Grundskola

Motion 2001/02:Ub240 av Agne Hansson m.fl. (c)

Lust att lära – vi ger möjligheten

Tre reformer för grundskolan

1 Sammanfattning

Alla barn är värda en bra start i livet! Alla elever har rätt att gå ut grundskolan med tillräckliga kunskaper och ett gott självförtroende. Skolan ska ge en grund för framtiden; ge eleven en tro på sig själv och möjligheter att kunna påverka sin egen framtid. Det gör man med en bra skola. I skolan ska alla elever ges möjlighet att lära, oavsett bakgrund, vilken skola man går i eller hur man lär sig. Skolan ska ge lust att lära och uppmuntra nyfikenhet.

I budgetpropositionen för 2002 fortsätter regeringen sin satsning på skolan, men tyvärr saknas genomgripande reformförslag på området.

Centerpartiet vill satsa nästan tio miljarder kronor mer på skolan de kommande tre åren. För att skolan ska kunna utföra sitt uppdrag behövs mer resurser men framför allt krävs reformer; rätt till kunskaper, lokal makt och fler lärare.

1.1 Rätt till kunskaper

Vi vill slopa den tidsbestämda skolplikten och istället införa en individuell kunskapsrätt. Kunskaper ska vara styrande för hur länge eleven ska gå i skolan. Varje elev ska ha en egen studieplan över hur man ska nå kunskapsmålen. Tidiga insatser krävs för elever med läs- och skrivsvårigheter.

1.2 Lokal makt

Vi vill bygga en likvärdig skola, inte likadana skolor. Kommunerna ska fokusera på de enskilda skolornas möjligheter och decentralisera mer makt och fler beslut till skolorna. Lokala styrelser där föräldrar, personal och elever ingår är ett led i att stärka den lokala makten. Vi vill inrätta ett nationellt kvalitetsinstitut som ser till att alla garanteras en bra utbildning oavsett var eleven går i skolan.

1.3 Fler lärare

Vi vill se fler lärare och andra vuxna i skolan. Lärarnas inflytande ska öka – de ska vara med och bestämma hur resurser ska fördelas och hur arbetstiden ska utnyttjas. För att göra läraryrket attraktivt måste det inrättas bättre karriärs- och utvecklingsmöjligheter, exempelvis genom möjlighet att forska på deltid eller att vidareutbilda sig till specialist.

2 Innehållsförteckning

Tre reformer för grundskolan 8

1 Sammanfattning 8

2 Innehållsförteckning 10

3 Förslag till riksdagsbeslut 11

4 Bakgrund 12

4.1 Regeringens skolpolitik 12

4.2 Kommunala resurser 13

4.3 Centerpartiets skolsatsning 14

5 Tre reformer för grundskolan 14

5.1 Reform 1: Rätt till kunskaper 14

5.1.1 Individuell kunskapsrätt – en förändring av skollagen 15

5.1.2 Individuella studieplaner till alla elever 15

5.1.3 Avskaffa timplanen 15

5.1.4 Nya sätt att lära 16

5.1.5 Läs- och skrivprogram 16

5.2 Reform 2: Lokal makt 18

5.2.1 Kommunens makt 19

5.2.2 Makt till skolan 19

5.2.3 Skärp kraven på uppföljning och utvärdering 20

5.2.4 Nationellt kvalitetsinstitut 20

5.2.5 Öka elev- och föräldrainflytandet 20

5.3 Reform 3: Fler lärare 21

5.3.1 Lärarbristen 21

5.3.2 Utbildningsplatser 22

5.3.3 Ny lärarutbildning 22

5.3.4 Öka lärarnas inflytande 22

5.3.5 Kompetensutveckling 23

5.3.6 Lärarcertifikat 23

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en arbetsgrupp för att studera resursanvändning och måluppfyllelse i kommunerna.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till reformer för rätt till kunskaper, lokal makt och fler lärare i enlighet med vad i motionen anförs.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en individuell kunskapsrätt för alla elever i grundskolan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa individuella studieplaner för alla elever i grundskolan.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa timplanen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad målstyrning.

7. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning i enlighet med vad i motionen anförs för att ge elever i grundskolan med läs- och skrivsvårigheter samma rättigheter till stöd som i dag garanteras studerande inom den högre utbildningen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en undersökning om utökat ansvar för Talboks- och punktskriftsbiblioteket att ta fram material riktat till elever med läs- och skrivsvårigheter i grund- och gymnasieskola.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en satsning på matematik, läs- och skrivutveckling.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över sanktionsmöjligheterna mot kommuner i syfte att säkerställa en nationellt likvärdig skola.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta ett nationellt kvalitetsinstitut.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta lokala skolstyrelser vid alla skolor.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta för inrättande av specialisttjänster.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta för införande av en lärarcertifiering.

4 Bakgrund

Varje år tar 100 000 barn det första steget in i skolans värld. Fyllda med nyfikenhet, kreativitet, förväntan och lust att lära börjar de skolan. Tyvärr vet vi att alltför många av dem nio år senare kommer att gå ur skolan utan tillräckliga kunskaper, med ett knäckt självförtroende och utan lust till fortsatt lärande.

