Våldsbrotten

Motion 1990/91:Ju630 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

Våldsbrotten ökar

Under 1990 anmäldes omkring 1,2 miljoner brott. Detta
är sex gånger högre brottslighet än år 1950. Våldsbrotten
har under en följd av år ökat stadigt. Det har ifrågasatts om
dessa siffror visar ''verklig'' ökning av våldsbrotten. Det har
sagts att orsaken till de stigande siffrorna i själva verket är
en ökande anmälningsbenägenhet. Det är visserligen troligt
att benägenheten att anmäla våldsbrott har blivit större i
vårt land. Å andra sidan måste resultaten av så kallade
offerundersökningar beaktas.

Sådana har genomförts i Sverige bland annat 1984-85.
Då svarade drygt 5 % av de tillfrågade att de blivit utsatta
för våld eller hot om våld under de senaste tolv månaderna.
Av dem som uppgav att de utsatts för grövre våld, d.v.s.
våld som ledde till synliga märken eller kroppsskada
(motsvarande 1/4 av samtliga uppgivna våldshändelser)
hade knappt ett av tre fall lett till kontakt med polisen. 12
% av den vuxna befolkningen sade sig någon gång under det
senaste året ha avstått från att ge sig ut på kvällen av oro för
att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad. Dessa
uppgifter förmedlar en bild av en mer utbredd
våldsbrottslighet än vad statistiken över anmälda brott ger
vid handen.

Det är mot denna bakgrund inte förvånande att en stark
känsla av otrygghet råder i vårt samhälle på grund av
brottsutvecklingen. Detta är tyvärr inte något nytt, men
känslan verkar nu vara mer utbredd än någonsin tidigare.
Människor oroas av brottsnivån och särskilt av den ökande
våldsbrottsligheten.

Våld och alkohol

Det finns ett klart samband mellan alkoholkonsumtion
och våldsbrott. Samtidigt är det inte så enkelt att
konsumtion av alkohol kan utpekas som den avgörande
faktorn för att våldsbrott begås. I Brottsutvecklingen 1989,
BRÅ-rapport 1990:9, anförs följande:

Det är väl dokumenterat att en stor del av dem som är
inblandade i våldsbrott är alkoholpåverkade. Den svenska
forskning som finns pekar på att 70--80 % av
gärningsmännen och 40--50 % av offren är
alkoholpåverkade vid våldstillfället (Wikström, 1980;
Kühlhorn m.fl., 1984). Samtidigt är det dock så att mycket
få av alla tillfällen där det förekommer berusning resulterar
i våld. Det finns inte heller något starkare samband mellan
alkohol- och våldsutvecklingen de senaste årtiondena
(Wikström, 1987 b). Något enkelt samband mellan
alkoholkonsumtion och våld finns således inte.

I skriften Våldet i Sverige, kortversion av Rapport
1984:1, BRÅ forskning, diskuteras sambandet alkohol--
våld. I rapporten konstateras att bara i 16 % av det
genomgångna domstolsmaterialet var varken
gärningsmannen eller offret berusade. Vidare anförs:

Men givetvis skapar alkoholen inte alltid våldsbrott.
Mellan 15 och 15 miljoner gånger per år dricks alkohol som
motvarar minst en flaska vin här i landet. Det visar en
riksomfattande enkätundersökning. Det är uppenbart bara
några promille av alla berusningar som leder till våldsbrott,
åtminstone gäller det de allvarligare, kända våldsbrotten.

Vilka begår våldsbrott?

Då kan man fråga sig vilka det är som begår våldsbrott
i samband med alkoholförtäring. Denna fråga behandlas i
skriften Brottsutvecklingen 1988:2, BRÅ forskning. I
denna konstateras:

Att det handlar om en ökning av den våldsbrottslighet
som har sina rötter i subkulturer med medlemmar som är
missbrukare och/eller kriminellt belastade och som riktas
mot offer utanför den egna kretsen. Hypotesen är intressant
bl.a. eftersom en stor del av våldsbrottslingarna har en
omfattande tidigare kriminalitet, många är dessutom kända
för missbruk (Wikström, 1985).

