jag tror dock inte att de kommer att påverkas av att till exempel en kvinnoorganisation i Irak får mindre pengar. Tvärtom kommer de väl att vara tacksamma för det.

Det är som sagt bara 2 procent av biståndet som i dag går till stater, så jag förstår inte hur man ska kunna påverka länder med den form av bistånd som vi har i dag.

Anf. 82 Statsrådet Johan Forssell (M)

Fru talman! Jag tycker att man ska göra sitt bästa för att se biståndet för vad det är och titta på det med ganska öppna ögon. Det är klart att det finns biståndsinsatser i många länder och i många tidsperioder som har varit viktiga och framgångsrika. Det är inte tu tal om det.

Men det är inte heller frågan. Frågan är ju om biståndet har varit tillräckligt bra. Där kan väl även Lotta Johnsson Fornarve konstatera att många av de länder som Sverige har bidragit med enorma summor bistånd till, ibland under 40-50 års tid, är lika beroende av bistånd i dag som de var då. Det är ett faktum. Det säger de till och med själva.

Då kan man fundera på det på lite olika sätt. Antingen kan man göra som vi alltid har gjort, och då kommer vi - kanske inte Lotta Johnsson Fornarve och jag men andra - att stå här om 50 år och säga att nu har vi jobbat i de här länderna i 100 år på samma sätt och kanske inte uppnått några vidare resultat.

Eller så kan man fundera på om vi kanske borde göra någonting annorlunda. Vi kanske till exempel borde lyssna på mottagarländerna själva, som ofta ber om att få mer av investeringar, mer av handel och mer av jobbskapande så att de kan stå på egna ben och inte längre vara beroende av att varje år få bistånd från andra länder.

Det är mycket det som har väglett oss och naturligtvis det faktum att det är ont om till exempel socialistiska länder i världen som har lyckats bli särskilt rika och skapa något större välstånd till sina medborgare. Vägen är i stället handel, marknadsekonomi och rättsstat.

När det gäller migrationen är det som jag sa: Varje land har alltid ett eget ansvar och en egen möjlighet att avgöra vilka länder man vill arbeta med. Historiskt har ju ett antal samarbeten avslutats.

Det är helt i linje med Dacs regler. Det är alltid vi själva - regeringen som vilar på ett förtroende i riksdagen och ytterst på svenska folkets vilja - som kan fatta den typen av beslut. Här tycker vi nog lite olika.

Anf. 83 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Jag vill tacka biståndsministern för att han är här och deltar i debatten.

Jag hade också gärna fortsatt kring frågeställningarna om länder som vi samarbetar med. När vi på många ställen stöder just demokratikämpar och civilsamhället med att kullkasta en regim är det ju inte länderna vi samarbetar med.

Jag ska dock inte göra det; jag har i stället en fråga om synergieffekterna mellan utvecklingssamarbetet, främjandet och handelspolitiken. Det är någonting som vi har hört under det år som ministern har suttit på sin post, och vi hade hoppats på ett klargörande nu när vi väl har fått reformagendan och kunnat läsa den.

Men det blir tyvärr inte tydligare. Vi har pratat om det förut, och jag står helt bakom det som regeringen säger om att det är bra att främja handel. Det är ett sätt att få investeringar, och människor kommer i arbete. Där har vi ingen annan åsikt. Vi var bland annat med och höjde garantipengarna som vi har pratat mycket om här i dag flera gånger, ett otroligt viktigt verktyg. Men jag tror inte att det är dem det handlar om här.

Utvecklingssamarbetet handlar om att utifrån mottagarländernas egna förutsättningar kunna stärka dem, medan främjandet och handelspolitiken handlar om hur man ska stärka svenska företag. Ministern var lite inne på det i sitt anförande också, men det blir fortfarande inte tydligt.

Är det en upphandlingsenhet som ska startas på UD för att hjälpa svenska företag att investera i andra länder? Eller kommer man utan att säga det att kräva motprestation i form av handel för att ha samarbeten i vissa länder?

Anf. 84 Statsrådet Johan Forssell (M)

Fru talman! Jag tackar Janine Alm Ericson för frågorna.

Det är klart att alla svar inte finns i reformagendan. Vi har arbetat med detta under ett års tid, och vi kommer att vidareutveckla detta i regleringsbrev. En del tycker att det borde ha tagit ännu längre tid och att vi borde ha haft ännu fler möten. Men då hade dessa svar dröjt ännu mer.