Under 1990-talet genomfördes stora skolreformer samtidigt som Sverige genomgick en ekonomisk kris med ökad arbetslöshet och sjunkande skatteintäkter för både stat och kommun. Statsmakten lade nya, delvis ofinansierade, uppgifter på kommunerna, och det demografiska trycket på barnomsorg och skola var hårt.

Barnen från den s k babyboomen har börjat skolan under 90-talet och år 2003 når antalet grundskoleelever sin kulmen. Efter det minskar elevantalet i grundskolan och trycket flyttar över till gymnasieskolan.

1990-talets ekonomiska kris har drabbat skolan, och ytterst barn och ungdomar, mycket hårt. Trots att konjunkturen nu har vänt verkar det ta tid innan utbildningsväsendet har hämtat sig. Fortfarande visar statistiken att många elever inte når godkända kunskaper i kärnämnena, andelen lärare per elev har till alldeles nyligen minskat och när det gäller bristen på extra stödinsatser refereras det ofta till bristande resurser. En lärare säger: Jag räcker inte till. Speciallärare och resurslärare saknas. Detta skapar en frustration och stress hos personalen av faktorer som de inte själva råder över.

I en rad rapporter redovisar Skolverket att förtroendet för skolan har minskat. Klimatet i skolan har hårdnat och nästan samtliga lärare anser att deras arbetsbörda ökat. Många elever känner sig stressade. Föräldrar anser sig fortfarande ha mycket lite att säga till om i skolan. Skolverkets studier visar också att centrala reformidéer i många fall inte når ut till skolorna. Det gäller bl a läroplanens mål, införandet av det nya betygssystemet och behörighetskravet till gymnasieskolan.

4.1 Regeringens skolpolitik

Trots flera rapporter om problem i skolan har regeringen inte presenterat några förslag på lösningar. Vi kan konstatera att regeringens insatser är och har varit helt otillräckliga. I budgetpropositionen för 2002 fortsätter regeringen att lappa och laga ett skolsystem som redan befunnits otillräckligt. Förvisso tilldelas skolan en del extra resurser, men när genomgripande reformer av skolväsendet saknas är det ändå inte tillräckligt.

Större delen av regeringens satsning går till Skolverket för att kommunerna genom ett ansökningsförfarande ska kunna tilldelas resurser för att öka lärartätheten. Regeringen konstaterar att statsbidraget för personalförstärkning i skolan och fritidshem kommer att fördelas till i stort sett alla kommuner. De extra resurserna kommer alltså inte alla kommuner och därmed inte alla skolor till del. Risken är att satsningen inte når de skolor som behöver det mest!

Regeringens omfördelning av utbildningsplatser för att ge 4 000 obehöriga lärare chansen att bli behöriga lärare, där första kullen går ut år 2004, är en vällovlig satsning men alldeles för liten i förhållande till vad som behövs. Av de tjänstgörande lärarna hösten 2000 saknade ungefär 15 000 lärare (17,2 procent) pedagogisk högskoleutbildning. Detta samtidigt som kommunerna enligt skollagen är skyldiga att som lärare anställa personer som har en utbildning avsedd för den undervisning de i huvudsak skall bedriva, d v s i princip lärarutbildning.

Förra valet var mantrat vård-skola-omsorg – låt det inte bli en repris i nästa val. Problemen i skolan är kända. Nu är det dags att fokusera på möjligheterna och genomföra lösningarna istället för att, som skolministern, utreda skolan ännu mer.

4.2 Kommunala resurser

År 1999 satsade kommunerna mer på grundskolan än något tidigare år på 1990-talet. De satsade 93 miljarder kronor på förskoleklass, grundskola, gymnasieskola, särskola och komvux. Det utgör 31 procent av kommunernas totala kostnader. Räknat i kronor per elev var emellertid genomsnittskostnaden 5 procent lägre än 1991, eftersom antalet elever var högre 1999 (enligt Skolverkets statistik).

Enligt Skolverket är den genomsnittliga kostnaden per elev ca 50 900 kr per år. Bakom detta genomsnitt döljer sig stora variationer. Den lägsta uppgivna kostnaden per elev är ca 37 000 kr och den högsta nästan dubbelt så hög, 73 000 kr. Från 1980 t o m 1990 ökade den genomsnittliga kostnaden per elev med ca 20 procent. Från 1991 till 1997 har den genomsnittliga kostnaden per elev i stället minskat med drygt 9 procent.

Samtidigt som de ekonomiska resurserna är enormt viktiga, måste vi vara medvetna om att de ensamma inte avgör skolans kvalitet. Även efter alla besparingar i skolan är Sverige det OECD-land som satsar störst andel av sin bruttonationalprodukt på grundskoleutbildning. Jämfört med övriga OECD-länder har den svenska grundskolan under det första till sjätte året i genomsnitt 50 procent mer resurser per elev och år samt 28 procent högre lärartäthet. Men resultaten motsvarar inte kostnaderna i den svenska skolan. Därför måste en utvärdering göras av hur kommunernas anslag till skolan fördelas och hur mycket av de ekonomiska resurserna som faktiskt går till skolans huvuduppgift – att ge eleverna kunskaper. Det är mot denna bakgrund värdefullt att regeringen tillsatt en arbetsgrupp för att studera resursanvändning och måluppfyllelse i kommunerna.

