Utgiftsområde 16 Utbildning ochuniversitetsforskning

Anf. 1 Per Bill (M)

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 1 i utbildningsutskottets betänkande nr 4 som heter Högskolan. Senare i de- batten kommer några av mina partivänner att yrka bifall till ytterligare ett par reservationer. Men för tids vinnande är vi minimalistiska den här gången. Det är också för att göra det möjligt för riksdagsledamöterna att hinna hem innan det blir kväll och natt. Fru talman! När Thomas Östros för snart fyra år sedan tog över på utbildningsposten var det många som hade höga förväntningar, och i början gick det bra. Visserligen blev det inga stora uppgångar i an- slagen och visserligen fortsatte urholkningen på många ställen, men det syntes åtminstone som om takten i neddragningarna var lite mindre. I dag är läget ett annat. Thomas Östros fagra tal om Sverige som forsknings- och kunskapsnation klingar allt falskare i kontrast med verkligheten - en verklighet som snarare kan liknas vid en strid på fattighuset. Alltfler är de som tappat hoppen om en snar för- bättring, om riktiga strategiska satsningar för att Sve- rige verkligen ska bli ett rikt land igen. I takt med att universitet och högskolor alltmer ljudligt ropar på mer resurser och mindre statlig styr- ning har utbildningsministern tonat ned det fagra talet om sin egen politik för att i stället ägna allt större utrymme år att fabricera historier om vad de stygga borgarna tänker göra när de ska ta över regerings- makten. Jag förstår Thomas Östros när han vill applådera sin egen högskoleproposition, speciellt som inte sär- skilt många andra i Sverige har gjort det. Däremot tycker jag att det är trist och oroande att han nästan helt avstår från att beröra de stora utmaningar som universitet och högskolor står inför. Var finns analy- sen, Thomas Östros? Var finns strategin för framti- den? Var finns resonemangen om utbildningens glo- balisering? Är det verkligen så illa att universitet och högskolor i socialdemokraternas vision endast är redskap för och producenter av en utbildningspolitik som ska bli central för fördelningspolitiken i kun- skapssamhället, för att använda Thomas Östros egna ord? Fru talman! Jag tycker inte att man kan se propo- sitionen som någonting annat än en besvikelse. Allt tal om kraftfulla satsningar har försvunnit. Det jag är riktigt oroad för är egentligen vad som inte står i propositionen. Jag är också oroad för att det bara är småsummor som ska förbättra läget. Låt mig ta upp fyra exempel på sådant som borde ha funnits med i en högskoleproposition som verkli- gen syftat till att ta tag i problemen. Det första är ett nytt antagningssystem, ett rättssäkert, decentraliserat antagningssystem till högre utbildning. Dagens an- tagningssystem skapar problem både på högskolan och på gymnasieskolan. På gymnasieskolan väljer ett stort antal elever i dag att prioritera bra betyg framför gedigen kunskap. Man väljer bort svåra ämnen som man skulle behöva till förmån för enkla ämnen där man inte behöver råplugga för att få toppbetyg. Inom högskolan yttrar sig problemen genom att fyra av fem studenter tvingas ta en omväg eller inte alls kommer in på sin drömutbildning. Fru talman! Jag är övertygad om att motivationen och glädjen hos studenterna är betydligt större om man kommer in på sin drömutbildning vid det univer- sitet eller den högskola som man vill studera på. Da- gens system leder till sämre motiverade studenter och därmed till lägre kvalitet i utbildningen. Vi moderater vill införa ett decentraliserat, rättssäkert antagnings- system. Vi vill göra det möjligt för fler och fler att komma in på sitt förstahandsval genom att låta popu- lära, högkvalitativa utbildningar växa och genom att ta in fler studenter. Vi vill värna studenterna. Vi vill värna självständiga, starka universitet och högskolor, inte centralistiska system. Det andra som jag saknar i propositionen är en or- dentlig diskussion om urholkningen av grundutbild- ningsanslagen. Alltfler studenter har fått plats vid våra universitet och högskolor. Samtidigt har ansla- gen släpat efter. Jag brukar i debatten säga att de har släpar efter med 15-20 %. Jag har haft fel, fru talman. Enligt Sveriges universitetslärarförbund SULF har kostnaderna för merparten av grundutbildningen i högskolan ökat med 26 % mer än de bidrag som man har erhållit från statsmakten räknat från budgetåret 1994/95 - 26 %! Under den kommande treårsperioden vill vi mo- derater börja återuppbyggnaden av grundutbildnings- anslagen. Vi har som en första punkt i detta återupp- byggande avsatt 1,1 miljarder kronor mer än rege- ringen i vår budget för att bygga upp grundutbild- ningsanslagen. Vi ser denna satsning på våra univer- sitet och högskolor som en investering för ökad kva- litet och för bättre utbildade studenter. Få saker, fru talman, är mer gynnsamma för landets företag och arbetsplatser än att få tillgång till välutbildade medar- betare. Det tredje som jag skulle vilja se i den här propo- sitionen är en ordentlig diskussion om bristen på forskningsanslag. Det är ingen tvekan när jag är ute på universitet och högskolor om att det i dag råder stor brist på forskningsmedel. Vetenskapsrådet till- delas för lite pengar. De s.k. fakultetsanslagen har stått stilla och urholkats de senaste åren. Tidigare har man till viss del kunnat parera detta genom att börsen har gått bra och att våra forskningsstiftelser har kun- nat fylla i de gropar i forskningsbudgeten som herrar Tham och Östros har grävt. Preliminära beräkningar som jag har gjort visar att det finns en stor risk att den svenska forskningen kommer att få ungefär 1 miljard kronor mindre att röra sig med varje år de kommande åren. Det skräm- mer mig, fru talman. Under de kommande åren vill vi moderater successivt öka forskningsanslagen med drygt 3,3 miljarder kronor. Vårt syfte är att stärka den fria forskningen och finansieringen av doktorander och att göra insatser för att Sverige ska bli ett fram- gångsrikt land på vitala områden som bioteknik, ma- terialvetenskap, IT och medicin. Fru talman! Det fjärde som jag hade velat se en ordentlig diskussion om i propositionen är kvaliteten. Trots att vi har många duktiga forskare och lärare som arbetar oerhört hårt ute på våra universitet och högskolor får vi alltfler signaler om försämrad kvali- tet i grundutbildningen. Egentligen behöver man ju inte vara Einsteins lillebror för att räkna ut det här. Vi har en urholkning av grundutbildningsanslagen på 26 % kombinerat med en stor brist i forskningsmedel och dessutom det faktum att fyra av fem studenter inte har kommit in direkt på sin favoritutbildning. Det är inte så svårt att lägga ihop de här tre faktorerna och se att de förr eller senare leder till sämre kvalitet. Fru talman! De anställda på landets universitet och högskolor jobbar i dag alltmer övertid - ofta obetald - för att studenterna ska få en högkvalitativ utbildning. Gränsen för denna godhet är dock snart nådd om jag tolkar signalerna från universitet och högskolor rätt. Yrkesstolthet och filantropisk verk- samhet kan aldrig i längden täcka över de brister som urholkningen av anslagen har inneburit. Risken för utbrändhet och hopplöshet närmar sig nu för alltfler. Våra universitet och högskolor behöver i dag kraftigt ökade anslag både på utbildnings- och forsk- ningssidan. Om man lägger ihop alla de moderata satsningarna kan man, lite beroende på hur man räk- nar, komma upp i både sju, åtta och nio miljarder kronor mer under den kommande treårsperioden. De här miljarderna ser vi bara som ett första steg i en återuppbyggnad av det som är absolut mest väsentligt när vi är på väg in i kunskapssamhället, nämligen ordentliga investeringar i högre utbildning och forsk- ning. Om Sverige vill tillhöra de länder som lockar till sig kreativa människor från hela världen är det oer- hört viktigt att se till att få fart på den högre utbild- ningen och forskningen. Få satsningar är viktigare om vi successivt vill klättra på listan över världen rikaste länder. Fru talman! Jag vill använda några av mina sista minuter till att diskutera en spännande debatt. Det är en spännande debatt som har pågått några år men som i år, tror jag, första gången dök upp i februari. Under rubriken "Det är dags för universitetsavgifter" skrev den socialdemokratiske universitetsdirektören Johnny Andersson i Uppsala: Det är min övertygelse att vi inom ett fåtal år måste bestämma oss för att vidga finansieringsbasen för högskoleutbildning utöver de nu helt dominerande statliga anslagen. Min första reaktion, fru talman, var inte att springa ut på gator och torg och hävda att socialde- mokraterna vill införa terminsavgifter. Jag känner Johnny Andersson som en klok och duktig man, och jag såg det som en tänkvärd diskussion. Några dagar senare svarade Thomas Östros i samma tidning sin partibroder, och han använder dessutom sin egen idol Tony Blair, men den här gången som ett skräckexempel på vad som händer när man inför universitetsavgifter. Universiteten får inte både behålla de statliga medel som de tidigare har fått och dessutom lägga på universitetsavgifter som gräd- de på moset. Jag såg också detta som en väldigt spännande de- batt mellan två socialdemokrater. Dessutom använder den ene en tredje socialdemokrat som ett skräckex- empel. Sedan gick det några månader. Det blev sommar, och det blev höst, och sedan dyker diskussionen upp igen. Den här gången är det lundaforskaren Ann- Marie Pålsson, den Ann-Marie Pålsson som troligtvis också blir riksdagsledamot för Moderaterna men som också är forskare vid Lunds universitet. Även hon, likt Johnny Andersson, diskuterar fördelarna med avgifter på universiteten. Knappt hade dock trycksvärtan på den skriften torkat innan Thomas Östros var ute och hävdade att Moderaterna vill införa terminsavgifter - 20 000 kr. Och det var inte bara Moderaterna. Helt plötsligt var det de borgerliga som vill införa terminsavgifter. En bombmatta av tidningsartiklar runtom i landet ser vi just nu där Ann-Marie Pålsson med stora bokstäver är den i Sverige som först vill införa universitetsavgif- ter. Fru talman! Jag har vid flera tillfällen talat om för Thomas Östros att Moderata samlingspartiet inte vill införa terminsavgifter. Jag kan gärna överlämna vår partimotion. Jag kan också se till att vår partiledare ringer och talar om detta för Thomas Östros. Bo Lundgren är nämligen mycket tydlig när det gäller att vi inte ska införa några terminsavgifter. Dessutom går det faktiskt att lyssna på mig här i dag i kammaren. Som talesman i frågor om högre utbildning och forskning kan jag garantera att det inte pågår något arbete för att införa några terminsavgifter på univer- sitet och högskolor. Fru talman! Däremot tycker jag att det är utmärkt bra att socialdemokraten Johnny Andersson och mo- deraten Ann-Marie Pålsson, som båda har en fast förankring i universitetsvärlden, diskuterar dessa frågor, att det får vara ett hett debattklimat och att man får komma in och tycka till. Jag tror inte att dessa två personer ogillar universiteten, avskyr stu- denterna och bara vill se några rikemansbarn gå på våra universitet. Jag tror faktiskt att de för denna debatt därför att de har en omsorg om våra universitet och högskolor. De ser i de fattighus som det på många ställen är i dag en möjlighet i universitetsav- gifterna. För att vara extra klar: Jag håller inte med Johnny Andersson och Ann-Marie Pålsson. Jag tycker inte att vi ska ha några universitetsavgifter. Och jag är rätt säker på att de mycket snart, på det sätt som har skett i Tony Blairs England, så att säga skulle ätas upp genom minskade statliga bidrag.

Anf. 2 Britt-Marie Danestig (V)

Fru talman! Alla människors rätt till kunskap och utveckling är utgångspunkten för Vänsterpartiets utbildningspolitik. Universiteten och högskolorna ska utifrån sin vetenskapliga plattform samverka med samhället i övrigt och vara en pådrivande intellektuell kraft i kampen för en fördjupad demokrati, ökad jämlikhet mellan människor av olika social och etnisk bakgrund samt ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Universiteten ska också vara en resurs för offent- lig verksamhet, men också utnyttja sin innovativa kraft för att skapa industriell förnyelse och förbättrad företagsamhet. Vår tid karakteriseras av ständig förnyelse, och kunskap håller på att bli en färskvara. Universiteten och högskolorna måste därför anpassa sig till en situ- ation med livslångt lärande där människan kontinuer- ligt återkommer till universiteten och förnyar sin kompetens. Programstrukturen måste luckras upp till förmån för ett mer rikhaltigt utbud av enstaka kurser. En kombination av sådana kurser och en mer open en- ded-profil på dagens undervisningsprogram skulle skapa både dynamik och balans och tillmötesgå ett mer varierat studentunderlag. Men när det gäller dessa frågor har lärosätena tyvärr inte kunnat redovi- sa någon entydigt positiv utveckling. Den nya informationstekniken har potential att i grunden förändra högskolans utbildningar genom att skapa ännu större förutsättningar för ett studentcent- rerat lärande, utveckla metoderna inom distansunder- visningen samt lägga grunden för internationalisering av kursutbudet. För att stimulera och stödja en sådan utveckling kommer högskolornas nätburna distansut- bildning nu att kunna samordnas i ett nytt svenskt nätuniversitet, och det tycker vi är bra. Universitetens och högskolornas utbildningsåta- ganden har ökat markant under senare år. Bara mellan 1999 och 2000 ökade antalet helårsstudenter med 6 300. Vi har bedömt den expansionen som nödvän- dig för att säkra vårt lands utveckling och konkur- renskraft och därmed välstånd. En stor del av ökning- en har dock skett under en period då landets ekono- miska läge var pressat, vilket har inneburit att resur- stilldelningen per student har minskat. Konsekven- serna har blivit särskilt tydliga när det gäller humani- ora. Höjningen på prislappen för HSJT-området är ett steg i rätt riktning. Men vi tror att det behövs ytterli- gare satsningar, inte bara inom humaniora utan inom samtliga områden för att på sikt kunna säkra kvalite- ten. Nu när det är lite drygt ett halvt år kvar till valet är det dags att göra någon typ av bokslut över den gångna mandatperioden och också över samarbetet mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag kommer inte att göra det bokslutet offentligt här, men när jag ser tillbaka på de många samarbetspropo- sitionerna inom det utbildningspolitiska området som har lagts fram för riksdagen, tycker jag att införandet av den allmänna förskolan, maxtaxan och rätten för barn till arbetslösa och syskonlediga att få behålla sin barnomsorgsplats och propositionerna Den öppna högskolan och Likabehandling av studenter i hög- skolan, som vi ska behandla här i dag, har den tydli- gaste ideologiska förankringen. Samtliga innehåller medvetna satsningar för att motverka snedrekrytering och diskriminering. Det förstnämnda förslaget är ett viktigt steg mot att införliva förskolan i den generella välfärden och att ge ökad tyngd åt förskolans viktiga pedagogiska uppgift. De andra förslagen som vi ska debattera här i dag innehåller ett batteri med förslag till åtgärder för att öka, utjämna och vidga rekryteringen av studenter till grupper som normalt inte ser högskolan som något utbildningsalternativ. Vänsterpartiets ambition har varit, och är, att vara delaktig i att skapa ett samhälle där alla människor oavsett bakgrund och livssituation erbjuds samma möjligheter och rätt till utbildning och där traditio- nella könsbarriärer när det gäller studieval över- bryggs. Trots att det har gjorts mycket för att förbättra si- tuationen består faktiskt den sociala och etniska sned- rekryteringen till högre studier, även om en viss ut- jämning har skett under de senare årens kraftiga ut- byggnad av den högre utbildningen. De mindre och nya högskolorna har haft en betydligt bredare social sammansättning än de gamla universiteten. En del av de skillnaderna kan säkert förklaras med olikheter i utbildningsutbudet. Till läkarutbildningen och andra prestigefyllda långa utbildningar kommer nämligen fortfarande nästan 60 % av studenterna från högre tjänstemannahem. Men för Vänstern är förslaget om breddad rekry- tering inte enbart att betrakta som en rättvisereform utan den är också en betydelsefull reform för att få till stånd den mångfald och bredd i sammansättningen av studenter och lärare som utgör ett viktigt kvali- tetskriterium för såväl utbildning som vetenskap och konstnärlig verksamhet. I det här sammanhanget vill jag nämna att vi tyck- er att det är glädjande att kvinnorna nu så markant har ökat sin andel. I propositionen Den öppna högskolan föreslås en mängd åtgärder för att bredda rekryteringen och öpp- na fler vägar till högskolan. Jag vill här nämna några. Universitetens och högskolornas ansvar tydliggörs i högskolelagen. Krav ställs på högskolorna att upp- rätta lokala handlingsplaner med mätbara och tydliga mål. 40 miljoner avsätts för att stimulera till spännan- de nytänkande när det gäller rekryteringsinsatser under ett initialskede. Basårsutbildningen breddas till att omfatta även andra områden än naturvetenskap och teknik. Avståndet mellan gymnasieskolan och högskolan överbryggs genom möjligheten för hög- skolorna att anordna högskoleintroducerande s.k. collegeutbildningar. Det är viktigt att högskolorna nu agerar på ett po- sitivt sätt för att bryta traditionella och kulturella attityder och att de är aktiva i att skapa kontakter med studerandegrupper som normalt inte ser högskolan som en möjlighet. Det gäller också att hitta lämpliga former för att informera såväl elever i gymnasiesko- lan som föräldrar om vad en akademisk utbildning i Sverige kan innebära. Självklart måste vi bli mycket öppnare och generösare i våra attityder till invandra- re. Det gäller faktiskt inte minst arbetslivet och ar- betsgivarna. Genom de förslag som nu presenteras underlättar vi för invandrade akademiker att komp- lettera sin utbildning och också att läsa svenska i högskolemiljö. För att inte skapa onödiga återvändsgränder och hinder föreslås att kravet på grundläggande behörig- het ska anses vara uppfyllt av en sökande som genom svensk eller utländsk utbildning, genom praktisk erfarenhet eller utifrån annat skäl bedöms ha förut- sättningar att klara av utbildningen. Universiteten och högskolorna blir nu skyldiga att pröva om en sökande som saknar formell behörighet i realiteten har de kunskaper som krävs. Det tycker vi är en utmärkt bra reform. Men det innebär inte - det vill jag slå fast - att kraven får sänkas. Vi är inte villiga att devalvera högskolebegreppet, som ju Kristdemokraterna vill göra, genom att slopa behö- righetsreglerna vad gäller kortare högskoleutbild- ningar. Vi menar att de studerande behöver ha nått en viss kunskapsnivå när de påbörjar studierna. Den grundläggande behörigheten behövs, och den över- ensstämmer i stort sett med arbetslivets krav på gene- rella kunskaper hos dem som man vill anställa. I samband med detta vill jag uttrycka min stora tillfredsställelse över att vi nu får en yrkeshögskole- examen för kortare utbildningar på 40-60 poäng. Från mitt hemlän vet jag att det finns ett stort behov av sådana utbildningar, särskilt inom vårdområdet. De här nya högskoleutbildningarna inom andra områ- den än de som YTH har kunnat tillgodose ger gymna- sieelever från de mer yrkesorienterade programmen äntligen en naturlig väg in i högskolan. Den politiska ambitionen att ca 50 % av en årskull ska beredas plats inom den högre utbildningen innan man fyllt 25 år i kombination med önskan om en bredare social och etnisk bas för rekrytering ställer stora krav på pedagogisk förnyelse och studievägled- ning. Lärarnas pedagogiska, didaktiska och metodis- ka kunskaper är av avgörande betydelse. Medräknat de satsningar som görs i Lund, Linköping och Troll- hättan/Uddevalla avsätts nu faktiskt hela 18 miljoner till kompetensutveckling av olika slag. Helt nyligen kom undersökningen STUDS 2000. Av den, och även av erfarenhet, vet vi att studenterna redan nu är en väldigt heterogent sammansatt grupp. Det gäller t.o.m. studenter på samma utbildning. De har varierande erfarenheter och bakgrund, och de använder systemet på olika sätt för att nå sina studi- emål. Jag kan göra ett försök till sammanfattning av studenternas kritik i två punkter enligt STUDS 2000. Man säger ungefär så här: För det första lever lärarna inte upp till vad de själva lär ut om att vara kreativ, kritiskt tänkande och beredd till omprövning. Högskolevärlden ger ibland dubbla budskap: Kritisera gärna, men inte för myck- et! Tänk själv, men gör det inom ramarna! För det andra tar lärarna inte tillräcklig hänsyn till studenterna och deras situation. Man engagerar sig inte i undervisningen, och man slarvar med informa- tion och service. Den stora variationen i studenternas vardagssitua- tion gör, tror jag, att man i framtiden måste ta betyd- ligt större hänsyn till den enskildes situation i under- visningen, i planeringen och i fråga om de system och regler som sätter ramarna för verksamheten. Det krävs faktiskt också att man omprövar enhetligheten och att ökad hänsyn tas till individen och till hans eller hennes specifika situation. Det menar jag kom- mer att göra systemet rättvisare i en vidare mening. Det är viktigt att forskningspolitiken utformas med respekt för det fria sökandet efter kunskap, de inomvetenskapliga bedömningarna och samhällets behov och prioriteringar. Självklart ska regering och riksdag kunna ta initiativ till att vissa forskningsom- råden prioriteras. Däremot ska statsmakterna inte formulera de konkreta forskningsfrågorna. Uppdrag till forskare från regeringens sida får inte vara så specifika till sin karaktär som de varit i kommissio- ner, t.ex. Säkerhetstjänstkommissionen, och i pro- gram som det om Sveriges förhållande till nazismen. Den typen av uppdrag kan äventyra forskningens legitimitet och undergräva förtroendet för forskar- samhället. Vi menar att det är dags att grundligt tänka ige- nom gränsdragningen mellan vetenskap och politik och föreslår därför att Vetenskapsrådets ämnesråd får i uppdrag att diskutera gränsdragningen och att fast- ställa riktlinjer för dem. Därmed yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reser- vation nr 9 under punkterna 64 och 65. Att kvalitetssäkringen av verksamheten är viktig på alla nivåer inom högskolan tror jag att alla partier är överens om. Men vad vi inte är överens om är hur det ska göras så att det blir på ett effektivt sätt. Vi menar att det inom forskningen traditionellt finns ett väl fungerande bedömnings- och utvärderingssystem. Ett grundläggande kvalitetskriterium är att veten- skapliga resultat publiceras och att publiceringen föregås av en kritisk s.k. peer review-process ofta utförd av internationella experter inom ämnesområ- det. De flesta forskare finansierar ju också sin verk- samhet genom externa anslag som ofta beviljas i hård nationell, europeisk eller internationell konkurrens efter noggrann sakkunnighetsgranskning. Det akademiska tjänstetillsättningssystemet om- fattar dessutom ofta en noggrann kvalitetsgranskning när det gäller forskningsmeriter. Men när det gäller att mäta den övergripande kvaliteten inom universi- teten är det mera problematiskt, inte minst inom grundutbildningen. Fakulteterna och institutionerna måste hantera studenternas kursutvärderingar på ett bättre och mer systematiskt sätt än hittills. Inte minst med tanke på den breddade rekryteringen är det viktigt att univer- siteten och högskolorna engagerar sig i det utvärde- ringsarbete som Högskoleverket initierat och där man särskilt tar fasta på sådana aspekter som social och etnisk snedrekrytering, jämställdhet och studentin- flytande. Vidare förutsätter vi att studentkårerna i framtiden i högre grad använder sig av sin rätt att i anslutning till årsredovisningen lämna en redogörelse för sin syn på lärosätets utveckling och resultat. Därmed, fru talman, yrkar jag bifall även till ut- bildningsutskottets förslag i betänkandena 4 och 5. Vi står också bakom de delar som inte berörs av vår reservation när det gäller utbildningsutskottets betän- kande 1.

Anf. 3 Per Bill (M)

Fru talman! Vi har inte så gott om tid i dag. Många väntar på att få komma hem. Därför kommer jag att ha få och korta repliker. Vi är alla överens om att det behövs en bredare rekrytering till universitet och högskolor. Men är det inte också en viktig faktor att se till att det för den undersköterska som vidareutbildar sig till sjuksköter- ska eller för den gymnasieingenjör som vidareutbildar sig till civilingenjör faktiskt lönar sig att göra en så stor investering och dra på sig sådana lån? Det gäller alltså att vi faktiskt ser till att skattesystemet och lönerna är sådana att det rent ekonomiskt lönar sig att skaffa sig en högre utbildning.

Anf. 4 Britt-Marie Danestig (V)

Fru talman! Vi - regering, riksdag och stat - bi- drar, menar jag, genom att ha skapat ett internationellt sett mycket generöst studiestödssystem. Där ger vi människor möjligheter att hela tiden förkovra sig, utveckla sig och komplettera sina ut- bildningar. När det gäller lönefrågan vet vi att det för de flesta även ekonomiskt är lönsamt att utbilda sig. För alla är det inte den huvudsakliga drivkraften, utan det är att få mer spännande och intressanta arbetsuppgif- ter. Det har också ett egenvärde att utveckla sig och sina kunskaper. Det tror jag gäller speciellt för många ungdomar. Jag tror inte att de är riktigt fullt så mate- rialistiska som Per Bill tycks tro.

Anf. 5 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Högskolan är en mycket omfattande och komplex verksamhet. Den statliga högskolan omfattar 13 universitet och 23 högskolor. Det finns ungefär 350 000 studenter och 50 000 anställda. Den ekonomiska omslutningen är över 40 miljarder kro- nor, en icke oväsentlig del av statens budget. Det finns en rad invändningar att anföra mot regeringens utbildningspolitik, men i detta anförande avser jag att begränsa mig till tre frågor. Det är balansen mellan olika kunskapsområden, decentralisering av högsko- lans verksamhet och frågan om att säkra kvaliteten på högre utbildning och forskning. Först yrkar jag bifall till samtliga reservationer som vårt parti står bakom i de båda betänkandena, och för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 4 under punkt 19 i UbU1 och reservation 2 under punkt 2 i UbU5. Fru talman! Den högre utbildningen och forsk- ningen har stora förväntningar på sig att påverka ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Det finns dock egentligen inget entydigt vetenskapligt underlag som verifierar högskolans möjligheter till detta, vilket vore önskvärt. Däremot kan man verifiera genom historiska analyser att en medvetenhet om de djupare mänskliga frågorna, dvs. humaniora i vid bemärkelse, höjer en kultur och människors välstånd och därmed också bidrar till samhällets utveckling. Det är därför högst väsentligt att inte sätta teknisk- naturvetenskaplig verksamhet mot humanistisk- samhällsvetenskaplig. I stället bör dessa områden få balanseras och samverka med varandra. Högskolan ska självklart bistå samhället med tek- nisk kunskap, men tekniken ska vara människan till tjänst. Därför behövs det en kunskapsbas som blir ett slags resonansbotten för de värderingar och det för- hållningssätt som vi möter den tekniska utvecklingen med. Kristdemokraterna tycker att det är bra att rege- ringen höjer anslagen per capita till humaniora. Men vi ska komma ihåg att det i realiteten inte tillförs några medel till detta område. Det läggs tillbaka un- gefär hälften av det som tidigare beskurits området, inte ens hälften. Urholkningen de senaste åren ligger på 20 % enligt flera oberoende källor, och de 7 % som nu tillförs är drygt en tredjedel. Fru talman! I själva verket har regeringen därmed erkänt sitt misstag, nämligen att svenska ungdomar inte enbart vill ha teknik, de vill också ha humaniora. Regeringen tvingades medge att lärosätena skulle få omfördela platser. Flera hade tomma platser till na- turvetenskaplig-teknisk utbildning och samtidigt köer till humanistiska utbildningsvägar. Äntligen insåg vår utbildningsminister att ungdomars livsval inte styrs av lediga platser. Vi kristdemokrater tilltror ungdo- mar att vara med och skapa sitt samhälle. Vi vill därför att sökbilden till olika lärosäten och deras utbildningsutbud ska få avgöra vilka utbildningsplat- ser som ska finnas redan från början. Man ska inte behöva gå omvägen genom omfördelning, som nu sker. Detta handlar djupast om respekten för männi- skors rätt att bestämma över sina egna liv. Kristdemokraterna hoppas att denna läxa skulle öppna regeringens ögon för att centralstyrning aldrig kan ge högskolans verksamhet den kraft som vårt samhälle behöver. Egentligen genomfördes genom 1993 års beslut om ett system för en mål- och resul- tatstyrning som innebär att statsmakterna ska svara för övergripande utbildningspolitiska överväganden. Det enskilda lärosätet ska inom givna ramar svara för verksamheten. Detta system försöker Östros på olika sätt urholka genom alltfler pekpinnar och öronmärkningar. Ett exempel som tveklöst bör nämnas och som rör mitt hemuniversitet, Linköpings universitet, är organisa- tionen av lärarutbildningen, som tvingar ett lärosäte till allt högre administrationskostnader. Regeringens forskarskolor som styr forskarutbildningen är ett annat. Orimliga krav på redovisningar och återrap- porteringar är det tredje - nu senast förslaget om rekryteringsrapporter. Denna klåfingrighet kommer inte att fungera. Det vet vi redan från början, och om några år blir det backning igen. I stället bör Östros gå motsatt väg. Öppna upp mer för enskilda lärosäten. Myndighetsförklara våra myndigheter att sköta sina verksamheter. Det skulle alla parter vinna på. Fru talman! Landet består av runt 9 miljoner in- vånare med totalt 36 lärosäten som är statliga och tre som inte är det. Att erbjuda hög kvalitet på så kvalifi- cerade områden som högre utbildning och forskning kräver resurser. Varje forskningsinstitution behöver dessutom ha en s.k. kritisk massa för att visa goda resultat. Långsiktigt kommer inte statens anslag att räcka om vi ska hålla en god internationell standard på den högre utbildningen och ligga i kunskapsfron- ten inom forskningen. Därför har Kristdemokraterna föreslagit att läro- sätena ska få ta betalt för utbildning till studenter utanför EU-området, ett förslag som den statliga utredningen Advantage Sweden har anvisat. Liksom andra nationer som Storbritannien, USA, Australien m.fl. anser vi att detta skulle bidra till att höja kvali- teten. Genom att följa förslaget om att sälja utbild- ning till studenter från icke EU-anslutna länder kan lärosätena få in resurser för att stärka kvaliteten men också få inflöde från andra kulturer i ökad utsträck- ning och ge möjligheter för svenska studenter att delta i internationella nätverk på ett helt annat sätt. Allt detta höjer kvaliteten på våra lärosäten. Östros säger nej till att ta betalt och tycks inte för- stå han därmed förhindrar en kvalitetshöjning i alla dessa delar. De gamla ideologiska doktrinerna får som tur är stryka på foten när det gäller holdingbolag. Då blir det tillåtet att sälja så snart ett företag står bakom, men för de utsatta ungdomar i andra länder som inte har något företag att få sin utbildning genom och att ansluta sig till kommer inte i fråga att få den chansen. Med anledning av denna fråga är det dags att krä- va intellektuell hederlighet av Thomas Östros, som felaktigt placerat mig och Kristdemokraterna i ett fack där vi skulle vilja ta betalt av svenska studenter. Man ska inte göra det lätt för sig genom att beskylla andra för att tycka det de inte tycker. Om Thomas Östros vill diskutera avgiftsfrågan generellt så har han avgiftsförespråkare i det egna partiet att debattera med. Han ska dock icke tilldela mig och Kristdemo- kraterna åsikter som vi inte framfört. Samtidigt måste jag få tacka vår minister Thomas Östros för att han har förberett vägen för mig att få inlägg i ett stort antal tidningar som jag annars säker- ligen inte skulle ha fått. Läsarna har förstått min ståndpunkt, som för övrigt delas av Universitets- och högskoleförbundet, men många har undrat varför Östros satsar så mycket energi på denna fråga. Kristdemokraterna värnar om kvaliteten i hög- skolan; universiteten ska vara universitet i dess djupa- re mening. Vi kan inte acceptera en utbyggnad av högskolan på bekostnad av kvaliteten. Vi vill att alla i princip ska ha tillträde till högskolan som har möjlig- het att tillgodogöra sig utbildningen. Därför säger vi ja till regeringens förslag om collegeutbildning. Dock får varken den eller basåret eller någon annan sats- ning innebära en gymnasifiering av universiteten. För dem som har svårt att tillgodogöra sig den akademis- ka högskolan ska en yrkeshögskola erbjudas. Då vill jag direkt rikta en information till Väns- terpartiets Britt-Marie Danestig, som nyss menade att vi sänker kraven på högskolan. Nej, men vi talar om att vi ska kunna ha en högskola också inom de icke- teoretiska områdena, nämligen inom yrkena. Jag har stor och full respekt för att den kvalifikationsnivå som kan finnas på den praktiska yrkeskunskapen mycket väl ska kunna motsvara en högskola. Det är bara det att det är en annan typ av högskola, och den har ingenting med den akademiska högskolan att göra. Detta är ett alternativ som vi vill erbjuda alla de ungdomar som inte faller inom de 50 % som Väns- terpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill ha in i högskolan. För de ungdomarna presenterar ju inte majoritetspartiet någon som helst lösning. Men det har ingenting att göra med att sänka kvaliteten på högskolan. Yrkeshögskolan ska vara grundad på i första hand beprövad erfarenhet, och den ska ta vara på männi- skors förmåga att utveckla den praktiska kunskapen. Vi vill att varje människa ska ha en chans att förkovra sig utifrån sina olika begåvningar och intressen. Att säkra kvaliteten på högskolan innebär att kon- kreta åtgärder måste vidtas nu. Det gäller lärarför- sörjningen, som är krisartad, det gäller studenternas villkor och det gäller grundanslag till fakulteterna. Östros har över huvud taget inte presenterat någon lösning på lärarkrisen. Enligt SULF:s senaste rap- porter är det 35 % av lärarna som pensioneras fram till år 2010, samtidigt som studentantalet ökar och näringslivet har brist på doktorerad arbetskraft - en andragradsekvation som kräver tillförlitliga antagan- den. Studenternas villkor presenteras i propositionen Likabehandling av studenter i högskolan, men där behandlas inte alla studenter lika. Jag har fortfarande inte fått något godtagbart svar på frågan varför ba- sårsstudenter, collegestudenter och studenter vid fristående lärosäten som Handels och Chalmers inte ska ha samma skydd som övriga studenter. När det gäller grundanslaget till fakulteterna är de så utarmade att de inte ens räcker till egenanslaget för ett EU-projekt, ännu mindre till någon egen forsk- ning. Detta är skrämmande tecken på centralstyrning. Jag ställer mig helt bakom det som Per Bill uttalade om denna kris med att grundanslagen inte finns på fakulteterna. Här vill Kristdemokraterna ha ökade medel till fa- kulteterna och se till att också vi får ökade möjlighe- ter att ta vår del av de EU-anslag som finns till forsk- ning. Fru talman! Jag har här tagit upp tre områden som innehåller en rad väsentliga problem som måste lösas omgående om Sverige ska vara med på den globala marknaden som framgångsrik kunskapsnation och vara en god resurs för ökad tillväxt och välfärd i sam- hället. För det första är det behovet av balans mellan naturvetenskap och teknik å ena sidan och humaniora och samhällsvetenskap å andra sidan. För det andra är det behovet av att myndigförklara varje högskole- myndighet enligt 1993 års beslut. För det tredje är det att i förekommande fall prioritera god kvalitet fram- för stor kvantitet. När det gäller samtliga dessa frågor finns det goda lösningar. En del presenteras av oss i oppositionen, och de flesta finns i huvudet på våra rektorer och ledare på högskolorna. Men de tas inte till vara. Det är allvarligt när man som utbildningspolitiker frågar en universitetsrektor varför han eller hon inte agerar till förmån för det som styrelsen och de själva upplever ska vara bäst för verksamheten och får till svar att "man biter inte den hand som föder". Sverige behöver en utbildningsminister som, i stället för att enbart säga nej till goda lösningar på de problem som dagens högskola har, tar vara på de lösningar som finns och som myndighetscheferna själva presenterar. Våra högskolor är fulla av klokt folk som har förstånd nog att styra sin verksamhet och se högskolans roll i tiden.