Vi har alltså medvetet hållit ett högt tempo i arbetet. Jämför man med till exempel det tidigare policyramverket tog det två och ett halvt år att göra. Vi har alltså hållit ett högre tempo, och det kommer vi att fortsätta göra.

Vi tror att det finns stora möjligheter, som jag sa, att bättre ta till vara våra svenska företag som är världsledande på detta område. Det är egentligen ett väldigt stort resursslöseri att vi inte redan har gjort det bättre. Jag har träffat många som jobbar inom sektorer som grön omställning och hälsovård som återkommande beskriver att de har mötts rätt mycket av ett ointresse från olika beslutsfattare och från myndigheter när det handlar om att bidra.

Det lite märkliga i detta är att det verkar vara okej att andra länders företag tar del av verksamhet som finansieras av svenskt bistånd. Men så fort man talar om svenska företag, då blir det en stor diskussion. Jag har aldrig fått kritik för att biståndet används för att så att säga finansiera ett projekt med andra länders företag. Men just när det är svenska företag är det uppenbarligen någonting konstigt, trots det faktum att svenska företag är världsledande på många områden. Och de arbetar ofta på ett helt annat sätt än företag i andra länder.

Vi pekar på några saker i reformagendan, till exempel på att göra projekt med Business Sweden i mottagarländer - i utvecklingsländer - inom sektorer som också är DAC-fähiga. Vi pekar också på biståndsstödet och exportfinansieringen, det som brukar kallas för mjuka lån, med exportkrediter som två vägar framåt.

Anf. 85 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag har absolut ingenting emot att svenska företag och våra världsunika idéer på väldigt många områden sprids mer i världen. Det tycker jag är bra. När det gäller främjandet och handelspolitiken: I´m all for it. Men om svenska biståndspengar ska villkoras till det är det inte så bra.

Detta handlar om stora multinationella organisationer, och det är upphandling som sker. Menar biståndsministern att man ska frångå upphandlingsregler och fri konkurrens, eller menar han att man vill stötta lite grann på andra sätt genom en upphandlingsavdelning på UD?

En annan sak som jag har tänkt mycket på är talet om effektivitet. Det är såklart ingen som vill någonting annat än att ha ett effektivt bistånd. Sverige är också känt för, vilket har tagits upp väldigt många gånger bara i den här debatten, att vara ett av världens bästa länder på både transparens och effektivitet. Ändå får ministern det att låta tvärtom.

Man hävdar också civilsamhällets vikt, och man har dragit ned kärnstöd till FN-organisationerna. Men dessa är beroende av varandra. Neddragningarna av FN-stödet gör att också civilsamhället har svårt att verka i de allra tuffaste situationerna.

Även om biståndsministern inte har tagit upp det så mycket läste jag lite grann mellan raderna om att detta inte var så effektivt och att man slängde pengarna i ett stort svart hål. Men vad anser regeringen egentligen är problemet med FN-organisationerna och deras arbete? Varför vill man inte fortsätta att ge ett stort kärnstöd till Unicef som jobbar med barnen, UNDP som jobbar med miljöförstöringen och klimatet och UNFPA som jobbar med kvinnors rättigheter och hälsa och så vidare? Varför har man en så njugg inställning?

Anf. 86 Statsrådet Johan Forssell (M)

Fru talman! Jag vill minnas att alla de organisationer som Janine Alm Ericson räknade upp får ett omfattande kärnstöd från Sverige. Vi är de facto en av världens största givare i absoluta tal, och i relativa tal är vi verkligen det. Beskrivningen av att vi inte skulle ge något kärnstöd till FN-organisationerna stämmer inte. Det är inte så. Man får gå tillbaka och titta i budgeten där siffrorna står svart på vitt.

Men, fru talman, en sak stämmer, och det är att vi hela tiden måste utvärdera var våra resurser gör störst nytta. Gör de alltid störst nytta i dessa FN-organ, eller kan vi uppnå större resultat genom att till exempel arbeta mer tillsammans med civilsamhällesorganisationerna? Vi tittar väldigt noga på detta.

Jag tycker inte att man kan dra FN-organen över en kam. Det är över 200, och de är helt olika. Och de utvärderas också separat.