Regeringen bör i detta arbete också sträva efter att skapa en samlad bild av hur resurserna används inom skolan. Vad som ovan sagts om att tillsätta en arbetsgrupp för att se över resursanvändning och måluppfyllelse bör ges regeringen till känna.

4.3 Centerpartiets skolsatsning

Skolpolitiken måste nu fokusera på skolans huvuduppgift – att garantera eleverna rätt till kunskaper. Vi förordar därför en genomgripande förändring av skolan.

Centerpartiets budgetalternativ innehåller kraftiga satsningar genom ökade resurser till kommunerna. Detta möjliggör för kommunerna att anställa fler lärare och andra vuxna i skolan. Vi vill genomföra särskilda satsningar på program för läs- och skrivutveckling samt en satsning på införandet av ett kvalitetsinstitut. I vår budgetmotion redogör vi ytterligare för våra skolsatsningar.

	2002	2003	2004	2002–2004
Ökade resurser	2 000	3 000	3 000	8 000
Läs- och skrivutveckling	400	400	400	1 200
Kvalitetsinstitut	200	200	200	600
Summa	2 600	3 600	3 600	9 800

Centerpartiets skolsatsningar i budgeten 2002-2004

5 Tre reformer för grundskolan

2000-talets kunskapsproblem löses inte med 1900-talets skolpolitik. Framtidens skola måste därför lämna den traditionella synen på kunskaper för att bli mer flexibel och elevanpassad. För att skolan ska kunna utföra sitt uppdrag behövs mer resurser men framför allt krävs tre stora reformer; rätt till kunskaper, lokal makt och fler lärare.

Riksdagen begär hos regeringen förslag till reformer för rätt till kunskaper, lokal makt och fler lärare i enlighet med vad i motionen anförts.

I denna motion tar vi upp dessa tre grundläggande reformer för grundskolan. I vår motion Allmän utbildningspolitik finns våra övriga förslag på Centerpartiets skolpolitik, exempelvis vad gäller mobbning, betygssystem, förskola och gymnasieutbildning.

5.1 Reform 1: Rätt till kunskaper

För att ge alla elever större möjligheter att tillgodogöra sig kunskaperna vill vi individanpassa skolan mer än idag. Centerpartiets utbildningspolitik utgår ifrån att alla elever kan och vill lära sig. Det står i stark kontrast till dem som menar att vi måste acceptera att alla inte kan eller bör ges möjligheter att lära. Ofta utgår man från att felet ligger hos enskilda elever, att det är de som ska anpassa sig till skolan. Om skolan ska vara till för alla elever måste vi anpassa skolan efter alla elevers olika förutsättningar.

Vi vet av Skolverkets statistik att allt färre elever når kunskapsmålen i grundskolan. Andelen elever som inte blivit godkända i ett eller flera ämnen har ökat från 20,4 procent våren 1998 till 22,7 våren 1999. Bland kommunerna varierar andelen elever som inte når målen från 3 till 43 procent. Det finns skolor där alla elever når alla mål och skolor där bara varannan elev gör det!

Andelen elever som inte är behöriga att söka till gymnasieskolans nationella program har också ökat (elev som inte fick godkänt i alla tre ämnena svenska, engelska och matematik). År 1998 var det 8,6 procent av eleverna som inte klarade godkänt i de tre ämnena. Ett år senare hade andelen ökat till 9,7 procent och i den senaste rapporten har den ökat till 10,5 procent. Antalet obehöriga elever uppgår till mer än 9 000.

En god arbetsmiljö, både fysiskt och psykiskt, är en förutsättning för att eleverna ska kunna lära och för att de ska kunna gå ur skolan med god självkänsla. Mobbning och trakasserier kan aldrig accepteras. I vår motion Allmän utbildningspolitik återfinns våra förslag på området.

5.1.1 Individuell kunskapsrätt – en förändring av skollagen

Dagens grundskola är alldeles för fyrkantig. Barnens ålder styr mer än den kunskaps- och mognadsnivå som de befinner sig på. Centerpartiet anser att elevens rätt till kunskap inte handlar om rätten att gå nio år i grundskolan. Istället handlar det om att alla ska ha rätt till kunskap. Därför anser Centerpartiet att skolan måste fokusera på elevernas kunskaper, inte antal år de gått i skolan. Det måste klargöras att kommunen och skolan har ett åtagande som inte är avklarat förrän eleven uppnår kunskapsmålen för grundskolan. Vi vill att skollagen skrivs om med utgångspunkt i att en individuell kunskapsrätt ska införas. Vad som ovan anförts om införande av en individuell kunskapsrätt för alla elever i grundskolan bör ges regeringen till känna.