Anf. 6 Britt-Marie Danestig (V)

Fru talman! Kristdemokraterna vill skapa en yr- keshögskola. Till den yrkeshögskolan ska man kunna söka sig utan att ha grundläggande högskolebehörig- het. Är inte det att devalvera högskolebegreppet och att sänka kvaliteten? Jag skulle vilja fråga Yvonne Andersson: Vilken typ av utbildningar har Yvonne Andersson tänkt sig att den här yrkeshögskolan ska kunna ge? Yvonne Andersson har sagt så här i en tidningsar- tikel: Den här yrkeshögskolan ska vara till för de gymnasieelever som inte orkar fullfölja sin gymna- sieutbildning. Med det individualiserar Yvonne An- dersson problemen och ser det enbart som ett problem hos den enskilda individen, i stället för att fråga sig vad vi kan göra för att förbättra gymnasieskolan så att flera ungdomar känner sig stimulerade, lämnar gym- nasieskolan med goda betyg och också är motiverade för fortsatta studier. Jag tycker att Yvonne Andersson har ett väldigt omodernt sätt att se på praktik och teori. Sanningen är ju att teorin alltid är förankrad i en praktisk verklig- het.

Anf. 7 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Jag är bekymrad över att Vänsterpar- tiet, som i många sammanhang vill visa en bild av sig själv som arbetarparti, så till den grad negligerar den kunskap som i huvudsak består av praktisk kunskap men också är knuten till teorin. Vad vi vill ha, om jag ska försöka vara konkret, är en praktisk kunskap som uppvärderas redan i grund- skolan, en gymnasieskola som har yrkesförberedande linjer som gärna avslutas med ett gesällprov i ett ämne, där en högskolebehörighet finns till en yrkes- högskola som dock inte ser lika ut som den som leder direkt till ett universitet av mer akademisk typ. Det här handlar om att i djupare mening ha re- spekt för att människor har olika begåvning och lägg- ning. Därför ska vi kunna ha en väg för dem som har mer fallenhet för den praktiska kunskapen. Vi vet att väldigt många i dag lär sig det teoretiska efter att ha jobbat mycket mer praktiskt än vad man har möjlig- het att göra på gymnasiet i dag. Men vi har svårt att utveckla den praktiska yrkeskunskapen automatiskt för att man har mycket teori. Vi vill ge erbjudandet till var och en att få nå den kvalificerade nivå på en kunskap, oavsett om den är praktisk eller teoretisk. Då kanske den allmänna grundläggande högskolebehörighet som finns till universitetet inte är den mest lämpliga till en yrkes- högskola.

Anf. 8 Britt-Marie Danestig (V)

Fru talman! Vad Yvonne Andersson vill är att få fram en praktiker. Jag vill påminna Yvonne Anders- son om att på universitet och högskolor finns mäng- der av olika yrkesutbildningar i dag. Idealet är naturligtvis den reflekterande prakti- kern, som kan hämta inspiration och kunskap både från teorin och praktiken. Det är något vi borde för- söka nå, i stället för att trivialisera kunskapen, som Yvonne Andersson vill göra. Jag tycker att det är tråkigt att höra Yvonne An- dersson prata om arbetarungdomar på ett som jag tycker mycket fördomsfullt sätt. Arbetarungdomar är kapabla, precis som alla andra ungdomar. Men det är ett svek att inte fordra någonting av dem och att inte uppmuntra dem till att skaffa sig sådana kunskaper att de kan konkurrera i arbetslivet och göra sin röst hörd som medborgare i en demokrati. Det är kanske det viktigaste. Vi vill inte ha stora grupper av människor som tystnar i det politiska samtalet.

Anf. 9 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Det är en alldeles absurd debatt. Det har med grundläggande värderingar att göra. Det jag är skrämd över är att Vänsterpartiet visar en sådan attityd till dem som i ett visst skede av sitt liv inte är beredda att gå vidare till högskolan. Fortfarande tycker jag att det är märkligt att Vänsterpartiet inte erbjuder någon väg för de 20 % som inte har fullständiga avgångsbetyg efter gymna- siet och kanske inte orkar med studier just då. Vart ska de ta vägen? Så lätt är det inte att få arbete direkt efter gymnasiet för ungdomar i dag. Vi vill ge dem möjlighet till en kvalificerad yr- kesutbildning efter de yrkesförberedande linjerna. Det tycker jag inte är märkligt. Tvärtom värderar kristde- mokraterna det faktum att det finns människor med olika kunskaper i vårt samhälle mycket högt. Vi tror att det behövs människor som har olika yrken och olika möjligheter att ta sig fram. Alla behöver inte vara akademiker.

Anf. 10 Sofia Jonsson (C)

Fru talman! Jag tänkte under mina minuter först diskutera resursfördelningen och sedan kommentera delar av propositionen Den öppna högskolan. Centerpartiet vill skapa ett decentraliserat kun- skapssamhälle. Det innebär att utbildningen ska nå hela folket. Den ska nå ut i hela landet. Utbildning ska kunna ske under hela livet. Genom att satsa på högskolor i hela landet och på distansutbildningen kan den sociala och geografiska snedrekryteringen motverkas kraftigt. Utbildningen måste också formas efter studenternas önskemål och inte efter hur systemen var uppbyggda tidigare. Den kvantitativa utbyggnad man gjort av hög- skolorna och universiteten har varit väldigt bra. Cen- terpartiet var också drivande i den reformen. Men man måste följa upp och undersöka vad som krävs nu. Det som krävs är att vi ökar resurserna till landets högskolor och universitet och att vi ser till att kvali- teten blir bättre, till gagn för blivande och nuvarande studenter. Tyvärr har trygghetssystemen inte förändrats i takt med att högskolan har byggts ut och nya grupper har kommit in. Studenterna utesluts i princip ur trygghetssystemen eftersom de inte arbetar och t.ex. saknar sjukpenninggrundande inkomst. Otrygga eko- nomiska förutsättningar innebär negativa konsekven- ser för enskilda studenter, men det hindrar oss också att nå målet om en minskad snedrekrytering och en ökad mångfald i högskolan. Kvaliteten på högskolan och universiteten är be- roende av att det finns tillräckliga resurser för utbild- ning och forskning. Centerpartiet vill decentralisera och stärka den fria forskningen. Vi vill ha en stark grundforskning. Vi vill ge större resurser direkt till forskare och lärosäten, men de ska inte, som rege- ringen vill, vara villkorade. Dagens forskningsfinan- sieringssystem bör därför förändras, så att man säkrar den akademiska friheten och forskarnas möjligheter. De fasta forskningsresurserna är en förutsättning för att man genom att eftersträva hög kvalitet ska kunna konkurrerar om de rörliga medlen. Under ett par decennier har fördelningen mellan de två anslags- formerna stadigt förskjutits, till de fasta resursernas nackdel. Det är viktigt att trenden bryts och att de fasta forskningsresurserna ökar. Givetvis gäller detta för samtliga högskolor och de nya universiteten, som måste ges möjlighet att bygga upp konkurrenskraftiga forskningsmiljöer inom något eller några områden. Att ge större, ej villkorade, resurser direkt till forskare och lärosäten är ett av de viktigaste sätten att öka omfattningen av den forskarstyrda forskningen, och därmed öka den akademiska friheten. Vi i Centerpartiet har satsat stort på högskolorna och forskningen. Vi har lagt stora resurser på att stär- ka dessa områden och ge högskolorna runtom i landet möjlighet att skapa bra kvalitet. Regeringen väljer att gå en annan väg. Man cent- raliserar i stället resurserna och besluten mer. Vad händer då? Jo, universitetens och högskolornas frihet minskar. Det är väldigt konstigt med tanke på att utbildningsminister Thomas Östros ett antal gånger har sagt att man ska öka resurserna och att friheten ska öka för högskolorna och forskarna. Det finns en stark motsättning här. Frågan är: När kommer vänd- ningen? Det räcker inte med ord, utan det måste visa sig också i siffrorna. Fru talman! I propositionen Den öppna högskolan presenterade regeringen en rad förslag för att bredda rekryteringen till den högre utbildningen, stärka hög- skolornas roll i ett livslångt lärande och förändra distansutbildningen. Jag tycker att det var väldigt bra att propositionen kom. Den var välkommen. Tyvärr har man inte nått ända fram. Man ger ingen överblickbar helhetsbild, och man förverkligar inte tanken om den öppna hög- skolan. Trots återkommande förslag och påtryckningar från Centerpartiet har ingenting egentligen hänt. Vi har sagt att vi måste ha en helhetssyn när det gäller studenternas sociala situation. En viktig utgångspunkt har varit vårt krav om en studiesocial utredning, som nu äntligen kommer till stånd. Regeringen har till slut, efter alla påtryckningar, tagit studenternas situa- tion på allvar. Eftersom det gick så fort att fatta beslut hoppas jag att utredningen snabbt kommer till stånd och kan börja sitt arbete, så att utvecklingen säkras för studenterna. Orsakerna till snedrekrytering kan vara många. Till vissa utbildningar råder det en snedrekrytering avseende ålder och kön, till andra avseende social bakgrund. Dessutom bidrar geografisk och etnisk bakgrund och funktionshinder till snedrekryteringen. Men den viktigaste enskilda faktorn för den sociala snedrekryteringen är studiefinansieringssystemet. Här har Centerpartiet gått fram med ett eget för- slag om en 50-50-princip - 50 % bidrag och 50 % lån. Det är ett viktigt steg mot att öppna högskolan för alla. Ett annat sätt att öppna högskolan kan vara förbe- redande kurser av olika slag. Vi har under de senaste åren hört att högskolor och lärosäten har sagt att det finns möjlighet att läsa en förberedande kurs eller ett förberedande år, vilket är jättebra. Regeringen har också i propositionen lagt fram förslag om en s.k. collegeutbildning, vilket är ett bra steg. Men vi bör undersöka vad det egentligen inne- bär. Man säger att det ska finnas möjlighet att anordna collegeutbildning, men man ger inga resurser till utvecklingen. Man säger att resurserna ska tas ur befintliga medel. Det är bra, men vad händer då? Jo, då dras andra möjligheter tillbaka. Regeringen gör så här i stället för att verkligen satsa. Jag tycker också att detaljerna kring collegeut- bildningen är väldigt otydliga. Det måste vara oerhört tydligt vilket värde utbildningen har. Det gäller t.ex. frågan om studenterna ska kunna tillgodoräkna sig poäng. Det får inte heller vara så att utbildningen överlappar andra utbildningar. Valideringen måste vara klar och tydlig. Studenterna måste veta vad de får, eftersom de lägger ned både tid och pengar i form av studiemedel. Fru talman! Ytterligare ett sätt att minska den so- ciala snedrekryteringen är att förändra antagnings- reglerna. Det är viktigt att öppna högskolan för alla, oavsett ålder och kön. Vi kan tänka oss att man kan få tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhet, även om man arbetat i mindre än fem år. Antagning kan ske med lämplighetsprov. Vi kan pröva ett system med viktning av betyg. Det är några sätt. Därför tycker jag att förslaget om en frikvot är bra. Det förändrar antagningsmöjligheterna och är ett steg mot decentralisering för högskolorna. Det är också viktigt att man har bra instrument, så att det blir ett rättssäkert antagningssystem som inte ger utrymme för godtycke. Många invandrare i Sverige har en eftergymnasial utbildning. Man kan i dag få den utbildningen över- satt till motsvarande svensk eller internationell stan- dard. Problemet kvarstår för många som har svårig- heter att komma in på arbetsmarknaden, dels för att de saknar kontakter, dels för att de saknar praktik. Det måste då finnas möjligheter att få kompletterande utbildningar så att man blir en stark kraft på arbets- marknaden. Det är ju möjligt med förslaget, men det måste också kunna erbjudas en kvalificerad språkun- dervisning i svenska och i fackspråk. Det är ett oer- hört viktigt steg för att man ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Fru talman! När vi ökar antalet studenter på våra högskolor runtom i landet och när vi öppnar för många nya grupper att komma in, vilket är jättebra, krävs det att studenterna har ett ställe att bo på där de kan känna sig trygga. Men bristen på studentbostäder är enorm på vissa ställen. Där får man hyra i andra, tredje, fjärde, femte hand eller kanske ta en vanlig lägenhet som kostar ett par tusen kronor extra i må- naden. Det bidrar också till den sociala snedrekryte- ringen. Regeringen har tyvärr inte gett något besked om hur man tänker lösa det här problemet eller hur man med det tillfälliga investeringsstöd som finns tänker bygga studentbostäder fram till 2002. Vi har varit väldigt kritiska till regeringens fam- lande fram och tillbaka med investeringsbidraget. Det bästa staten kan göra är ju att säga: Titta, här har vi ett långsiktigt investeringsbidrag; vi har en långsiktig idé om hur vi vill bygga och få till fler studentbostä- der! Men detta har man inte gett något besked om. Jag hoppas att vi kan få det här i dag. Om man ger ett besked kring detta har ju staten också en möjlighet att föra samtal och kräva att man, på de orter där högskolorna finns, får möjligheter till en planering - det gäller också studentbostadsföreta- gen. Då kan man ju också ställa krav på den sidan. Fru talman! Det är ett par som har tagit upp lärar- bristen tidigare, och den är väldigt stor på landets högskolor. Enligt Högskoleverket har antalet studen- ter per lärare under 90-talet ökat med 44 %, och stu- denternas kontakter med lärare har minskat drastiskt. Det finns kurser där studenterna får träffa lärare en- bart tre timmar per vecka. Det är ju synd och skam, eftersom kvaliteten urholkas kraftigt. Den akademis- ka kvaliteten är ju beroende av vetenskapligt och pedagogiskt skickliga lärare. Utbildningsministern har själv sagt i flera debatter att det här är oerhört viktigt, att han ska ta krafttag och se till att vi får fler lärare på landets högskolor och universitet. Än har vi inte sett några resultat. Vad tänker utbildningsminis- tern göra för att lärartätheten på landets högskolor och universitet ska öka? Fru talman! Centerpartiet värnar om distansut- bildningen. Den spelar en oerhört viktig roll med tanke på det livslånga lärandet, med tanke på möjlig- heterna för människor att oavsett var de bor och oav- sett bakgrund få en vidareutbildning. Centerpartiet satsar 40 miljoner för att stärka det nya institutet, för att stärka distansutbildningen, i en första omgång. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation 2 under punkt 14 i utbildningsutskottets betänkande nr 4, Högskolan.

Anf. 11 Britt-Marie Danestig (V)

Fru talman! Jag har en fråga till Sofia Jonsson. Även om tanken är absurd undrar jag hur ni, om de borgerliga partierna efter valet skulle få möjlighet att bilda regering, ska klara av att komma överens om en utbildningspolitik som fungerar. Är inte Sofia Jonsson oroad över det? Det gäller möjligheterna att samarbeta med partier som har helt olika utgångs- punkter. Jag tänker på nätuniversitetet och på satsningar på distansutbildningen. Jag tänker över huvud taget på decentraliseringstanken när det gäller de mindre och medelstora nya högskolorna, till skillnad från Mode- raternas och Folkpartiets centralism och elitism. Jag tänker på satsningarna när det gäller grundutbildning- en, på Moderaternas stora satsningar och på Kristde- mokraternas besparingar eller nedskärningar på 600 miljoner - jag skulle vilja säga att det är 660 miljoner därför att man har ett förslag om en inkomst som är totalt orealistisk när det gäller försäljning av utbild- ningsplatser. Och så är det Centerpartiet som ligger någonstans mittemellan, väldigt nära den nuvarande majoritetens förslag. Hur ska ni kunna få ihop en fungerande utbild- ningspolitik?

Anf. 12 Sofia Jonsson (C)

Fru talman! Det oroar mig inte särskilt mycket, Britt-Marie Danestig. Däremot oroar det mig om vi har kvar den regering och de samarbetspartner som finns i dag. Tänk bara på vad Britt-Marie Danestig sade i sitt tidigare inlägg! Hon sade att hon ser att vi behöver fler resurser till högskolorna runtom i landet. Vi be- höver stärka studenternas roll. Det går ju inte bara att snacka. Vi från de fyra borgerliga partierna har för- slag om ökade resurser till grundutbildningen. Vi vill stärka studenternas roll, och vi vill se över studieme- delssystemet. Det var ju vi tillsammans som agerade för att få fram en studiesocial utredning. Till slut kunde också Vänsterpartiet backa och säga: Ja, men visst, det här har vi också tyckt tidigare. Det var väl- digt bra av Vänsterpartiet att man stod på sig i den frågan. Nu kommer vi fram till en punkt då vi kan ge bra förutsättningar för studenterna framöver. Jag är inte orolig för samarbetet. Däremot är jag oerhört orolig om dagens politik fortsätter även nästa mandatperiod.

Anf. 13 Britt-Marie Danestig (V)

Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Jag är inte ett dugg oroad. Det var närmast en hypotetisk tanke, en hypotetisk fråga. Jag litar på väljarna. Folk är inte dumma; de är kloka.

Anf. 14 Sofia Jonsson (C)

Fru talman! Det hoppas jag också.

Anf. 15 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Folkpartiet hade för några år sedan en valslogan: Bort med kösamhället! Det uttrycket skulle passa rätt bra. "Bort med kösamhället" är en uppma- ning som många studenter i dag har anledning att rikta till regeringen. Köerna ringlar långa till efter- sökta utbildningsplatser medan andra står tomma. Köerna är långa för människor som vill forska men inte får utbildningen finansierad. Köerna växer i väntan på studentbostäder. Telefonköerna till Cent- rala studiestödsnämnden växer utan att någon svarar på timmar. Folkpartiets liberala högskolepolitik kan formule- ras med uttrycket "den fria akademin". Den fria aka- demin bygger på tre grundsatser - kunskap som egenvärde, frihet och kvalitet. Begreppet kunskap som egenvärde innebär att det måste bli ett slut på uppdelningen i s.k. nyttig och onyttig kunskap. För- medlandet och utvecklandet av kunskap kan inte mätas i kortsiktiga nyttotermer. Oavsett om studenter läser klassiska språk eller naturvetenskapliga ämnen kan man aldrig peka på hur deras verksamhet ska kunna omsättas i pengar i framtiden. Men samhället måste alltid ta till vara och uppmuntra människors strävan efter kunskap. Frihet innebär att högskolor och universitet ska stå fria och vara samhällets självkritiska spegel. Hög- skolorna ska inte styras av politiker. I stället ska lära- re, studenter och forskare ha ett avgörande inflytande i universitetsstyrelserna. Studenternas val ska styra när det gäller tilldelning av platser både mellan olika högskolor och mellan ämnen. Därför tar vi liberaler strid för den akademiska friheten och mot politisk centralstyrning. Begreppet "kvalitet" kan inte ut- vecklas i en utbildningsfabrik. Planmål för antal ut- examinerade studenter säger väldigt lite om kvalite- ten. I stället måste utbildningens vetenskapliga kva- litet sättas i främsta rummet. Kvaliteten i undervis- ning och forskning ska utvärderas både genom inre och yttre oberoende granskning. Därför tar vi strid för den vetenskapliga kvaliteten och mot ensidigt kvan- titetstänkande. Det är den enskilde studenten som vet bäst vad han eller hon är lämpad att läsa. I dag styr staten på olika sätt i hög utsträckning resurser både till ämnen och kurser som staten anser att studenterna bör ägna sig åt - utbildningar som anses vara nyttiga. Men kunskap har som sagt ett värde i sig. Folkpartiet vill därför införa en rörlig studentpeng som följer med studentens val. Med en studentpeng är det studentens val som avgör fördelningen av platser både mellan skilda ämnen och mellan olika högskolor. Därför måste högskolorna få en större rätt att anpassa kurs- utbudet efter studenternas val och inte vara bundna av att antalet platser på olika utbildningar har fastställts av riksdagen för varje enskild högskola. Naturligtvis måste staten fastställa en totalram för kostnaderna för grundutbildning, men inom den ramen ska pengar kunna föras över mellan olika utbildningar beroende på vilka kurser studenterna väljer. Naturligtvis ska möjligheten att läsa på högskola vara helt avgiftsfri. Därför, fru talman, tycker jag att det är bra att Per Bill förtydligar moderaternas stånd- punkt. Jag har själv deltagit i en debatt med modera- ten Ann-Marie Pålsson, som kommer från Lund pre- cis som jag, i denna fråga. För Folkpartiet har det alltid varit och kommer alltid att vara en självklar utgångspunkt att all utbildning ska vara avgiftsfri. Men vi har som sagt fått ett klarläggande i dag i den frågan. Med utbildningsfabrikens ideologi som grund har den socialdemokratiska regeringen hittills varit mått- ligt intresserad av att fördela utbildningsplatser med någon större hänsyn tagen till studenternas egna öns- kemål. Det har lett till långa, ringlande köer till många platser och öde föreläsningssalar på andra håll. Nu har regeringen fått göra en halvhjärtad reträtt. Under förra året gavs högskolorna en viss frihet att omfördela platser när man inte kunde fylla platser på andra utbildningar. Det här var naturligtvis en nöd- vändig reträtt, men det visar samtidigt på den nuva- rande utbildningens brister. Med en fullt genomförd studentpeng kan studenternas efterfrågan och utbudet av utbildning bättre matchas, både när det gäller äm- nen och studieorter. Folkpartiet har som ett första steg i utvecklandet av en renodlad studentpeng i vårt budgetalternativ motionerat om att fördelningen av resurser mellan olika högskolor mycket tydligare ska anpassas till hur sökandetrycket ser ut. Därför ger vi i vår budgetmo- tion högskolor med uppenbart högt sökandetryck ett ekonomiskt tillskott på sammanlagt 200 miljoner utöver regeringens förslag. Studenten är själva utgångspunkten för Folkparti- ets politik för den högre utbildningen. Grundutbild- ningen vid landets högskolor måste byggas upp med studentens perspektiv i förgrunden. Studenten är på många sätt en utsatt individ inom högskolan, och han eller hon behöver mycket bättre information om sina rättigheter än vad som ges i dag. Därför föreslår vi att våra högskolor ska upprätta ett studentkontrakt med sina studenter. I detta kontrakt ska det klargöras vil- ken handledning man har rätt till och hur många un- dervisningstimmar studenten har rätt att förvänta sig. Det ska innehålla principer för bl.a. rättning och be- tygssättning. Studenten ska också ha rätt att ifråga- sätta sitt betyg eller att få sin uppsats bedömd av någon annan utomstående lärare. De här studentkontrakten skulle kunna variera mellan olika högskolor och universitet. Det gör att studenten innan hon eller han väljer högskola kan jämföra institutioner och skolor. På det sättet konkur- rerar högskolor och institutioner med varandra på ett mycket tydligt sätt, och det gynnar kvaliteten. Fru talman! Högskolan har expanderat kraftigt på senare år. Sedan 1997 har den högre utbildningen byggts ut med ungefär 100 000 nya utbildningsplat- ser. Den här utbyggnaden har till stor del varit både naturlig och nödvändig. Fler människor måste ge- nomgå högskoleutbildning om Sverige ska utvecklas till en kunskapsnation. Men utbyggnaden måste ske i en takt och en omfattning som gör att kvaliteten kan upprätthållas. Landets studenter har faktiskt rätt att kräva en utbildning som är akademisk inte bara till namnet utan också till innehållet. Resurserna till utbildningen har urholkats kraftigt de senare åren. Olika beräkningar talar om en minsk- ning av pengarna till utbildningen med 20 % eller 25 %. Vi kan också se att lärartimmarna på högskolan har minskat och att nybörjare på A-nivå på många håll får lika lite undervisning som studenterna på C- nivå hade för tio år sedan. I en av regeringens egna utredningar, Högskolans styrning, kunde utredaren Ingemar Lind konstatera väldigt allvarliga kvalitetsbrister inom grundutbild- ningen. Lärartätheten var låg, och på vissa institutio- ner hade undervisningstimmarna sjunkit till tre fyra timmar i veckan. Annan statistik visar att andelen disputerade lärare vid åtskilliga högskolor understiger 50 %. Därför är jag övertygad om att det nu behövs en utarbetad plan för hur vi ska kunna genomföra resursförstärkningar till högskolan så att vi kommer tillbaka till tidigare nivå. Regeringen måste också våga välja mellan att antingen minska utbygg- nadstakten eller också öka resurserna till högskolan. Lärarna vid högskolorna har hållit ställningarna så långt det var möjligt genom obetald övertid, minskad tid för forskning osv., men det håller inte i längden. Ersättningen per student, den s.k. prislappen, måste helt enkelt skrivas upp. Två tredjedelar av landets högskolor har dessutom inte lyckats utbilda så många studenter som de fått i uppdrag att göra, vilket också visar att planeringen har varit orealistisk. Folkpartiet planerar i sitt förslag för drygt 3 000 färre platser till grundutbildningen än regeringen. Vårt förslag innebär också att utbyggnaden av hög- skolan fortsätter men sker i en takt som gör det möj- ligt att förstärka kvaliteten. Regeringen har själv föreslagit en höjning av prislappen inom humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi med ca 200 miljoner, men det är en förstärkning som egentligen bara är hälften av det som regeringens egen utredare ansåg vara nödvändigt. I Folkpartiets förslag föreslår vi att ersättningen per student skrivs upp med 400 miljoner. Jag är övertygad om att fler studenter klarar sin utbildning på sikt om undervisningen blir bättre. Fru talman! Svensk forskning är verkligen mycket framgångsrik. Nu senast i samband med debatten om stamcellsforskning har vi sett ett exempel på ett om- råde där Sverige ligger i världstopp. Det är verkligen glädjande, men det säger mer om forskningspolitiken för 10-20 år sedan än om forskningspolitiken i dag. Den statliga andelen av forskningspengarna har minskat kraftigt. Enligt EU-statistik från de senaste fem åren ligger Sverige sist med en nedskärning på 5 %. Därför är det verkligen mycket osäkert hur svensk forskning kommer att klara sig om tio år. Nu behövs det ett rejält trendbrott. Folkpartiet fö- reslår ett extraanslag till forskning och forskarutbild- ning på närmare 2 miljarder kronor under tre år. Det är den fria och obundna forskningen som är själva grundstenen för framtida vetenskapliga framgångar. Forskare och doktorander får inte vara beroende av projekt och av externa pengar från staten eller från företag och stiftelser. Därför vill Folkpartiet öka den del av de statliga forskningsresurserna som går direkt till universiteten. Vi föreslår en förstärkning med 720 miljoner kronor över tre år direkt till universitetens vetenskapsområden. Avslutningsvis, fru talman, behandlar vi i dag också propositionen Den öppna högskolan. Tyvärr finns det där ett antal förslag som enligt mig passar in alldeles för tydligt i socialdemokraternas och stöd- partiernas tradition att sudda ut profilen på olika ut- bildningar. Kraven på förkunskaper vid högre utbild- ning minskas. Gymnasieliknande kurser ska startas på högskolorna. På samma sätt som gymnasiet har grun- deskolefierats tycker jag nu att vi kan se en risk att högskolan gymnasifieras. Hela tiden ska tydligen nästa utbildningsnivå rätta till vad som misslyckats på den tidigare nivån. Varför inte i stället ha ett enkelt antagningssystem där en kvalificerad studentexamen ger tillträde till högre utbildning? Med Folkpartiets studentpeng skulle flera efter- traktade utbildningar byggas ut. Om platserna ändå inte räcker till ska högskolorna själva genom egna antagningar, test och prov ta reda på vilka som har bäst förkunskaper. Fru talman! Om vi utgår från att kunskap har ett egenvärde, att högskolornas frihet är ovärderlig och att kvaliteten på utbildningen är det som ska räknas, då lämnar vi den gamla utbildningsfabriken och öpp- nar den fria akademin. Jag står naturligtvis bakom alla våra olika yrkan- den men nöjer mig här med att yrka bifall till reser- vation 3 under punkt 22 i UbU1 och till reservation 3 under punkt 5 i UbU4.

Anf. 16 Britt-Marie Danestig (V)

Fru talman! Jag skulle bara vilja höra med Ulf Nilsson hur Folkpartiet definierar bildningsbegreppet, om Folkpartiet fortfarande har den klassiska tolk- ningen av begreppet som bildning i humaniora eller om Folkpartiet tycker att det i ett modernt, högtek- nologiskt samhälle som vårt också innefattar natur- vetenskap och teknik. Jag skulle vilja höra lite grann om nyttig och onyttig kunskap. Det är väl så att det som Ulf Nilsson rubricerar som nyttig kunskap också är nyttig i den bemärkelsen att den rör väldigt många av de stora överlevnadsfrågorna. Jag tänker på klimatförändring- arna, miljöproblematiken och energifrågorna, men också på sådana frågor som hör ihop med mänsklig- hetens överlevnad, hiv och aids, som alla måste lösas inom komplexet naturvetenskap och i dess förläng- ning teknik.

Anf. 17 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! På något sätt finns det underförstått i frågan att jag skulle ha nedvärderat naturvetenskap, teknikämnen och annan naturvetenskaplig forskning. Jag nämnde t.ex. stamcellsforskningen som ett exem- pel där Sverige ligger i världstopp. Det är mycket positivt. När jag talar om att kunskap har ett egenvärde betyder det att politiker och andra aldrig utifrån nå- gon form av allmän fundering kan avgöra vilken kunskap som kommer att bli nyttig i framtiden. De människor som får söka den kunskap de själva är intresserade av och engagerade i är de som också kommer att bidra mest i samhället. Vi vet att vi t.ex. behöver massor av nya naturve- tare. Men sättet att få det är att göra barn och ungdo- mar intresserade av naturvetenskap i skolorna, inte genom att begränsa utbildningsplatser inom andra områden, så att folk tvingas börja läsa kurser på sitt andra- eller tredjehandsval, som det är i dag. Det är endast genom att skapa intresse och skapa bra villkor för yrken inom olika utbildningar som vi kan få människor att läsa saker och ting. Vi kan aldrig tvinga fram det. Det är det som är mitt grundläggande svar på den frågan. Jag vill inte som politiker avgöra om en viss procent ska läsa humaniora eller om en viss procent ska läsa naturvetenskap.

Anf. 18 Britt-Marie Danestig (V)

Fru talman! Det sistnämnda kan jag hålla med Ulf Nilsson om. Det är naturligtvis väldigt viktigt att vi skapar det här intresset i grundskolan och gymnasie- skolan, kanske också i förskolan. Det är väl där det ska börja. Men vi har väl ändå som politiker ett ansvar att också peka ut väldigt viktiga områden. Inom vissa områden är det faktiskt illa bråttom. Jag tänker bl.a. på hiv/aids-bekämpningen. Får vi inte fram ett vaccin som hjälper eller motåtgärder finns det stor risk för att smittan muterar och att den inte blir enbart sexu- ellt överförbar. Då står vi inför en katastrof. Visst måste väl politiker ta ansvar för det som händer runt- omkring oss.

Anf. 19 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Myndigheter, departement och andra ska naturligtvis ha resurser att både beställa forskning och ge uppdrag. Däremot har vi sagt från Folkpartiets sida att vi måste öka andelen forskning som sker på helt fri grund ute på universitet och högskolor. Om den fria forskningen blir för liten, minskar också förutsättningen för senare tillämpad och beställd forskning. Vi måste också på olika sätt försöka skapa villkor för de yrkesgrupper och yrken som samhället anser är viktiga. Vi saknar t.ex. lärare. Läraryrket behöver uppvärderas. Lärarna behöver bättre villkor. Det är ett bättre sätt att få fler människor att bli lärare än att stänga utbildningsvägar och tvinga folk att söka lä- rarutbildningen som tredje- eller fjärdehandsval.