Vi har till exempel tittat på UNAIDS, som är en organisation som har fått väldigt omfattande kritik för att inte vara effektiv och för att inte ta itu med ledningsproblem och styrningsproblem.

Det är klart att förändring kan göra ont. Men jag tycker att detta är så viktiga frågor att vi måste ta vårt ansvar och fråga oss: Är det verkligen rimligt att vi år efter år ska fortsätta att vara en så stor givare, eller kan vi använda dessa medel mer effektivt någon annanstans? Vårt svar är att man kan använda dessa medel mer effektivt någon annanstans. Därför gör vi denna omprioritering, just för att säkerställa att vi uppnår de resultat vi vill och för att svenska skattebetalare ska veta att de alltid kan få valuta för sina skattepengar.

Men Sverige är en stor givare till FN-systemet, och vi kommer att vara det också framöver. Men jag vill påpeka att det inte finns något egenvärde i att det alltid ska se ut som det alltid har gjort. Vi måste hela tiden vara beredda att ställa om, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina.

Anf. 87 Olle Thorell (S)

Fru talman! Moderaterna och Johan Forssell målar upp en falsk konflikt mellan hur stort biståndet är och hur effektivt biståndet är. De säger att de inte fokuserar på storleken på biståndet utan på effektiviteten, som om det fanns någon här inne som inte tycker att vi ska ha ett effektivt bistånd. Det tycker förstås alla. Jag ska försöka åskådliggöra detta.

Jag tar ett papper som är 100 procent av någonting. Om jag river bort 15 procent är det 85 procent. Har papperet blivit effektivare då? Nej, det har blivit mindre.

Det är klart att man ska göra vad man kan för att effektivisera biståndet. Men att påstå att biståndet blir mer effektivt genom att man skär i det är bara nonsens. Det stämmer inte. Det var en parentes.

Jag vill fråga biståndsministern om följande. Vi socialdemokrater tycker att det finns sådant som är både bra och dåligt i denna reformagenda. Vi tycker att det finns goda tankar och initiativ. Det finns behov av nytänkande inom biståndspolitiken precis som inom alla politikområden. Vi har ingenting emot det. Vi är kritiska till den bristande förankringen. Vi förstår inte varför det är så farligt att komma med en skrivelse till riksdagen. Vi önskar, och inte bara vi från oppositionen, att andra delar av samhället kunde ha varit mer involverade. Man kunde ha haft remissrundor, så att vi kunde ha en särskild behandling av detta i riksdagen. Debatten i dag är en debatt om biståndsbudgeten och inte en debatt om reformagendan, som förtjänar en mycket större förberedelse och analys. Vi fick detta papper i går eftermiddag. Jag undrar därför varför det är så farligt att skicka en skrivelse till riksdagen om reformagendan.

Anf. 88 Statsrådet Johan Forssell (M)

Fru talman! Jag tackar Olle Thorell för frågan. Det var alldeles utmärkt att Olle Thorell höll upp det där blanka papperet i luften, för det illustrerar lite grann min poäng. Om det bara handlar om ett blankt papper och om hur stort detta papper är, då blir det inte så effektivt.

Jag tänkte säga: frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Se till att fylla det där tomma papperet med innehåll i stället - hur vi kan arbeta för att uppnå de resultat i världen som vi vill uppnå, så att det inte hela tiden bara blir en fråga om hur mycket pengar vi tillför. Då är vi tillbaka i rätt mycket av den gamla biståndspolitiska diskussionen. Den har de flesta länder lämnat, skulle jag vilja säga.

Låt oss tillsammans se till att utveckla biståndet och uppnå de resultat som vi vill uppnå. Där tror jag att det finns väldigt mycket att göra framöver.

När det gäller processen har vi hållit många möten under detta år. Vi har hållit minst lika många möten som den tidigare regeringen. Vi har fortsatt med alla de möten som har varit. Men vi kan inte alltid mäta framgång i hur många möten vi håller. Vi måste också uppnå någonting, inte minst i den tid vi i dag lever i. Det tidigare policyramverket tog två och ett halvt år att ta fram.

Vi har ett krig i Europa. Skulle vårt svar då vara: Vi kan inte ställa om biståndet nu. Vi kan inte göra dessa stora satsningar på Ukraina eftersom vi ska göra vårt eget biståndsarbete precis som vi alltid har gjort under 20 års tid.