5.1.2 Individuella studieplaner till alla elever

I likhet med vad som gäller för gymnasieskolan bör alla elever också i grundskolan ges en individuell studieplan. Detta kan ske genom en ändring av grundskoleförordningen. Den individuella studieplanen bör läraren upprätta tillsammans med elev och föräldrar och den bör gås igenom vid varje utvecklingssamtal. Ett beslut om individuella studieplaner bör förenas med insatser för lärarfortbildning och åtgärder för att tillse att praktiska ämnen inte missgynnas. Det är viktigt att individuella studieplaner också medför ett större mått av integration mellan praktiska och teoretiska ämnen. Vad som ovan anförts om inrättande av individuella studieplaner för alla elever i grundskolan bör ges regeringen till känna.

5.1.3 Avskaffa timplanen

Det finns en inbyggd motsättning mellan den målstyrning som vi vill vidareutveckla för skolan och den tidsstyrning som timplanen innebär. Det är inte antalet timmar som ska utgöra grunden för den likvärdiga utbildningen utan målet för undervisningen. Centerpartiet anser att det är bra att en försöksverksamhet utan timplan i grundskolan genomförs. Målet är att timplanen ska avskaffas. Detta bör ges regeringen till känna.

5.1.4 Nya sätt att lära

Olikheter ska inte utjämnas genom att sänka kunskapskraven för alla utan genom att ge dem som har svårigheter i inlärningen sådant stöd att de klarar av högt ställda krav. Genom att utveckla skolans undervisningsformer, arbetssätt och pedagogik kan man få fler elever att nå kunskapsmålen. Integrerade ämnen och varvad teori och praktik kan vara ett annat sätt.

1990-talets besparingar har inneburit att specialundervisningen har minskat och att många specialpedagoger saknas. Bristen på specialpedagoger har blivit ett hinder för ett kvalificerat stöd till elever i grundskolan och en begränsande faktor för ökad måluppfyllelse. I dag finns i grundskoleförordningen (4 kap. 1 §) krav på att elever som har svårigheter i skolarbetet skall få stöd. Vi menar att detta inte är tillräckligt. Skolan bör i sitt arbete ta hänsyn till varje elevs unika förutsättningar och anpassa undervisningen, studiegången och gruppindelningen efter detta.

Genom en ökad målstyrning och ett förtydligande av kravet att alla elever i grundskolan ska uppnå kunskapsmålen ökar också kraven på skolan att förmedla kunskaper anpassade efter varje elevs förutsättningar. Ansvaret att finna vägar för att uppnå målen och att anpassa skolarbetet efter de lokala förutsättningarna ska ligga lokalt på varje skola. En förutsättning för att klara detta är att skolan har en långtgående frihet att välja arbets- och organisationsformer. Vad som ovan anförts om målstyrning bör ges regeringen till känna.

5.1.5 Läs- och skrivprogram

Debatten om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi har varit intensiv under de senaste åren. Skolverket gjorde 1998 en nationell kvalitetsgranskning vad gäller läs- och skrivprocessen i undervisningen. I sin rapport redovisar utbildningsinspektörerna att det fanns få skolmiljöer som gynnade elevernas läs- och skrivprocesser. Bl a saknade lärarna ofta kunskaper om läs- och skrivprocessens betydelse för eleverna i olika ämnen. 5 till 8 procent av eleverna i varje årskull har läs- och skrivproblem/dyslexi – i genomsnitt finns det ett till två barn i varje klass med dessa problem. Vi vill i detta sammanhang även uppmärksamma elever med svårigheter med det matematiska tänkandet – dyskalkyli.

Orsakerna till att vissa elever har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi debatteras också intensivt. Centerpartiet anser att oavsett vad svårigheterna beror på handlar det ytterst om att många elever mår mycket dåligt och att de inte lyckas i skolan. Därför är det viktigt att inte fastna i debatten om orsakerna, utan hitta lösningar på problemet.

Läs- och skrivsvårigheter/dyslexi är naturligtvis ett hinder att lyckas i skolan men det är långtifrån oöverstigligt om man får det stöd och den hjälp som behövs. Med rätta insatser i tidig ålder kan dessa elever, även ges lust att lära. Ju längre man dröjer med att satsa extra resurser på dessa elever desto dyrare blir det att reparera skadan. Oavsett anledning till läs- och skrivsvårigheter/dyslexi behövs stöd och lämpliga insatser. Det kan handla om extra undervisning, specialundervisning, särskilda hjälpmedel, muntliga prov, särskild hjälp vid prov etc, men framförallt behövs det en individuell studieplan.

Enligt läroplanen har rektor, som pedagogisk ledare och chef, det övergripande ansvaret för utformningen av undervisningen och elevvårdsverksamheten så att eleverna får det särskilda stöd och den särskilda hjälp de behöver. (Lpo 94)

I grundskoleförordningens femte kapitel första paragrafen står följande:

Om en elev behöver särskilda stödåtgärder, skall ett åtgärdsprogram utarbetas av berörd skolpersonal. Vid utarbetandet av programmet bör skolpersonal samråda med eleven och elevens vårdnadshavare.