Anf. 20 Majléne Westerlund Pank (S)

Fru talman! År 1934 gick min mor ut folkskolan efter sex års skolgång följd av ett år i fortsättnings- skola. Hennes hemkommun var helt präglad av jord- brukssamhället. Ingen elev i klassen fortsatte att stu- dera på läroverk. Universitetet i Uppsala och univer- sitetet i Lund var två främmande världar, ouppnåeliga för det absoluta flertalet. En son till en småbrukare i kyrkbyn hade läst till präst i Uppsala 20 år tidigare. Han var fortfarande i socknen känd som studenten. 25 år senare lämnade jag folkskolan i samma kommun efter sex års skolgång för att fortsätta mina studier i grannkommunens enhetsskola. Alternativet hade varit att gå åtta år i hemkommunens skola. Mindre än hälften av eleverna i klassen valde grannkommunen. En elev hade slutat redan efter årskurs 4 för att fortsätta på läroverket i stan. Det var bruksägarens son. Två av eleverna från folkskolan, min bästis och jag, följdes åt genom det nya försöks- gymnasiet. Jag fortsatte till Lunds universitet och min bästis valde Göteborg. Ytterligare 25 år senare lämnar min dotter grund- skolan. Alla elever i klassen utom två fortsätter sina studier på gymnasieskolan. Av gymnasieklassens 27 elever har i dag, tio år efteråt, 22 en högskoleutbild- ning. Två av dem har under någon tid studerat vid något utländskt lärosäte. Högskolan som var ouppnåelig för min mor och de allra flesta av hennes generationskamrater har blivit en del av vardagen för en stor del av dagens ungdom, ja, inte bara för dagens ungdom, utan även för dem som av olika anledningar någon gång tidigare i livet lät utbildningståget gå ifrån sig. Det utbildningspolitiska landskapet har förändrats. I dag har vi minst en expansiv och stark högskola i varje län, med uppdrag att samverka med omgivande samhälle. Kravet på vad dessa högskolor ska uträtta har ökat och förändrats. Det omgivande samhällets förhållningssätt till högskolan har förvandlats, från lite avståndstagande respekt till ett förväntansfullt uppsökeri och "knacka på dörren" för att skapa kon- taktytor. Studentgruppen har vuxit och förändrats till sin sammansättning. Höstterminen år 2000 fanns det ungefär 285 000 studenter i grundutbildningen vid de svenska universiteten och högskolorna. Av dem var nästan 60 % kvinnor. Nästan en tredjedel av studen- terna var 30 år och äldre. Bland dessa var kvinnornas dominans ännu större. Vi möter i dag många studenter som går in i stu- dier med krav på kunskap just in time, som inte är intresserade av en examen, men väl av kunskaper i ämnen som de är intresserade av och som snabbt kan realiseras i bättre arbetsvillkor. Vi möter studenter som går in i utbildning utan att söka sig till campus, utan hämtar kunskapen på distans. Vi har ett stort antal deltidsstuderande som bedriver studier på hög- skolan parallellt med förvärvsarbete och ansvarsta- gande för hem och familj. Samhällets och studentens förhållningssätt till högskolan och högskolestudier har i grunden föränd- rats. Högskolan har börjat fylla en viktig och bred uppgift i det livslånga lärandet. Öppenhet mot och lyhördhet inför ett samhälle i snabb förändring, med snabbt växande behov av och krav på mer kunskap, bredare kunskap och fler personer med högskoleut- bildning måste vara den moderna högskolans känne- tecken. Vi politiker måste skapa förutsättningar för den öppna högskolan. Regeringens förslag och bedöm- ningar i propositionen Den öppna högskolan skapar dessa förutsättningar. De stärker högskolans roll i det livslånga lärandet. De öppnar för fler att lära mer. Det är viktigt att målen för den grundläggande ut- bildningen ändras på så sätt som regeringen föreslår för att möta det moderna kunskapssamhällets krav på förmåga till självständiga bedömningar, problemlös- ningar och förändringsberedskap utöver kraven på färdigheter och kunskaper. Att genom en breddad rekrytering öppna högskolan för personer med andra erfarenheter och annan bakgrund än flertalet av da- gens studenter har gör högskolan till en naturlig del av framtidsplaneringen för flera. Högskolan kommer att avhandlas i kompissamtalen i flera miljöer. Den öppna högskolan ska möta människan i människans vardag. Den öppna högskolan ska ha förtroendet att vara en del i människors vardagssamtal. Högskolan ska bli en realistisk och möjlig del i många männi- skors förväntningar och många människors erfaren- het. Det är bara så, tror jag, som högskolan hittar sin legitimitet i dagens samhälle. Jag är övertygad om att högskolan inom en snar framtid kommer att finnas där i vardagen genom att vi nu öppnar för fler att mötas i högskolestudier. Collegeåret kommer att öppna ytterligare en dörr in i högskolan. Nya riktlinjer för behörighet och urval kommer att öppna en annan dörr. Det är ett oerhört djärvt och viktigt steg vi tar när vi säger ja till möj- ligheten för en person att få sin reella kompetens värderad och när vi ger möjlighet för varje lärosäte att använda friare urvalsmetoder till 10 % av platserna för nybörjare, inte för att sortera bort studenter men för att ge möjlighet för flera att göra verklighet av sina studieplaner. När vi nu öppnar dörren för alla de nya studenter- na är det viktigt och väsentligt att vi också skapar möjligheterna till det goda mötet mellan dem och högskolans lärare. Högskolan har ett ansvar att ge samtliga studenter goda möjligheter att fullfölja sina studier. En högskolepedagogisk förnyelse är en vä- sentlig del i arbetet med att leva upp till detta ansvar och att möta studentens förväntan. Därför är krav på en genomgången högskolepedagogisk utbildning för tillsvidareanställning som lektor och adjunkt en riktig bedömning och en väsentlig del av hela det samlade kvalitetsarbetet i högskolan. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande UbU4 och avslag på samtliga reservationer. Fru talman! Jag inledde mitt anförande med ett försök att spegla förändringen i det svenska utbild- ningslandskapet såsom den speglas i min mors, min egen och min dotters skolgång. När min dotter avslutade sin gymnasieutbildning 1991 hade vi fortfarande ingen aning om begreppet Internet. Tänk, det är bara tio år sedan. I dag ska vi fatta beslut om ett svenskt nätuniversitet. Detta är en för min generation svindlande frihet från beroendet av tid och rum för studier som nu öppnar sig som en reell möjlighet. Det som för bara tio år sedan på sin höjd, för de flesta, var vilda fantasier, får redan i dag sin form och struktur. Kanske är nätuniversitetet det som ger det livslånga lärandet sin mest spännande möjlighet. Men oberoende av form och struktur är det vä- sentligt att den moderna, öppna högskolan möter studenten som en individ med lika rättigheter och skyldigheter. Könstillhörighet, etnisk tillhörighet, funktionshinder eller sexuell identitet får aldrig på- verka bedömningen av studentens studieprestationer eller lärosätets bemötande. Den enskilda högskolan måste aktivt främja studentens lika rättigheter. Rege- ringens förslag till lagstiftning i propositionen Lika- behandling av studenter i högskolan uppfyller väl de krav som vi ställer på en förstärkning av studenternas rättsliga skydd mot diskriminering. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i be- tänkande UbU5 och avslag på samtliga reservationer. Fru talman! Jag övergår nu till att behandla det konkreta stöd som pengar utgör för att kunna genom- föra förändringar. I årets budgetproposition under utgiftsområde 16 finner vi siffror för de mål jag tidi- gare i mitt anförande har yrkat bifall till. En högskola för flera grupper utan att utestänga andra kräver na- turligtvis en utökad volym. Riksdagen godkände 1999 en plan för utbyggnad av den grundläggande högskoleutbildningen. För 2002 planerades 9 000 nya platser medan ungefär tusen platser reserverades för senare fördelning. 7 175 av de platserna var avsedda för utbildning inom naturvetenskap och teknik. Jag vet att lärosätena har gjort stora insatser för att öka antalet studerande inom naturvetenskapliga och tekniska utbildningar, men man har inte lyckats att fylla alla platser. Men det är viktigt att vi utnyttjar de tilldelade resurserna. Därför är det väsentligt att vi kan vara flexibla och använda inte utnyttjade platser till annan utbildning inom högskolan. Det föreslagna utnyttjandet av 3 900 av de 7 175 platserna till nätu- niversitetet, till särskild lärarutbildning och till in- vandrade akademiker är väl att utnyttja dessa platser väl? Vi välkomnar 40 miljoner kronor som avsätts för att inrätta en rekryteringsdelegation för att stödja de enskilda lärosätena i deras ansvarstagande för en aktiv rekrytering av flera studenter från grupper som i dag har ett lågt deltagande i högre utbildning. Vi välkomnar också de pengar som lärosätena har till- förts för pedagogisk utbildning av lärarna för att göra mötet med dessa nya studenter till en stimulerande och kreativ händelse som väcker lusten till kunskap och förnyelse. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslagen 19-86 i utskottets förslag till riksdagsbeslut i betänkande UbU1 och avslag på samtliga reservationer i de de- larna. Jag hoppas nu att jag klarade ut hanteringen av den uppdelade behandlingen av budgetpropositionen. Herr talman! Vi vill möta det moderna kunskaps- samhällets krav på ökad kunskap och breda kompe- tenser med en modern, öppen högskola, inte med en sluten inåtvänd akademi som Folkpartiet envisas med att kalla fri. Den fria akademi som Ulf Nilsson har beskrivit som målet för Folkpartiets utbildningspolitiska strä- vanden på området är hela tiden en akademi som är fri från - fri från samhällelig insyn och fri från ansvar att rekrytera studenter från nya grupper. Jag skulle vilja veta vad man är fri till i den fria akademin. Vi vill inte stänga ute någon från möjligheten att skaffa sig kunskaper för och förmåga till personlig utveckling och frigörelse. Alla ska ha möjlighet till en högskoleutbildning. Per Bill! Att införa terminsavgifter på högskole- utbildning är det mest effektiva sättet att låsa dörren till högskolan och bara ge nyckeln till ett fåtal. Jag är naturligtvis djupt oroad av de toner som hörs ljuda från den moderata riksdagslistan i Skåne och från moderata studenter. Refrängen till de här tonerna lyder: Tillåt privata avgiftsfinansierade universitet och högskolor, och låt också de statliga lärosätena ta betalt för sin utbildning! Studenter från studieovana miljöer kan ju alltid söka stipendier. Min oro blir inte mindre av den reservation som Kristdemokraterna har lämnat till utskottets förslag i betänkande UbU4. Där förespråkar man att lärosätena ska få möjlighet att sälja utbildning till studenter från länder utanför EU. Den första dörrnyckeln verkar alltså redan vara smidd, Yvonne Andersson. Jag hop- pas att den aldrig må hamna i låset.

Anf. 21 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Majléne Westerlund Panke ställde frågan om vad friheten för Folkpartiets fria akademi egentligen är frihet till. Kort uttryckt kan vi säga att det är frihet för studenterna i mycket större utsträck- ning än i dag att läsa vad de vill och att läsa var de vill. Det är frihet för forskarna i mycket större ut- sträckning än i dag att bestämma forskningsobjekt och ta initiativ till egen forskning utan att vara bero- ende av externa bidrag. Det är också frihet för hög- skolor och universitet att styra sig själva utan av rege- ringen utsedda ordförande. Det var ett enkelt svar på vad den fria akademin är, i motsats till det som Majléne Westerlund Panke står för. När det gäller rekrytering och nya grupper så de- lar vi båda uppfattningen att alla grupper ska ha möj- lighet att studera och att alla grupper behövs. Sverige har inte råd att missa den kompetens som finns bland många grupper som traditionellt inte studerar i dag. Det är bl.a. därför det är viktigt för Folkpartiet - och alltid har varit det - att utbildning ska vara avgiftsfri. Men att rekrytera nya grupper är inte samma sak som att man ska sänka förkunskapskrav eller sänka kvaliteten på högskolan. Det är nämligen min överty- gelse att oavsett vilken bakgrund människor har och oavsett vilket arbete deras föräldrar har så har alla människor samma möjlighet att med en bra skolut- bildning nå en hög kunskapsnivå. Vi möter inte de här grupperna på rätt sätt om vi välkomnar dem sam- tidigt som vi säger att vi då måste sänka kvaliteten på utbildningen.

Anf. 22 Majléne Westerlund Pank (S)

Herr talman! Jag skulle vilja bolla över frågan till Ulf Nilsson. Vem säger att vi ska sänka kvaliteten på förkunskapskraven till högskolan? För det är väl inte så att Ulf Nilsson bedömer att reell kompetens inne- bär en sänkt kvalitetsnivå för inträde till högskolan? För det är väl inte så att det är mer väsentligt, och högre kvalitet, att ha en formell kompetens innebä- rande att man har betyg än att ha en reell kompetens som prövas och visar sig vara lika värdefull? Det är ju det som vi talar om. Vad jag förstår så är det bara Yvonne Andersson och Kristdemokraterna som talar om sänkt behörighet för inträde till högskolan. Eftersom frågan riktades till mig så tycker jag att den är lite felställd.

Anf. 23 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Det är klart att alla människor som har rätt förkunskaper ska börja på högskolan. När vi talar om betyg, studentexamen osv. tycker vi att det är självklart att man lätt kan visa att man har rätt kunskaper genom en tenta eller en validering på olika sätt. Inga människor som har kunskaperna ska kunna stängas ute. Men ni är nu på väg att lura människor in i utbild- ningar i tron att de har förutsättningar att klara av det trots att de inte har skaffat sig kunskaperna. Detta är inget nytt förslag. Redan i dag kan man faktiskt få grundläggande behörighet till ett svenskt universitet utan att ha godkänt betyg i svenska språket eller i engelska. Om människor inte har godkänt betyg i svenska språket och ändå tror att de kan klara av att läsa på högskolan så kommer de förstås att drabbas hårt när de börjar försöka. Ni föreslår vad ni kallar för en collegeutbildning i den öppna högskolan. Det är inte vad jag kallar för collegeutbildning. Detta är i stället en form av gym- nasiekurser där man ska repetera det som man redan har lärt sig på gymnasiet. Det tycker inte jag att hög- skolan ska ägna sig åt.

Anf. 24 Majléne Westerlund Pank (S)

Herr talman! Jag har tittat på den collegeutbild- ning som bedrivs i Umeå i samverkan mellan univer- sitet och folkuniversitet - mellan folkbildning och högskola, kan man säga. Jag tror inte att någon där skulle beskriva collegeutbildningen på det sätt som Ulf Nilsson gör, dvs. att det är en repetition av gym- nasiekurser. Detta är i stället ett helt nytt koncept, där man sammankopplar kunskaper från olika håll i samhället. Där ges man möjlighet till att komma in på högskolan genom att läsa in behörigheten, som är så viktig för Ulf Nilsson i det här sammanhanget, i Komvux eller i något studieförbund och samtidigt få känna på hur det är att läsa på högskolenivå. Det har visat sig att de studenter som har fått pröva detta i Umeå märker att det inte är så stor skillnad. Det är inte så att jag inte klarar av detta, märker man. Det är inte så att jag inte är god nog, utan jag klarar detta. Det är just det här som är målet för collegeutbild- ningen - att öppna upp för människor från studieova- na miljöer som känner att de kanske inte klarar av och duger till detta. I den här utbildningen kan de för sig själva bevisa att de gör det.

Anf. 25 Per Bill (M)

Herr talman! Paolo Roberto och er Robinsonkan- didat - båda riksdagskandidater för Socialdemokra- terna - har uttalat sig på ett för mig mycket skräm- mande sätt om svaghet. Det skulle aldrig falla mig in att använda de här två riksdagskandidaterna för Soci- aldemokraterna för att gå ut och säga att Socialdemo- kraterna ser ned på de svaga. På samma sätt tycker jag att det är tråkigt - fram- för allt eftersom ni har fått både fem, tio och femton dementier - att ni på grund av att Anne-Marie Påls- son tror att terminsavgifter även för svenska studenter skulle kunna vara en möjlighet att stärka universiteten fortfarande kopplar ihop denna enskilda kandidat med vad Moderata samlingspartiet tycker. Jag tycker att det är ohederligt att göra på det sättet. Jag skulle aldrig drömma om att påstå att Social- demokraterna som parti ser ned på svaghet därför att ni har två riksdagskandidater som har en, tycker jag, minst sagt märklig syn på svaghet hos människor. Det hela blir också lite konstigt när den här de- batten, åtminstone såvitt jag har kunnat se det, starta- des av en socialdemokrat, nämligen universitetsdi- rektören Johnny Andersson, som också tror att det behövs terminsavgifter på universiteten. Jag tycker att detta är en viktig diskussion. Det måste vara högt i taket. Jag tycker att det är bra att båda de här debattörerna är ute och debatterar. Men jag vill inte införa några avgifter. Vårt parti vill inte införa några avgifter för svenska studenter. Vi har inte ens en reservation om att man ska kunna ta ut avgifter från medborgare i icke EES-länder. Jag har i debatter sagt att jag kan tänka mig detta, men det är långt ifrån att vi vill införa terminsavgifter på uni- versiteten.

Anf. 26 Majléne Westerlund Pank (S)

Herr talman! Jag förstår att Per Bill är besvärad av de uttalanden som har gjorts dels av Anne-Marie Pålsson, dels av moderata studenter. Jag hoppas att det är Per Bill som internt hos Moderaterna avgår med segern när det gäller frågan om terminsavgifter. Det som gjorde mig särskilt orolig, Per Bill, var Anne-Marie Pålssons uttalande i kombination med vad utbildningsminister Per Unckel publicerade som en framtidsvision under tidigt 90-tal. Där talades det om att högre utbildning var en investering för den enskilde. Jag tror - eller jag vet faktiskt, för jag har tittat efter - att ordet terminsavgifter inte nämns i denna skrift, men hela skriften andas detta; investe- ring för den enskilde. Det är det som har gjort mig orolig. Jag får väl avvakta och lyssna på debatten inom Moderaterna. Jag hoppas naturligtvis att det är Per Bills synpunkter på terminsavgifter på högskolan som kommer att bli det moderata ställningstagandet. Jag skulle naturligtvis gärna vilja ha en garanti för det i dag, men jag förstår att Per Bill inte kan ge det.

Anf. 27 Per Bill (M)

Herr talman! Jag hoppas också att jag avgår med segern. Utbildningsminister Thomas Östros och jag hade en debatt där vi båda två kanske tog i lite för mycket. Den debatten borde har förts med mindre hårda ord. Jag tror att han sade ungefär så här: Ja, det är ju fullt tänkbart att det är Anne-Marie Pålsson som är utbild- ningspolitisk talesman för Moderaterna nästa år. Jag tyckte att det var ett ganska grovt påhopp. Dessutom borde ju Thomas Östros veta att det är ytterst ovanligt i de stora partierna att någon som kommer helt ny automatiskt går rakt in och blir ta- lesman i en fråga. Men vem vet? Jag får kanske en tegelsten i huvudet i morgon och dör. Men så länge jag kan kommer jag att kämpa för att vi ska ha ett system med en fri utbildning på universiteten. Jag är nämligen övertygad om - och där tror jag att vi är överens - att det är oerhört viktigt att vi plockar till oss alla talanger som finns i hela samhäl- let. Vi ska få in så många som möjligt från så otradi- tionella studiemiljöer som möjligt på högskolan. Det är ungefär som när man går på en rockkonsert. Vi ska få dem att få den här kicken som man får när man hör en riktigt duktig föreläsare. De ska känna: Wow! Det här ska jag ägna mig åt. Det här ska jag bli duktig på. Det är oerhört viktigt. Jag hoppas verkligen att alla dörrar som är öppna i dag ska fortsätta stå öppna och att ytterligare dörrar ska öppnas. Det ska inte finnas några grindkors med avgifter någonstans.

Anf. 28 Majléne Westerlund Pank (S)

Herr talman! Till Per Bills favör vill jag säga att den sista delen av hans replik kunde inte en social- demokrat ha sagt bättre.

Anf. 29 Yvonne Andersson (Kd)

Herr talman! Först önskar jag yrka bifall till re- servation 4 under punkt 16 i UbU4, vilket jag missade i mitt anförande tidigare. Till Majléne Westerlund Panke vill jag säga att jag tycker att det närmast är lite ohederligt att säga att vi vill sänka behörigheten till högskolan. Det har aldrig varit aktuellt att Kristdemokraterna vill sänka behörigheten till den högskola vi har i dag. Vi vill absolut inte gymnasifiera den heller. Däremot vill vi ha en yrkeshögskola som ger möjlighet för dem som har gått yrkesförberedande linjer att på ett annorlunda sätt komma in på den. Det är något helt annat. Vi har skrivit motioner om detta. Jag är fullständigt överty- gad om att Majléne Westerlund Panke vet om detta. Så återigen till detta med avgifter. Det tycks vara en medveten satsning att fixa en bild som inte stäm- mer överens med den politik som vi vill föra. Vi ser avgifter för utländska studenter från icke EU-anslutna länder som en möjlighet för det här landets lärosäten att bibehålla en hög kvalitet. Jag skulle önska att Majléne Westerlund Panke inte bara var orolig för studenterna utan också för kvaliteten. Vad hjälper det om 75 % av landets ungdomar får gå på en högskola som inte har en internationellt försvarbar kvalitet? I dag är den urholkad. Det vet vi från flera oberoende källor. Vi tror att man ska kunna öka investeringarna och ge lärosätena bättre ekonomiska möjligheter, ge stu- denterna större möjligheter till internationella nätverk och öka ett inflöde i landet. Man skulle kunna höja kvaliteten genom att ta ut avgifter från studenter från icke EU-anslutna länder.

Anf. 30 Majléne Westerlund Pank (S)

Herr talman! Tror Yvonne Andersson att antalet utländska studenter från länder utanför EU kommer att öka om vi tar ut terminsavgifter för undervisning- en?

Anf. 31 Yvonne Andersson (Kd)

Herr talman! Ja, jag tror att antalet kommer att öka. Jag tror att vi, precis som så många andra länder, kan delta i och ta vara på det flöde av kapital som finns på den internationella utbildningsmarknaden. Vi vet att många länder i dag har tvingats att ta ut avgif- ter av de egna studenterna eftersom man inte har tagit vara på detta i tid. Vi har Nya Zeeland som ett gott exempel. Vi vill inte ta ut avgifter från svenska studenter. Vi håller fast vid den goda tradition som vi har haft här i landet. Men när vi har investerat stora pengar i en mycket god utbildning och en avancerad forskar- utbildning ser vi det inte som en omöjlighet att andra länder får köpa in sig och dela på investeringskostna- derna. På samma sätt som vi importerar olja kan väl vi tillåta andra länder att importera utbildning till sig. Varför ska inte vi ta del av detta? Det finns mycket pengar på denna marknad, precis som på andra mark- nader. Det handlar om att dela på investeringskostnader- na för att kunna ha en internationellt sett hög kvalitet för alla de studenter som ska gå på högskolorna. Där- för ser vi detta som en möjlighet i det här landet. Den statliga utredningen Advantage Sweden har anvisat denna möjlighet. Det är absolut inget konstigt. Det är ett av tre förslag som redovisas som ni i regeringsun- derlaget inte tar vara på eller ens diskuterar seriöst. Vi ser ju hur allt mindre pengar går till grundutbildning och forskning på våra lärosäten.

Anf. 32 Majléne Westerlund Pank (S)

Herr talman! Tack Yvonne Andersson! Nu fick jag en väldigt tydlig och klar bild av skillnaden mel- lan den kristdemokratiska och den socialdemokratis- ka synen på den utländska studenten. För oss handlar det om en möjlighet till internationalisering och ökat utbyte av erfarenheter och kunskaper mellan studen- ter. Internationaliseringen är huvudmotivet för oss. Men huvudmotivet för Kristdemokraterna och Yvon- ne Andersson är att vi ska importera studenter unge- fär som vi importerar olja. Utländska studenter ska vara ekonomiska mjölkkossor för våra svenska uni- versitet och högskolor. Där finns skillnaden i synsätt mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Jag skulle vilja säga att den är oöverbryggbar.

Anf. 33 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! De betänkanden som vi diskuterar behandlar flera olika propositioner, och förslagen berör både den högre utbildningen och forskningen. Låt mig börja med att säga några ord om de förslag som handlar om den högre utbildningen. De ekonomiska resurserna har i stora drag redan diskuterats och beslutats i riksdagen i anslutning till vårbudgeten. Det handlar om att tillskjuta medel för att finansiera den fortsatta utbyggnaden av högskolan. Det är kostnader för det ökade antalet platser i grundutbildningen och höjningar av kostnader för administrationen, t.ex. de ökade resurserna till CSN för att få en smidigare hantering av studiemedel till de studerande. De här resursförstärkningarna är aviserade i tidi- gare års propositioner och följer en sedan länge angi- ven kurs för utvecklingen av den svenska högskolan. De flesta partier är överens om att vi ska ha den här utbyggnaden. Det är väl bara Yvonne Andersson och Kristdemokraterna som har deklarerat att man inte tycker att den här utvecklingen är bra. Utöver budgetförslaget lägger regeringen fram en rad förslag till regler och lagar i de två propositioner- na Den öppna högskolan och Likabehandling av studenter i högskolan. Vi kan erinra oss hur det var under den förra mandatperioden. Också då talade man om den öppna högskolan. Högskolan skulle öppnas ut mot samhället, och då handlade det om att öppna högskola och universitet mot näringslivet, det som kallades högskolans tredje uppgift. De nya förslagen handlar om en helt annan form av öppenhet. Högskolan ska vara öppen för alla, och hinder och svårigheter för olika grupper att studera vid högskolan ska elimineras. Förslagen till föränd- ringar avser såväl rekryteringen och antagningen av nya studerande som de villkor som gäller för stude- rande inom högskolan. En sant öppen högskola kräver att den sociala snedrekryteringen avslutas, att all diskriminering inom systemet upphör, att pedagogiken och undervis- ningsmetoderna anpassas efter de nya grupperna av studerande och att tillgängligheten blir likvärdig för olika befolkningsgrupper, vilket också har regional- politiska konsekvenser. I propositionerna ges en rad olika förslag för att åstadkomma allt detta. Det handlar om förändringar av antagningssystemen, en särskild delegation som ska arbeta för att bredda rekryteringen, ett nätuniver- sitet för att öka tillgängligheten, införande av college- år, ökade krav på den pedagogiska skickligheten hos lärarna och en pedagogisk utbildning för högskolelä- rare. Dessutom framläggs en rad nya lagförslag mot diskriminering av studerande efter kön, etnisk bak- grund och funktionshinder. Regeringens förslag har utarbetats i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och vi står na- turligtvis bakom förslagen och utbildningsutskottets betänkande i de här avseendena. Det förvånar mig att Ulf Nilsson inte tydligare tar ställning för de här förslagen. Folkpartiet svävar på målet och glider över till att tala om att kraven sänks och att det inte blir ett fritt val för de studerande. Det handlar i själva verket just om att öka friheten, friheten för de många att kunna välja högskola. Det är en ytterst viktig reform med alla de här åtgärderna när de väl är omsatta i verksamheter, och den syftar just till att öka friheten att välja att studera vid en högskola. När det så gäller forskningsresurserna fortsätter förstärkningen i budgeten, om än med relativt måttli- ga anslagsökningar. När det gäller forskningsresur- serna skulle jag vilja beröra några principiellt viktiga frågor. Den nya organisationen för forskningsfinansi- ering består av Vetenskapsrådet med tre ämnesinrik- tade forskningsråd samt forskningsråden FAS och Formas för forskning inom sociala och miljörelatera- de områden. Detta är alltså den organisation för finansiering av forskning som vi har att arbeta med. Enheterna inom denna nya forskningsorganisation har just påbörjat sina verksamheter, och de är inne i den första fasen av medelstilldelningen till olika forskningsprojekt. De här forskningsråden disponerar i runt tal 3 miljarder att fördela per år. Totalt i landet forskas det för 40-50 miljarder per år, varav huvuddelen naturligtvis är tillämpad forskning, och en stor del finansieras av näringslivet. Det är alltså endast 6 % av landets forskningsresurser som riksdagen styr via forsknings- råden. I den nya organisationen får grundforskningen ett stöd om knappt 4 % av den totala forskningssats- ningen. I ett sådant perspektiv ser vi två stora problem när det gäller den framtida utvecklingen av svensk forsk- ning. För det första är grundforskningen fortfarande underdimensionerad. För det andra måste den tilläm- pade forskningen, som framför allt finns inom FAS och Formas och som gäller samhällets utveckling såväl socialt som miljömässigt, få resurser så att den verkligen kan ge den vetenskapliga grunden för en samhällsutveckling som är långsiktigt hållbar. Inför framtiden är det viktigt att uppmärksamma de här två problemen. Det är speciellt viktigt att riks- dagen noga följer och stöder utvecklingen av de rela- tivt små enheterna inom den nya organisationen. De behöver resurser och frihet för att stödja och utveckla kärnan i svensk forskning. Grundforskningen måste utökas väsentligt. En framstående och fri grundforsk- ning är förutsättningen för en god tillämpad forskning och för goda tillämpningar t.ex. i form av utveckling av nya produkter och tjänster inom näringslivet och den offentliga sektorn. En stark grundforskning ger också en bas för be- dömningar, s.k. riskbedömningar, när det gäller vilka effekter olika tillämpningar kan beräknas få, kunska- per som är av fundamental betydelse för möjligheter- na till en socialt och ekologiskt hållbar utveckling av samhället. Självfallet har riksdag och regering här ett över- gripande ansvar för att resurserna används på ett för samhället bra sätt. De framtida förstärkningarna av forskningsresurserna kan ske genom direkt ökade anslag via budgeten, det som vi kallar friska pengar, men det finns också mycket att vinna genom en om- fördelning av medel som kanaliseras till forskningen på andra vägar, så att de i stället når forskningen via forskningsråden. Det kan t.ex. gälla en del av de forskningsmedel som disponeras av statliga verk och myndigheter vilka nu själva delar ut forskningsanslag. Ett annat exempel som jag skulle vilja ta upp är de forskningsmedel som nu rinner riksdagen och forsk- ningsråden förbi och hanteras av EU. EU-forskningen är dyr för Sverige och kräver stora resurser i form av svenska skattemedel. EU styr över svenska forsk- ningsanslag av samma storleksordning som den totala satsning som vi gör på forskningsrådsorganisationen. I framtiden vore det en stor vinst om en större del av de forskningsmedel som EU nu disponerar kunde återföras till Sverige, underställas den svenska forsk- ningspolitiken och hanteras i vanlig demokratisk ordning här i riksdagen. Olika möjligheter för att få en bättre styrning av de här medlen behandlas i Mil- jöpartiets motion Ub457. De här av EU disponerade svenska forskningsan- slagen gäller till största delen tillämpad forskning. De skulle komma väl till pass när vi inom en snar framtid behöver förstärka forskningen inom de två nyinrätta- de forskningsråden FAS och Formas. De har många uppgifter att ta över från tidigare forskningsråd, och de är i en utvecklingsfas och kommer sannolikt att kräva betydande resurser i framtiden för att vi ska få en nationell kraftsamling av forskning kring en rad problem som det svenska samhället står inför när det gäller både sociala frågor och miljöfrågor. Jag yrkar bifall till Miljöpartiets motion 457. Betydelsen av forskningsrådens verksamhet för den fria forskningen är alltså mycket stor. Här förvå- nar det mig verkligen att flera partier närmast tar avstånd från den här tanken. Sofia Jonsson vill snara- re föra över pengar direkt till högskolorna i syfte att gynna den fria forskningen. Ulf Nilsson uttrycker samma sak. Per Bill har för Moderaternas del sagt att det här är en centralisering som man ogärna ser. Han har dessutom föreslagit att man ska ha privata hög- skolor för att få större frihet när det gäller forskning- en. De här åtgärderna - det tror jag att alla som har erfarenhet av högskolor och universitetsverksamhet vet - gynnar knappast forskningens frihet. Självfallet ska universitet och högskolor ha bra basresurser, men forskningens frihet ska garanteras genom statliga forskningsråd och en fri konkurrens mellan forskarna om forskningspengar, så att vi får en konkurrens som också i framtiden garanterar utvecklingen av en god kvalitet i svensk forskning. Den nya forskningsorganisationen är alltså ett steg i rätt riktning och resursförstärkningarna är delvis påbörjade. Jag kan för Miljöpartiets del med glädje konstatera att vi i årets budget fått en ordentlig för- stärkning av anslagen till det övergripande området biologisk mångfald och ekologisk hållbarhet. Det är ett område som utgör själva kärnan i den kunskap som ska vara basen för en långsiktigt ekologiskt håll- bar samhällsutveckling. Inom det här forskningsfältet krävs samverkan mellan grundforskning och tillämpad forskning. An- slaget är därför fördelat på Vetenskapsrådet, Ämnes- rådet för naturvetenskap och teknik, Formas, SLU och Artdatabanken. Det här sätter den nya organisa- tionen på prov, och det ska bli intressant att se hur de olika enheterna inom organisationen själva kommer att utforma den verksamhet som krävs för att resulta- ten ska bli goda och att bygga upp en bra samverkan mellan enheterna. En sådan samverkan mellan forskningsråden, mellan grundforskning och tillämpad forskning, kommer att ha stor betydelse för forskning och ut- veckling inom en rad andra områden i framtiden, och det finns alla skäl att tro att den nya organisationen med den utformning den i dag har kommer att vara väl skickad att utveckla de här samverkansmöjlighe- terna. Jag vill som avslutning bara deklarera att jag stö- der förslaget i utskottets betänkande i det här ärendet och alltså yrkar bifall till motion 457.

Anf. 34 Yvonne Andersson (Kd)

Herr talman! Jag vill bara informera om Kristde- mokraternas syn på den kritik som Gunnar Goude presenterar när det gäller utbyggnaden av högskolan. Vi vill ha en utbyggnad av högskolan med jämn och hög takt. Vad vi har drabbats av nu - det har vi sett länge - är att man inte har lyckats upprätthålla kvali- teten med den utbyggnad som har skett. Vi har på oss, som jag också nämnde förut, till 2010, när 35 % av alla lärare som finns på högskolan ska pensioneras. Hur högskolan ska försörjas med nya disputerade lärare vet vi ingenting om. Redan nu finns det många som får så lite som fyra timmar per vecka i undervis- ning enligt Ingemar Linds rapport om styrningen av högskolan. Alltså: Vi vill bygga ut högskolan, men det ska ske i en sådan takt att kvaliteten upprätthålls, och det är fortfarande den fråga som vi vill rikta till er som sitter med och beslutar och ställer er bakom utbygg- naden: Hur tänker ni säkra kvaliteten för högskolan?

Anf. 35 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! Det pågår ett kvalitetsarbete som är mycket omfattande, och det känner Yvonne också till. Högskoleverket har som huvuduppgift att granska och utveckla kvaliteten. Det finns många andra åtgär- der som är vidtagna. Det är sant att vi har en stor pensionsavgång att vänta, och det är också en alltför liten andel av lärar- na ute på högskolorna som har egen forskarutbild- ning. Men att höja kvaliteten i de här avseendena, att utbilda fler lärare osv. ska ju ske just inom högskolan. Jag tror inte att vi ska skära ned antagningen av stu- derande med 25 % bara för att vi förväntar oss att 25 % av lärarna går i pension, utan vi måste natur- ligtvis hålla högskolan och högskoleutbildningen öppen och arbeta så mycket det går för att få en så god kvalitet som det går med de resurser vi har. Sverige behöver ha en större andel av befolkning- en utbildad med högskolestudier. Kvalitetskraven är mycket viktiga, men vi tror alltså inte att det är rätta läget att minska antalet grundutbildningsplatser. Det är också så att det är en lång kö av studerande som söker till högskolan som i dag inte får plats.

Anf. 36 Yvonne Andersson (Kd)

Herr talman! Det här är väldigt intressant, för det är ju inte länge sedan rapporterna kom om hur många som dock går på högskolan men inte får ut någon färdig examen. Genomströmningen är inte så kraft- full, och målen nås inte så snabbt som man önskar. Så visst finns det saker att göra när det gäller kvaliteten som vi redan nu vet. Då säger kristdemokraterna: Vi ska naturligtvis bygga ut, men i den takt som vi mäktar med när det gäller kvalificerade lärare, biblioteksresurser, bostä- der till studenter osv. Där vill ju vi ha ett hel- hetsansvar. Jag vill bara klargöra varför vi snarare kritiserar en utbyggnad som gör att man inte kan hålla sådan kvalitet att genomströmningen blir effektiv. Det är därför vi inte bygger ut i den takten.

Anf. 37 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! Det här tror jag inte alls kommer att höja kvaliteten i högskolan, dvs. att minska antag- ningen på det sätt som kristdemokraterna föreslår. Nu tar Yvonne upp rätt många andra frågor också. Bo- städerna är ett problem, naturligtvis, och där har ju regering och riksdag vidtagit vissa åtgärder, men mycket av ansvaret ligger självfallet på de kommuner som har högskolor inom sin räjong. Jag tror att det är klokare då att i stället arbeta energiskt för att få fram bostäder och för att få kvalitetsgaranti och hela tiden förbättra, men att inte utestänga studenter i dagsläget från en utbildning som de själva vill välja och som landet så väl behöver.

Anf. 38 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Först gäller det pengar direkt till universiteten, som Gunnar Goude menar att Folkpar- tiet vill, och det vill vi verkligen också, därför att vi tycker att det är väldigt viktigt att värna om fri forsk- ning. Gunnar Goude som själv har stor erfarenhet från forskningsvärlden måste vara medveten om vil- ket problem det är i forskarutbildning och dokto- randutbildning när hela verksamheten är beroende av att söka pengar utifrån och man inte vet från det ena året till det andra om man får pengar. Därför behöver universitet och högskolor mer pengar direkt. Detta motsäger inte att vi naturligtvis också ska ha ett starkt vetenskapsråd, men andelen som går direkt till veten- skapsområdena bör öka. Det är just den här synen på fri forskning som gör att jag, precis som Gunnar Goude, håller ett mycket vakande öga på EU:s forskningspolitik. Trots att jag och mitt parti är kanske de största EU-vännerna är vi skeptiska till en alltför kraftig byråkratisk och politisk styrning av EU-forskningsmedlen. Så på den punkten är vi faktiskt inte så långt ifrån varandra. Avslutningsvis: När det gäller att öppna högsko- lan för alla säger Gunnar Goude att Folkpartiet inte vill det. Jag svarade nyss på en liknande replik. Kort sagt vill vi naturligtvis arbeta för att öppna högskolan. Alla som vill, som har intresse och som har fallenhet för studier ska komma dit. Men det måste gå att öppna högskolan för fler grupper utan att sänka förkunskapskraven. Om man sänker förkunskapskraven tvingar man också mer eller mindre högskolorna att sänka kraven på undervisningen. Då får vi en sänkning av kvalite- ten genom hela systemet. För mig är inte en öppen högskola detsamma som att sänka kraven på vad studenterna ska kunna när de kommer dit.

Anf. 39 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! Jag tror att vi har en nyansskillnad när det gäller fördelningen och en optimal använd- ning av forskningsresurser. Såsom vi bedömer det är behovet mycket stort när det gäller de forskningsre- surser som går via de än så länge mycket små forsk- ningsråd vi har. Jag noterade med tillfredsställelse att Folkpartiet kanske ställer sig bakom vår motion om hur man ska hantera EU-medlen för att de åtminstone till en lite större del ska kunna få passera den vanliga vägen via riksdagen och de svenska forskningsråden. Jag vet inte varifrån Ulf Nilsson har fått detta med att vi vill sänka kraven när det gäller den öppna hög- skolan. Är det tankarna kring det som man har börjat tala om som reell kompetens? Man inser att det här med betyg kanske inte är ett så bra mått på kompeten- sen utan skulle vilja ha en bredare och djupare syn på varje individs möjlighet att klara av högskolestudier- na. Det är ett konkret förslag att man ska arbeta fram andra komptensmöjligheter. Såvitt jag förstår är det snarare en fråga om att höja kompetenskraven än att sänka dem. Jag ser inga tecken på att vi sänker kraven på kompetens. Det är heller inte till gagn för de studerande som skulle komma in. Målet är hela tiden att man ska välja att öppna högskolan och få in studerande på de utbild- ningar där de har möjligheter och framför allt moti- vation för att klara av studierna.