Ibland får man titta lite grann på omvärlden också och fundera på om det kanske är så att vi måste förändra oss.

Vi har haft många debatter om detta. Vi har en debatt om det just nu, och vi har haft debatter i riksdagen flera gånger. Det har varit interpellationer och skriftliga frågor. Jag är helt övertygad om att debatten kommer att fortsätta, men påstå inte att det inte har varit någon debatt eller diskussion om detta! Jag välkomnar debatten, och jag välkomnar mer granskning. Vi kommer att delta på alla de sätt vi kan i arbetet - precis som vi har gjort hittills.

Anf. 89 Olle Thorell (S)

Fru talman! Det finns som sagt saker vi tycker är positiva i agendan, och hade vi haft mer tid på oss hade vi kunnat göra en djupare analys. Det som saknas i agendan är dock konkreta exempel på vad det är vi ska lämna.

Vad är det vi inte ska göra? Vad är det för prioriteringar som ska bort? Kärnstöd till multilaterala organisationer är en prioritering som vi har förstått att det ska bli mindre av. Men man talar till exempel om att reducera antalet länder - att man ska gå ned till 30 bilaterala länder från 36, 37 eller vad det är nu. Vilka länder är det då vi ska lämna?

Är det Guatemala, där Sveriges ambassad är en oerhört viktig fristad för människorättsaktivister och jurister som försöker upprätthålla något slags rättsstat under förtrycket? Är det Myanmar, där militärjuntan sitter allt stadigare med sitt förtryck och sin etniska rensning och där lidandet växer för varje dag? Är det därifrån Sverige ska försvinna?

Eller är det Palestinabiståndet som ska upphöra? Det kan man ju ana när regeringen först halverar biståndet och sedan, när kriget bryter ut, fryser utvecklingsbistånd och kapar stödet till UNRWA för att i stället lägga det hos andra multilaterala organisationer. Därefter sågar man den granskning ens egen myndighet kommer med och fortsätter att hålla inne utvecklingsbistånd. Är det alltså Palestinabiståndet som är i stöpsleven och som kommer att tas bort?

Jag förstår att reformagendan inte är ett detaljerat tabellverk över vart alla pengar ska gå, men det vore ju smakfullt om ministern kunde säga något om vilka länder Sverige kommer att sluta vara aktivt i.

Anf. 90 Statsrådet Johan Forssell (M)

Fru talman! Vi styr ju Sverige på samma sätt som den tidigare regeringen gjorde, nämligen genom regleringsbrev. Vi har inte ändrat den modellen, utan vi kommer att återkomma kring detta i våra regleringsbrev - precis som den tidigare regeringen gjorde.

Blir biståndet per automatik bättre för att pengarna delas upp på väldigt många länder? Det hade varit enkelt för mig att slippa den här kritiken genom att säga att vi ska vara i så många länder som möjligt och sedan gå hem. Men ärligt talat: Jag tror att alla inser att det inte fungerar så i verkligheten. Man måste hela tiden väga för- och nackdelar och fundera på var vi kan skapa ett mervärde. Det kanske är så att vi ska fokusera mer på några områden.

När vi säger att vi ska minska antalet bilaterala utvecklingssamarbeten innebär det någonting som Olle Thorell inte nämner i sitt anförande, nämligen att vi då faktiskt kan göra fler saker i de länderna. Vi kan då arbeta med bistånd åt fler människor - människor som i dag inte får hjälp av Sverige, helt enkelt. Vi tror att det finns en hel del att vinna på detta, inte minst en möjlighet att öka spårbarheten i biståndet. Det ger även möjlighet att öka transparensen i det svenska biståndet, som faktiskt har sjunkit kraftigt det senaste året.

Sedan måste man alltid se till att man har ekonomi för det man gör. Vi har nu enats om en nivå på 56 miljarder kronor och lämnar enprocentsmålet. Jag kan notera att Socialdemokraterna efter sitt tal om att biståndet slaktas följer med regeringen ned till egentligen precis samma nivå på biståndet, även om man lägger på 1 miljard. Vi skiljer oss alltså inte särskilt mycket åt när det gäller de ekonomiska förutsättningarna.

Låt oss dock prata mer om hur vi kan utveckla biståndet för att just göra det mer träffsäkert och effektivt! Det finns nämligen inte till för att det alltid ska fortsätta vara som det har varit utan faktiskt för att vi ska åstadkomma förändringar där ute.