Det har vidare gjorts undersökningar som närmare har
granskat vilka som är gärningsmän vid våldsbrott. I
Brottsutvecklingen 1989 anförs vidare i den frågan:

En stor del av fallen i city-områdena sker mellan tidigare
socialt belastade personer och personer som inte är socialt
belastade. Så t.ex. utspelades nästan två tredjedelar av de
polisanmälda våldsbrotten i centrala Stockholm år 1982
mellan en person som hade en tidigare kriminell belastning
och en person som saknade en sådan belastning. Endast en
mindre del av våldsbrotten i centrala Stockholm (15 %)
skedde mellan två personer som båda saknade tidigare
kriminell belastning (Wikström, 1985 s 268).

I samma skrift anfördes:

Våldet är inte särskilt spritt i den svenska befolkningen.
En undersökning av en årskull stockholmare upp till 26-
årsåldern visade att 4 av 100 var registrerade för minst ett
våldsbrott. Bland dem som var kända för våldsbrott svarade
en femtedel för hälften av brotten (Wikström, 1987 c).

Gärningsmännen i det polisanmälda våldet är till stor del
tidigare brottsbelastade, dessutom är många missbrukare av
olika slag (Kühlhorn, 1984, Wikström, 1985).

Bland de personer som gör sig skyldiga till upprepade
våldsbrott utanför familjen är de flesta sådana som är aktiva
i en rad olika brottstyper. Det finns inte mycket stöd för att
det skulle finnas någon större grupp gärningsmän som
sysslar uteslutande med upprepade våldsbrott. I stället
tycks våldet vanligen ingå som en del av ett mönster av
allmän brottslighet, där tillgreppsbrottsligheten dominerar
(Wikström, 1985).

Av Brottsutvecklingen 1989 framgår vidare att yngre
män starkt dominerar bland gärningsmännen.

Att det är en mycket speciell kategori människor som i
stor utsträckning står bakom våldsbrotten har visats även i
en annan undersökning som berörs i Läktarvåld, orsaker
och åtgärder, 1986:3 BRÅ utredning. I denna skrift
konstateras följande:

Det är inte vanliga killar som är inblandade i läktarvåld.
De flesta som grips för läktarvåld är nämligen tidigare
dömda. Mest anmärkningsvärt är att mer än varannan är
fälld för våldsbrott. Flera har också tidigare dömts för olaga
vapeninnehav.

Undersökningen har också visat att ju allvarligare ett
läktarbråk är desto fler brottsbelastade personer finns det
bland de inblandade.

Slutsatsen är att det finns en grupp våldsbenägna
personer som söker sig till fotbolls- och ishockeymatcher
samt andra stora evenemang, såsom pop-konserter etc, och
som är beredda att uppmuntra eller blanda sig i bråk.

Påföljder vid misshandelsbrott

Enligt brottsbalken gäller följande straffskalor:

-- Ringa misshandel
böter
-- Misshandel
fängelse i högst två år
-- Grov misshandel
fängelse, lägst ett och högst tio år

Detta är de påföljder som idag är möjliga att utdöma.
Man kan då fråga sig vilka straff som utdöms i praktiken?
Detta har undersökts och redovisats i en rapport utgiven av
justitiedepartementet, Straffmätning, slutrapport, Ds Ju
1980:9. Av utredningen framgick följande.

För s.k. ordinär misshandel och ringa misshandel (3 kap.
5 § brottsbalken) utdömdes 1978 fängelsestraff för drygt 26
% av de dömda, villkorlig dom eller skyddstillsyn för drygt
21 % och böter för drygt 41 %. I resterande drygt 10 %
användes övriga påföljder, exempelvis överlämnande till
vård.

Beträffande normalfallet av misshandel gällde följande.

1970 inträffade en mildring av straffmätningen för
normalfallet av misshandel. Det genomsnittliga
fängelsestraffet sjönk till 1,6 månad. För hela perioden
1970--79 har straffnivån i stort sett blivit kvar vid 1970 års
medelvärde med endast några mindre skiftningar för
enstaka år. Det förhållandevis låga genomsnittsstraffet
beror främst på hög frekvens av enmånadsstraffet, dvs.
fängelsestraffskalans minimum. Under tiden 1970--1979
utgjorde detta straff något mer än 2/3 av samtliga med
tillämpning av 3 kap. 5 § BrB ådömda fängelsestraff.

I fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande Påföljd för
brott (SOU 1986:14) anförs beträffande normalgraden av
misshandel att då valet stod mellan påföljderna fängelse,
villkorlig dom och skyddstillsyn, valdes kriminalvård i frihet
i drygt 50 % av fallen.

Hur har då utvecklingen varit när det gäller utdömande
av straff för grov misshandel? Enligt den ovan nämnda
rapporten från justitiedepartementet gällde följande.

Det mest framträdande draget i straffmätningen för grov
misshandel är dock den utpräglade benägenheten att döma
till straff enligt straffskalans minimum. Sålunda dömdes till
fängelse ett år i 63 % av samtliga domar under perioden
1965--1970 och i 72 % av domarna under tiden 1971--1979,
i båda beräkningarna med bortseende från straff under
minimum. Man kan alltså iakttaga en ökande tendens till att
straffet bestäms till fängelse ett år.

Här skall framhållas att i utredningen hade man funnit
att i de fall straff satts under minimum var det fråga om s.k.
nödvärnsexcess, dvs. att den åtalade i nödvärnssituation
tagit till svårare våld än som varit rimligt. Utredningen fann
vidare att längre straff än två och ett halvt års fängelse inte
hade förekommit för grov misshandel.

Fängelsestraffkommittén fann i sitt ovan nämnda
betänkande vidare att man av rättspraxis kunde utläsa en
ganska stor försiktighet när det gäller att klassificera en
misshandel som grov. För att ett misshandelsbrott skulle
bedömas som grov misshandel visade praxis att det krävdes
en mycket svår misshandel.

Undersökningarna visar således sammanfattningsvis att
vid ordinära misshandelsbrott väljs mildare påföljd än
fängelse i ungefär halva antalet mål. Då det gäller grov
misshandel bestäms påföljden i ungefär två tredjedelar av
målen till straffminimum, ett års fängelse. Slutligen bedöms
även svåra misshandelsfall ofta som ordinär misshandel och
föranleder alltså mildare straff än om brottet hade
betecknats som grov misshandel. Det är emellertid
nödvändigt att i detta sammanhang framhålla att även om
en person dömts till ett fängelsestraff av viss längd friges
vederbörande efter halva strafftiden, eller i vissa fall, om
straffet är längre än två års fängelse, efter två tredjedelar av
tiden.

Skärp straffet för ordinära misshandelsbrott

Det finns fog för att skärpa straffet för ordinär
misshandel. Maximistraffet för sådan misshandel bör höjas
till fyra år från nuvarande två. Brottet innefattar en grov
integritetskränkning och medför ofta mycket lidande för
offret. Samtidigt med en sådan förändring kan i motiv slås
fast att frihetsberövande påföljd skall vara normalstraffet
för misshandel. Av det ovan anförda framgår ju att det inte
sällan väljs icke frihetsberövande påföljd. Dessa
förändringar skulle leda till dels att längre påföljder
utdömdes, eftersom ju lagstiftaren genom höjning av
maximistraffet markerat hur allvarligt brottet är, dels
att icke frihetsberövande påföljder skulle tillhöra
undantagen.

En sådan straffskärpning kan verka tämligen dramatisk.
Vi är emellertid inte ensamma om att se så allvarligt på
denna typ av brott. Fängelsestraffkommittén uttalade i det
tidigare nämnda betänkandet bland annat följande:

Skyddsobjektet när det gäller brotten mot person kan i
vid bemärkelse sägas vara den enskildes liv, hälsa och frihet
eller, med en annan term, den personliga integriteten.
Enligt vår mening finns det inget skyddsobjekt som är
viktigare än detta. Och det finns endast ett par
skyddsobjekt som är jämförbara i betydelse, nämligen
rikets säkerhet och folkets självbestämmanderätt.

Kommittén anförde vidare:

Mot bakgrund av skyddsobjektets stora betydelse vid
brotten mot person står det klart att de allvarligaste av dessa
gärningar är brott med mycket högt straffvärde. Men även
rent allmänt måste brotten mot person tillmätas ett högt
straffvärde.