Anf. 40 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! När det gäller EU-medlen finns det många möjligheter. Vi tycker från Folkpartiets sida att vi borde titta lite närmare på vilka lösningar man kan hitta för att minska just den politiska och byrå- kratiska styrningen av EU-medlen. Man kan minska anslaget inom EU och föra över de pengarna till na- tionerna. En annan lösning är att försöka inrätta en form av europeiskt vetenskapsråd - den modell som Gunnar Goude uppskattar här i Sverige - och få det mer forskningsstyrt även på EU-väg. Där kan man nu inte låsa sig. Det är viktigt att man för debatten och ser kritiskt på hur EU:s forsk- ningspolitik utvecklas. Samtidigt ska vi vara positiva till alla de stora möjligheter till viktigt samarbete som finns och absolut inte stänga några dörrar för det. Men en försiktighet och en kritiskt vaksam blick på EU:s forskningspolitik är befogad. Jag vet inte hur många som känner till att man re- dan i dag har grundläggande högskolebehörighet för svenska universitet och för högskola om man har 90 % godkänt i gymnasieskolan. Det innebär att man har rätt att börja på en högskola fast man inte är god- känd i t.ex. ämnet svenska. I de förslag som finns här urholkas kraven på förkunskaper ännu mer, och de ämnen som räknas upp som man ska ha läst blir färre. Om man har skaffat sig dessa kunskaper på annat sätt ska man naturligtvis kunna visa det genom en tentamen i någon form av valideringssystem. Det är inte det rent formella att man måste ha tagit betyg i just den svenska gymnasieskolan jag är ute efter. Det viktiga är det formella förkunskapskravet för att inte lura in människor i utbildningar som de inte har den ringaste förutsättning att klara av. Det är orättvist mot människor som tar studielån och satsar på en osäker utbildning.

Anf. 41 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! När det gäller EU-forskningen inne- håller motionen en del av de förslag som Ulf Nilsson nämner. En möjlighet är att man mer systematiskt försöker samordna ansökningarna till EU från svens- ka forskares sida. Det skulle man kunna göra t.ex. via forskningsråden. Det kunde vara en uppgift för Ut- bildningsdepartementet att titta på hur det skulle kunna gå till. En annan möjlighet är att utbildningsministern i EU driver frågan att man minskar EU:s budget för forskning och då också minskar avgiften till EU i motsvarande mån och att pengarna kan gå tillbaka till Sverige. Det är en tanke som även socialdemokratiska utbildningsministrar inte varit främmande för. Förra mandatperioden hade vi en diskussion som gick i den riktningen när det gällde hur svensk forskningspolitik skulle drivas i EU. Det finns också en möjlighet att man avstår från att söka en del av EU-medlen eftersom de kräver en motprestation från svensk sida med 100 %. Får en forskare 1 miljon från EU ska en svensk forsknings- organisation skjuta till ytterligare 1 miljon. Det kan vara så att man i det läget tycker att det är värt att vara lite försiktig med den sortens satsningar efter- som de konkurrerar ut annan forskning. När det gäller frågan om att lura in människor på högskolan tror jag att Ulf Nilsson inte har något sär- skilt bra underlag. Jag tror inte att det är några större grupper som skulle luras in i svensk högskola och misslyckas för att de trodde att de inte skulle behöva kunna t.ex. svenska. En generositet när det gäller behörighetsvillkoren skulle vara på sin plats, i synnerhet som vi vet att behörighetsvillkoren är formulerade i termer av betyg som inte säger särskilt mycket. Det kan t.ex. gälla gymnasieelever med invandrarbakgrund som har kommit hit nyligen och därför kanske inte har fått godkänt i svenska men är alldeles utmärkt lämpade för högskolestudier.

Anf. 42 Per Bill (M)

Herr talman! Min ambition att inte ta så många repliker kommer på skam när jag blir apostroferad. Vi vill se ytterligare två lärosäten i stiftelseform. Låt mig använda en bild som jag tror att Miljöpartiet förstår. Med den mångfald av studenter som vi nu ser och en mångfald som kommer att bli ännu större är det farligt om vi försöker ha bara en sorts universitet och en sorts högskolor och att alla högskolor hoppas och tror att de en gång ska bli ett stort universitet med exakt lika struktur som universiteten har. Jag ser lärosätesvärlden som ett ekosystem. Vi har stora och små, breda och specialiserade. Vi har ett nytt IT-unversitet som jag tycker är en god idé. Jag skulle vilja se ett universitet som hade Caltech som förebild, dvs. att det var lika många studenter som det fanns anställda på universitetet. Jag skulle vilja se att man på något annat universitet hade massföreläsning- ar via Internet. Mångfalden är viktig i ett ekosystem som ska till- godose så vitt skilda studenter som vi är ganska säkra på att vi kommer att se i framtiden. I vårt ekosystem får det plats med inte bara två utan faktiskt fyra stif- telseformade fiskar.

Anf. 43 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! När det gäller mångfalden är vi helt överens. Det låter grönt. När man tittar på utveckling- en av universitet och högskolor i Sverige är det just mångfalden som slår en. Tanken är att vi bakom de 13 universitet och 23 högskolor som vi nu har ska se en utveckling som inte alls är centralstyrd. Vi ser inte alls några tendenser till det. Tvärtom försöker de olika högskolorna att hitta sin egen profil, sin egen nisch och anpassa sig efter den region som de verkar i. De tittar på vilka företag som finns i regi- onen och specialiserar sig inom områden där de före- tagen har intresse av forskning osv. Den här mångfalden är naturligtvis viktig, och den ska stimuleras. Men det ligger en fara i att införa privata högskolor och universitet eller att ha dem i stiftelseform. Det kan sätta en broms på utvecklingen. Det som är mångfaldens styrka är just att man kan pröva olika alternativ och utvecklas fritt. I och med att man har statliga resurser har man också en garanti för denna frihet, en garanti som kan försvinna om man hamnar i en situation med privat finansiering. Att bli beroende av ett företag eller ett bolag främjar inte utvecklingen av forskning och utbild- ning. Den utvecklingen ska inte styras av de krafter som i andra sammanhang kan vara effektiva. Mark- nadskrafterna, t.ex., är effektiva för utvecklingen av bolag. Men det fungerar inte om det ska finnas en garanti för kvalitet och frihet när det gäller forskning och utbildning som kanske inte alltid är lönsam i företagsmässig bemärkelse.

Anf. 44 Per Bill (M)

Herr talman! Jag har bara en kort fråga. Vad har Jönköpings högskola, Chalmers och Handels gjort som är dåligt? Kan Gunnar Goude ge något exempel på att de bedriver en verksamhet som är sämre och som inte borde finnas i den stora mångfald, i det stora ekosystem som vi ska ha? Jag tror tvärtom att dessa högskolor har tillfört väldigt mycket. Vi är ju bara ett litet ekosystem i ett globalt utbildningsekosystem. Där finns det många privata alternativ, många statliga alternativ och många spännande alternativ. Det kommer att bli oer- hört mycket vanligare att våra studenter söker sig till Barcelona eller London i stället för Örebro eller Lund. Då är det viktigt att vi i vårt lilla ekosystem har den mångfald som finns i det stora globala ekosys- temet.

Anf. 45 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! Dessa exempel var ju inte särskilt farliga. Skillnaden mellan en statlig högskola och Jönköpings högskola är ju oerhört liten. Pengarna och garantin kommer från staten. Man ställer upp på hög- skoleförordningen precis som den gäller för statliga universitet. Så länge det finns privata högskolor och universitet som fungerar precis som de statliga hög- skolorna är problemet naturligtvis litet. Vi får se hur utvecklingen kommer att bli i Jönköping. Jag tänker inte låta mig luras av Per Bill att räkna upp de saker som jag tycker är dåliga på Handelshög- skolan. Men det är en typ av högskola som löper en större risk för att stelna i sin verksamhet. Den be- dömningen skulle jag vilja göra, men jag vill alltså inte rikta kritik mot de tre nu existerande högskolor- na. De är bra i många avseenden, men jag ser en fara och en nackdel med att satsa på den typen av utveck- ling.

Anf. 46 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! Jag får tacka för en intressant för- middag. Det har varit en viktig debatt. Det är inte utan än att det märks att det börjar att närma sig valår. Det har varit ovanligt högt tonläge i diskussionen om utbildnings- och forskningspolitiken. Det är nästan så att både Yvonne Andersson och Per Bill tidvis har snuddat vid falsettoner. Det skiljer sig mot den debatt som vi i övrigt har haft under mandattiden. Jag känner mig ganska stolt och nöjd över att vi ändå på många sätt har lyckats att skapa en konsensus kring viktiga delar av utbildnings- och forskningspo- litiken. Grundforskningens fundamentala ställning är inte alldeles självklar bland flera partier. Att forskar- na måste ha ett starkt inflytande över fördelningen av forskningsmedel är inte alls självklart. Moderaterna inrättade stiftelser där forskarna inte hade något in- flytande innan regeringen grep in. Starka högskolor i varje län var en stor politisk stridsfråga där inte minst moderaterna sakta men säkert har fått backa. Sedan har det funnits en kärna av samförstånd i centrala delar. Men det är tydligt att när vi nu närmar oss valet spricker det upp i lite olika riktningar bland de borgerliga partierna, ibland i väldigt olika rikt- ningar. Det finns en bekymrad ton som jag ibland kan in- stämma i. Jag kan, liksom Per Bill, vara bekymrad över Yvonne Andersson och den politik som hon lägger fram. I Yvonne Anderssons anförande låter det som att hon vill göra mycket stora satsningar på högskolan. Allt ska bli bättre. Hon går igenom allt ifrån fakul- tetsanslag till lärarnas möjligheter till forskning vid sidan av. I själva verket har Yvonne Andersson lagt fram förslag till mycket kraftiga nedskärningar inom utbildning och forskning. Hon vill dra ned på ansla- gen till grundutbildningen med 590 miljoner kronor och på anslagen till forskarutbildningen med 100 miljoner kronor. Hon vill spara 315 miljoner kronor på studiestödet, slopa anslaget till myndigheter för Sveriges nätuniversitet, minska anslaget till Högsko- leverket osv. Där uppvisar jag samma bekymrade min som Per Bill. Ulf Nilsson är bekymrad över Per Bill och Yvon- ne Andersson, och det är jag också. Det gäller avgif- terna. Ulf Nilsson har själv skickat ut ett pressmed- delande och frågat: Vilken är egentligen moderater- nas och kristdemokraternas syn på avgifter för högre utbildning? I dag har vi fått ett tydligt svar från både Yvonne Andersson och Per Bill. De vill införa avgifter för utländska studenter. Det är som att sälja olja, sade Yvonne Andersson. Per Bill skulle väl inte använda samma uttryck, men det är ett nytt steg. Precis som Majléne Westerlund Panke säger har man smidit nyckeln, men stoppa inte in den i dörren! Om ni inför avgifter för utländska studenter blir det ohyggligt svårt att stå emot ett införande av av- gifter också för svenska studenter. Hur ska ni klara det? En person som har bott i Sverige i många år, men som är utländsk medborgare, ska han betala avgift? Eller ska vi göra som Yvonne Andersson har skrivit i debattartiklar, försöka att kompensera svens- ka studenter för dessa avgifter? Sofia Jonsson blir, liksom jag, bekymrad när hon lyssnar på Ulf Nilsson och Per Bill. Centerpartiet har ställt upp för utbyggnad till minst en stark högskola i varje län. Sofia Jonsson blir naturligtvis skräckslagen när hon hör om de nya resursfördelningssystem som moderaternas Per Bill och Folkpartiets Ulf Nilsson vill genomföra, dvs. ett studentpengsystem som skulle innebära att vi antagligen fick tiotusentals nya studenter i Lund, Stockholm och Uppsala samtidigt som det skulle bli mycket kraftiga resursneddrag- ningar på övriga landets högskolor. Det vore inte bra för kvaliteten i Uppsala, Lund och Stockholm. Uni- versiteten där vill inte ha den utvecklingen. Och var ska dessa studenter bo? Det skulle också ta knäcken på vår gemensamma satsning på att bygga starka högskolor i varje län. Det finns alltså en bekymrad ton hos borgerlighe- ten, men väldigt lite av intressanta framtidsstrategier, inte annat än det redan tidigare har legat nära rege- ringens förslag. Vi har nu att diskutera några nya, viktiga initiativ, inte minst propositionen Den öppna högskolan. Det är en viktig proposition som jag ser som en milstolpe när det gäller att verkligen få öppna högskolor och att verkligen knäcka den sociala snedrekryteringen. Vi har kommit långt. Av drygt 300 000 studenter kommer i dag hälften från familjer där varken mam- ma eller pappa har pluggat vid högskolan. Det är mer än 150 000 studenter som har tagit det steget. Men det räcker inte. Ska högskoleutbildning bli en levande möjlighet i varje hem måste vi fortsätta att arbeta för att öppna högskolan. Jag vill tacka s-gruppen för att vi tillsammans har mejslat fram den här propositionen. Jag vill också tacka Gunnar Goude och Britt-Marie Danestig för det här samarbetet, men också för det samarbete som vi har haft under mandatperioden. Det har varit ett mycket bra och utvecklande samarbete som har för- ädlat våra gemensamma förslag. Under den här hösten har forskningsfrågorna hamnat väldigt mycket i fokus i de allmänna diskus- sionerna. Det gäller inte minst frågan om stamcells- forskning som har väckt frågan om forskningens möjligheter och de etiska gränsdragningar som kom- mer att bli alltmer aktuella i framtiden. Vetenskapsrå- det, den nya grundforskningsmyndighet som vi fatta- de beslut om här för inte så länge sedan, har blivit en myndighet som har tagit ett stort ansvar i den diskus- sionen. Jag är mycket nöjd med att se att ett vetenskaps- råd, som inkorporerar alltifrån humaniora, samhälls- vetenskap och teologi bort till naturvetenskap, teknik och medicin, har lyckats hantera en mycket svår och mycket viktig fråga på ett sätt som har skapat stor respekt i omvärlden. Man har också lagt fram ett förslag till riktlinjer för stamcellsforskningen, som jag tror att de flesta av oss tycker känns rimligt och bra. Här ser vi hur viktigt det är med myndigheter som har ett klart och tydligt uppdrag. Men det är en viktig princip från regeringen att vi också lägger stort ansvar på forskarsamhället och säger: Vi litar på er och på era bedömningar, men ni måste göra dem med ett ansvarstagande så att hela samhället blir intresserat av frågeställningarna. Forskningspolitiken har fått en tydlig inriktning under den här mandatperioden. Grundforskning och forskarutbildning är statens främsta uppdrag. Vi har bildat nya myndigheter. Vetenskapsrådet har fått 30- procentiga anslagsökningar de här åren. Det är första steget till att bygga ett vetenskapsråd som jag ser som en i framtiden mycket stark forskarstyrd grundforsk- ningsmyndighet som kommer att hävda kvaliteten i svensk forskning och se till att vi behåller oss i top- pen vid internationella jämförelser. Våra två sektorsforskningsråd FAS och Formas för arbetsliv, socialvetenskap och för uthållighetsfrå- gorna, som är styrda av forskarna själva, får också de kraftiga resurstillskott. FORMAS får 110 miljoner kronor ytterligare i forskningsresurser. Vår myndighet Vinnova ska arbeta med det nä- ringslivsnära perspektivet och se till att vi ligger framme inom de spännande framtidsområdena bio- teknik och informationsteknik och kan också kom- mersialisera forskningsresultat. Också denna myn- dighet är ny och får kraftiga resurstillskott, 110 mil- joner kronor. Det är mer än en tioprocentig ökning. Nu byggs också forskarskolor upp över hela lan- det, 16 forskarskolor i ämnena alltifrån historia till bioteknik och informationsteknik. Mer än 210 miljo- ner kronor satsas på att förnya och förbättra forskar- utbildningen och på att rekrytera den nya generatio- nen forskare. Högskolorna som vi tidigare hade i Karlstad, Växjö och Örebro har blivit universitet under man- datperioden. De har tillsammans med de högskolor som har specialiserat sig i det nya landskapet tagit sin uppgift på allvar att verkligen profilera sig för att skapa spetsområden, som högskolorna Mitthögsko- lan, Blekinge tekniska högskola, Malmö högskola, Högskolan i Kalmar och Mälardalens högskola, vilka alla har fått ett vetenskapsområde och ansvaret att bedriva forskarutbildning inom ett avgränsat fält. Sammantaget får de 336 miljoner kronor i anslagsök- ningar per år. För alla övriga högskolor har ytterligare insatser gjorts så att alla får ökningar i fasta forskningsresur- ser, också detta i en omfattning som vi inte har sett tidigare. Sammantaget ökar vi resurserna till grundforsk- ning och forskarutbildning med 1,5 miljarder. Det gör vi utifrån läget att vi tillhör världens allra, allra bästa. Vi tillhör de länder som satsar mest offentliga resur- ser på forskning i världen. Vi är enligt OECD det land som gör störst investeringar i kunskapssamhäl- let. Vi är nummer ett. Vi ligger tillsammans med Schweiz högst i värl- den när det gäller examinationer i forskarutbildning- en. Vi är världens största producent av vetenskaplig kunskap, om man räknar per invånare. Nu satsar vi än mer. Det är viktigt att känna det självförtroendet för svensk del om vi ska fortsätta att vara en framstående forskningsnation. Samma är det med utbildningspolitiken inom hög- skolan. Där sker en mycket kraftig expansion med nya resurser. Högskolan har fått över 6 miljarder från 1997 fram till nu i nya utbildningsresurser. Det har vi inte tidigare skådat i svensk modern utbildningspoli- tisk historia. Nu har vi också möjligheter att göra särskilda kvalitetsinsatser riktade till humaniora och samhällsvetenskap, 200 miljoner extra, för att just få mer av relationen till lärarna och mer av seminarie- formen. Det har varit en mandatperiod som dessutom har inneburit en reformerad lärarutbildning med stora forskningssatsningar kopplade till den. Vårdutbild- ningarna förstatligas och får en mycket kraftig an- slagsökning. Vi har satsat 4 miljarder på att göra det nya studiemedelssystemet än mer generöst. Det har varit en intensiv mandatperiod, men det är väldigt viktiga steg som tagits mot framtiden. Den sociala snedrekryteringen är en oerhört viktig fråga. Det är roligt att se att det har blivit en viktig fråga hos flera partier än vi som traditionellt brukar hävda detta. Det är viktigt, för politiken fungerar ju så att när en fråga blir allmän ökar också trycket i den. Det är därför som propositionen Den öppna högsko- lan är så viktig. Den innehåller en lag om likabe- handling i högskolan. Det är ett viktigt principiellt steg som ger studenterna samma rättstrygghet som anställda ute i arbetslivet. Att stimulera rekryteringsarbetet ute på högsko- lorna är inte att sänka kraven, Ulf Nilsson. Vi ska se till att vi har både fria och excellenta akademiska bastioner men som har ett engagemang, inte minst ett socialt engagemang, för att locka nya grupper till högskolan. Själv blev jag väldigt inspirerad av nobel- pristagaren Amartaya Sen, som just jobbar i en ex- cellent miljö med att rekrytera nya grupper för att han också har ett socialt engagemang. Collegeutbildningar och breddat basår är ett sätt att skapa nya ingångar till högskolan. Men det gäller också att se till att förändra miljön i högskolan. Där blir den pedagogiska utbildningen obligatorisk för nyanställda lärare. Det är en skyldighet och en rättig- het. Det är väldigt viktigt att också stimulera den pedagogiska förnyelsen. Den nya tekniken erbjuder möjligheter till utbild- ning om man har långt till högskolan i glesbygden eller om man finns i stan men arbetar och har svårt att följa högskolornas föreläsningstider. Då blir det nya nätuniversitetet en mycket viktig och konkret insats för att öppna upp högskolan. Det är också en oerhört viktig uppgift att se till att våra högskolor är förberedda på att ta emot invandra- de akademiker, så att de får möjlighet till komplette- ringsstudier för att sedan kunna komma ut på arbets- marknaden utan att känna att alla de år som de har lagt ned på universitetsstudier i hemlandet inget är värt i Sverige. Internationaliseringen av högskolan, till sist, är ett väldigt viktigt grunduppdrag för hela vårt högskole- väsende. Det är en väldigt viktig kvalitetsstämpel att våra högskolor är fyllda också av utländska studenter, men också att våra studenter reser ut. Den senaste siffran är 33 000 svenska studenter vid något univer- sitet någonstans i världen - ett stort svenskt universi- tet ute i världen. Nu satsar vi dessutom på att öka utbytet med Afrika, Latinamerika och Asien genom Linnaeus-Palme-programmet, som på sikt kan bli en väldigt viktig aktör när det gäller att stärka kontakter- na med dessa delar av världen. Jag vill se en innovativ högskola. En fri akademi tycker jag är en självklarhet. Det är ingen bra utbild- ning och ingen bra forskning om den inte bedrivs under frihet. Men det ska vara en innovativ högskola som utvecklas och som har stolthet och kraft nog att också samverka med omvärlden. Vi ska inte ha det konservativa tillbakablickande idealet av elfenbens- tornet som är sig själv nog, som utser sina egna sty- relseledamöter och som inte har något att hämta från omvärlden. Vi ska ha en öppen akademi som hämtar kraft ur att det i styrelsen finns representanter från olika delar och med olika erfarenhetsbakgrunder. Det gör att man kan arbeta med att stärka innovations- kraften inom högskolan. Den borgerliga politiken riskerar att hamna just där; i tillbakabildandet, i elfenbenstornet, i sökandet efter någonting att profilera sig kring. Jag tycker att det vore djupt olyckligt. Särskilt trist blir det med Folkpartiet, som nu i högskolepolitiken söker sig, såsom man tidigare har gjort i grund- och gymnasieskolan, in i en position som blir hopplöst gammalmodig. Ta Vetenskapsrådet som exempel. Här bygger vi upp en stark grundforskningsorganisation som nu har fått en verkligt stark ställning bland människor efter höstens mycket fina arbete. Vad vill Folkpartiet göra? Jo, beröva dem nästan en kvarts miljard. Man påstår att det kommer att stärka den fria forskningen. Tyvärr är Per Bill med där och hackar, för han vill ju bryta sönder denna myndighet och hacka upp den i mindre myndigheter. Det vore oerhört olyckligt. Ett annat exempel är privatiseringen av universitet och högskolor. Att Per Bill vill fortsätta att göra detta förvånar ju ingen. Men Ulf Nilsson börjar också att närma sig idén om att privatisera högskolor, inrätta nya stiftelser - stiftelser som forskarna själva upple- ver blir maktcentra bortom deras kontroll. När ni införde dem senast kringgärdade ni dem ju så att ingen - vare sig riksdag, regering eller forskare - hade något som helst inflytande över dem. Ytterligare ett exempel är utarmningen av de hög- skolor som vi nu har byggt starka runtom i landet. Det är att verkligen driva en politik som riskerar att slå undan möjligheterna för hela ungdomsgeneratio- ner i delar av landet som inte har närhet till ett uni- versitet. Det är också att ta bort mycket av livskraften i dessa regioner i Sverige. Sedan har vi det här tassandet kring terminsav- gifter som nu visar sig vara för utländska studenter men som Yvonne Andersson tidigare har sagt att svenska studenter ska kompenseras för - hur det nu var tänkt. Det pågår en livlig intern debatt inom Mo- deraterna om huruvida det är en bra idé eller inte. Låt oss samla oss i riksdagen omkring ett väldigt tydligt budskap om att utbildning inte är någon privatsak. Utbildning är en angelägenhet för oss alla. Det är naturligtvis ett individuellt projekt att utbilda sig. Men ska vi få en utveckling där alltfler får möjlighe- ten är det ett gemensamt ansvar. Då ska det också vara tillgängligt för alltfler i vårt samhälle.

Anf. 47 Per Bill (M)

Herr talman! Efter detta bitvis mycket vackra, ro- senröda tal känner man sig lite grann som Ior i Nalle Puh när man tar upp problem. Men jag är inte ensam. Professor Bengt Mannervik skriver att forskarna inte alls har det så bra som Thomas Östros vill ge sken av. Professor Wilhelm Engström skriver: Östros befinner sig långt från verkligheten. Doktoranderna i Uppsala universitet skriver att regeringen saknar kunskap om doktorandernas och forskningens villkor. Professor Leif Lewin skriver att ansökningseländet och ett ständigt ökat antal detaljföreskrifter är ett allvarligt problem. Rektorn vid Uppsala universitet, professor Bo Sundqvist, håller med Lewin. Han säger att uni- versiteten behöver större makt att förfoga över sina egna medel. I mitt huvudanförande tog jag upp fyra saker som jag gärna hade velat se i den här propositionen. Jag är inte ensam om att vilja se en snabb återuppbyggnad av grundutbildningsanslagen. SULF har nu räknat ut att urgröpningen är 26 %. Därtill ska man lägga mycket kraftiga brister i forskningsmedel och dess- utom det, tycker jag, kanske mest oroande, nämligen att fyra av fem studenter som pluggar på universitet och högskola i dag inte på en gång har kommit in på det ställe och den utbildning som de allra helst hade velat komma in på. Om man därtill lägger allt hårt, obetalt övertidsarbete osv. är det lätt att se att det nu finns kvalitetsproblem ute på universitet och hög- skolor. Jag tycker att det hade varit bra om de fyra områ- dena hade berörts tydligare och naturligtvis också om vi hade sett lite pengar. Då hade man kunnat känna att det här åtminstone var början i att försöka ta igen de förlorande åren.

Anf. 48 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! Låt mig kort plåga Per Bill med bakgrunden när det gäller besparingarna inom hög- skolan. Det finns inga tvivel om historieskrivningen där tror jag, inte heller från din sida. Vi kan ta Unckels miljardhål. Det var en mycket stor expansion när Unckel var utbildningsminister. Han är också nu, gissar jag, den främste kandidaten till att bli utbild- ningsminister. Det fick vi överta. I utbyggnaden gick ju den första miljarden åt till att fylla det hålet. Det var 25 % fler studenter per lärare under Per Unckels tid. Nu har vi haft en stark utbyggnadsperiod där var- enda student som kommer också tar med sig en re- surs. Det har tillkommit mer än sex miljarder i nya resurser till högskolorna och studiemedelssystemet tack vare expansionen. Där det gick för långt under 90-talet, och där det finns all anledning att vara mycket uppmärksam, är just i fråga om humaniora och samhällsvetenskap. Där har man av tradition ganska få föreläsningar och seminarietimmar. Sparar man för mycket där skadar man kvaliteten. Därför är en riktad satsning på 200 miljoner, en sjuprocentig ökning av anslagen per student för att få ett trendskifte, oerhört viktig. Jag påstår inte att det räcker. Men jag påstår att det känns ganska bra att få vara med och vända den här trenden och få en ökning av ersättningen per student inom de områden där det verkligen är angeläget och behövs. Jag tror inte att den politik som Per Bill företräder ens har möjlighet att få majoritet i Sveriges riksdag. Jag tror inte att det är så att en politik som bara satsar på de stora universiteten har en uppslutning i Sveriges befolkning. Det finns rim och reson i att vi bygger starka högskolor i varje län. När Per Bill förelår nya resursfördelningssystem som dramatiskt kommer att försämra förutsättningarna för högskolorna ute i lan- det tror jag att det blir problem också för honom i hans retorik när han är ute och reser i landet.

Anf. 49 Per Bill (M)

Herr talman! Jag har mycket större förtroende för de små och medelstora högskolorna, det är alldeles tydligt i den här debatten. Trots att utrikesministern på sitt lite fina sätt sade att jag inte duger som utbildningsminister tänkte jag använda den här sista repliken till att önska utbild- ningsministern en god jul och ett riktigt gott nytt år. Jag hoppas att tiden spenderas med familjen. Jag vet att ordförandeskapet i EU och annat har gjort att utbildningsministern inte har kunnat vara hemma så mycket med sin familj som han hade velat. Därför hoppas jag att det blir en riktigt trevlig jul och att vi båda kanske också äter lite pepparkakor, kommer tillbaka något snällare, plockar undan några av de direkta personangreppen och har en tydlig, tuff men ändå saklig diskussion under själva valrörelsen där vi försöker plocka bort de här små personliga påhoppen. Så god jul och gott nytt år!

Anf. 50 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! God jul och gott nytt år, Per Bill! För varje pepparkaka Per Bill tar lovar jag att ta en jag också. Jag tror att vi kommer att ha riktigt intres- santa utbildningspolitiska diskussioner de månader som är kvar till valet. Nu börjar vi se en tydlig skilje- linje, och det är viktigt i politiken. Man ska inte vara sams bara för sakens egen skull utan man ska visa på var de ideologiska skiljelinjerna går. Per Bill lyfte fram att det finns forskare som skulle vilja ha ännu mer resurser. Det möter jag na- turligtvis varje dag. Jag skulle bli väldigt oroad över vitaliteten i det svenska forskarsamhället om det inte var så att de önskade mer resurser. Det som känns bra, och det som är viktigt, är att det är ett mycket tydligt trendbrott, och mycket tydli- ga resursökningar just i fråga om grundforskning och forskarutbildning. Jag ser verkligen fram emot en valrörelse som handlar om att fortsätta satsa på forsk- ning och utbildning i Sverige. Vi ligger bland de allra främsta, Per Bill, glöm inte det. När Per Bill söker angrepp ska han inte glömma att Sverige är en myck- et framstående utbildnings- och forskningsnation. Det är det man ska ta avstamp i, i en stolthet över detta. Sedan ska man driva på för ytterligare satsningar framöver. Men god jul och gott nytt år, Per Bill! Hälsa fa- miljen!

Anf. 51 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Jag ska börja med att tala om något som jag välkomnar i dagens behandling. Det är det här betänkandet och propositionen om likabehandling av studenter i högskolan. Det är roligt, för jag har motionerat om en lagstiftning mot diskriminering, sexuella trakasserier m.m. av studenter. Vi har haft debatter om det här i kammaren. Jag kan därför kon- tra det som utbildningsministern sade; att det är trev- ligt även när partier som inte traditionellt driver vissa frågor så småningom tar upp dem. Så jag vill tacka för att ni kom med den här propositionen, för den är som helhet bra. Thomas Östros talar mycket om forskning och att vi är bra på forskning. Som jag sade tidigare kan vi i dag se facit av en forskningspolitik som fördes för tio, femton, tjugo år sedan. Verkligheten är enligt EU- statistik och annan aktuell statistik att den statliga andelen av forskningsbudgeten i Sverige har minskat. Enligt den EU-statistik som jag har fått ta del av har den minskat mest just i Sverige. Jag tycker att den ska öka. Det är därför Folkpar- tiet föreslår en ökning på närmare två miljarder kro- nor till forskningen de närmaste tre åren. Det är klart att jag är intresserad av att höra om också Thomas Östros anser att man inom regeringen bör arbeta för kraftigt höjda forskningsanslag. När det gäller fördelningen från Vetenskapsrådet tycker naturligtvis Folkpartiet att Vetenskapsrådet är en bra inrättning. Men vi vill öka andelen pengar som går direkt till forskarna ute på universitet och hög- skolor. Om man ser det i ljuset av att vi dessutom vill öka de totala forskningsanslagen med mer än 600 miljoner om året så blir det ganska mycket över till forskningen med vårt förslag, betydligt mer än i regeringens. Det allvarligaste problemet är ändå kvaliteten på grundutbildningen. SULF, Universitetslärarförbundet, har gjort väldigt bra beräkningar i detta sammanhang. Men det har även kommit beräkningar från annat håll, bl.a. från regeringens utredare. Folkpartiet föreslår en uppskrivning när det gäller studentpengen med 400 miljoner. Det är för lite. Där- för är min fråga till utbildningsministern om han är beredd att arbeta för en långsiktig plan för hur vi successivt ska återställa kvaliteten i grundutbildning- en under de närmaste fem åren.

Anf. 52 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! Jag ser Vetenskapsrådet som en väl- digt viktig myndighet. Det har Ulf Nilsson insett. Ulf Nilsson säger att han också ser Vetenskapsrådet som en viktig myndighet och att Folkpartiet värnar den fria forskningen. Men ni drar ju undan nästan en kvarts miljard från Vetenskapsrådet. Kan Ulf Nilsson föreställa sig vad det innebär i praktiken för ett veten- skapsråd som måste börja skära i forskningsanslagen och ge färre ja till forskningsansökningar? Jag tycker att det är en ganska dålig politik, om han själv menar att det är en bra myndighet som vi har skapat, styrd av forskarna själva. Att forskarna själva ska styra detta är t.o.m. skyddat i lag för att vi ska se till att resurser av högsta kvalitet fördelas och se till att vi behåller en internationell topposition. Jag ser gärna att det är Vetenskapsrådet som vi satsar på i framti- den, inte att vi minskar resurserna med en kvarts miljard. När det gäller grundutbildningen tror jag att väl- digt många insatser måste göras. Bl.a. handlar det om resursökningar. Därför är det viktigt att vi nu ökar resurserna till utbildningen inom humaniora och sam- hällsvetenskap. Det handlar också om ett mycket starkare utvecklingsansvar hos universiteten för våra universitetslärare. Det är ett oerhört stimulerande arbete men också ett mycket tufft arbete att vara uni- versitetslärare i dag. Och det är klart att den modell som vi har arbetat med traditionellt inom universite- ten har inneburit att man i stor utsträckning får klara sig väldigt mycket själv, att man har väldigt lite av vidareutbildningsmöjligheter och att man får väldigt lite stöd och stöttning vid många fakulteter och många institutioner för sin utveckling som universi- tetslärare. Det måste vi vända. Därför ser jag de insat- ser som vi nu gör på pedagogisk utbildning med extra resurser till pedagogisk förnyelse som en väldigt viktig impuls också in till universiteten att jobba bättre och vara goda arbetsledare för sina högskolelä- rare. Det är en oerhört viktig yrkesgrupp. Man ska dessutom koppla det till det utvärde- ringsarbete som vi nu sätter i gång, och som Folkpar- tiet har motsatt sig, där Högskoleverket får en central roll i att knyta samman de nätverk som ska utvärdera all svensk högskoleutbildning för att se till att vi håller oss på en internationellt konkurrenskraftig nivå.

Anf. 53 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Det är riktigt att Folkpartiet minskar en del av den ökning till Vetenskapsrådet som rege- ringen föreslår. Observera att jag säger att jag säger en del av den ökningen. Eftersom vi tycker att det är forskare och inte politiker som ska ta ställning till forskningsprojekt så minskar vi öronmärkningen till Vetenskapsrådet, så att vi ger mer pengar till de olika ämnesråden än vad regeringen vill göra. Det tycker vi är viktigt. Det är forskare och inte politiker och tjänstemän som ska styra forskningsprioriteringarna. Sedan är det en principiell fråga om man anser att den andel som går direkt till vetenskapsråden ute på universiteten ska öka eller inte. Thomas Östros anser att den bör minska. Det stod i den förra propositio- nen. Jag anser att den ska öka, eftersom jag tror att det är viktigt för den fria grundforskningen. Sedan föreslår vi återigen totalt betydligt mer pengar till forskning än regeringen. Och där hoppas jag att regeringen kan återkomma och höja forsk- ningsanslagen i Sverige eftersom det behövs. Den konkreta frågan som jag tog upp i min förra replik gällde att jag tror att det skulle behövas en rejäl plan för hur vi successivt ökar resurserna till grundut- bildningen. Folkpartiet har föreslagit mer än rege- ringen. Men jag tror att det behövs ännu mer än vad Folkpartiet har föreslagit för att vi ska kamma i kapp den här 25-procentiga urholkningen. Och för att vi ska klara det behöver vi en rejäl plan och en genom- gång av hur vi ska prioritera under de närmaste fem åren för att återställa kvaliteten i grundläggande ut- bildning. Min fråga är om Thomas Östros är beredd att medverka till en sådan konstruktiv plan.