Anf. 91 Anna Lasses (C)

Fru talman! Jag känner att jag kanske fortsätter just där statsrådet slutade, det vill säga i frågan om allt verkligen blir bättre av att man ger bistånd till så många länder som möjligt. Nej, så funkar det naturligtvis inte. Jag vill ha det sagt att jag tycker att det är bra att man fokuserar biståndet.

Man kan dock fundera över om det ska vara just 30 länder. Jag har stor sympati för tanken att man liksom har en helhet - att det inte handlar enbart om bistånd utan även om handel och andra politikområden - men med det sagt: Ska det vara exakt 30 länder? Är det tanken, eller kommer man att kunna ha bilaterala samarbeten med exempelvis civilsamhällets organisationer i ett 31:a land? Frågan är alltså om det är bestämt att det verkligen måste vara exakt dessa 30 länder. Man kan nämligen se att det kanske är mer effektivt att stödja ett visst projekt i ett 31:a land, så att säga.

Jag tyckte att det var oerhört positivt att det i går äntligen kom lite om det lokala perspektivet i handeln. Handeln och att knyta den till biståndet är ju en hjärtefråga även för Centerpartiet. Jag funderar lite på hur man jobbar med att få ihop det lokala perspektivet med civilsamhället och, över nationsgränserna, det svenska, så att det verkligen blir en vinn-vinnsituation där alla är involverade och man verkligen har det lokala perspektivet.

Sedan hade jag jättegärna pratat spårbarhet, för det tycker jag är superintressant. Å ena sidan är det jätteviktigt, men å andra sidan: Hur gör man för att det inte ska bli en supertungrodd administrativ drake av det hela?

Anf. 92 Statsrådet Johan Forssell (M)

Fru talman! Det vi har skrivit i reformagendan är att vi ska begränsa de bilaterala strategierna till max 30 stycken. Det är alltså inte 30 per se, utan det är ett tak. Vi går ned från dagens 36 stycken. Jag vill dock återigen påpeka att det innebär att man kan göra mer inom ramen för de strategierna och att de också får ett mycket bredare förhållningssätt än tidigare där vi inrymmer flera olika aspekter. Det är viktigt när vi går till landstrategier.

Utöver det har vi andra strategier, och något som man har pekat på i oberoende utvärderingar är att det är ganska snårigt. Jag har försökt roa mig med att räkna ihop alla mål som finns i biståndspolitiken i dag, och jag har kommit till två olika resultat: Det ena är att det är över 400 mål, och det andra är att det är över 700 mål. Jag vet inte vilket som stämmer, fru talman, men det är hur som helst väldigt många mål.

Vi kommer att fortsätta ha regionala strategier, och vi kommer att fortsätta ha tematiska strategier. Vi har också en stor civilsamhällesflora som utöver det kommer att kunna fortsätta arbeta brett och globalt. Jag tror dock att vi har anledning att fundera på hur vi bättre samarbetar mellan både dessa strategier och olika aktörer, för jag kan konstatera att det i dag är så att den ena handen inte alltid vet vad den andra handen gör. Ja, vi är en stor givare och kommer att fortsätta vara det, men våra resurser är inte obegränsade.

När det gäller spårbarheten är vi som sagt inte intresserade av att skapa några byråkratiska monster. Men vi har anledning att fundera på om spårbarheten i dag är tillräckligt god. Ytterst handlar detta också om förtroendet från svenska skattebetalare. Jag är övertygad om att svenska skattebetalare vill vara med och bidra och vill se ett generöst bistånd om de känner sig trygga med att pengarna används rätt. Där kan vi göra mer för att utveckla det framgångsrika arbete som alliansregeringen gjorde.

Anf. 93 Anna Lasses (C)

Fru talman! Jag håller med om att spårbarheten är en viktig fråga, men det är som sagt en avvägning. Frågan är hur man gör det på ett effektivt sätt.

Jag vill återvända lite grann till detta med företagen och det lokala perspektivet. Tidigare har statsrådet som sagt framför allt pratat om de svenska företagen, så det vore spännande att höra hur långt man har kommit och hur man jobbar med det lokala och att få ihop det. Det handlar då om att involvera inte bara företag utan kanske även civilsamhällets organisationer - och naturligtvis lokalsamhället.