Vidare anförde kommittén:

Vår grundinställning till brotten mot person är att de
allmänt sett har ett högt straffvärde. Detta gäller särskilt
bl.a. misshandelsbrott. Lagstiftaren bör genom straffskalan
för misshandel klart säga ifrån att våldshandlingar riktade
mot andra människor hör till de brott som samhället
synnerligen kraftigt tar avstånd ifrån.

Höj minimistraffet vid grov misshandel

I den ovan nämnda slutrapporten (Ds Ju 1980:9)
diskuteras gränsen mellan ordinär misshandel och grov
sådan. Bland annat anförs följande:

Rubriceringen grov misshandel har i undersökta domar
vanligen avsett livsfarliga gärningar. Endast i ett fåtal domar
har misshandel rubricerats som grov under motivering att
gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.
Typiskt sett har som grov misshandel betecknats fall där
gärningsmannen utdelat knivhugg med livshotande skador
som följd. Statistiken visar att straffen för sådana brott
vanligen stannar vid straffskalans minimum, fängelse ett år.

Vid en närmare analys av ett antal domar fann man
följande enligt rapporten. I 14 fall hade misshandeln vållat
svår skada. Gärningarna hade förövats i tio fall genom grovt
våld och i övriga fall genom medelgrovt våld. Brotten hade
likväl bedömts som ''normalfallet'' misshandel och
resulterat i ett medelvärde av fängelsestraff på 3,4
månader.

I rapporten drogs vissa slutsatser. Bland annat sades
följande:

Däremot synes praxis, särskilt i förhållande till
straffmätning för förmögenhetsbrott, vara i stort sett
mildare för grövre misshandelsbrott än vad som kan anses
rimligt. I synnerhet förefaller det otillfredsställande att
många våldsbrott, vilka allmänt måste uppfattas som grova,
inte i rättspraxis har bedömts som grov misshandel och inte
har föranlett annat än genomsnittligt ganska korta
fängelsestraff.

För närvarande lyder 3 kap. 6 § brottsbalken enligt
följande:

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för
grov misshandel dömas till fängelse, lägst ett och
högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om
gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig
sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

I rapporten föreslogs bl.a. att för att uppnå en rimligare
bedömning av de i egentlig mening grova
misshandelsbrotten skulle man i andra stycket kunna stryka
ordet ''synnerlig'' (vilket 1988 ersattes med ''särskild'').
Vidare anfördes att det fanns anledning att omvärdera de
grova våldsbrotten, särskilt i förhållande till de som grova
rubricerade förmögenhetsbrotten.

Avslutningsvis anfördes i rapporten:

Till vad nu sagts anknyter följande spörsmål, som inte
träder i dagen genom statistiken. Vid genomgången av
domar och akter har framkommit en mängd fall i vilka
vapen, vanligen kniv, kommit till användning. De flesta av
dessa fall har rubricerats som grov misshandel, eftersom
gärningen, oftast själva skadan, varit livsfarlig. Om så inte
varit fallet har dock brottet ibland ansetts som
''normalfallet'' misshandel. Påföljden kan då ha stannat vid
ett kortvarigt fängelsestraff. Emellertid är det ofta slumpen
som avgör vad följden blir när gärningsmannen tar till
vapen. Med hänsyn härtill och till att kniv eller annat vapen
under senare år alltmer kommit till användning vid
våldsbrott finns anledning ifrågasätta, om det inte borde
införas en straffskärpningsgrund som ungefär motsvarar
strafflagens ''resande av livsfarligt vapen''. Straff skulle med
tillämpning av en sådan regel kunna mera realistiskt
utmätas efter hela situationens farlighet än vad nu är fallet.

De ovan framförda förslagen till ändring gällande grov
misshandel bör genomföras fullt ut. Rekvisitet ''särskild''
bör utgå och rekvisitet ''resande av livsfarligt vapen'' införas
som straffskärpningsgrund. Samtidigt bör emellertid
minimistraffet för detta brott höjas från nuvarande ett år till
två års fängelse. Med tanke på hur svåra skador som
ifrågakommer vid grov misshandel och att det jämfört med
andra brott är ett mycket svårt brott ter sig en sådan
skärpning befogad. Det är även befogat på den grunden att
domstolarna så konsekvent håller sig nära nuvarande
straffminimum, ett år, vilket inte är ett tillräckligt
ingripande straff.