Anf. 54 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! Jag menar att vi under denna man- datperiod mycket tydligt har visat att kvalitetsfrågor- na är oerhört centrala för utbildnings- och forsk- ningspolitiken. Därför har vi det nya systemet för att utvärdera all högskoleutbildning, så att vi verkligen får kunskap och information om hur den kvalitets- mässigt ligger till men också så att vi får de starka drivkrafter som det innebär att verkligen få ett resultat i kvalitetsutvärderingar att förbättra. All utbildning ska utvärderas. Beträffade ökade resurser så ska vi först täppa till det unckelska miljardhålet men sedan också gå vidare med en utbyggnad, fullt finansierad, som innebär mycket ökade resurser i summor till universitet och högskolor och nu en särskild insats för humaniora och samhällsvetenskap. Om man tittar på denna mandatperiod och tittar vart pilarna pekar, så ser vi att det på alla områden som är centrala för utbildningspolitiken - studieme- del, grundutbildning, forskning - har blivit ökade resurser. Under dessa fyra har det skett en ökning på sammanlagt mer än 9 miljarder. Det är svårt att hitta någon mandatperiod tidigare som kan nå upp till detta. Om man använder det som sin prognos för nästa mandatperiod så tycker jag inte alls att det är orimligt att tänka sig att resursinsatserna på utbildningsområ- det kommer att fortsätta om det blir socialdemokratin som får ett starkt inflytande över regeringspolitiken. Men när det gäller synen på vad som är fri forsk- ning så är jag mycket förbryllad över Ulf Nilsson. Jag ligger nog snarare närmare Hans Bergström, chefre- daktör för husorganet, när det gäller synen på fri forskning, nämligen att just de organ som delar ut resurser i konkurrens, vilket Vetenskapsrådet gör, där forskarna själva bedömer varandras insatser är oer- hört viktiga för att driva frågor om både kvalitet och forskningens frihet. Gunnar Goude beskrev detta på ett mycket bra sätt. Och jag tror att en sådan inrikt- ning under de kommande åren kommer att vara oer- hört betydelsefull för svensk forsknings fortsatta ställning internationellt. Men där är ju Folkpartiet på tvärs mot hela kammaren.

Anf. 55 Sofia Jonsson (C)

Herr talman! Utbildningsminister Östros säger att man nu satsar riktigt stora resurser för att bygga upp landets högskolor och universitet och för att öppna upp högskolan. Och det är jättebra om utbildningsmi- nistern säger det och sedan i nästa andetag säger att man ska fortsätta med denna ökning. Det är oerhört viktigt, eftersom resurserna och kvaliteten ju har släpat efter under de senaste åren. Jag kan som exem- pel nämna det som har tagits upp i dag om lärarbris- ten. Men det som jag tänkte fråga om handlar om den sociala snedrekryteringen. Utbildningsministern hop- pade ju av glädje och sade att några andra äntligen också hade upptäckt denna problematik och vill rätta till den och öppna upp högskolan så att alla får möj- lighet att studera där. I alla fall när det gäller en studi- esocial utredning har det väl snarare varit Centerpar- tiet som gång efter gång har sagt att studenterna har en svår situation och hamnar mellan trygghetssystem- en. Vi måste göra någonting åt det. Utbildningsministern har sagt: Nej, det går inte. Det är inte det viktigaste som vi kan göra. Men så äntligen efter mycket påtryckningar så ändrade man på detta. Och om det krävs många på- tryckningar i andra frågor också så kan jag säga att jag inte tänker äta några pepparkakor till jul i alla fall. Då ska jag fortsätta med mina andra frågor. Om det nu var så viktigt att man ändrade sig snabbt undrar jag: När kommer den studiesociala utredningen att starta, utbildningsministern?

Anf. 56 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! De studiesociala frågorna har varit en väldigt viktig ledstjärna under hela mandatperio- den. Det handlar om ett nytt studimedelssystem med över 4 miljarder i reformpengar. Det handlar om maxtaxan i barnomsorgen som är viktig för många studenter. Det handlar om investeringsbidrag för studentbostäder. Det byggs 10 000 studentbostäder tack vare regeringens insatser. Det handlar om att garantibeloppet i föräldraförsäkringen tredubblas. Det är nästan bara studenter som får del av den reformen. Det handlar om barnbidraget som har höjts. Det är också oerhört viktigt för studenterna. Det är klart att när vi har gjort alla dessa insatser så är det väldigt viktigt att vi också ser över hur de olika socialförsäkringssystemen nu fungerar i förhål- lande till det nya studiemedelssystemet. Det är en rimlig åtgärd, och det har vi arbetat med en tid i Re- geringskansliet. Och jag räknar med att vi under vin- tern kan tillsätta en sådan utredning, eftersom det är klart att de ska haka tag i varandra. Centern har ju ett engagemang, och jag tvivlar inte på Sofia Jonssons engagemang i detta. Men det är ett oerhört kreativt dribblande när ni försöker skapa förslag. Vi hade ju studiemedelsreformen där ni först ville ha 50-50 i fråga om bidragen men att man skulle få bidrag under bara åtta terminer i stället för tolv. Det har ni nu lämnat efter en mycket svår debatt med oss. Men den här gången tar ni vuxenstudiestödet - 2 miljarder kronor - för att finansiera reformer och påstår att det i stället kommer att betalas med pengar från arbetsmarknadspolitiken. Men om man går till arbetsmarknadspolitiken så tar ni ju bort 9 miljarder kronor där jämfört med regeringens förslag. Vad ska då de som nu får vuxenstudiestöd få för ersättning? Vad ska de som nu får del av arbetsmark- nadspolitiska åtgärder få annat än passivitet? Det här budgettricksandet fungerar inte. Om du, Sofia Jonsson, vill göra en riktig studiesocial sats- ning, ta då fram pengarna utan att det blir långtidsar- betslösa eller sådana som har behov av att få en grundutbildning - grund- eller gymnasieskola - som får betala för detta, för det är inte särskilt imponeran- de!

Anf. 57 Sofia Jonsson (C)

Herr talman! Det är trevligt att vi snarast möjligt får i gång en sådan här utredning. Jag tänkte svara på det som Östros sade om bud- gettricksande. Det är väl snarare tvärtom - att det är regeringen som försöker flytta konton fram och till- baka, framför allt vad gäller arbetsmarknadspolitiken, för att kunna få ned talen och hitta fram till den 4- procentiga arbetslösheten. Vi flyttar pengarna direkt dit där de ska höra hemma, dvs. till arbetsmarknadspolitiken och de frågorna, och vi gör det tydligt och klart. Vi satsar väldigt mycket på att människor ska kunna komma in och få en utbildning - på att alla ska kunna garanteras en gymnasieutbildning, kunna komma in och läsa på en KY och kunna komma in på arbetsmarknaden. Detta åstadkommer vi genom sänkta skatter, höjda reseavdrag och satsningar på utbildning generellt. Det är alltså inte fråga om något tricksande över huvud taget, utan det är fråga om en renodling av budgeten. Sedan till den andra delen. Utbildningsministern var inne på alla förslag på områden där han vill för- bättra framöver. Men vad gäller just studentbostäder- na har ju investeringsbidraget varit tillfälligt. Kom- mer det att fortsätta efter år 2002?

Anf. 58 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! Det låter som att Sofia Jonsson me- nar: Bättre med en rejält öppen arbetslöshet och pas- sivitet än med en massa åtgärder som gör att man når 4 % öppen arbetslöshet. Detta är verkligen inte cen- tertradition på området. Vad ni gör för att finansiera en studiemedelsre- form är att ni tar 2 miljarder från vuxenstudiestödet - dvs. 2 miljarder som ska gå till människor som behö- ver en grundläggande utbildning för att ha en chans att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Sofia Jons- son säger att de får gå till arbetsmarknadspolitiken, men också där skär ni ju ned. Öppen arbetslöshet och minskade utbildnings- möjligheter är vad det handlar om. Visserligen får ni ihop till ett 50-procentigt bidrag. Förra gången var det på bekostnad av antalet studieterminer - man fick bara läsa åtta terminer. Den här gången handlar det om ökad arbetslöshet. Det här duger inte som studie- sociala reformer! Utredningen kommer att se över sambandet mel- lan våra socialförsäkringssystem så att de i praktiken blir fungerande för landets studenter. Studenterna ser ju inte ut på ett och samma sätt, utan det finns stu- denter som har familj och studenter som är 19 år och solokvist. Det är klart att vi måste se över detta, men inte med de metoder som Sofia Jonsson driver. I själva verket tror jag att det som nu driver enga- gemanget för att höja studenternas basnivåer är den ideologiska utgångspunkten hos Centern att vi inte ska ha socialförsäkringar som baseras på inkomst- bortfallsprincipen, utan vi ska alltmer gå mot baser- sättningar. Då tar man in studentfrågan i ett samman- hang. Vi, som står upp för inkomstbortfallsprincipen, vill se till att studenterna får bra basvillkor, men ald- rig till priset av att vårt socialförsäkringssystem rase- ras. Därför måste man se till att ansvar faktiskt tas för hela politiken, på alla politikområden. Det går inte, som i det här fallet, att låta de arbetslösa betala era ambitioner.

Anf. 59 Yvonne Andersson (Kd)

Herr talman! Återigen - för tredje gången i dag, tror jag - vill jag säga att det förslag om avgifterna som Kristdemokraterna lägger fram gäller utländska studenter från icke EU-anslutna länder och stämmer överens med den utredning, Advantage Sweden, som i oktober 2000 kom till Utbildningsdepartementet. Varken jag eller mitt parti vill ta ut några som helst avgifter av svenska studenter. Jag hoppas att bilden i det avseendet nu kan suddas ut och att den inte hela tiden ska pådyvlas folk. Varför lägger vi då fram det här förslaget om ut- ländska studenter? Utbildningsministern sade tidigare här att jag i mitt anförande målat upp en bild av hög kvalitet, av att det fungerar med lärarna och av att det finns pengar till forskning. Ja, det kan vi göra, för vi vill ha det så. Därför bygger vi inte ut så mycket. Vi vill peka på möjligheter att få in pengar för att bibe- hålla och om möjligt ytterligare utveckla kvaliteten. Jag tycker att det finns en stor poäng i detta i rela- tion till det som vår utbildningsminister själv presen- terar. Den bilden är nämligen inte realistisk. Snarare kan den liknas vid det där med om pappa ville ge mig en femöring, vet mamma. Där målas allt detta med en jätteutbyggd utbildning där vi ska ta emot Europas studenter och utländska studenter och där vi ska ha fri utbildning för alla. Dessutom ska det vara mycket hög kvalitet, disputerade lärare till alla osv. Men då är frågan: Var tänker Östros ta de pengarna? När man åker runt och besöker landets lärosäten märker man att myndighetscheferna inte känner till möjligheten att ha det här systemet. På frågan om hur de diskuterar med utbildningsministern blir svaret snarare att de inte kan komma med argument efter- som det inte blir utrymme för det.

Anf. 60 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! Vi har ju med gemensamma an- strängningar via skattemedel gjort det möjligt att bygga ut högskolorna. Alldeles nyligen har jag fått de senaste siffrorna. Antalet nybörjare ökar nu med ungefär 6 %. Det är snabbare än tidigare. För lärarut- bildningarna är ökningen drygt 15 %. Sjuksköterske- utbildningarna ökar kanske med närmare 25 % i höst. Läkarutbildningarna ökar med 8 % och civilingen- jörsutbildningarna med 4 %. Detta kommer av att vi gemensamt sett till att prioritera utbildningsfrågorna i statsbudgeten. Jag tror inte alls att en väg för att skapa den här situationen är att börja rekrytera studenter på samma sätt som man säljer olja, som Yvonne Andersson sade här i ett tidigare inlägg. Att det skulle vara en ny källa till resurser för våra gemensamma insatser på utbild- ningsområdet tror inte jag, utan det här sker via skattemedel. Inte heller är jag särskilt lugnad av det som Yvon- ne Andersson nu säger om avgifterna - inte för dem som finns inom EU. Men norrmännen kommer ju i stor utsträckning till Sverige för att studera här. Ska de betala avgifter? Och hur blir det med den fattige litauiske studenten som gått på gymnasium och som drömmer om att under en tid plugga i Sverige? Hur ska den studenten ha råd med avgifter? Hur ska vi göra med vårt engagemang för att verkligen interna- tionalisera Sverige? När människor studerar här blir de ju också ambassadörer får vårt land när de åker hem igen. Det här tycker jag alltså att vi ska göra med gemensamma insatser, inte genom att börja sälja utbildning på samma sätt som man säljer olja.

Anf. 61 Yvonne Andersson (Kd)

Herr talman! Det här handlar inte om antingen- eller. Naturligtvis ska vi ha kvar samma möjligheter - hjälpa fattiga studenter och ha samma nordiska sam- arbete, möjligheter till stipendier osv. Det är inte detta som det handlar om, utan det handlar om det förslag som finns om att man också ska kunna se till att göra den här tjänsten för dem som inte har byggt upp de- mokratiska och moderna utbildningssystem. Jag går sedan över till en annan sak som också är viktig. Vårt parti har en budget som är tillförlitlig och som speglar vår politik. Jag skulle vilja veta hur stor procentuell andel av statens budget som Östros är beredd att ge till högre utbildning och forskning. Var ligger det, i paritet med allt övrigt som ska göras i landet? Vi måste ju ha en tillförlitlighet. Hur stor andel handlar det alltså om? Jag tror att vi är helt överens om att vi vill ha en hög kvalitet på en mycket väl utbyggd högre utbildning för alla. Vi vill ha forskningspengar och grundanslag på vartenda läro- säte, till alla. Vi kristdemokrater har dock inte obegränsade möjligheter att ge det här. Därför är det intressant att höra hur vår forsknings- och utbildningsminister ser på den andel av statens budget som ska gå till just detta. När det gäller vår lägre andel vill jag säga att det inte är konstigt att vi kan spara pengar på studiemed- len om det inte är lika många som studerar - en enkel räkneoperation. Det är alltså inget konstigt i det. Om man nu följer antalet studieplatser och finansieringen och ser hur snabbt det här växer - naturligtvis vill vi ha det fria utbudet - undrar jag hur stor andel utbild- ningsministern vill ha.

Anf. 62 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! Jag beklagar verkligen om Kristde- mokraterna känner att man nu har nått gränsen för vad man orkar med att satsa på utbildning och forsk- ning, nu måste andra områden ta vid. Den gränsen har vi inte känt ännu. Hos oss ser vi utbildning och forsk- ning som centrala framtidsfrågor som under den här mandatperioden får en ökning på drygt 9 miljarder i årliga anslag. Det är unikt. Jag kan inte se att den ska brytas när vi har en god och stark ekonomisk utveck- ling. Vår framtid hänger så mycket på utbildning och forskning. Jag skulle gärna vilja se att vi fortsätter med mycket starka insatser på utbildnings- och forsk- ningsområdet också under nästa mandatperiod. Om Kristdemokraterna börjar känna, och det gör ni när ni vill dra ned med en miljard, att ni nu släpper tät- klungan är det faktiskt att beklaga. Jag hade hoppats på ett starkare stöd därifrån.

Anf. 63 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! Thomas Östros riktade ett tack för samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Då vill jag tacka från vår sida, och det gäller både utbild- ningsministern, departementet och den socialdemo- kratiska riksdagsgruppen i utskottet där vi har haft en väldigt god samverkan, bra former och möjligheter att också delta i en bred samverkan, något som jag upp- skattat. Min fråga gäller ett område där vi formellt sett inte har någon samverkan, nämligen EU-politiken. Vi betalar en avgift till EU på 22 miljarder. En mycket stor del av EU:s budget satsas på forskning, man delar ut forskningsanslag till forskare. Själva sättet att dela ut dem bestäms inom EU liksom vilka de priori- terade områdena är. Ansökningarna bedöms av EU på ett sätt som skiljer sig markant från det som vi vill ha, som vi är vana vid och som utbildningsministern själv har lovordat, nämligen att vi har våra egna forsk- ningsråd där forskarna själva gör bedömningar osv. Det handlar om relativt stora pengar. Det är unge- fär 3 ½ miljard som delas ut inom ett ramprogram under en treårsperiod till svenska forskare. Det kräver en motprestation från svensk sida som är lika stor, alltså ytterligare 3 ½ miljard. Då är vi uppe i 7 mil- jarder som EU alltså hanterar, bestämmer och delar ut och som går förbi riksdagens forskningspolitik, förbi de svenska forskningsråden. Dessutom vill EU inte bidra till de administrativa kostnaderna vid universitet och högskolor som ligger på över 20 %. Det handlar alltså om i storleksordningen 8 miljarder i ett rampro- gram. Jag tror att de flesta forskare håller med mig om att det här inte ett system som vi skulle vilja ha. Jag ställer alltså frågan: Är regeringen beredd att på olika sätt få över de här medlen så att de behandlas i vanlig ordning inom riksdagen och våra svenska forskningsråd?

Anf. 64 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! Det har varit ett genuint bra samar- bete. Det har antagligen att göra med att vi ligger ganska nära varandra i de principiella synsätten, sy- nen på grundforskning, synen på högskolornas ut- veckling. Det tackar jag också djupt för. EU-frågorna är inte alls bekymmerslösa. Det ger oss naturligtvis nya resurser, och det är viktigt. Det är ju skattepengar, även om det kommer via EU. Det är klart att de har en väldig kraft i det svenska forsk- ningssystemet. De bidrar till en förändring av tyngd- punkten genom att det är stora resurser. Sverige är väldigt framgångsrikt att söka, vi vinner mycket av de kraftmätningar som sker där. Det kommer ett stort inflöde till oss. Men det kräver också medfinansiering på svensk sida. Jag har som ordförande i Forskningsrådet drivit frågorna kring grundforskning och forskarinflytande inom de ramar vi har att arbeta med. Men jag har också uppmuntrat det svenska forskarsamhället, och det börjar faktiskt att ta fart nu, att bedriva ett lång- siktigt opinionsarbete bland sina kolleger i Europa. De flesta andra regeringar i Europa känner inte av något tryck från sin forskarvärld att göra några stora strukturella förändringar, och det måste vi tillsam- mans skapa. Jag skulle vilja se det som en långsiktig vision. Det skulle vi kunna börja arbeta med inför det sjunde ramprogrammet - ett europeiskt vetenskapsråd och ett europeiskt Vinnova, om vi ska tala så att vi förstår, dvs. ett forskarstyrt grundforskningsråd men också tillämpad näringslivsnära forskning. Det är så stark del av traditionen, och det är därför som de har det så mycket resurser. Men det kräver ett väldigt bestämt och långsiktigt opinionsarbete. Där hoppas jag att vi kan göra saker tillsammans under de kom- mande åren för att få det europeiska forskarsamhället med oss på sådana idéer.

Anf. 65 Gunnar Goude (Mp)

Herr talman! Det är en bedömning som jag kan hålla med om. Det är så att EU:s forskningspolitik kan förskjuta tyngdpunkten i svensk forskning. Den gör det vid sidan av det som vi är vana vid, att själva här i Sveriges riksdag kunna bestämma inriktningen av svensk forskningspolitik. Vi vill också att det system som vi har för att dela ut anslag till forskare ska se ut på ett sätt som är ganska annorlunda än det som EU har. Det är en byråkratisk organisation som tar tid och pengar, och det är ett anslagsförfarande som dessutom till stora delar är hemlighållet. Det går inte att få reda på vilka som får anslag och inte heller motiveringarna för avslag. Det finns många brister, och det handlar om mycket stora pengar - 8 miljarder i ett ramprogram på tre år. Det är alltså mer pengar än vad vi satsar på hela vår forskningsverksamhet inom vetenskapsrådet inklusive de två forskningsråden FAS och Formas. Det här är naturligtvis oacceptabelt. Jag tror inte alls att det finns något behov av att bygga upp ett forskningsråd i EU utan i stället titta över vad det är för forskning som EU har behov av. Det behöver inte vara ett EU-forskningsråd. Det finns vissa saker som medlemsländerna skulle behöva forska gemensamt kring - satsningar på stora centrum som Cern eller något som berör medlemsländerna gemensamt. Miljö- forskningen är ett exempel. Men huvuddelen av den forskning man bedriver är av den karaktären att man bedriver den bättre i medlemsländerna. Opinionsbildningen i all ära, det är bra, men jag tycker också att regeringen och departementet aktivt skulle kunna agera för att t.ex. samordna ansökning- arna, styra det hela och i EU agera för att man har en mindre del av budgeten avsatt till forskning.

Catharina Elmsäter-Svä (M)

Anf. 66 Utbildningsminister Thom (S)

Herr talman! Vi har samma utgångspunkt när det gäller att stärka den forskarstyrda grundforskningen, inte minst på grund av förändringarna med EU och forskningsstiftelserna, som ju ganska rejält förändra- de förutsättningarna i Sverige i mitten på 90-talet. Det är där fokus ligger. Men jag delar inte Gunnar Goudes uppfattning när det gäller EU-pengarna i övrigt. Jag är bestämt emot att vi skulle agera för att minska forskningsresurserna i EU. Jag vill ha en ökning av forskningsresurser i EU, gärna på bekostnad av t.ex. jordbrukspolitiken. Det vore bra för Europa. Jag tror också att det finns en poäng i att få en konkurrens på europeisk nivå mellan framstående forskare och forskargrupper. Det är lite grann där den amerikanska situationen är, att man via en mycket stor kontinent med mycket starkt forskarsamhälle får en nationell konkurrens som blir skarpare än vad var och en av länderna, inte minst små länder som Sveri- ge, kan åstadkomma. Det skulle kunna vara ett viktigt komplement. Men då skulle en vision vara att det var ett forskningsråd på Europanivå som kunde i konkur- rens fördela medel till Europas bästa forskare, till- sammans naturligtvis med en industrinära närings- livstillämpad del. Det är en av EU:s ursprungstankar. Det här skulle kunna vara en väldigt spännande och långsiktigt projekt från svensk sida gentemot först och främst forskarsamhället i Europa men sedan vidare mot politiker och beslutsfattare.

Anf. 67 Catharina Elmsäter-Svä (M)

Herr talman! I de allra flesta sammanhang där många människor finns representerade kan vi kon- statera att vi är rätt olika. Det finns män och kvinnor, unga och gamla. Några har en invandrarbakgrund, någon har ett funktionshinder, men alla har vi någon form av sexualitet! Gemensamt är att vi alla är män- niskor och har rätt att bli respekterade som de indivi- der vi är. Att diskriminera någon just för att han eller hon är annorlunda jämfört med dig själv eller någon annan i den grupp som du tillhör får aldrig accepteras. Om det är vi alla här i kammaren rätt överens. Denna utgångspunkt finns däremot inte rent praktiskt hos våra övriga medborgare i vårt samhälle. Därför be- hövs det också lagar som är styrande och som ger konsekvenser när de inte följs. I dag har vi även att ta upp betänkandet UbU5, som handlar om likabehandlingen av studenter och ett förslag till en ny lag för att diskriminering inte heller ska ske på högskolan. Detta är i och för sig bra, för ingen av oss vill ha diskriminering av olika studenter. Men låt mig peka på ett grundläggande problem när vi nu ska införa en ny lag på detta område. Dagens system att ständigt hitta en patentlösning på varje litet område där det finns människor i olika sammanhang för att förhindra diskriminering leder till att det blir så många enstaka lagar, och risken är stor att vi ständigt glömmer någon person eller en grupp inom något område. Vi har nu att ta hänsyn till kvinnor och män, ho- mosexuella, funktionshindrade och invandrare genom olika lagar mot diskriminering uppdelat för t.ex. sko- lan och arbetslivet, och nu även för högskolan. Till detta finns sedan ett antal ombudsmän, underställda regeringen, som har till uppgift att skydda alla dessa olika grupper. Herr talman! Min uppfattning är att synen på olika grupper och situationer i stället måste utgå från re- spekten för att varje människa är en unik individ. Detta innebär att vi i stället måste ha en generell, samordnad lagstiftning mot diskriminering. Den la- gen ska ge samma skydd för varje individ, oavsett var i livet vi befinner oss. Det märkliga är att denna lag om likabehandling av studenter kommer samtidigt som regeringen up- penbarligen har börjat inse vikten av en generell lag- stiftning. Regeringen har i ett tilläggsdirektiv till en sittande utredning om att se över ett utvidgat skydd mot diskriminering gett uppdraget att utreda möjlig- heterna till en generell lagstiftning på alla eller fler- talet diskrimineringsgrunder och samhällsområden. Samtidigt har det även aviserats från regeringen att samma utredning ska ges i uppdrag att överväga frå- gan om sammanslagning av några eller samtliga om- budsmän som är underställda regeringen. Detta visar trots allt att vår linje om en generell lagstiftning, utan att dela upp folk i grupper och kol- lektiv, är den väg som även regeringen till slut kanske väljer. Det är bara synd att de nu föreslår att ytterliga- re en enstaka lag ska införas, i väntan på utredningens förslag om en gemensam lag. I avvaktan på beredning och förslag som innebär samma skydd mot diskriminering att gälla oavsett var i livet man befinner sig, biträder vi emellertid rege- ringens nu framlagda förslag om lika behandling av studenter. Däremot föreslår vi att den nya lagen följs upp och utvärderas efter tre år, om lagen inte dess- förinnan har ersatts av en samordnad lagstiftning mot diskriminering. Just detta är det som står i den moderata reserva- tionen nr 1 under punkt 1, som jag härmed yrkar bifall till.

Yvonne Ångström (Fp)

Anf. 68 Yvonne Ångström (Fp)

Herr talman! Ulf Nilsson har redan framfört Folk- partiets huvudståndpunkter på högskoleområdet, men jag vill ändå något beröra det som har alldeles speci- ell vikt för den del av landet där jag bor - Norrlands inland. Väldigt många människor, som skulle vilja skaffa sig högskoleutbildning, har svårt att flytta till en re- gelrätt universitets- eller högskoleort. I de flesta fall beror det på att de redan har hunnit bilda familj eller av andra skäl är bundna till sin bostadsort. Lyckligtvis har distansutbildningen byggts ut, och nu kommer riksdagen också att fatta beslut om ett svenskt nätuniversitet. Men det finns också ett stort behov av utlokaliserade utbildningsplatser, vilket vi numera har i exempelvis min hemort Lycksele. Just nu har vi bl.a. en lärarutbildning - något som innebär att vi förmodligen får relativt lätt att rekrytera nya lärare när 40-talisterna snart börjar gå i pension. Efter nyår startar en ny form av sjuksköterskeutbildning med IT-kunskap. Och mycket annat finns i de 13 kommuner som har gått samman i Akademi Norr. Men det finns ett stort problem. Den här typen av utbildningar kostar mycket pengar. Utbildningsde- partementet har hittills inte varit berett att stå för de extra kostnader som är förknippade med utlokalise- ringen. Detta innebär stora påfrestningar för de berör- da kommunerna, som redan brottas med svag ekono- mi och stora underskott. De flesta inlandskommuner får en allt äldre be- folkning, vilket tär på ekonomin. Ett sätt att behålla de yngre är givetvis att erbjuda högre utbildning som också kan leda till jobb på hemorten. Men det kostar, som jag redan nämnt, mycket mer än det standardbe- lopp som universitet och högskolor får per utbild- ningsplats. Därför är det enligt min mening rimligt att medel för merkostnaderna följer de utlokaliserade högskoleplatserna, vilket vi också har betonat i vår regionalpolitiska motion. När jag satt med i den regionalpolitiska utred- ningen hade vi en expert från Utbildningsdeparte- mentet med i vårt arbete. När samtliga utredningens politiker föreslog att högskolans ersättning för di- stansutbildning och utlokaliserad utbildning ska räk- nas upp, så att full kostnadstäckning ges för såväl högskolans som kommunens kostnader, avvisade han det kravet och framförde i ett särskilt yttrande farhå- gor för att sådan kostnadstäckning skulle riskera att medföra minskade resurser för den reguljära utbild- ningen och därmed en kvalitetsförsämring. Jag var en av dem som drev den här frågan hårt i utredningen, och självfallet är tanken inte att man ska minska resurserna för utbildningen på universitets- och högskoleorterna. I stället bör Utbildningsdepar- tementet anslå extra resurser. Jag anser att det är i högsta grad orimligt att redan fattiga kommuner ska stå för de extra kostnader som utlokaliserad utbild- ning medför. Om vi ska leva upp till talet om att Hela Sverige ska leva, måste vi göra mer än bara prata. Vi måste ge förutsättningar också i form av ekonomiska resurser. Därmed är det min förhoppning att den regering som kommer att finnas efter nästa val kommer att ge öka- de resurser för utlokaliserad utbildning. Nu kan någon invända att jag inte har hela mitt parti med mig på den här ståndpunkten. Sanningen är den att det är vad alla vi som bor i Norrland upplever. Vi är totalt 48 ledamöter, och vi skulle alltså även om vi gick rakt över alla partigränser och gjorde gemen- sam sak bara utgöra en sjundedel av riksdagen. Där- för tar jag tillfället i akt att använda den här dagen åt att missionera lite bland alla partier. Jag hoppas, som sagt var, att vi kan komma någonvart med det här. Tillåt mig till sist beröra frågan om studentbostä- der. Jag vill understryka att vi i Folkpartiet i vårt budgetförslag hade 50 miljoner mer än regeringen för studentbostäder. Jag vill också, precis som Sofia Jonsson, efterlysa ett långsiktigt system för att åstad- komma fler studentlägenheter.

Elver Jonsson (Fp)

Anf. 69 Elver Jonsson (Fp)

Herr talman! En allmän reflexion är att i vårt mångfasetterade samhälle har högskolan och utbild- ningen där en stor och växande betydelse. Högsko- lans sätt att fungera och ge en god allmän utbildning eller yrkesutbildning kommer att återspegla sig i en rad samhällsfunktioners möjligheter att utvecklas i framtiden. Den utbyggnad som skett under det senaste de- cenniet har varit en tyngdpunkt för de regionala hög- skolorna. Dessa högskolor har inneburit att de varit mera nåbara för regionens studenter. De har också fyllt de krav som högskolor längre bort haft svårt att klara. Jag kan som exempel nämna Stiftelsen Högskolan i Jönköping, som har tagit intressanta steg med goda erfarenheter i sin egen dynamiska miljö. Det har inneburit att man har avancerat från sjuttonde till tredje plats i listan över populära studentorter. Tid- ningen Ny Teknik rankade t.ex. Jönköpings högskola till en andra plats i Sverige, dvs. lika och delad posi- tion med Chalmers och Linköping. Förstahandssök- ningen hade förra året ökat med hela 40 %. Intressant är att företrädare för statliga högskolor och universitet eftersträvar de plusposter som de fria högskolorna har. Det egna ansvaret och en större frihet att utveckla pedagogik med vetenskaplig grund synes vara skälet. Det är en viktig del av poängen. Ett praktiskt pedagogiskt grepp är att blivande entreprenörer och företagare redan under pågående högskolestudier kan starta eget företag. Det finns vidare en het önskan om att få rätt att examinera doktorer i den humanistisk- samhällsvetenskapliga disciplinen. Här handlar det inte om mer pengar. Det handlar om att ge ett förtro- ende för en kapacitet som redan finns. Något annat slående - rentav imponerande - är den stora globala kontaktyta som ger ett studentutbyte som berör varje kontinent. Nu har man examensrätt på fyra ämnesområden. Som jag sade önskar man en utbyggd kompetens och fler rättigheter på detta område. Herr talman! Vissa delar av det jag nu har sagt om Jönköpings högskola skulle kunna sägas om fler nya högskolor - även de dynamiska lärosäten som funge- rat väldigt väl. Mitt val av interiör vägleds av att mitt senaste högskolebesök förlades till just denna Små- landsmetropol. Fru talman! Även om stiftelsehögskolorna inte kommer att dominera i svenskt högskoleväsende är de intressanta spjutspetsar i ett i övrigt uniformt hög- skolesystem. En tydlig iakttagelse är att vissa hög- skolor har haft svårt att ta emot alla studenter som har sökt, samtidigt som andra har haft svårt att rekrytera i den utsträckning som var tänkt i den utbildningsplan som godkändes för två år sedan. Fru talman! Så vill jag ge några synpunkter kring de fristående teologiska högskolorna. De teologiska högskolorna inom frikyrkan är relativt unga. Ingen är särskilt stor, men skolorna, som är lokaliserade till Stockholm, Uppsala och Örebro, växer just nu. In- tresset från andra teologiska lärosäten tilltar. Även teologiska fakulteter har fått en breddning av det ekumeniska utbudet. Människor från frikyrkan, där man saknar egen högskola, och blivande präster inom Svenska kyrkan har i betydande utsträckning sökt sig till dessa frikyrkliga lärosäten, som snart har ett dussintal år på nacken. Motionärer från i princip alla partier har under se- nare år aktualiserat frågan om att dessa små högsko- lor i hög grad finansieras av sina huvudmän, dvs. Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionsförbun- det - det gäller THS i Stockholm - och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som finansierar verksamheten i Uppsala. Samfundet Nybygget - kristen samverkan har sin högskola i Örebro. Man borde på dessa ställen få rättvisa villkor. Tillstånd att utfärda högskoleexamen efter teolo- gisk utbildning har man haft sedan 1993. Under sena- re tid har t.ex. THS i Stockholm fått behörighet att examinera teologistuderande. De erhåller teologie kandidatexamen om 140 poäng. Vi har också påmint om att det i THS lärarkår finns ett femtontal som har doktorerat. Därför har man på denna högskola - för övrigt också på de två andra högskolorna - en mycket hög vetenskaplig status inom grundutbildningen. Det är relativt ovan- ligt att man förfogar över så goda lärarkrafter på så små högskolor med så förhållandevis tunga ekono- miska åtaganden. Nu kommer dessa tre högskolor att tillföras ett ökat antal helårsstudenter. Det sker i enlighet med planeringsförutsättningarna, men riksdagen har fort- farande ingen avsikt att fastslå detta. Ett antal motio- närer från olika håll har krävt att dessa högskolor ska behandlas på samma sätt som andra vad gäller eko- nomin. Reservanterna i utskottet - de kommer från åt- minstone fyra partier - säger att det statsfinansiellt innebär så lite att förändringen torde rymmas inom de givna ramarna. Det skulle innebära ett gott tillskott för dessa högskolor och att högskolorna skulle kunna bli fler. De skulle få en ekonomisk grund för att fun- gera väl. Vid senare års budgetbehandling har denna fråga varit uppe, och det har uttalats ett ökat stöd för tanken att dessa högskolor skulle jämställas med andra. Vid det senaste riksmötet var det snubblande nära att en sådan beställning hade sänts i väg till regeringen. Majoriteten, som avvisade förslaget, har visserligen sagt sig vara allmänt positiv men inte velat sätta den press på regeringen som ett positivt riksdagsbeslut hade inneburit. Trots att det är småbelopp i ett statsfinansiellt sammanhang, och trots att beloppen med lätthet torde kunna rymmas inom ramarna, har man inte kunnat expediera detta. Det har av och till genom uppvaktningar, riks- dagsmotioner och utskottspåpekanden erinrats om att huvudmännens organisationer och deras medlemmar ger stora frivilliga bidrag till dessa högskolor. I de- batten har också pekats på att andra huvudmän vid enskilda högskolor inte avkrävts personliga offerin- satser. Det är hög tid för staten att rätta till sådana orättvisor. Det kan knappast finnas något sakpolitiskt motiv för att hävda något annat. Det ekonomiska stödet från staten skulle kunna innebära ett tillskott med några tusen kronor per hel- årsstudent och att jämlikhet och rättvisa i ett ekono- miskt avseende erhålls. Det känns närmast genant att en sådan till synes marginell fråga inte har kunnat redas ut, trots att det har påpekats från riksdagen i olika omgångar och vid uppvaktningar i departemen- tet. I motionen har vi sagt att det är bra att statsråd och politiker uttalar sin sympati för dessa högskolor, men att det ekar ihåligt om man motsätter sig en eko- nomisk rättvisa och låter bli att undanröja de olikheter som fattiga nya högskolor omotiverat drabbas av. Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva- tion nr 7 vad avser beslutspunkten 21.