Anf. 94 Statsrådet Johan Forssell (M)

Fru talman! Anna Lasses har helt rätt när det gäller vår idé om att kunna använda mer av handel, marknadsekonomi, företagande, entreprenörskap och innovationer. Vi har inte bara ett makroperspektiv utan kanske främst ett mikroperspektiv. För att ta ett exempel är det väldigt svårt att åka till Monrovia i Liberia, ett land där vi har ett omfattande svenskt bistånd, och tro att det ska komma en hel uppsjö av svenska företag och etablera sig i morgon. Det fungerar inte på det sättet. Tyvärr är förutsättningarna i ganska många av de här utvecklingsländerna sådana att vi nog snarare måste bygga nedifrån i stället.

Helst skulle man vilja bygga åt båda hållen samtidigt. Vi måste få fler personer att våga ta steget till att bli entreprenörer - våga starta företag och driva företag. Jag vill till exempel peka på Swedfunds viktiga arbete. Med en förhållandevis liten verksamhet, till exempel med mikrolån, lyckas man uppmuntra till mer av småskaligt företagande. Jag har själv tittat på det i flera länder.

Man ska komma ihåg att alla stora företag och stora arbetsgivare någon gång har varit små. Vi kommer inom ramen för de bilaterala landsstrategierna att trycka på det som vi vet är viktigt för att både små företag och stora företag ska kunna växa, nämligen ett bra klimat för investeringar. Det handlar till exempel om rättsstat och om satsningar mot korruption. Jag lyssnar väldigt gärna på goda idéer om hur vi kan få fler företag, svenska eller utländska, små, på sikt medelstora och kanske någon gång stora, att blomstra i de här mottagarländerna.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 95 Jacob Risberg (MP)

Fru talman! Vi debatterar i dag det internationella biståndet i budgeten för 2024. Jag skulle vilja lyfta fram en specifik del av budgeten, nämligen biståndet till Palestina.

När Hamas genomförde sina fruktansvärda terrordåd mot Israel den 7 oktober i år var vi många som reagerade mycket kraftfullt. Det bestialiska tillvägagångssättet, det hänsynslösa dödandet och tagandet av över 240 personer som gisslan lämnade få oberörda.

En kraftig reaktion från omvärlden var väntad, men i den reaktionen ligger också ett stort ansvar. Från representanter i den svenska regeringen blev den omedelbara reaktionen att allt bistånd till Palestina måste stoppas. Man skulle kunna tro att de likställer alla palestinier med Hamas. Visserligen är det en väntad reaktion från några som är vana att bunta ihop människor i ett vi och ett dom.

Nästa reaktion blev att försäkra sig om att inget svenskt bistånd hade gått till Hamas. Sida var snabba med att på sin hemsida publicera vilka organisationer i Palestina som tar emot svenskt bistånd. Hamas fanns inte med på den listan, ej heller någon organisation med kopplingar till Hamas.

Inom biståndsvärlden finns den viktiga principen do no harm - orsaka ingen skada. Principen är framtagen för att bistånd i konfliktområden ska ta hänsyn till den lokala kontexten och de lokala behoven för att biståndet ska ha önskad effekt och framför allt inte orsaka någon skada. Principen har gällt i svenskt bistånd i många år och ingår även i OECD:s rekommendationer om stöd till civilsamhället. Jag säger "har gällt", för tydligen gäller inte principen längre. Vid två tillfällen sedan den 7 oktober har regeringen fattat beslut som på ett flagrant och skadligt sätt frångått principen do no harm.

Först gäller det beslutet om att pausa allt utvecklingsbistånd till Palestina just när behovet är som allra störst. När samhället slås sönder på grund av krig behövs civilsamhället mer än någonsin. Utbildning och sjukvård måste fungera. Organisationer som arbetar med rättshjälp, som utbildar poliser och som arbetar med kultur måste fungera. Organisationer som gräver brunnar och säkrar vattentillgången måste fungera. Det gäller både på Västbanken och i Gaza. Men när behoven är som störst stoppar regeringen utbetalningarna.

Ryggmärgsreflexen att man måste säkerställa att Hamas inte tar del av svenska biståndspengar, trots att Sida tydligt sagt att så inte är fallet, gör att regeringen helt enkelt fattar beslut som går helt mot principen do no harm. Besluten gör helt enkelt skada.