Även i detta fall kan hänvisning göras till
fängelsestraffkommitténs betänkande. Den uttalade:

För att misshandelsbrott skall bedömas som grov
misshandel krävs som ovan nämnts att det rör sig om en
mycket svår misshandel. De gärningar som hänförs till den
strängare straffskalan i 3 kap. 5 § är alltså mycket allvarliga.
Det kan ifrågasättas om det inte i praxis har uppställts
alltför stränga krav för att en gärning skall bedömas som
grov misshandel. Att överväga avgränsningen mellan de
olika graderna av brotten faller emellertid, liksom
utformningen av de enskilda straffbestämmelserna över
huvud taget, utanför vårt uppdrag.

Det kan i och för sig vara värt att nämna att innan
brottsbalken infördes stadgades i strafflagen minimistraff på
två års straffarbete för grov misshandel.

Våldsbrott skall leda till fängelse

Det finns vidare anledning att ändra på brottsbalkens
regler gällande rättens val av påföljd. En ändring är
motiverad bland annat mot bakgrund av ett avgörande i
högsta domstolen.

I rättsfallet NJA I 1990 sidan 84 II var det fråga om en
helt oprovocerad misshandel på en restaurang.
Gärningsmannen, som var kraftigt berusad, utdelade ett
flertal knytnävsslag mot en person han inte kände.
Angreppet fortsatte även sedan offret fallit på golvet. En
majoritet i HD fann, främst med hänsyn till
gärningsmannens personliga förhållanden, att straffet inte
skulle bli fängelse utan villkorlig dom jämte böter.

Domen har kritiserats av våldskommissionen i dess
slutbetänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92).
Kommissionen konstaterar att den typ av misshandel som
var aktuell i målet har blivit alltmer utbredd. Vidare är den
typiske gärningsmannen -- liksom gärningsmannen i det
nämnda rättsfallet -- ofta spritpåverkad, tidigare straffad för
företrädesvis förmögenhetsbrott och har en viss
alkoholproblematik eller annan social problematik.

Enligt kommissionen bör misshandel som inte är av
bagatellartad natur normalt medföra fängelse. Därför är det
mindre lämpligt att HD:s dom nu kommer att bli
vägledande för domstolarna i misshandelsmål av liknande
slag.

Kommissionen anför bland annat:

Straffsystemet måste uppfattas som rättvist av
medborgarna. Häri ligger att gärningar som av allmänheten
uppfattas som svåra brott också måste bedömas som sådana
av lagstiftare och domstolar och följas av
frihetsberövanden. En alltför slapp straffrättskipning får
konsekvenser inte bara för de kriminellas brottsbenägenhet
utan även för gemene mans respekt för rättssystemet och
vilja att engagera sig i kampen mot våldet.

Enligt kommissionen bör bestämmelsen i 30 kap. 4 §
andra stycket brottsbalken ändras till följande lydelse:

Som skäl för fängelse får rätten, utöver gärningens
straffvärde, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig
skyldig till brott eller att brottet är av sådan art att särskilda
skäl krävs för annan påföljd.

Enligt kommissionen kommer genom denna lydelse det
tydligare framgå att huvudprincipen vid påföljdsval -- val av
lindrigare påföljd än fängelse -- inte gäller i vissa fall,
däribland vid brott som enligt lagstiftaren normalt sett skall
leda till fängelse, till exempel misshandel av normalgraden.

Vi delar kommissionens uppfattning i dessa frågor. En
förändring av 30 kap. 4 § brottsbalken bör därför ske.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt
straff för så kallad ordinär misshandel i enlighet med vad
som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt
minimistraff för grov misshandel i enlighet med vad som
anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till de övriga
ändringar av 3 kap. 6 § brottsbalken som anges i motionen,

4. att riksdagen beslutar att ändra 30 kap. 4

§ brottsbalken i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 24 januari 1991

Rolf Dahlberg (m)

Jerry Martinger (m)

Allan Ekström (m)

Göthe Knutson (m)

Birgit Henriksson (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Göran Ericsson (m)

Filip Fridolfsson (m)

Inger Koch (m)

Eva Björne (m)

Carl G Nilsson (m)