Kenth Högström (S)

Anf. 70 Kenth Högström (S)

Fru talman! Utbildningsminister Thomas Östros talade sig varm för den öppna och fria akademin för en halvtimme sedan. Det tyckte jag var utomordent- ligt bra. Den öppna och fria akademin måste vara en ledstjärna och ett verktyg, precis som den regionala decentraliserade högskolan är det, i arbetet med att göra det möjligt för många att ta del av akademisk utbildning i hela landet och höja kunskapsnivån i Sverige. Jag vill därutöver argumentera för en annan mycket viktig ledstjärna. Det rör sig om ett verktyg i arbetet för att utbildningspolitiken ska få genomslag inte bara på de orter där högskolan är etablerad utan i hela landet - även i de glesbefolkade delarna. Jag talar om distansutbildningen och det flexibla lärandet. Det finns inget sätt att bryta igenom klasstrukturer och sociala skiktningar som är effektivare än den metoden. Om man lyckas attrahera dem som känner tvekan inför utbildning och kanske vill bo kvar hem- ma kan man få många fler att söka sig till högre ut- bildning. Ett land som har kommit väldigt långt i detta av- seende är Storbritannien, vars största open university ligger i Milton Keynes, som jag har besökt fem gång- er. Jag har följt det under många år. I dag har man 70 000 inskrivna elever och 2 500 medarbetare. Man utvecklar pedagogiska verktyg och metoder som är anpassade för denna sorts undervis- ning. Man använder sig naturligtvis av informations- tekniken som stöd. Man har elever från hela Storbri- tannien - också från Wales och Skottland. Eleverna kan läsa hemma. I dag föreslår regeringen via betänkandet att vi ska knyta ihop alla våra lokala studiearenor till ett nätverksuniversitet. Jag tycker att det är en utomor- dentlig idé. Det är en svensk idé på samma tema som det som tillämpas i Milton Keynes. Verksamheten är dock inte koncentrerad, som den är där. Detta kräver många funderingar. Därför vänder jag mig till utbildningsutskottet. Varför har ni inte bemödat er om att argumentera kring min motion Ub544? Det finns inte ett argument. Den handlar ändå om detta. Motionen tar sin näring ur den undersökning som Urban Dahllöf, professor emeritus i Uppsala, och universitetslektorn Gunilla Roos har gjort bland 1 000 nya högskolestuderande i mitt hemlandskap Hälsing- land. De konstaterar att väldigt många av dem som har sökt sig till högskolan har kommit ur arbetarklass och miljöer där utbildningsnivån är låg. De väljer att bo hemma. Hade denna nätverksbaserade distansun- dervisning inte funnits inpå knuten hade de inte gått in i högskolemiljön. Naturligtvis åker de till Högsko- lan i Gävle eller till någon annan högskola och får viss undervisning, men de har också informationstek- nologin som stöd hemma. Jag tycker att det här är viktigt. Jag anser att nät- verksmyndigheten borde ligga mitt i Sverige, t.ex. i mitt län, där man har störst erfarenhet av att bryta social segregering - det är en hälsning till utbild- ningsutskottet. Den här delen av utbildningspolitiken anser jag för närvarande vara den absolut viktigaste spjutspet- sen för att alfabetisera Sverige. Utbildning och universitetsforskning (förslag 1-18)

Anf. 71 Tomas Högström (M)

Fru talman! Förväntningarna på skolan är höga både från samhället och från riksdagen och ska så vara med tanke på den uppgift som skolan har att svara för. Det är nämligen i grund- och gymnasieskolan som grunden för det livslånga lärandet läggs. Ett miss- lyckande här följer i många fall sedan individerna livet ut. En viktig förutsättning för att skolan ska ha möj- ligheter att klara sina uppgifter är att satsningarna på utbildning fortsätter. Att så är fallet visar internatio- nell statistik som säger att Sverige tillhör de länder som per capita satsar mest på utbildning. Men vart tar pengarna vägen? Vi måste också konstatera att det samtidigt finns ett missmod i skolan - bland elever och lärare, bland föräldrar och allmänhet. Det är ett missmod som har sin grund i att skolan inte klarar av att leva upp till de förväntningar som ställs. År efter år debatterar vi skolans situation utifrån rapporter som visar att skolans resultat inte når upp till målen. Det är rapporter som visar att många elever i grund- och gymnasieskolan inte når de kunskapsmål som är satta. Företeelser som att elever stämmer huvudmannen, att undervisning avbryts på grund av hotfulla situa- tioner, att lärare och elever förs till sjukhus efter inci- denter i skolan, ja t.o.m. mord, och att väktare sätts in på skolor visar att situationen på många håll rent ut sagt är dålig på det svenska utbildningssystemets mest grundläggande nivåer. Men vi ska inte glömma bort att det även finns framgångsrika skolor som visar på bra resultat och framgångsrika initiativ. Jag tror att det tål att uppre- pas eller förtydligas att det är riksdagen som antar regler som påverkar skolan. Här beslutas om lagar och förordningar som rör skolans alla delar och som påverkar skolans möjligheter. Det är i riksdagens roll som högsta beslutande organ som vi debatterar sko- lans situation. För min del är det dessutom utifrån uppfattningen att skolans roll är central i samhället och av strategisk betydelse för våra möjligheter. I de moderata förslagen med anledning av budge- talternativet redovisas vad vi tror att skolan behöver för att den ska ges bättre förutsättningar att klara den komplexa uppgift som den har. För det första är det skolans inre arbetsklimat som i mycket avgör hur framgångsrik en skola är. Dålig ordning, sena ankomster, ovårdat språk, mobbning och brist på respekt skapar en dålig arbetsmiljö som slår hårdast mot elever med inlärningsproblem. En avgörande faktor för att vända den utveckling som vi ser är att man vid lärarutbildningen måste lägga större vikt vid den studiesociala miljön och relevanta ledar- skapsutbildningar. Vi anser även att skriftliga omdö- men ska användas för att informera föräldrar om elevens resultat. Utformningen kan vara en fråga för varje enskild skola. Vi anser även att enskilda skolor, om de så önskar, ska ha en möjlighet att införa lokala betyg i ordning och uppförande. För det andra anser vi att resultatredovisningen måste bli bättre, inte minst för att elever, föräldrar och lärare ska veta vilka resultaten är på enskilda skolor. Tyvärr är det många huvudmän som slarvar med denna uppgift i dag. Lagar och förordningar ger dem dessutom den möjligheten, eftersom uppfölj- ningar och utvärderingar inte följs upp av dem som har det som sin uppgift i dag. Skolverket ansvarar för uppföljning, utveckling, utvärdering och tillsyn av den svenska skolan. Bl.a. utifrån Riksrevisionsverkets granskning av Skolverkets tillsynsverksamhet finns det anledning att ifrågasätta om Skolverket sköter sina viktiga uppgifter. Av bl.a. den anledningen före- slår vi ett inrättande av ett oberoende nationellt kva- litetsinstitut med uppgift att löpande utvärdera sko- lans resultat. Institutet ska stå fritt från dem som har uppgiften att driva skolor och fritt från den politiska sfären. Samtidigt förtjänar det att påpekas att inrät- tandet av ett kvalitetsinstitut inte innebär att skolorna ges möjlighet att undandra sig sin egen årliga kvali- tetsredovisning. Delar av Skolverkets nuvarande uppgifter och anslag överförs till det föreslagna kva- litetsinstitutet. Jag sade i min inledning att vi inte får glömma bort att det även finns framgångsrika skolor. Låt oss med en förbättrad uppföljning, utvärdering och re- sultatredovisning ge dessa skolor den uppmärksamhet som de förtjänar. I dagens tidning kan vi läsa att för första gången har en skola, Älta skola i Nacka, tilldelats Utmärkel- sen Svensk Kvalitet. Jag tycker att det är ett bra ex- empel på hur man via kvalitetsmätningar och redo- visningar kan lyfta fram goda resultat. Det är också helt i överensstämmelse med att vi lägger fram för- slag om inrättande av ett nationellt kvalitetsinstitut. Det intressanta är dessutom att skolan ligger i en kommun, Nacka kommun, som regeringen titt som tätt har ganska hårda diskussioner och skriftväxlingar med om hur respektive skola och huvudman ska kun- na utveckla sina skolformer. Hitintills måste jag säga att Nacka kommun leder över regeringen. För det tredje föreslår vi att det kommunala an- svaret för att finansiera skolan överförs till staten. Det innebär naturligtvis inte att staten ska driva skolor. Den nationella finansieringen ska skapa förutsätt- ningar för mer likvärdiga villkor när det gäller att driva skolor och bedriva undervisning. Som situatio- nen är i dag varierar förutsättningarna beroende på kommunernas ekonomi, prioriteringar och politiska vilja. Detta är oacceptabelt om man menar allvar med likvärdiga villkor. Vi har som första steg föreslagit ett införande av en nationell skolpeng för grundskolan och anvisat medel för detta år 2003. Den nationella skolpengen ska finansiera kostnaderna för elevens utbildning. Det är viktigt att i detta sammanhang även klargöra att systemet ska ta hänsyn till att barn har olika behov. Finansiering sker genom att ett belopp motsva- rande kommunernas kostnader för grundskolan dras in via det statliga bidragssystemet till kommunerna och förs till anslaget för nationell skolpeng. För det fjärde måste detaljstyrningen av resurser- na upphöra. Regeringen lägger i årets budget fram förslag om anslag till personalförstärkningar inom skolan. Vi har ställt oss bakom detta förslag för år 2002 och anvisar där 1,5 miljarder kronor, eftersom tjänsterna är inrättade. Detta anslag avvecklar vi för åren 2003 och 2004, och de medlen tillförs anslaget för nationell skolpeng utifrån grunduppfattningen att staten inte ska detaljstyra resurserna. Vi pratar väldigt ofta i debatten om Wärnersson- pengar och Perssonpengar, men det är skattebetalar- nas pengar, och den typ av öronmärkning som vi dag ser bidrar inte till att ge verksamheterna möjligheter att göra de nödvändiga prioriteringarna utifrån de lokala förutsättningar som är och som varierar. För det femte genomför vi förändringar som inne- bär att elevernas ställning stärks. Utifrån en förbättrad resultatredovisning och en nationell finansiering som följer eleven till den skola som han eller hon har valt stärks elevernas ställning. Deras val blir avgörande. Kraven på att prestera bra resultat blir både tydligare och större och en nödvändighet för varje skola. Vi ökar med våra förslag möjligheterna till mång- fald inom skolan. Erfarenheterna av att alltfler friskolor etableras är övervägande goda. Skolans utveckling främjas av att fler alternativ ges möjlig- heter att bedriva verksamhet på lika villkor. Vi vill se fler driftsformer, profilskolor och skolformer. Mång- fald är något som berikar samhället. Det är något som upprepas i många andra sammanhang. Jag anser att detta påstående även gäller skolorna. Vi anser att skolornas möjlighet att lägga ut un- dervisning på entreprenad ska utvidgas så att den även omfattar grundskolan och flertalet ämnen. Skol- verket säger i sin utvärdering Nationella kvalitets- granskningar 2000 - utbildning på entreprenad att erfarenheterna på många sätt är positiva. Låt oss då ta vara på denna möjlighet! För det sjätte lägger vi fram ett förslag om att låta undersöka möjligheterna att inrätta ett slags grund- skoleexamen och att en sådan ska ge behörighet till fortsatta studier i gymnasieskolan. Sedan flera år väntar vi på regeringens utlovade förslag om en mo- dern gymnasieexamen. Jag hoppas att skolministern vid denna debatt meddelar när ett sådant förslag kommer. Avsikten med våra förslag under denna punkt är att tydliggöra betydelsen av goda kunskaper bland elever och i skolan. Fru talman! Vi föreslår även för förskoletiden att nuvarande sexårsverksamhet, s.k. förskoleklass, får utvecklas till en barnskola med tydliga pedagogiska ambitioner. Barnskolan ska, i likhet med sexårsverk- samheten, vara frivillig för föräldrarna, och det är kommunerna eller godkända skolor som ska ha möj- lighet att utveckla förskoleklass i denna riktning. Vi föreslår även en kraftig utökning av antalet platser i den s.k. KY-utbildningen. Vi har anvisat medel för denna satsning i särskild ordning. Vi på- börjar även en avveckling av Kunskapslyftet, med förbehållet att de som nu deltar i utbildningen ska ha möjlighet att slutföra densamma. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 un- der punkt 1. Vi står naturligtvis bakom de övriga reservationerna, men för tids vinnande nöjer vi oss med att yrka bifall under denna punkt.

Anf. 71 Tomas Högström (M)

Anf. 72 Lennart Gustavsson (V)

Fru talman! Det vi nu diskuterar rör frågor om förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, barn- och ungdomsutbildning och vuxenutbildning. Först och främst vill jag som vänsterpartist ut- trycka min tillfredsställelse över att vi nu fortsätter att åtgärda konsekvenserna av 90-talets svåra ekonomis- ka situation, en situation som betytt mycket negativt på skolans område. Samtidigt som de ekonomiska resurserna minskade ökade barnkullarna och flyk- tinginvandringen. Jag vill lyfta fram några av de saker jag tror kommer att ha en stor betydelse för att vi bättre ska kunna arbeta mot visionerna om en skola för alla och en möjlighet till livslångt lärande för alla. Förutom utbildningens betydelse för hela samhällets utveck- ling har ju utbildning och kunskapsnivå en central betydelse för demokrati och människors delaktighet i samhället. Jag kommer i mitt anförande att beröra fem områden som jag som vänsterpartist ser som speciellt viktiga: förskolan, resurserna, elevinflytan- det, jämställdheten och betygen. För det första behövs en kraftfull satsning på för- skolan. Att förskolan i likhet med skolan, föräldraför- säkringen, barnbidraget och hälso- och sjukvården ska vara en del av den generella välfärden och erbju- das alla barn och barnfamiljer är en självklarhet för oss i Vänsterpartiet. I budgetpropositionen anges bl.a.: "Förskolan är basen för samhällets insatser för att främja det livs- långa lärandet. Den är en miljö där barn med olika bakgrund och olika levnadsvillkor får möjlighet att utvecklas och lära tillsammans." Vidare konstateras att det långsiktiga målet är en avgiftsfri förskola. Det är något som vi från Vänster- partiet länge har hävdat. Införandet av den allmänna förskolan för fyra- och femåringar, rätten till försko- leverksamhet för barn till arbetslösa och föräldraledi- ga samt en maxtaxa i förskoleverksamhet och skol- barnsomsorg är alla steg i en riktning som ligger väl i linje med Vänsterpartiets politik. En fråga som skulle vara intressant att höra skol- ministern kommentera är när nästa steg mot det lång- siktiga målet om en avgiftsfri förskola kan tas. Jag vet att jag kan låta lite otålig med tanke på att större de- len av reformen inte blivit verklighet än. Men min fråga tar sin utgångspunkt i regeringens egen skriv- ning i propositionen om maxtaxa och allmän försko- la: "Regeringen betraktar förslaget som ett första steg." Alltså: När anser skolministern att det är dags att ta nästa steg? Fru talman! Frågan om maxtaxan är en av de få frågor där det tycks finnas någon form av borgerlig enighet. I övrigt måste jag säga att jag saknar ett tydligt borgerligt alternativ. Det är i och för sig gans- ka talande att den borgerliga enigheten vänder sig mot ett förslag som handlar om att utveckla den gene- rella välfärden. Fru talman! För det andra behövs det mer perso- nal inom förskola och skola. Mer personal inom sko- lan är en av förutsättningarna för att kunna nå målen. Det är bra att regeringen inom ramen för budget- samarbetet nu kan fortsätta en satsning, faktiskt initie- rad av Vänsterpartiet, på mer resurser i skolan. Ur elevsynpunkt och med tanke på bl.a. den senaste tidens debatt om mobbning och våld inom skolan är bristen på elevvårdspersonal ett av de områden där det behövs förstärkning. Det behövs fler vuxna i skolan, vuxna som är tydliga förebilder. I och med denna budget fortsätter den inledda femåriga satsning som innebär att ungdomsskolan och fritidshemmen tillförs resurser motsvarande en nivåhöjning på 5 miljarder. Bidraget är riktat till utökning av personal. Kritik har ibland framförts om att detta riktade bidrag skulle utgöra ett allvarligt intrång i det kommunala självstyret. Vänsterpartiet menar att en kraftsamling för att öka personaltätheten är av yttersta vikt och att det är viktigt att vi faktiskt vågar rikta resurserna. Den femåriga satsning vi nu inleder kommer att ha stor betydelse för skolans vik- tigaste ingrediens - eleverna. Fru talman! För det tredje måste elevinflytandet öka. Ska eleverna kunna uppnå både kunskapsmålen och de demokratiska målen måste eleverna göras mer delaktiga i vad som händer i skolan. Regeringen säger: "Det måste upplevs som mer stimulerande och meningsfullt att gå i skolan. Skolan måste klara att entusiasmera eleverna och upprätthålla studiemotivationen. Då måste eleven sättas i centrum. Elevinflytande ska också vara grunden för fostran i ett individuellt och kollektivt ansvarstagande - ett demokratiskt samhälle kräver en demokratisk skola." För mig som vänsterpartist handlar det om att ta de här skrivningarna på största allvar. Det finns inga lätta och självklara lösningar. Men det krävs ett en- träget och målmedvetet arbete där elevernas delaktig- het, inflytande och ansvar är nyckelord. Fru talman! För det fjärde måste arbetet med jäm- ställdheten intensifieras. Det är bra att särskilda me- del avsätts för kompetensutveckling av resurspersonal i jämställdhets- och genuskunskap. Det är också bra att medel, på Vänsterpartiets initiativ, avsätts för att förebygga att flickor utsätts för kränkande behand- ling. Samtidigt som utbildningsväsendet reproducerar och konserverar manssamhället utgör det faktiskt en nyckelinstitution i kampen för ett jämställt samhälle. Genom att skolledare, lärare och övrig personal skaf- far sig medvetenhet om dessa maktstrukturer och engagerar sig för att utmana dem kan skolan bli en plats där barn och ungdomar ges möjlighet att ifråga- sätta de stereotypa könsroller som förmedlas i kultu- ren, reklamen och det övriga omgivande samhället. Vänsterpartiet vill öka valmöjligheterna för kvin- nor och män. Alla ska ha reella möjligheter att göra val som inte är könstypiska. Vårt mål är att kön inte ska vara en begränsning och ett hinder under upp- växten. Därför är ett tålmodigt, långsiktigt och ut- hålligt jämställdhetsarbete inom utbildningsväsendet av största vikt. Fru talman! För det femte och sista tycker jag att det är dags att på allvar resonera om ett av hindren för att uppnå läroplanernas mål - betygen. Betygen och deras utformning styr enligt min mening på ett nega- tivt sätt mycket av vad som sker i skolan. Att det sedan finns politiska partier som vill ha fler, mer och tidigare betyg är en annan sak. Jag tillåter mig än en gång att citera regeringen, som avser att "ta initiativ till att ett antal grundskolor ges möjlighet att under 2002 utveckla former för individuell planering och dokumentation". Med tanke på denna skrivning och den socialdemokratiska kongressens syn på betygen vore det intressant att höra skolministerns syn på möjligheterna till en försöksverksamhet med betygs- fri grundskola. Det finns intresserade kommuner. När, skolministern, är det dags att våga börja ta i betygsfrågan? Avslutningsvis yrkar jag bifall till förslagen till beslut i UbU1 under punkterna 1-18.

Anf. 73 Erling Wälivaara (Kd)

Fru talman! Att utbildningspolitiken spelar en viktig roll i samhället är vi nog alla överens om. Kun- skap är viktigt och att här i kammaren få vara med och debattera utbildningsfrågor är mycket stimule- rande. Jag tror att vi alla vill väl med den svenska skolan och är måna om att våra barn och ungdomar ska få en gedigen utbildning av hög kvalitet i en trygg miljö. Den svenska skolan fungerar i många stycken mycket bra och erbjuder kunskapstörstande elever god undervisning av ambitiösa och duktiga lärare och övrig personal. Tyvärr har den senaste tidens medie- debatt inte handlat så mycket om skolans möjligheter, utan i stället mer om de problem som skolan brottas med. Självklart ska vi inte blunda eller sopa proble- men i skolan under mattan. Även vi i beslutande ställning måste våga lyfta fram dem, debattera dem och gemensamt försöka rätta till det som inte funge- rar. Fru talman! Alla blev vi mycket illa berörda över det som hände i en skola i Malmö för drygt en vecka sedan. En manlig lärare misshandlas av några elever. Tyvärr är inte Malmöfallet det enda exemplet på grovt våld i skolan. Enligt en rapport från Brottsföre- byggande rådet som kom i går har våldet i skolan ökat. Lärare blir hotade och går omvägar till skolan på grund av rädsla. Tusentals elever går varje morgon till skolan med ont i magen. Vi vuxna måste fråga oss, även om det kanske känns smärtsamt för någon: Vad är det som har gått fel? Vad är orsaken? Finns det någon lösning? Är lösningen speciella väktare i skolan eller mobiltelefoner till lärarna? Är lösningen ökat föräldraansvar, ökade befogenheter för lärare eller att flytta stökiga elever? Här skulle salomonisk vishet behövas, tror jag. Jag är övertygad om att snabba åtgärder behövs och kommer att behövas i akuta situationer, men vi ska komma ihåg att det då egentligen handlar om sym- tombehandling. Jag har en känsla av att vi ser symtomen men har väldigt svårt att se och kanske ännu svårare att våga erkänna de bakomliggande orsakerna. Jag tror att vi måste våga lyfta blicken och försöka analysera dessa orsaker. Kan det vara möjligt, fru talman, att det som sker i skolan i dag är en följd av - eller brist på - fattade beslut här i kammaren? Låt mig än en gång poängtera att kränkande ord och handlingar, våld och mobbning visst måste stävjas med all kraft, men lång- siktigt behövs åtgärder som förändrar våra egna och våra barns attityder. Jag tror att det vi nu ser i sam- hället och i skolan är en följd av en förändrad syn på värderingar, regler och normer. Fru talman! Vi vet att familjen är barnets vikti- gaste miljö under uppväxttiden. Redan i tidiga barna- år planterar man sunda värderingar och förmågan till empatiskt tänkande. Hur familjen ser ut har kanske mindre betydelse. Olika kulturer formar olika per- sonlighetstyper genom att kulturen påverkar familjen, och familjen i sin tur reproducerar kulturens normer hos barnen. Ska man förstå en familj måste man för- stå hur barnets självuppfattning växer fram. Familjens grundläggande roll som identitetsskapare kan inte ersättas, utan bara kompletteras av barnomsorg och skola. Jag tror att bakom debatten om levnadsformer finns en vuxenegoism som är olycklig och som inne- bär optimering av egna känslor och livsmöjligheter. Barnen kommer i andra hand. För oss kristdemokrater är det av största vikt att skapa förutsättningar för föräldrar och vårdnadshavare att ge mer av sin tid åt barnen. Fru talman! Jag avser inte att i den här debatten ta upp förskolan, eftersom vi har en särskild motion som behandlar förskolan och som kommer att debatteras i början av nästa år. Men jag kan inte underlåta att med några ord beröra regeringens maxtaxeförslag, som kommer att leda till att barnen visats längre tid på dagis och får mindre tid med och av sina föräldrar. Reformen gynnar inte barnen utan högavlönade för- äldrar. Förbättringen för ensamstående och lågavlö- nade blir däremot ytterst marginell. Regeringen väljer att ge till dem som redan har, en mycket orättfärdig fördelningspolitik. Dessutom omfattas inte alla barn av maxtaxan. 110 000 barn får inte en krona av max- taxemiljarderna. Fyrpartiförslaget om ett barnomsorgskonto där- emot omfattar alla barn och ger föräldrarna möjlighet att välja olika former av barnomsorg utanför hemmet, minska sin arbetstid eller t.o.m. stanna hemma under en del av barnets uppväxt. Det är familjen själv som väljer. Fru talman! Jag tror att om skolan ska lyckas vän- da utvecklingen från ett hårdare klimat i skolan måste vi få ett nytt tänkesätt. Vi kristdemokrater är överty- gade om att ett etiskt tänkesätt måste genomsyra hela utbildningen. Omtänksamhet, medmänsklighet och respekt är grogrunden för ett mjukt klimat i skolan. Ordning och struktur är en förutsättning för all under- visning. Vi måste lära oss själva och våra barn hur vi ska umgås och leva med varandra. Det handlar om etik. Vi kristdemokrater menar att den gyllene regel som vi ofta har hävdat här i kammaren, "behandla andra som du själv vill bli behandlad", måste aktualiseras redan i tidig ålder. Kristdemokraterna har under hela vår tid i riksda- gen hävdat vikten av en värdegrund som vilar på den etik som förvaltas av kristen tradition och väster- ländsk humanism, eller om man så vill på vårt kultur- arv. Det är av stor betydelse att denna värdegrund är inskriven i våra läroplaner. Det värdegrundsarbete som skolministern sedan byggt på har varit mycket värdefullt och har betydelse för skolans demokratiska fostran. Det är viktigt att värdegrunden står fast vid den kristna etiken för att inte framstå som ett flum- migt budskap som kan vara vad som helst, som vissa förordar. Det är värdegrunden som är garanten för att man ska slippa främlingsfientlighet, rasism, våld och mobbning i skolan. Värdegrundsåret som skolminis- tern utlyste 1999, efter många debatter med bl.a. kristdemokraterna, håller på att utvärderas, och det ska bli mycket intressant att ta del av utvärderingen när den kommer. Men det är också oerhört viktigt att arbetet med värdegrunden ständigt får fortsätta. Lik- som demokratin måste värdegrunden vinnas på nytt och på nytt. I det här sammanhanget vill jag peka på en märk- lighet som vi här i riksdagen är ansvariga för. Varför arbetar vi inte med samma värdegrund i förskolan som i grundskolan? Jag vill ställa frågan till skolmi- nistern. Den olikhet som vi har i dag skapar bara oreda hos lärare, elever och föräldrar. Fru talman! Kristdemokraterna anvisar i sitt bud- getförslag sammanlagt 4,25 miljarder kronor netto mer än regeringen till landets kommuner under kom- mande treårsperiod. Det är ett välbehövligt resurstill- skott till skola, vård och omsorg. Vi betror också, i motsats till majoriteten, landets kommunpolitiker att själva avgöra var extra ekonomiska resurser till sko- lan i just deras kommun bäst behövs. Vi värnar det kommunala självstyret och vänder oss mot socialde- mokraternas pekpinnar till landets kommuner. Skolans problem beror inte enbart på bristande re- surser, utan det vi nu ser är en konsekvens av en kravlös politik under många år. Många elever känner sig otrygga och vilsna. Att skapa ett klimat i skolan, i klassrummet och på skolgårdarna där barn och vuxna möts med respekt för varandra oavsett ras, hudfärg, kön eller sexuell läggning, där jämställdhet mellan kvinnor och män är en självklarhet och där medmänsklighet ses som naturligt och eftersträvansvärt är den bästa förebyg- gande insatsen mot mobbning, våld och förtryck. Det är glädjande att skolministern har anammat kristde- mokraternas förslag om en riksomfattande kampanj mot mobbning genom att starta kampanjen Tillsam- mans. Det tackar vi för. För att komma till rätta med problemen behövs också en nationell samling mot mobbning, våld, rasism och förtryck. En nationell samling går inte att lagstifta fram, men vi kan alla hjälpa till att bilda opinion för det. Vi tror att om vi ska lyckas komma till rätta med mobbningen i skolan behöver alla goda krafter i samhället samverka. Fru talman! Barn mognar olika och har olika ta- lang och läggning. Några är skolmogna vid sex års ålder, andra först när de är åtta år. Kristdemokraterna menar att det är viktigt att skolstarten är flexibel. Barn har olika talang - några är mer teoretiskt lagda, andra är mer praktiskt inrikta- de. Somliga är konstnärliga, medan andra tycker om att meka. Det är den verklighet som måste få åter- speglas också i skolans sätt att arbeta med eleverna. Kristdemokraterna anser att alla elever måste få ut- veckla sina talanger så att de kan använda sin kun- skap aktivt. Fru talman! Jag ska säga något om gymnasiesko- lan. Gymnasiekommitté 2000 börjar närma sig av- slutningsfasen. Vi hoppas att den utredningen ska lägga fram förslag på en ny och bättre fungerande struktur för den kommande gymnasieskolan. Det är en struktur som ska ta större hänsyn till elevernas önskemål, arbetsmarknadens behov och alternativa vägar till högre utbildningar. Enligt vår mening är det också viktigt att en ny struktur för gymnasieskolan får med sig betygshanteringen. Tyvärr har metoden med betyg efter varje årskurs lett till en stor stress i gym- nasieskolan. Den har också lett till att samverkan mellan ämnen och kurser försvårats. Vid snart sagt vartenda möte, fru talman, med gymnasieelever ute i landet har jag också mött kravet på fler betygssteg. Många frågar också efter möjligheten till en gymna- sieexamen. Kristdemokraterna ser med spänning fram emot när utredningsförslaget från Gymnasiekommitté 2000 ska läggas fram under våren. Fru talman! Frågan om fristående skolor kommer att behandlas under våren när regeringens proposition behandlas. För den sakens skull får debatten anstå för vår del. Vad gäller specialskolorna Eke- och Hällsbosko- lan anser kristdemokraterna att de fasta skoldelarna måste få finnas kvar och fortsätta sin verksamhet. Vi har också i vårt budgetförslag anvisat 15 miljoner kronor för att återföra de fasta skoldelarna i de båda skolorna. Fru talman! Självklart står jag bakom alla reser- vationer där kristdemokraterna är med, men jag yrkar för tids vinnande bifall till reservation 7 under punkt 13.

Anf. 74 Lennart Gustavsson (V)

Fru talman! Jag ska ta en replik, och jag har två frågor som kan besvaras med ja eller nej. Först har jag ett konstaterande om den gemen- samma värdegrunden mellan skola och förskola. Jag rekommenderar att vi använder förskolans värde- grund. Sedan var det de två frågorna. Första frågan: Är förskolan i kristdemokraternas värld basen för det livslånga lärandet? Andra frågan: Ställer kristdemokraterna upp på visionen om en avgiftsfri förskola?

Anf. 75 Erling Wälivaara (Kd)

Fru talman! När det gäller den gemensamma vär- degrunden är det bra att Lennart Gustavsson har kommit så långt att han ser ett problem i att det finns olika värdegrunder. Sedan delar jag inte Lennart Gustavssons åsikt om att det är förskolans värdegrund som ska gälla. Jag tycker att vi inte ska vara så rädda för att hävda vårt kulturarv som ändå är den kristna värdegrunden. Vad är det för fel, Lennart Gustavsson, att hävda att vi vill lära våra barn och oss själva att vi ska be- möta varandra på samma sätt som vi själva vill bli bemötta? Så går jag över till Lennart Gustavssons frågor om förskolan. Jag hoppas att Lennart Gustavsson uppmärksam- made att jag sade att vi kommer att ta den debatten när den behandlas i början av nästa år i och med att det kommer motioner om förskolan. Lennart Gus- tavsson får ge sig till tåls och ska få sitt svar när vi står i kammaren strax efter jul.

Anf. 76 Lennart Gustavsson (V)

Fru talman! Innebär det här att frågorna om för- skolans betydelse och om ni ställer upp på en vision om en avgiftsfri förskola ska avgöras av kristdemo- kraterna under julhelgen?

Anf. 77 Erling Wälivaara (Kd)

Fru talman! Ett kort svar på en kort och - jag ska inte vara den som betygssätter frågan. Förskolans betydelse kommer inte att avgöras av kristdemokraterna under julhelgen. Vi vet var vi står när det gäller förskolan. Men för att inte förlänga den här fredagen då alla längtar hem har vi valt att säga att i samband med att våra motioner om förskolan ska behandlas tar vi den debatten då. Lennart Gustavsson får ge sig till tåls.