Herr talman! När regeringen sedan fattar det efterlängtade och välbehövliga beslutet om att utöka det humanitära biståndet till Gaza tar man pengar som redan var planerade att gå till FN:s flyktingorgan UNRWA. Och vad gör då UNRWA i just Gaza? Förutom skolor och sjukvård är en av de primära uppgifterna för UNRWA att distribuera mat. Den organisation som främst arbetar för att fördela humanitära insatser ska alltså få mindre resurser för sitt arbete när det arbetet är viktigare än någonsin. Hur rimmar det med principen om att inte göra skada?

När väl Sida gjort sin genomlysning av utvecklingsbiståndet och återigen kommit fram till att Hamas inte tagit del av svenska biståndsmedel är regeringen ändå inte nöjd. Nu sätter man upp helt nya krav för biståndet. Mottagarna av biståndet måste aktivt och offentligt ha tagit avstånd från Hamas.

Det är nu det är uppenbart att regeringen inte förstår principen do no harm. Biståndet måste alltid förstås i den kontext mottagaren befinner sig i, särskilt i en konfliktsituation. Ett villkorande av biståndet kan helt enkelt utsätta mottagarna för direkt fara. Att offentligt ta avstånd från Hamas, vare sig det är på Västbanken eller i Gaza, kan utsätta samarbetsorganisationer och familjemedlemmar för stora risker.

Herr talman! I stället för att prata om allt negativt som skett gällande biståndet sedan regeringen tillträdde vill jag så här i juletider lyfta fram positiva exempel på vad som görs av några av de organisationer i Palestina som Sverige och svenska biståndsorganisationer har stött.

Gaza Community Mental Health Programme arbetar sedan många år tillbaka med psykisk hälsa. Programmet har haft stor betydelse under och efter de krig som ägt rum de senaste åren. Verksamheten är särskilt betydelsefull för traumatiserade barn. En studie av Rädda Barnen 2022 pekade på att 80 procent av barnen i Gaza visade symtom på posttraumatisk stress. Det var alltså före det fruktansvärda krig som nu pågår.

Augusta Victoria-sjukhuset i östra Jerusalem bedriver högspecialiserad vård inom bland annat barn- och vuxenonkologi, palliativ vård och sjukdomar som kräver dialys. Hit kommer patienter från hela Västbanken och Gaza. Just nu är patienter från Gaza strandade på sjukhuset, samtidigt som fler än 500 Gazabor missat livsviktiga behandlingar eftersom de inte kan lämna Gaza. De flesta små barn från Gaza som vårdas på Augusta Victoria-sjukhuset får på grund av Israels restriktioner inte åtföljas av sina egna föräldrar.

Kvinnorättsorganisationen The Palestinian Working Woman Society for Development arbetar för att stärka kvinnors ekonomiska egenmakt, minska könsbaserat våld och öka kvinnors politiska deltagande och inflytande. Det israelisk-palestinska fredsnätverket Geneva Initiative utbildar framför allt unga i dialog och konfliktlösning.

En av Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisationer i Gaza genomförde det första initiativet någonsin kring våld i hemmet som vände sig direkt till män. Utfallet har varit mycket positivt, och de deltagande männens attityder och beteenden har ändrats. Flera män utbildades för att även bland andra män förändra attityder till att lösa konflikter utan våld. De blev ambassadörer för att stoppa mäns våld mot kvinnor och anlitades flitigt för att utbilda tonårspojkar. Den attitydförändring de gick igenom, och att de även lyckades påverka andra män, förbättrade också deras egen mentala hälsa.

Två palestinska MR-organisationer som fått del av svenskt utvecklingsbistånd är al-Mezan och al-Haq. al-Mezan arbetar med att dokumentera och förebygga brott mot internationell rätt i Gaza. Man driver frågor som rättsväsendets oberoende samt dokumentation och ansvarsutkrävande när misshandel och tortyr begås av palestinska myndigheter. Man dokumenterar och överklagar domar mot oskyldiga och kritiserar Hamasregimens flitiga användande av dödsstraff. Vid flera tillfällen har man påtalat att raketattackerna från Gaza riktade mot civila i Israel är krigsbrott. Det är ett arbete som är både svårt och mycket farligt.

al-Haq i sin tur arbetar systematiskt med att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter begångna av alla parter i konflikten. Det gäller även den palestinska myndigheten och dess godtyckliga arresteringar och tortyr.