Detta till trots finns det idag stora brister och långt fler elever är i behov av extra hjälp.

Om vi ser på hur det fungerar på högskolor och universitet i jämförelse med förskola, grundskola och gymnasieskola är skillnaderna stora. I dag får studenter på högskolan hjälp med t ex förlängd tid för examina, tillgång till andra examinationsformer, pedagogiskt datorstöd, extra stöd från läraren genom extra undervisning, anteckningshjälp, läromedelsutveckling etc. Dessutom avsätter varje universitet och högskola 0,15 procent av sina anslag från staten för olika insatser för studenter med funktionshinder. Dessutom ökar regeringen anslaget för elever med funktionshinder som går högre utbildning.

I grundskolan får man förlita sig till grundskoleförordningen och att skolan och kommunen tar sitt ansvar. Regeringen konstaterar själv problematiken i sin budgetproposition. Regeringen påpekar att skolor ofta kräver en diagnos för att eleverna ska erhålla stödinsatser, trots att rätten inte är avhängig diagnos. Det står också: (Skolverket) ... betonar betydelsen av tidig upptäckt, tidiga stödåtgärder samt upprättande av åtgärdsprogram. Regeringen bör göra en utredning för att ge elever i grundskolan samma rättigheter till stöd som idag garanteras studerande inom den högre utbildningen.

Riksdagen begär hos regeringen en utredning om att ge elever i grundskolan samma rättigheter till stöd som idag garanteras studerande inom den högre utbildningen.

Idag finns Talboks- och punktskriftsbiblioteket som hjälp för högskolestuderande dyslektiker. TPB är en central kulturmyndighet med ansvar för att synskadades och andra läshandikappades behov tillgodoses med litteratur i form av talböcker, punktskriftsböcker och elektroniska medier.

TPB har även ansvaret för att högskolestuderande som är synskadade, rörelsehindrade eller dyslektiker får sin kurslitteratur på ett för dem anpassat medium. Myndighetens verksamhet styrs av Förordning med instruktion för Talboks- och punktskriftsbiblioteket, utfärdad 28/4 1988 (SFS 1988:341, ändring 1990:633 och 1996:446). Produktionen av kurslitteraturen finansieras under Utbildningsdepartementet Bidrag till vissa studiesociala ändamål. I övrigt finansieras verksamheten av ett ramanslag på Kulturdepartementets utgiftsområde. Någon liknande hjälp finns inte för elever i grundskola eller gymnasium. Centerpartiet anser att det bör göras en undersökning för att se vad det skulle innebära om TPB:s ansvar även skulle innefatta att det fanns material att använda för elever med läs- och skrivsvårigheter i grund- och gymnasieskola. Detta bör ges regeringen till känna.

Centerpartiet vill genomföra en särskild satsning innefattande bl a program för matematik samt läs- och skrivutveckling från förskolan och genom hela grundskolan. Till detta har Centerpartiet den kommande treårsperioden avsatt 400 miljoner kronor 2001, 400 miljoner 2002 och 400 miljoner kronor 2003, totalt 1200 miljoner kronor. En del av dessa går till tidiga insatser i förskolan. Se vidare vår budgetmotion.

Nedan presenteras några moment som bör ingå i ett sådant program:

• Fortbildning av lärare.

• Specialisttjänster för lärare inrättas. Ett självklart område för sådana specialisttjänster är resurslärare för läs- och skrivutveckling samt matematik.

• Skolverket bör få i uppdrag att sammanställa en nationell erfarenhetsdatabas, med exempel på hur man arbetar med läs- och skrivproblem på olika skolor, och göra den tillgänglig för såväl lärare som elever och föräldrar på Internet.

• Tester för att tidigt upptäcka de elever som har olika slags läs- och skrivsvårigheter. Diagnostiska prov, som till exempel ordkedjetester, bör genomföras redan under de första skolåren för att möjliggöra tidiga insatser.

• Stimulera forskning kring läs- och skrivsvårigheter. Sverige befinner sig fortfarande i bakvattnet vad gäller sådan forskning.

• Lärare i skolan bör kunna ta tjänstledigt på hel- eller deltid för att ägna sig åt forskningsarbete. Därigenom blir det en närmare anknytning mellan forskning och praktisk verksamhet i skolan.

• Utveckling av läromedel för elever med läs- och skrivsvårigheter.

• Skolbiblioteken måste få resurser som gör att de kan spela en vital roll i skolarbetet.

Vad som ovan anförts om en satsning på matematik läs- och skrivutveckling bör ges regeringen till känna.