Anf. 78 Sofia Jonsson (C)

Fru talman! Alla elever har rätt att gå ut grund- skolan med betyget Godkänd på sina kunskaper och ett bra självförtroende. Enkelt uttryckt handlar det om att ge alla en bra start i livet. Någonting annat är egentligen helt oacceptabelt. En skola som skickar ut barn oförberedda för fortsatt lärande, med otillräckli- ga kunskaper för det moderna yrkeslivet och utan kunskaper för att delta i samhället runtomkring utgör ett livslångt svek mot eleverna. Det bidrar också till en social klyvning. Det tragiska är att vi ser att den sociala klyvningen, kunskapsklyvningen, ökar mer och mer. Vi måste se till att det finns redskap så att klyvningen inte kommer till stånd, att vi ger alla samma möjligheter från starten. Vi vill ändra på detta. Vi är helt övertygade om att kunskap är den enda hållbara vägen till verklig social utjämning och lika möjligheter för alla. Därför har vi försökt att ta ett helhetsgrepp om skolpolitiken. Det har vi gjort med bl.a. stärkta resurser direkt ut till kommunerna att användas för skolorna och försko- lorna, men också med hjälp av tre stora reformer. De har vi kallat för Rätt till kunskap, Lokal makt och Fler lärare. I reformerna har vi samlat många delar som bildar en helhet och som vi ser som en bas för den fortsatta skolan och skolpolitiken. Det har inte direkt haglat förslag från regeringen den senaste tiden. För tre och ett halvt år sedan var det val, och då var skolan en av de viktigaste frågor- na: "Det här kommer vi att ändra på. Nu ska det hän- da grejer i den nya regeringen." Tyvärr har det inte gjort det. Vi har varit många som har stått bakom och hejat på och sagt att möjligheterna finns och att vi är beredda att ställa upp. Helhetsgreppet har inte funnits. Det som också är märkligt är att jag i mitt hemlän Örebro har kunnat höra Göran Persson säga på soci- aldemokraternas kommundagar att skolan kommer att bli en av de viktigaste, om inte den viktigaste, valfrå- gan hösten 2002. Jag tycker att det är rätt oförskämt av statsministern att uttala sig så när han själv suttit i en ledande position i Sverige och har varit ledande i svensk politik och i svensk skolpolitik. Under den tiden har det varit möjligt att föra fram en grundsyn och få ett helhetsgrepp om skolan, men det har tyvärr inte gjorts. Den hetsiga debatten vi för om skolan blir inte ba- ra tradig utan också väldigt arbetsam och jobbig för de skolor i landet som får höra detta men som också gör ett fantastiskt arbete. Det slår på arbetsmiljön och på lusten att engagera och vilja förbättra. Det finns så många goda exempel. Det finns så många skolor, lärare och föräldrar som engagerar sig för en bättre skola. Väldigt många har lyckats, där lusten att lära står i centrum, där kunskapen och inte tiden är det absolut viktigaste. Tomas Högström tog upp en av skolorna, nämli- gen Älta skola som fick priset Svensk Kvalitet i går. Stödeskolan utanför Sundsvall gör också ett fantas- tiskt arbete. De skolorna ska vi lyfta fram i debatten, se hur de arbetar och föra in det i skolpolitiken. Fru talman! 2000-talets kunskapsproblem - om vi kallar dem så - löses inte med 1900-talets skolpolitik. Vi ser att framtidens skola måste lämna den traditio- nella synen på kunskaper för att bli mer flexibel och för att bli mer elevanpassad. För att skolan ska kunna klara detta krävs som sagt mer resurser men också, som vi ser det, de tre reformerna Rätt till kunskap, Lokal makt och Fler lärare. Inom reformen Rätt till kunskap har vi samlat fle- ra förslag till hur eleven ska få bättre möjligheter att tillgodogöra sig kunskaper och till hur skolan ska bli mer individanpassad än den är i dag. Vi vill slopa den tidsbestämda skolplikten och införa vad vi kallar en kunskapsrätt där det är elevens kunskap och förmåga som är viktigare än tiden. Detta vänder egentligen helt upp och ned på skolpolitiken, där det hela i dag är väldigt inrutat efter antal timmar och efter de om- råden man ska lära sig. Vi vill öppna upp detta. Som hjälpmedel vill vi in- föra en individuell studieplan för varje elev, som ständigt utvärderas och gås igenom för att se hur just jag som enskild elev kan utvecklas och ta till mig kunskaperna. För att underlätta för detta mer indivi- duellt anpassade lärande vill vi också slopa timplanen för att få mer flexibilitet i systemet. Olikheterna ska inte utjämnas genom att sänka kunskapskraven för alla, utan de som har inlärnings- problem och som kanske tar lite längre tid på sig att lära ska få möjligheter till och redskap för det. Det ska finnas möjligheter att gå till en specialpedagog eller att välja ämnen i olika takt. Därför har vi bl.a. satsat 1,2 miljarder kronor på läs- och skrivutveckling som går direkt ut till alla elever och till alla skolor runtom i landet. Vi vill bygga en likvärdig skola - inte likadana skolor. Detta handlar vår andra reform, Lokal makt, om. Vi vill decentralisera resurserna och makten, dvs. gå en helt annan väg än den som Socialdemokraterna och regeringen verkar hamna på. Där smygcentralise- rar man steg efter steg. Vi vill i stället ge pengarna direkt till kommunerna utan central styrning. Vi vill också införa lokala skolstyrelser på varje skola för att ge föräldrar, lärare och elever mer makt och inflytan- de. Men en ökad decentralisering kräver också att det finns en bra utvärdering och att det finns hjälpmedel för kommunerna i kvalitetsutvecklingen och arbetet. Därför vill vi införa ett nationellt kvalitetsinstitut som ska vara fristående. Där kan man sammanföra kom- munernas olika hjälpmedel och sätt att arbeta för att kunna utveckla och hjälpa skolorna i kvalitetsarbetet. Man kan fundera på huvudmän för detta kvalitetsin- stitut. Kommunförbund, lärarförbund och elev- och föräldraorganisationer skulle kunna vara huvudmän för att se till att stötta sin egen verksamhet. Det behövs fler vuxna och lärare i skolan. Därför satsar vi rejält på de här reformerna och på att fler lärare kan anställas. Det handlar så klart både om resurser och om att få en bra arbetsmiljö i skolan med möjligheter för fortbildning och ökat inflytande för lärare. Det behövs stora insatser för att tackla lärar- bristen och för att få fler att vilja bli lärare. För att göra läraryrket mer attraktivt kan man t.ex. inrätta bättre karriärs- och utvecklingsmöjligheter genom att ge möjlighet att forska på deltid eller utbilda sig till specialist. Fru talman! Gymnasieskolan brottas i dag med ganska stora problem med elever som går ut skolan utan att vara godkända i flera kärnämnen. Vissa säger att vi ska gå tillbaka till en gammal reform. Men den gamla reformen visade sig ju inte vara hållbar. Vi vill i stället utveckla den reform som finns för att ge alla chansen och möjligheten att få en bra kunskapsbas framöver. Ett viktigt steg i utbildningspolitiken är också den kvalificerade yrkesutbildning som har visat sig fylla ett stort behov. Jag tar upp detta för att jag har sett att det finns ett så stort behov runtom i landet att platser- na och resurserna inte räcker till. Detta är ett viktigt steg för att kunna gå vidare i utbildningen och i ut- bildningssatsningarna. I min hemkommun Kumla har vi drabbats av stora personalnedskärningar på Ericsson. Där kan man se att behovet är oerhört stort av att få in människor i den kvalificerade yrkesutbildningen för att de direkt ska kunna gå ut och få ett arbete. Företagen står näm- ligen och väntar på ny arbetskraft. I Kumla har man då frågat: Finns det inte möjlighet att få lite extra resurser? Finns det inte möjlighet att göra någon omfördelning? Nej, har Skolverket sagt, så fungerar det inte. Vi har bara detta antal platser, och det finns ingen möjlighet att vara flexibel, fortsätter Skolver- ket. Men då har vi ju fått ett nytt system som är stel- bent och som inte utgår från behoven utan från en central styrning! Jag skulle vilja fråga skolministern om hon tänker se till att det blir fler utbildningsplatser vad gäller KY, och om det ska bli en möjlighet till en bättre flexibilitet. Slutligen, fru talman, står jag så klart bakom alla Centerpartiets yrkanden, men jag yrkar bifall enbart till reservation 2 under punkt 2.

Anf. 79 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Det känns för mig omöjligt att föra en skoldebatt i riksdagen i dag utan att tänka på våld och mobbning. Därför tänker jag inleda med att säga några ord om det. Det är bara några dagar sedan som en lärare miss- handlades på en skola i Malmö och en skolvärd slogs ned på en annan skola i samma stad. Tidigare har vi läst om en flicka från Grums kommun som blev mobbad och sedan flyttad till en särskild undervis- ningsgrupp. I en HD-dom förklarades nyligen att hon inte har rätt till skadestånd från kommunen. En annan elev som utsattes för grova sexuella kränkningar i Höganäs tvingades flytta både från skolan och från sitt hem. Jag tror inte att vare sig jag eller någon annan vill svartmåla i onödan. Det är förhoppningsvis inte heller någon som förnekar att det verkligen fungerar bra på en massa skolor. Men varje barn eller ungdom som lider i skolan är värd uppmärksamhet. Den avgörande frågan är om skolan har tillräckliga medel för att hantera våld och kränkningar. En naturlig fråga att ställa inför sådana här tragis- ka händelser är hur bakgrunden ser ut. Hur har en kedja av händelser kunnat utvecklas så att ingen uppmärksamhet har väckts förrän drabbade elever har tvingats sluta skolan eller förrän lärare har miss- handlats och tvingats söka läkarhjälp? Vad brister i de grundläggande attityderna och vilka åtgärder borde man ha satt in tidigare? Det domslut där flickan nekades skadestånd visar en uppenbar brist i nuvarande lagstiftning på skolans område eftersom eleven förlorade trots att mobbning bevisats. Naturligtvis borde det vara skolans ansvar att förhindra att mobbning uppkommer. Lika naturligt borde det vara att en skola och en kommun i efter- hand måste kunna ställas till svars för att människor utsatts för grovt brottsliga handlingar i skolan. Naturligtvis är det förebyggande arbetet mot mobbning av kamrater eller mot våld gentemot läran- de avgörande. Men det måste också finnas möjlighe- ter att agera när detta arbete misslyckas. Vetskapen om att det finns starka sanktionsmöjligheter skulle i sig verka förebyggande och avskräckande. I en akut situation där en elev mobbas måste sko- lan helt enkelt stå på offrets sida. Då är det inte offret som ska behöva flytta. Sedan är det självklart att mobbaren eller den som av annan anledning begår andra brott ska få utbildning, behandling och stöd med målet att han eller hon ska kunna delta i vanlig skolundervisning igen. Jag efterlyser besked om vad skolministern egentligen tycker i de här frågorna. Å ena sidan har hon vid olika tillfällen sagt att Folkpartiet har en massa hemska förslag där man vill flytta på mobbare. Å andra sidan har hon sagt att möjligheten att flytta elever redan finns. Osäkerheten om vad som egentli- gen gäller är stor. Jag tycker att skolministern nu måste sluta säga att allt är som det ska med mobb- ningsåtgärderna i skollagstiftningen. När eleven från Grums inte får skadestånd trots att hon utsatts för grov mobbning och inte har fått gå ut grundskolan så är det något fel på lagen. När inte Höganäs kan få kritik av Skolverket för att en våldtagen flicka tvingas gå i skolan med sin plågoande - då är det också något fel på lagen. Fru talman! Jag besökte en gymnasieskola i Skåne för bara några veckor sedan. Jag pratade en längre stund med en flicka och två pojkar som gick på det individuella programmet där och snart skulle lämna gymnasiet. De var väldigt skoltrötta och hade helst velat börja jobba direkt efter grundskolan om jobb hade funnits. Ändå klarade de sig riktigt bra på sin arbetsplatspraktik. De klarade sig också bra i flera yrkesämnen. Den första svenskkursen, svenska A, klarade de också bra. Två av dem tyckte att det var riktigt roligt och intressant att läsa böcker, vilket de i princip ald- rig hade gjort tidigare i grundskolan. Men nästa svenskkurs, svenska B, men litteraturhistoria och höga krav på litteraturanalys kände sig ingen av dem motiverad av. Det kändes som om det inte angick dem alls. Ingen av dem hade heller klarat godkänt i den första mattekursen, matte A, och inte heller i samhällskunskap. Samhällskunskapen kändes för teoretisk, tyckte de. Nu stod de alltså där och skulle sluta gymnasie- skolan och hade en halv utbildning och ingen gymna- siekompetens. Deras enkla fråga var: Varför fick vi inte hålla på med mer av det som intresserade oss? Varför måste vi känna oss misslyckade för att vi inte orkade läsa exakt samma sak som de som pluggar för högskolan ska läsa. Nu har de inget avgångsbetyg som visar att de har en yrkesutbildning. De har inte heller någon högsko- lebehörighet. De här ungdomarna som jag pratade med är inte ensamma. Antalet elever som inte når upp till gymna- sieskolans mål efter fem år är omkring 30 %. Jag har följt resultaten i gymnasieskolans kursprov sedan några år tillbaka. För första gången ser jag nu att över hälften av eleverna på ett program misslyckats med att nå målen i matematik, i alla fall om man ser på kursproven. På fordonsprogrammet är det 54 % av eleverna som får Icke godkänd på det nationella kurs- provet. När en majoritet av yrkeseleverna inte klarar gymnasieskolans mål är det, fru talman, hög tid att förändra gymnasiet. Det måste bli ett slut på föraktet för yrkeskunskaper och ett slut på föraktet för elevens intresse och framtidsplaner. Människorna ute i våra skolor gör verkligen ett kraftfullt och engagerat arbete. Många lärare och många elever satsar på att göra sin utbildning så me- ningsfull och rolig som möjligt. På många håll funge- rar verkligen skolan bra. Men ändå lämnar alltför många skolan utan att klara av sin utbildning och ändå är, som sagt, mobbning och våld stora problem på många håll. En stolt slogan för den svenska gymnasieskolan är: En gymnasieskola för alla. Men om man ser på statistiken tyder alltmer på att vi är på väg mot en ny gymnasieskola för hälften. Det är helt enkelt för många elever som slås ut. Jag tror inte att någon skolminister eller utbild- ningsminister kan vara helt nöjd med den svenska skolan. Jag tror inte heller att de problem som finns i första hand löses genom de budgetbeslut för utbild- ning som dagens debatt bl.a. handlar om. Folkpartiet säger visserligen ja till de ekonomiska förstärkningar för skolan som regeringen föreslår genom extra peng- ar till kommunerna. Men tyvärr tror vi inte att peng- arna kommer att betyda så mycket för eleverna som vi skulle önska, inte när det fattas 20 000 behöriga lärare och inte när elever som behöver stöd om och om igen lämnas i sticket. Vi måste tänka nytt när det gäller skolan. Det är helt enkelt dags att börja använda pengarna på rätt sätt. Det är dags att lämna gammal traditionell social- demokratisk skolpolitik. Alla är överens om att elever ska hjälpas så tidigt som möjligt i skolan, och ändå skickas eleverna vidare till gymnasiet utan tillräckliga kunskaper. Alla är överens om att elevens intresse ska ha avgörande betydelse, och ändå lyser lärlingsut- bildning eller riktig yrkesförberedande utbildning med sin frånvaro och ändå förs diskussioner från regeringshåll om att minska kunskapskraven, om att ta bort kraven på godkända betyg för att gå vidare till gymnasiet. Alla är överens om att utbildade lärare behövs, och ändå förvärras lärarbristen och ändå står utbildningsplatser tomma på lärarutbildningarna. Fru talman! Skolans huvuduppgift är att ge kun- skap och hjälpa människor att gå vidare och söka kunskap. Därför är utvärdering av kunskapsmålen viktig. Nationella prov och betyg hör hemma i en kunskapsskola där både elevernas och skolans insat- ser utvärderas. För att förstärka utvärderingsarbetet behöver vi en fristående nationell skolinspektion som är fristående från Skolverket. Vi behöver också betyg tidigare än i dag i grundskolan, från årskurs 6. Jag har aldrig riktigt förstått den socialdemokra- tiska inställningen till betyg och utvärdering. Rädslan för betyg syns som ett mönster i socialdemokratisk skolpolitik. Länge var en betygsfri grundskola parti- ets officiella ståndpunkt. De senaste åren har en mas- sa svävande diskussioner förts. Ideligen får vi höra om hur stressande kraven på Godkänd är i skolan. Som vi vet har en arbetsgrupp på Skolverket föresla- git att kraven på Godkänd i basämnena ska avskaffas för att komma in på gymnasiet. I ett tal på partikongressen sade skolministern så här: "Det är viktigt att diskussionerna om betygen, eller vad det ska heta i framtiden, kommer i gång nu. - - - Hur ser det ut 2010? Vi har en ny gymnasie- skola och vi har troligen en grundskola där det inte finns några betyg, i alla fall inte som urvalsinstru- ment." Ingegerd Wärnersson har redan fått frågan ur ett annat perspektiv från en annan debattdeltagare. Hon har möjlighet att senare i debatten tala om vad hon och partikongressen, som mänskligt att döma har inflytande över regeringens politik, vill med betygen i framtiden. Folkpartiet ser betyg som en möjlighet för eleven att få sin rätt till kunskap tillgodosedd i skolan. Det är viktigt att komma ihåg att vårt nya betygssystem inte i första hand handlar om att till varje pris rangordna eleverna. Så gjorde man ju i det gamla systemet där en viss procent av Sveriges elever skulle ha ett visst betyg. I det nya systemet kan hur många som helst få det högsta eller lägsta betyget. Ibland verkar det som om betygsmotståndarna inte har fattat att vi har fått ett annat och bättre betygssystem. Betygen i skolan är viktiga för att eleven ska få det stöd och den hjälp han eller hon har rätt till. De innebär också att elevens insatser utvärderas men också att lärarens och skolans insatser utvärderas. Fru talman! Vi liberaler har en rad reformförslag för skolan. Sätt in stöd så tidigt som möjligt och lägg en större del av resurserna från gymnasiets individu- ella program i grundskolan i stället. Inför en flexibel grundskola där en del går nio eller tio år och en del går vidare redan efter åtta år när de har nått målen. Låt helt enkelt eleverna ta olika tid på sig. Utveckla riktiga yrkesförberedande utbildningar och straffa inte ut elever som längtar efter ett jobb men inte sat- sar på akademisk utbildning. Håll fanan högt när det gäller kunskaper. En studentexamen ska vara beviset på att man är förberedd för högre studier och en yrkesexamen eller lärlingsexamen beviset på att man har kompetens att gå vidare i yrkeslivet. Rätten att komplettera direkt genom att gå längre i gymnasiet eller senare som vuxen måste naturligtvis finnas så att ingen blir fast i en återvändsgränd. Valfriheten måste försvaras och utvecklas i stället för att urholkas som den liggande propositionen om friskolorna föreslår. Det är också dags att äntligen våga säga i klartext att läraryrket måste uppvärderas. Det är dags att läm- na över de pedagogiska besluten från politiker till lärare, utveckla en kvalificerad lärarutbildning som ger karriärmöjligheter, mobilisera politiskt stöd för att skapa arbetsro och trygghet i skolan och det är också dags att se till att lönen speglar yrkets ansvar och utbildningskrav. I en skola där kunskapsmålen sätts högt och där elever får ta olika tid på sig kommer fler att lyckas. Där kommer också miljarderna som läggs på skolan att göra mer nytta än i dag. Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Folkpartiets reservation 3 under punkt 14. Jag ställer mig naturligtvis bakom alla våra övriga yrkanden men sparar tid på detta sätt.

Agneta Lundberg (S)

Anf. 80 Agneta Lundberg (S)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till för- slagen i betänkande 2001/02:UbU1 och avslag på motionerna. Målsättningen i en socialdemokratisk utbildnings- politik är att Sverige ska vara en ledande kunskap- snation, som präglas av utbildning med hög kvalitet och ett livslångt lärande för rättvisa och tillväxt. I ett internationellt perspektiv är Sverige ett av de länder som satsar mest resurser på utbildning, närma- re 7 % av bruttonationalprodukten. De satsningar som gjorts inom utbildningsområdet kan successivt avlä- sas i form av en alltmer välutbildad befolkning. Den svenska arbetskraftens kompetens är sammantaget hög enligt de analyser som OECD har genomfört under perioden 1994-1999. I de studierna har ingått tester av den vuxna befolkningens förmåga att förstå och praktiskt nyttja olika texter som förekommer i arbetslivet, lösa problem och klara kvantitativa be- räkningar utifrån förelagda dokument. Sverige får högre värden i dessa studier än samtliga övriga län- der. Inom ramen för OECD:s arbete har ett flertal in- dikatorer tagits fram som ger ett underlag för en re- sultatbedömning avseende det livslånga lärandet. Sverige hamnar över genomsnittet i samtliga dessa jämförelser var för sig. Det genomsnittliga värdet på dessa indikatorer kan ses som en sammanvägd indi- kator på hur de olika OECD-länderna förverkligat principen om det livslånga lärandet. Sverige har här det högsta värdet bland OECD-länderna. Dessa resultat har nåtts utifrån en ideologisk, långsiktig och strategisk utbildningspolitik. Resulta- ten är bra, men självklart är vi ändå inte nöjda. Vi inser att våra medborgare och vårt samhälle kräver att utbildningsnivån höjs ytterligare. En satsning på förskolan är därför ur rättvisesynpunkt, ur medbor- garsynpunkt och ur samhällssynpunkt oerhört strate- gisk och angelägen. Det är viktigt att barnen erbjuds en bra förskole- verksamhet, där man förutom att ge en god omvård- nad bl.a. uppmärksammar barns språkutveckling och ger barnen goda förutsättningar att utveckla sitt språk, något som är viktigt för en framtida lyckosam ut- veckling i bl.a. skolan. Vi anvisar därför i detta betänkande medel för in- förandet av maxtaxa inom förskoleverksamheten. Beslutet innebär att statsbidrag lämnas till de kom- muner som tillämpar maxtaxa inom förskoleverk- samheten. Detta erbjudande har fått en närmast total uppslutning från både kommuner och föräldrar. För att statsbidrag ska lämnas som kompensation för kommunens inkomstbortfall ska avgiften för för- skoleverksamheten vara högst 3 %, 2 % respektive 1 % av hushållets inkomst för första, andra och tredje barnet. För dem som har fler barn ökar kostnaden inte ytterligare. Ett tak för högsta avgift införs också. Vidare omfattas barn till arbetslösa föräldrar fr.o.m. den 1 juli 2001 av kommunens skyldighet att anordna förskoleverksamhet. Även barn till föräldra- lediga kommer fr.o.m. den 1 januari 2002 att omfattas av samma kommunala skyldighet. Den 1 januari 2003 införs den allmänna förskolan för alla barn från fyra års ålder. Förskolan ska vara avgiftsfri minst 525 timmar om året. Utskottet menar att den stegvisa reformen innebär att alla barn kan erbjudas pedagogisk stimulans och gruppgemenskap som förbättrar barns möjligheter till lärande och en positiv utveckling. Utskottet uttalar också att förskolan i och med den här reformen närmar sig en princip som knappast någon ifrågasatt när det gäller skolan - att verksam- heten ska vara avgiftsfri samt tillgänglig och likvär- dig för alla. För att ytterligare höja kvaliteten i förskolan av- sätts 500 miljoner för kvalitetssäkrande åtgärder i de kommuner som tillämpar systemet med maxtaxa. Medlen ska främst användas för personalförstärk- ningar och kompetenshöjande åtgärder för personal. Under den bekymmersamma tid då ekonomin var hårt ansträngd tvingades kommunerna göra neddrag- ningar som bl.a. drabbade skolan. Nu när vi har en ekonomi i balans infriar vi vårt löfte att tillföra prio- riterade områden som skolan nya resurser. År 2001 infördes ett statsbidrag om 500 miljoner kronor. Avsikten är att bidraget successivt ska öka med 1 miljard kronor årligen tills nivån 5 miljarder är nådd. När satsningen nått sin fulla omfattning har den lett till att personalen i skolor och fritidshem ökat med 15 000 anställda. Medlen ska främst användas för personalförstärkningar i skola och fritidshem. Avsikten är att förbättra förutsättningarna för att höja skolornas resultat i förhållande till mål i läroplan och kursplaner. Vår vuxenutbildningssatsning Kunskapslyftet har varit mycket lyckosam. Nu gäller det att vi fullföljer den satsningen. Det är angeläget att ansträngningarna att nå de personer som väl behöver utbildningen görs på ett seriöst och målinriktat sätt. Eftersom vi anser att den som fått minst ska få mest, är det viktigt att satsa på olika åtgärder när det gäller uppsökande verksamhet. Utskottet föreslår att det för år 2002 ska anslås 50 miljoner till fackliga organisationer och till Handikappförbundens Samarbetsorgan för uppsökan- de verksamhet, då vi anser att dessa berörda organi- sationers medverkan är värdefull för att nå de grupper som vi avser. När det gäller vuxenutbildning föreslås en sats- ning för 2002 motsvarande 70 000 heltidsplatser. Regeringen föreslår att 7,5 miljoner kronor ska be- räknas för att öka undervisningstiden i vuxenutbild- ningen för utvecklingsstörda, särvux. För en kommunal infrastruktur för vuxnas läran- de, såsom nätverksbyggande, investeringar i teknik, lärmiljöer och läromedel, beräknar regeringen 350 miljoner kronor. Kvalificerad yrkesutbildning har nu permanentats, och regeringen informerar om att avsikten är att an- talet platser ska öka med 500 platser till 12 500 års- platser. Vad gäller tillgången till utbildningsplatser har riksdagen på förslag av utskottet gett regeringen till känna att det är angeläget att antalet platser inom kvalificerad yrkesutbildning på sikt utökas och att kraven på kvalitet i verksamheten inte får stå tillbaka för en alltför snabb utbyggnad. Utskottet vill ytterli- gare understryka detta. Jag vill med mitt inlägg visa på den långsiktiga satsning som vi gör inom utbildningens område. Det är ur ideologisk synpunkt mycket viktigt att vi fort- sätter att arbeta för att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation.

Anf. 81 Gunnar Goude (Mp)

Fru talman! Vi behandlar nu ett väldigt stort om- råde, som omfattar förskola, grundskola, gymnasium och vuxenutbildning. Jag ska börja med att säga nå- got om förskolan. Miljöpartiet de gröna delar uppfattningen att för- skolan ska byggas ut till full behovstäckning, så att alla föräldrar som så önskar ska kunna få plats för sina barn i förskolan. Vi vill emellertid samtidigt se en mångfald av former för barnomsorg och förskola, utformade efter olika familjers olika behov, och att utvecklingen ska ske med fokus på barnets behov och barnets bästa. Föräldrarnas val mellan att ha barnen i förskola, i familjedaghem eller i öppen förskola eller att ha bar- nen hemma medan de är små ska också kunna göras enligt vad som är bäst för det enskilda barnet, med likvärdigt ekonomiskt och annat stöd från samhället oberoende av vilken form föräldrarna väljer. Problemet med att förskolan inte varit öppen för alla har lösts genom tidigare fattade beslut. Det gäller införandet av den allmänna förskolan, rätt även för barn till arbetslösa att kunna få en plats i förskolan och rätt att behålla platsen även om föräldrarna ut- nyttjar föräldraledigheten för att vara hemma med yngre syskon. Maxtaxan innebär framför allt att låginkomsttaga- re inte ska hindras från att utnyttja sin rätt till plats i förskolan av alltför höga avgifter. Förslagen har tagits fram i samverkan mellan regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Kostnaderna för reformernas genom- förande finns i budgeten och kommer att finnas fram- över i budgetarna, och de stöds naturligtvis följdrik- tigt av Miljöpartiet. Det finns också särskilda bidrag för kvalitetshö- jande insatser inom förskolan på 500 miljoner kronor per år. Reformerna inklusive maxtaxan gäller alltså alla förskolor, enskilda såväl som kommunala. Att även de föräldrar som väljer att vara hemma med barnen när de är små ska få motsvarande stöd från samhället är viktigt, och Miljöpartiet har i en särskild motion i år föreslagit att detta ska genomfö- ras. Eftersom det förutsätter en ändring i kommunal- lagen behandlas motionen i konstitutionsutskottet och kommer alltså upp till behandling här i kammaren vid senare tillfälle. När det gäller grundskolan och gymnasieskolan vill vi fortsätta återuppbyggnaden av de resurser som krävs i form av pengar och personal för att vi ska få möjligheter till framför allt en individualiserad un- dervisning där vi också ska kunna ge de elever som är i behov av särskilt stöd det stöd som de enligt skollag och läroplan är berättigade till. I budgeten finns en kraftig förstärkning av anslagen till kommunerna för skolverksamheten, bl.a. de s.k. Wärnerssonpengarna, med en miljard per år, och det är nu upp till kommu- nerna att se till att skolan får de resurser som behövs för att de brister som i dag föreligger vid flera skolor ska kunna åtgärdas. Flera av tidigare talare har riktat kritik mot det sätt på vilket skolverksamheten sköts ute i de enskilda skolorna. Vi har fått höra olika förslag på orsakerna till att bristerna finns där. Vi tror att den stora orsaken är att det är för få vuxna i skolan. Det finns för få lärare och för få specialpedagoger. Undervisnings- grupperna är för stora, och man kan inte individuali- sera undervisningen. I takt med att de nya resurserna nu kommer bör det alltså finnas möjligheter att öka kvaliteten så att vi får bort de brister som vi ser. Det handlar inte, enligt vår uppfattning, om det som Ulf Nilsson så ivrigt hävdar, att hålla fanan högt när det gäller kunskapskraven, att införa mera betyg och sådana saker. Det handlar i stället om att få fram stöd och hjälp till de elever som behöver det, framför allt i grundskolan, och i gymnasieskolan handlar det om att få möjligheter att ge en individualiserad un- dervisning. Alla, i stort sett alla, elever ska gå i gym- nasieskolan. Självklart har man i en så heterogen grupp en väldig mängd olika behov att ta till vara. Det gäller att minska trycket på de teoretiskt in- riktade linjerna i gymnasierna. Där har vi i stort sett ett för starkt krav när det gäller kunskapsdelarna. När det gäller de praktiskt inriktade programmen på gym- nasiet bör man vidta åtgärder för att få undervisning- en mer stimulerande för dem som går de här pro- grammen, det som vi kallar för infärgning, så att man anpassar undervisningen i kärnämnena efter de intres- sen som man har om man läser fordonsprogrammet, hotell- och restaurang eller vad det nu är för någon- ting. Det här arbetet kräver lärarresurser. Det går inte att genomföra det här när man är för få lärare på gymnasiet. Arbetsbördan är för stor, helt enkelt, för att man ska orka med de här uppgifterna. Vid sidan av kravet på den individualiserade un- dervisningen har vi också - det finns angivet i propo- sitionen - krav på väsentligt ökat elevinflytande så att eleverna aktivt kan delta, inte bara i utformningen av den egna studieplanen utan också i skolans verksam- het. Målet är naturligtvis att ingen elev ska hållas utanför det här arbetet från elevhåll att skapa en god anda i skolan och att lägga upp undervisning och program enligt de önskemål som man har. Föräldrainflytandet är naturligtvis också en väl- digt viktig sak. Framför allt i grundskolan ser vi stora brister. När det gäller betygen kan jag då inte låta bli att bemöta Ulf Nilsson när han säger att det finns vissa som inte har fattat att vi har fått ett bättre betygssys- tem nu. Det är ju ett förvånansvärt påstående, när vi har fått ett betygssystem som man inte har utvärderat, och där alla tecken tyder på att det är ett sämre be- tygssystem. Det har lägre reliabilitet, sämre nog- grannhet, dålig prognosförmåga osv. Sedan berör Ulf Nilsson inte med ett ord betygen som pedagogiskt hjälpmedel. Det finns ju väldigt mycket som talar för att betygen snarast är ett pedagogiskt hinder för en bra undervisning, en bra undervisning som gör att eleverna läser av eget intresse och inte för att nå en sekundär belöning i form av betyg eller något annat som man kan tänka sig. Mobbningsfrågan sammanhänger med de andra problem vi ser. Det är alltså så att man ute i skolorna inte har haft tillräckligt med resurser för att ta sig an det som vi här i riksdagen har beslutat att man ska göra. Vi har alltså fått en lagstiftning mot mobbning, som tydligt anger ansvaret: All personal på skolan har ansvar för att se till att mobbning inte uppträder, både det förebyggande arbetet och att hantera situationen om mobbning ändå skulle dyka upp. Varje skola ska också ha ett program mot mobbning som inkluderar också det förebyggande arbetet, och det ska vara omsatt ute i skolans alla klassrum och enheter så att man kontinuerligt arbetar på det här. Det är också en viktig del i skolans värdegrundsarbete och det demo- kratiska arbete som man har i skolan. Jag skulle vilja säga att det inte är enbart skolor- nas resursbrist som gör att det här inte har slagit ige- nom tillräckligt snabbt, utan där tror jag att kommu- nerna inte har tagit sitt ansvar. Kommunerna har alltså tillsynsansvaret för skolorna och ska se till att skolan har ett fungerande mobbningsprogram, och det betyder alltså inte bara ett papper som ligger på expe- ditionen utan att det verkligen finns ute i skolans verksamhet. Vi hoppas väl att de resurser som nu når ut till kommunerna kommer att användas på ett bra sätt. Det åligger alltså kommunerna att se till att pengarna kommer ut till skolorna, att öppna möjligheterna för skolorna att använda pengarna på ett riktigt sätt och att sedan följa upp och stödja verksamheterna så att vi så snabbt som möjligt får tillbaka den kvalitet som vi är vana vid att svensk skola ska ha. De övriga förslagen som finns här i budgeten tänkte jag inte gå in på så mycket för att spara lite tid. Bland de viktigare är naturligtvis att vi har fått en permanentning av KY, den kvalificerade yrkesutbild- ningen, att vi har fått fram resurser för åtminstone 500 ytterligare platser och att vi har fått ett uttalande från utbildningsutskottet att man önskar en snabb ytterligare utbyggnad av KY. Den är ett viktigt kom- plement när det gäller svensk utbildning. Det fanns rätt många motioner som gällde det in- dividuella programmet på RH-gymnasierna. Man föreslår att det ska införas, och vi har fått en avisering om att det kommer ett sådant förslag till kammaren. Miljöpartiet står bakom det förslaget, men jag skulle i det sammanhanget vilja säga att det individuella pro- grammet måste tas upp till diskussion och ompröv- ning snarast, så vi bör få en diskussion i kammaren om hur det individuella programmet ska användas i fortsättningen. Det finns många tecken på att det individuella programmet inte alls har använts så som det var tänkt från början. Vi ser att vid många gymna- sier används det individuella programmet så att det snarast saknar berättigande. Jag ska inte gå in på den diskussionen men vill gärna förvarna att vi från Mil- jöpartiets sida vill se en förändring eller i varje fall en ordentlig diskussion kring frågan om de individuella programmen på de övriga gymnasierna. På RH- gymnasiet är det rätt klart att det individuella pro- grammet är utomordentligt lämpligt. Det är kanske där det behövs bäst. För att inte förlänga diskussionen i onödan nöjer jag mig med att konstatera att Miljöpartiet står bakom de förslag som regeringen i samverkan med Miljö- partiet och Vänsterpartiet har lagt fram i årets budget. Förslagen stöds i utskottets betänkanden, och jag yrkar alltså bifall till förslagen i betänkandena i dess helhet.

Anf. 82 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Det gamla betygssystemet som Gun- nar Goude tydligen tyckte var bättre sade ingenting om ifall eleverna hade uppnått några kunskapsmål, utan det rangordnade bara eleverna; man var bättre eller sämre än sina kamrater, men det behövde inte betyda att man hade nått målen i skolan. Det systemet var ganska svårt eller omöjligt att använda för att hjälpa elever. Det betygssystem vi har i dag ska ge ett bevis på hur en elev har uppnått målen. Därmed blir det också ett sätt att värna elevens rätt till hjälp och stöd och tvinga skolan att sätta in åtgärder om elever inte når målen. Det är kanske betygens viktigaste uppgift. Gunnar Goude sade en mycket intressant sak som jag gärna skulle vilja få utvecklat på denna korta stund, nämligen att de studieförberedande program- men i dag har för höga kunskapskrav. Kan Gunnar Goude utveckla det lite? Vilka program är det som det gäller? Gäller det naturvetenskapliga programmet, där de allra flesta elever klarar sig alldeles utmärkt genom utbildningen? Gäller det samhällsprogram- met? Vilka program handlar det om? Redan i dag har vi alltför dåliga förkunskaper. Det är för få människor som efter gymnasiet har läst så mycket matte och så mycket språk att de kan gå vida- re till olika högre utbildningar. Det är ett stort pro- blem. Är det inflytandet att minska förkunskapskra- ven ytterligare som Miljöpartiet tänker utöva på rege- ringen om samarbetet med regeringen fortsätter?

Anf. 83 Gunnar Goude (Mp)

Fru talman! Man ägnade i det gamla systemet stor omsorg åt att utforma betygssystemet så att det skulle kunna vara en hyfsad mätare på kunskap. Man hade standardprov för riket och förankrade kunskapskra- ven i de kursplaner man hade efter innehållet, osv. Det görs inte nu. Jag vill inte alls tillbaka till det gamla systemet. Det har visat sig både ganska irreliabelt och hade dåligt prognosvärde när det gäller både studiefram- gång och yrkesframgång. Det var bra att man lämna- de det systemet. Olyckan var att man hamnade i det nya systemet. Här kan man inte ens rangordna ele- verna. Det nya systemet är ett betygssystem som saknar trovärdighet. Det har låg reliabilitet. Det är som att mäta längd med ett gummiband. Det beror på hur mycket lärare sträcker osv. Det blir olika för olika lärare och olika normsystem i olika skolor osv. Det är naturligtvis inte något bra pedagogiskt hjälpmedel, och det är absolut inte något bra urvals- medel för antagning till högre utbildning. Det har Högskoleverket också konstaterat vid det här laget, och vi ser fram emot att det ska försvinna. När det gäller kunskapskraven i gymnasiet får en stor del av de elever som går de teoretiska program- men, t.ex. naturvetenskapliga programmet, ägna all- deles för mycket kraft åt att i konkurrens med andra elever försöka få betyg så att de ska komma in på de högskoleutbildningar som de sedan vill fortsätta på. Det är en hård press på elever när de är i de åren där de skulle behöva göra så mycket annat. Första stegen in i vuxenlivet ska inte tas bara hängande över läxboken. Eleverna börjar få intressen för musik, litteratur osv. Jag har talat mycket om det. Det finns så mycket som ungdomar i de åldrarna skulle behöva ägna sig åt för att få en bra personlighetsutveckling och lära känna livet på ett lite annat sätt. Där bör man snarare skära ned tiden för kunskap- sinhämtande. Det är vad vi tycker.