Förutom dessa exempel finns det flera organisationer som arbetar med skola och utbildning eller jordbruk och matsäkerhet och som tagit del av svenskt utvecklingsbistånd men vars verksamhet nu äventyras av regeringens villkorande av svenska biståndspengar.

Herr talman! Jag vet att visuell rekvisita inte är tillåten i talarstolen. Men jag såg att statsrådet Forssell stod här i går och hänvisade till och viftade med den så kallade reformagendan under frågestunden utan att bli tillsagd, så jag tänkte passa på att hänvisa till den rapport som jag håller i min hand.

Det är rapporten Vad gör svenskt bistånd i Palestina?, från vilken jag tagit mina exempel i dag. Den är framtagen av de fantastiska biståndsorganisationerna We Effect, Olof Palmes Internationella Center, Kvinna till Kvinna, Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, Centerpartiets Internationella Stiftelse, Act Svenska kyrkan samt Diakonia.

Med dessa goda exempel på fantastiskt bistånd i Palestina vill jag passa på att önska mina kollegor i utskottet, talmannen, kammarkansliet, utskottspersonalen samt statsrådet Forssell, som nu har gått, en god jul!

(Applåder)

Anf. 96 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Jag lyssnade på Jacob Risbergs anförande. Det är klädsamt att han i början så där lite i förbifarten nämnde att det skedde någonting den 7 oktober. Vad var det egentligen som skedde den 7 oktober?

Det som skedde var att Hamas tog sig in på israeliskt territorium. Det var inte på något sätt omtvistat territorium och inte inne på Västbanken. Man tog sin in i en rad kibbutzer runt gränsen till Gazaremsan och begick en fullständig slakt. Man hackade ihjäl människor. Man sköt ihjäl människor. Man lemlästade 250 personer - ungdomar - som var på en rejvfest. Man kidnappade 200 personer och tog in dem på Gazaremsan.

Herr talman! När jag lyssnade på Jacob Risbergs anförande känns det som att Miljöpartiet resonerar lite som att det inte förändrar någonting. Nu pågår allting som förut efter det. Det är inte riktigt så.

Biståndet till Palestina är mycket omfattande från svensk sida. Det har varit kritiserat under årtionden. Det har varit kritik även mot FN-organet UNRWA för antisemitism i läroböcker och lärare som på olika sätt uttrycker sådana sympatier. Häromdagen tvingades UNRWA att säga upp sex personer, tror jag det var, för att de hyllat Adolf Hitler på Facebook och sådana saker.

Det finns biståndsorganisationer, bland annat dem som Jacob Risberg själv nämnde i sitt anförande, där det finns kopplingar till PFLP, som är en annan terrorstämplad organisation.

Vad vi säger från regeringen är att man måste klara av att ta avstånd från terrorism om man ska få svenskt bistånd. Jag kan inte förstå varför det skulle vara så kontroversiellt. Jag kan inte förstå det.

Det är dessutom omöjligt att garantera att biståndet inte läcker till Hamas. Vi har nu sett hur man har plundrat förnödenheter, bränslen och så vidare som ska gå till folket på Gazaremsan. Varför är Miljöpartiet emot att man granskar detta?

Jacob Risberg (MP)

Anf. 97 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Tack, Fredrik Malm, för frågan!

Som ledamoten är väl medveten om sker en sådan granskning ständigt i det biståndsarbete som finns. Sida har ett mycket väl ingående arbete vad gäller att granska allt bistånd.

När det gäller avståndstagandet är det just för den typen av frågor som principen om do no harm har tagits fram. Man vet hur pass svårt det kan vara att i den här typen av konflikter offentligt uttala vissa saker.

Vi har inte någonsin ställt krav på att till exempel biståndsmottagare i Colombia ska ha tagit avstånd från Farc för att vi ska ge dem biståndsmedel. Vi har inte ställt krav på biståndsorganisationer i Filippinerna att de ska ta anstånd från Abu Sayyaf. Vi har inte i våra bilaterala handelsförbindelser med Israel ställt krav på att Ben-Gvir ska ta avstånd från Kach, en organisation som han tidigare var med i.

Varför ska det gälla i just den här konflikten? Varför inte i allt bistånd i så fall? Det fungerar inte på det viset. Människor utsätter sig för en extrem fara om de i vissa lägen ska gå ut och uttala sig emot just Hamas, särskilt på Gaza.