5.2 Reform 2: Lokal makt

Under 1990-talet har skolan genomgått ett omfattande reformprogram. Ett nytt decentraliserat styr- och finansieringssystem med kommunerna som huvudmän har införts. Nya mål- och resultatorienterade läroplaner som ger förutsättningar för en omfattande professionell frihet har också införts. När skolan kommunaliserades var avsikten att decentraliseringen skulle fortsätta ut till varje skolledning och lärare. Denna fortsatta decentralisering har dessvärre på många håll inte blivit av. Efter tio år med ett målstyrt system konstaterar Skolverket att systemet formellt ger goda förutsättningar för en framgångsrik styrning av skolan. Ändå fungerar det inte som tänkt. Enligt Skolverket finns det idag allvarliga brister i kommunernas ansvarstagande. Reformen decentraliserade ansvaret för skolan till kommunerna men resurserna följde inte med.

Det är en dålig lösning att åter öka den statliga styrningen. Centerpartiet motsätter sig varje tendens till att åter förstatliga och centralisera skolan. Tvärtom bör den lokala styrningen öka än mer genom decentralisering till den enskilda skolan. Här vill vi särskilt framhålla de lokala skolstyrelserna. Skolan ska ges större frihet att uppnå målen, men också avkrävas större ansvar.

5.2.1 Kommunens makt

Centerpartiet slår vakt om kommunaliseringens fördelar. Därmed måste staten öka resurserna och ge möjlighet för verklig kommunal styrning. Samtidigt måste det göras klart att misslyckanden i skolan inte är acceptabla. Detta förutsätter att ansvaret görs tydligt inom skolan. Staten bör, liksom i dag, formulera skolans kunskapsmål och granska kommunernas egna arbete med utvärdering och utveckling. Det finns anledning att se över statens sanktionsmöjligheter mot kommuner och eventuellt införa sådana sanktioner mot kommuner som trots upprepad kritik från Skolverket inte korrigerar brister i den egna verksamheten. Staten måste se till att de ansvariga – skolhuvudmän och skolledningar – verkligen når målen. Vad som ovan anförts om att se över sanktionsmöjligheter bör ges regeringen till känna.

Regeringen vill i sitt förslag till skolpolitik gå omvägen över Skolverket för att ge mer pengar till skolan. Detta innebär att de kommuner som har störst behov av ekonomiska tillskott riskerar att bli utan statsbidrag till år 2007 då de öronmärkta Wärnerssonspengarna går in i det generella statsbidraget. Centraliseringen av resurserna via Skolverket är en tydlig misstroendeförklaring mot kommunaliseringen av skolan. Centralisering har aldrig löst några problem och kommer inte att göra det denna gång heller! Med öronmärkta bidrag finns det alltid en risk att det blir bidragsreglerna och inte behoven som styr kommunernas prioriteringar.

5.2.2 Makt till skolan

Vi som politiker måste våga ge större utrymme för den initiativkraft och skaparförmåga som finns hos lärare, elever, föräldrar och i närsamhället. Centerpartiet vill ge dem det ansvaret. Det politiska ansvaret för skolan bör vara tydligt så att väljarna också kan utkräva det. Kommunerna ska inte ägna sig åt detaljstyrning av skolans inre verksamhet. Kommunen måste fokusera den enskilda skolans möjligheter och decentralisera fler beslut ut till skolan – ända in i klassrummen till elever och lärare. Med en decentraliserad makt måste följa ett ansvar. Kommunernas skolplaner ska utformas så att skolorna får tydliga uppdrag, både sett till kvalitet och resultat.

Genom att kombinera målet att ingen elev ska lämna grundskolan utan att vara godkänd, med mycket större möjligheter att lokalt bestämma över resursernas fördelning, blir det naturligt att rikta mer resurser till de elever som allra bäst behöver dem. Om skolan inte riktar mer resurser till elever med behov av särskilt stöd, kommer skolan heller inte att klara sitt åtagande. Det kan också innebära omfördelning av resurser mellan olika skolor i kommunen.

5.2.3 Skärp kraven på uppföljning och utvärdering

Förändringen av den politiska styrningen och införandet av en mål- och resultatstyrning ställer krav på den lokala förmågan att följa, värdera och kontrollera verksamheten. Utvecklingen har gått långsamt och Skolverket har under de senaste åren varit kritiskt mot kommuner och skolor för bristande uppföljning och utvärdering av skolans resultat. Åtta av tio kommuner uppfyller inte skollagens krav på att varje år genomföra en skriftlig kvalitetsredovisning som har till syfte att följa upp och utvärdera uppsatta mål.

Utvärdering och kvalitetsfrågor är mycket viktiga i ett decentraliserat system bl a för att garantera likvärdigheten oavsett var i landet undervisningen ges. Centerpartiet anser att arbetet med utvärdering och kvalitetsutveckling görs bäst lokalt. Därför vill vi vidareutveckla kommunernas och skolornas egna ansvar för att kvaliteten är bra.

5.2.4 Nationellt kvalitetsinstitut

För att ge kommunerna stöd i kvalitetsarbetet anser Centerpartiet att ett nationellt kvalitetsinstitut bör inrättas. Ett nationellt kvalitetsinstitut kan åstadkomma en jämförelse kommun för kommun och skola för skola. Ett sådant institut bör ha till uppgift att såväl sammanställa uppgifter för nationella jämförelser som att utveckla metoder för att förbättra utvärderingen och stödja kommunernas kvalitetsarbete. Ett nationellt kvalitetsinstitut bör vara fristående och inte ha myndighetsuppgifter. Dessa bör även fortsättningsvis åligga Skolverket. Vi vill inte idag avgöra var huvudmannaskapet ska finnas, men det bör övervägas om det ska omfatta lärar-, elev- och föräldraorganisationer lika väl som arbetsgivarna i Kommunförbundet. Regeringen bör ta initiativ till inrättandet av ett nationellt kvalitetsinstitut. Detta bör ges regeringen till känna.