Anf. 84 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Bristerna i dagens betygssystem - och jag kan hålla med om att de finns - är framför allt att vi ännu inte har gjort tillräckligt mycket arbete för att göra betygen likvärdiga med hjälp av nationella prov och andra saker. Jag önskar att både regeringen och Skolverket tar initiativ till att det arbetet förstärks. Det är felet. Själva systemet som sådant är mycket bättre än det gamla systemet. Jag kan hålla med om att ungdomar naturligtvis behöver tid till annat än skolan. Det har vi säkert alla upplevt. Hade de fått med sig så mycket från grund- skolan att de slapp repetera grundskolan när de börjar gymnasieskolan kanske de skulle få mycket mer tid över för musik, litteratur och nöjesliv. Slutsatsen jag ändå drar av Gunnar Goudes inlägg är att om Gunnar Goude och Miljöpartiet får bestäm- ma kommer vi att minska kraven på teoretiska kun- skaper i gymnasieskolan. Det kommer att bli färre språk, inte lika många mattekurser osv.

Anf. 85 Gunnar Goude (Mp)

Fru talman! Vi delar inte synen på vad kunskap är. Det är inte mindre kunskap för att man får kun- skap som är relevant. Det gäller de frågor som är relevanta för ungdo- mar i den här åldern. Det gäller livsfilosofiska frågor, förhållandet till kamrater och kamratkretsen, förhål- landet till andra könet, att man blir kär för första gången, att man börjar intressera sig för vad de vuxna gör på arbetsplatserna, APU:ns betydelse osv. Själv- fallet är alltihop detta kunskap. Det vi talar om är obalansen mellan de olika kun- skapskraven. Det finns för lite tid till de livsfilosofis- ka frågorna, den estetiska verksamheten och de soci- ala bitarna. Det är för mycket tid som ägnas åt att ungdomar hänger över läxböckerna för att få kunska- per i fysik, kemi och matematik. Det är kunskaper som de som vill tillägna sig dem mycket lätt kan tillägna sig när de kommer vidare in i högskolan, som också kommer att vara öppen för alltfler. Där delar vi inte kunskapssynen med Folkpartiet.

Anf. 86 Erling Wälivaara (Kd)

Fru talman! Gunnar Goude säger att problemet med mobbning i första hand beror på brist på resurser i skolan och avsaknad av mobbningsprogram i kom- munerna. Jag kan hålla med om att det är viktigt för att möta mobbningen när situationen väl har uppstått. Där har vi inte varit så bra. Det har inte funnits resur- ser och möjligheter. Den delen är väldigt bra. Jag vill fråga Gunnar Goude om han kan se att ökat våld och mobbning egentligen beror på brist på normer och regler. Det beror helt enkelt på att vi inte har gett oss tid att vara med barnen och vara förebil- der för barnen. Vi har själva vållat detta hårdare kli- mat hos barnen. Vi har ändrat villkoren för dem. Många undersökningar visar att barnen är mer stressade, mer otrygga och mer vilsna. Kan Gunnar Goude säga att det kanske finns ett samband också med det? Det är viktigt om vi verkligen vill komma åt mobbningsproblemet och våldstendenserna på lång sikt att vi kan se detta och börjar åtgärda det redan i tidiga barnaår.

Anf. 87 Gunnar Goude (Mp)

Fru talman! Jag håller helt och hållet med Erling Wälivaara. Vi säger egentligen samma sak. De resur- ser jag tänker på är just resurser i form av fler vuxna i skolan. Det ska vara fler lärare och fler vuxna så att man inte lämnar någon enda elev utanför. De som lämnas utanför och inte får det behov av stöd som de har tillgodosett är t.ex. de som vi nu ser som underkända i betygsstatistiken. De har fått bety- get Icke godkänd och hålls utanför. Det är i den grup- pen vi hittar de utagerande eleverna, de som bråkar och på olika sätt protesterar mot den verksamhet som de inte är delaktiga i. De måste kunna komma in i skolans arbete. Det är de vuxna - lärarna, specialpedagoger osv. - som behöver ta tag i problemen. Men det återspeglar na- turligtvis också samhället utanför. Vi har ett samhälle som är något besvärligare att hantera i dagens situa- tion än vad det var för 30-40 år sedan. Mobbningsprogrammen är viktiga. Lagstiftning mot mobbning är viktig. Det gäller nu för kommu- nerna att se till att skolorna verkligen arbetar med problemen. Jag tror att det blir allt lättare att klara av dem i takt med att resurserna kommer. Det är svårt när man är för få på en skola att sköta t.ex. vaktarbetet och sådana frågor. Man har inte tillräckligt många lärare eller personer ur personalen ute på skolgårdarna för att se vad som händer och ordentligt ta tag i frågorna direkt när problemen dyker upp.

Anf. 88 Erling Wälivaara (Kd)

Fru talman! All expertis är överens om att de tre första åren i ett barns liv är oerhört viktiga. Det är då grunden för värderingar och det empatiska tänkandet inplanteras i barnen. Det är väldigt farligt om vi bara gör mobbningsproblemet till ett skolproblem och anser att det är där som problemet helt plötsligt upp- står. Expertisen säger att det har byggts upp redan före förskoletiden i tidiga barnaår. Jag tycker att det är väldigt bra att Gunnar Goude också delar uppfattningen att vi måste se på helheten. Jag blir då lite villrådig. Hur kan maxtaxan åstad- komma att man får mer tid för barnen?

Anf. 89 Gunnar Goude (Mp)

Fru talman! Maxtaxan är ju inte till för att lösa det problemet. Däremot är de kvalitetsförstärkningar på 500 miljoner per år ett litet bidrag till att öka lärartät- heten på förskolorna där barngrupperna nu är för stora för att man ska kunna hantera de problem som Erling Wälivaara talar om. Förskollärarna säger ofta att de på förhand kan tala om vilka barn som kommer att bli problembarn i skolan. Då menar de antingen de som kommer att få svårigheter med läs- och skrivundervisningen eller de som är blivande mobbare. Jag vet inte om det är sant eller inte, men jag tror, precis som Erling Wälivaara, att man kan åstadkom- ma mycket goda resultat genom en bra förskola och genom att göra det möjligt för de föräldrar som vill ha sina barn i förskolan att placera dem där. Då är natur- ligtvis maxtaxan ett medel, men den ändrar ju ingen- ting på undervisningssidan. Maxtaxan gör det möjligt för fler föräldrar att utnyttja förskolan. Det är riktigt som Erling Wälivaara säger, att de tre första åren är viktiga. Vi i Miljöpartiet delar upp- fattningen att det är hemmiljön och den nära kontak- ten med föräldrarna som är det viktiga. Förskolan kan vara ett komplement för dem som inte har möjlighet att vara hemma med barnen. Barn upp till tre år har inte så stort behov av den sociala situation som för- skolan erbjuder. Det är mera den dagliga vuxenkon- takten och samtalet med vuxna under språkutveck- lingen som är viktigt. Men vi har nog en samsyn när det gäller de tidiga barnaårens betydelse för en bra personlighetsutveck- ling.

Anf. 90 Statsråd Ingegerd Wärn (S)

Fru talman! I morse när jag slog på TV-n möttes jag av Börje Ehrstrand, rektor på Rinkebyskolan, och Linnea Lind, elevrådsordförande på Hagnässkolan. De förde ett samtal om hur man har det i skolan. Börje Ehrstrand deklarerade klart och tydligt: Ju tidigare vi kan möta barnen i förskolan, ju tidigare vi kan tala om normer och regler, desto bättre är det för barnens fortsatta utveckling. Med ett nära samarbete med föräldrar och med mer personal i skolan ger vi de största möjliga förutsättningarna. Linnea Lind talade om sitt arbete som ordförande i ett elevråd, om kamratstödjarna, om vikten av att ingen ska stängas ute. Hon fick den direkta frågan: Tycker du att mobbare ska avstängas och flyttas på? Linnea svarade: Ja, när det ytterst inte går att lösa på annat sätt. Börje och Linnea är för mig mycket bra föredömen för hur de som arbetar i skolan kan göra en god insats, personal och elever tillsammans. Som flera talare tidigare har sagt vill också jag sä- ga grattis till Älta skola. Det var roligt att få veta att just en skola skulle få utmärkelsen Svensk kvalitet 2001. Det har man fått i konkurrens med företag i näringslivet. I Älta skola finns det en skylt där det står: "Jag kan. Jag duger." Det är ett oerhört bra motto. Älta skola är duktig också på att dokumentera hur man för sin kunskap vidare och hur man utveck- las. Fru talman! I mitt anförande tänkte jag beröra tre områden: det livslånga lärandet, skolans två uppdrag och att alla elever ska ges stöd för att nå målen. Vi har nu passerat jordbruks- och industrisamhäl- let. Vi är mitt uppe i ett kunskapssamhälle. Detta ställer krav på oss politiker och på omvärlden. Alla människor har rätt till kunskap ständigt under sin livsutveckling. Vi måste se till att det finns en hög kvalitet så att barn, elever, studerande och vuxna får de kunskaper och färdigheter som är viktiga för deras framtid. Ett livslångt lärande ska starta i förskolan, gå vidare in i vuxenutbildningen och gälla i hela livet. Det andra området som är skolans två uppdrag handlar om att ge eleverna kunskap och trygghet. Låt mig först börja med kunskapsmålen. Riksda- gen har tydligt visat vilka mål som ska gälla genom läroplaner, genom kursplaner och genom det betygs- system som vi har i dag. Det är bra att vi har ett tyd- ligt målsystem. Det är också oerhört viktigt att alla får veta när de börjar i skolans värld vilka målen är och hur de ska kunna nå dem. Vi kan se resultaten i skolan i dag, t.ex. för ämnet svenska. I grundskolans årskurs nio nådde 94 000 elever målen för svenska, 4 000 elever gjorde det inte. 91 000 elever nådde målen i matematik, 7 000 gjorde det inte. Vår uppgift är nu att se till att alla elever når de mål som vi har satt upp. 94 000 och 91 000 är givetvis oerhört många elever, och det är ett bra resultat som de har presterat. Vår uppgift gäller nu de 4 000 och 7 000 som inte har nått målen. Vi kan inte sänka ambitionerna, och vi ska inte sänka kraven. Då gör vi dessa elever en otjänst. Vi ska hålla fast vid ambitionerna och kraven. Det är vägen dit som vi måste bli bättre på. Och hur gör vi då? En väg är - som flera talare tidigare har nämnt - att det finns tillräckligt med personal. Vi har nu gjort en stor satsning. Inom ett antal år ska det finnas mer än 15 000 nya jobb i skolan. Jag har nu fått den första redovisningen av vad som har skett under hösten. Vilka är det som har blivit anställda? Tre fjärde- delar är s.k. pedagogisk personal, specialpedagoger, lärare och rektorer. Det ger en möjlighet att skapa mindre undervisningsgrupper för dem som inte har nått målen. Det är oerhört viktigt att vi hela tiden slår fast att eleverna är olika och att de därför måste få utbildning på olika sätt. En del elever behöver en liten grupp för att kunna få lugn och ro i sin utveckling. Andra behö- ver en liten grupp därför att de måste ha ett strukture- rat schema inom fasta ramar för att kunna fungera. Det är inte säkert att man alltid behöver vara i en liten grupp, men man behöver det kanske för en liten tid eller delar av tiden för att sedan komma med i den större gruppen och vara tillsammans med sina andra klasskamrater. Den möjligheten finns nu. Därför förstår jag inte när Tomas Högström säger att dessa personalförstärkningar inte är nödvändiga. Men hur ska vi då kunna ge de elever som behöver mer stöd en chans att nå målen? En annan förutsättning är att personalen ska vara välutbildad. Vilka merkunskaper behöver då perso- nalen ute i skolorna? En del av de satsningar som regeringen har gjort och gör handlar om ITIS, att ge så många lärare som möjligt en kompetens om den pedagogiska utvecklingen när det gäller IT. Det är oerhört bra. 70 000 lärare, och då inkluderas även lärare inom vuxenutbildningen, har tagit del av denna kompetenssatsning. Det hade varit en omöjlighet för kommunerna att genomföra detta under de kärva tider som har varit. Det var därför viktigt att regeringen tog det här initiativet och gav denna möjlighet för så många lärare. Den specialpedagogiska kompetensen måste bli bättre. Många av de lärare som i dag finns ute i sko- lorna har aldrig fått en specialpedagogisk kompetens. Det ingick inte i deras lärarutbildning. Nu ser vi till att bredda kompetensen både för de enskilda lärarna och för skolledarna. Återigen: Vem tjänar på detta? Jo, givetvis alla elever, men allra mest de som behö- ver mer stöd än andra. Vi lever i ett mångkulturellt land där det finns många nationaliteter, det är bra. Samtidigt vet vi att det kan krocka mellan människor med olika bak- grund, olika traditioner och kulturer. Vi behöver alltså mer kunskap om hur vi möter varandra, hur vi gör dessa möten på ett bättre sätt och hur vi visar respekt för varandra fast vi är olika. Vi behöver också se till att ta död på många fördomar som dessvärre finns. Att läsa och skriva, att känna en njutning i läsan- det är viktigt. På detta var vi inte så bra enligt den senaste VISA-rapporten. Nu måste vi fortsätta att fundera: Kan vi stärka skolbiblioteken? Ja, vi avsätter pengar till det och rustar dem mer. För mig när jag var liten var det bästa som fanns att gå till skolbibli- oteket. Jag kan ännu i dag känna dofterna när man kom in i det speciella rummet. Låt oss se till att alla våra ungar känner det här och njuter av att få boken i sin hand, inte bara för nyttan utan också för glädjen inom sig. Vi avsätter pengar till lärarna i syfte att titta på hur vi använder betygen och våra nationella prov. Det har ju visat sig att varken lärare eller elever är nöjda med det system som är i dag. Jag kan förstå det, för det gick väldigt fort när vi fick nuvarande betygssys- tem, och man fick ingen möjlighet att lära sig det. Nu gör vi en stor utbildningssatsning tillsammans med lärarorganisationerna. Vi utgår från deras frågor och ser till att vi får en bättre och likvärdig nationell be- dömning. Det är också viktigt just för den nationella likvärdigheten. Var och en är olika, inte en lik den andra. Vi be- höver olika tid, som många har sett, att ta oss fram här i livet. Ibland är det faktiskt stora bromsklotsar som växer, och då får vi stanna upp ett tag innan vi kan gå vidare. Jag tror oerhört mycket på den individuella plane- ringen, att se varje elev. Det målet ska vi nå. Men jag har också erfarit att alla inte är där än. Därför är det nu viktigt att vi via Skolverket går ut och ger kunska- pen till ännu fler lärare om hur de ska göra på sin skola för att utveckla den individuella planeringen och se varje elev. Riksdagen har fått på sitt bord en proposition om hälsa, lärande och trygghet. Vi avsätter nu också pengar för att den verkligen ska kunna genomföras. Den erfarenhet som jag har är att vi som politiker ofta fattar besluten, men att vi inte låter pengarna komma med som ger möjlighet och tid att träffas och lära mer om de politiska besluten och vad de innebär. Det är bra att vi nu markerar att vi tycker att den här propo- sitionen är viktig. När det gäller matematiken avsätts pengar till så- väl ungdomsskolan som till vuxenutbildningen. Jag fick för någon vecka sedan en rapport från Centrum för matematikundervisning, som vi har inrättat. Man hade uppdraget att fundera över hur vi blir bättre på matematik. Hög tid för matematik, sade de och läm- nade elva förslag på bordet till mig. Nu har jag att fundera över vilka av de elva förslagen vi ska arbeta vidare med. Om det tänker jag återkomma till riksda- gen. Vi kan bli bättre när det gäller resultaten i ma- tematikundervisningen. Den kan också bli roligare. Skolverket har också fått speciella pengar för att föra en dialog med kommunerna. Dialog? sade någon från medierna häromdagen och fnyste. Jag ska inte säga vilket. Men självklart är det viktigt att vi disku- terar måluppfyllelsen. Här har vi alltså ett antal skolor som inte har nått de mål som vi vill att de ska nå. Ett exempel kan jag ta från Gävle. Skolverket be- sökte Gävle och de skolor som var berörda, samtalade med dem om vad det är som brister. Svenska, matte och engelska, svarade skolan. Vi är inte heller bra på den ämnesövergripande övergången från grundskolan till gymnasiet. Nu har man gjort upp ett program. Man vet vad man vill, och Skolverket hade med sig 2,1 miljoner kronor som kunde finansiera de olika åtgärderna. Det som nu ska ske är att de lokala kom- munpolitikerna ska säga ja till pengarna. Men då blir det ju en samverkan mellan Skolverket, den enskilda skolan och de kommunala politikerna. Det är alltså inte en dialog med tomma ord. Det är en konkret handling och, som också någon sade, förhoppningsvis måste detta ge ett resultat. Det hoppas givetvis jag också. Det är viktigt också att vi får en fördjupad kun- skap genom forskningen. Regeringen har under ett antal år inrättat olika typer av centrum som ligger vid våra universitet och högskolor för att ge merkompe- tens inom vissa ämnesområden. Där finns t.ex. mate- matik, kemi, fysik, teknik och värdegrunden. Vi har nu i budgeten också aviserat nya centrum för biologi och bioteknik, idrott och hälsa. Det är alltså på det sättet som jag ser att vi ska kunna nå måluppfyllelsen när det gäller kunskapen. Men det var ju inte bara de traditionella kunskaperna som det gällde. Det var ju också detta med trygghe- ten, att nå målen när det gäller demokratin. Linnéa sade i morse i TV: Är man trygg, då lär man sig. Och precis så är det. Vi måste alltså ha en skola dit man går med gläd- je, om man är vuxen eller om man är elev, och får känna tryggheten. Tre fjärdedelar av den personal som anställdes till hösten är inom den mer pedagogiska inriktningen. Vilka är då de andra? Ja, här hittar jag psykologer, kuratorer, sjuksköterskor, socialsekreterare, bibliote- karier, skolvärdinnor, kulturarbetare - alltså de som behövs för att tillsammans med övrig personal skapa den här tryggheten för eleverna. De är fler vuxna. Det är fler som ser eleverna. Eleverna blir både sedda och lyssnade på. I Linköping har man utbildat resursassistenter, som är vuxna med skiftande bakgrund och som har en utbildning i arbetsmiljö-, etik- och livsfrågor, vilket är oerhört viktigt. Vi ser till att lagarna blir tydliga. Vi ser över skollagen. Vi har skärpt lagstiftningen när det gäller mobbning. Vi har en stor kampanj som vi kallar Till- sammans mot mobbning. Till sist de elever som inte har nått målen. Varje åtgärd vi vidtar för de många gynnar oerhört mycket de elever som behöver mer stöd än andra. Vi måste fortsätta att utbilda lärare till elever med funktions- hinder. Vi tillsätter en utredning om läromedel för elever med funktionshinder. Vi måste ha hjälpmedel som gör det lättare för dem i deras studiesituation. Vi ska också se över hur vi kan hjälpa och stötta elever som går i särskolan och i särvux. När statsministern i en valrörelse säger att skolan är viktig, då blir jag glad och stolt som socialdemo- krat, för regeringen bedriver och ska fortsätta att bedriva ett målmedvetet arbete för att förbättra må- luppfyllelsen för att barn, ungdomar och vuxna ska få de kunskaper de vill ha och behöver och för att barn och ungdomar ska känna sig trygga.

Anf. 91 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Naturligtvis är det väldigt viktigt, som skolministern säger, att elever får hjälp och stöd så tidigt som möjligt. Det bygger på att vi har ett utvärderingssystem som gör att vi upptäcker när ele- ver behöver hjälp tidigt. Ett viktigt inslag, inte det enda, i detta utvärderingssystem är betygen, därför att betygen är en klar information om att du har nått målen eller att du ännu inte har nått målen men med hjälp kan nå målen. Jag ställde i mitt anförande en fråga om betygen. Även Lennart Gustavsson ställde en fråga om bety- gen fast utifrån ett annat perspektiv. Mot bakgrund av de senaste årens diskussioner om betygens vara eller inte vara, om betygsgränser i de nationella proven, om att avskaffa kravet på betyget Godkänd för att komma in på gymnasieskolan skulle jag vilja höra - och jag tror att många är intresserade av att höra - hur skolministern ser på betygens framtid. Jag skulle också vilja höra i dag, med tanke på allt som har hänt den senaste tiden, vilka lagändringar och förordningsändringar skolministern överväger för att stärka arbetet mot mobbning och för att göra mer kraftfulla insatser möjliga.

Anf. 92 Statsråd Ingegerd Wärn (S)

Herr talman! Precis som jag sade i mitt anförande satsar vi nu på en bred kompetensutveckling för alla lärare som berörs av frågan om betygssättning och nationella prov. Vi gör det för att vi ska få en likvär- dig bedömning. I den utbildningen ingår också att sätta betyg i de nationella proven. Hur framtiden ser ut och hur många program det kommer att finnas i den framtida gymnasieskolan kommer vi snart att få veta, när Gymnasiekommittén lämnar ifrån sig sitt betänkande. År 1989 fattade riksdagen beslut om att vi skulle ha en gymnasieskola där alla ungdomar får sitt förs- tahandsval tillgodosett. Nu har det gått ett antal år sedan dess. Jag siar ju om 2010, om att vi kanske då är framme vid målet att alla ungdomar får sitt första- handsval tillgodosett när de kommer in på gymnasiet. I det läget använder man ju inte betyget för att kom- ma in på gymnasiet. Då försvinner alltså betygets funktion som urvalsinstrument. Däremot har jag och den socialdemokratiska kon- gressen slagit fast att det är oerhört viktigt att få en bekräftelse på vilka kunskaper man har och var man befinner sig i fråga om de mål som skolan har satt upp. Jag har en fråga till Ulf Nilsson. Det är betydligt ärligare tag från Moderaterna. De säger nej till de öronmärkta statsbidragen till skolan. Det är ett ärligt besked som Moderaterna ger. Men Folkpartiet säger här: Vi säger ja men vi tror inte på vad vi gör. Vad menar då egentligen Folkpartiet?

Anf. 93 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Alla pengar som vi får möjlighet att föra över till skolan behövs. Men vi anser att pengar- na skulle kunna användas mycket bättre. Det är näm- ligen så att en bra skola kostar pengar. Men en dålig skola kostar ännu mer pengar. Om vi fick rätta till de brister som vi talar om i övriga motioner skulle de här pengarna göra mer nytta. Vi har ju också haft yrkan- den om hur pengarna ska användas. Det har ju en viss betydelse vad man säger även utanför det här huset om man är minister eller riks- dagsman. Skolministern sade på partikongressen att hon inte trodde att betygen skulle vara kvar i grund- skolan, i varje fall inte som urvalsinstrument. Jag har inte fått något riktigt svar på om de ska vara kvar eller inte. Jag har inte heller fått något riktigt svar på vad det innebär att de inte ska vara kvar som urval- sinstrument. För mig är det väldigt viktigt, även om alla ska få sitt förstahandsval tillgodosett, att man är godkänd, att man har uppnått godkända kunskaper i de ämnen som man ska läsa vidare på gymnasiet. Ska den rib- ban vara kvar eller kommer den att tas bort? Det finns nu ett förslag om att ta bort det kravet. Det är viktigt hur betygen ska användas i det sammanhanget. Sedan efterlyser jag fortfarande ett svar på frågan om vilka lagändringar och förordningsförändringar för att stödja arbetet mot mobbning och våld i skolan som skolministern funderar på i de här dagarna.

Anf. 94 Statsråd Ingegerd Wärn (S)

Herr talman! Jag kan alltså konstatera att Ulf Nilsson upprepar detta: Vi har sagt ja till de öron- märkta statsbidragen till skolan men vi tror fortfaran- de inte på att de ska användas till det som vi har sagt ja till. Egentligen tycker vi att de ska användas till något annat. Då undrar jag vad detta andra är och varför man inte föreslog det när man sade att de skulle användas till mer personal i skolan. När det gäller lagstiftningen är det oerhört viktigt att vi får en skollag som är tydlig och ger klara be- sked såväl till eleverna och föräldrarna som till per- sonalen. Det var därför som regeringen tog initiativ till att vi skulle se över hela skollagen. Det var också viktigt att detta fanns möjlighet för samtliga partier att vara med i den här utredningen. Min ambition är att man ska nå största möjliga konsensus i det förslag som man så småningom kommer att lämna ifrån sig eftersom nuvarande skol- lagstiftning har funnits i 20 år. Kanske är det så att den skollag som vi nu har framför oss också kommer att vara i 20 år. Därför är det viktigt att alla som är valda att sitta som ledamöter i denna kommitté ser till att verkligen bli delaktiga, att de i kommittén för fram sina tankar och att de tillsammans med de andra kommer fram till vilket som blir det gemensamma beslut som så småningom lämnas över till skolminis- tern.

Anf. 95 Sofia Jonsson (C)

Herr talman! Ingegerd Wärnersson pratade här om att vi inte ska sänka kunskapskraven i skolan utan att det är vägen dit som vi ska ändra. Det tycker jag är jättebra. Jag håller helt med om den inriktningen. Sedan pratar också skolministern sig varm för att skolan ska bli mer elevanpassad än i dag och att man ska följa upp med en individuell planering utifrån varje elev. Det tycker jag är väldigt bra. Men det finns en sak som jag funderar över. Centerpartiet har också den här inriktningen. Men vi säger att vi där- med också ska slopa tidsstyrningen. Vi vill införa en kunskapsrätt. Det är kunskapen och inte tiden som ska styra. Håller Wärnersson med om den inriktning- en också?

Anf. 96 Statsråd Ingegerd Wärn (S)

Herr talman! Jag håller med om det i perspektivet att elever är olika och lär i olika takt. Det är därför jag också har tittat på hur liggande lagstiftning ser ut. Jag kunde då konstatera att man har en möjlighet. Dels har vi den flexibla skolstarten, att man kan börja vi sex eller sju år. När man börjar vid sex år kan man välja att ha de nio åren. Man kan också se det som en förskoleklass och ha nio år ytterligare. Även när man har fyllt 16 år har man en möjlighet att göra ytterliga- re två år i grundskolan. I nuvarande lagstiftning sägs också att man kan lämna grundskolan tidigare om man har nått de mål som är uppställda för årskurs nio. I det perspektivet finns det egentligen en stor möjlighet, men jag tror att det är väldigt få som har kunskap om att man har den stora flexibiliteten inom liggande lagstiftning. När vi så småningom arbetar vidare och mer och mer närmar oss den här individuella planeringen tycker jag att det här är något som vi måste se till att vi får mer kun- skap om. Vi får också givetvis se hur skollagskom- mittén kommer att beskriva kommande lagtext. Men flexibiliteten tror jag att få har kunskap om inom nuvarande system. Den kan vi säkert föra ut på ett bättre sätt.

Anf. 97 Sofia Jonsson (C)

Herr talman! Visst finns det en flexibilitet i dag som man skulle kunna utnyttja. Problemet är för det första att detta inte görs. För det andra är det inbyggt med så många andra delar. Det blir ingen möjlighet till flexibilitet. Vi ser ju grundskolan som ett helhets- paket med våra tre reformer. Det är många delar som kommer in, de individuella studieplanerna, kunskaps- rätten och annat. Då blir det ett annat steg, en annan typ av flexibilitet. Jag tror att det är oerhört viktigt att skolministern är tydlig och visar inriktningen och tankesättet när det gäller hur vi ska arbeta så att sko- lorna också kan följa det här. Min andra fråga handlar om KY och platserna. Jag vet att regeringen har tänkt att det ska komma ett antal nya platser. Hur mycket är man beredd att ut- veckla KY och hur många platser kan man tänka sig? Då menar jag inte bara i det första steget utan fram- över. Kommer man att försöka förändra den ganska strikta fördelning som råder så att det finns en möj- lighet om det händer saker i en kommun, t.ex. hemma i min kommun Kumla, att fler får komma in och gå en KY när man ser att det finns ett direkt behov?

Anf. 98 Statsråd Ingegerd Wärn (S)

Herr talman! Första steget är att vi nu i budget- propositionen föreslår att utbildningsplatserna utökas med 500 platser till 12 500 platser. Regeringen anser också att antalet platser på sikt bör utökas. I dag är systemet sådant att man har möjlighet att ha sin ut- bildning fem gånger. Det kan prövas flera olika gång- er men det är fem tillfällen man har. I lägen där det uppstår krissituationer i en kom- mun, det kan vara för att ett företag läggs ned eller för att behovet på ett eller annat sätt ökar, för vi faktiskt ständigt diskussioner i regeringen om vi inom befint- liga system kan göra en förstärkning och ge en ökad möjlighet just i den kommun som då är aktuell. Det har gällt KY och det gäller också annan vuxenutbild- ning. När man kommer i de här krissituationerna tycker jag att det är viktigt att vi verkligen tar vara på de möjligheter vi redan har i stället för att alltid bara titta efter det nya. Det här har vi alltså en positiv inställ- ning till.

Anf. 99 Tomas Högström (M)

Herr talman! Ministern säger att hon inte förstår Tomas Högström när han säger att det inte är nöd- vändigt med de här personalförstärkningsanslagen, personalförstärkningspengarna. Jag har inget emot att landets skolminister citerar mig i riksdagsdebatten. Jag skulle dock önska att hon gjorde det korrekt. Något sådant har jag nämligen inte sagt. Jag dess- utom redovisat att vi anslår motsvarande det som regering gör för budgetåret 2002 just utifrån synsättet att de här tjänsterna nu är inrättade. Däremot överför vi motsvarande anslag som rege- ringen, i det närmaste i alla fall, för budgetåren 2003 och 2004 utifrån uppfattningen att varje skola, varje verksamhet ska göra sina prioriteringar. Då kan vi konstatera att dessa prioriteringar kommer att variera. Det är ju där själva utvecklingspotentialen ligger. Det är ju där kraften ska tas till vara. Och då måste vi också ge dem möjligheten att disponera dessa pengar. Vad regeringen gör och vad skolministern är ett tyd- ligt exempel på är att man leker rektor men från en nationell nivå. Och det är det som är skolans problem i dag. Det handlar om att tillåta professionen att göra sina överväganden. Då går det inte att detaljstyra på det sätt som skolministern gör.

Anf. 100 Statsråd Ingegerd Wärn (S)

Herr talman! Vi är helt överens om att det är vik- tigt att makten verkligen ska ligga på den enskilda skolan och att vi ska ha ett decentraliserat system. Också sett från kommunernas sida tror jag att det kan bli bättre genom att man ger större möjligheter för den enskilda skolan att ta hand om budgetansvaret men också sin egen profilering. Anledningen till att regeringen den här gången valde att öronmärka pengar var att vi vet att det i de allra flesta kommuner har skett nedskärningar som har lett till en brist på personal. Därför var det viktigt, också för att vi ska kunna uppfylla de mål som riks- dagen har slagit fast, att vi ger en möjlighet via per- sonalen. Däremot har vi inte styrt vem som ska gå till vilken skola. Den enskilda skolan har själv fått be- stämma vilket behov man har. När jag nyss redovisa- de de tjänster som har tillkommit så varierar de mycket. Det beror på att en del skolor behövde en specialpedagog. Andra sade att det kanske var vikti- gare med en bibliotekarie. I fråga om detta är det alltså decentralisering. Det är också tanken att det ska vara på det sättet.

Anf. 101 Tomas Högström (M)

Herr talman! Det var intressant att skolministern sade att hon tror på ett decentraliserat system samti- digt som hon centraliserar det genom att just öron- märka pengarna. Det visar väl på ett ganska dåligt förtroende för de verksamheter som ändå har den uppgift som vi alla anser vara så väsentlig. Det är dessutom märkligt med tanke på att ministern har stått här och sagt att hon tror mycket på individuell planering för varje elev. Detta sägs samtidigt som hon detaljstyr. Hela syftet med individuell planering för varje elev är nämligen också att varje verksamhet ska få anpassa resurserna efter varje elevs behov. Och det som ministern ger uttryck för här går de facto inte ihop.

Anf. 102 Statsråd Ingegerd Wärn (S)

Herr talman! Vi är fortfarande helt överens om hur arbetet ska bedrivas. Regeringen lämnar statsbi- drag till kommunerna. Detta finns i den kommunala påsen. Vi har valt att fram till 2006 utöka detta stöd. Det kommer ovanpå de pengar som finns i den kom- munala påsen. Och då har vi sagt att dessa pengar ska användas till en ökad måluppfyllelse för skolan. Jag har stort förtroende för kommunpolitiker, och jag förväntar mig att det som vi har bidragit till inte ska hindra att kommunerna tillför ytterligare medel till de kommunala och till de fristående skolorna.

Anf. 103 Lennart Gustavsson (V)

Herr talman! I mitt anförande tog jag upp två frå- geställningar. Jag ska upprepa dem och kanske om- formulera dem. Först och främst säger regeringen själv att för- skolereformen är ett första steg mot en avgiftsfri förskola. Och när man talar om ett första steg har man troligen också tänkt på kommande steg. Min fråga är därför: Hur ser regeringen på nästa och kommande steg i fråga om förskolereformen, där målet ska vara en avgiftsfri förskola? Sedan har jag också fått klart för mig att vi inte får några klara besked i fråga om betygen. Men jag kan ju formulera frågan på följande sätt: Menar ministern att betygen och deras utformning styr verkligheten i skolan? Utifrån svaret på detta kan jag fråga: Styr de på ett positivt eller på ett negativt sätt?

Anf. 104 Statsråd Ingegerd Wärn (S)

Herr talman! Lennart Gustavsson frågar när nästa steg mot en avgiftsfri förskola ska ske. Jag skulle i stället vilja säga följande. Hur ska det ske? Vi har nu sexåringar, femåringar och fyraåringar som har möj- lighet till tre timmars avgiftsfri förskola. Är nästa steg att gå nedåt i åldrarna? Det vet jag inte. Är nästa steg i stället kanske att sexåringarna, femåringarna eller fyraåringarna ska få fler timmar? Jag tycker att det är detta som vi ska diskutera. Jag har själv ingen upp- fattning om hur det ska se ut. Men jag tycker att det är den diskussionen som är viktig att föra också i ett annat perspektiv, nämligen vilka förstärkningar vi vill göra i föräldraförsäkringen, osv. Lennart Gustavsson frågade om det är positivt el- ler negativt med betyg. Jag tror att så länge som vi har haft betyg och så länge vi kommer att ha betyg så ankommer det på den enskilde hur man upplever detta. Om den som får tillbaka ett betyg där man inte har fått papper på att man har klarat de mål som var uppsatta inte samtidigt har fått en ordentlig genom- gång av vilka kunskaper man äger utan bara får pap- per på vad man inte kan, så tror jag inte att betygen känns bra. För den som får tillbaka ett betyg där man har fått ett bra resultat, så kanske det känns som en stimulans och att man har lyckats och nått ett högt betyg. Att använda sig enbart av ett betyg som ett be- kräftelsedokument i skolan går inte. Det är oerhört viktigt att vi har en annan typ av dokumentation, att vi för ordentliga utvecklingssamtal och att vi har den ständiga bekräftelsen på var man befinner sig i det vardagliga arbetet i skolan.

Anf. 105 Lennart Gustavsson (V)

Herr talman! Jag kan lova att vi från Vänsterparti- et kommer att återkomma i dessa frågor i debatter, förslag och diskussioner. Eftersom detta är den sista budgetdebatten under denna mandatperiod - jag vet att vi har en del projekt kvar att göra under denna mandatperiod - skulle jag bara vilja tacka för samarbetet och önska en god jul och ett gott nytt år.