5.2.5 Öka elev- och föräldrainflytandet

I och med 1994 års läroplaner betonas elevinflytandet med större eftertryck än tidigare. Trots detta anser många lärare fortfarande att elevernas medverkan i planeringen av undervisningen inte är nödvändig för att studieresultaten ska förbättras. Det är främst när det gäller trivsel- och miljöfrågor som de anser att elevernas inflytande bör ökas. Många elever känner sig i dag utlämnade och maktlösa i skolan. I alltför stor utsträckning anser de att de saknar inflytande över såväl sitt eget lärande som skolsituationen i stort.

Det krävs en förändrad syn på elever och deras rätt till inflytande och skyldighet att ta ansvar för läroprocessen. Elevinflytande får inte bara vara vackra ord som står i läroplanerna, men som sällan efterlevs. Eleverna ska ha ett inflytande i skolan som växer med stigande ålder. Elevinflytande får inte reduceras till att bara vara ett projekt som drivs under någon period. Varje skola har ett uppdrag att se till att alla elever, oavsett kön och social bakgrund, får ett verkligt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och innehåll i undervisningen.

Elev- och föräldrainflytande på skolan är ett bra sätt att stärka demokratin, att ge elever och föräldrar ett demokratiskt fotfäste. Skolan ska inte stå isolerad från det omgivande samhället. Att knyta fler föräldrar till skolan är nödvändigt för att skapa en bra skolmiljö och för att öppna skolan mot yttervärlden. Skolan får då också en helhetssyn på barnen från föräldrarna som känner barnen bäst. Föräldrarna kan bidra med livskunskap och olika erfarenheter utanför skolans värld, nya infallsvinklar och idéer samt både positiv och negativ kritik. För att ge föräldrar rättighet och ekonomisk möjlighet att delta i barnens vardagsarbete i skolan är det viktigt att det finns kontaktdagar. Regeringen har i förra årets budgetproposition lagt förslag om just detta. Detta förslag stöddes av Centerpartiet.

Centerpartiet medverkade till den försöksverksamhet med lokala styrelser med föräldramajoritet som nu genomförs i hela landet. Vi menar att erfarenheterna nu finns för att gå vidare och införa lokala styrelser vid alla skolor. Då styrelserna blir permanenta bör deras befogenheter avgränsas så att skiljelinjen mellan lärarnas och skolledningarnas pedagogiska ledarskap och föräldrastyrelsernas uppgifter blir tydlig. Det kan finnas anledning att se över styrelsernas sammansättning i syfte att också bjuda in andra än föräldrar och elever att delta i styrelserna. Vad som ovan anförts om att införa lokala skolstyrelser bör ges regeringen till känna.

5.3 Reform 3: Fler lärare

Det behövs fler vuxna i skolan: fler lärare, skolkuratorer, specialpedagoger, skolsköterskor, bibliotekarier etc. Därför vill Centerpartiet satsa rejält på skolan för att fler lärare skall kunna anställas. En mycket viktigt resurs är engagerade och kunniga lärare. Utan lärare, som trivs med sitt yrke och som känner att de kan utvecklas, kan heller inte skolan fungera bra. Centerpartiet anser också att lärarrekryteringen bör breddas. Lärarkårens sammansättning bör avspegla befolkningens sammansättning. Dessutom: Lärarna ska få vara goda pedagoger. Att undervisa och stödja den enskilde eleven i att se helheter måste vara huvuduppdraget.

5.3.1 Lärarbristen

Idag råder det brist på lärare. Enligt Kommunförbundet kommer det att saknas 23 000 lärare år 2005 om ingenting drastiskt görs. Kommunerna måste under de närmaste tio åren rekrytera nästan ofattbara 225 000 förskollärare, grundskollärare och gymnasielärare. Skolverket presenterade en studie som visar att år 2014 har drygt 40 procent av de behöriga lärarna som arbetar i skolan idag gått i pension och drygt 20 procent av dem som i fjol var 46 år eller äldre har lämnat yrket före 60 års ålder. Totalt har mer än 54 procent av dagens verksamma lärare lämnat yrket år 2014. Detta samtidigt som var tredje plats på lärarhögskolorna står tomma. I höst har åtta högskolor tvingats ställa in lärarutbildningarna eftersom det finns för få sökande.

Det kan inte vara någon överraskning för vare sig regeringen, skolministern eller utbildningsministern att babyboomens barn snart börjar i gymnasieskolan och att en stor del av den svenska lärarkåren – den äldsta i hela OECD – snart går i pension. De rent demografiska orsakerna till lärarbristen har varit möjliga att förutse sedan länge. Det är därför ytterst anmärkningsvärt att regeringen inte presenterat några strategier för hur man vill komma tillrätta med lärarbristen.

Undersökningar visar att var fjärde lärare anser att han/hon har valt fel bana. Dessutom anser närmare hälften av de lärarstuderande och de yrkesverksamma lärarna att läraryrket inte är ett attraktivt framtidsyrke. Bland grundskolans äldre lärare har tre av fyra den åsikten. Det visar på ett skrämmande sätt att mycket av varje lärares ursprungliga entusiasm försvunnit och att läraryrket blev något annat än den stora majoriteten tänkt sig.

Lärarbristen handlar med andra ord inte bara om att det utbildas för få lärare utan det handlar också om faktorer som kommunerna har ansvar för. Utbrändhet och den snabbt ökande sjukfrånvaron bland lärare är en mycket viktig faktor som förvärrar lärarbristen. Kommunerna måste ta sin del av ansvaret och se till att arbetsmiljön för lärare förbättras.

Skolan måste bli en attraktiv arbetsplats för att dagens problem ska kunna lösas. Lärarnas arbetsgivare måste se till att göra skolan till en attraktiv arbetsplats för att fler skall attraheras av yrket och att de redan yrkesverksamma orkar jobba kvar till pensionen.

5.3.2 Utbildningsplatser

Bristen på utbildade lärare är allvarlig för kvaliteten i skolan. En brist har bland annat varit att platstilldelningen till de olika universitets- och högskoleutbildningarna sker centralt. Det bör finnas en ökad flexibilitet för de enstaka lärosätena att göra omfördelningar efter att man sett hur antalet sökade till olika utbildningar ser ut. Om det exempelvis inte finns tillräckligt med sökanden för vissa utbildningar bör det finnas ett utrymme för det enskilda lärosätet att istället utöka antalet platser för en utbildning som har många sökande.

5.3.3 Ny lärarutbildning

Den nya lärarutbildningen betonar vikten av en utbildningsvetenskaplig grund, större verklighetsförankring och fördjupade ämneskunskaper. Centerpartiet stöder detta eftersom en ökad kunskap om pedagogik, didaktik och metodik hos lärarkåren ökar möjligheterna att möta elevernas behov.

5.3.4 Öka lärarnas inflytande

Lärarnas möjlighet att påverka sin arbetssituation och hur resurserna fördelas måste stärkas. Många är idag stressade av den ökande arbetsbördan men främst över att de inte kan påverka situationen. För att lärarna ska kunna förmedla lusten till kunskaper måste de känna att de kan utvecklas och att de kan påverka de brister som de ser.

Det räcker inte bara att öka antalet lärare i skolan. Det behövs också en rejäl uppvärdering av läraryrket. Med Centerpartiets förslag om en tydligare ansvarsfördelning innebär det att lärarna får ett större ansvar för hur målen uppnås och också ökade möjligheter att påverka hur de nås.

5.3.5 Kompetensutveckling

I dag lämnar många duktiga lärare skolan när de vill utveckla sig själva och göra annat än att undervisa. Det måste finnas fler karriärvägar att gå inom skolan. En lärare ska inte behöva söka sig bort från skolan för att vidareutbilda eller vidareutveckla sig.

Kompetensutveckling av lärarna är på många sätt avgörande för skolan, inte minst med tanke på alla förändringar som ständigt sker i skolan. Att till exempel möjliggöra lärartjänstgöring på halvtid kombinerat med forskning på halvtid är ett sätt att vidareutveckla lärarkåren, ett annat är att inrätta lektorat som karriärbefattning. Utöver detta måste det finnas ytterligare kärriärbefattningar som höjer läraryrkets status och som gör att man söker sig till läraryrket och sedan utvecklas inom yrket. För att främja vidareutbildning och specialisering i lärarkåren menar Centerpartiet att specialisttjänster ska inrättas i skolan. Specialisttjänsterna ska inrättas för att utveckla det pedagogiska arbetet eller för att ge annan undervisning. Detta bör ges regeringen till känna.

Centerpartiet anser att personer som har de rätta ämneskunskaperna bör kunna komplettera med en pedagogisk del för att sedan kunna arbeta som lärare. Däremot anser vi inte att problemet med lärarbristen löses genom att snabbutbilda olika yrkesgrupper för att få in fler lärare i våra skolor.

5.3.6 Lärarcertifikat

Vi vill också underlätta för lärarnas organisationer och skolans huvudmän att införa en certifiering. En certifiering skulle vara en del i att öka statusen för läraryrket men det ska inte vara i form av en legitimation. Certifikatet bör bygga på kollegialt uppsatta regler. Införandet av ett lärarcertifikat innebär naturligtvis ett tryck på kommunerna att anställa certifierade lärare. Frågan om det behövs ytterligare någon formell reglering bör övervägas ytterligare. Vad som ovan anförts om att underlätta för att införa en lärarcertifiering bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 27 september 2001
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)	Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)	Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)	Sofia Jonsson (c)